Månskenet på Klippan

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 25/5 1844:|1|

Månskenet på Klippan.

1 Aldrig äger vår höga nord ett så underbart sydländsktoriginal: sydlänskt tycke, som en skön augustinatt, när månskenet skimrar öfver den rika grönskan, löfvens yppiga prakt och daggperlorna uppå gräs och grenar. Det ligger i augustimånskenet något eget, hemlighetsfullt, som erinrar om en annan verld; man kunde likna det vid minnet efter döden. Der ligger detta jordelif med sina bleka dagrar och mörka skuggor, med sina vackra vanskliga blommor alla; der är lunden, der siskan sjöng, och der är viken, der svanen sam; de äro desamma alla, samma blommor, samma lund och samma vik; men stumma, bleka, drömlika, som vore de ej mera jordisk verklighet, utan lemma starthamnarkommentar af det som varit, vålnader af ett lif, som redan slocknat.

2 Det var en quäll Augusti 1837. Gladt ljödo på den lilla holmen i skärgården sånger och muntert skämt; fisket hade lyckats bra och bärplockningen ej mindre. Länge|2| satt sällskapet samladt ute på den vackra löfrika stranden och redan bredde sig skuggorna öfver vatnet, då det i hast lemma startrann mig så bjert i hågenkommentar, att ett bref borde afgå från staden med morgondagens post. Van vid vikingatåg, sköt jag utan dröjsmål min lätta båt från stranden och begaf mig ensam ut i natten på den lilla resan af ¾ lemma startmilkommentar. En sakta lemma startlandkårekommentar fyllde det lilla seglet, båten tog fart, jag tände min cigarr och styrde med gladt mod ut åt fjärden, hvars hela längd jag hade att öfverfara.

3 Redan var jag midt ute på den stora vattenspegeln och ännu förde vinden då och då ett ord, en melodi eller ett högljudt skratt från vännerna på stranden ut till mig. Det var så friskt, så herrligt; huru väl man finner sig, en eller två, uti en liten båt midt på en stor och krusig fjärd, det vet ingen, som ej det försökt. Och hvarföre skulle jag ej vara frimodig och glad, jag hade ju ingen sorg i hela mitt lif att tänka uppå, ej ens saknaden af mina vänner på holmen, ty jag hade lofvat att i morgon bittida åter dricka kaffe med dem. Men hvad skulle jag nu företaga mig? Jag hade lemma startbråkatkommentar mig trött om dagen och satt för bequämt på min utbredda kappa i lemma startbakstammenkommentar, för att ej bli sömnig. Skulle jag ro? det vore oartigt mot en så artig vind, som drog mitt sjöequipage utan all lemma startskjutslegakommentar. Eller sjunga? det gick ej, jag var hes. Eller begrunda mina affärer i staden? sömnigt arbete. Eller blott röka och se på det klara månskenet öfver sjön? det var väl det förnuftigaste jag kunde göra.

4 Men huru jag rökte och huru jag såg, så vaggade båten alltför bequämt och alltför enformigt blef det ljufliga månskimret öfver kruslockiga vågor; natten, tystnaden och den sorglösa hvilan smögo sig tunga på mina ögonlock, de föllo igen, och jag drömde att jag stod på kanten af månen och metade menniskor ur djupet af jorden, piltar och gubbar, bokmalar och jägare, men mest beto vackra flickor på kroken, när jag kastade glitter till bete ut; dem satte jag alla i korg för att sylta dem i socker. – Så hade jag slumrat en timme vid pass, då en kyla kändes öfver mitt hufvud; hatten hade fallit i sjön och jag vaknade. Jag gnuggade mina ögon och såg mig omkring; drömde jag ännu? Himmel och jord voro försvunna, stränderna syntes ej till och af hela den vida fjärden såg jag ej mer än lemma startskumbläddrornakommentar på vatnet tätt invid båten.

5 En tät dimma hade öfverraskat mig midt på fjärden och den lilla vindkåran hade lagt sig att sofva. Seglet hängde slappt och orörligt, båten drefs af ett lindrigt strömdrag. Farväl, du fredliga hviloplats i stammen; nu måste årorna fram och med arbete måste vägen banas till ett fjerran mål. Men hvart? så mången irrar i lifvet på ett strandlöst haf. Jag tog sigte på månen, som lik en theaterlykta af oljadt papper surmulen såg genom dimmorna, och rodde friskt på i den lemma startdirektionkommentar jag på måfå ansåg för den riktiga. Så gick det en stund. Plötsligen kändes en stark stöt; båten hade kört med framstäfven upp på landbacken och vid min första rörelse flög en oräknelig skara kacklande vildgäss upp ifrån stranden.

6 För att dock se hvar jag var hemma, steg jag i land. Stranden befanns låg och bevuxen med al; blott en enda väldig klippa afbröt dess enformighet. Denna klippa var mig bekant, den låg en god lemma startfjerndelkommentar vester om sundet, som förde till staden. Klockan var inemot tolf; att vidare söka en väg i dimmorna var ej att tänka uppå; jag beslöt att hvila ett par timmar i det doftande höet af någon lada i granskapet. Stadd på denna vandring, trampade min fot tätt invid stranden på något mjukt, som ej alldeles liknade en tufva. Likgiltigt böjde jag mig ned och upptog en gamal halfmurken plånbok af rödt lemma startsafiankommentar omlindad med segelgarn. En skatt! Och jag öppnade fyndet med all försigtighet. Väl fanns der ej hvad jag väntat, men i stället några af ålder och fuktighet gulnade papper, ett köpekontrakt, några quittenser m. m. med årtalen 1827 och 1828. Skulle jag kasta de unkna, trasiga papperen bort? Nej, man kunde ju ej veta, om jag ej dermed bortkastat några menniskors lycka.

7 Min väg gick förbi klippan, Råmärket benämnd. Ej utan hemskhet såg jag en hvit beslöjad quinnovarelse sitta på hällen och med kinden lutad mot handen liksom i djupa tankar blicka ut mot dimmorna på fjärden. Menniska eller spöke, ensam vid midnattstid på en öde klippa vid stranden, ... hvad skulle jag tro? Sagor gingo om Råmärket, det visste jag nog. Men vidskepelse är ej mera på modet. Jag steg alltså framåt och ju närmare jag nalkades klippan, desto otydligare och formlösare blef den derpå sittande quinnofiguren, tills slutligen allt försvann och endast månskenet kastade en underlig glans på den kalksprängda hällen. Samma syn förnyades i omvänd ordning då jag åter aflägsnade mig, åter satt den beslöjade quinnan der och jag hade svårt att afvärja en besynnerlig känsla vid denna sällsamma af månsken och dimma framtrollade synvilla.

8 Några hundrade steg derifrån låg en gamal lotsstuga, och det förundrade mig att så sent på natten ännu höra röster derinne. »Jag skall lemma startknostrakommentar honom»konsekvensändrat/normaliserat, sade en röst, som påtagligen var en drucken mans; »konsekvensändrat/normaliseratjag skall mala honom till snus, den förbannade rackarn.»

9 »Kom och lägg dig, Jonas!» sade en quinnoröst från andra sidan af stugan: »konsekvensändrat/normaliserattycker du det är menskligt att så lemma startregerakommentar midt i natten? Arbeta är bättre än supa och bedja är bättre än bannas. Så här har du nu hållit på hela veckan alltsedan utslaget föll.»

10 »Arbeta, arbeta, det är godt att säga. Måste vi ej gå från hus och knut i morgondag, för det den lemma starthimmelsbefängdakommentar skurken Liukku lagsöker mig för en lemma startreverskommentar, som jag betalt och fått quitto på för 9 år sedan. Hvarföre gaf han quitto och ej reversen igen? för det han tänkte: det quittot har Jonas ej tio år i behåll. Nå visst gick det ock så förbannadt, att jag några dagar efteråt fällde alla papperslapparna.»

11 »Och så är du nog enfaldig att tala om det för Liukku, när han druckit dig plakat vid hästköpet. Du är ett nöt. Kom och lägg dig och bed Gud. När nöden är störst är hjelpen närmast. Jag såg hafsfrun i dag på Råmärket. Det betyder alltid lycka, säger gamalt folk.»

12 »Åhå, ha vi hexan här igen? När jag var pojke satt hon på Råmärket en afton och Simon hade slagit mig brun och blå den dagen, för det jag vitjat hans krokar. konsekvensändrat/normaliseratKära frukonsekvensändrat/normaliserat, sade jag, konsekvensändrat/normaliseratbryt nacken af Simon, han har slagit mig.konsekvensändrat/normaliserat Dagen derefter seglade han omkull och slogs aldrig mer.»

13 »Det var en ogudaktig önskan.»

14 »Ja, han lemma startvände rigtigtoriginal: rigtgit näsan i vädretkommentar. Men hexan är bra. Jag har lust att gå och fråga henne hvar jag skall få mitt quitto igen.»

|3|

15 »Ja gå och lemma startsvala digkommentar, så ruset går af dig.»

16 Vid detta lotsens desperata beslut, föll mig den äfventyrliga lusten in att »leka försyn», som Eugene Sues Rudolf i Mysteres de Paris. Genom en söndrig ruta i stugans fönster instack jag obemärkt den hittade plånboken, skyndade lika obemärkt till min båt, lösskar mitt lilla segel, svepte det kring mig och satte mig på Råmärket. Strax derefter framkom lotsen ur albuskarna, klef med osäkra steg framåt klippan och stadnade på 50 stegs afstånd tvärt och synbarligen bestört.tomtkonsekvensändrat/normaliserat »De äro två der»,konsekvensändrat/normaliserat hörde jag honom säga, och det gick en kall kåre öfver mig sjelf vid dessa ord.

17 »Jonas Matsson!» sade jag med så spöklik röst som möjligt.

18 Mannen höll i sig i en trädstam för att ej falla. »Två sat-tyg i stället för ett»konsekvensändrat/normaliserat, upprepade han. »konsekvensändrat/normaliseratHvad skall jag svara dem?»

19 »Jonas Matsson! Simon, som för din skull drunknade, låter helsa dig och säga, att om du tar dig ännu ett rus till, skall du komma dit, der han är, så att du konsekvensändrat/normaliseratriktigt vänder näsan i vädret och aldrig slåss mera’.konsekvensändrat/normaliserat Bredvid mig sitter den, som skall göra ända på dig.»

20 Mannen tycktes i hast bli nykter som en spik.

21 »Men om du lofvar och svär att aldrig smaka bränvin mera, skall du återfå quittenset.»

22 »Ja lemma startvasserrakommentar, jag lofvar och svär»,konsekvensändrat/normaliserat sade lotsen modigare.

23 »Det är bra. Gå nu till stugan och rita tre kors i sanden framför stugudörren. Tag sedan lemma startåkerhumlakommentar i högra handen och lemma startjohannisblomsterkommentar i den venstra, och gå in i stugan till fönstret, som vetter österut mot solens uppgång; der skall du finna hvad du behöfver.»

24 Mannen satte af att springa. Men efter några steg hejdade han sig. »Ers höga nåde!» sade han.

25 »Hvad vill du?»

26 »Var på köpet så nådig och bryt halsen af den bofven Liukku.»

27 »Jag skall se till. Gå nu, eller händer dig en olycka. Och kom ihåg Simon, när bränvinet frestar dig.»

28 Jonas såg sig ännu engång om under bortgåendet. »Nu for det ena sattyget sin kos»,konsekvensändrat/normaliserat sade han.

29 Till minoriginal: mina stora förvåning hade mannen rätt. Jag aflägsnade mig från klippan, jag ställde mig på alla de punkter, der jag förut sett den beslöjade quinnan, men synvillan var försvunnen utan spår. Och likväl stod månen i nästan samma ställning och dimmorna sväfvade ännu öfver nejden. Men kort derpå rörde sig en lemma startlindrigkommentar morgonvind och töckenmassorna glesnade. På hvila tänkte jag nu ej mer; fastgjorde åter mitt segel och styrde ut; om en timme var jag i staden och kl. 8 om morgonen åter ute hos vännerna på holmen.

30 Samma dag mot middagen uppstod en stark sydvestlig storm och på aftonen lemma startförspordeskommentar, att stallfogden Liukku, jemte 4 andra personer, seglat omkull i granskapet af Råmärket och dervid omkommit, ehuru alla öfriga blifvit räddade.

31 Den till samma dag pålysta auktionen å lotsens lilla hemman inställdes, sedan Liukkus fodran i och med quittots lemma startframteendekommentar förfallit. Det roade mig att utspana, huruvida den raske, ehuru enfaldige lotsen efter katastrofen vid klippan afsvurit flaskan, och det befanns att han skäligen väl kurerats. Men blott för en tid. På dagen ett år efter nattäfventyret återseglade han öfverlastad från ett nyss inlotsadt fartyg, då han, redan i åsyn af Råmärket, företog sig att utkasta barlasten ur båten och dervid betedde sig så oskickligt, att han förlorade jemnvigten, föll öfver bord och handlöst gick till botten med den tunga sten han ville utkasta. Mannen var likväl känd som en klok sjöman och god simmare.

32 Detta föreföll mig besynnerligt och jag beslöt att aldrig leka försyn mera. Sedan dess har veterligen ingenting ovanligt försports på Råmärket.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 25/5 1844.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 hamnar andeskepnader.

    2 rann mig så bjert i hågen framträdde med ens klart och tydligt.

    2 mil En svensk mil motsvarade före decimalsystemet 10 688,5 m.

    2 landkåre svag vindfläkt från land.

    3 bråkat här: ansträngt.

    3 bakstammen aktern.

    3 skjutslega avgift som erlades av resande till skjutsskyldig.

    4 skumbläddrorna skumbubblorna.

    5 direktion riktning.

    6 fjerndel fjärdedels svensk mil, ca 2,7 km.

    6 safian fint, mjukt get- eller fårskinn.

    8 knostra krossa; dialektalt.

    9 regera härja, väsnas, föra ett fasligt liv; även vara berusad.

    10 himmelsbefängda alldeles befängda.

    10 revers skuldsedel.

    14 vände rigtigt näsan i vädret dog.

    15 svala dig svalka dig.

    22 vasserra minsann; en förvanskning av vars herra tre, vår Frälsares trä, d.v.s. korset.

    23 åkerhumla rölleka (Achillea millefolium).

    23 johannisblomster växt av johannesörtssläktet, Hypericum.

    29 lindrig lätt.

    30 förspordes erfors.

    31 framteende uppvisande.

    Faksimile