Brita Skrifvars
Kommentaari
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i sju avsnitt 20/10–13/11 1858 och omarbetades för Vinterqvällar, andra cykeln, andra delen 1882.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
8 denna föreställda person denna inför tinget ställda person.
12 tunnan rymdmått; 146,6 l.
12 fjärdingar laggkärl som rymmer en fjärdedels tunna, ca 31 l. (våt vara).
12 annandagsfrossan sjukdomsform som yttrar sig varannan dag, oftast feber(anfall); ofta även förknippad med viss årstid.
13 ett item en post, medtaget.
15 håken fan.
29 nog räcker jag visst når jag.
73 hogen drogen hoven droven, hastigt och lustigt.
84 ormalåt listigt, oärligt tal; SAOB har detta belägg av Topelius.
86 kronorester kronoutskylder som inte hade betalats inom uppbördstiden, skatteskulder.
86 bränvinsplikter böter, obetalda avgifter för olaglig (hem)bränning.
90 fälknäpp(färd)sup.
96 halfimperialer ryska guldmynt från tsartiden, värda 5 (eller 7,5) rubel per mynt.
96 tarfliga enkla.
105 sportel biinkomst för tjänstemän, betalades av privatpersoner för förrättningar.
112 nankinsvidbyxor byxor av nankin, ett kinesiskt, vanligen gulaktigt och fiskbensmönstrat bomullstyg.
130 skålpund viktenhet; ett skålpund motsvarar 425 g.
146 Dick sannolikt pro dikt, adverbet förekommer som sjöterm i betydelsen nära, tätt intill; SAOB har detta och två andra belägg hos Topelius (under Dikt, avsnittet Ordformer) men upplyser om att formen för övrigt är okänd.
146 kannors rymdmått; en kanna motsvarar ca 2,6 l.
164 sex engelska mil närmare 10 km; en engelsk mil motsvarar 1609 m.
164 Hundrafemtio acres 150 tunnland, ungefär 60 hektar.
164 tretti yards ungefär 27 km.
164 chesterost typ av ost som härstammar från Chester i England.
164 New-almacks efter Almack’s Assembly Rooms i London, sällskapsklubbar för både damer och herrar i societeten.
182 lappsalvade mig gav mig stryk.
197 fabeln om stormen och solskenet, [...] förskoning och nåd. anspelar på en av Aisopos fabler där nordanvinden och solen tävlar om vem av dem som är starkast (publicerad i Fables choisies et mises en vers par M. de la Fontaine 1668); sensmoralen är att det är bättre att övertyga människor med goda ord än med våld. Se även Topelius pjäs »Stormen och Solskenet» i Läsning för barn IV, ZTS X:1, med kommentar.
204 billigt rimligt.
Brita Skrifvars.
(Scen från hafskusten.)
1 Jag har ofta hört sägas, när det blir tal om de lägre folkklasserna, att man förgäfves söker hos dem de hjertats finare strängar, den känslighet för högre intryck, som åtfölja, eller böra åtfölja bildningen. »Gör bonden rätt, men aldrig godt» är ett vanligt ordspråk hos herremän, och jag medger att det tyvärr ofta nog kan hafva sin tillämpning. Det är icke i okunnighetens mörker, icke bland det mödosama kifvet om dagligt bröd, som man efter regeln bör söka ädlare känslor och upphöjda tänkesätt. Men denna regel har flera undantag, än man kanske är böjd att tro. Den stora anden, som danar en så oändlig mångfald af menskliga anlag och böjelser, frågar icke efter, när han utsår sina frön, om de falla i hjertan som klappa under siden och fint kläde, eller under den simpla vadmalströjan, och det händer någon gång, att de stora menskliga känslor, som brytas emot hvarandra på lifvets höjder, äfven finna en återklang i de låga kojorna, bland det folk, som bildningen förmätet räknar till en lägre klass utaf menniskor.
|3|2 När jag på scenen sett Halms ryktbara skådespel Griselda, der en förtrampad qvinna, en dame af hög börd och bildning, efter att i långa år ha ödmjukat sig under de största försakelser, slutligen uppreser sig i känslan af sitt menniskovärde och ställer sig jemnbördig med mannen i själsstyrka och karaktersfasthet, har jag erinrat mig en fattig och obildad sjömanshustru vid namn Brita Skrifvars, hvars enkla historia utgör ett af dessa drag, dem man stundom anträffar långt nedanom de kretsar, som ensama göra anspråk på nobla tänkesätt och upphöjda handlingar.
3 Det var en vacker morgon i Juni månad år 18–, årtalet gör icke mycket till saken, – när en kurirkärra tog af från stora landsvägen i K. socken nedåt en liten biväg, som ledde till några fiskarekojor vid hafskusten. I kärran satt en mäktig man på sin ort, den välbetrodde och myndige expeditionsfogden länsman Black, jemte nämndeman Aron, hvilka båda voro stadda i embetsförrättningar. När dessa ansenliga personer åkt vidpass en half mil nedåt sjön, som redan i fonden utbredde för dem sina holmar och sund, höllo de slutligen stilla och stego af vid en liten, men välbyggd stuga, der de funno för godt att spänna ur hästen och tjudra honom vid gärdesgården kring den lilla potatestäppan.
4 »Nå»konsekvensändrat/normaliserat, sade länsmannen, i det han kastade en belåten blick omkring sig, »konsekvensändrat/normaliseratalldeles förgäfves ha vi ändå inte företagit vår resa. Stugan bör vara värd sina sextio rubel vänner emellan, något lösören måste väl finnas dertill, och derborta i hagen ser jag en vacker ko. Gråsten torde få sin fordran godtgjord, och i alla fall gå vi ej miste om utmätningskostnaderna. Det gör mig ändå ondt om den stackars enkan»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han, »konsekvensändrat/normaliseratty jag tycker mig märka på allt, att det måste vara en ordentlig menniska.»
5 »Det är mer än Gråsten förtjent»konsekvensändrat/normaliserat, svarade nämndemannen flegmatisk. »konsekvensändrat/normaliseratNär han söker ut en revers på hundra rubel så vet hvar pojke i socknen, att han aldrig gifvit valuta för mer än sextio. Men lagen skall ha sin gång, herr befallningsman.»
6 »Låt oss gå in», sade länsmannen, blid till sinnes, såsom han alltid var, när en förrättning hade utsigt att lyckas.
7 De högtbetrodde männen gingo alltså in i stugan och funno der en ensam qvinna, hvars ålder ej kunde vara mer än ett par och fyrtio år, ehuru hennes ännu ganska vackra drag voro bleka af sorger och pannan öfver de stora klara blå ögonen röjde förtidiga spår af bekymrens fåror. En lätt skymt af oro färgade vid männens inträde hennes kinder, der hon satt vid sin spinnrock, och röjde att hon anade ändamålet med deras besök, men hon beherrskade sig och bjöd dem höfligt att sitta på en liten välhyflad bänk under fönstret, der två resedor och en balsamin just utvecklade sina första blommor i morgonsolen.
8 Länsmannen kände sig mot sin vilja något förlägen för dessa stora lugna blickar, med hvilka en person så långt under honom i rang och anseende tycktes genomskåda honom ända till bottnen af hans nitiska embetssjäl. Han helsade derföre höfligare än han kanske annars hade gjort, tummade paraplyn, som han alltid bar vid högtidliga tillfällen, och frågade om denna föreställda person vore enkan Brita Skrifvars.
9 Qvinnan vid rocken bejakade detta och fortfor att spinna.
10 »Min kära Skrifvars»konsekvensändrat/normaliserat, återtog han med allt säkrare tonvigt, ju mera han inkom på ett favoritämne, »konsekvensändrat/normaliseratni kan icke vara okunnig om att häradsrätten utdömt kommissarien Gråstens fordran hos er på etthundra, säger etthundra rubel verkligt silfver och – och, i korthet sagdt, min kära Skrifvars, jag är här för att utmäta er lösegendom. Såframt den icke förslår, kommer stugan att gå på exekutiv auktion.»
11 »Jag vet det»konsekvensändrat/normaliserat, sade enkan med en lätt darrning på rösten. »konsekvensändrat/normaliseratKommissarien må afgöra med sitt samvete huru rätt det kan vara att bringa mig till det yttersta, när han – men det är detsamma, jag har skrifvit under reversen, och jag har icke bestridt den vid tinget. Jag begär endast några dagars uppskof, om det är möjligt, och icke springer min stuga bort på den tiden. Det är så, ser befallningsman, att jag väntar min son tillbaka från Amerika. Lisa, min dotter, är just nu till staden, för att höra efter om skeppet kommit.»
12 »Det gör mig ondt om er»konsekvensändrat/normaliserat, svarade länsmannen, som icke var någon elak karl; »konsekvensändrat/normaliseratdet gör mig ondt om er, Skrifvars, men jag och nämndeman Aron här måste följa lag och författningar, lag och författningar, min kära Skrifvars. Här måste lysas auktion, kan ni förstå, men var inte ängslig för det. Korna stå nu på våren i högt pris och rågen gäller fem och en half rubel tunnan, så att om ni har några tunnor i besparing, skall det fägna mig. Vacker stuga dessutom, väl uppförd, fastän något liten, men våra fiskare här komma att kifvas om den, mor Skrifvars, och jag slår vad att den kommer att kosta dem några vackra fjärdingar ströming. Jag ser också att ni har ett försvarligt väggur, en god spinnrock och rätt nätta garnhärfvor, och så förmodar jag, att, så ordentlig menniska, som ni tyckes mig vara, har ni på vinden edra hemväfda, randiga yllekjortlar, som alltid betala sig bra på auktioner, och kanske några sidendukar och annat utländskt krimskrams, eftersom er salig man varit sjöman och er son är detsamma; och derföre, kära Skrifvars, behöfver ni inte vara rädd för hvarken kapital, ränta eller utsökningskostnad, det skall allt bli regleradt, spår jag, till ert fullkomliga nöje. Men hör på, min vän, det vore inte ur vägen om ni hade att bjuda mig och nämnden här en god filbunke och litet mjukt bröd och något färskt smör, för kontant ersättning, förstås. Jag har för en timma sedan besigtigat gästgifveriet vid stora vägen och funnit det i behörigt skick, men inte en bit mat på morgonqvisten, annat än salt brax och stålbakadt bröd, som hvarken jag eller nämnden rå på; och om ni, mor Skrifvars, ännu dertill har en kopp kaffe, så har jag ingenting deremot. Jag blir alltid så sugande utaf sjöluften, och nu på våren har jag haft en släng af annandagsfrossan. Men gör er inte besvär med något mera, mor Skrifvars; på sin höjd en färsk bökling eller en fårboge, om ni råkar ha det tillhands, jag är inte så noga af mig på embetsförrättningar, och medan ni dukar bordet, vill jag närmare teckna upp lösegendomen.»
Avsnittet publicerades 23/10 1858:|3|13 Medan värdinnan i stugan, till utseendet lugn, nästan kall, åtlydde vinken att framduka det bästa huset förmådde, begynte nu kronans nitiske befallningshafvande att med den älskvärdaste nedlåtenhet fullgöra sitt åliggande, i det han allt emellanåt fortfor att på sitt sätt trösta den stackars enkan, utan aning om att hvarje ord måste vara ett nålstygn för henne, som genom hans besök skulle bringas till tiggarstaven. »Det är ett bra lin ni har, mor Brita»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, med kännaremin undersökande en bundt af denna vara, hvars finhet och mjukhet skulle uppfyllt alla nejdens spinnerskor med förtjusning; – »konsekvensändrat/normaliseratett bra lin, som inte fås för pengar den här tiden på året. Besvära er inte att väga det; Aron, hvad kan det göra? Två pund, så, så, och två och en half rubel pundet måste vi få för det, inte en kopek derunder. Och väfven här? Hel-linne, inte en tråd bomull; fägnar mig, Skrifvars; jag har ej nyligen sett en så jemn spole som er, jag skall låta Aron ropa in det till skjortor åt mig; och efter jag ser att ni hämtar graf sik, så kan ni laga litet äggröra till, notabene i fall ni har höns. Ser ni, hönsen bli ett item på min nota, ty räfven tog härom natten prostinnans bästa hönor, och hon skickar säkert hit att ropa in edra ...konsekvensändrat/normaliserat Men hvad ser jag? En bra kompass; han kan vara värd sina par rubel ...»
14 Vid dessa ord rodnade värdinnan märkbart och svarade: »befallningsman kan taga allt hvad jag äger, bara jag får behålla kompassen. Det är en gåfva af min salig man, när vi gifte oss, och det enda jag har i behåll efter honom.»
15 »Ah bah, skräp som skräp, hvad håken skall ni göra med en kompass, det ville jag veta.»
16 »Jo, det står allt skrifvet i bottnen på honom», genmälde qvinnan, drifven ur sitt skenbara lugn af fruktan att förlora en så dyrbar klenod.
17 Länsmannen tittade i bottnen på den vackra mahognylådan af engelskt arbete och stafvade der ihop ordet Oföränderlig, ristadt med en knifsudd uti det polerade trädet. »konsekvensändrat/normaliseratHvad vill det säga?»konsekvensändrat/normaliserat sade han. »Oföränderlig?»
18 »Det betyder»konsekvensändrat/normaliserat, sade Brita motvilligt, »konsekvensändrat/normaliseratatt när vi gåfvo hvarandra tro och lofven, sade salig Erik till mig: jag kommer att ofta fara ifrån dig, kanhända på långa år, och då skall du se på kompassen, medan jag är borta. Förrän han pekar mot söder, skall jag dig aldrig svika ...»
19 Här tystnade hon. Men den gode Black, hvilken, såsom vi sett, ej just var af de mest finkänslige, begynte att skratta. »Jo, det kallar jag ett riktigt sjömansknep»konsekvensändrat/normaliserat, inföll han. »konsekvensändrat/normaliseratVet ni då inte, min kära Skrifvars, att kompassen ibland kan visa förb– miste, ja så att man kan styra på brink och bränning, om man inte har öga på den gunstig herrns snedsprång? Och på samma sätt kan det ha gått med er man; han kan ha lurat er vackert på sina utrikes resor.»
20 Brita Skrifvars blef blossande röd. »Herre»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon häftigt, »konsekvensändrat/normaliseratvore jag karl, skulle ni icke säga mig sådant två gånger. Men nu, efter jag är en fattig, värnlös qvinna, så kan jag endast svara er, att ni ljuger, ja herre, ni ljuger på en ärlig och trofast mans minne; och det kan vara så godt för er, att han ej mera kan höra er. Han skulle bedragit mig, han, för hvilken jag var i stånd att gifva mitt lif? Ni vet inte hvad ni säger, herre, och derföre må det vara som osagdt. Tyck inte illa vara, men jag tål inte att någon försmädar en ärlig karl.»
21 »Hå, hvem vill väl det?»konsekvensändrat/normaliserat genmälde länsmannen, något förundrad öfver den nyss så lugna qvinnans ovanliga häftighet. »konsekvensändrat/normaliseratKanske var salig Skrifvars ett undantag, men sådana, ser ni, äro sjömännen. Borta från ögonen borta från hjertat, som ordspråket säger. Är det längesedan ni miste er man?»
22 »Det är nu tjugu år sedan han en höstnatt drunknade på Liverpools redd»konsekvensändrat/normaliserat, svarade enkan. »konsekvensändrat/normaliseratHade han lefvat, så hade väl mycket varit annorlunda på dessa tjugu år, och ni, herr befallningsman, hade icke nu varit här. Men ske Guds vilje; det är allt till vårt bästa.»
23 »Nå, efter ni så vill»konsekvensändrat/normaliserat, sade länsmannen godhjertadt, »konsekvensändrat/normaliseratså lemna vi kompassen till sist; ni kan behålla honom, isynnerhet som väl stugan i alla fall måste stryka ... Jaså han drunknade, gubben fattig, och ändå låter ni son er bli sjöman?»
24 »Pojken är uppfödd vid mast och skot, jag kunde ej hjelpa det»konsekvensändrat/normaliserat, svarade modren. »konsekvensändrat/normaliseratHans lif står i Guds hand, men hedern står i hans egen, och det vill säga förmer än lifvet. Matts är en hederlig karl som far hans varit; det är tillräckligt.»
25 »Jag har hört att sjömän bruka drunkna mer än engång på Liverpools redd och krypa fram igen när tider bli», inföll nu nämndemannen med småslug min, i mening att sekundera sin förman, som i hans tycke tillät den fattiga qvinnan ett alltför opassande språk mot kronans befallningshafvande.
26 Brita Skrifvars svarade blott med en ljungande blick af förakt och en stum gest att måltiden var färdig. Derpå gick hon ut till grinden vid vägen och blef stående vänd mot det håll, der man långt öfver sjön kunde se stadens tornspetsar.
27 »Ett sådant högfärdigt stycke!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast nämndemannen förargad, i det han likväl, på länsmannens nedlåtande inbjudning, satte sig vid bordet och gjorde en ansenlig grop i den framsatta smörbyttan. Och så den tiggarkäringen understår sig att bruka sin mun mot höga kronan! Men sådan har hon alltid varit, fattig som en råtta och styf som en qvastkäpp. Jag undrar om hon skall bära sitt hufvud lika högt efter auktionen.»
28 »Känner han menniskan?» frågade länsmannen, i det han med van hand skalade skinnet af en delikat bökling.
29 »Jo men»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Aron; »konsekvensändrat/normaliseratskulle jag inte känna Skrifvars Brita? Det kan nu vara tretti år sedan hon kom som en fader- och moderlös flickunge till salig prosten Stigzelius och blef uppfostrad med hans barn, så att hon fick lära sig hvarjehanda sysslor, och redan den tiden var hon känd för att ha en flink hand och ett stolt sinnelag. Man visste icke rätt om hon var piga eller fosterbarn uti huset, och på sätt och vis var hon båda delarna; och efter hon var en vacker tös och likasom kunde se igenom folk med de der stora ögonen, som hon ännu har i behåll, så hade hon många friare, och bland dem också Gråsten, som dåförtiden var tingsskrifvare hos häradshöfding Sparman. Jo jo, hon hade allt varit en rik fru nu, om hon förstått sitt bästa. Men i stället tog hon Skrifvars, som såg något karlavulnare ut, kantänka, i sin blåa sjömanströja, än den spinkige och vindögde Gråsten; och det kunde Gråsten aldrig förlåta henne. Skrifvars var nu si och så, duktig sjöman, men lätt på foten, som man säger, och något spendersam ibland, så att vår Herre vet hvad det blifvit af honom, fast ingen törs knystra för Brita ett ord derom; det är eld i blår, hon trodde alltid sin man vara ett helgon. När han nu drunknade, sägs det, för tjugu år sedan, lemnade han hustrun med två små barn i största fattigdom, så att hon en tio, femton år bortåt knappast hade tak öfver hufvudet eller en brödbit på bordet, och var sjuk och eländig och orkade inte arbeta; men tigga, se det var hon alltid för stolt till ändå. Då kom Gråsten en dag till henne, – han var ungkarl ännu och hade bara gift sig med penningeskrinet, och jag tror att om Brita velat, hade hon ännu kunnat komma i öfverflöd och stoltsera i sidenhatt, men se visst folk förstår aldrig sitt eget bästa. Huru det nu var, tog hon ändå pengar till låns af honom, efter barnungarna höllo på att svälta ihjäl; och så byggde hon stugan här. Och efter ingen i hela socknen kan spinna ett sådant garn och väfva sådana väfvar som hon, så kom hon sig åter före till välmakt, isynnerhet sedan barnen blefvo stora och kunde vara henne till hjelp. – Tackar som bjuder, nog räcker jag till filbunken. – Gråsten hade väl tänkt att få henne spak, kan jag tro, efter den gamla dårskapen ännu satt i honom, men se Brita ville för sin död inte ha honom, och till slut miste han tålamodet och passade på och lagsökte henne, medan sonen var till Amerika. Nu går det som det går, och hon kan skylla sig sjelf, det högfärdiga stycket ... Tackar ödmjukast för mat. Der kommer hon med dotter sin. Modren håller henne hemma, gamla flickan, liksom vore hon för god att ta tjenst. Men det blir väl annat ljud efter auktionen, och den dag kan komma, när socknen får föda det tiggarsällskapet.»
30 Medan nämndemannen sålunda på sitt sätt betraktade saken, inträdde mor och dotter i stugan. Man kunde se på dem, att de icke medförde goda nyheter. Flickan, en annars vacker och rödblommig, ehuru något groflemmad jänta, som ännu bar sina kängor i handen, dem hon aftagit för att spara på återvägen från staden, gret bitterligen; men i modrens tårlösa ögon kunde man endast upptäcka en stor, djup resignation, och när hon talade, röjde blott en knappt märkbar darrning i rösten den våldsama skakning, som i detta ögonblick måste ha upprört hennes innersta. »När blir auktionen?» frågade hon.
31 »I måndag åtta dagar till, såframt inte gäldenären derförinnan kan godtgöra fordringsägaren och ersätta utmätningskostnaden», svarade länsmannen, som tycktes böjd att medgifva allt hvad han som förrättningsman möjligen kunde. »konsekvensändrat/normaliseratHäng inte hufvudet för det, kära Skrifvars, allt kommer att betala sig ganska bra, och här har ni tjugu kopek för frukosten; godt smör, kära ni, och bättre bökling har jag ej smakat på länge; jag undrar huru ni rökt den. För resten så kommer er son derförinnan tillbaka, och är han duglig karl, kan han få några månadshyror i förskott åt er ...»
32 »Min son kommer inte tillbaka»konsekvensändrat/normaliserat, svarade enkan helt sakta, ty hennes styrka höll på att öfvergifva henne. »konsekvensändrat/normaliseratSkeppet har förlist vid norra kusten af Skottland, och ingen har hört något af besättningen. Ske Guds vilja; hans vägar äro icke menniskors vägar.»
33 »Nå om så är, så träffas vi om en vecka, och jag litar på er att ni inte skingrar något af boet. Adjö med er, Skrifvars, det blir väl något råd, och ni skall få komma till mig och tvätta två gånger om året. – Stackars menniska!»konsekvensändrat/normaliserat mumlade han mellan tänderna ännu i dörren. »konsekvensändrat/normaliseratStackars menniska, litet för högfärdig, men duglig i sina händer, och förstår sig att röka bökling. Stackars menniska!»
Avsnittet publicerades 27/10 1858:|3|34 Mor och dotter blefvo allena, men de hade länge ingen tröst att gifva hvarandra. Medan tårarna oupphörligt strömmade utför flickans kinder, satt den olyckliga enkan stum och orörlig med hufvudet lutadt i sina båda händer, och ingen enda tår förmådde ännu genombryta det tunga moln, som hvilade öfver hennes själ.
35 »Läs något för mig ur Paradisets lustgård», sade hon slutligen.
36 Flickan framtog den anderika boken af Arndt ur ett hörnskåp, som länsmannens falkögon icke upptäckt eller möjligen ej hade låtsat bli varse. Men vid det hon försökte att uppslå en sida, skjöt hon bort boken och begynte gråta än bitterligare.
37 Modren sprang upp. »Hur är det med dina ögon?»konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. »konsekvensändrat/normaliseratHvad sade doktorn? Hvad bot gaf han dig?»
38 Flickan teg.
39 »Jag vill veta hvad bot han gaf dig», sade modren allt häftigare.
40 »Han frågade noga huru det börjat»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Lisa dröjande. »konsekvensändrat/normaliseratJag sade honom huru mina ögon börjat bli sjuka, sedan jag i höstas sof i det fuktiga kärret, när vi sökte kommissariens förlorade ko. Då sade doktorn, att jag måste fara till Helsingfors så fort som möjligt, annars ...»konsekvensändrat/normaliserat
41 »Hvad annars? Hvad annars?»
42 »Annars skulle jag om sex eller åtta veckor vara blind.»
43 »Blind!»konsekvensändrat/normaliserat utropade modren, och hennes kinder blefvo än hvitare. »konsekvensändrat/normaliseratNej – du skall inte bli det, mitt enda barn! Det är omöjligt. Du skulle mista dina ögons ljus, – du mitt enda stöd, som Gud gifvit att ledsaga mig genom denna sorgedalen! Blind? Den enfaldiga doktorn förstår inte sådant. Du, som ännu kan läsa så bra i bok. Försök bara!»
44 »Nej, mor. Sedan en vecka vidpass kan jag ej läsa mer.»
45 »Tror du? ...konsekvensändrat/normaliserat Nå ja, Lisa, då gå vi båda till Helsingfors. När du blir trött, skall du stöda dig på min arm, och om du inte mera ser vägen, skall jag leda dig, barn. Blind! Gode Gud! Låt oss vandra i denna dag.»
46 »Det är lång väg, mor, och du orkar inte gå. Jag kan ej lida att du för min skull förgås. Hvad skall du vederqvicka dig med, när du är hungrig och trött?»
47 »Det är sannt ... men det går väl ändå. Jag skall tigga för dig, Lisa ... Jag har ej kunnat det förr, men man lär sig allting. Du får inte mista dina ögon, barn, dina vackra blå ögon, som likna din salig fars. Ja, ja, jag skall tigga för dig. De må taga allt hvad vi äga; bryr jag mig om det, när dina ögon bli helbregda! Det skall allt bli bra igen, och Matts skall ge oss förskott af sin hyra ... Hvad är det jag säger! Min son, minoriginal: min, son, mina arma barn! ...»
48 Medan den öfvergifna enkan så öfverlemnade sig åt utbrottet af sin smärta, hade åter en schäs stadnat vid grinden och en herreman stigit ur samt inträdt i stugan med tysta varliga steg, utan att i början blifva bemärkt. Det var en liten mager man om vidpass femtio år med tunnt stripigt hår, något skelande ögon och en tjock friskapprock svept om sin spensliga gestalt, oaktadt det ute var full sommarvärme. Sedan han några ögonblick betraktat stugans invånarinnor med en besynnerlig blandning af skadefröjd och medlidande, hostade han ett par gånger och sade med något hes stämma: »god morgon, Brita. Hur står till?»
49 Brita Skrifvars såg upp och igenkände kommissarien Gråsten. Det kallblodiga lugn, med hvilket hon mottagit de förra ovälkomne gästerne, hade nu fullkomligt öfvergifvit henne, och hon uppsteg med harmens rodnad på de nyss så snöhvita kinderna. »Hvad vill ni här?» frågade hon.
50 »Hvad jag vill?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade kommissarien ej utan förlägenhet och tog ett steg tillbaka, medan hans röst sänkte sig nästan till en hviskning. »konsekvensändrat/normaliseratHvad jag vill? Åh ... jag ville bara fråga dig huru du mår, Brita. Sundt och godt, som jag ser. Det är fägnesamt det. Helsan framför allt.»
51 »Vill ni gifva mig tillbaka mitt barns ögon?»konsekvensändrat/normaliserat utbrast enkan allt häftigare. »konsekvensändrat/normaliseratMitt barn, mitt enda barn mister sin syn för det att hon hjelpte ert folk att söka edra eländiga kreatur i höstas i kärret. Vill ni gifva mig hennes ögon tillbaka?»
52 »Kära Brita – och kommissarien blef allt vänligare – hvad är det värdt att lägga allt lappri på sinnet? Litet blyvatten, litet metmaskolja ... sådant der går om af sig sjelf. Jag trodde du hade annat att tänka på. Jag kommer till dig som en gammal vän och menar att vi kunna sämjas i godo.»
53 »Min vän? Store Gud, är jag ännu inte tillräckligt usel, efter denna menniska vågar kalla sig min vän! Hvad är det om? Är det åter den förra saken, så kosta inte ut ett ord vidare. Tag min ringa egendom. När har ni hört en qvinna fråga efter sådant, när hon på samma dag förlorat sina två enda barn!»
54 »Var förnuftig, Brita, och hör mig, så skall du förstå att jag menar bättre än du förtjenar. Jag låter utmäta min ena fordran hos dig, men du vet väl att jag har en till?»
55 »Det qvittar mig lika. Jag trodde ni skickat länsman för båda två.»konsekvensändrat/normaliserat
56 »Så du talar, min goda Brita. Du mins ju att jag inte gick till tings med mer än den ena. Och den ena är nog att kasta dig på backen, stackars menniska. Men den andra, ser du, har jag sparat för att i nödfall kunna sätta dig på arbetsdom.»konsekvensändrat/normaliserat
57 »Gör det. Jag begär ej ert medlidande.»
58 »Men dina barn, Brita? Eller rättare, ditt barn, efter jag hör att Matts gått till sjöbottnen?»
59 »Mitt barn? Ja, ni har rätt. Är ni en menniska, Gråsten, och inte en varulf, så låna mig ännu så mycket penningar, att jag kan söka bot för min dotters ögon i Helsingfors.»konsekvensändrat/normaliserat
60 »Hör noga på hvad jag säger dig, ty jag har ledsnat att längre vara en narr för dig, Brita. Jag har nu engång föresatt mig att du skall bli min hustru till slut. Gud straffe mig, är det intet dårskap nog vid din och min ålder, men i fem och tjugu år har jag lefvat med den tanken, och den vill ej mera gå ur mig, så litet du förtjenar att jag bryr mig det ringaste om dig. Med den tanken har jag somnat hvar qväll, och med den har jag vaknat hvar morgon, och med den har jag sträfvat och arbetat och kommit mig till välstånd och anseende. Men du har lönat mig med spe och förakt, du som ofta ej haft en kaka bröd för dig och dina barn, och när du knappt haft en kärfve halm under ditt hufvud, har du visat ifrån dig ett lif i ära och rikedom. Det har du gjort, och ju mer du har trotsat mig, desto hårdare har du bundit hela min diktan och traktan vid dig. Men det måste bli slut med det narrspelet, säger jag dig, och nu frågar jag dig för sista gången, om du vill i all ärbarhet blifva min hustru, Brita. Betänk dig noga, ty du vet hvad dig förestår.»konsekvensändrat/normaliserat
61 »Hvad mig förestår? Nej, gå inte bort, Lisa. Stanna och hör huru eländige räkenmästare denna verldenes kloke äro. Hör den der karlen. Han bekänner nu sjelf, att ingen nöd eller brist i så många år har förledt mig att svika din faders minne, och nu tror han ändå att jag på sistone skall låta förleda mig af hans usla hotelser. Likasom rikedom vid hans sida vore annat än själens yttersta fattigdom, och likasom ära och anseende, som delas med honom, vore annat än hån och förnedring! Ser du, på honom biter ingen förödmjukelse. Han är i stånd att höra mig tala till honom som jag nu gör, och han blygs likväl inte att ännu engång försöka att köpa mig för sitt fattiga guld!»
62 »Reta mig inte, Brita. Du vet att jag haft dig kär, och det är den största galenskap jag nånsin begått i hela mitt lif, men jag har härtills ej kunnat blifva den qvitt. Derföre ännu engång ...»konsekvensändrat/normaliserat
63 »Judas! Ser du, han är i stånd att kyssa mig!»
64 »Vänd dig inte till flickan. Det står i din makt att göra henne helbregda med mindre än en hundradedel af min rikedom och för all tid försörja henne, men i stället lemnar du henne fattig och hjelplös ...»konsekvensändrat/normaliserat
65 »Nej, försök inte heller, jag biter inte på kroken. Så slug han tycker sig vara, den der, och begriper inte engång att mitt barn skulle förakta mig, om jag någonsin vore nog usel att för hennes skull sälja mig!»
66 »Nå godt. Tack skall du ha, Brita, jag börjar nu att bli botad. Jag har bara ett ord till att säga dig, och för det enda ordet skall du sjunka till marken och omfatta mina knän och bedja mig att det vore osagdt.»
67 »Ni? Hvad skulle ni ännu ha att säga mig?»
68 »Jo, qvinna. Din man lefver!»
Avsnittet publicerades 30/10 1858:|2|69 Kommissarien hade så ofta sett utbrottet af denna djupa känslighet, som bodde under en skenbart lugn yta, att han väntade något slags theatereffekt till svar på sin plötsliga nyhet. Tjugu år hade denna qvinna sörjt sin man, som hon svärmiskt älskade, och nu sade man till henne: han lefver! – Hvad skulle en annan qvinna ha svarat i Brita Skrifvars ställe?
70 Men blott en hastig, skygg blick af ångest och tvifvel förrådde den genklang, som dessa ord funno i hennes innersta. Nästa ögonblick hade hon återtagit sin öfverlägsna föraktfulla hållning och svarade endast: »Var det allt hvad ni hade att säga mig?»
71 »Du visste således ...?» inföll kommissarien, ganska förbluffad öfver en så ringa verkan af hans skickligt anlagda mina.
72 »Hvad visste jag? Ja, jag visste det, och ni behöfde icke säga mig, att han lefver – der, hvarest jag en dag|3| hoppas återfinna honom och hvarest edra länsmän, Gråsten, ej mera ha något att utmäta.»
73 »Du slingrar dig undan; du låts ej förstå mig. Men jag säger dig, Brita, jag har säker underrättelse med styrman Grenfors, som nyss kommit hem med Argo från London. Han har träffat din man ombord på en amerikanare, som låg segelklar till Petersburg. Grenfors var skickad att köpa en ketting för godt pris af amerikanaren och ropade upp sina jollgastar. Då kommer en matros med långt skägg, styr kurs på honom och frågar på engelska om han är svensk eller finne. Finne, svarade Grenfors, och med detsamma tyckte han sig ha sett den karlen förr, men lät ej märka det. Karlen frågade hvarjehanda om Finland och om vår stad, allt på engelska, och med ens gick det ett ljus opp för Grenfors, att det måste vara Skrifvars, som hettes vara drunknad för tjugu år sedan. När de då talat en stund, sade Grenfors rent ut på svenska: hör på, kamrat, är icke du Erik Skrifvars från K.? Då drog karlen hatten djupare öfver ögonen, svängde på klacken och svarade på engelska, att det måtte vara ett misstag; hvarpå han hogen drogen gick sin väg, men Grenfors begrep väl att det var han, efter karlen förstod svenska. Och efter Grenfors kom ihåg dig, Brita, sökte han få reda på den gunstig herrn, men se det stod inte till. Han hade allt sina goda skäl att hålla sig undan.»
74 »Är det allt hvad ni vet?»
75 »Ännu inte allt. Jag vet något mera ännu.»
76 »Och ni begär, enfaldiga karl, att jag som en blind bröms skall flyga i edra nät och tro alla dumma sjömanshistorier, som ni ljuger ihop för mig eller andra ljugit för er! Och ni vill inbilla mig, att en man som min Erik, en tusen gånger hederligare karl än ni sjelf, skulle ha bedragit hela verlden, bedragit sin kapten, bedragit mig med svek och nedrighet, – rymt från sin flagga och sitt fädernesland – öfvergifvit oss, sin hustru och sina barn, i långa år åt elände och fattigdom! Blygs, Gråsten, om ni ännu har någon bit af hjerta i bröstet; blygs att vilja inbilla mig sådana historier och taga ifrån oss det enda arf salig Erik lemnat sina barn – ett hederligt namn!»
77 »Vill du då höra det af Grenfors sjelf?»
78 »Jag vill ingenting höra. Jag vill inte veta något mer af edra försmädelser. Gode Gud, om Erik hade lefvat, han skulle klappat er bruna och blå för sådana gemenheter.»
79 »Men det är en sak, som du ännu måste höra. När Grenfors ej vidare fick tag på din man, frågade han amerikanarne hvad de visste om honom med det långa skägget. Och då var det en bland dem, som visste att din man varit gift i NewYork ...»konsekvensändrat/normaliserat
80 Brita Skrifvars rodnade häftigt. »Tig!»konsekvensändrat/normaliserat ropade hon. »konsekvensändrat/normaliseratIntet ord mer!»
81 »Han hade varit gift, och var det kanske ännu, med en irländska, som höll spisqvarter för schouare och sjöfolk. Nog kände jag långa Polly, sade amerikanaren ...»konsekvensändrat/normaliserat
82 Den unga flickan skyndade fram och stödde sin mor, som var nära att svimma. »Bästa goda herr kommissarie, var barmhertig och gå er väg»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon. »konsekvensändrat/normaliseratAldrig kan mor stå ut med det. Det blir hennes död.»
83 Kommissarien blef rörd, så mycket hans papperssjäl var i stånd till. »Tag det inte så illa, Brita»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »konsekvensändrat/normaliseratnu ser du att jag ändå menar väl med dig. Nu ser du hvad det är för en man, som du hållit kärare än rätt och kristligt är och mer än du kan försvara för dina barn. Hade han också varit den bästa man på jorden, nog hade du kunnat gifta om dig ändå, när du så länge var öfvergifven. Men nu har han varit en skojare, en rackare ... ja, jag förstår, du vill inte att jag skall säga hvad han varit, men det ser du, att medan du varit honom trognare, än någonsin en hustru har rätt att vara, och för hans skull hellre lefvat i nöd, än gått till välstånd och rikedom, har han så skamligt öfvergifvit dig och på köpet gift sig med en irländsk markatta. Det kan du förstå, att han aldrig törs visa sina ögon mera i eget land, och derföre är du efter lag och författningar enka och har din frihet att gifta dig med hvem du behagar. Var derföre klok, Brita, hämnas på din trolösa man, och skjut inte halstarrigt ditt eget bästa ifrån dig. Jag skulle helst ha förskonat dig från att höra hela historien, men du har nu tvungit mig att säga dig huru saken förhåller sig. Tag litet hjertstyrkande droppar, så är du bra i morgon, och då skall jag komma tillbaka, så få vi ännu engång talas vid ...»konsekvensändrat/normaliserat
84 Under dessa ord hade Brita fått tid att någorlunda återvinna sin fattning, och hon kände sig åter stark nog att sätta hårdt emot hårdt. »Bry er inte om mig»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratden kroppsliga svagheten går väl öfver. Jag förstår att ni nu har talat till punkt, och derföre skall jag säga er, att det nu mer än någonsin är för alltid slut oss emellan. Allt hvad ni säger är en lögn, en svart, nedrig lögn, och jag tror inte ett ord! Ni har som en låg usling velat stjäla min rättskaffens ärlige Eriks minne ifrån mig och smyga er som en tjuf i hans ställe, efter ni ej kunde vinna er afsigt med hot och förföljelser. Men liksom jag föraktat ert hot, så föraktar jag också er hala tunga; ja, jag afskyr den mer än ormalåt; jag vill långt hellre att ni gör mig fattigare än den fattigaste tiggare, ty så länge jag har mitt ärliga namn och min salig Eriks obefläckade minne, är jag dock alltid bättre än ni, som icke har annat än edert snöda guld. Gå er väg, och kom aldrig mera för mina ögon. Nu vet jag visst att min man är död, ty aldrig hade ni annars vågat trampa mig så under fötterna, som ni i dag har gjort. Gå. Jag skall försöka att kunna förlåta er, Gråsten. Det är allt hvad jag kan göra för er. Farväl.»
85 Brita Skrifvars i sin enkla hemväfda ylleklädning med den lilla blårutiga halsduken knuten under hakan liknade i detta ögonblick mera en drottning, som förafskedar en i onåd fallen tjenare, än en fattig öfvergifven enka, som afbidar sitt öde från en hård och oblidkelig fordringsägares läppar. Kommissarien Gråsten kände också, fast omedvetet och motsträfvigt, så starkt hennes öfverlägsenhet, att han glömde förnya sina förra hotelser och med ett stumt, förläget afsked närmade sig dörren. Men denna märkvärdiga dags händelser voro icke slut ännu, och det tycktes vara Brita Skrifvars öde att på en eller par timmar genomgå pröfningar, så omvexlande, så upprörande, som få menniskor ha genomgått under ett helt långt lif.
86 Gråsten hade ännu icke hunnit mer än fatta klinkan på dörren, när åter från vägen hördes dånet af hjul, ett par långa ben stöflade uppför den låga trappan och in trädde med brådskande fart vår förre bekante, länsman Black. »Det var för väl att jag träffade kommissarien»konsekvensändrat/normaliserat, utropade han pustande; »konsekvensändrat/normaliseratoch er också, mor Skrifvars, er också. Lag och författningar måste ha sin gång, men man rår inte för att det regnar guld på landsvägen. Ja, ni må se på mig med så stora ögon ni vill, kära Skrifvars, men så är det; ni är en lycklig ost ni; jag önskade ha så flinka och så kontanta vänner, som ni har. Säg mig, hvar håken har ni fått dem ifrån? Jag vet knappast någon i hela socknen, som ville borga åt er en kopek, och ändå ... Tusan, den konsten måste ni lära mig. I fjorton års tid har jag mätt ut både löst och fast, kronorester, tingsreverser och bränvinsplikter, men maken till liqvid har jag ännu aldrig sett. Puh! Min brunte derute är helt löddrig, så har jag kört för att träffa kommissarien och er; men jag har också fått betaldt för det.»
87 »Hvad är det nu åter?» frågade Brita nästan isande kallt, ty hon hade efterhand återvunnit hela sin ovanliga sjelfbeherrskning.
88 »Liqvid?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade kommissarien, som genast uppfattade qvintessencen af länsmannens långa förberedelse och dervid kände en oangenämare känsla, än detta ord vanligen brukade framkalla hos den vördige mannen. »konsekvensändrat/normaliseratLiqvid? Hvad är det befallningsman pratar med andan i halsgropen?»
89 »Herre, jag pratar inte, jag gör min tjenst efter lag och författningar»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde länsmannen något stött. »konsekvensändrat/normaliseratOch efter det angår båda dessa föreställda personer, den ena som borgenär, den andra som gäldenär, så kort och godt, jag har uppburit full liqvid för käranden Gråstens fordran hos svaranden Skrifvars; – kapital, räntor, utsökningskostnad och skälig skjutslega med dagtraktamente för besväret att genast vända om hit och underrätta besagde svarande att auktionen kommer att inställas.»
90 »Är karlen från sina sinnen?»konsekvensändrat/normaliserat mumlade kommissarien misstroget och aftorkade svetten, som begynte uppstiga på hans panna. »konsekvensändrat/normaliseratHörpå, herr befallningsman, skulle han händelsevis ha tagit mer än en fälknäpp på gästgifvargården, hvad befalls, hä?»
91 »Jag!» uppbrusade länsmannen ...
92 »Nej, sitt vackert ned och berätta oss hur det är»,konsekvensändrat/normaliserat inföll Brita, som nu ganska naturligt kände ett visst intresse för fortsättningen af denna oväntade tilldragelse.
93 Men länsmannen fortfor i en fart: »Om någon, eho det vara må, vill yrka att jag i embetsförrättningar tagit för mycket till bästa, så har jag här två ojäfviga vittnen på att han sagt det, och gitter han ej bevisa det, få vi se hvad lag och författningar säga om oqvädinsord mot kronans befallningshafvande i utöfvandet af deras embete. Jag skulle tagit en fälknäpp för mycket, jag som på sex veckor stämt tretti personer för första resan fylleri, åtta personer för andra resan och två för tredje resan! Jag skulle tagit en fälknäpp! Den som det säger skall sjelf få sig en fälknäpp af lag och författningar. Puh, puh, gif mig ett glas vatten, eller hellre en kopp kaffe, om ni ännu har qvar af den goda sorten, mor Brita.»
Avsnittet publicerades 6/11 1858:|2|94 »Nå»konsekvensändrat/normaliserat, sade Gråsten otåligt, »konsekvensändrat/normaliseratom det så skall vara, så förklarar jag i vittnens närvaro, att befallningsman aldrig i sin lefnad hvarken tagit, fått eller gifvit en knäpp, utom laga knäppar enligt fylleriförordningen. Och sedan det är i behörig form erkändt, tänker jag att befallningsman bevisar sin utsago kontant, om han vill att någon skall tro honom.»
95 »Kommer aldrig i fråga»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde länsmannen myndigt. »konsekvensändrat/normaliseratSkall det vara silfver eller guld? Kanske duger det här.»
96 Och med dessa ord uppräknade kronans nitiske befallningshafvande trettio blanka halfimperialer, klingande mot det lilla träbordet med en så ovan klang för kojans tarfliga invånare, att man väl kunde förlikna den vid rikedomens hånlöje öfver den oförskyllda fattigdomen.
97 Kommissarien fick stora ögon. Äfven Brita och hennes dotter glömde för ett ögonblick sina förra bekymmer, men under det att dottren med glad barnslig nyfikenhet betraktade de klingande guldstyckena såsom en skatt, om hvilken hon härtills ej kunnat drömma, uttryckte modrens blickar snarare ängslan och misstroende vid en så oväntad, så oförklarlig räddning från den hotande undergången.
98 »Det har sin riktighet», sade kommissarien något snopen, sedan han noga synat hvart guldstycke, vägt det på pekfingret och hållit det mot dagen, för att öfvertyga sig om att ej guldet var fabriceradt i Lappo falskmyntares ryktbara verkstäder.
99 »Då återstår ingenting annat än att påteckna reversen: till fullo gulden; äfvensom qvittera utsökningskostnaderna. Här äro papperen; skrifdon har jag på fickan och derföre kunde jag på fläcken ge herrn derborta ett interimsqvitto.»
100 »Vänta litet»konsekvensändrat/normaliserat, utropade Brita Skrifvars efter något betänkande. »konsekvensändrat/normaliseratJag tar ej emot dessa penningar, utan att veta hvarifrån de komma.»
101 »Ja vi måste veta hvarifrån de komma», sekunderade kommissarien och drog efter andan.
102 Länsmannen skrattade. »Hå hå»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »konsekvensändrat/normaliseratkanske luktar det svafvel? Men det borde ej kommissarien vara så ovan vid.»
103 Brita Skrifvars var icke fri från den i dessa trakter rådande allmänna vidskepelsen. Hon förklarade derföre allvarsamt, att eftersom knappast någon köpman i staden hade så mycket blankt guld i sin kassakista, och eftersom det ej vore första gången den lede fienden frestat menniskor i stort betryck med sådana gåfvor, som kanske vid nästa hanegäll skulle förvandlas till torra löf, så kunde hon ej med godt samvete taga emot penningarna, innan hon visste att de kommit på ärliga vägar. »Jag har ingen huld eller skyld och knappast någon god vän, som skulle betala för mig en så stor summa»konsekvensändrat/normaliserat, tillade hon, »konsekvensändrat/normaliseratoch är det ej satans bländverk, så kan det vara stulet och röfvadt gods.»
104 »Det är just min mening»konsekvensändrat/normaliserat, inföll kommissarien ånyo, glad att ännu hålla sitt säkra byte fast. »konsekvensändrat/normaliseratStulet och röfvadt gods, alldeles riktigt. Det är mig en skön länsman, som ger sig i slanger med första bandit på landsvägen och går hans ärender!»
105 Nu var det Blackens tur att tappa koncepterna. Han måste bekänna att saken såg misstänkt ut, och det hade han, i glädjen öfver sin egen sportel, kanske också af önskan att hjelpa den lagsökta, ej kommit att tänka på. »Men»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han ganska visligt, »konsekvensändrat/normaliserathvad håken skulle en bandit ha för nytta af att betala Brita Skrifvars skulder?»
106 Det var att slå spiken på hufvudet. Kommissarien blef svarslös, och Brita darrade vid tanken på att detta guld var henne skickadt från afgrunden. »Kan ej befallningsman påminna sig hur mannen såg ut och hvart han sedan tog vägen?»konsekvensändrat/normaliserat frågade hon. »konsekvensändrat/normaliseratGick han, for han som andra menniskor?»
107 »Jag kunde ej märka annat än att han gick på två fötter som annat folk; ej heller såg jag till någon hästfot. Han mötte mig på vägen nära Koviks backe ...»konsekvensändrat/normaliserat
108 »Koviks backe? Den gamla afrättningsplatsen?»
109 »Kan väl vara. Han bad mig stadna och frågade mig om jag var den och den i det och det ärendet, hvarpå jag svarade ja. Var då beskedlig och vänd om, sade han, och säg att ingen auktion blir af, ty jag vill betala Skrifvars skuld och besväret på köpet. Får jag se papperen? Nej men, svarade jag och kände åt om jag hade sabeln i schäsen, efter jag nyss förut hade låtit Aron stiga af vid vägen till Laxby. Lika godt, sade karlen, säg bara summan och gif mig ett interimsqvitto, så betalar jag allting på fläcken. Jag medger, det kom något hastigt uppå, men som lag och författningar ej förbjuda någon att betala andras skulder på landsvägen, så lät jag det gå, och medan jag stoppade in pengarna, var karlen försvunnen.»
110 »Besynnerligt! Högst besynnerligt!» mumlade Gråsten.
111 Brita ville dock veta hur mannen såg ut.
112 »Två armar, två ben, ett hufvud och en kropp, gula nankinsvidbyxor, blå rock, blank hatt, – det är allt hvad jag kan säga om honom. Jag såg ej mycket af ansigtet för det långa skäggets skull.»
113 »Det långa skägget!»
114 »Vänta!»konsekvensändrat/normaliserat fortfor kommissarien eftersinnande. »konsekvensändrat/normaliseratSkulle karlen händelsevis ha brutit på engelska?»
115 »Låt mig se, han bröt skäligen starkt, men om det var på engelska eller latin, det lemnar jag osagdt.»
116 »Hm» – och kommissarien hviskade några ord i länsmannens öra, hvarefter denne, synbart perplex, grep mössan och skyndade ut, frammumlande några otydliga näsljud: »lag och författningar – lag och författningar.»
117 Kommissarien dröjde. Han hade något på sinnet. »Var beskedlig och låt Lisa hämta mig litet friskt vatten från brunnen», sade han.
118 Lisa gick.
119 Kommissarien närmade sig Brita, fixerade henne skarpt med sina små grå ögon och sade derefter med beräknad tonvigt: »Det är din man, som mötte länsmannen på vägen vid Kovik och gaf honom pengar att betala din skuld.»
|3|120 Brita Skrifvars teg. Hon behöfde tid att reda sina förvirrade tankar.
121 »Det är din man»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor kommissarien; »konsekvensändrat/normaliseratjag är säker derpå. Grenfors träffade honom ombord på ett fartyg, som gick till Petersburg; och han måste ha smugit sig derifrån landvägen hit. Hvarföre – det skall väl sedan visa sig. Men så mycket är säkert, att han stulit pengarna. Tänker du ge honom en tillflykt hos dig?»
122 Brita fortfor att tiga.
123 »Jag har ännu ett förslag att göra dig. Black har burit sig dumt åt och måste godtgöra sin dumhet med att sätta alla spårhundar i rörelse och gripa Erik. Det måste lyckas honom. Erik blir gripen och kommer till en början på häkte, sedan på fästning. Du har ett godt hjerta, Brita; jag gissar att du gerna vill rädda honom, så litet han än förtjent det af dig. Godt – jag skall rädda honom. Jag skall leda alla spårhundar vilse och skaffa Erik tillfälle att komma oskadd ur landet. Men blott på ett vilkor, som beror utaf dig, och det gissar du, utan att jag behöfver säga dig det.»
124 Brita Skrifvars gick till dörren, öppnade den, skjöt kommissarien med oväntad styrka ut i farstun och sade med en af vrede darrande stämma: »Ut lögnare! Ut försmädare!original: förförsmädare! Förr skola de döda stå upp ur hafvets djup, innan jag mera hör ett ord af er falska tunga!»
125 Utan att han visste huru, befann sig kommissarien på trappan.
126 Men han stod icke länge der, innan han åter var vid dörren, förrän Brita hann taga ur nyckeln, och ropade triumferade: »Jag tar dig på orden! Kom sjelf och se!»
127 Utropet kom plötsligt, och Brita Skrifvars var qvinna. Hon tog ett par steg – af nyfikenhet troligen – men vid första blicken mot grinden sjönk hon afdånad på trappan för kommissariens fötter.
128 Hvilken syn hade ånyo upprört denna så starka själ? Hvilken anblick hade så med ens slagit till jorden all hennes vrede, all hennes afsky, all hennes förödmjukelse? Det var åsynen af tvenne män, som just i detsamma trädde in genom grinden.
129 Länsmannen hade nemligen knappt hunnit köra hundrade steg på vägen, innan han såg framför sig den man han sökte och som kommissarien uppmanat honom att gripa såsom en rymmare, en röfvare. Mannen stod helt stilla i skogsbacken och betraktade med underliga ögon den lilla stugan, grinden, gärdesgården, potatestäppan, beteshagen och den unga flickan, som kom med vatten från brunnen. Han märkte knappt länsmannen, innan denne redan hoppat ur schäsen och gripit honom i kragen. Icke ett ord hade han att svara på de besynnerliga titlar, som rättvisans nitiske vårdare tilldelade honom, och utan motstånd lät han sig ledas till stugan, der länsmannen, så ensam han för tillfället var, fann för rådligt att till en början bringa sitt byte i säkerhet.
130 »Jag har honom! Jag har honom!»konsekvensändrat/normaliserat ropade han redan vid grinden. »konsekvensändrat/normaliseratSkrifvars måste upplåta sin stuga till häkte, tilldess jag hinner få skjutsrättaren hit. Lisa, min flicka, spring efter rättaren, så skall du få tjugu kopek till ett skålpund kaffe. Hvad har du för dig? Hvad fattas din mor, barn? Har hon fått svindel? Jo, jag kunde tro det, vi ha mist uti sjön, och det duger inte för svaga hufvuden. Nå, jag ser att hon kommer sig före igen. Det var bra det, hon kan gå lägga sig. Vi måste ha qvarter åt den här utländska gynnaren, om han än hade fickorna fulla med guld.»
131 Lisa hade under tiden förstått att med det kalla brunnsvattnet återväcka modrens domnade lifsandar och införde henne i stugan. Länsmannen ville strax efter med fången, som hvarken yttrade ett ord eller gjorde något tecken till motstånd. Men kommissarien satte sig deremot. »Innan befallningsman arresterar karlen, så fråga åtminstone hvem han är och hvad han har här att göra!»
132 »Tusan!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast länsmannen, »konsekvensändrat/normaliseratdet är just det jag redan frågat väl sjutton gånger, men han är stum som en stekt nors.»
133 »Kanske hittar jag nyckeln till språklådan»konsekvensändrat/normaliserat, återtog kommissarien försmädligt. »konsekvensändrat/normaliseratHör på, du der med det långa skägget, hvad har du här att göra, Erik Skrifvars! Vet du icke att du är död för tjugu år sedan? Har du glömt, att du drunknat på Liverpools redd?»
134 När namnet nämndes, spratt främlingen synbart till. Det var som hade han vaknat ifrån en dröm. »Hvad vill ni mig?» frågade han tvärt med en märkbar utländsk brytning i talet.
135 »Hvad jag vill?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade länsmannen. »konsekvensändrat/normaliseratJo, ditt pass vill jag se, min gunstig junker. Ro fram med det, så få vi se hvad dina guldstycken duga till.»
136 Främlingen smålog föraktligt och framräckte ett af ryska generalkonsuln i Newyork påtecknadt och sedan i Petersburg och Helsingfors viseradt pass för amerikanska undersåten, godsägaren Erich Scrivers att fritt och obehindradt göra en resa till Finland, tur och retur, i enskilda angelägenheter. Icke engång länestyrelsens påteckning underst på andra sidan saknades i detta obestridliga dokument, som hade till följd att såväl kommissarien som länsmannen, blängande på de höga auktoriteternas underskrift, mäkta förbluffade drogo sig tre steg tillbaka.
137 »Nå?»konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen otåligt. »konsekvensändrat/normaliseratÄr det tillräckligt? Får jag gå in till min hustru?»
138 De båda tjenstemännen förklarade sig obefogade att hindra herr – herr – namnet ville ej riktigt fram. Gråsten gjorde till och med anspråk på att igenkännas som »gammal vän och bekant», men främlingen låtsade icke förstå det. I begrepp att gå in, blef han stående på trappan och tycktes tveka om han borde gå längre. »Ursäkta att jag frågar»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratmen säg mig – är den långa vackra flickan min dotter?»
139 »Hon är dotter till salig Erik Skrifvars, som drunknade för tjugu år sedan», svarade kommissarien temligen elakt.
140 Främlingen slog sig för pannan. »Det måste ske!» utropade han och öppnade varsamt dörren.
Avsnittet publicerades 10/11 1858:|2|141 Vid främlingens inträde satt Brita Skrifvars vid bordet med ryggen vänd emot dörren, och Paradisets Lustgård låg uppslagen framför henne. Om hon läste och hvad hon läste vet endast Han, som ser ned uti menniskohjertat såsom i en spegel. Solskenet föll klart på hennes vackra bruna hår, och man kunde nu se, hvad som icke lätt märktes annars, att håret begynte gråna. Dottren stod bredvid henne och betraktade med rädda blickar de inträdande, ty äfven kommissarien och länsmannen smögo sig nyfikna in bakom främlingen.
142 Brita Skrifvars tycktes ej märka dem.
143 Främlingen vinkade tyst åt flickan; hon vände sig bort. Ett par tårar tillrade ned i hans långa skägg; – han var dock en far, som icke sett sin enda dotter på tjugu år, och hon vände sig från honom. Intet ord kom öfver hans läppar. Det var så tyst i den lilla stugan, att man hörde flugorna surra mot fönstret och skatan skratta i björken vid landsvägen.
144 Bland de fem personerna i stugan fanns likväl en af dessa lyckliga menniskor, som aldrig besväras af för mycken grannlagenhet här i verlden, och det var länsmannen. Han tyckte förmodligen att det var ett alltför besynnerligt möte mellan ett par äkta folk, som båda nyligen varit föremål för hans tjensteifver, och på den grund kunde han ju anses ha ett slags rättighet att taga till ordet. Alltså tog han sig en pris ur näfverdosan, steg gravitetiskt fram och höll ett för tillfället lämpligt tal. »Hvad nu, mor Brita»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratser ni inte att det – hm, hm – är främmande i stugan? Jag tycker ni åtminstone kunde vända er om och säga god dag.»
145 Intet svar.
146 »Jaså»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor den godsinta medlaren, »konsekvensändrat/normaliseratni hör inte på det örat? Är ni döf, menniska? Se på den här karlen, Brita, se på honom en smula, kanske känner ni igen honom. Och ni – herr – herr – ursäkta, jag vet inte titulaturen – herr Skriver eller Skrifvars, hur ni må kalla er – står ni der som en målad bock och säger inte gudsfred åt er hustru engång? Hvad är det värdt att träta nu om fjolgammal snö? Dick med rodret och kör i vind, säger sjöman. Pussa hvarandra, godt folk, och låt allt vara bra igen. Tusan – står han inte der som vore jag landsfiskal och en hundra kannors bränvinspanna vore inmurad här bakom spiseln!»
147 »Ge er af igen till Amerika, ge er af igen, Skrifvars; den der hon är hård som flinta», hviskade kommissarien sakta till främlingen.
148 Men främlingen – eller Erik Skrifvars, som vi nu kunna kalla honom – var en af det grunda folket, som fort uppvärms och fort svalnar. Han återfick nu kuraget, sedan länsmannen brutit isen, steg ett steg närmare och sade blidkande: »Var inte ond nu, Brita! Jag har burit mig dumt åt, som farit ifrån dig, men nu skall allt bli bra igen. Det skall inte mera gå någon nöd på dig.»
149 Brita fortfor att vända sig bort.
150 »Jag skall säga dig som sanningen är»konsekvensändrat/normaliserat, återtog mannen. »konsekvensändrat/normaliseratJag kom en smula i krakel med kapten Högfelt på Bellona, och derför hoppade jag en vacker natt öfver bord och samm i land. Alltid knallar jag mig hem på något vis, sedan jag väl förtjent pengar till ett duktigt hemman, tänkte jag; och så tog jag hyra först hos engelsman, sedan hos Yanke, som de kalla amerikanaren. Men si, pengarna kommo och gingo, och så gick år efter år, och jag skämdes att komma hem med toma fickor i becktröjan. Till slut gick jag med en brigg från Boston till San Francisco – det är der på andra sidan om verlden – och så sannt jag langat en kabel, vi hade bara skjortor ombord, en last af skjortor, Brita, har du|3| hört på maken? Men i Kalifornien, ser du, kostar det mera att låta tvätta en skjorta, än att köpa en ny, och derföre – nå, hvad det blef af skjortorna, det kan jag inte säga dig, eftersom jag rymde med styrman och hela besättningen, och en vacker morgonqvist, när kaptenen ropade på sin grogg, var han ensam med sina skjortor. All rightspråk: engelska, jag gick till grufvorna vid San Sacramento, men när jag arbetat i sex månader som en hund uti gyttjan, stal en rackare af mig hela min guldpåse, medan jag sof. Derpå gick jag tillbaka till San Fransisco, arbetade som timmerman och förtjente tio dollars i veckan; slog mig sedan i kompani med en svensk som hette Stigzell och hyrde en snickareverkstad. Der hyflades guld, skall jag säga dig, Brita; hvar stolfot kostade der sin blanka dollars, och en simpel dragkista kostade mer än hela din stuga. Nå godt, all rightspråk: engelska, när vi ledsnade der, Stigzell och jag, foro vi med påsar af guld till Sidney, drefvo handtverket der ett par år, och påsarna blefvo allt större. Derpå befraktade vi ett fartyg med ull till Newyork, och allt blefvo påsarna tyngre. Sedan skildes vi åt, jag köpte en farm sex mil ifrån staden och tänkte slå mig i ro. Men så kom jag ihåg dig Brita ...»konsekvensändrat/normaliserat
151 Nu vände Brita Skrifvars sig om och betraktade mannen med stadiga blickar.
152 »Jag kom ihåg dig, Brita, och efter jag tänkte att jag nu kunde hjelpa dig och barnen ...»konsekvensändrat/normaliserat
153 »Vänta litet»konsekvensändrat/normaliserat, inföll Gråsten, som sannolikt fruktade att en försoning förestod, – »konsekvensändrat/normaliserathvad gjorde ni af er andra hustru?»
154 Främlingen rodnade starkt och stammade endast: »min andra hustru? Jag vet ej hvad ni menar dermed.»
155 »Jo»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor den obeveklige kommissarien, »konsekvensändrat/normaliserater andra hustru, irländskan, den der långa Polly, ni vet.»
156 Mannen tvärtystnade och svettperlorna stego på hans panna.
157 Brita Skrifvars blef endast litet blekare än förr, men vände sig nu till kommissarien och sade, utan att darra på rösten: »ni skulle skämmas, Gråsten, att blanda er i saker som inte angå er. Låt herrn der berätta; ni hör ju att han talar om en sannsaga för oss.»
158 »Men han är ju din man»konsekvensändrat/normaliserat, svarade kommissarien förvirrad. »konsekvensändrat/normaliseratOch efter du är hans rätta lagliga hustru, borde du väl ...»konsekvensändrat/normaliserat
159 »Ni vet inte hvad ni säger»konsekvensändrat/normaliserat, inföll Brita kallt. »konsekvensändrat/normaliseratJag känner inte herrn der; jag har aldrig sett honom förr. Jag förstår inte hvarföre han tilltalar mig så der, men han kan gerna göra det, om han har lust ...»konsekvensändrat/normaliserat
160 Främlingen uppfattade endast början af denna ordvexling.original: ordvexlin. »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliserathvad rätt har ni, sir, att blanda er i saker som inte det ringaste angå er? Dumheter! Har jag haft någon annan hustru? Hvem kan bevisa det?»
161 »Jag tänker att Brita har bevis nog, så mycket hon behöfver», svarade kommissarien, som bättre kände en qvinnas skarpsynthet i dylika frågor.
162 »Jag är medborgare i Förenta Staterna, sir»konsekvensändrat/normaliserat, återtog främlingen; »konsekvensändrat/normaliseratoch har ni något otaldt med mig, skall jag svara er inför juryn eller fredsdomaren, ifall ni inte hellre vill boxas, sir. Goddam, jag svarar inte för mina knytnäfvar, sir, om ni inte packar er fort ut ur vår stuga ... Bry dig inte om den dumma karlen, Brita. Nog kan du förstå, att efter jag frivilligt kommit tillbaka för att hämta dig med mig, så kan jag ju inte ha någon annan hustru derborta.»
163 Brita fixerade honom med sina stora, klara, genomträngande blickar. »Hvad vill allt det der säga? Hvad vill ni mig?»
164 »Hvad jag vill? Dam! Jag vill föra dig med mig, säger jag, till min farm sex engelska mil från Newyork, – dig och flickan der. Du skall få se min farm, Brita; mitt hemman, förstår du. Hundrafemtio acres bördig jord, tretti yards från jernvägen; majsfält sådana du aldrig har drömt om och oxar och kor och får så feta, att bringorna hänga till marken. Hvar morgon skicka vi hundra kannor mjölk till staden; hvar afton göra vi chesterost. Ägg ha vi mer än du hinner räkna från morgon till qväll, och hvar månad slagta vi ett par dussin kalkoner. Du skall bo som en presidentska, Brita; jag köpte huset af en bankrutterad millionär. Allt guld och mahogny – åh, mahogny, det är som granved här hemma hos dig. Du skall sofva i en säng inlagd med elfenben och dricka kaffe, thé och choklad ur äkta kinesiska koppar. Hvar dag skall du gå i siden – hvad pratar jag? siden? nej, i sammet skall du gå, Brita, och ha dina fyra kammarjungfrur, och flickan der ... hvad är det hon heter? ...konsekvensändrat/normaliserat nå, lika godt, flickan skall inte behöfva göra Guds skapade grand, annat än vattna blommor och spela klaver och dansa på Pickie mobbs klubben – dam! nej, det är hon för god till, hos New-almacks skall hon dansa, på de förnämsta balerna; det är ju bara en qvart timmas väg till staden. Nå hvad säger du om det, Brita? Aldrig kunde du tro att Erik skulle komma tillbaka och bjuda dig sådan herrlighet. All rightspråk: engelska, det är bara för din skull. Jag ser att du faller i förundran; men du behöfver inte tacka mig, gumma lilla. Dam! det är ju som det skall vara; man och hustru ha allt i lag.»
165 »Allt det der låter mycket grannt, men jag förstår inte hvad det angår mig.»
166 »Dig? Hvem annars, om inte dig? Men du tror kanske att jag står här och ljuger för dig? Vänta skall du få se ...»konsekvensändrat/normaliserat Och med dessa ord löste mannen en tung lädergördel från lifvet och slog den i bordet, så att det klang i furuplankan och guldstycken rullade åt alla kanter som kopparslantarne i en kyrkoväktares håf. – »Tror du mig nu?»konsekvensändrat/normaliserat utbrast han triumferande. »konsekvensändrat/normaliseratKanske du nu vill igenkänna mig som din äkta man, Brita!»
167 Det hade ej varit en dålig tafla, att teckna kommissarien och länsmannen vid anblicken af en så oerhörd massa klingande guld. De stodo med häpna och andaktsfulla blickar liksom i kyrkan och smögo blott då och då en blick uppå Brita, i den vissa förmodan att hon i blinken skulle falla sin man om halsen. Men hon skjöt med häftighet guldet ifrån sig, så att dollars och imperialer trillade långs golfvet och här och der föllo klingande ned i springorna mellan golfplankorna. »Jag visste väl att han skulle ha guld som ärter!»konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. »konsekvensändrat/normaliseratVik hädan, du orena ande, jag känner dig icke! Jag vill icke ha något att skaffa med dig.»
168 »Är menniskan galen?»konsekvensändrat/normaliserat hviskade kommissarien till sin granne. »konsekvensändrat/normaliseratHon tar honom för djefvulen!»
169 »Osvuret bäst!» hviskade länsmannen.
170 »Men är det möjligt, att du inte känner igen mig, Brita»konsekvensändrat/normaliserat, yttrade främlingen bestört – »konsekvensändrat/normaliseratmig, din egen trolofvade man, Erik Skrifvars! Det är visst en rund tid sedan vi skildes, och jag kan väl ha blifvit äldre, kan jag förstå, och den tiden var jag en smula slätare om hakan än nu; men ändå, Brita, hvad är det värdt att göra sig till, nog måste du känna mig.»
171 »Jag säger er»konsekvensändrat/normaliserat, återtog Brita, ännu med fattning, men alltmera ur stånd att dämpa den sjudande stormen i hennes innersta – »konsekvensändrat/normaliseratjag säger er, att jag känner er inte och har aldrig haft något att skaffa med er. Min man! Gode Gud, hvad är det han säger, den eländige frestaren? Vet han då inte att jag är enka sedan tjugu års tid – enka, hör han, efter en rättskaffens sjöman, en bra, en hederlig karl, som aldrig svikit sitt land och sin flagga och som svurit mig sin tro uti lust och nöd, såsom jag svurit åt honom! Och han vågar – den der – att säga mig midt i ansigtet: jag är din man!»
Avsnittet publicerades 13/11 1858:|2|172 »Hvad nu?»konsekvensändrat/normaliserat sade länsmannen, uppbragt öfver hvad han ansåg vara en oförlåtlig vidskepelse. »konsekvensändrat/normaliseratJag kan inte tro er vara så orimligt enfaldig, Brita, att ni anser er egen man för hin håle. Det må vara att hans pass är på en främmande rotvälska, som jag inte förstår, men der är ju höglofliga guvernörsembetets påteckning; understår ni er, menniska, att tvifla på guvernörsembetet? Alltså och förthy är karlen er rätta man Erik Skriver eller Skrifvars, ty en bokstaf mer eller mindre i namnet gör intet till saken; höga vederbörande må väl veta hvad karlen går för.»
173 »Men det står inte i passet, att karlen är Britas man», inföll kommissarien.
174 »Är han min man, så måste han känna sina egna barns namn», sade Brita skarpt. »Gå ut, Lisa, gå till Vik-Jonas och fråga efter bomullsgarnet, du vet.» – Lisa gick.
175 »Flickan låg i linda när jag for; hon var inte kristnad ännu», svarade mannen, i det han förlägen bugade sig ned för att plocka upp de fallna guldmynten.
176 »Är han min man»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Brita, »konsekvensändrat/normaliseratså måste han veta hvad som står skrifvet på denna kompassen och hvad han sade mig, när han gaf mig den.»
177 »På kompassen står skrifvet: oföränderlig. Och när jag gaf dig den, sade jag: förrän denna nålen pekar mot söder, skall jag dig aldrig svika ...»konsekvensändrat/normaliserat
178 »Det slår in, det har ni sjelf berättat mig, Brita»konsekvensändrat/normaliserat, inföll länsmannen, förtjust öfver sin skarpsinnighet. »konsekvensändrat/normaliseratNu kan ni ej längre neka, att han är er rätta lagliga man ...»konsekvensändrat/normaliserat
179 »Tror ni det?»konsekvensändrat/normaliserat svarade Brita föraktligt. »konsekvensändrat/normaliseratOch om han nu sagt mig såsom han säger, den der uslingen, som vågar kalla sig min man, hvad har han bevisat dermed? Har han hållit sitt ord? Har denna nålen vändt sig mot söder, eller hvaraf kommer det, att han icke en enda gång på tjugu långa år har visat, att han brydde sig det ringaste om sin hustru och sina barn? Ni menniskor utan hjerta, ni vet inte hvad det vill säga att lofva hvarandra trohet i lust och nöd. Ni vet inte hvad det vill säga, att i långa år af nöd och elände stå öfvergifven i verlden, med sorg i sitt hjerta och två små barn som hungra och frysa i ens famn, och intet tak, intet bröd,original: bröd ingen vän, allenast Guds barmhertighet öfver sig, menniskors hårdhet omkring sig och grafven för sina fötter! Ni förstån inte hvad det är, att i så lång tid gå med den tanken inom sig natt och dag: det skulle aldrig ha skett, om min Erik lefvat! Om han lefvat! Store Gud, hur ofta har jag ej varit nära att förtvifla om din rättvisa och din nåd! Jag har sagt till mig sjelf: hvarföre, o Gud, tog du bort mitt enda stöd i hans ungdoms bästa dagar och lemnade mig så ensam åt nöd och ångest i denna hårda verld! Men då har Gud gifvit mig en tröst, vid hvilken jag hållit stadigt fast. Jag har sagt till mig sjelf: Gud har velat böja mitt hårda hjerta, jag vill ödmjuka mig för hans skickelse. Jag är dock en redlig mans enka, och äger jag intet annat arf att lemna mina barn, så kan jag lemna dem deras faders obefläckade namn och säga till dem: I ären ärligt folks barn, sen till att I vandren ärligt i verlden, så att I kunnen försvara det inför eder faders minne! Med den förmaningen ha de vuxit opp, och Gudilof, jag har härtills aldrig behöft blygas för dem. En äger jag ännu qvar, och jag säger er, ville jag också blygas inför mig sjelf, att jag kunnat lita på ära och tro i denna trolösa verld, så vill jag ej hädanefter blygas för mitt barn. Menniskorna skola ej peka fingren åt henne och säga: der går en skojares barn, der går dottren till honom, som nedrigt öfvergaf allt hvad han bordt hafva kärast i verlden! Förstå ni nu att jag är enka och att denna okända landstrykare med allt hans eländiga guld ej kan vara min man? Hans guld? Hvad betyder en sådan usel jordklimp emot en menniskas ärliga namn och trogna hjerta! Min man, min trogna, min raska, min älskade Erik, är död – hans redliga hjerta har brustit långt för detta under hafvets brusande våg – jag känner ingen annan Erik Skrifvars. Ni kan gå; jag har ingenting mera att säga er.»
180 Främlingen hade under denna oväntade förklaring stått som förstenad. Han hade kommit till dessa nejder med ondt samvete, han fruktade detta möte, ty han kände sin hustrus starka själ, men hon var ung, när han lemnade henne; han anade ej huru år och lidande härda sådana själar som hennes. Derföre tyckte han sig ha banat en öppen väg till försoning, när han räddade henne från utsökningen, och han var inbilsk nog att tro, det hans guld och de lysande utsigter han nu kunde bjuda henne skulle föra den så djupt förolämpade makan med öppna armar uti hans famn. Han bedrog sig. Hvem kan älska, hvem kan försaka, hvem kan förlåta så som en qvinna? Hon kan med en engels leende offra hela sin lefnads lycka för den man, åt hvilken hon skänkt sitt hjerta; intet lidande, ingen försakelse är henne för tung, allenast hon kan hysa någon aktning, någon kärlek qvar för honom, åt hvilken hon hängifvit sig. Men hånas hon i sina heligaste känslor, nödgas hon förakta den man, som hon engång har ansett för sitt allt på jorden, – då vore hon ej qvinna mer, om ej hennes innersta skulle uppresa sig deremot, och förr skall hennes hjerta brista, än hon kan förmå sig att än engång underkasta sig den som förrådt och förtrampat henne. Också den mildaste, den vekaste qvinna blir i en sådan ställning stark uti känslan af sitt menniskovärde; hvad måste icke då den qvinna känna, som Gud och naturen ha utrustat med ett högt sinnelag och med ett klart medvetande af sina rättigheter som maka, som mor!
181 Kanhända för första gången i sin lefnad glömde länsmannen att vidare tala i förmyndareton till en fattig sjömanshustru, till en person af den klass, som han och så många med honom lika förmätet som dåraktigt äro vane att kalla »sämre folk».konsekvensändrat/normaliserat Den gode mannen tog pris efter pris ur sin näfverdosa och märkte ej sjelf, huru han tid efter annan förde sin blårutiga snusnäsduk till de buskiga ögonbrynen. Endast i kommissariens förtorkade själ rymdes knappt någon annan känsla, än förundran, för att icke säga beundran, öfver den fattiga qvinnans sällsama stolthet. Han hade väntat sig något sådant innan han såg guldet; – nu tycktes honom Britas beslut nästan gränsa till vanvett. Men i hans förundran blandade sig skadefröjden öfver den hatade rivalens förödmjukelse. »Far till Amerika»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratfar till Amerika, Skrifvars; ni ser hur det är. Adjö med er, helsa er andra hustru; ni är ej utan, ni har ju er långa Polly qvar.» Utan att svara, grep främlingen honom för bröstet, skjöt honom ut genom den halföppna dörren och kastade honom utför trappan, så att det knakade uti trappstegen – en afbild, ehuru i mycket liten skala, af Ulysses, som hämnades på Penelopes friare.
182 »Ligg der, du arga hund, och bit åtminstone inte henne, när du biter mig»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. – »konsekvensändrat/normaliseratBrita, han kan ha rätt, det är bäst att jag far tillbaka dädan jag kommit. Jag är en lättfärdig skurk, jag har inte begripit det förr, huru nedrigt jag svikit dig. Hade någon sagt mig att du varit i nöd – men hvad är det värdt att tala derom? Jag hade bordt gissa det. All rightspråk: engelska, jag har inte förtjent bättre af dig. Det är slut oss emellan. Men för att du inte må tänka, att jag reser tillbaka till en annan hustru, så vill jag säga dig huru det är; – ja, det qvittar mig lika om länsman hör på, de må anklaga mig, om de ha lust, bara du ej anser mig sämre än jag är. Det är sannt att jag för tio år sedan kom i nöd i Newyork och lät narra mig att taga en gammal markatta, som höll spisqvarter för sjömän; den synden fick jag betala. Hon lappsalvade mig i fyra år värre än en negerslaf, och sedan så tog hon öfverhalning och dog. Den tiden kom jag ofta ihåg dig, Brita, men jag skämdes att vända tillbaka. Låt det vara glömdt. Nu först vet jag hvad jag mist, när jag förlorat dig, och nu far jag bort härifrån så fattig som jag aldrig har varit förr. Vi träffas ej mera på denna jorden. Förlåt mig derföre allt ondt jag gjort dig ... förlåt mig all din sorg, all din nöd ...»konsekvensändrat/normaliserat
183 Och han kastade sig snyftande till hennes fötter. Men hon bortvände sitt ansigte och svarade endast: »jag känner er inte.»
184 »Jo, du känner mig, Brita, fastän din mun förnekar det. Var mensklig mot mig, fastän jag varit omensklig mot dig. Jag har ändå aldrig mera en glad dag i verlden, när jag tänker på dig. Men låter du mig gå, utan att du förlåter mig, så är det så godt att jag hoppar i sjön, ty längre kan jag ej lefva.»
185 »Sjön tog min Erik; ni kan söka honom der, om ni har lust.»
186 »Nej, jag släpper dig inte, jag kan ej gå, utan att du förlåter mig, Brita. Du har engång hållit mig kär; du tog mig, så fattig jag var, framför många rikare friare. Mins du huru glada vi voro den dagen, när jag gaf dig kompassen? Och sedan, när du gaf mig den lilla gossen och jag första gången visade honom för dig, och klockarens Greta sade att han var så lik mig som ett bär ...»konsekvensändrat/normaliserat
187 »Det förbjude Gud!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Brita häftigt. »konsekvensändrat/normaliseratJa, tillade hon sakta och gömde ansigtet i sina händer – han har redan förbjudit det!»
188 »Och sedan, när du fick den lilla flickan strax innan jag for, kommer du ihåg huru du gret och sade att nu skulle du ha godt sällskap, när jag var borta? ...konsekvensändrat/normaliserat Aldrig kan du bära det på ditt samvete, att hon skall förbanna sin far, när hon blifvit stor ...»konsekvensändrat/normaliserat
189 Brita uppstod darrande. »Om ni inte går»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratså måste jag gå. En af oss båda är här för mycket.»
190 Länsmannens goda hjerta kom uti uppror. »Hör nu»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratjag nekar inte, att er man här har burit sig åt som en rackare, ja som en gemen skurk emot er, men syndare äro vi alla, och den ena syndaren har inte lof att fördöma den andra. Hvad är det ni talar om Guds barmhertighet, ni hårda menniska, som stöter er man ifrån er, när han inte begär annat än er förlåtelse? Skäms litet; jag skulle blygas i ert ställe, Brita, ja det skulle jag»; – och den gode länsmannen tog en så oerhörd pris, att dosans halfva innehåll smulades under hans fingrar till golfvet.
191 »Nej, nej, nej!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Brita Skrifvars så blek af vrede, att hon knappt kunde tala. »konsekvensändrat/normaliseratJag känner honom inte, jag har aldrig sett honom, hvad vill han af mig? Är jag inte enka sedan så många år, och har jag inte rätt att vara det? Hvem vågar neka mig det, som jag engång trodde vara min största olycka och som nu är min enda, min enda tröst!»
|3|192 »Kom, Skrifvars»konsekvensändrat/normaliserat, sade länsmannen uppbragt. »konsekvensändrat/normaliseratLåt oss lemna denna högmodiga och egenrättfärdiga qvinna. Jag undrar hvad medel Gud ännu har i beredskap för att böja hennes hårdnackade sinne.»
193 »Farväl, Brita!» sade främlingen bittert och uppreste sig för att gå.
194 Brita svarade icke. Hennes tårlösa ögon stirrade bort mot fönstret, grinden och landsvägen, men hon märkte knappt att dottren med hastiga steg kom ilande fram öfver gården.
195 »Mor! mor!»konsekvensändrat/normaliserat ropade flickan redan derute. »konsekvensändrat/normaliseratDe äro bergade! De ha kommit till Helsingör!»
196 Strax derpå ryckte Lisa upp dörren. »Vik-Jonas bad helsa er, mor. Han kommer just nu från staden och har träffat patron. Det har kommit Helsingörsbref från Argo i dag. Argo har hela den förlista besättningen ombord och vår Matts är med. Håller sydvesten ut, så kunna de vara här i dag eller i morgon, sade patron.»
197 Brita Skrifvars sjönk ned på sin stol, hennes ögons källor uppläto sig för första gången på denna sorgernas dag, och den ena stora tåren efter den andra begynte att droppa ned på den oföränderliga kompassen och på Paradisets Lustgård, som ännu låg uppslagen på bordet. Den arma förtrampade qvinnan gret – i början häftigt, såsom hennes stormiga lynne var, men sedan allt stillare, allt innerligare, och ingen af de närvarande, icke ens länsmannen, hade hjerta att yttra ett ord till henne. När hon så fortfarit en lång stund, höjde hon åter sitt hufvud, och man såg att hennes stolta hjerta smultit. Hvad ingen sorg, ingen skymf förmått, det hade den första strålen af glädje verkat i hennes själ. Det var den gamla fabeln om stormen och solskenet, som täflade om att afkasta vandrarens kappa. Stormen hade rasat förgäfves – solskenet segrade med en enda blick af förskoning och nåd.
198 Brita Skrifvars aftorkade sina tårar med snibben af den fina vackra bomullshalsduken, vände sig till dottren och sade: »Lisa ... der står din far. Gå och tag honom i famn, barn; han kommer att resa långt bort, och Gud vet om ni återse hvarandra.»
199 Lisa kände tillräckligt af det föregående, för att ana modrens mening. Hon lydde med någon tvekan, men hon lydde. Det dröjde ej länge, innan hon låg i tårar vid fadrens bröst.
200 »Åh prat!»konsekvensändrat/normaliserat sade länsmannen, som nu åter kände sig i sitt gamla esse – »konsekvensändrat/normaliseratinte reser han bort, Lisa. Nu blir han hos mor, eller också fara ni med.»
201 Erik Skrifvars såg bedjande på sin hustru. Han begynte tro att länsmannen spådde sannt. Men han bedrog sig ännu engång på qvinnohjertat.
202 Brita fäste på honom sina stora blå ögon, ännu fuktiga af tårar, och det förekom honom, som hade hon aldrig, ej ens i deras ungdoms och lyckas dagar, sett på honom med så strålande ögonkast. Men det var ett vemod i dem, som icke fanns der förut, och hon sade till honom. »Erik, du vet att jag hållit dig mycket kär, ja mer än mig sjelf och all min lycka på jorden. Om Gud velat, hade vi kunnat lefva lyckligt tillsammans, men si, Erik, det voro vi icke värda. Ditt hjerta var byggdt af för lätt virke och mitt af för hårdt; Gud visste väl hvarföre han pröfvade oss. Hade han velat låta oss gå förlorade i vårt onda sinne, så hade han aldrig åtskilt oss, eller hade han icke fört dig tillbaka hit, och mig hade han låtit förgås uti sorgens bitterhet. Men han har fört oss tillsammans efter så lång tid, att vi må se i hvarandra våra motsatta fel och böja oss inför honom och bättra oss hädanefter. Låt oss icke mera tala om det som var. Det är slut mellan oss, du har sjelf sagt det, och du har sagt rätt. Ingen kan mera återgifva oss vår ungdoms dagar, när vi först blefvo man och hustru, ej heller detsamma hjertelag, som vi då hade till hvarandra. Sådant, Erik, kan aldrig vända tillbaka; och skulle vi nu bli man och hustru igen, så hade vi svårare att glömma det som måste vara för alltid glömdt oss emellan. Derföre är det bäst att vi skiljas, men låt oss skiljas som vänner. Res tillbaka till Amerika; jag blir här qvar. Och på det att du må fara med lättare håg, så vill jag låta dig betala min skuld och gifva vår dotter en tarflig hemgift och pengar att bota hennes sjuka ögon. Det är nog, Erik. Försök ej att bjuda mig mera af detta guld, som aldrig ännu har fört en menska på lifvets väg, men många till förderf.»
203 »Och du visar mig bort från dig ... och ingen af våra barn skall tillsluta mina ögon och ärfva mig när jag dör!»
204 Brita teg en stund och stred hårdt med sig sjelf. Derpå sade hon: »vi ha dock varit man och hustru; det är billigt att vi dela det bästa Gud har gifvit oss – våra barn. Tag vår son, Erik; jag behåller vår dotter. Jag har icke mer någon rättighet till gossen, ty si, han var för mig såsom död, och Gud gaf honom åter. Men kom ihåg att du med honom tager mitt halfva hjerta med dig; du skall svara mig hvad det blifvit af gossen, när vi mötas i ett bättre lif. Och nu farväl. Jag kan inte mer. Jag har på dessa par timmar upplefvat mycket för mycket. En stackars svag qvinna härdar ej längre ut. Farväl, Erik. Låt någon gång höra af dig och – gossen! Gud låte eder väl gå i alla edra dagar!»
205 Så räckte de hvarandra handen, den lättsinnige Erik Skrifvars och hans starka, högsinta hustru, och så skildes de åt som vänner, för att snart aldrig mera återse hvarandra. Lisa, fattiga barn, hon snyftade öfverljudt, och sjelfva länsmannen, expeditionsfogden Simon Black, som ej var af det blötaste slaget, nödgades sedan medgifva, att fastän han den dagen fick erfara mycket, som var både med och mot lag och författningar, hade han den gången haft sina skäl att blunda med ena ögat; men»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han visligen, »det var första gången och blir säkert också den sista.»
206 Skrifvars reste en vecka derefter med sonen, som nyss kommit hem, och lärer på äldre dagar ha blifvit en annan karl, än förut. Hvad kommissarien Gråsten angår, är det mer än troligt, att han ådrog sig ryggvärk vid den hastiga reträtten utför trappan den dagen, ty han har sedan aldrig varit rätt bra till humör; men det sägs, otroligt nog, att han testamenterat största delen af sin förmögenhet åt den unga Lisa Skrifvars. Flickan, hvars ögon nu äro alldeles friska, men ändå aldrig så vackra som modrens, lär tillika ha plockat upp en nätt andel af sin fars guldstycken mellan golfspringorna och är således, tillochmed för »bättre folks» ungherrar, ej något parti att förakta. Men modren lär ha sina egna tankar om sådana saker, säges det. Man tror ej heller, att Lisa får ta någon sjöman. Vare dermed huru som helst, en snyggare och trefligare liten stuga, än Brita Skrifvars’, har man svårt att få se, och sedan nu väfspolen åter kommit i gång derinne, har länsman Black försäkrat oss, att derest han engång till vore så lycklig att göra utmätning der, skulle man få en auktion på väfvar, som ej ha sin make från Hangö till Utsjoki. Men den lyckan lärer vår länsman aldrig få, och knappt finnes heller någon som önskar honom det. Eller hvad menar läsaren?