Sanct Henrik och Qvinnan

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 15/3 1843:|2|

Sanct Henrik och Qvinnan.

(Scen i Domkyrkan.)

1 Kyrkoväktaren. Gudstjensten är slutad, folket har gått ut och ni står ännu qvar vid högaltaret, min vän! Gå edra färde, jag måste stänga dörrarna.

2 Qvinnan. Stäng!

3 Väktaren. Ni vill väl icke bli instängd heller?

4 Qvinnan. Stäng dörrarna!

5 Väktaren. Men det strider mot god ordning och kyrkans säkerhet, att en främmande person stadnar här öfver natten, utan att tala om den olägenhet ni kan hafva att tillbringa natten i kölden ensam här med ...

6 Qvinnan. Stäng dörrarna!

7 Väktaren. Nej ve mig jag det gör, innan ni packat er ut. Är ni förryckt, menniska, eller är ni sjuk, så skall jag föra er hem. Hvar bor ni?

8 Qvinnan. Här.

9 Väktaren. Yrar ni? här i domkyrkan? Den stugan lär dock vara litet för hög åt er. Hvem är ni? Tag bort skynket, att jag får se er i ansigtet, om ni kanske är en rymmerska från Sjählö eller Lappviken ... Hu Jesus, hvad är detta? – Han skyndar ut och tempeldörrarna flyga i lås efter honom.


10 Natten har kommit och skuggorna falla allt svartare och tätare i kyrkan. Qvinnan knäböjer vid altaret. Hon är klädd i gammaldags drägt och hennes anlete är såsom en förklarad döds. Lyssna, hon talar:

11 Natt faller öfver det gamla och det fordna ligger förgätet i skuggorna. Fjerran är dagen, som skall komma i klarhet öfver det förgångnas graf. Helige, hvar är du, som jag fordom tillbad på detta rum? Du gaf mina blinda ögon ljuset och döpte mig i blod till korsets tjenarinna. Jag höjde i vrede min arm och slog dig till marken; din ande stod upp och bad för mig i himmelen och beder ännu. Jag bugade mig djupt för ditt namn, jag vördade dig som en fader och en beskyddare. Men en ny tid kom|3| och ditt namn, det älskade, dog ut på mina läppar. Vredgas du derföre på din tjenarinna? Man har stulit dina ben från mig och jag vet ej mer hvar de glömda blandas med jordens stoft. Dock se! jag söker dig här, ty en ny tid har gått in. Den allsvåldige har satt dig att vårda sitt folk vid den yttersta midnattens gränser. Nu råd mig du!

12 Vid det hon talar, har midnatt gått in. Ljusen tända sig i kronorna, på altaret, vid bänkarna. De afsomnades skuggor stå upp från sina hvilokamrar i grifterna under kyrkan och samla sig till gudstjenst. På altaret träder en man i Biskoplig skrud, han läser den gamla messan, kringstänker vigvattnet och utdelar hostian åt de genomskinliga, likt ångor för vinddraget darrande skuggorna. Orgeln spelar ett lemma startrequiemkommentar och allt saligare breder sig derunder lugnet öfver de dödas anleten. Deras läppar öppna sig likasom till psalmer, och det går genom kyrkan ett sakta ljud, såsom vindens sus i en fjerran skog. Vid altarfoten knäböjer qvinnan och i halfrund kring henne nedhuka sig skepnaderna, män i rustningar af stål med svajande fjäderbuskar, munkar och lemma startkanikerkommentar med lemma starttonsurkommentar och långa kåpor, ädla damer i forntida lysande drägter, barn af högadeliga ätter, – alla de, hvilkas ben förmultna under kyrkans golf.

13 Messan är slut. Som när morgonvinden andas uppå dimmorna i dalen, så fördunsta skuggorna och blott här och der ligger det likt ett tunnt flor öfver grafvarna. Dock den gamle skinande mannen på altaret dröjer och de ljudlösa orden gå öfver hans läppar: dotter, hvad vill du?

14 Qvinnan sade: nya tider stunda. Jag sitter i min koja på svedjebacken vid den klara insjöns strand och verldens oro brusar fjerran ifrån mig. I frid arbetar jag uppå min teg och mina barn arbeta dagen om med flit. Dock deras sinnen hafva vändt sig ifrån mig, de arbeta blott för sig, de gifva mina tegars skörd för glitter och för glädjen att förgylla hyddans trappa. Hvad skall jag, o fader, säga dem?

15 Sade mannen med det skinande anletet: Tiga då rösterna alla ofvan jord och under jord? Har det framfarna ingen tunga och det kommande ingen fruktan?

16 Sade qvinnan: Ingen, och rösterna äro stumma.

17 Sade mannen: Gå, säg dina barn: så varnar rösten, som aldrig ljuger: älsken eder moder! Arbeten för henne, I starke och ljuse, offren allt för henne, I som bon i de dunkla dalar! Se hon är huld och trofast, vörden henne med tillförsigt! Utan kärlek skall hon förgås och eder frid med henne. Så förtrampad krälar ej en förhatad mask öfver blommorna, som edra fötter i de sköna lunderna af hemmet, om eder moders ljufva namn förgätes. Ve den, som söker sin vinning framför dens, som gifvit honom lifvet! Mörkret skall komma öfver honom och den osynliga handen gripa honom förr än han det tror.

18 Sade qvinnan: Hvad vet du om de dar, som stunda?

19 Sade mannen: Det ligger ett töcken öfver dem och grafvarna gömma endast det framfarna. Dock ser jag ljus och mörker kämpa väldiga strider och ljuset skall segra så visst som solen upprinner i öster och min tid är all. Var trofast och hoppas!

20 Och morgonstrålen lekte öfver rutorna.


21 Väktaren. Ers vördighet ser att dörrarna äro stängda och jag har icke rört dem.

22 Presten. Snick Snack, vill ni inbilla mig spökhistorier?

23 Väktaren. Vid min själ och salighet, ers vördighet!

24 Presten. Prat! lemma startLäskommentar upp dörrarna.

25 Väktaren. Strax. Attan till lås, att rossla så djefvulskt midt på ljusa dagen!

26 Presten. Här synes ingen själ. Skäms, gamla tok, ni darrar ju som ett barn för amsagor. Låtom oss noga undersöka allt ... nej ingen själ! Det är bra att kyrksilfret är i behåll.

27 Väktaren. Satan har nog silfver och gull, ers vördighet, och så sant jag heter Mickel, stängde han in sig lifslefvande här i lemma startqvinnohamnkommentar.

28 Presten. Hur såg han då ut?

29 Väktaren. Ansenlig och högvext i qvinnodrägt, som folket brukar. Hornen och klöfvarne voro täckta af ett skynke och jag såg bara en bit af svansen. Men ögonen,original: ögogonen, ers vördighet ... uhu, dem ser jag så länge jag lefver.

30 Presten. Ha ha ha, gamla gosse, jag slår vad att någon af stadsdrängarna har klädt ut sig för att skrämma er. Gå, torka dammet af predikstolen och tala ej om den här dumma historien, så kärt det är er att behålla tjensten. Begriper ni?

31 Väktaren. Jaha, ers vördighet. (Sakta) Hvad är det för tider vi lefva i, när man inte engång får lemma startchikanerakommentar fan!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 15/3 1843.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    12 requiem själamässa, dödsmässa.

    12 kaniker medlemmar i domkapitel.

    12 tonsur avrakad fläck på bakhuvudet hos vissa munkar.

    24 Läs lås.

    27 qvinnohamn kvinnogestalt.

    31 chikanera förolämpa, bråka med.

    Faksimile