Augustas hallon

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 7/11 1855:|2|

Augustas hallon.

(Ur en ung köpmans lefnad).

1 Hon var så vacker. Ett långt mörkbrunt hår flöt i mjuka vågor kring hennes hvita panna. Hon hade de mildaste blå ögon jag någonsin sett, och en skälm bodde beständigt på hennes röda läppar. Vi voro båda helt unga, mellan 16 och 17 år – barndomsvänner och lekkamrater. Och likväl så kunde vi ej tåla hvarandra.

2 Orsaken var mycket enkel. Våra föräldrar hade förlofvat oss med hvarandra när vi voro 14 år gamla. De hade tagit saken för så afgjord, att de ej ens frågat oss derom. Det gick vår unga ambition för nära. Från den dagen när de sade till oss: »omfamnen hvarandra, kära barn, ty med tiden bli ni man och hustru!» – från den dagen nästan afskydde vi hvarandra. Vi trätte så ofta vi voro tillsamman, och vi uppfunno alla möjliga förtreter, för att reta hvarandra.

3 Det hade fortfarit så nära tre år, och vi voro alldeles öfvertygade att vi hatade hvarandra rätt innerligen. Lyckligtvis kom vid den tiden en ung vicehäradshöfding till orten. Ädle man, förträfflige vicehäradshöfding, hvad jag ännu i dag välsignar ditt minne!

4 Jag vill ej påstå att den fine, gentile och belefvade mannen hade ett öga på min flickas betydliga arf; jag vill göra honom den rättvisan att han hellre förälskade sig i hennes vackra ögon. Alltnog, han var tillräckligt menniskokännare, för att märka vår inbördes afsky, oaktadt hela verlden visste att vi voro förlofvade. Han begynte att strö sina artigheter för Augusta – i början omärkligt, afsigtslöst, nästan kallt; derefter litet varmare, slutligen – jag är säker derpå – alldeles glödhett.

5 Kunde jag undra, att hon, som afskydde mig, blef honom så snart bevågen! Jag var ju en ytterst förtretlig person, snäf, retsam, ondsint, mången gång rent af grof. Men likväl blef jag småningom harmsen. Efterhand blef jag svartsjuk, förbittrad ända till raseri. Jag svor att förjaga vicehäradshöfdingen, jag ville eröfra Augusta tillbaka, men blott för att åter försmå henne. Jag hatade ju henne riktigt i grund.

6 Tyvärr bar jag mig tafatt åt, jag rusade fram i förtid, jag förhetsade mig, jag gjorde mig löjlig. Hon skrattade åt mig, och jag blef deraf än mera rasande. Slutligen brast det löst.

7 Det var en dag i medlet af Augusti. Vi voro ute vid hamnen, ett stort sällskap, och deribland äfven min vicehäradshöfding. Aldrig hade han varit intressantare. Aldrig hade jag varit mera vild. Jag bjöd de unga att segla i min nya slup. Det blåste någorlunda friskt. Ju mera båten krängde, desto högre höll jag i vind. Jag var vid humör att segla oss alla i qvaf, ty min häradshöfding beskref just då för Augusta den nyaste operan i S:t Petersburg.

8 Då märkte jag, när slupen tog in vatten, att den unge mannen bleknade och förlorade tråden af sin berättelse. Desto mera lät jag slupen kränga. Vi voro i lifsfara, men min flicka såg skarpt på mig och förändrade icke en min.

9 Detta rörde mig till slut, och jag beslöt att vi skulle lefva. Ja än mer, när vi kommo i land, räckte jag henne en qvist med tre stora röda hallon, som jag funnit i skogen. Hon såg på mig med en spotsk min. »Har du ej bättre att bjuda?» sade hon.

10 »Bättre?»konsekvensändrat/normaliserat sade jag. »konsekvensändrat/normaliseratHuru skulle de lyckliga hallon se ut, som behaga din höga smak?»

11 Till svar qvittrade hon en vers af en gammal visa:

tomtkonsekvensändrat/normaliseratEj i skog eller berg och sjö,

Ej på fastland och ej på ö

Grönskar det som mitt hjerta önskartomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

13 »Jaså»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag vred i min håg och slungade mina oskyldiga bär i sjön. »konsekvensändrat/normaliseratMan skall vara lemma startklyftig som drottning Disakommentar, för att uppfylla dina önskningar. Jag tänker ej besvära mig med att gissa gåtor.»

|3|

14 »Som du behagar», svarade hon, och så voro vi skilda vänner för den gången.

15 Efter middagen sprangs lemma startenklekkommentar i det gröna. Så ond jag var på Augusta, kunde jag likväl ej fördraga att se henne stå som maka åt min häradshöfding. Jag sjelf var för tillfället makalös; jag hade som andra enklingar rättighet att röfva mig en brud, och jag beslöt att i harmen röfva min flicka – den afskyvärda!

16 Nu blef det jagt. Min rival hade så flinka ben, att han säkert skulle ha blifvit en förträfflig militär, om ej ödet gjort honom till jurist. Augusta sprang som en hind – nej som en vind; jag tyckte att gräset böjdes knappt under tåspetsarna af hennes lätta tygkängor. Men var hon en vind, så var jag en storm. Jag var beständigt som ett öde mellan de båda, som ville återförenas. Så sprungo vi lika envist alla och ganska långt. Slutligen snafvade häradshöfdingen i en olycklig stund, och emedan han nyttjade hällor, brusto hans fina ljusa lemma startinexpressibleskommentar tvärsöfver knäet. Dermed var hans nederlag afgjordt.

17 Men Augusta sprang allt vidare. Jag följde henne. Vi kommo nu till skeppsvarfvet. Der stod på stapeln ett skepp, som stått der i tolf eller femton år, emedan vattnet blifvit så grundt, att klokt folk rådde ägaren till att aldrig tänka på utskjutning. Uppför de svigtande trapporna sprang min flicka; jag följde henne dit – och nu var hon fången.

18 Nu stodo vi båda blossande röda derinne i den höga underliga byggnaden. Jag sade: »icke vill jag på allvar fånga dig. Du är fri, Augusta; du kan taga häradshöfdingen, om du vill.»

19 »Den?»konsekvensändrat/normaliserat sade hon med en lång blick. »konsekvensändrat/normaliseratNej aldrig den!»

20 »Är han ej en rätt hygglig karl?»

21 »Han är rädd», svarade hon med sin lilla stolta min, som klädde henne så väl. Mot detta argument hade jag intet att invända. Vi tego båda, förlägna alldeles mot vår vana.

22 Se, då märkte vi helt nära der vi stodo, att en hallonbuske slagit rot mellan spanterna af skeppet och likasom räckte oss sjelfmant tre stora mörkröda bär. Af en hastig ingifvelse bröt jag qvisten och räckte den åt Augusta. »Är du nu nöjd?» sade jag med en förunderlig känsla, som jag aldrig märkt förr. Hon svarade liksom förut, men nu helt sakta:

tomtkonsekvensändrat/normaliseratEj i skog eller berg och sjö,

Ej på fastland och ej på ö

Grönskar det som mitt hjerta önskartomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

24 Och med detsamma kom en våt dimma öfver hennes milda blå ögon, och hon begynte gråta. Nära var det att jag gjorde så med. Vi voro båda så unga, och vi hade aldrig förut förstått, att vi älskade hvarandra i våra hjertans djup också när vi trodde oss afsky hvarandra på fullt allvar.

25 Jag sade: »nu är din gåta löst. Vill du nu följa mig?»

26 »Ja», sade hon. Och det let som när vågen hviskar emot en blommig strand.

27 Sedan följdes vi åt och följas för hela lifvet. Men skeppet på stapeln hade ett förunderligt öde. Det såldes, refs ned och byggdes ånyo på ett lämpligare ställe. Der köptes det af ett rederi i Helsingfors, gick lyckligt ut, var ett ståteligt skepp och gjorde lyckliga turer. Den nye ägaren lät skeppet behålla dess länge på förhand bestämda namn: lemma startAugusta hette det. Tre år hade det varit i sjön, när det togs af engelsmännen den 19 Maj 1854 vid Ekenäs.kommentar »Augusta» blef ryktbart i hela Europa; – det var helt säkert det enda skepp i verlden, i hvars inre en dödlig har plockat vilda hallon.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 7/11 1855 och omarbetades för Vinterqvällar, andra cykeln, andra delen 1882.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    13 klyftig som drottning Disa den kloka Disa kallades till kungen och skulle komma varken klädd eller oklädd, varken till fots eller till häst varpå hon infann sig i ett fisknät med ena benet i en släde och det andra på en getabock, varpå den imponerade kungen gifte sig med henne.

    15 enklek sista paret ut, en form av tafatt.

    16 inexpressibles inexpressibler; »onämnbara», eufemistisk benämning på benkläder.

    27 Augusta [...] 1854 vid Ekenäs. Handelsfartyget, skonaren Augusta, togs med full saltlast som pris av slupen HMS Hecla den 20 maj och fördes till England.

    Faksimile