Den första vintern.

1 Nu har han fallit, den första snön, och nu har den första isen bundit de fria vågor vid sjöarnas stränder. Vintern har kommit öfver land och haf och mångenstädes också öfver menniskors sinnen. Der skådar mången nu mot de långa månaderna af köld och mörker, sägande i sina tysta tankar: när skall det åter engång bli vår?

2 Den fattige sitter förfrusen i sin kalla koja och tränger sig till spiseln, der ingen brasa brinner, och famlar efter ett ljus, som längesedan förbrunnit, och söker ett bröd, som längesedan förtärts. Då korsar han de stelnade händerna öfver sitt oroligt klappande bröst och frestas af nöden att knota mot Gud och säga till vintern: Hvarföre tog du mitt arbete? Hvarföre tog du mitt bröd? Hvarföre tog du helsa och värme och ljus och hopp? När skall det åter engång bli vår?

3 Och den sorgsne, ehvad han är rik eller fattig, lyssnar till stormens ljud, när snön far i hvirflar genom den frostiga luften, och söker i mörkret förgäfves en stjerna på himlen att trygga sig vid, och en grön blomdoft på jorden att glädja sig åt. Men de svarta molnen betäcka stjernorna, och den hvita snön har lagt sig öfver döda blommor, och den sorgsne finner intet i naturen som skulle tala till honom om hopp och glädje. Då lutar han sig om natten mot sin ensliga kudde och frestas, han i sin tur, till att knota mot Gud. Vinterns snö har fallit öfver mitt hjerta; min själ är frusen, dess vingar domna i sorg och vanmakt. När skall det åter engång bli vår?

4 Och så synes vintern för dessa båda som ett förnekande af all välgång och fröjd på jorden. De kunna icke fatta honom annorlunda än som den hårda, onda och förhärjande öfvergången mellan den ena bättre tiden och den andra. Vore han ändock en öfvergång blott, så skulle han bära hoppet i sitt sköte, och längst bort vid den mulna synkretsens strand skulle der länge på förhand synas en strimma, som bådar en kommande vår.

5 Men hvem säger den fattige och den sorgsne att han icke förgås i den hårda tiden? Skall han någonsin skåda den vår som kommer?

6 Visst skall han se den, allenast han tror!

7 Sydlänningen tycker också, att vintern här i norden är mörkrets och köldens tröstlösa mellantid, som icke är något i sig sjelf och icke vet af en annan mening, än att förneka det glada, vackra och nyttiga på jorden. Sydlänningen, som mins sina gråa snölösa vintrar, tänker om oss att vintern här måste vara än afskyvärdare i samma mån som den är längre och strängare än hans. Ringa känner han land och folk, när han så tror. Vintern är tung för den fattige och den sorgsne, men för det obrutna sinnet är han frisk som nyfallen snö.

8 Vintern här i norden är icke en öfvergång blott, ty han har en stor mening uti sig sjelf. Han förlamar hela den lefvande naturen; den domnar i dödssömn under hansoriginal: han andedrägt. Hvarföre? Han upprullar för menniskoögat en verld som är högre än denna, – hela himmelens stjernklara hvalf med sol vid sol, så långt ögat kan se. Så pekar vinterns frostiga finger beständigt mot höjden: dödlige, din arma tufva är förgängelsens hem; der ofvan lefver en oförgängelig verld och en evig Gud!

9 Och vintern instänger nordbon inom hemmets väggar; den långa natten stirrar med blinda ögon in genom hans fönster och tvingar honom att försaka det friare lifvet ute mot brasans sken och barnens joller och de kära väsens förtroliga samspråk hemma i stugan. Hvarföre? Vintern stänger för ögat den yttre sinnliga verldens portar och täcker med ett förlåt all lifvets äflan, för att rätt tydligt, rätt allvarsamt kunna säga till nordbon: gå in till dig sjelf – gå att bli hemma i andens verldar, ty detta sinnliga förgås, men din ande förgås icke, den lefver odödlig genom tidernas tider!

10 Det sorgliga är blott deri, att vintern är så lång. Ty länge kan icke en menniskas väsende riktas inåt, utan att förlora en del af sin spänstighet och sin jemnvigt. Omkring mig sofver hela naturen; jag vill ock sofva. Det stora arbetet i verldens verkstad hvilar; hvarföre skulle jag ensam arbeta? – I de heta klimaterna, der naturen drager menniskan beständigt utåt, säger hon till sig sjelf: jag vill låta sol och mark arbeta för mig. I de kalla länderna, der själen vänds inåt, säga de domnade sinnen: låtom oss icke arbeta alls. Och så mistar själen i längden en del af den kraft, som hon får genom den hela lifvet genomgående kampen och vexelverkan mellan natur och ande.

11 Det är vackert att se huru naturen i sjelfva sin djupaste dvala söker att förneka döden och försona anden genom att bedja om nåd för vinterns hårdhet. Beständigt förnekar hon hans mörker genom sina klara stjernor, sin gyllene måne, sina sprakande norrsken och genom den hvita snöns behagliga återglans. Ljufveligt vill hon försona ögat genom anblicken af den gröna barrskogen, som midtunder frost och förvissning säger till menniskan: se, jag lefver och grönskar; du skall ock grönska och lefva! Visst är der en förunderlig moderskärlek uti naturens barm, när hon midtuti vintern drömmer om vår och icke förgäter de sina ens när hon sofver.

12 Nu är det höstvinter, och den har sina friska taflor, likasom högvintern och vårvintern ha sina. Der ryka haf och sjöar i den sena solens glans, och den lefnadströtta vågen lyftar med möda sitt tunga hufvud på fjärdarna, tilldess att frosten lägger sin kalla hand på dess hufvud och säger: sof, sof, du har svallat nog; solen skall väcka dig åter i tidens fullbordan! Och då breder vintern sitt genomskinliga glasgolf öfver de somnade djupen, och snabb som en vind far skridskon deröfver, ringlande med hvassa ränder öfver den blanka slätt, och det är det hurtigaste och det gladaste skämt, när isen bågnar under löparens fot och han ristar de kära runor och

konsekvensändrat/normaliseratskön Ingeborg åker öfver sitt namn.konsekvensändrat/normaliserat

14 På land har frosten jemnat det fula och ängsliga slasket af hösten, och den rena mjölkhvita snön breder öfver de vissnade ängar, icke en svepning, som sorgen säger, utan ett hvitt vaggtäcke öfver den kommande vårens bädd. Der nyss de tunga hjulen med möda släpade sig och sin last öfver bottenlösa vägar, der ilar nu den lätta släden framåt med bjellrornas glada klang, och landet sänder sina håfvor åt de hungrande städerna, och städerna sända sina varor åt de väntande bygderna. Då begynner ett nytt lif här i norden, i stället för att dö som sydlänningen tror, – ett vinterlif uti pelsar och vantar, men ofta med modiga friska hjertan under en raggig yta. Och då nalkas julen, som i det yttersta mörkret bebådar ett nyfödt ljus, och väntans dagar förgå, och hoppet tänder sin julstjerna, och barnets lekande hand stryker bort alla rynkor ifrån bekymrets panna.

15 Hård är vintern, och tung är mödan, och tidens sorger göra den tyngre än förr. Men emedan vintern är halfva vårt lif, så vill han hafva hälften af vårt hjerta, och det skall han få, allenast vi rätt förstå honom. Vi märka det icke nu, när vi frysa under hans första famntag; men skulle vi barn utaf norden flyttas en dag till den heta söder, der grönskan är evig och enformig som ett beständigt löje uppå naturens läppar, då skulle vi åter längta till vår frostiga luft och våra isade sjöar och våra lummiga granar med drifvor på grenen, och då skulle vi säga i vårt hjerta: hvar är vår vinter, vår barndomsvinter, – hvar är halfva vårt lif!