Vikingens graf
Kommentaari
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i 21 avsnitt 20/9–21/10 1865.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik Hamilcar och Hannibal Två kartagiska fältherrar, far och son, som utmanade Rom i första och andra puniska kriget 264–241 f. Kr. resp. 218–201 f. Kr.
1 Vincent Vågbrytaren, Sam Simson titelpersonen i följetongen i Helsingfors Tidningar 1860 resp. en biperson i »Medusas hufvud» (1864).
1 Cornelius Nepos I de bevarade delarna av den romerska historikerns De viris illustribus (Om berömda män) skildras utländska fältherrar, bland dem Hamilkar. Verket blev mycket använt i latinundervisningen.
2 toujours sällskaplig och lättsam.
2 lurfvighet brist på hyfs och pli.
3 depenserade använde mera pengar.
4 »konditionerat» varit informator, givit privatundervisning; citattecknen antyder att ordet började kännas föråldrat.
9 tvåhundrafemti riksdaler om året, hundra för hösttermin och hundrafemti för vårtermin Topelius hade tagit upp de dyra levnadskostnaderna i Helsingfors och deras följder särskilt för studenterna redan i artiklarna »Om Lefnadskostnaden i Helsingfors, besynnerligen med afseende å Studerande Corpsen» i Helsingfors Tidningar 11 och 15/10 1845 och »Följderna af Dyrheten i Helsingfors» 9/9 1846 där han även uppmärksammar hur privatundervisningen förlängde studentens tid vid universitetet.
Rubrik första puniska kriget utkämpades mestadels till havs; puniska krigen är samlingsbenämning på konflikter mellan Karthago och Rom 264–146 f.Kr., som gav Rom herraväldet över västra medelhavsområdet.
13 tarfligt enkelt.
14 hugfulla oförsträckta.
14 ståndkrage af fyrdubbelt kanfas hög, ganska tättslutande (uniforms)krage; för önskad stadga användes det säckvävsliknande kanvastyget som foder.
14 cum notis Minellii (lat.) med noter av Minelli, efter den nederländske läraren Johannes Minellius (1625–1683). Han utgav latinska klassiker med ytliga noter som andra utgivare tog efter. De försåg editionerna med upplysningen »ad modum Minellii» (efter M:s metod) vilken ansågs underlätta studenternas översättningar alltför mycket.
14 famulus medhjälpare.
15 Röös bana en repslagarebana.
15 der nu den stora dockan äter sig in i berget Sandvikens skeppsdocka från 1865.
15 bladdrade bläddrade.
16 en melodi från Schoulss’ tyska opera en melodi uppfångad på en operaföreställning framförd av ett teatersällskap som uppträdde i Helsingfors på 1820- och 1830-talen och leddes av balttysken Johann Arnold Schultz.
16 loverade sig kryssade.
21 ett streck en markering av de 32 som delar in kompasscirkeln.
21 den Nyländska jaktklubbens vimplade passgångare Jämförelsen är något anakronistisk, Nyländska jaktklubben grundades 1861; vimplade passgångare: vimpelprydda långsamt seglande båtar.
26 berga det ena seglet och refva det andra ta ner det ena seglet och minska segelytan på det andra.
28 sqvättbord stänkbord, stänkskydd på öppen båt.
32 »I fallets stund, när menskans ande dömdes ... » Uppsaliensarna A. A. Grafström och J. E. Nordblom stod för text resp. musik.
34 Friskytten Carl Maria von Webers opera Der Freischütz (1821); operan framfördes helt eller delvis av Schultz teatersällskap i Helsingfors 1830. Arior ur populära operor arrangerades också för piano och spreds som nottryck.
52 fosforstickorna fosfortändstickorna.
54 frukost här motsvarande lunch.
60 notflarn flöte på not.
70 Oedipus [...] denna gåta af Sfinx Oidipus är den thebanske kungasonen vars föräldrar har blivit spådda av oraklet i Delphi att han kommer att döda sin far och gifta sig med sin mor. För att undvika detta sätter de ut honom i ödemarken, men han hittas och växer upp i ett annat hov. Oidipus dödar en man utan att veta att det är fadern och avväpnar sedan en sfinx som plågar thebanerna genom att lösa en gåta, varpå han får drottning Iokaste till maka som belöning för att han har räddat staden. Spådomen har gått i uppfyllelse.
84 »up ewig ungedeelt», likasom Sleswig-Holstein Löfte av Kristian den I av Danmark när han av adeln i de båda länen valdes till hertig av Slesvig och greve av Holstein 1460. Frasen blev paroll för den tysknationella Schleswig-Holsteinianismen som 1830 ville bilda en stat i personalunion med Danmark.
86 torackorna kackerlackorna.
94 cederar avstår.
101 Tokri! Tokeri!
102 terra firma (lat.) fast mark, här: torra land.
103 skojar allehanda löst folk omkring flackar omkring, SAOB: med tanke på ohederligt levnadssätt.
103 fåglar återigen råkat flyga ut ifrån Sveaborg På Sveaborg fanns ett fängelse fram till 1881.
104 Tityre tu, patule recubans sub tegmine fagi, Sylvestrem tenui musam ... (lat.) Tityre, tu patulae recubans sub tegmine fagi / Silvestrem tenui musam meditaris avena: Tityrus, medan i skydd av den lummiga boken du vilar / och tryggt övar ditt lantliga spel på den avlånga pipan (Vergilius, Eclogae I, 1, övers. G. J. Adlerbeth, Gerhard Bendz).
106 Pes, aries, paries (lat.) fot, även versfot, bagge, vägg.
122 Polisen sprang, så det skiftade brandgult i alla hörnPolisbetjänterna hade uniformer med orangefärgade speglar på kragarna.
122 anammat en lång rysk gigg lagt beslag på en lång rysk lättbyggd och smal skeppsbåt.
131 Minerva romarnas namn på Athena, visdomens gudinna.
143 helst i synnerhet som.
159 obligerade trugade.
198 spannet för hennes triumfvagn stegra sig och slå upp hästarna […] slå bakut.
205 illmariga ögon och griniga ansigten sluga ögon och grimaserande ansikten.
205 den bekanta grå lappen bakpå den rutiga tröjan. innebörden av den grå lappen är tillsvidare obekant; fångdräkten var rutig.
209 pinsbachklockor pinsback: mässingslegering av ca 90 procent koppar och 10 procent zink.
209 smörhanar veklingar som är stora i munnen.
213 sidvördnad förakt, vanvördnad.
216 på tassarne skolaga.
216 mensa (lat.) bord.
217 en kluns en bock, ett fel.
219 brackstuten koket stryk utanpå byxorna.
222 flugdöd flugedöda, flugsvamp.
233 katkesen katekesen, uttalsenlig form.
238 zefirerna västanvindarna.
238 i vårt hottentottiska oskyldighetstillstånd nakna som vildar.
238 klädbutikerna på narinkensålde begagnade kläder.
238 modemagasiner modeaffärer.
239 olympiskt löje ett sådant gapskratt.
249 Muckar protesterar.
255 äfsingen katten.
263 dalkarl lögn, skepparhistoria.
269 hujus dennes, i denna månad.
275 Item vidare.
285 lamsens vrede ofarlig och övergående vrede (lamsens: lammets).
294 nämdeman nämndeman.
309 häpnad bestörtning.
309 en pris de contenance en pris [snus] för att återfå fattningen.
325 underkläder byxor.
343 strofil stofil.
358 som kunde belöpa sig på hans lilla person som han kunde uppbåda.
361 posito förutsatt.
366 Auf nimmer gesehen (ty.) sammanblandning av Auf wiedersehen (på återseende) och Nimmer gesehen (har aldrig sett).
383 Kresus krösus.
385 hade gissat till allt hade förstått precis vad vi behövde.
385 gjorde en verklig åt en riktig.
390 Här vi skulle ha bott, [...] norden förblef! Ur strof 18 i »Vikingabalk» i Tegnérs Frithiofs saga (1825). Topelius citerar ur minnet eller ändrar medvetet från »här är ö, här är lund,»: »Här vi skulle ha bott, här är sjö, här är strand, här är templet min fader beskref. / Det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den hårda i norden förblef!»
397 nio riksdaler, eller — efter senare silfverräkning — 3 rubel 15 kopek silfver På 1830-talet, när handlingen utspelar sig, användes svenskt och ryskt mynt parallellt i Finland.
404 schäferhatten halmhatten med brett brätte.
415 Franzéns vackra visa Topelius misstar sig här, det är inte en visa av Franzén utan Kellgrens tolkning av Jens Baggesens dikt: »Men ett fel, ett fel allena / Hennes lof fördunkla vill: / Denna sköna, englarena, / Ömma Lydia … är ej till.»
425 infusionsdjur mikroskopiska encelliga urdjur.
432 primula veris (lat.) gullviva.
462 hänglade drev omkring.
551 lorgnetten i Scribespjes Eugène Scribe, Le Lorgnon (1833).
568 Fräulein etc. Hochvohlgebohrene (ty.) Fröken etc. högvälborna.
580 lösväskan den låsbara väskan för privat transport av brev och andra försändelser mellan korrespondenter eller mellan postanstalt och adressat.
594 postillon d’amour enkom på stat! enkom anställd postiljon för kärleksbrev.
596 WahlenbergsfloraFlora lapponica (1812), Flora Carpatorum principalium (1814), Flora upsaliensis (1820) eller Flora svecica (två delar, 1824–1826).
681 pupiller myndlingar, skyddslingar.
681 artig försvarlig, ansenlig.
685 ut supra datum som ovan.
709 Sie haben gewandert [...] verdorben, gestorben. Dikten handlar om en ung man som rymmer med en ung flicka utan att hennes föräldrar vet om det. Den citerade sista strofen: De har flackat omkring, utan lycka eller framgång, de är fördärvade, döda (Heinrich Heine, »Es fiel ein Reif in der Frühlingsnacht»).
790 repuls underkänt.
799 snurrade af flängde iväg.
800 våldet på Belindas lock Alexander Popes The Rape of the Lock (1712, 1714), översatt till svenska med titeln Våldet på Belindas låck. Comisk hjältedigt af Alexander Pope (1797).
810 tablå vivant levande utklädda personer som återger känt konstverk eller historisk händelse.
810 »Svartsjukans nätter» Svit i Runebergs debutsamling Dikter (1830).
810 klumpfisk, cyclopterus lumpus sjurygg.
813 civis (lat.) medborgare, här: akademisk medborgare.
817 Exopto vobis solidum funem et laqueum bene suspensum! (lat.) Jag önskar er en säker död och en ordentligt upphängd snara.
846 munduk halsduk.
846 blankhatten matroshatten (överdragen med blank svart vaxduk).
846 »Lilla matrosen»Den lille matrosen comedie i 1. act med sång. Upförd på Kongl. theatern i Stockholm, år 1799, orig.: Pigault-Lebrun: Le petit matelot, ou Le mariage impromptu, övers. Carl Gustaf Nordforss.
864 inspektor arbetsledare på större jordbruk.
864 var i litet lif knappt var vid liv.
866 tertium non datur (lat.) ett tredje gives icke.
Vikingens graf.
Berättelse från Sydfinska skärgården.
Företal om Hamilcaroriginal: Hamilkar och Hannibal.
1 Här funnos ej många studenter i Helsingfors på 1830-konsekvensändrat/normaliserattalet, som icke kände Hamilcar och Hannibal, — samtida med Vincent Vågbrytaren, Sam Simson och andra i H:fors Tidningar omtalade ryktbara personligheter, på en tid, som ägde flera originaler än våra dagar. Huru det första af dessa namn kommit att stadna hos en ung man, som hade ganska ringa likhet med den hjelte Cornelius Nepos omtalar, lärer numera vara fåfängt att utgrunda. Sannolikt härstammade det ifrån skolan, der det ofta icke behöfs mer än ett förfluget ord, för att stämpla kamraten med ett bomärke, som han sedan får behålla åtminstone tills han blir statsråd.
2 Den förste af dem hette egentligen Hjalmar W. och var på den tid, som här är i fråga, en välskapad student om fyra och tjugu år, något knubbig till vexten, med blommiga kinder, vackert brunt hår och godmodiga, ljusgrå ögon, ur hvilka skämtets glada lusteld beständigt framblinkade. Han var en toujours ung man, berömd för sin framgång hos det vackra könet och ingalunda mindre omtyckt utaf kamraterne, vid hvilkas studentkalaser och andra samqväm han alltid var en välkommen gäst, ty få kunde så lekande måla ett ungdomsäfventyr, eller ett lyckadt puts. Men Hamilcar var en fin karl: på en tid, som var gröfre i sina historier, likasom gröfre i sina rockar, än nyare dagar, visste denne hjelte i många äfventyr att krydda sitt skämt med ett finkornigt salt, och aldrig nedlät han sig till de plumpheter, i hvilka mången sökte en tvetydig ära. Det fanns bland studenterne då en afgjord antipathi mot allt som kunde hänföras under den afskydda benämningen sprätt, och om icke lurfvighet just alltid ansågs som säkert märke på duglighet och manhaftighet, är det dock visst, att mången kärnkarl då i sitt yttre var utmärkt för denna egenskap. Men Hamilcars rock var lika borstad, hans lugg lika kammad, hans stöflar lika blanka, som hans person för öfrigt var välkonditionerad, och, besynnerligt nog, stötte ingen sig deruppå. Han köpte sitt privilegium på ett prydligt yttre med så mycken duktighet, så obestridligt mod och så sällsynta andra personliga företräden, att man förlät honom hans annars vådliga böjelse för den borstade rocken.
3 Hamilcar var myndig, hade ärft en liten förmögenhet och depenserade mera på andra, än på sig sjelf. Hans börs stod alltid öppen för fattiga kamrater, och mer än en hade honom att tacka för en välkommen hjelp uti nödens stund. Den som vet hvad en öppen börs vid universitetet vill säga, vet också att krediten icke alltid faller på de säkraste låntagare, och förståndiga vänner gjorde Hamilcar uppmärksam derpå, att hans hjelpsamhet slutligen skulle föra honom sjelf på bara backen. Men den unge mecenaten log och menade att på backen vexer väl ock något strå.
4 Långt från nordligaste Finland kom till universitetet en fattig prestenkas son vid namn Erik H. Han hade »konditionerat» från det han var tolf år gammal för mindre piltar, och dermed fortfor han att draga sig fram. Men behållningen var klen, och åren gingo. Hamilcar, som var fyra år äldre, tog honom en dag under armen, när de återvände från nationsmötet, och sade till honom:
5 — Huru många år har du konditionerat?
6 — Sju eller åtta år.
7 — Vill du härefter studera för egen räkning?
8 Erik såg långt på honom och rodnade, ty en sådan lycka hade han ej vågat hoppas på länge ännu.
9 — Godt — sade Hamilcar — jag skall försträcka dig tvåhundrafemti riksdaler om året, hundra för hösttermin och hundrafemti för vårtermin, tills allt är undangjordt. Du kan betala mig sedan, när du får råd.
10 Erik räckte honom sin hand, och saken var uppgjord. Från den stunden voro de två oskiljaktiga vänner, och vid Hamilcars sida fick Erik snart af kamraterna tillnamnet Hannibal.
11 I visst afseende var Erik ej ovärdig denna hederstitel, ty han, en lång, smärt och ljuslockig yngling med breda skuldrororiginal: sluldror och starka armar, kände dessutom puniska krigen i grund och hade alltid tagit parti för Carthagos hjelte emot de folkuppslukande romarne. Men dermed upphörde också likheten, ty den nye Hannibal var blyg som en flicka, from som en Antoninus Pius och bortkommen från alla jordiska bestyr som en magister Achilles Bang. Det var Hamilcar, som förde befälet i alla fältslag mot bålar, björnar och andra obstakler uti det menskliga lifvet; Hannibal följde blindt hans faderliga kommando, lefde uteslutande i sina böckers och sina drömmars verld samt vaknade blott understundom, när han befann sig sittande på en knarrig rottingstol i tentamen hos en ännu knarrigare professor.
12 Sådana voro de två hjeltarne i denna lilla berättelse. Vi skola nu följa dem på ett äfventyr, som isynnerhet för den ene af dem hade ganska vigtiga följder.
Första kapitlet, som kan jemföras med första puniska kriget.
13 En vacker dag i Maj månad år 1835 sken solen klart öfver Helsingfors hamnar och besynnerligen öfver ett tarfligt studentqvarter, beläget i en fördjupning mellan Unionsgatan och södra hamnens magasinstomter. Likt andra myggor och kålfjärilar, svärmade kammarluftens dufne invånare ut i det fria, för att inandas vårdofterna och blicka högt mot friare, lättare moln, än de qvalmiga tobaksmolnen af »Tuppen» och »Nosen».
14 Till Rödbergen vandrade Hamilcar med hugfulla steg, klädd i en fin, brun frisöfverrock med hvita benknappar, käpp, pipa och tobakspung samt efter honom Hannibal, Hamilcaris filius, carthaginensis, klädd i en från fädernet ärftlig grå kapprock, på hvilken lappskräddaren, tiden till ära, placerat en oformlig ståndkrage af fyrdubbelt kanfas, samt under armen en liten dyrbar upplaga af Horatius cum notis Minellii, ämnad att tjena till ett universal-läkemedel mot alla resans besvär och förtretligheter. Båda herrarne — Hamilcar i egenskap af kommendant och Hannibal som hans famulus — voro stadde på en resa åt vestra skärgården, i den lofliga afsigt att på en eller annan klassisk ö af |3|den nyländska arkipelagen utsöka åt sig en bostad för sommaren.
15 Det dröjde ej heller länge, innan de lemnat bakom sig Kampens öde sandslätter, Röös bana, gamla badhuset och andra märkvärdigheter samt från en liten klippig bugt, der nu den stora dockan äter sig in i berget, gungade ut i en klumpig segelbåt, för tillfället hyrd af »salig Westerberg» och hörande till det vällofliga fiskuppköpareskrået på Rödbergen. Besättningen i denna vikingafarkost bestod uteslutande af de två resenärerne sjelfva, eller rättare af Hamilcar ensam, hvilken, som sjökunnig man, skötte styret och manövrerade seglen, under det att hans filius, fördjupad i sin Horatius på den främre roddbänken, fått på sin lott att efter kommando sköta skotet till förseglet, — en befattning, hvilken han mekaniskt skötte med venstra handen, under det att den högra bladdrade i den romerska skaldens tankdigra oder.
16 Öfver Hamilcars fylliga läppar flöt tid efter annan en hvissling eller en melodi från Schoulss’ tyska opera, medan han skickligt loverade sig ut mellan Rönnskär och Drumsjö. Vinden blåste frisk från sydvest och knapp för de båda seglarne, som nödgades göra ett långt slag, för att komma ut i rymligare vatten vesterut. De höllo derföre rätt sydvart mellan Rönnskär och Melko, fram mot den vida, öppna, skummande Finska viken. Här fortsättes under hafsytan den starka bergsrygg, som bildar kammen af Helsingfors halfö, och höjer, i söder från Rönnskär, sina nakna, trotsiga toppar öfver böljorna. De båda seglarne lemnade Hundsör, Skogsholm, Skogskär och Enskär på venster hand, lofvade sedan upp mot nordvest förbi Truthällan och Ryss-skär samt närmade sig de talrika ögrupper, som bilda en ständigt grönskande krans kring mynningen utaf Esbo vik.
Avsnittet publicerades 21/9 1865:|2|17 Dagen skred framåt, och solen hade redan hunnit ett stycke öfver sin middagshöjd, när de två seglarne lade sig i lä för en långsträckt klippholme vid namn Rönnkubben och anföllo med god aptit sin medförda vägkost af sur limpa, smör, metvurst och öl ifrån den på sin tid ryktbara fru Morelius. Deras afsigt var att derifrån innan aftonen uppnå Svinö, ett välkändt tillhåll för den tidens studentkolonier och som, trots sitt prosaiska namn, varit vittne till många poetiska utgjutelser af samma slag som det bekanta klingande afskedsqvädet:
konsekvensändrat/normaliseratVandrare, gick du en dag på den ensliga stranden af Svinön,
Såg du ett kummel der ...?konsekvensändrat/normaliserat
19 jemte den rörande tacksamhetsbetygelsen:
konsekvensändrat/normaliseratTack för potates och fläsk, och tack för fläsk och potates!konsekvensändrat/normaliserat
21 Men det var skrifvet i ödets bok, att våra hjeltar icke skulle hamna på denna poetiska strand. När de åter lade ut, befanns vinden ha vuxit till half storm och på samma gång dragit sig till full vest, eller kanhända ett streck på norr, så att de på den kosa de ämnat nu hade stick i stäf. De voro derföre tvungne att återigen hålla åt sydsydvest och kringseglade Löföarna med de farliga refven vid Gåsgrundet. Härifrån ville de göra ett slag åt norr, för att sålunda komma på en omväg till målet. Fåfängt försök! »Salig Westerbergs» dyrbara lustjagt kunde måhända i smul sjö anses täfla med den Nyländska jaktklubbens vimplade passgångare, men i hårdt väder sade han upp kontraktet, vred sig som en mask och sörplade hela störtsjöar af saltvatten in öfver bogen.
22 Hamilcar kastade från akterstäfven en blick på sin filius Hannibal, hvilken satt genomvåt, men orubblig på förtoften, med skotet i ena handen och uti den andra Horatii ars poëtica, eller konsten att göra vers.
23 — Ser du icke att seglen lefva! — röt han, halft förargad, halft gäckande genom dånet af stormen. — Hifva den sötvattens rimsmidaren öfver bord, och hal’ an fockskot!
24 Hannibal hopvek sin romare, aftorkade vattnet, som stänkt på dess permar, instoppade boken sorgfälligt i kapprocksfickan, halade efter kommando an sitt skot och frågade derpå helt lugnt, om de snart vore framme.
25 — Jo, i Helsingland! — svarade hans otålige vän och gjorde ett nytt desperat försök att kringgå ett hvitskummigt grund vid de s. k. Koppelöarne. Det misslyckades och hade sånär kommit båten att kantra. Med knapp nöd lyckades man vända och falla af åt sydvest.
26 De båda seglarne befunno sig nu i stora farleden österom Porkala, således i ett af de mest stormiga farvatten uti hela den stormiga Finska viken. Deras belägenhet var icke den angenämaste. Vinden tycktes med hvarje ögonblick tilltaga, sjön låg på med oemotståndlig våldsamhet och dref deras bräckliga farkost, som dessutom icke var någon god sjöbåt, rätt emot öppna hafvet. Hannibal måste från sina romartankar vända all sin uppmärksamhet åt att ösa båten läns, och hans vän, som bar hela bördan och ansvaret af manövern i denna sjögång, lyckades blott med yttersta ansträngning att berga det ena seglet och refva det andra, medan han på samma gång måste passa på rodret, för att möta i fronten hvarje inbrytande våg.
27 Till råga på missödet inbröt natten, — ljus, det är sannt, som han är i den herrliga Maj, men alltid ändock med ett lätt flor, som, sväfvande öfver vattenytan, hindrade styrmannen att tydligt urskilja aflägsna föremål. Solen hade gått ned uti röda stormmoln, och midtöfver fästet fladdrade tunna strimmor af aftonskyn, slitna i trasor af vindarnes raseri. Att drifvas mot öppna sjön, var säker undergång.
28 Hamilcar beslöt att styra mot Porkala, för att söka lä och hamn under dess klippiga kust. Han höll derföre så högt i vinden, som det enda refvade seglet och den starka sjögången tilläto. Sjö efter sjö spolade in öfver den låga stäfven, som icke var försedd med några sqvättbord på sidorna. Faran ökades: man kunde nästan mathematiskt beräkna den tid, när det ej mer skulle vara möjligt att hålla båten läns och när dess klumpiga reling skulle tyngas ned under vågsvallet.
29 — Hon tar in vatten! — anmärkte ynglingen med romartankarne framme i förstäfven, utan aning om faran, i det han fortfor att ösa hvad han förmådde.
30 — Hon vakar illa; — var svaret.
31 — Kan du ej falla af?
32 I stället för svar hörde man Hamilcars djupa, vackra stämma öfverrösta den brusande stormen. Det var den då moderna visan »I fallets stund, när menskans ande dömdes ... »
33 Hannibal föll in. Han hade en lika vacker, fast ännu outbildad tenor, som den äldre vännen var känd i den akademiska sången genom sin sköna baryton. De fortforo en stund att sjunga, som hade de seglat på solbeglänsta, krusiga insjövågor.
34 Men efterhand greps ynglingen vid rodret af det rasande hafvets majestätiska skönhet och erfor ett mäktigt intryck af denna farans tjusning, som aldrig förfelar att anslå ett ynglingahjerta. Han kände sig vild, nästan trotsig till mods. I detta naturens väldiga uppror syntes honom lifvet som en leksak, för hvilken det ej lönade mödan att oroa sig och hvilken han utan sorg kunde kasta ifrån sig, när stunden var kommen. Han kastade plötsligt om i ett tonfall och begynte att sjunga Caspers storartadt hemska, demoniska sång ur Friskytten:
konsekvensändrat/normaliseratHär i denna jemmerdal
Vore endast harm och qval,
Om ej drufvan glöddekonsekvensändrat/normaliserat ...
36 — Jag undrar hvad min mor skulle säga, om hon såge oss ute i denna storm; — inföll Hannibal midtunder den hädiska sången. På honom gjorde det stormiga hafvet ett annat intryck: det förde honom tillbaka till minnet af hans lugna, fridfulla barndomshem.
37 Hamilcar upphörde att sjunga. Det var som hade en engel hviskat till honom: trotsige yngling, har du förgätit att du här bär ansvaret för ett annat lif, och vid detta lif hänger en fattig moders hela jordiska lycka!
38 — Ös! — ropade han, — ös ut hela hafvet, om ditt lif är dig kärt!
|3|39 — Tror du att här är någon fara? — frågade den andre, som i sin oerfarenhet icke visste hvad fruktan betydde.
40 — Ös! — var svaret.
41 Och Hannibal öste; men båten var redan halffylld af vatten, och allt djupare sänkte sig dess vaggande reling mellan de tornade böljorna.
42 Rätt i vester syntes nu i den grå nattskymningen en enslig klippö, här och der sparsamt bevuxen med skog. Att landa i lä under denna vall, syntes Hamilcar vara den enda räddning, som återstod. Men försöket var vådligt, ty för att uppnå holmen, måste man först finna en farled genom en bred gördel af undervattens ref, mot hvilka vågorna bröto sig med förfärande våldsamhet.
43 — Se, — sade Hannibal, okunnig om orsaken, — här ha vi en vattenhvirfvel, som nästan kan täfla med Wuoksen strax under Imatra fall.
44 — Gif akt, — sade vännen — och skulle vi kantra, så håll dig vid förmasten!
45 Knappt var det sagdt, innan båten dök in uti hvirfveln och öfverhöljdes af skummet. Men han lättade sig åter och flöt med en väldig svallvåg fram emot holmen.
46 — Det kallar jag ett vågspel! — utbrast Hamilcar muntert, — men sörj ej, min son, du har Cækonsekvensändrat/normaliseratsar och lyckan ombord!
47 Man hade nu endast hundra alnar till stranden och redan känning af lä, men ett okändt klippgrund skulle lära den nye Cæsar, att han triumferat för bittida. Innan han kommit tjugu alnar framåt, törnade båten och öfverspolades nästan ögonblickligt af den efterföljande störtsjön, som bröt sig mot grundet. Stöten var så våldsam, att den oförberedde Hannibal kastades öfver bord.
48 Knappt såg hans vän honom försvinna i skummet, innan äfven han kastade sig ur och i rättan tid grep tag i den grå kapprocken. Båda sjönko ett ögonblick, men flöto åter upp. Till all lycka kände de botten, och vattnet gick dem stående knappt öfver medjan. Än vadande, än simmande, uppnådde de efter en stund den nära stranden, hvars öde klippor syntes dem ljufligare, än ett grönskande paradis.
49 — Det var det första sjöslag, i hvilket Hamilcar blifvit besegrad! — utropade muntertoriginal: munert den glade studenten, i det han, drypande af saltvatten, klef med sin vän på det torra. — Men trösten er, carthaginenser; allt är förloradt, utom äran!
Avsnittet publicerades 22/9 1865:|2|Andra kapitlet. Upptäckter på Robinsons ö.
50 Sedan de båda skeppsbrutne hamnat uppå det torra, var deras första omsorg att uppsöka en menniskoboning. De uppstego på en klippa, från hvilken de kunde öfverskåda största delen af den oländiga holmen, som kunde hålla tre till fyra verst uti omkrets. Tröstlösa utsigt! Huru de än ansträngde sin syn i den ljusnande majnatten, var det omöjligt att upptäcka annat än samma ödsliga tafla af grågula klippor, nödvuxna tallar, kråkris, lingonris, porsris, renfana, ormbunkar, spindelnät, lemningar efter sjöfåglar, spillror af skeppsvrak och rundtomkring det skummande hafvet, piskadt af stormen.
51 De befunno sig, liksom Robinson Crusoe, på en obebodd ö. Men hvilken ö! I stället för tropikernas sol, i stället för palmer, kokosnötter, bananas, lamadjur och hundrade frikostiga rätter på naturens dukade bord, bjöd Finlands prisade vår och besjungna stränder de trötte, våte och frusne gästerne endast en ofruktbar klippa, en frostig majnatt och himlen till tak i en hungrande ödemark.
52 De lägrade sig i en klyfta, för att söka skydd mot den kyliga blåsten. Ingen eld var möjlig att upptända: fnösket var vått och fosforstickorna då i sin första barndom. Lika godt: de voro unga och oförfärade; Hamilcar visste råd för allt. De samlade en bädd af mossa och ormbunkar, bröto sig gröna täcken af tallqvistar och lade sig att sofva, medan deras våta rockar hängdes att torka i trädens grenar.
53 Om några timmar vaknade de, nästan stela af köld. Solen stod redan högre på himmelen; de kände sig hungriga och törstiga.
54 Hannibal kastade en melankolisk blick på det kala stenkumlet. Ack, stenarna voro icke ätbara, lingonriset var segt, hafsvattnet var salt! Den äldre vännen märkte det och smålog. — Gör som jag! — skämtade han. — Jag har i tankarna satt mig att äta frukost hos mamsell Wahllund. Framför mig har jag en rykande biffstek och bredvid mig en half butelj engelsk porter. På detta sätt kan man stå sig med tidig middag.
55 Ett hopp återstod. De gingo att söka båten, hvilken de vid sitt skeppsbrott nödgats lemna i bränningen. En blick mot stengrundet, som ännu fortfor att skumma, förvissade dem, att af salig Westerbergs dyrbara lustjakt återstodo endast några spillror af förstäfven och en målad toft, som flutit till stranden.
56 Vid denna syn kunde Hamilcar icke återhålla ett nytt löje. — Jag tänker — sade han — på den snåle gubben, hur förargad han blefve, om han nu skulle se oss hela och båten sönderslagen ... Men bedraga mig ej mina ögon, ser jag derborta måsarne hålla kalas på vår sköna matkorg.
57 Riktigt! Den oskattbara korgen hade, till hälften kullstjelpt, stadnat emellan tvenne stenar ett stycke från stranden och var som bäst ett föremål för glupska anfall af hafvets dufvor, hvilka skriande sletos om det ovanliga bytet. Några stenkast voro tillräckliga att förjaga röfvarbandet, men ack, af korgens ovärderliga innehåll återstod endast en kant utaf limpan och en half ask smör. Med detta förråd bespisade sig två hungrige studenter. Det var ej mycket, det hade knappt varit nog att mätta en fin frökens hunger morgonen efter en bal, men aldrig hade mamsell Wahllunds frukostar smakat dem bättre.
58 De företogo sig nu en upptäcktsresa kring ön, i hopp att finna någon estnisk bränvinssmuglares bofälliga koja, dold mellan klipporna.
59 Mödosam gick deras väg mellan de hopade stenblocken. Det var något storartadt i denna stela, döda ödemark utaf sten, kringspolad af det ständigt lefvande, ständigt oroliga hafvet. Hvilket hemlighetsfullt dunkel höljde dess första ursprung! Hvilken oerhörd kraft hade engång, i längst förflutna årtusenden, kastat öfver hvarandra dessa tunga granitmassor? Hvarför hade de danats? Hvilken bestämmelse skulle de uppfylla på jorden? Grusade, sprängda, våldsamt ihopfösta spillror af en titanisk urverld, sällan trampade af en menniskas fot och okända för alla andra lefvande varelser, än hafvets ensliga måsar, hvar finns den lärdom, som lyckas att hopstafva en mening af reflorna i edra hällar eller af mossan på edra grånade hjessor?
60 De båda vandrarne hade nu genomströfvat största delen af deras förvisningsort, utan att finna andra spår af menniskor, än här och der ett af vågorna uppkastadt notflarn, när de med ett utrop af öfverraskning stadnade vid en bugt af hafvet på vestra stranden af ön.
61 Framför dem låg ett sund, som afskilde denna del af ön från en annan, mindre holme i vester, och bakom denna öppnade sig en vid, herrlig utsigt öfver stora, grönskande öar på afstånd åt samma håll. Några famnar från stranden reste sig på sluttningen af en höjd ett väldigt kummel af större och mindre, som det tycktes, af menniskohand uppradade stenar, och detta kummel var inhägnadt med ett prydligt, rödmåladt plank, innanför hvilket någon vänlig hand hade planterat tvenne rader syren- och rosenbuskar. Täck i sig sjelf, syntes denna plantering de båda vandrarne dubbelt älskvärdare genom kontrasten mot denna liflösa vildmark, som upptog hela den öfriga delen af ön.
62 Det var likväl icke utsigten, icke stenkumlet, icke hägnaden eller dess planteringar, som aflockat dem detta glada utrop; det var anblicken af en liten fin halfhandske med afklippta fingrar, som hängde på en af rosenbuskarnas törnen och gungade der för den närgångna hafsvinden. De skyndade dit och betraktade närmare sitt kostbara fynd.
63 Ja, det fanns intet tvifvel, denna handske måste tillhöra ett ungt fruntimmer, kanhända ett barn. Han var så spädt formad, så behagfullt afrundad: — det var en vacker flicka han tillhörde. Han var något sliten: — det var en flitig flicka. Han doftade svagt af eaudecologne: han tillhörde bestämdt icke en prestmamsell ifrån Kyrkslätt. Det var något mystiskt och underbart i denna handske: hvad ville ej två unga, två hungriga studenter gifva, för att upptäcka dess lyckliga ägarinna!
64 De företogo sig en nogrannare undersökning inom den gröna inhägnaden. De trodde sig upptäcka spår i sanden, än af en grof karlstöfvel,|3| än af en liten den sirligaste sko; — en fauns hästfot bredvid en dryads lätta skospets, — i alla fall en sko, — ingen randkänga af den vanliga sorten. Buskarne voro nyligen vattnade; det kunde ej vara dagg, och regn hade icke fallit sedan mer än en vecka. Hvilken fé hade då förirrat sig ända till denna ödemark?
65 Kumlet var det nästa föremål, som ådrog sig deras uppmärksamhet. Man såg att det varit hopfogadt med en viss omsorg: stora stenar nedtill och små upptill i temligen regelbundna lager ofvanpå hvarandra. Att döma af mossan på stenarna och videbuskarna, som slagit rot mellan fogningarna, måste det vara åtminstone trettio år gammalt, kanhända vida äldre, och flera af dess stenar hade under tidernas lopp rasat ned uti sluttningen. Hvad kunde meningen vara dermed? Här på denna aflägsna, ensliga, okända strand var allting underbart ...
66 Nedanför kumlets fot var på strandsidan en flat klipphäll, som sträckte sig ända mot vattenbrynet. Här fanns någonting inhugget i stenen, och det såg ut som hade mossan öfver inskriften blifvit nyligen aftorkad. De två studenterne företogo sig att dechiffrera denna hällristning och upptäckte följande bokstäfver, mellan hvilka likväl andra runor af samma form blifvit af tiden utplånade, oläsliga eller blott gissningsvis uttydbara:
67 K. M. KOR .... THOR. AN ... DE... R .. TAN . ÖRE .. N. 6. UL .. 82.
68 PS . LAND ..., EL .. AG .... RÅK .. S ... VER. TO ... KO .. DE ... KER.TOR.. MÖR .. R. SO. OC.. HR .. SVÄRD. . ÄTTE . HAF ...
69 HÖGD.
70 — Nåväl, lärde lärjunge af Oedipus och den store Horatius! — inföll Hamilcar, efter att en stund ha bråkat med fåfänga försök att af dessa bokstäfver hopfoga en begriplig mening — uttyd denna gåta af Sfinx, och jag skänker dig denna ö med alla dess fiskmåsar till ärfteligt furstendöme!
71 — Hvarken Oedipus eller Horatius kände den fornnordiska runskriften, — svarade Hannibal.
72 — Äro dessa runor fornnordiska, så vill jag bevisa att jag härstammar från Odin i rätt nedstigande led ... Men gif akt! Jag vill hundra år lefva af mossa i detta kråknäste, om icke detta målade trädstycke derborta bakom den röda klippan är stäfven af en båt!
73 Med dessa ord var Hamilcar redan på väg till en undangömd vik, som hittills undgått bådas uppmärksamhet, och fann till sin outsägliga fägnad att han icke bedragit sig. En vacker grönmålad julle låg omsorgsfullt uppdragen mellan stenarna och fäst med en lina vid närmaste trädstam.
Avsnittet publicerades 23/9 1865:|2|Tredje kapitlet. Märkvärdiga öboer.
74 — Nåväl, min vän af den våta skepnaden, hvad säger du om detta fenomen på vår ensliga ö?
75 — Det är en båt.
76 — Verkligen? Utmärkt klyftigt. Och hvem tillhör detta beundransvärda grönmålade äggskal, enkom ämnadt att bära två älskande öfver en spegellugn sjö?
77 — Hur skall jag veta det?
78 — Man kan vara ganska hemmastadd i den klassiska forntiden och likväl okunnig i de första elementerna af nittonde seklets romantik. Jag vill säga dig något. Denna julle tillhör ingen annan, än samma vackra fé, som planterat rosenbuskarna, och hon kan icke vara långt härifrån.
79 — Det är omöjligt. Vi ha undersökt hela ön.
80 — Utom denna skogsbacke här ofvanför. Jag är öfvertygad att hon finns der.
81 — Så sök upp henne!
82 — Och det säger du med samma liknöjda ton, som du skulle säga: madam, hämta tvättvatten! ... Men jag vill göra dig uppmärksam på en omständighet. Vi äro på bästa väg att göra en förtjusande upptäckt. Olyckligtvis antyder allt, att den romantiska innehafvarinnan af denna båt, hvilken jag föreställer mig ung, skön, rik, god, qvick och så vidare ...
83 — Båten?
84 — Nej då, flickan! Hon är tyvärr en och odelbar, — »up ewig ungedeelt», likasom Sleswig-Holstein. Men vi, min bästa Hannibal, äro beklagligen två.
85 — Hvad det angår, så frukta icke att jag vill göra dig någon eröfring stridig. Behåll henne obesedd, ifall hon ej svarar dig med en korg.
86 — Förhasta dig icke. Jag mottager inga löften, som likna fru Christéns sillsallat: när man vill föra den till munnen, ha torackorna praktiserat alltsamman bort ifrån knifbladet. Men låt oss, medan det ännu är tid, gå in på ett vad. Den af oss, som först upptäcker vår okända, honom skall hon tillhöra; honom och ingen annan.
87 — Gå då förut, och behåll hvad du finner. Gerna för mig.
88 — Det är afgjordt: honom och ingen annan. Låt oss nu avancera på samma gång. Det är billigt att chancerna äro lika på båda sidor.
89 Med dessa ord drog Hamilcar sin motsträfvige följeslagare med sig och klef med långa steg uppför den oländiga höjden. Äfventyret begynte i hög grad intressera honom.
90 Han hade väntat att upptäcka en fiskarestuga, en grotta, eller åtminstone ett nothus bakom tallarnas grenar, men han sökte förgäfves. Redan var han nära att misslynt återvända till båten, då det gälla skallet af en liten hund till hans glädje öfvertygade honom att han icke misstagit sig. Han följde ljudet och kom till en koja af granris, så skickligt anbragt vid roten utaf en hög gran, att man måste stå tätt invid, för att kunna urskilja henne från trädets lummiga, nedhängande qvistar.
91 — Vi äro vid målet — hviskade han, i det han vinkade sin vän att följa med varsama steg.
92 Hunden fortfor att skälla i granriskojan. Hon måste således hafva invånare. Hamilcar lutade sig ned för att, genom en öppning i granriset, kasta en blick dit in, men drog genast sitt hufvud tillbaka med en grimas.
93 — Var der en uggla? — frågade Hannibal.
94 — Värre! Värre! Jag cederar min företrädesrätt. Jag såg någonting, som liknade en afskyvärd trollpacka.
95 — Tackar så mycket. Det är du, som gjort fyndet. Hon tillhör således dig — och ingen annan. »Up ewig ungedeelt».
96 Den ädelmodige Hannibal hade knappt uttalat dessa ord, innan vid ingången till kojan visade sig en figur, som väl icke fullkomligt rättfärdigade vännens misstankar, men ännu mindre motsvarade den föreställning han några ögonblick förut hade gjort sig om det hemlighetsfulla väsende, som bebodde denna ensliga ö. Det var en qvinna om trettio eller fyratio år, stor och groflemmad, med hvitt hår, grofva, karlavulna drag och en uppsyn, som ingalunda bebådade ett vänligt emottagande.
97 — Hvad vill ni här? — var hennes barska fråga.
98 — Ursäkta — genmälde Hamilcar, — var så god och säg oss först, om ni är en menniska eller ett skogsrå!
99 Figuren spände mot honom ett par stora, arga ögon och fattade en ansenlig knölpåk, som stod vid ingången.
100 — Det behöfs icke mer, min goda lilla jungfru, — sade studenten, loverande om på en annan bog. — Jag är fullkomligt öfvertygad af detta bevis. Jag tror tillochmed att ni är en hjelpsam menniska, som kanske för pengar och goda ord vill koka en kopp kaffe åt en frusen nästa, som seglat omkull och kommit våtare än en anka direkte ur sjön.
101 — Seglat omkull? Tokri! Hvad är ni för ena? — återtog amazonen, allt i försvarsposition; men något mindre fiendtlig, än nyss förut.
102 — Den herrn — svarade Hamilcar, pekande på sin vän, — är en tre qvart magister; ofantligt torr och lärd på landbacken, men mera än lofligt okunnig på sjön. Hvad mig angår, har jag ofta seglat omkull på terra firma, men icke, som jag kan påminna mig, förr än nu på det våta. Kort sagdt, vill ni för det första sälja oss en bit mat och för det andra ro oss öfver till Kyrkslätt, så skall jag bjuda upp er till första slängpolska nästa midsommarqväll och prisa er i hela socknen som den raraste lilla jungfru från Degerö ända till Medvast.
103 — Bryr jag mig om hans polska! — genmälde snäsigt den hvithåriga sköna. — Här skojar allehanda löst folk omkring i skärgården, och man kan ej så noga veta hvilka fåglar återigen råkat flyga ut ifrån Sveaborg.
104 — Men hur vill ni då att jag skall bevisa vårt ärliga yrke? Behagar ni en portion latin,|3| vers eller prosa? Tityre tu, patule recubans sub tegmine fagi, Sylvestrem tenui musam ...
105 — Pratar han tok?
106 — Pes, aries, paries ...
107 — Håll munnen!
108 — Quousque tandem abutere patientia nostra? Vill ni att jag skall uppräkna alla mina fyrahundra bröder i studentkatalogen? Eller skall jag beskrifva vaktmästar Häggström från topp till tå? Det är en tjock och vördnadsbjudande man. Eller kanhända Kaffemaja? Tjock och vördnadsbjudande ...
109 Hamilcar var oemotståndlig. Amazonens läppar drogos till ett bredt småleende, och isen var bruten. — Nå nå, — sade hon, betydligt blidare — mindre kan räcka till; icke är han den första student jag hört prata så man kan bli yr i hufvudet. Lofvar magistern att hållas beskedligt vid stranden och ej sticka sin näsa der han har intet att göra, så vill jag se åt, om jag ännu har någon sump i min panna ... Ro till Kyrkslätt, nå, det låta vi bli, sålänge det blåser stickor på sjön. Vi måste i går bli öfver natten i det här råttboet.
110 — Åh, det måste ha varit grusligt för .... för lilla fröken att sofva uti en granriskoja! — inföll Hamilcar med den oskyldigaste min i verlden.
111 Amazonen burrade upp sig ungefär som en abborre uppspänner den taggiga ryggfenan. — Det är så godt att herrarne genast laga sig af till stranden och vänta vid båten, — morrade hon, — för annars blir intet kaffe af, skall jag säga magistern.
112 — Det förstås; vi springa, vi flyga. Nej, hur var det möjligt för lilla fröken att våga sig ut i ett sådant väder! Det var en verldens lycka, att jungfrun ej tog någon annan med sig än ... dränggossen och lilla Zefir. Jag tyckte, det var Zefir, som skällde?
113 — Det angår ingen. Jag är allena.
114 Hamilcar öfverlade med sig sjelf, om det vore rådligare att retirera eller att fortsätta käbblet, då i detsamma en liten hvit knäracka, knappt större än en råtta, rusade ut ifrån granriskojan och gjorde ett kuragöst utfall emot de båda främlingarne. Men nästan i samma ögonblick sågs äfven ett det täckaste unga, brunlockiga flickhufvud titta ut ifrån kojan, lockande hunden tillbaka:
115 — Ami! Ami! Ami!
116 — Ja, nu påminner jag mig — sade Hamilcar leende — det var icke Zefir, det var Ami ... Ami! Ami! Ami!
Avsnittet publicerades 25/9 1865:|2|Fjerde kapitlet, som kan jemföras med andra puniska kriget.
117 Harm och förlägenhet målade sig i den hvithåriga amazonens barska ansigte, när hon oförmodadt såg den skatt upptäckt, hvilken hon var så mån om att dölja för alla nyfikna blickar; men skadan var engång skedd och stod icke att hjelpa. Det återstod för henne endast att göra mötet med de nykomna så litet vådligt som möjligt. Hon sökte att hålla god min och förklarade att om magistrarne oförtöfvadt begåfvo sig till båten och inväntade henne der, ville hon, af undseende för deras nödställda belägenhet, först förse dem med kaffe och derefter ro dem öfver till Medvast ö ifrån Röfvarholmen, hvarest de nu befunno sig.
118 — Har jag icke sagt, att jag skall dansa polska med jungfrun, om jag också måste hemta regementsmusik från Helsingfors — återtog den gladlynte studenten. — Förslaget är ypperligt, och vi förtjente att få på fracken i lilla theologie examen, om vi kunde afslå ett sådant anbud. Det enda, som gör oss ondt, är att nödgas lemna värnlösa fruntimmer allena här i ödemarken. Jag har verkligen hört sägas, att här skall ej vara rätt säkert i skärgården, isynnerhet om de sju rymmarne från Sveaborg skulle hålla till här i trakten.
119 — Sju? ... Som nyligen rymt?
120 — I förgår på morgonen. Man talade ej om något annat i Helsingfors. Jag trodde att jungfrun visste det redan ...
121 — Hvad han säger! Nej, derom har jag ej hört det bittersta. Annars skulle vi ... men är det sannt?
122 — Jo, det må poliskammaren veta. Der trummades på alla gator, så att man ville mista öronen. Polisen sprang, så det skiftade brandgult i alla hörn; ryska militären kommenderades ut med pipor och basuner, flottan flaggade, och gardet skrufvade bajonetterna på. Det skall vara grymma baddare, de der sju. Det finns ingen enda bland dem, som ej skurit halsen af tre eller fyra. Men — fortfor Hamilcar, som med hemlig glädje blef varse det täcka brunlockiga hufvudet, nyfiket och häpet tittande ut mellan granriset — det är kanhända icke så farligt, som folket pratar. Kanske ha de redan rott här förbi, ty de hade anammat en lång rysk gigg. Och derför är det väl bäst att vi bege oss utaf.
123 — Nej, vänta litet! — yttrade amazonen, synbarligt uppskrämd, i det hon gick in i kojan, sannolikt för att rådpläga med den brunlockiga om hvad som vore att göra i en så brydsam belägenhet.
124 — Nåväl, min vän af den våta skepnaden — hviskade studenten till sin blyge följeslagare, hvilken hela tiden stått der som en overksam åskådare, — hvad menar du, hade jag rätt? Förtjente det ett vad?
125 — Jag tyckte du nyss var färdig att afstå din eröfring, — svarade Hannibal.
126 — Ja visst, om det gäller den hvita luggen. Behåll henne, ifall du ej bär respekt för hennes knotiga käpp. Med den brunlockiga är det en annan sak. Jag har varit omkring trettiofyra gånger kär, och hvarje gång upp öfver öronen, men aldrig kan jag påminna mig att jag sett ett så förtjusande brunt hår. Då jag blef henne först varse, förmodar jag att du har ingenting emot, om jag gör henne min cour på dina och egna vägnar.
127 — Nej, ursäkta, jag är säker uppå att jag såg henne förr än du.
128 — Verkligen? Nå, det vore ett mirakel, om sjelfva den store Hannibal blefve besegrad på Röfvarholmen. Vi närma oss det andra puniska krigets slut. Men låt oss stå vid vår öfverenskommelse. Antag, att vi sett henne båda på samma gång och således hafva lika rättigheter. Intet svek, utan ärlig täflan! Går du in derpå, säg?
129 — Att du ids!
130 — Nå ja, ja. Tror du jag tänker löpa som en narr efter den första jag ser?
131 — Vise Salomo, ställ dig icke så känslolös; jag känner det der. I det tystaste vattnet gå de största fiskarna. Man tror sig egna sin hela dyrkan åt den höga Minerva; man tillbeder i sin oskuld ett beläte af sten, och rätt som det är, upptäcker man till sin förvåning, att detta beläte ser på sin tjenare med varma, glänsande ögon. Minerva rodnar, Minerva småler, alldeles som en dödlig, och när man betraktar henne nogare, ser man att hon har ... brunt hår.
132 — Jag tyckte att det var svart.
133 — Jo, det svartnade dig för ögonen. De öfverlägga nu derinne om hvilket de böra välja af två onda ting: sju rymmare eller två studenter. Jag slår vad att de välja oss. Men der ha vi dem båda.
134 Den syn, som nu visade sig för de skeppsbrutnes blickar, var i sjelfva verket egnad att förbrylla en svuren tillbedjare af den höga Minerva. Ur kojan trädde, åtföljd af sin manhaftiga beskyddarinna, en älsklig, brunlockig tärna, fin och späd, med samma varma ögon, samma rodnande kinder, som Hamilcar nyss så målande skildrat. Hon närmade sig förlägen, helsade och frågade om herrarne kommo från Helsingfors.
135 Hamilcar fattade eld. Han presenterade sig och sin vän, han skildrade, på det glada, behagliga sätt han så väl förstod, deras afsigt med resan och deras olycksöde på grundet. Han glömde ej att tillägga, huru de prisade sin lyckliga stjerna, som låtit dem hamna på Röfvarholmen och beredt dem en så angenäm öfverraskning. I synnerhet skulle de skatta sig lyckliga, om de i dessa farliga tider kunde vara till någon tjenst.
136 — Äger det verkligt grund som Mala berättar, att sju fångar undkommit från Sveaborg? — frågade den unga flickan med ett sådant uttryck af oskyldig häpnad, att Hamilcar behöfde hela sin verldserfarenhet, för att ej falla ur rolen.
137 — Så berättas det, — svarade han. — Jag kan ej ansvara för att så skett, men någon försigtighet kunde ej skada.
138 — Min far, kammarjunkarn van der Leyden, borta vid Dåfvits, skulle vara mycket orolig, om han visste deraf — fortfor den brunlockiga. — Det var på hans befallning Mala rodde mig hit i går strax på eftermiddagen, för att|3| vårda en liten plantering, som mycket intresserar honom. Vår hitfärd gick lyckligt, ty vi hade då medvind, men när vi ville vända tillbaka, hade stormen tilltagit, och det var omöjligt att ro mot vinden. Vi måste då besluta oss att stadna qvar i en koja af granris, som våra arbetare uppfört, när de förliden sommar inhägnade monumentet.
139 — Det är således ett monument? Kanhända en dyrbar fornlemning? — frågade Hamilcar med ett allvar, som klädde honom förträffligt.
140 — Det kan jag ej bedöma — svarade fröken Leyden, som vi för korthetens skull vilja kalla henne. — Min far åtminstone är öfvertygad derom och har inköpt platsen, för att skydda det mot förstöring. Min far är fornforskare, född holländare och bosatt i Reval. Han har nu kommit för att tillbringa andra sommarn i dessa nejder, som behaga honom mer än den flacka estländska kusten.
141 — Och likväl talar min fröken en svenska, som våra infödda damer kunde afundas er.
142 — Min mor var svenska.
143 — Och ni sjelf, som äger att välja mellan så många nationaliteter, vågar jag fråga, till hvilken af dem ni helst ville räkna er?
144 — Det har jag verkligen aldrig kommit att tänka uppå.
145 — Vårt land har ej mycket att bjuda, men tro icke att allt är så kallt, som våra nätter i Maj. Var öfvertygad, min fröken, att vårt land vore mycket lyckligt, om det kunde hoppas att eröfra er ...
146 — Nej, min herre, så fattigt kan edert land icke vara! — genmälde den unga fröken, som nu tycktes ha återfått sin naturliga glädtighet. — Men ni talade om att nejden är osäker. Kanske får jag hoppas att räkna på ert beskydd, tilldess att stormen lugnat, så att vi komma öfver?
147 — Befall öfver mitt lif; det skall med glädje offras för er! — var Hamilcars svar.
Avsnittet publicerades 26/9 1865:|2|Femte kapitlet. En lektion.
148 — Ni slösar ert lif på en ovärdig, min herre — sade den unga flickan med en köld, som betydligt svalkade hennes tillbedjare. — Jag förstår ej att värdera så stora uppoffringar. Och för öfrigt hoppas jag att ni ej skall riskera mycket på ett par timmar vid en kopp kaffe med oss. Behagar ni taga plats här vid klippan?
149 Med dessa ord lemnade hon herrarne allena att lugna deras upprörda känslor. Denna gång var det Hannibal, som först bröt tystnaden.
150 — Jag tror du begynte spraka i förtid, — yttrade han.
151 — Bah, jag tog miste. Flickungen är ej så oerfaren, som hon syntes vid första anblicken. Fadren är holländare, följaktligen rik; för detta hofman, följaktligen fåfäng; fornforskare, följaktligen vurmig. Allt detta gör att dottren är smickrad, bortklemad, nyckfull, kokett ...
152 — Men hon uttrycker sig med förstånd.
153 — Ännu har jag ej hört något annat än fraser. Jag har dessutom svurit att aldrig buga mig för en rik flicka. Det förekommer mig som hörde jag pappersrublarna rassla i hennes klädningsfållar. Och det tål jag icke. Af alla fjettrar hatar jag mest dem som äro af guld.
154 — Så? Jag tror bladet har vändt sig.
155 — Jag begär enkelhet och natur, oskuld och blygsamhet, vett utan pretention att lysa dermed.
156 — Men er bekantskap tycks mig nog kort, för att ...
157 — Vi få se. Jag skall emellertid säga henne några sanningar, som hon icke får höra alla dagar.
158 En half timma derefter satt fröken Leyden med sina gäster kring det improviserade kaffebordet. Man måste göra henne den rättvisan, att hon var en älskvärd värdinna, och alldeles tomhändt hade hon icke kommit till Röfvarholmen. Anrättningen var enkel, men utsökt. Till kaffet serverades fint hvetebröd, tjärnfärskt smör och edamer ost. Det enda man kunde anmärka var att qvantiteten ingalunda motsvarade två genomhungriga ynglingars appetit. Hannibal vågade ej taga en skifva till.
159 — Var så god; — jag har redan frukosterat, — obligerade den unga värdinnan.
160 — Jag tackar, — svarade Hamilcar i sin väns ställe och tog för sig det sista hvetebrödet. — Er ost är verkligen delikat, min fröken; nästan så delikat, som om ni tillredt den sjelf. — Och dervid lät han det sista ostförrådet försvinna.
161 — Tyvärr är jag okunnig i detta, som mycket annat.
162 — Ni förtalar er sjelf. Ni känner mer än ni vill synas.
163 — Ni är nog artig att misstaga er, min herre.
164 — Åh, jag ville säga er tusen artigheter, endast af tacksamhet för ett så sällsynt kaffe. Äkta Mokka, är det ej så? Jag har hört sägas att unga damer kunna höra en artighet, utan att vredgas.
165 — Det vore att fästa för mycken vigt vid en kompliment.
166 — Man fäster ingen vigt vid den luft man andas, och likväl kan man ej lefva förutan den.
167 — Luften i Helsingfors är då en annan än vi haft i Reval.
168 — Samma vind blåser genom alla Europas salonger. Öfverallt är smickret sött och sanningen bitter. Man säger de unga damerna tusen vackra saker om deras skönhet, deras talenter, deras qvickhet, tilldess att de slutligen tro det sjelfva. Man tror så gerna på sin egen fullkomlighet.
169 — Hvems fel är det, min herre, om icke deras, som äro färdige att — offra sitt lif för en kopp kaffe?
170 — Damerna vilja så hafva det. Vore de unga damerna mindre öfvertygade om sin egen förträfflighet, så skulle man tala sanningens språk och säga till dem: — men jag ser på er att jag är för mycket uppriktig.
171 — Fortfar, min herre, ifall ni anser er nuvarande uppriktighet mera lärorik än er artighet; jag har alltid med tålamod afhört en lektion.
172 — Nåväl, om ni tillåter, vill jag påminna er om en ny pjes af Scribe. En person, som lefde i den lyckliga villfarelsen att alla menniskor voro englar, fick af sanningens fé en lorgnett, hvarmed han kunde läsa i alla närvarandes hjertan. Föreställ er, att jag äger en sådan lorgnett.
173 — Då beklagar jag er.
174 — Vill ni veta hvad jag läser i edra ögon, att börja med?
175 — Jag är ej nyfiken.
176 — Förlåt, men jag läser att ni är det likväl. Jag läser vidare att ni anser mig för en efterhängsen person.
177 — Inför sanningens fé är det omöjligt att ljuga. Jag tillstår att ni ej gissat alldeles orätt.
178 — Vidare läser jag att ni icke är alldeles fri från ert köns svagheter. Ni är till exempel en smula kokett.
179 — Det förefaller mig som skulle det klarna derborta i vester.
180 — Ni är nyckfull.
181 — Det har verkligen lugnat betydligt.
182 — Ni tål ingen motsägelse.
183 — Mala ... bär vår korg ned till jullen. Herrarne tro att vi kunna lemna ön.
184 — Jag läser vidare att ni, med er ungdom, edra behag, binder hundrade tillbedjare vid er triumfvagn, tilldess att ni finner en fri man, som icke låter binda sig hvarken med guld- eller blomsterkedjor.
185 — Är lektionen nu slut, min herre?
186 — På ögonblicket. Jag läser slutligen att ni är förvånad, ja ond öfver min djerfhet.
187 — Förvånad? Det är omöjligt. Ni är en man: ni har således rättighet att missbruka er ställning. Och hvarföre skulle jag vara ond på er? Ni har ju erbjudit mig ert lif.
188 — Ja, ni är ond, och derpå var jag beredd. Hvarföre skulle ni vara ett undantag från vanliga dödliga?
189 — Farväl, mina herrar. Jag tackar för det beskydd ni varit så artiga och tillbjudit mig.
|3|190 — Den dag skall komma, min fröken, när ni icke anser mig för en otacksam.
191 Fröken Leyden svarade icke. Hon aflägsnade sig med skyndsama steg och satt snart i sin täcka gröna julle, lemnande sina beskyddare ensama på den ödsliga stranden.
192 — Jag skall skicka en båt från Medvast för att ro herrarna öfver, — nickade hon, i det att jullen gungade, lätt som en spån, på det ännu upprörda sundet.
193 — Men är du rent af förryckt? — utbrast Hannibal, när de voro allena. — Hvad ondt har den stackars flickan gjort dig, att du skulle på detta sätt tacka för hennes äkta Mokka och delikata ost?
194 — Ah, — det förstår du icke. Du är en dufunge, som ej begriper hur man skall umgås med flickor.
195 — Först är du idel socker och färdig att kyssa hennes tåspetsar. Derefter slår du om och säger henne otidigheter, ja rent af skymfar henne, utan minsta skäl och reson. Det går verkligen öfver mitt förstånd.
196 — Vill du lära dig något, som en annan gång kan komma dig väl till pass?
197 — Låt höra.
198 — Artigheter äro fjäderbollar, som man kastar en flicka i ansigtet, för att se hvilken verkan de göra. Slå de an, så är flickan antingen dum eller oskyldig, och man kan fortsätta så som man börjat. Göra de åter ingen effekt, så är hon antingen klok eller verldserfaren, eller båda delarna, och då slår man in på en annan bog. Man trotsar, man retar; man låter spannet för hennes triumfvagn stegra sig och slå upp. Blir hon ond, har man vunnet spel; ty det farliga är likgiltigheten. Men den, som engång väckt en ung flickas harm, kan hon sedan ej mera förgäta, och minnet är en god bundsförvandt. Se der, hvarför jag är förtjust att fröken Leyden blef ond.
Avsnittet publicerades 29/9 1865:|2|Sjetteoriginal: Sjunde kapitlet. Obehaglig surpris.
199 Sedan den benägne läsaren af det föregående ungefär kan föreställa sig den vidterfarne och verldskunnige studenten Hjalmar W:s, eller Hamilcars, intressanta person och tänkesätt, besynnerligen i eröfringspolitiken, vilja vi nu låta honom sjelf föra ordet och fortsätta denna berättelse, såsom han plägade göra en kulen höstqväll med tre eller fyra gamla vänner, när hjertat värmdes vid minnet af flydda tider och röken steg i lätta, blåaktiga ringar ifrån den silfverbeslagna masurpipan. Utan tvifvel gjorde han detta vida bättre sjelf, än någon annan kan göra efter, ty han ägde i hög grad den ädla gåfvan att tala väl, och det behöfdes ännu dertill att läsaren skulle se hans lifliga, glada ögon, hans skälmska min och hans förunderliga talent att härma menniskor, sådana de gå och stå och bära sig åt här i verlden. Men då detta nu ej låter sig göra, måste vi föreställa oss efterföljande såsom ett svagt eko, kommande till oss ur förflutna decenniers natt, från röster som redan länge förstummats uti det tysta.
200 Hamilcar berättade:
201 När jullen försvunnit och vi åter voro allena på Röfvarholmen, betraktade jag min vän Hannibal, som satt på klippan vid stenkumlet och stirrade ut emot sjön. Det gjorde mig ondt om gossen: han var konfysare än vanligt, han märkte ej att han satt med stöflarna uti vattnet. Han hade förgapat sig, och efter det var första gången, tog han saken på fullt allvar.
202 Med mig sjelf var det ej alldeles helt. Jag kände någonting som hade mycken likhet med ondt samvete. Men jag sade till mig sjelf: flickor som flickor, allt är det bröstsocker; hvad är det värdt att bita sönder sina tänder på det?
203 Inom mindre än ett par timmar kunde vi ej vänta någon båt ifrån Medvast. Vi beslöto derföre att tillbringa tiden så angenämt som möjligt; det vill säga, vi lade oss att sofva i granriskojan. Der funnos tvenne bäddar af löf och mossa. För mitt vana öga var det ej svårt att gissa på hvilken af dem fröken Leyden hade sofvit natten förut, ty denna bädd var mindre och omsorgsfullare tillredd. Men jag inbillade min vän att den andra bädden högst sannolikt hade varit den afundsvärda, och han hade svårt att dölja sin glädje, när jag ädelmodigt förklarade att han kunde välja den till sin lägerstad. Han vågade knappt vidröra denna helgedom; om han icke blygts för mig, skulle han kysst de torra löfven, som, i hans tanke, så nyss hade utgjort en kudde för det vackra, brunlockiga hufvudet. Min stackars vän, han var lycklig i sina illusioner; han anade icke att denna helgade plats hade slutit i sitt sköte en hvithårig amazon med det förskräckliga namnet Mala.
204 Jag åter, som intog den rätta platsen, jag somnade godt. Äfven hos Hannibal måste sömnens gud ganska snart ha blifvit kärlekens öfvermältig, ty vi kunde ej ha sofvit mycket öfver en qvart timma, när vi vaknade båda på samma gång af en obehaglig, tryckande känsla, hvilken härrörde deraf att vi ej kunde röra hvarken händer eller fötter. Vi uppslogo våra ögon och sågo framför oss tvenne gestalter af ett utseende, hvilket, lindrigast sagdt, måste synas oss högeligen misstänkt.
205 Det var tvenne magra, bleka, svartmuskiga karlar med underliga, illmariga ögon och griniga ansigten, båda klädda i fångdrägt med den bekanta grå lappen bakpå den rutiga tröjan.
206 — Det är icke värdt att göra några omständigheter — sade den ene af dem, i det han, som noter till texten, visade oss en liten hvassuddig knif; — ni måste byta kläder med oss!
207 Jag ville öfvertyga mig att jag drömde. Jag hade kort förut sjelf sammansmidt en så trovärdig fabel om de sju rymmarne, att ju denna historie ganska naturligt måste förekomma mig uti drömmen. Men när jag ville resa mig upp, fann jag händer och fötter hårdt sammanbundna med bast. Vi hade blifvit fångade i min egen snara. Jag förstod att vi hade framför oss, väl icke sju, men två lifslefvande, verkliga rymmare från Sveaborg. Huru desse gynnare kommit till Röfvarholmen, som begynte bära skäl för namnet, det var för oss en gåta. Sannolikt hade de hållit till på den motliggande holmen, blifvit varse vår öfvergifna belägenhet och beslutat draga nytta deraf.
208 På motstånd var icke att tänka. Jag borde blygas att tillstå det, och jag skulle göra bäst att tiga dermed, om fruntimmer hörde det, men — vi ledo en grym förödmjukelse. Vi måste fördraga att bofvarne smädligen afklädde oss den ena delen af vår personlighet efter den andra och ännu dertill voro nog oförskämde att kritisera det som icke behagade dem. De tycktes vara vana vid handtverket.
209 — Det är pinsbachklockor! — sade den ena föraktligt, och det ljög han, ty våra ur voro gamla, ärliga silfverrofvor. — Det lönar visst mödan att byta med smörhanar!
210 Smörhanar var ett välkändt skällsord, som gesäller brukade om studenter. Våra nya vänner hade måhända på sin tid slagits i Åbo gränder vid skumrasket.
211 — Och lappade stöflar! — inföll den andre.
212 — Kapprocken måste vara densamma, som Noach drog på sig, morgonen före syndafloden.
213 — Hut rackare! — utbrast den fromme Hannibal, som kunde fördraga allt, blott ej att man yttrade sidvördnad emot hans ärevördiga kapprock, som i tiden skyddat hans far emot alla väder vid läsförhörsresorna.
214 Allt detta gick fortare än jag kan beskrifva det, och inom några minuter sågo vi oss försatte i det mest naturliga tillstånd, under det att bofvarne med största lugn proberade våra tillhörigheter. Jag försökte, om det vore möjligt att bringa dem på andra tankar — och med sådant folk håller man ingen thévattenskonversation.
215 — Är ni icke dummare än ett par stallsgumsar, att vilja spöka ut er till herrar? — röt jag åt dem. — Hvad attan nitton skola sådana babianer göra uti studentrockar? Det kan ju hvar käring begripa, att ni ha stulit dem.
216 — Som nu det skulle vara så farlig konst att agera magister! — grinade den knipslugare af de två, hvilken troligen skådat bättre dagar|3| och i ungdomen fått på tassarne för Strelings grammatika. — Nominativus mensa, genitivus mensæ, dativus mensibus.
217 — Hut, fähund! — mumlade åter min lärde vän, hvilken det alltid gick till sinnes att höra en kluns mot grammatikan, tillochmed från så ovärdiga läppar.
218 — Jo jag märker att du kan agera magister, som f—n klär ut sig till häradshöfding — fortfor jag uti samma ton. — Men det hindrar icke alla flickor på sju mil kring Helsingfors att känna igen min rock lika bra som sin mosters nattmössa. Låt rockarna ligga, och säg hvad ni begära i lösen. Alltid kan det förslå till ett godt rus.
219 — Kanske för att herrn skulle gripa oss uti kragen, när vi råkas härnäst, — svarade skälmen försmädligt. — Tackar för smörgåsen, sad’ pojken om brackstuten. Edra pengar ligga i godt förvar, och dessutom ha ni ju våra tröjor. De äro ej tagna, de, på kredit hos skräddaren.
Avsnittet publicerades 30/9 1865:|2|Sjundeoriginal: Åttonde kapitlet. Betänkliga följder af sejouren på Röfvarholmen.
220 Vi sågo, utan att kunna hindra det, de två banditerne med välbehag svänga sig uti våra kläder. De vände sig på alla sidor, beundrade sin elegans och tycktes, med ett ord, vara ungefär så till mods, som gesällen, när han vände skortan afvig på nyårsmorgonen. Jag beslöt vara lugn som en filbunke.
221 När de ändtligen voro färdige, vände sig den knipsluge om vid bortgåendet och frågade om vi hade någon helsning »till mamsellerna, som voro här för en stund sedan».
222 — Jo, att de gifva er hvar sin sup med flugdöd uti — svarade jag. — Men så gerna kunde ni med edra björnlabbar fånga fiskmåsarna i flygten.
223 — Det har ingen nöd, — grinade den gemena karlen. — Deras mjölkfingrar räckte ej till att ro mot blåsten, och derföre lade de till vid holmen här midtemot. Jag har lust att försöka, om magisterns rock har en så förunderlig lycka med sig.
224 Jag bekänner att jag vid dessa ord kände en kall kåre löpa från min hjessa och allt ned till fotabjellet. Det var blott alltför sannolikt, att fröken Leyden och hennes visst icke mjölkfingrade rodderska nödgats lägga till vid den omtalade holmen, ty jag hörde blåsten allt fortfarande susa i trädtopparna. Och i sådant fall skulle de troligen upphinnas och plundras af bofvarne.original: bofvarne, Det var jag, som med mina stickord drifvit dem i förtid bort ifrån Röfvarholmen, — jag som skulle vara deras beskyddare, jag som erbjudit mitt lif för deras säkerhet!
225 Jag ryckte på mina band. Förgäfves; jag var en fånge och kom icke lös. Min vän, som var uti samma belägenhet, sparkade värre än en gumse på slagtbänken.
226 — Hundra riksdaler, om ni föra oss öfver till andra holmen, och ni kunna föra oss bundna! — utropade jag, för att vinna tid.
227 — Hundra riksdaler, det var mycket för en så liten väntjenst! — hånade bofven.
228 — Ja — sade jag. — Och då skall ingen få veta att vi sett eder här. Men våga ni göra minsta öfvervåld mot de båda fruntimren, så skall jag förfölja er natt och dag. Jag skall läsa ord, som låta eder tunga fastlåda vid gomen, ord som göra edra fötter tyngre än bly och komma edra armar att vissna bort ifrån skulderbladet ända till fingerspetsarna, — tillade jag med fruktansvärd röst.
229 De båda skälmarne vexlade med hvarandra en tvekande blick. Jag tycktes i deras ögon blifva en ganska misstänkt person. Den knipsluge trädde närmare och visade med en betydelsefull åtbörd sin uddiga knif.
230 — Hvad hindrar mig — sade han — att nu genast skära halsen af herrn?
231 — Ingenting annat — svarade jag kallt — än att du sjelf skulle remna i två stycken en timma derefter. Jag har druckit drakblod, och det vet ju minsta barn, att det har en sådan verkan.
232 Karlen fixerade mig med misstrogna blickar. Hade han upptäckt minsta tecken att jag ej var så tvärsäker på min sak, som jag låtsade vara, då hade sannolikt alla unga tärnor i denna stund begråtit tvenne hoppfulle ynglingars bedröfliga ändalykt. Men jag förblef kall, och bofven stack sitt mordvapen långsamt i slidan.
233 — Så ligg der och läs katkesen bakfram, tills mossan vexer öfver er! — mumlade karlen och aflägsnade sig med sin följeslagare.
234 Knappt voro de borta, innan Hannibal makade sig närmare och räckte mig sina hopbundna händer. — Försök att lossa knuten med dina tänder! — hviskade han.
235 Jag gjorde det, och han kände sig fri. Det var hög tid. Han hade knappt lossat bastrepet från sina fötter och mina händer, innan det begynte förunderligt spraka och gnistra omkring oss. Banditerne hade utifrån antändt granriskojan, och inom mindre än en minut voro vi omgifne af lågor, som lustigt fladdrade upp för det starka luftdraget.
236 Lyckligtvis stod det oss fritt att springa ut genom väggen af kojan, och min vän hade nog besinning att rycka med sig fångarnes aflagda kläder. Jag sjelf kom krypande ut i det fria, ty mina fötter voro bundna ännu. Vi undkommo den hotande faran med några obetydliga brännblåsor och sågo bofvarne i detsamma skjuta ut deras båt ifrån stranden.
237 Det var för sent att förfölja dem, och dessutom var jag urståndsatt att gå. Vi måste låta skälmarne undkomma, men aktade oss att låta dem märka vår räddning. De rodde af alla krafter bort ifrån ön, i den tron att vi blifvit lefvande stekta, men sannolikt ändå med en hemlig fasa för våra fruktade trollkonster.
238 Hvad skulle vi göra? De finska zefirerna tilläto oss icke länge förblifva i vårt hottentottiska oskyldighetstillstånd, och sedan vi efter bästa förmåga piskat och vädrat banditernes qvarlåtenskap, nödgades vi slutligen inflytta i deras rutiga paltor, i bredd med hvilka klädbutikerna på narinken kunde anses som verkliga modemagasiner.
239 Behagligt var det just icke. Men när vi betraktade hvarandra i denna nya skepnad, öfverföllos vi båda af ett så olympiskt löje, att sjelfve den fromme Hannibal skrattade som en tokig menniska. Vi sågo ut som välbeställde och vederbörligen stämplade kronomissgerningsmän. Något så besatt hade vi ännu icke upplefvat.
240 Vi satte oss vid stenkumlet med blickarna riktade emot Medvast, i den dubbla afsigten att vänta våra befriare och hålla utkik på den mindre holmen, der vi befarade att jullens invånarinnor kunde komma i fara. En timma förgick, ingenting hördes af, och hafvets oroliga böljor begynte alltmera att lägga sig.
241 Då visade sig ändtligen en båt, som med snabba årtag styrde mot vår förvisningsort. Vi kunde urskilja fyra karlar, af hvilka en såg ut att likna en herreman. Det var artigt gjordt af Medvastboerne. Vi kände oss på förhand helt rörda till mods och klefvo ut på klippan, för att våra räddare ej skulle söka oss på en annan sida af ön. — Lefve Medvast! — ropade vi och svängde i luften våra paltiga fångmössor.
242 Såsnart man blef oss varse från båten, fördubblades|3| årtagen, och innan kort hade vi våra vänner vid stranden. En liten fetlagd person, hvars rödkragade uniform och blossande kinder redan på afstånd röjde ett ofantligt tjenstenit, hoppade pustande i land och närmade sig med ett utseende, som sken af belåtenhet, under det att två af hans följeslagare fördelade sig på udden, i den tydliga afsigt att afskära oss alla försök till flykt.
243 Jag hade knappt hunnit göra ett försök att helsa med all den artighet, som man är skyldig sina befriare ur nöden, innan den lilla feta herrn grep mig ganska faderligt i den rutiga tröjan och skrek med en stämma, som var hes af ifver och tjenstenit:
244 — I kronans namn, mina gossar!
245 Jag förstod ganska väl hvad klockan var slagen. Men sjelfva den strängaste polismästare skulle ej i mitt ställe ha kunnat styra sin munterhet. — Hvad befalls? — frågade jag.
246 — Fångförare, hit med handklåfvarne! — sade den lille mannen vänligt, i det han med sin snusnäsduk torkade svetten från pannan, utan att bevärdiga mig ens med ett svar.
247 Fångföraren kom.
248 — Min bästa herr befallningsman, — sade jag, i det jag gjorde våld på mina ostyriga läppar för att antaga det värdiga allvar en kronans tjensteman hade rätt att fordra i embetets utöfning — jag skall vid tillfälle intyga det oförskräckta nit, hvarmed herr befallningsman vårdar den allmänna säkerheten; men jag beklagar att fångsten denna gång icke motsvarar en billig förväntan. Herr befallningsman finner här två redlösa, skeppsbrutna studenter, som haft den oturen att bli plundrade af föremålen för herr befallningsmans efterspaningar, och de verklige förbrytarne, som haft den artigheten att lemna oss deras uniform i utbyte, ha undertiden fortsatt sin kosa åt Porkala sidan.
249 — Muckar du, min son? — afbröt mig den vänlige mannen, utan att det minsta bekymra sig om mina förklaringar.
250 Jag försökte på nytt att så klart som möjligt utreda sakens sammanhang, så mycket mer som min vän Hannibal redan tycktes, mellan två handfasta karlar, råka i frestelse att förneka sin fromma natur.
251 — Sakta! Visa fram ditt studentbref, min kära gosse!
Avsnittet publicerades 2/10 1865:|2|Åttondeoriginal: Nionde kapitlet. Signalementerna.
252 — Hade jag haft mitt studentbref med mig, så vore det nu med min plånbok på väg till Porkala, — genmälde jag.
253 — Jaså, du hade också en plånbok, min gosse? Stulen, hvasa? På sista marknaden, det förstås. Nå, det gör ingenting; litet mer eller mindre. Var obekymrad, du skall ej få jern mer än du orkar bära; ordentligt traktamente och en sup eller par, om du bekänner hvem som hjelpte dig rymma. Lita på, jag är en sann menniskovän. Jag tycker om dig, karl; du är af äkta sorten, ej en sådan der simpel landstrykare, som besvärar kronans folk med att snatta grimmor och koskällor. En riktig perla bland tjufvar är du; det var för väl att jag fick veta ditt tillhåll utaf de två studenterna.
254 — Mötte befallningsman på södra sidan om Herrön en båt med två personer: den ena i grå kapprock, den andra i brun frisrock med hvita benknappar?
255 — Visst äfsingen gjorde jag det. Hederliga gossar, gamla magistrar, som tömt några glas punsch i sina dagar. Det var af dem jag fick veta att ni höllo till på Röfvarholmen.
256 — Det var präktigt!
257 — Var det icke? Jo, mig lurar man ej så lätt. Du skulle väl gerna ha plockat de gossarne, om du haft dem på fyra man hand? Skäms litet, gubbe lilla! Det hade varit ett klent kap för en mästare i ditt yrke att plocka ett par studenter med toma magar och fulla tobakspungar.
258 — Får jag säga ett ord?
259 — Fyra, min son; isynnerhet om du har lust att bekänna.
260 — Jag skall bekänna rena sanningen.
261 — Aj, aj. Det vill på ditt språk säga att du ämnar ljuga sju stugor fulla. Men låt höra; jag vill vara resonabel med dig.
262 — Nåväl, de två herrarne i båten voro just samma bofvar, som befallningsman söker, och det var ej deras fel, att de ej stekte oss som strömingar derborta i askhögen.
263 Den lille, vänlige mannen spände i mig ett par stora ögon och syntes ett ögonblick bragt ur koncepterna. Men han repade mod och blinkade förtroligt med ögonen. — Icke illa! nickade han! — Bra ljuget; jag tycker om folk, som förstå att slå en riktigt infödd och fullvuxen dalkarl uti sin nästa. Men nu är det så beskaffadt, min gosse, att jag har ditt signalement. Det skall bli trefligt att höra hvad du menar om det.
264 Vid dessa ord drog han gravitetiskt ur bröstfickan af sin rock ett papper, nästan lika långt som han sjelf, och nu började en mönstring som kunnat förleda sjelfva den odödlige Zeus att glömma sitt majestätiska lugn.
265 — »För detta borstbindaregesällen och rishämtaren i Åbo skola Hezekiel Lurri eller Lurfvig — deklamerade han — född i Haliko, häktad för sedelförfalskning och rån på allmän landsväg» ...
266 — Är det jag, det?
267 — »dömd att mista lifvet, men af gunst och nåde hugnad med fyrti par spö, uppenbar kyrkoplikt och förvisning till Siberien» ...
268 — Är det jag, det, herr befallningsman?
269 — Det är du ... »Har förliden måndag den 16:de hujus kommit på flykten från Sveaborgs allmänna fängelse, hvarföre vederbörande kronobetjente etcetera etcetera ... Signalement: 44 år gammal, 6 fot, 2 tum lång» ...
270 — Jag är tjugufyra år, herr befallningsman. Och dessutom har jag den förmån att vara fyra tum kortare.
271 — Du har krympt, borstbindare. Du hade lagligen bordt vara sex tum kortare, om annars ditt hufvud skjuter så långt i höjden. Du är således hugnad med sex tum för mycket, hvaraf du finner att en sådan småsak som fyra ej kan komma i fråga. Hvad din ålder angår, kan du godt räkna dubbelt, ty du har varit i farten natt och dag.
272 — Det är sannt, — sade jag, träffad af riktigheten i denna förklaring.
273 — Vidare: »rödt hår» ...
274 — Men jag har ljusbrunt.
275 — Du har rödt hår, borstbindare. Ifall du ej nyttjar peruk. Item: »svartmuskiga ögonbryn, låg panna, bruna ögon» ...
276 — Alldeles tvärtom!
277 — »Krokig näsa» ...
278 — Rak som en spik, herr kronobefallningsman.
279 — »Bred mun, utstående haka, rödaktigt skägg, gul ansigtsfärg» ...
280 — Jag tackar. Det var många komplimenter på en gång.
281 — Nå, hvad det angår: gul ansigtsfärg, så ... Unge man, du har sminkat dig!
282 — Herr befallningsman har en märkvärdig förmåga att utgrunda sakens rätta sammanhang. Ja ... jag har sminkat mig. Men det synes mig icke vara fullt laga skäl att träda i häkte.
283 — Du har också en bred mun, borstbindare: det slår in. Vidare: »var vid afvikandet klädd uti kronans fångdrägt». Det slår in på ett hår. Fångförare, lägg handklåfvarne på. Men lägg dem varsamt och beskedligt, säger jag dig. Han är en riktig guldgosse, den der ... och from som en skolflicka!
284 Jag måste finna mig i mitt öde. Hur var det också möjligt att bedröfva en så nitisk tjensteman, en så sann menniskovän, med en opassande uppstudsighet?
285 Nu kom turen till Hannibal. Han stretade mot som en björn uti nosgrimma. Det var lamsens vrede, men det halp honom icke. Det långa pappret innehöll äfven hans dom.
286 Häktningsordern upplästes och lydde på förre hofslagaren, zigenaren Agabus Pil eller Pilvinen, född i Kuusamo, 30 år gammal.
287 — Men jag är tjugu — invände föremålet.
288 Verkställande makten bekikade honom från topp till tå. — Det är möjligt — hette det — men du ser ut som trettio. Låt oss se åt: — »dömd för hästtjufnad och inbrott till tjuguåtta par spö, uppenbar kyrkoplikt och elfva års tukthus».
289 — Jag! — utropade offret.
290 — Du — var svaret. — »Kommit på flykten etcetera. Signalement: 5 fot 2 tum lång.
291 — Men jag håller ju fulla sex fot!
|3|292 — Du har töjt ut dig, hofslagare. Vidare står här, att du är »svart» etcetera.
293 — Jag har sotat mig i den brinnande kojan.
294 — Kom ihåg, nämdeman; han erkänner att han är svart.
295 — Jag säger att jag är sotig och icke svart.
296 — Nämdeman, lägg på minnet: svart som sot. Det slår in. Vidare: »borstlika ögonbryn, trubbigt tryne, framstående betar och två stora vårtor på hakan». Har du vårtor?
297 — Intet ett tecken till.
298 — Det betyder således att du någongång haft vårtor på hakan. Vidare står här att du skall vara sparkad af en häst vid högra tinningen.
299 — Har jag blifvit sparkad af en häst?
300 — Ja, min kära gosse, och illa sparkad, efter hvad det vill synas. Det är på sätt och vis din rättighet, efter du varit hofslagare. Här står också att du skall vara lomhörd, för att ej säga döf, på båda öronen.
301 — Är jag döf?
302 — Stendöf. Kan du tvifla derpå?
303 — Men det förekommer mig, som skulle jag sedan en half timma höra blott alltför väl.
304 — Pur inbillning; så förekommer det dig, men icke mig. Du är här signalerad alldeles efter naturen. En porträttmålare skulle ej kunna göra dig likare. Fångförare, lägg handklåfvarna på honom också. Han tycks vara mera oregerlig till lynnet, men det ger sig med tiden, när han har blifvit riktigt van. Nå, nämdeman, — i dag ha vi gjort ett godt dagsverke. Kanske att vi nu bege oss utaf.
Avsnittet publicerades 3/10 1865:|2|Niondeoriginal: Tionde kapitlet. Besök vid Dåfvits.
305 — Hvart skola vi föras? — frågade jag med mycken resignation.
306 — Till en god bur — lydde svaret. — Hvem annan än höglofliga landshöfdinge-embetet sjelf skulle vara värdig att taga vård om så rara fåglar, som ni?
307 Svaret var obehagligt. Jag tänkte på hela den folkhop, som skulle begapa vårt intåg i Helsingfors; jag tänkte på alla de bekanta, som kanske skulle igenkänna oss, och — det värsta af allt! — på den outsläckliga munterhet, för hvilken vi skulle råka ut bland våra älskvärda kamrater. Det var tydligt, att vi skulle blifva en visa för hela staden.
308 — Det låter ej göra sig — förklarade jag. — Jag har gifvit besked om hvilka vi äro, och tre ojäfviga vittnen kunna intyga att signalementet icke passar på oss. Oaktadt våra protester, har herr befallningsman låtit häkta och med bojor belägga två akademiska medborgare. Det är en kränkning af våra privilegier: Vi lyda i första hand under universitetets domsrätt och kunna ej ens bysättas för skuld, långt mindre för nattlopp. Låter befallningsman föra oss till Helsingfors, så nödgas jag ofördröjligen anmäla dessa omständigheter för min mosters morbror, landshöfdingen och riddaren af flera ordnar grefve Armfelt; vidare för prokuratorn i kejserliga senaten, som är köttslig kusin till min systers mans första fru; vidare för polismästaren och riddaren m. m. Elfwing, som är svåger till min stjuffaders yngre bror, och slutligen för kommendanten i Helsingfors, generalen och riddaren af många ordnar Friberg, i hvars hus jag haft den äran att vara informator i tre år. Jag befarar mycket, att saken i sådant fall kan för herr befallningsman blifva af ganska svår beskaffenhet, såvida det gäller olaga häktning, följaktligen tjenstens förlust och fästning på ett eller flera år, allt efter omständigheterna.
309 Jag har hållit många tal i mina dagar, men aldrig mins jag att något har gjort en så förträfflig effekt. Förundran och häpnad omvexlade i den lille mannens rödbrusiga ansigte. Han kände en ofrivillig ryckning i armen, likasom han ville föra handen till mössan, för hvarje gång jag nämnde ett högt namn, titel, värdighet eller orden; — derefter betraktade han med ett slags ruelse mina handklåfvar; sedan åter min fångtröja, och slutligen tog han en pris de contenance ur en liten näfverdosa, hvilken han bar uti högra vestfickan. Alla dessa stridiga känslor samlade sig slutligen i ett förläget småleende.
310 — Sannerligen, min kära Lurri, eller Lurfvig, eller hvad herrn ändtligen må heta — yttrade han — jag kan icke annat säga, än att är der sanning för två kopek i hvad herrn säger, så är det jag och icke herrn, som är skapad till borstbindare. Och blåser herrn flöjt, som jag nästan förmodar, så kunde herrn låta höra sig på en konsert. Men hvad äfsingen vill herrn jag skall göra? Jag har ordres på fickan, jag griper två gynnare i kronans fångtröjor, och signalementet slår in ...
311 — Jo, på det sättet, att den ena har sminkat sig, och den andra har sotat sig. Den ena har töjt ut sig, den andra har krympt ihop. På det sättet kan jag måla f—n på väggen och påstå att det är påfvens porträtt.
312 — Tror herrn? Det är ju en förbannad historia. Hvad menar nämndeman?
313 — Jag menar, eftersom borstbindaren säger att karlarne i båten voro de rätta ovädersfåglarna, så borde vi strax sätta efter dem och hålla sålänge de här uti godt förvar, för si, endera har felet, sad’ haken om märlan, — svarade nämndeman ganska förståndigt.
314 — Ja, hvad menar du, borstbindare; det vill säga, hvad menar herrn om att konfrontifieras med magistrarna uti båten, som vi lagkarlar bruka säga? — frågade den nitiske tjenstemannen, glad att hitta på någon utväg.
315 — Jag menar att det är ett klokt förslag, — svarade jag. — När befallningsman har oss alla fyra, blir det tillfälle att välja emellan oss, och för en sådan menniskokännare kan det ej blifva svårt att upptäcka den rätte borstbindaren.
316 — Bra sagdt. Och skulle du — det vill säga, skulle herrn — råka vara den rätta, så lofvar jag dig — det vill säga herrn — en extra sup.
317 — Jag tackar så mycket, det kunde allt behöfvas på fisken, — menade jag.
318 Det töfvade nu ej länge, innan vi alla sutto i båten och rodde med kraftiga årtag vesterut, tagande vägen söderom Herrön, der länsmannen hade mött de båda rymmarne. Det var nemligen troligt, att de undvikit de mera bebodda trakterna kring Medvast och styrt åt den yttre skärgården mot det mera ensliga Porkala.
319 Jag hade nu god tid att begrunda den besynnerliga vändningen af vår lustfärd till Svinö och allt hvad dermed stod uti sammanhang. Skeppsbrott, hunger, öfverraskning, kurtis, stickord, flammor innan och utan, banditer, plundring, häktning, signalementer etcetera etcetera, allt detta synes mig vara ganska tillräckligt för en lustfärd till skärgården. Fröken Leydens öde bekymrade mig så mycket mer, emedan jag ej varit utan skuld, ifall något händt henne på återresan. Och att hon ej uppnått Medvast utan äfventyr, det tog jag för afgjordt, emedan hon ej skickat oss den utlofvade båten.
320 — Hvad är detta för en gård? — frågade jag roddaren vid min sida, pekande på en större, åldrig byggnad, hvars skorstenar syntes öfver trädtopparna till höger om oss på den motliggande stranden.
321 — Det är Dåfvits — var svaret.
322 Dåfvits! Men der ha vi ju tvenne vittnen, som kunna intyga vår egenskap af välkonditionerade herremän, såvida nemligen fröken kommit tillbaka, — var min första tanke. Min andra blef den att förskaffa mig visshet om fröken Leydens välbefinnande. Och min tredje, mindre angenäma tanke var den, att vi skulle presenteras för henne i fångtröjor och handklåfvar!
323 Men dessa handklåfvar begynte genera mig mer än jag ville låta märka. Jag var en fri man, som icke ens velat bära rosenlindade bojor|3| af guld, och nu bar jag eländiga fjettrar af uselt jern!
324 Nöden hade ingen lag. Jag föreslog vår trinde vän att lägga till vid Dåfvits, för att efterspana om man sett rymmarne ro förbi, och han fann för godt att antaga förslaget.
325 Vi lade till vid en nätt, gulmålad landningsbrygga. Icke långt derifrån stod en person i skjortärmarna och planterade något i en snyggt hägnad trädgård. Det var en storvext, något korpulent man om femtio år vidpass, af ett godt, fryntligt utseende, klädd i lång, gul vest och gula underkläder, med ett skinnförkläde framför sig och en korg i handen, ur hvilken han med sådan ifver plockade frö efter frö, att han alldeles icke tycktes blifva oss varse.
326 — Der är kammarjunkaren, — sade vår länsman. — Honom är det aldrig värdt att fråga: han hvarken hör eller ser.
327 — Är detta kammarjunkaren van der Leyden? — frågade jag.
328 — Det är han sjelf; han gör aldrig annat, än petar i jorden Guds långa dagen.
329 — Tillåter herr befallningsman att jag gör honom en fråga?
330 — Försök på! ... Nämdeman! Följ borstbindaren ett par minuter i land, sålänge jag går att fråga kammarjunkarens dräng!
331 Jag närmade mig den flitige mannen, i förväntan att rasslet af min boja skulle ådraga mig hans uppmärksamhet. Men han hörde mig icke, innan jag stod tätt invid honom.
332 — Ursäkta min dristighet — sade jag — men jag tager mig friheten fråga, om fröken Leyden ännu är återkommen från sjön.
333 Mannen såg upp. Hvar och en annan skulle ha röjt något spår till förundran vid en sådan fråga af en person uti fångdrägt; men mannen i skjortärmarna egnade mig knappt en flyktig blick, i det han svarade:
334 — Icke återkommen.
335 Och derpå fortfatte han sitt afbrutna arbete.
Avsnittet publicerades 4/10 1865:|2|Tiondeoriginal: Elfte kapitlet. Kammarjunkaren van der Leyden.
336 — Fröken har blifvit borta alltsedan i går, — återtog jag djerft, ty det förargade mig att en far skulle vara så likgiltig för en så älskvärd dotter.
337 — Min dotter kommer nog — svarade kammarjunkarn lika lugnt, i det han fortfor att nedlägga sina frön i jorden.
338 — Men skärgården skall vara mycket osäker, och rymda fångar drifva sitt ofog.
339 Han kastade en flyktig blick på min fångdrägt och svarade i samma ton:
340 — Min dotter kommer nog.
341 — Jag har haft den äran att träffa fröken Leyden på Röfvarholmen, — fortsatte jag envist. — Hon rodde derifrån för tre eller fyra timmar sedan, och likväl är fröken borta ännu.
342 — Hon kommer nog.
343 Det var då en strofil! tänkte jag vid mig sjelf. Och likväl såg gubben icke alldeles ut som den vurmiga narr jag på förhand föreställt mig. Men någon skruf måste der vara lös. Kanhända stenkumlet? Vi skola försöka.
344 — Fröken Leyden vattnade rosorna vid monumentet på Röfvarholmen. Det tyckes vara en märkvärdig fornlemning ...
345 Kammarjunkaren upplyftade hufvudet och betraktade mig med ett par stora, vackra blickaroriginal: blickar. i hvilka jag tyckte mig märka en liten — men ganska liten — skymt af förundran. Aha, min gubbe, tänkte jag; nu föll du i snaran!
346 — Är ni en fånge? — frågade han, likasom hade han nu först märkt min ovanliga utstyrsel.
347 — Tillsvidare — svarade jag. — Fröken Leyden skall kunna intyga, att ett misstag ägt rum.
348 — Förklara er närmare, unge man! — Och kammarjunkaren fortfor ånyo att peta i jorden.
349 Jag redogjorde i korthet för mina och min väns personer och öden sedan i går. Intet drag i min åhörares ansigte antydde att han just skänkte mig stor uppmärksamhet, men när jag slutat, betraktade han mig åter med en stor, klar blick och sade:
350 — Jag tror er.
351 Det var en besynnerlig blick, som nästan gjorde mig stum; — så genomträngande klar, så obeskrifligt lugn, att den tycktes genomskåda mig från bröstet ända till ryggstycket af min rutiga tröja. Om man slagit ihjäl mig på stället, hade jag ej vidare förmått att till denne man säga ett enda ord, sminkadt i annan färg, än sanningens ljus.
352 Medan vi samtalade, återvände min lille, trinde fångvaktare från sina efterspaningar med det besked, att ingen vid Dåfvits hade hört eller sett ett tecken till båten med de två misstänkte passagerarne.
353 — De måste ha styrt längre åt hafs, — menade han. — Det är tid att vi åter begifva oss ut.
354 Nu bortlade kammarjunkaren van der Leyden sin frökorg, nickade förtroligt åt länsmannen och sade:
355 — Jag ansvarar för dessa unge män.
356 — Huru! — utropade jag, i hög grad öfverraskad.
357 — Jag ansvarar för er. — Med dessa ord tog han länsmannen några steg afsides, och saken var uppgjord.
358 — Hans nåd herr kammarjunkarn och riddarn täckes gå i borgen för att herrarne stadna här och icke försöka att undkomma, intilldess att herrarne kunna klarligen styrka sin åtkomst af kronans kläder — yttrade tjenstemannen med all den värdighet, som kunde belöpa sig på hans lilla person. — För min del — tillade han — skulle jag helst se att herrarne konfrontifieras med bemälde tjufvar, dem jag nu går att efterspana. Punktum. Fångförare! Af med handklåfvarne!
359 — Tackar rätt mycket för lånet, herr kronobefallningsman! — nickade jag.
360 — Ingenting att tacka för, herr ... herr kullseglade för detta borstbindare!
361 — Men — och dessa ord föll det mig in att på odygd hviska mannen i örat — posito att jag ändå vore bemälde Lurri eller Lurfvig, för detta borstbindare och rishämtare i Åbo skola, sex fot och två tum lång etcetera, etcetera; då vore befallningsman illa lurad!
362 — Åhå! — skrek den lille mannen med gäll röst och grep mig i armen. Men han lugnade sig och smålog, högeligen nöjd med sin egen fiffighet: — icke är herrn någon borstbindare!
363 — Hur vet befallningsman det?
364 — Jo men. Herrn sade: posito. Det vore äfsingen till borstbindare, som skulle förstå sig uppå hvad posito är!
365 — Men kom ihåg att jag hämtat ris till Åbo skola!
366 — Sade jag icke, att herrn är mig en riktig lurifax? Det vet knäfveln på hvad qvist man egentligen har herrn. Men adjö sålänge. Auf nimmer gesehen, sad’ tysken om värdshusräkningen.
367 Innan min vän Hannibal ens kunde ana denna lyckliga förändring i vårt nyckfulla öde, stod äfven han som fri man på den gästvänliga stranden af Dåfvits, medan våra fångvaktare styrde i vagabundernas spår utåt det blanka hafvet.
368 Jag presenterade min vän för vår gemensame beskyddare. En ny, stum blick, och bekantskapen var gjord.
369 — Ni — sade han till Hannibal — studerar klassiska språk?
370 — Det är mitt studium.
371 — Och ni — sade han till mig — studerar litet af allt?
372 — Det är mitt studium.
373 — Illa beräknadt. Men ni älskar naturen?
374 — Mycket, herr kammarjunkare.
375 — Kalla mig ni. Tål ej titlar. Ni har sysslat med kemi?
376 — I två år.
377 — Äfven med botanik?
378 — Alla somrar.
379 — Antiqviteter ha intet värde för er?
380 — Jag tillstår det, — bekände jag ärligt. Jag måste gifva mitt kummel förloradt. Han|3| hade reda på allt. Han läste i oss som uti en öppen bok, och hans korta frågor voro så rakt på saken, att han knappt tycktes vänta ett svar.
381 — Följen mig! — sade han. — Vi (det var till Hannibal) skola tala om antiqviteter, och vi (det var till mig) skola tala om botanik.
382 Vi följde honom nyfikne till det åldriga huset, som hade den egenhet, att ju närmare man nalkades, desto prydligare blef dess utseende. Man såg få spår af rikedom, allsinga af prakt, men allt var ytterst ordentligt, putsadt, smakfullt och i all dess enkelhet elegant. Sjelfva den sandade gården var prydd med blomsterrabatter, och öfver den täcka, nymålade trappan begynte unga slingervexter att klänga sig upp. Vi visste att holländaren hyrt detta hus för flera år. Han hade haft den nycken att här vilja skapa sig en fristad efter sitt sinne, och då inga ångbåtar ännu med sitt plaskande störde dessa ensliga stränders lugn, var det sannolikt att han föga stördes af sitt nära grannskap med den finska hufvudstaden.
383 Han förde oss i en liten luftig sal, der en ånga af blommande hyacinther slog oss behagligt till möte, och lemnade oss der allena. Vi hade nu tillfälle att meddela hvarandra våra observationer, men ingendera af oss visste ännu hvad vi borde tänka om vår underliga värd. Det enda jag med någon säkerhet trodde mig finna, var att min menniskokännedom, öfver hvilken jag varit så stolt, hade kommit illa till korta med denne man. En kammarjunkare, som ej tålde titlar! En rik man, som ej hade en enda snäsa för en person i fångkläder, hvilken öfverföll honom i hans arbete med frågor efter hans dotter! Och slutligen en far, som ej det minsta lade på sinnet att hans unga dotter dröjt borta öfver natten i ensliga, af förrymde missdådare oroade skärgårdar! Det var en besynnerlig hofman, en sällsynt Kresus, en lugn familjefar.
384 Nu kom en holländsk betjent, som anvisade oss en liten vindskammare med den vackraste utsigt åt sjön. Innanför kammaren var ett badrum, der vi snart under en klar dusch med välbehag bortsköljde alla våra bekymmer. Tvenne kompletta sommardrägter lågo färdiga för vår räkning. Allt var förutsedt, ingenting saknades. Endast den, som, likt oss, varit tvungen att byta sin renliga drägt mot en fånges ohyggliga paltor, kan föreställa sig den förtjusning, med hvilken vi ombytte gestalt och åter igenkände oss som civiliserade medborgare i det moderna samhället.
385 Efter badet inbars till oss en enkel, men ypperlig måltid af smör, bröd, ägg, grönsaker och mjölk. Vår värd hade gissat till allt. Det var första gången vi gjorde en verklig måltid sedan mer än ett dygn. Förträfflige värd!
Avsnittet publicerades 5/10 1865:|2|Elfteoriginal: Tolfte kapitlet. Vandringar vid Dåfvits.
386 Den långa majdagen begynte redan luta till sin qväll, när vi företogo en promenad, för att med lättare sinne betrakta nejden. Vi gingo längs den smala körvägen, som ledde åt Medvast, veko af åt höger och bestego en höjd, hvarifrån vi hade fri utsigt öfver kusten och hafvet.
387 Framför oss låg Finska viken med sina grönskande öar och nakna klippor så fridfull som ett sofvande barn. Der syntes Brudholmarna, der Herrön, der Pentala; längre bort Aisas, Moisto, Ramsö, Bergö, Svinö, Koppelöarna, Löföarna, Gåsgrundet, Röfvarholmen — äfventyrlig i åminnelse; — ännu längre bort Karlö med dess krans af holmar och stengrund samt längst i öster Ryss-skäret. Det var en vid och vacker tafla. De oroliga böljorna hade gått till hvila, ingen vindfläkt krusade mer det blanka hafvet, och alla de unga, nylöfvade björkarna, alla de ståtliga, allvarsama barrskogarna speglade med välbehag sin fägring uti den nedgående solens skimmer på vattenytan.
388 Under oss och omkring oss lågo stränderna doftande och daggiga uti aftonens bad. Här hade vi Dåfvits, likt en blommande oas; der bortom den lilla fjärden låg Medvast vid Byviken; bakom Medvast utbredde sig Morsfjärden och så vidare de bugtiga, löfklädda stränderna ända mot Qvasborg och Vickars, sedermera kalladt Thorsvik, inåt mynningen af den långa Esboviken. Öfverallt glimmade hvita segel; fiskarebåtarna återvände från deras nät och krokar; toma, klumpiga sumpar återkommo från staden; ved- och kalkskutor gledo med slappa segel för tunga årtag fram mellan sunden. Borta i en lättskuggad vik kråmade sig ett par snöhvita, långhalsade svanor; ett par gräsänder seglade makligt ute på fjärden; sjelfva de skrikhalsiga måsarna sutto i bekymmerslöst lugn derborta på stengrundet och glömde sitt vanliga fältrop: »ta i an, ta i an!» Endast svalorna voro ännu i fullt bestyr att plocka trollsländor och mygg, som dansade mellan alarna, och borta i sundet syntes hvirflarna af en gädda, som förföljde de sprittande småfiskarna.
389 Denna tafla hade ett obeskrifligt behag. Jag hade alltid älskat den sydfinska skärgården, och nu låg den framför mig i hela sin skönhet, infattad i silfver. Der rann mig i hågen en vers ur Frithiofs vikingabalk, hvilken jag ofta sjungit i duett med min vän Hannibal. Han började med sin vackra tenor, och jag föll in med min bariton:
konsekvensändrat/normaliseratHär vi skulle ha bott, här är sjö, här är strand, här är templet min fader beskref.
Det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den hårda i norden förblef!konsekvensändrat/normaliserat
391 Ja, med templet förhöll det sig som med den älskade: templet var icke bygdt, den älskade var icke funnen ännu! Men lika godt; Esbo kyrka kunde ju en dag blifva detta tempel, och om det kunde vi sjunga med en liten omskrifning af »Jäntans» visa:
konsekvensändrat/normaliseratAllt uti Esbo kyrka,
Der stodo vi nu vid altaret just
Och lofvade hvarann i nöd och i lust
Att allt intill lifvets sistaste pust
Hvarandra så troget dyrkakonsekvensändrat/normaliserat.
393 — Men hvad hindrar oss, — inföll jag — att just här i närheten uppsöka första bästa torp och bygga, som svalorna, der vårt glada sommarbo? När allt går omkring, vore det lika förståndigt, som att bosätta oss uppå Svinön.
394 — Mycket förståndigare! — utropade Hannibal, förtjust öfver detta förslag. — Der betar en ko. Låt oss strax höra åt.
395 — Hos kon?
396 — Nej, hos vallflickan, som går derborta på gångstigen.
397 Vi nedstego från höjden och upphunno flickan. Hon visade oss ett fiskaretorp, vackert beläget vid stranden af Morsfjärden. Stället behagade oss, vi uppgjorde affären med torparen och fingo löfte om en liten kammare innanför stugan med nödiga tillbehör och fri taffel för tre riksdaler i månaden per man. Dyrt var det icke: vår hela sommarsejour skulle på detta sätt kosta hvardera af oss nio riksdaler, eller — efter senare silfverräkning — 3 rubel 15 kopek silfver, pari kurs. Så billigt lefde man den tiden i skärgården, men också hade penningen då ett annat värde.
398 Det var redan långt lidet på qvällen, när vi återkommo till Dåfvits. Man sade oss att kammarjunkaren redan gått till hvila. Han lade sig regelbundet klockan 10 om sommaren och uppstod kl. 4 på morgonen.
399 I köksfönstret visade sig en hvit frisyr, som vi ganska väl kände igen. Det var vår väninna — eller rättare ovän — från Röfvarholmen, den handfasta amazonen Mala. Hon gaf oss ett par ögon, som icke bådade godt.
400 Men vår älskvärda brunlock hade kommit tillbaka. Denna lyckliga visshet spridde ett nytt behag öfver den sena aftonstunden, och efter en lätt måltid begåfvo vi oss till hvila i vår trefliga vindskammare.
401 Följande morgon vaknade vi af en behaglig sång tätt under vårt fönster. Det var en fruntimmersröst, klar som klingande stål, och hon sjöng en af de då mest sjungna visor i hela Finland: Runebergs »Svanen» med Fredrik Ehrströms musik:
konsekvensändrat/normaliseratFrån molnets purpurstänkta rand
Sjönk svanen lugn och sällkonsekvensändrat/normaliserat ...
403 Det var den brunlockiga: vi kunde ej tvifla derpå. Vi smögo oss till fönstret att lyssna — och se.
404 Ja, det var hon, som i den tidiga morgonen gick sjungande ut att vattna sin faders blommor. Hvad hon var täck i den ljusa morgondrägten, med den lätta schäferhatten och den lilla grönmålade sprutkannan i handen! Det var »herdinnan i Hagalund», om hvilken man hade en bok den tiden.
405 Inom mindre än tre minuter var jag nere i trädgården med den fasta föresatsen att godtgöra mitt elaka lynnes fel på Röfvarholmen. Redan i går hade jag uttänkt ett nytt system, som ofelbart måste förvissa mig om segern. Jag ville för ingen del visa mig angelägen, ännu mindre förälskad. Jag ville händelsevis möta henne i första bästa berså, — händelsevis|3| fråga henne om de många utländska vexterna, som måste intressera en botanist, och händelsevis framkasta ett till hälften svalt, till hälften varmt ord af aktning för hennes botaniska insigter. Sedan tråden en gång var funnen, skulle härfvan löpa af rullen så mjuk som ett ullgarnsnystan.
406 Jag närmade mig således från ett motsatt håll och tycktes helt och hållet upptagen af att betrakta de många rara och dyrbara tulpanlökarnas saftiga skott. Hon såg ned på rabatterna och märkte mig ej ännu; hon fortfor att sjunga.
407 — Ah — utropade jag, liksom behagligt öfverraskad — det är ni, min fröken!
408 Hon såg upp — tystnade — rodnade — och vände sig bort. Innan jag hann yttra ett ord, var hon redan försvunnen bakom en utaf sidohäckarna.
409 Hvad kunde väl det betyda? Var den stackars flickan redan så betagen i mig. Det var snabbt!
410 Jag kände sådana halmlågor och hade icke mycket förtroende till dem. För skygga fiskar lägger man djupa nät. Jag måste ändra system. Jag måste visa mig dubbelt kallare. Så, och endast så, skulle min seger blifva af varaktiga följder. O qvinnohjerta, huru vi kasta boll med dig!
Avsnittet publicerades 6/10 1865:|2|Tolfteoriginal: Trettonde kapitlet. Om blommor, djur och menniskor.
411 Några steg derifrån mötte jag kammarjunkaren, som ledsagade mig till sina tulpaner. En lång halftimme gingo vi ifrån lök till lök: det var en mångfald af arter, som jag aldrig kunnat föreställa mig, och öfver dem alla fick jag en noggrann beskrifning. Han var långt mindre fattig på ord, den gode mannen, när det gällde hans blommor, än när det gällde hans dotter. Jag beundrade hans botaniska insigter; jag sökte att visa mig så uppmärksam som möjligt, men — mina tankar voro långt derifrån.
412 — Denna varietet har jag sjelf uppdragit, — sade han. — Jag kallar henne Alexandra efter vår kejsarinna.
413 Det var en hög ljusgul blommaoriginal: bloma med flammiga mörka färgskiftningar, liksom ett töcken, i kronbladen.
414 — Och denna — fortfor han, när vi kommo till en, som var snöhvit och af bländande fägring, — henne har jag kallat Lydia efter min dotter.
415 Lydia! Nu visste jag hennes namn. Jag kände detta namn af Franzéns vackra visa, och huru ofta hade jag icke skämtat öfver denna »sköna, englarena» Lydia — som »ej fanns till!» Jag kände mig underlig till mods. Hvilken tjusningskraft har icke kärleken, — tillochmed för trettionionde gången!
416 Jag följde min värd på hans rund från trädgården till den nära belägna beteshagen. Det var en artighet, som ej kunde undvikas. Hästar och hornboskap betade om hvarandra det ännu späda gräset. Han smekte kreaturen, och hans ögon lyste af vänlighet. — Den der har dåliga tänder — sade han, klappande en trumfig oxe på hornen; — men man har sagt mig att han är tjugufyra år gammal.
417 Något skulle jag säga. — Den är då mogen för slagtarn! — yttrade jag.
418 Kammarjunkaren betraktade mig med den högsta grad af förvåning jag ännu läst i hans ansigte. — I mitt hus finns ingen slagtare! — sade han.
419 — Huru? Alla dessa djur ...?
420 — Skola dö af ålder. Det är orätt af menniskan att döda djuren för annat än nödvärn.
421 — Men de äro likväl bestämda till menniskans föda.
422 — Bestämda af hvem? Af råheten, glupskheten och grymheten. I mitt hus finnes ingen köttmat.
423 Jaså, tänkte jag, är du en utaf dem? Och du äter dock ägg, min gubbe, med godt samvete, utan att minnas huru du för hvarje gång mördar en kyckling! Du dricker mjölk, utan att minnas huru du dermed beröfvar den späda kalfven den näring, som tillkommer honom!
424 — Ni far vill, unge man! — sade kammarjunkaren, med sin obegripliga konst att läsa i andras tankar, som uti en öppen bok. — Menniskan kan ej ställas till ansvar för det slumrande lifvet i ägget, och när hon beröfvar kalfven en del af hans föda, så är det hennes skyldighet att gifva honom annat i stället.
425 — Jag föreställer mig — invände jag, ertappad i min hemliga opposition, — att vi dagligen döda otaliga lefvande varelser, utan att veta deraf. Hvarje droppe vatten, som vi förtära, kan innehålla hundrade infusionsdjur.
426 — Det är möjligt. Men vi bära ej skulden för ouppsåtliga synder.
427 — Och följa vi icke naturens egen vink, när vi döda djuren? Hvart vi än blicka, finne vi allas krig emot alla för lifvets uppehälle. Om menniskan är det största rofdjur, så är det blott emedan hon är den främsta bland skapade varelser.
428 — Ni far åter vilse, min unge vän. Många djur lefva endast af vextämnen. Men äfven om alla djur vore rofdjur, tillkommer det icke menniskan att förnedra sig till deras vederlike. I materien står hennes rot, men hennes krona står högre. Hon är född till materiens träl, men danad till andens frihet.
429 Jag visste ej hvad jag skulle svara derpå. Det var en besynnerlig gubbe. Han hade förledt mig att glömma hans dotter hela fyra minuter.
430 Vi åtföljdes till frukosten, som denna gång hade att bjuda på läckra svampar. Fröken Lydia var ej der. Jag vågade göra en fråga, och man svarade mig, att hon ridit ut.
431 — Det är fel i systemet — sade jag till mig sjelf. — Jag får ej vara föroriginal: förr kall, för hård. För mycken likgiltighet kan skada min sak. Jag måste nästa gång gå henne några steg till möte.
432 Timmarna gingo, och fröken Leyden syntes ej till. Jag ströfvade kring nejden för att botanisera, men det rara exemplar af primula veris som jag sökte på skogsvägen — en primula till häst! — det lyckades jag ej någonstädes upptäcka. När jag vände om, fann jag min värd fördjupad i ett samtal med Hannibal om antiqviteterna.
433 Fram emot middagen landade vår lille, trinde länsman vid bryggan. Jag kunde genast se uppå honom att fångsten varit dålig. Han återvände tomhändt och vid ett miserabelt lynne.
434 — Jaså! — utropade han, när han fick se mig vid brygganoriginal: bryggaren. — Jag tror du är rakad, borstbindare! Den saken är aldrig på rätt, sad’ sotaren, när han stack sin arm i mjölnarens tröja. Kanske vi taga kronans uniformsrock på oss igen?
435 — Hvad har händt, — frågade jag — efter befallningsman ser ut som ett hungrigt lejon med uppspärradt gap?
436 — Jo, du har burit dig vackert åt, borstbindare, du och din rara kamrat, den döfve hofslagaren. Vill du att jag skall uppläsa för dig din meritförteckning?
437 — Var så god. Det skall roa mig att höra.
438 — Skall det roa dig, min gosse? Så hör då! Först begaf du dig med din kamrat för att jaga efter två värnlösa fruntimmer, som tagit sin tillflykt till en holme ej långt ifrån Röfvarholmen. Till all lycka funno de der ett gammalt nothus med dörr, som är något|3| ovanligt för nothus, och tillbommade dörren inifrån. Ni gjorde försök att spränga upp dörren ...
439 — Vi?
440 — Just ni. Och det skulle kanske ha lyckats er, om ni ej blifvit skrämda af en båt från Pentala, som rodde förbi.
441 — Det var märkvärdigt, att vi voro så lättskrämda!
442 — Ni togo då skyndsamt till flykten och rodde åt Ramsö. Der gingo ni i land och stulo ett får.
443 — Bra! Vi måtte ha haft en glupsk aptit. Jag förmodar att vi stulo en stekpanna med?
444 — Nej, derifrån rodde ni till Svinö och plundrade på vägen gamla notgubbens ryssjor.
445 — Nå, då fingo vi två rätter till middagen.
446 — Sedan rodde ni vidare uppåt Kaitans och bröto er in i en badstuga, der ni slagtade fåret. Medan ni voro der, kom en gammal gumma att skära qvastlöf. Henne skickade ni till byn efter bränvin, men undertiden hade jag kommit er på spåren och lockade sanningen ur den gamla hexan. När vi kommo till badstugan ....
447 — Så grep befallningsman oss på bar gerning, klädda i fårskinnspels?
448 — Nej, då voro ni er kos, och sedan visste ingen hvart ni schaperat.
449 — Till Dåfvits naturligtvis. Vi måtte ha varit starka simmare, ty på hela denna äfventyrsresa till Kaitans hade vi ingen båt.
450 — Det kommer på ett ut, om ni hade båt eller ej, men femton vittnen intyga att det var ni.
451 — I fångtröjor?
452 — Nej, i grå kapprock och brun frisrock.
453 — När?
454 — I går.
455 — Men i går förmiddag grep befallningsman oss i fångtröjor på Röfvarholmen.
456 — I går förmiddag?
457 — Ja, i går förmiddag. Och medan vi föröfvade alla dessa bofstycken i grå kapprock och brun frisrock, voro vi nog illmariga att, klädde i fångtröjor, följa befallningsman hit.
458 Den lille trinde mannen såg högst konfunderad ut. Detta var något, som gick öfver hans förstånd.
Avsnittet publicerades 11/10 1865:|2|Trettondeoriginal: Fjortonde kapitlet. Oförmodad rival.
459 Det enda vår vän länsmannen vann på sitt andra besök vid Dåfvits var en god middag, — utan kötträtter. Fisk kunde ej komma i fråga; det skulle ha varit ett lika grymt mord på lefvande varelser. Så fingo vi nöja oss med sparris och blomkål: till efterrätt kalfdans. Intet tecken till kaffe eller tobak. Vi hade kunnat röka i vindskammaren och blåsa röken i kakelugnen, men herrarne Lurri och Pilvinen sutto troligen just nu och förplägade sig med vårt tobaksförråd på någon obebodd ö.
460 Sedan vi lyckats till hälften öfvertyga vår fångvaktare att jag likaså litet förstod mig på borstbinderi, som min vän Hannibal på att sko hästar, begaf sig den lille, trinde mannen, åtföljd af våra välönskningar, ut på nya spaningar efter de båda rymmarne.
461 Vi voro nu fria — fågelfria, utan en fyrk, utan en tråd, som vi kunde kalla vår, i hela vår toilett. Sjelfva fångtröjorna hade blifvit anammade som kronans tillhörighet. Det förståndigaste hade varit att låna respenningar till Helsingfors och låta skräddar Palmqvist, i förbund med skomakar Nordin, ikläda oss en ny skepelse. Men ack — jag var nu mera fånge än någonsin; jag kunde ej skilja mig från detta grymma, förtjusande, sjungande, roende, ridande, sväfvande flyktiga väsen »som ej fanns till».
462 Jag hänglade hela dagen i trädgården, jag slog dank kring ängarna, under förevändning att botanisera. Jag hyste en hemlig förhoppning att se den unga flyktingen återvända; men hon blef borta.
463 Då grep jag en förtviflad utväg och styrde min kurs raka vägen till den förfärliga Mala, som siktade mjöl i bagarstugan.
464 — Hvar är er fröken?
465 — Jag vet intet.
466 — När kommer hon tillbaka?
467 — Jag vet intet.
468 — Är hon ond på mig?
469 — Jag vet intet.
470 — Gå för tusan med ert »jag vet intet!» Var snäll och förståndig, Mala lilla! — (och härvid tog jag den tre alnar långa, bedagade jungfrun under hakan med obegripligt kurage!) — Låt oss vara vänner, så skall jag bli marskalk på hennes bröllop. Säg, hvarför red fröken Lydia bort? Hon måtte väl aldrig tro, att det var vi, som belägrade er i nothuset?
471 — Jag vet intet.
472 Jag smällde dörren i lås. Man undvek mig, det var tydligt. Men hvarföre? Det var mindre tydligt. Jag måste ändra system. Jag måste åter bli ohöflig, ja rent af grof. De skulle ej tro att jag var angelägen om deras gunst.
473 Men om jag skulle resa min väg? Det vore i alla fall det bästa bevis på min kallsinnighet. Om en vecka kunde jag vara tillbaka igen ... Jag beslöt gå till kammarjunkaren och fann honom sysselsatt med att ympa en körsbärsqvist i ett plommonträd.
474 — Unge man — sade han vänligt — ni får icke resa, ni är botanist; ni kan göra mig ett nöje. Hundra riksdaler och fritt vivre, om ni stadnar i sommar hos mig och ger min dotter lektioner i botanik.
475 — Det är en alltför stor ära för mig! — svarade jag (och jag är säker på att jag rodnade, hvilket var mycket vid mina år och min erfarenhet).
476 — Fraser! Ni kan vara oss nyttig.
477 — Men jag är blott en fuskare i bredd med herr kammarjunkaren sjelf.
478 — Titlar! Icke har jag tid att lära min dotter. Ni afslår?
479 — Nej, jag ber så mycket, tvärtom! Jag antager med största nöje ett så smickrande anbud; jag är blott förlägen för en så stor godhet. Jag fruktar att fröken Lydia är kanske af en annan tanke.
480 — Min dotter är alltid af samma tanke som jag. Ni stadnar? Godt.
481 Med dessa ord vände han mig ryggen, för att fortsätta sitt arbete.
482 Stadna här hela sommaren! Dagligen se henne, höra henne! Och gifva henne lektioner! ... Jag gick som i drömmen. Jag blygdes ordentligen öfver mig sjelf, — gamla karlen! Hur skulle ej min stackars Hannibal förundra sig, när han erfor min lycka! Jag skulle ha unnat den åt honom, om man icke vore sig sjelf närmast. Men han skulle icke bli lottlös. Han skulle få välja sig en annan kamrat i torpet här nära, och det skulle ej kosta honom en enda skilling. Jag hade ju hundra riksdaler, för hvad? För att icke blott vara lycklig, utan tillika göra andra lyckliga.
483 Jag skyndade att meddela honom denna glada nyhet och fann honom i skjortärmarna vid trappan, studerande »Nordiska fornlemningar af J. G. Liljegren och C. G. Brunius», första bandet.
484 — Hvad gör du?
485 — Jag studerar en runsten vid Tuna.
486 — Hvad har du att göra med Tuna runstenar?
487 — Jag stafvar ihop inskriften. Det är högst intressant.
488 — Verkligen? Jag trodde ej att Horatius visste något derom. Men jag har något att berätta dig: gissa hvad!
489 — Jag har också något att berätta dig: gissa hvad!
490 — Har Lydia återkommit?
491 — Nej, men — (och härvid såg min gode Hannibal ungefär ut som en skolgosse, när han framkallas att uppläsa sin lexa med munnen full utaf stickelbär) — du blir väl ej ledsen, om jag för en tid skulle öfverge dig?
492 — Du? Jag ville just fråga detsamma af dig. Men berätta; hvad är det, som du nu har fått i ditt lärda hufvud?
493 — Det är ej jag. Det är kammarjunkaren.
494 — Hvad vill det säga?
495 — Jo, sedan vi i dag läst antiqviteter tillsammans både för- och eftermiddagen, frågade han mig helt plötsligt, om jag ville stadna qvar öfver sommaren.
496 — Du? För hvad skulle du stadna?
497 — För att gifva fröken Lydia lektioner i antiqviteterna.
498 — Karlen är galen!
|3|499 — Tvärtom; jag tycker han är ganska förnuftig. Jag får hundra riksdaler och fritt vivre.
500 — Du också?
501 — Jag medger, det är liberala vilkor.
502 — Han har en skruf lös, det kan icke hjelpas. Jag ville just berätta dig, att han gjort samma anbud åt mig.
503 — Åt dig?
504 — Ja, gapa du! Åt mig, säger jag.
505 — Hundra riksdaler?
506 — Med vilkor att jag skall stanna qvar och gifva Lydia timmar i botaniken.
507 — Det var besynnerligt!
508 — Högst besynnerligt! — Och så brusto vi båda ut i ett uppfriskande löje.
509 — Du stadnar således? — frågade jag.
510 — Jag vore en narr, om jag icke gjorde det. Hvad gör du?
511 — Jag är fastmurad vid Dåfvits.
512 Ny munterhet. Om en stund sade jag till min vän:
513 — Kläd dig i svart frack, du är kallad till en examen.
514 — Jag är beredd.
515 — Är du kär i Lydia van der Leyden, friherrinna af Dåfvits? Svara mig på latin.
516 — Innan jag svarar, måste jag göra dig en helt annan fråga: är du kär i friherrinnan af Dåfvits, Lydia van der Leyden?
517 — Sum.
518 — Sum.
519 — Sumus, vi äro. Följaktligen rivaler?
520 — På lif och död.
521 — Nå så attan nitton millioner tunnor sjutusen elfvahundra nittionie .....
522 — Och en half!
Avsnittet publicerades 12/10 1865:|2|Fjortondeoriginal: Femtonde kapitlet. Kammarjunkaren van der Leyden
523 Fröken Lydia återvände klockan 10 på aftonen, — från ett besök på Medvast, hette det. Hon helsade helt kort, kysste sin far på handen och försvann i sina rum.
524 — Vår elev är ej lärgirig, — suckade Hannibal.
525 — Vi få se, — sade jag.
526 Följande morgon var herrlig. Luften var så mild, himlen var så klar, lärkorna sjöngo, daggen perlade i gräset, trädgården doftade så frisk och syrenerna begynte slå ut. Men vid trädgårdsgrinden stod den lilla Kirre snyftande och bedröfvad. Kirre var en qvick, tolfårig flicka, som vi sett rensa ogräs i trädgården.
527 — Hvarför gråter du? — frågade jag.
528 — Junkarn har kört bort mig.
529 — Hvarför det?
530 — Jag har brutit en syrén.
531 — Ingenting värre? Jag skall tala vid junkarn.
532 Kort derefter mötte jag kammarjunkaren vid ett litet drifhus, som han nyss låtit anlägga. Jag begagnade tillfället och bad om nåd för den stackars flickan.
533 — Hon har brutit två syrener — svarade han.
534 — Hon är ett barn!
535 — Men hon ljuger. I mitt hus ljuger ingen.
536 — Jag är säker uppå att hon skall rätta sig.
537 Han fixerade mig med sina stora, klara, vänliga ögon. — Följ mig — sade han. — Jag har något att säga er.
538 Vi togo plats i en löfsal, Hannibal kallades dit, och strax derefter kom fröken Lydia, troligen på befallning. Jag tyckte mig märka hos henne någonting som liknade rädsla, förlägenhet och trots på engång. Det retade mig. Jag kände en stark frestelse till opposition.
539 — Vi skola nu tillbringa en sommar tillsammans — sade kammarjunkaren med sitt vanliga milda allvar, — och det är derföre nödvändigt att vi känna hvarandra. Jag känner er mina herrar; men ni känna icke mig.
540 Paus. Vi väntade med spänd nyfikenhet hvad han hade att säga oss.
541 — Min far — fortfor han — var föreståndare för de kejserliga orangerierna i Oranienbaum och en af kejsar Alexanders gunstlingar. Vid tjugu års ålder fick jag titeln af kammarjunkare; en titel, hvilken jag aldrig sökt och aldrig förstått att värdera. Min far var rik och lät mig följa min böjelse. I stället att söka en anställning vid hofvet, föredrog jag friheten och tillbragte femton år på resor i alla verldsdelar. Jag trodde mig känna menniskorna lika väl som jag kände mina vexter, men jag blef bedragen af den, åt hvilken jag skänkte mitt hjerta.
542 Ny paus. Hvem kunde han mena?
543 — Det var på Martinique, — sade han. — Jag var sjuk och olycklig, men jag beslöt att lefva för min dotter, min lilla Lydia. Hon åtminstone skall aldrig bedraga mig.
544 (Jag trodde mig märka, att fröken Lydia skiftade färg.)
545 — Vid denna tid — fortfor kammarjunkaren — lärde jag känna en vis man. Det var en gammal neger, — en slaf! Han lärde mig tvenne ting: det ena att menniskan icke är skapad till ett rofdjur: det andra att hon icke är skapad ogenomskinlig. Jag lärde att lefva af vegetabilier, och deraf blef jag en frisk man. Jag lärde att läsa i menniskors inre, och derföre blef jag icke mera bedragen. Men ett kunde den vise icke lära mig, och det var att läsa klart i mitt barns öga.
546 Vid dessa ord fattade kammarjunkaren sin dotters hand och yttrade lugnt:
547 — Din puls slår 80 slag i minuten, och det normala är 60.
548 — Det är varmt i dag, — sade Lydia.
549 — Ja, — återtog kammarjunkaren — det kan synas besynnerligt, att en far ej förstår läsa uti den bok, som borde ligga för honom öppnast af alla. Men försynen vill, att ingen gåfva på jorden skall vara fullkomlig. En menniskas öga ser alla föremål, utom sig sjelf. Synglaset visar oss allt, utom sitt eget fäste. Derföre måste jag för min dotter anlita andras erfarenhet, och jag har begärt ert biträde, mina herrar.
550 Jag vågade anmärka att vår erfarenhet var ringa och att vi ej kunde äga anspråk på frökens förtroende, innan vi gjort oss förtjenta deraf.
551 Kammarjunkarens underliga blick hvilade åter på mig. Jag kände mig nästan hemsk till mods, ty jag ihågkom lorgnetten i Scribes pjes. Hvad var det för en konst, som den svarte lärt honom?
552 — Unge man, — fortfor min värd, i det han tycktes stafva, bokstaf för bokstaf, mina hemligaste tankar, och hvarje ord var en pil, som träffade målet, — ni menar ej hvad ni säger. Ni vill utforska min dotter. Ni tror er älska än en, än en annan, men ni bedrar er. Det är en fantasi, blandad med fåfänga. Ni är van att leka med qvinnohjertan, och ni gör orätt deri. En mans kompass är hans hufvud, en qvinnas kompass är främst hennes hjerta. Far varligt med nålen, ty visar han miste, är skeppet förloradt. Ni är lättsinnig och leker med lifvet: det är er ålders fel. Ni är en rättänkande yngling, när ni icke förblindas af edra svagheter. Ni har börjat med hundra saker, men icke trängt till grunden i någon. Ni är en dilettant i allt, i studier som i kärlek, och ni saknar icke talent. Men ni är för lös i fogningarna: en dag skall ni koncentreras och handla efter grundsats, såsom ni nu handlar blott efter nyck.
553 Punkt. Der hade jag mitt porträtt i Lebensgrösse. Det liknade sitt original som det ena lingonet liknar det andra. Jag stod som en bondpojke i en herrgård och betraktade, dum som en spån, min bild i den klara väggspegeln. På fröken Lydias läppar visade sig ett helt litet smålöje, lätt som ett fjun. Jag hade hellre velat vara bland fiskmåsarna på Röfvarholmen.
554 — Ni, unge vän — fortfor vår spegel, i det han kastade en solblink på Hannibal, — ni är af ett annat virke. Ni har uppvuxit i arbete|3| och försakelser: ni har lärt er att taga lifvet allvarligt. Det finns hos er något grundfast: ni blir en oböjlig man. Men ni har icke lärt er det rätta måttet. Ni mäter er lärdom med alnsmått, och tumstocken räcker till. Ni anser verlden för en grammatika och delar menskorna i substantiver och adjektiver, dem ni kan böja efter deklinationer. Unge man, ni bedrar er: menskorna äro mer än namn: de äro fångne andar, som söka sin frihet. Ni har ur edra böcker konstruerat ett ideal och tror er finna det i den första flicka ni möter. Ni bedrar er: om tio år skall ni återvända från en katheder eller en predikstol och finna i ert lugna bo en huslig maka, som sysslar med verkligheten, medan ni lefver i edra böcker. Var nöjd dermed: hon är nog för er lycka.
555 — Förlåt — invände jag, för att rädda min vän, som syntes än mera bestört än jag sjelf, — jag tviflar icke uppå att herr kammarjunkarns skildring är sann och kanske, hvad mig angår, snarare för ljus, än för mörk, men jag kan ej inse, huru två så ofullkomliga varelser, som jag och min vän, kunna vara här till ringaste nytta, helst jag är öfvertygad att fröken Lydia äger lika många fullkomligheter, som vi äga brister.
556 — Återigen fraser! Det der menar ni icke. Ni är stucken, och ni gör orätt att vara det. Jag väntar ingen fullkomlighet. God vilja, framför allt sanning; det är allt hvad jag önskar. Vi känna nu hvarandra och kunna börja lektionerna redan i dag.
Avsnittet publicerades 13/10 1865:|2|Femtondeoriginal: Sextonde kapitlet. Lektioner i botanik.
557 Om en stund blef jag varse Kirre, som kröp långs marken invid syrenerna och snyftade värre än en sörpmaskin.
558 — Hvad är det nu igen?
559 — Jag har tappat ett papper.
560 — Hvad var det för ett papper?
561 — Jag vet intet. Kanske ett prestbetyg.
562 — Går du med prestbetyg och rensar ogräs i trädgården?
563 — Jag vet intet. Jag skulle lemna fram det i morgse, och så kom junkarn och så ...
564 — Och så skulle du gömma dig bakom buskarna, var det ej så?
565 Kirre teg.
566 — Men lipa då icke så fasligt, så skall jag hjelpa dig söka. Det är det enda jag nu kan göra för dig. Skäm ut dig, Kirre; junkarn påstår att du kan ljuga!
567 Vi sökte en stund, och riktigt fann jag ett papper, som luftdraget fört ett stycke åt sidan. Men det var icke ett prestbetyg, det var ett bref — med tysk utanskrift:
568 Fräulein etc. Hochvohlgebohrene L. v. L.
569 Namnet ej utskrifvet. Karlstil för resten, prydlig och fin. Brefvet på rosenpapper. I sigillet en dufva.
570 Jag tog min goda Kirre i örsnibben och sade till henne:
571 — Ser det der ut som ett prestbetyg, hvad?
572 Hon svarade med fördubblade snyftningar.
573 — Fy, Kirre, stora skammen! Jag ser nu att junkarn hade rätt, och hvad skulle han säga om han fick veta huru du slarfvat med brefvet? Bekänn strax af hvem du har fått det?
574 — Af en estgubbe vid torpet.
575 — Hvad sade han åt dig, när han lemnade brefvet?
576 — Ingenting.
577 — Jaså, nu börjar du igen med den stygga vanan? Kom då med mig till junkarn, ifall du tycker mera om det.
578 — Söta herrn, förlåt .... Han sade jag skulle lemna det åt fröken, så ingen såg det, liksom förut.
579 — Huru många bref har du förut fört åt fröken på samma sätt?
580 Kirre ställde sig mycket oskyldig och berättade att hon ibland burit lösväskan till Dåfvits.
581 — Vinglar du återigen? Huru många bref har du burit till fröken på samma sätt?
582 — Jag minns intet.
583 — Jaså. Då gå vi till junkarn.
584 — Förlåt, söta herrn ... jag tror det var fyra ....
585 — Tänk noga efter!
586 — Och kanske fyra till ... Men det var när isen låg.
587 — Och huru många bref förde du från fröken till estgubben?
588 — Sju eller åtta.
589 — Huru mycket fick du hvar gång för besväret? Ljug, om du törs!
590 — Femti kopek!
591 — Det var mycket för ett så litet bref. Gå nu din väg, och låt bli att tala om brefven för någon annan; — då råkar du väl fast!
592 — Men fröken ...
593 — Jag skall sjelf lemna fram brefvet. Fröken och jag äro goda vänner. Adjö med dig!
594 Kirre lät ej säga sig detta två gånger och kilade af, som om hon haft »junkarn» i hälarna. Der stod jag med fyndet. Jaså, min fröken! Ni begagnar en postillon d’amour enkom på stat! Det är godt att veta. Jag undrar hvad denna rosenröda komposition egentligen innehåller. Kanske en afskrift ur »Ny Brefställare för älskande, tryckt i år».
595 Jag höll brefvet mot dagen. Det var ogenomskinligt. — Åh, blygs! — sade jag till mig sjelf och gömde fyndet i bröstfickan.
596 Om en timme derefter skulle jag börja mina lektioner. Det var i den vackra bersån. Wahlenbergs flora och Hartmans flora lågo på det lilla bordet med marmorskifvan. Men intet herbarium, icke ens några med roten uppryckta vexter funnos der för eleven. Kammarjunkaren tålde ej att man studerade döda plantor. Vi skulle studera lifvet och icke döden. Vi skulle aflocka den lefvande naturen dess förtjusande hemlighet.
597 Min elev kom. Hon var den dagen klädd i en ljusblå musselinsklädning och bar hängande lockar efter den tidens mode. Den knoppande rönnen, den nyss utslagna syrenen kunde ej dofta i friskare fägring.
598 Likväl låg der kring hennes panna något som liknade morgonens vårsky eller, om man så vill, en grå bomullsstoppning på himmelens blåa täcke. Och det bådade regn.
599 — Nåväl, min fröken — sade jag — skola vi nu begynna vår andra lektion?
600 — Som ni behagar. Jag hoppas att den andra blir intressantare än den första.
601 — Jag hoppas detsamma. Och för att den må bli det, skola vi ombyta ämne. Vi skola ej tala om er ...
602 — Nej, för all del, min herre!
603 — Vi skola nu tala om andra blommor. Hvad har ni t. ex. läst uti botanik?
604 — Läst? Ingenting.
605 — Och er far är likväl en af vår tids lärdaste botanister. Men jag uttrycker mig orätt. Jag ville fråga: hvad har ni sett, iakttagit, lagt på ert minne?
606 — Mycket, eller kanhända ganska litet. Jag lefver bland vexter, men jag reflekterar ej öfver dem. De behaga mig eller misshaga mig, och jag vet icke hvarför.
607 — Jag har den äran att för tillfället vara er lärare, och borde kanske säga till er: ormbunken behagar er för dess vackra blad, eken för dess kraft, lönnen för dess vackra krona, björken för dess hvita stam och hängande lockar, resedan för dess doft, liljan för dess bländande hvithet; och deremot misshaga er andra vexter för det att ert öga ej tillfredsställes af formen, färgen, eller edra luktnerver af doften. Jag borde säga att ni misstager er deri, ty det finns i hela naturen ingenting verkligt fult.
608 — Åh, min herre, mycket, mycket!
609 — Ni har försäkrat mig att ni kan höra en lektion med tålamod. Nåväl, i stället för att bedja er reflektera öfver edra intryck, vill jag hellre säga till er: rena dem, förädla dem, höj|3| dem! Framförallt, gör dem sanna! Sanningen är ödmjuk. Ni kan icke mästra naturen, utan att ställa er öfver henne. Det är sannt: ni disponerar fyra stormakter i lifvet: ungdom, helsa, behag, förstånd. Det är mer än fyra kejsaredömen, men det är mindre än verldsalltet. När bubblan säger till oceanen: du borde vara så eller så; då svarar oceanen med sitt stora, odödliga, glänsande smålöje: bubbla, jag är så!
610 Lydia betraktade mig med förvåning: hon hade icke väntat ett sådant språk. Hon strök sina bruna lockar åt sidan och sade:
611 — Två dagar har ni varit på Dåfvits, och redan talar ni så, att jag tycker mig höra min far tala.
612 — Er far är en ovanlig menniska, och jag är lycklig att få anse mig som hans lärjunge. För resten vet ni ganska väl att jag kan konversera persilja också. Tycker ni mera om den delen af botaniken, så skall jag börja på nytt.
613 — Nej, jag ber, förskona mig derför!
614 — Nåväl, jag vill fortfara, som ni nyss behagade säga, att kopiera er far. Jag uppdrog engång en dadelpalm i mitt drifhus. Allt från hans första kärna hade jag vårdat honom med den ömmaste tillgifvenhet. Och han tycktes belöna min omsorg. Han gaf mig en enda frukt, men hvilken herrlig frukt! Ni skulle ha sett min dadel, så frisk, så saftig, så fint aromatisk! Jag kunde ej se i hans inre, men jag sade till mig sjelf: min dadel kan icke ljuga! ... En dag, när jag åter ville fröjda mig af hans anblick, kröp ur hans inre — en mask! ... Ja min fröken, en af dessa läckermunnar bland larfver, som icke nöja sig med mindre än dadlar! Jag skyndade att öppna kärnhuset och fann det genomstunget, förderfvadt, förloradt för all min kärlek ... Hvad säger ni derom, min fröken?
615 — Talar ni moral, eller talar ni botanik?
616 — Hvilketdera ni vill. Föreställ er att det är er far, som planterade trädet, och dadeln — är ni!
Avsnittet publicerades 14/10 1865:|2|Sextondeoriginal: Sjuttonde kapitlet. Skarpa lexor.
617 — Ni börjar ånyo der ni slöt på Röfvarholmen — sade min unga elev med en ton, som var för kall, för att vara rätt naturlig. — Det står er fritt att säga mig hvad ni behagar, men det står också mig fritt att ej lyssna derpå.
618 — Ni skall lyssna; jag är säker derpå.
619 Fröken Lydia stod upp, en glödande rodnad öfvergjöt hennes kinder, och hon tog ett steg för att lemna bersån.
620 Jag gjorde intet försök att hindra henne; jag yttrade endast helt lätt:
621 — Ni skall höra mig, jag är säker derpå, om jag framför till er en helsning från — Estland.
622 Nu blef hon lika blek, stackars flicka, som hon nyss varit röd, och sjönk tillbaka på soffan. — Jag förstår ej hvad ni menar, — återtog hon.
623 — Hör mig, min fröken. Er far äger en högst ovanlig, jag kan säga underbar förmåga att läsa i menniskors hjertan. Jag är långtifrån att tro mig kunna likna honom i denna sällsynta konst, men jag har likväl någon liten erfarenhet deruti, och ni påminner er kanske, att jag engång förut visat prof deruppå. Vill ni att jag skall säga hvad i detta ögonblick föregår i ert inre?
624 — Jag har redan engång svarat er, att jag icke är nyfiken.
625 — Nej, icke nu, ty förr ville ni förvandlas till denna blommande rönn, än att jag nu skulle äga er faders konst. Ni är ond, fröken Lydia, deröfver att jag läser i edra tankar. Men ni är ännu mera bestört, än ond, ty ni har något på ert samvete, och det är detta som sätter er ur stånd att begagna er öfverlägsenhet. Vore ni så ren som denna ännu knappt till hälften utslagna rönnblomma, så skulle ni skratta åt mina liknelser, och jag skulle ej äga några vapen emot er. Hvarföre darrar ni vid ordet Estland, likasom vore det sjufaldt Siberien eller ännu värre än så?
626 — Ni bedrar er, min herre. Jag är icke ond, jag är förvånad att höra en person, som min far hedrat med sitt förtroende, på detta sätt missbruka det.
627 — Vet ni då så säkert, att jag missbrukar er fars förtroende? Var god och påminn er hans vackra uppriktighet, när han sade oss, att ni allena var för honom en sluten bok och att han derföre behöfde andra, som i detta enda fall förstå att läsa bättre än han. Jag lyder hans önskan, jag läser uti hans tillslutna bok, och detta kallar jag att motsvara, icke att missbruka ett dyrbart förtroende.
628 — Läs! Läs! Läs så mycket ni behagar, men om detta skall vara botanik, så bekänner jag att jag aldrig haft aning om en sådan vetenskap, sådana lektioner och ... sådana lärare! — utbrast min unga elev, häftigt uppretad.
629 — Förlåt, men jag kallar det botanik: först för det att det gäller er, och sedan för det att det gäller ... den der dadeln ni vet. Jag läser uti ert öga som i en blommas färgskiftande kronblad, och jag läser, att der gnager en mask på ert hjertas lugn. Vill ni veta hans namn?
630 Lydia smålog föraktligt.
631 — Hans namn är falskhet!
632 — Min herre! ...
633 — Ja, så heter han, och han lefver af otacksamhet, liksom larfven af löfvet. När larfven blir puppa, spinner han kring sig med förräderi, och när puppan blir fjäril, flyger han ut till brott. Ni känner ännu endast larfven, min fröken, men han skall utveckla sig. Sådant är en naturlag.
634 — Jag trodde icke att er artighet skulle gå så långt, — sade Lydia, i det hon numera förgäfves försökte att le. — Detta är icke mera botanik, det är zoologi!
635 Jag ångrade bitterheten af mina ord. Hon var så ung, hon var ju nästan ett barn! Var det ej grymt att på detta sätt slita masken af en kanske barnslig förställning? Men — likväl, — det var något inom mig, som sade att jag ej borde skona. Jag kände mig som förvandlad efter min bekantskap med spegeln. Jag blygdes för min förra värdighet af rouinerad kurtisör och för alla dessa lättfärdiga, sluga »systemer» att eröfra hjertan, hvaröfver jag nyss hade varit så stolt. Jag hade nu ett bättre mål, ett slags mission att uppfylla. Jag måste rädda en god, en vis, en aktningsvärd man från den grufliga olyckan att ännu engång blifva bedragen på hela sin sällhet; jag måste visa mig värd det ärofulla vitsord han gifvit mig, det att vara en rättänkande man — och derföre beslöt jag att fortfara, om jag ock skulle för alltid ådraga mig denna, nyss så tillbedda flickas dödliga hat.
636 — Jag har nu sagt hvad jag läst, min fröken, och ni har all rätt att vredgas på mig, ifall ni ej hellre föredrager att hedra mig med er vänskap. Hvad jag vidare har att tillägga, det är endast en bön. Jag ber er, — tänk på er far, som blifvit så grymt besviken och för hvilken ni utgör hans allt på jorden! När ni, den dagen jag först hade äran att se er, varit borta från hemmet på andra dygnet — och jag frågar er icke hvarföre ni var borta, — då sade er far: hon kommer nog! Ni dröjde till sena qvällen, och vi, främlingar i ert hus, voro fulle af oro, men er far sade beständigt: hon kommer nog! På samma sätt i går. Icke den aflägsnaste tanke föll honom in, att hans dotter ej skulle vara klar och uppriktig som sjelfva sanningens ljus ... och ni vet hur öfver allt annat han älskar sanningen! Ännu i dag hörde jag honom säga: i mitt hus ljuger ingen!
637 Lydia teg, men hon hade blad för blad sönderplockat en rönnqvist, utan att veta deraf.
638 — Slutligen — tillade jag — efter jag hedrats med det förtroendet att vara er lärare uti botanik, så ber jag er: tänk också på den der unga, friska dadeln, som Gud och naturen ämnat till något bättre, än att så obarmhertigt förstöras! Döda larfven, Lydia, döda honom utan förskoning, han är en fiende till er sanna lycka, och er far sjelf medgifver det: man har rätt att döda för nödvärn! Se, då skola de lätta stygnen läkas förrän ni tror; vid er ålder läkes allt, — utom samvetet.
639 — Det är omöjligt! — hviskade hon.
|3|640 — Hvad? Omöjligt? Ingenting är omöjligt för Gud, för ångern och för en fast vilja.
641 Jag såg att der var en hård strid inom det unga hjertat. Men trotset fick öfverhand. Hon uppstod för andra gången och sade, blek af vrede:
642 — Vet ni, min herre, att er oförskämdhet går öfver alla gränser! Ni tror er kunna imponera med diktade sagor, men jag föraktar dem. Ni är en gäst från i går eller i förrgår, jag känner er icke, och ni känner icke mig. Hvad rätt har ni att fordra räkenskap utaf mig? Gå, ni drömmer! Ni vågar förolämpa mig, och ni har icke ett enda bevis för edra infama smädelser!
643 — Men om jag har?
644 — Ni har icke. Allt hvad ni sagt mig är dikter utaf er egen inbilskhet.
645 — Tror ni? Nåväl, öfverlägg till i afton och låt mig veta när ni önskar er tredje lektion. Fäst en syrenblomma här i rönnen, så skall jag anse den som ett tecken att ni önskar möta mig här i bersån. Men så när hade jag glömt ... se här, min fröken, ett bref, som tillhör er; ett bref ifrån Estland!
Avsnittet publicerades 16/10 1865:|2|Sjuttondeoriginal: Adertonde kapitlet. En upptäckt.
646 Dagen förgick, och fröken Lydia hade inneslutit sig i sina rum. Jag hade tid att öfverlägga hvad jag borde göra, i händelse hon vägrade mig sitt förtroende. Min ställning var besynnerlig och alldeles icke angenäm. Enda dottern, enda arftagerskan: hvad måste icke hon betyda i detta hus! Och henne hade jag så djupt sårat, så dödligt förolämpat! Jag kände, att min vistelse här blef omöjlig, i fall det icke lyckats mig att förvandla brytningen mellan oss till förtrolig vänskap.
647 Vänskap? Jag hade hittills icke trott på vänskap mellan en ung man och en ung flicka. I ett sådant förhållande gäller det antingen, eller. Antingen en varmare känsla, än vänskapen, eller ingen känsla alls. Men jag eftersträfvade icke numera en varmare känsla. Jag var grundligt kurerad. Hon fick icke tänka om mig att jag ville undantränga en annan, för att sjelf intaga hans plats. Hon fick ej inbilla sig att jag spekulerade på den rika arftagerskan. Hon skulle ej ha rätt att förakta mig, såsom en klok flicka föraktar dessa herrar, hvilka bära en fjäril på hatten, en spindel på läpparna, en korp i vestfickan och en björn på hälarna.
648 Får gå således, tänkte jag; vi styra kurs uppå vänskapens hamn. Och bär det sig icke, törnar jag än en gång på kärlekens Röfvarholme — ty vacker är hon, den styggan: ja, jag ville stundom slå mig i backen uppå att hon är oskyldig som en dufunge i ägget! — ja, då finns intet annat råd, än att ro till mitt land igen, krypa bakom mina öfvergifna böcker och låta »junkarn» och stjernorna sörja för resten. Men derförinnan måste vi hafva klart vatten kring Dåfvits. Den hederlige, förträfflige mannen, som jag alltmera begynt värdera, ju närmare jag lärt känna honom med alla hans egenheter, han skulle icke längre föras så skändeligt bakom ljuset. Kosta hvad det ville, den hemliga intrigen omkring honom skulle demaskeras och brefskrifvaren ...
649 Ja, hvem var brefskrifvaren? Denne titulus måste jag framförallt hafva reda uppå.
650 Brefvet hade kommit från Estland och sannolikt ifrån Reval. Jag gick till torpet att spionera. Det mötte svårigheter; torparen hade sina skäl att icke sqvallra ur skolan för den förstaoriginal: , bästa student, som behagade göra sina misstänkta ströftåg i nejden. Det var tydligt att torpets invånare, som så många deras gelikar i skärgården, stodo i maskopi med esterne om en viss liten indrägtig och mycket omtyckt rörelse, som har till ändamål att förse törstiga finska trattar med estländskt potatesbränvin.
651 Så mycket lyckades jag utleta, att här i går varit en estländsk båt »i handelsaffärer» och att dessa estlänningar varit underhafvande hos en baron Dittmar von Roggenhaus i närheten utaf Baltischport, en f. d. stenrik egendomsherre, men som förstört sin förmögenhet utrikes, så att hans gods numera förvaltades för kreditorernes räkning.
652 Dittmar von Roggenhaus? Hvar hade jag hört detta namn? Det föreföll mig bekant, men hvar skulle jag haft någon beröring med en sådan person? Jag beslöt att helt obemärkt höra mig före.
653 På eftermiddagen skulle min vän Hannibal gifva sin första lektion i antiqviteterna; jag gratulerade honom i mitt sinne till en uppmärksam elev. Undertiden gjorde jag med min värd en promenad långs hafsstranden. Vi anställde våra observationer öfver den sparsamma finska hafsfloran. Han berättade mig om tropikhafvens väldiga vattenvexter, om dessa simmande öar af sjötång, om dessa jättealger, som på mer än hundrade famnars djup uppstiga från oceanens botten till vattenytan. Jag lyssnade med en lärjunges hela vettgirighet. Hvilken rik erfarenhet! Hvilken skarp observationsförmåga! Och huru väl, huru anspråkslöst förstod han icke att sammanbinda alla dessa enskilda företeelser med det stora, mäktiga, allt genomströmmande lifvet i universum!
654 — Våra instängda haf — sade han — och alla dessa blå daggdroppar på Finlands karta äro endast reminiscenser af oceanen. Det är någonting grundt, som engång var djupt. Deras intryck beror derpå, att man tänker sig bakom dem det oändliga. Likväl föredrager jag Finlands kust framför Estlands. Den finska graniten är urformation: stycken, der man dock alltid igenkänner det hela. Den estländska sanden är grusad granit, uppslammad med lera.
655 Vi gingo en stund tysta vid stranden. Slutligen vågade jag fråga hvad han tänkte om den estländska adeln.
656 — Grusad granit, uppslammad med lera, — upprepade han småleende. — Instängd och grund. Modern hatt, antika stöflar. En tum nutid och tre alnar medeltid.
657 — Känner herr kammarjunkaren händelsevis en baron Dittmar von Roggenhaus?
658 Han betraktade mig med mulnande blickar.
659 — Jag tar mig friheten fråga för det att ...
660 — Ni har ett särskildt intresse att fråga ... och ni frågar det för min dotters skull — inföll min värd med sin obegripliga konst att läsa tankar.
661 — Kanhända, — svarade jag. Med den mannen var ej värdt att försöka krumbugter.
662 — Det finns mången aktningsvärd man bland Estlands adel, — återtog kammarjunkaren, — men Dittmar von Roggenhaus hör ej till deras antal. Han är en falsk och hjertlös menniska. Spelare till profession, och alla spelare äro slösare. Hvem har sagt er, att han vågat begära min dotters hand?
663 — Det har jag icke vetat.
664 — Och likväl ...? Men lika godt. Jag har gifvit honom det svar han förtjent. Ni har kanske sett honom? Han var förliden höst i Helsingfors.
665 Nu rann det mig som en blixt i hågen att jag hösten förut hört omtalas en titulus utaf detta namn, som blef utjagad från ett sällskap af gardesoficerare, för det att han spelade falskt.
666 — Jag känner honom endast af ryktet — svarade jag. — Det är lyckligt att fröken Lydia afbrutit hvarje förbindelse med en sådan man.
667 Jag kände i detsamma att jag rodnade som en skolgosse, ty den allt genomträngande blicken|3| hvilade åter på mig, och jag fann ingen annan utväg att undkomma den, än en stackars liten medusa, som af vågsvallet blifvit kastad för nära stranden och förgäfves bemödade sig att med sin mjuka, geléartade figur åter kafva sig ut på det djupa. Jag böjde mig ned och förhjelpte henne på rätta kosan med en afbruten qvist. Om den farliga blicken denna gång läst något i mina tankar, förblef mig obekant, ty strax derefter voro vi åter hemma vid Dåfvits.
668 — Nå, hur gick din lektion? — frågade jag min vän, som ganska modstulen mötte mig uppå trappan.
669 — Min lektion? — upprepade han vresigt. — Förstår jag mig uppå qvinnonycker? Hon lät svara mig att hon ej hade tid med antiqviteteterna.
670 — Det tror jag nog. En ung flicka har så mycket besvär med den tid, i hvilken hon lefver, att hon sällan har någon tanke ledig för forntiden. Lycka till bättre framgång i morgon!
671 Likasom händelsevis styrde jag mina steg till rönnbersån. Riktigt! Mot all förmodan och till min glada öfverraskning, fann jag en syrénblomma fästad i en af rönnnarnas grenar.
Avsnittet publicerades 17/10 1865:|2|Adertondeoriginal: Nittonde kapitlet. Uti rönnbersån.
672 Till de angenäma vanorna i kammarjunkaren van der Leydens hus hörde äfven det, att värd, värdinna och gäster hade alla sin frihet. Middag åt man tillsamman klockan ett, men för öfrigt fick hvarochen disponera sin tid efter eget godtfinnande.
673 Jag hade tagit en bok och satt mig i rönnbersån, från hvars ingång man hade en utsigt öfver aftonskimret på fjärden. Klockan var mellan 8 och 9, och solen sjönk alltmera mot horizonten, när jag såg fröken Lydia komma öfver den gröna gräsmattan. Hon bar öfver armen ett litet virkarbete och i handen en syrénqvist, för att fläkta bort mygg. Hennes gång var fri och obesvärad; hon såg snarare glad än ledsen ut och helsade som om aldrig ett skarpt ord hade blifvit vexladt emellan oss. Litet affekteradt var det väl allt ändå. Jag märkte genast att hon alldeles icke kom som botgörerska. Hennes qvinliga fåfänga måste ha blifvit djupt sårad; hon hade föresatt sig att taga revange och att frånrycka mig den öfverlägsenhet, för hvilken jag hade att tacka det fatala brefvet från Estland.
674 Här blir hårdt mot hårdt, tänkte jag vid mig sjelf. Men flaxa du, lilla dufva, jag skall mot din egen vilja rycka dig bort ur hökens klor!
675 — Medgif, herr W., — sade hon flyktigt — att jag är artigare, än ni förtjenat. Men tro ej jag kommer för att bedja er om en ny lektion. Jag har nog af den sista. Jag kommer för att höra er bedja mig om förlåtelse.
676 — Det vill jag gerna göra. Förestafva mig en afbön!
677 — Ni skall säga: »Jag är en ung man, följaktligen inbilsk och begåfvad med mycket höga tankar om mig sjelf, mitt förstånd, min skarpsynthet ... »konsekvensändrat/normaliserat
678 — Accepteras. Vidare?
679 — »Deremot anser jag alla fruntimmer vara mig mycket underlägsna, särdeles om de ha den olyckan att vara unga.»konsekvensändrat/normaliserat
680 — Accepteras med förbehåll.
681 — Vidare: »Jkonsekvensändrat/normaliseratag har en naturlig böjelse att spela förmyndare; en rol, som jag bekänner mig vara långt ifrån vuxen. Då ödet ej begåfvat mig med pupiller, har jag tyvärr en oemotståndlig lust att truga mina råd på personer, som hvarken begärt eller behöfva dem. I sådana svaghetsögonblick säger jag beständigt sottiser, och jag har sagt fröken van der Leyden en artig mängd sådana».konsekvensändrat/normaliserat
682 — Accepteras med förbehåll.
683 — Inga förbehåll, min herre. Vidare tillägger ni: »Dkonsekvensändrat/normaliseraterföre beder jag bemälde fröken — jag tror det heter så i eder juridiska stil; — derför beder jag bemälde fröken härmed allerödmjukast om förlåtelse och förklarar högtidligt att jag rusat åstad som en inbilsk narr med orimliga beskyllningar, för hvilka jag till en början ej hade något skäl alls, innan jag händelsevis råkade åtkomma ett till henne adresseradt bref, som ej det minsta angick mig.konsekvensändrat/normaliserat Allt detta ångrar jag bitterligen och erkänner att jag alldeles icke förtjent någon nåd och förskoning. Men till underpant på min uppriktiga ånger lofvar och svär jag» .... Ni behöfver ej falla på knä, min herre! Så långt sträcka sig ej mina pretensioner.
684 — Jag tackar er. Fortfar!
685 — ... »lofvar och svär jag att hädanefter icke anse mig sjelf för den visaste ibland dödliga samt att medgifva äfven andra personer, tillochmed om de vore fruntimmer, något litet värde, förstånd och omdöme. Datum ut supra» ... Jag tror att man brukar sluta så.
686 — Ja, så slutar man, när man vet sin tid. Och när man icke vet sin tid, så slutar man innan man börjar. Det är ju en formlig rättegångshandling. En lagmanska skulle ej göra det bättre. Jag godkänner utan förbehåll allt det som angår mig, ty den som mycket begär, skall ock något gifva. Men allt det som angår er accepterar jag blott med ett förbehåll.
687 — Hvad är det för ett förbehåll?
688 — Ni skall vara uppriktig mot mig, fröken Lydia!
689 — Kan jag då vara uppriktigare, än när jag säger er att ni är en inbilsk narr?
690 — Åhja, ni kan säga mig t. ex. hvad ni tror om er sjelf.
691 — Det är min sak, herr W.
692 — Har ni öfverlagt sedan i förmiddags?
693 — Ni säger ju att jag uppsatt en hel rättegångshandling.
694 — Ja, ni har öfverlagt huru ni skall taga revange, men ej huru ni skall förtjena er fars förtroende.
695 — Ni har knappt hunnit göra en afbön, innan ni börjar igen. Det är icke artigt af er. Jag har sagt er att den tredje lektionen är öfverflödig, och genast är herr lektorn åter färdig att föreställa min bigtfar. Men jag ämnar ej bigta mig. Låt oss hellre tala om något annat, t. ex. er nästa examen.
696 — Vill ni höra en liten berättelse?
697 — Alltför gerna, med villkor att den ej handlar om dadlar.
698 — Jag hade en kusin. Hon var ung, vacker, rik, qvick, omgifven af tillbedjare ... alldeles som ni. Hon hade den olyckan att tidigt förlora sin mor.
699 Lydia blef allvarsam.
700 — Det är den största förlust, som kan drabba ett barn, isynnerhet en flicka. Min kusin uppvexte hos en far, som alltför mycket älskade henne, för att uppfostra henne förståndigt. Alla hennes önskningar blefvo uppfyllda, och hon blef .... sådan man blir med en sådan uppfostran.
701 — Alldeles som jag? Jag förstår.
702 — När hon var vid er ålder, valde hon bland sina tillbedjare och valde som en flicka med hennes uppfostran vanligen väljer. Det var en ung man .... Vill ni att jag skall beskrifva honom?
703 — Det är öfverflödigt. Jag förmodar han hade det oförlåtliga felet att äga mera lefnadsvett, än man inhemtar vid universitetet.
704 — Kanhända. Han var verkligen prydd med alla de fullkomligheter, som utgöra en rekommendation|3| i salongerna. Han hade likväl ett annat fel: han saknade hjerta och heder.
705 — Naturligtvis. Fortfar; er berättelse börjar att intressera mig.
706 — Min kusin hade läst romaner. Hon fann det alldeles naturligt att hennes far satte sig mot hennes lycka, och när han vägrade sitt samtycke, vägrade sin välsignelse, flydde min kusin ur fädernehemmet och blef förenad med sin älskare. Hennes far dog kort derefter af sorg; de nygifta fingo ärfva. När det blef bekant, infunno sig den unge mannens kreditorer, men det kunna vi förbigå, det var småsaker. Efter dem följde falska vänner, som plundrade honom. Efter dem följde unga qvinnor, dem han bedragit; fattiga familjer, dem han gjort olyckliga. Min kusin fick veta att han icke afbrutit fordna förbindelser. En dag saknade hon ett af sina dyrbaraste nipper, och dagen derpå fick hon veta att det burits af hennes medtäflerska. Mannen hade bestulit sin hustru.
707 Lydia teg.
708 — Han stal slutligen hvad han kom öfver. Det gick nedåt, trappsteg för trappsteg, på brottets och vanärans stege. Heine har beskrifvit det med några få, målande ord:
konsekvensändrat/normaliseratSie haben gewandertoriginal: gevandelt hin und her,
Sie haben gehabt wederoriginal: veder Glück, noch Stern;
Sie sind verdorben, gestorbenkonsekvensändrat/normaliserat.
710 — Det var en ful berättelse; jag kommer att drömma illa i natt, — sade fröken Lydia efter en paus. — Men jag förmodar att ni har en sens moral uti bakhåll.
711 — Två, om ni vill. Föräldrars välsignelse bygger barnen hus. En man utan hjerta och heder är i stånd till allt.
712 Fröken Lydia smålog. — Mycket förbunden, — sade hon. — Det var tredje lektionen. Men ni ser att jag sitter qvar.
713 Hennes trots kunde reta en sten.
714 — Nåväl — utropade jag förbittrad — efter ni har hjerta att bedraga den bästa far för den ovärdigaste älskare, så måste jag säga er, att min kusins öde äfven blir ert. Ty ni älskar en tjuf!
715 Hon bleknade och stod upp.
716 — Farväl, min herre! Nu kan det vara nog.
717 — Nej — sade jag och fattade hennes arm — ni får icke gå, innan ni vet allt. Er älskare är en falsk spelare. Och en falsk spelare är sämre än en tjuf, ty han bedrager under vänskapens mask.
718 — Ni usle smädare, vill ni släppa min arm? Vet ni att det är en skymf, som kan kosta ert lif!
719 — Hör mig, fröken Lydia! Jag begär tre dagar, för att skaffa bevis. Vill ni då tro mig?
720 — Släpp min arm, eller ropar jag på betjeningen!
721 — Tre dagar! Derunder måste ni lofva mig att icke lemna Dåfvits. I annat fall går jag genast att upptäcka allt för er far.
722 — Res, res, res, och kom aldrig åter! Jag lofvar hvad ni vill, blott jag slipper att se er!
723 — Svär mig det vid er mors minne.
724 — Jag svär det.
725 — Farväl då, min fröken!
Avsnittet publicerades 18/10 1865:|2|Nittondeoriginal: Tjugonde kapitlet. Svart på hvitt.
726 Ännu samma qväll ursäktade jag mig hos kammarjunkaren med en angelägen affär, begaf mig till Medvast, hyrde en båt och lät ro mig till staden. Klockan var sex på morgonen, när jag åter såg observatorium och den ryktbara väderqvarnen på Sveaborg, som då var närmaste landkänning, innan Nikolaikyrkan ännu reste sitt hvita gamla torn öfver de grå bergen.
727 Jag gick till min bostad, öfverraskade min uppasserska med den angenäma underrättelsen att jag lefde, försåg mig med garderobe och styrde kosan direkt till gardeskasernen. Min vän, löjtnant B., var lyckligtvis hemma. Jag framställde min begäran, som var ingenting mindre, än ett skriftligt intyg deröfver, att en person vid namn Dittmar von Roggenhaus vid det och det tillfället blifvit ertappad med krutschkij uti spel och utkörd från sällskapet.
728 Min vän löjtnanten ansåg mig icke rätt klar i hufvudet och förklarade rent ut min begäran för dum.
729 — Men om det gäller att rädda en hel familjs lycka?
730 — Hvad angår det mig?
731 — Men om karlen skryter i Reval att vara intim vän med finska gardesofficerare?
732 — Åh, f—n, tror du verkligen det?
733 — Jag anser det mycket sannolikt.
734 — Det förändrar saken på ett sjuhelsinglands vis. Kom igen i morgon. Jag vill rådgöra med mina kamrater.
735 Jag använde dagen att insamla ytterligare notiser och fick veta att ifrågavarande titulus förfalskat borgen under en skuldsedel, pantsatt sin kamrats guldur hos Nathan och rymt utan mössa från Vohsoriginal: Bohs i societetshuset, med en liten nätt räkning på fyrahundra rubel under en veckas sejour. Det var nog att bringa ett helgon i galgen.
736 Och åt en sådan gynnare kunde Lydia van der Leyden bortschackra sitt sjuttonåriga hjerta! O flickor, flickor!
737 Morgonen derpå gick jag åter till löjtnant B. Man hade rådgjort och funnit för godt att bevilja min anhållan, med vilkor att jag ej utan vederbörandes samtycke fick gifva dokumentet någon offentlighet eller begagna det inför rätta. Mera begärde jag icke och gick, säker om segern, med domen på fickan att söka mig sjölägenhet tillbaka till Dåfvits.
738 Under vägen föll mig någonting in. Den stackars flickan har troligen i sin blinda passion ej underlåtit att gifva sin titulus en vink om mitt förehafvande. Och titulus är en desperat karl, som har mycket att vinna eller förlora på denna affär. Hvem ansvarar för att han icke lurar på mig i skärgården, för att frånröfva mig det farliga dokumentet eller, ännu säkrare, tysta för alltid min otidiga mun?
739 Jag försåg mig med ett par pålitliga pistoler, krut, kulor och knallhattar. De sistnämnde voro då en helt ny uppfinning.
740 Så utrustad, begaf jag mig middagstiden åter på väg med en fiskare från Pentala, som återvände från staden. Vi hade regn, men gynnande vind, och snart låg den finska hufvudstaden med sina torn och väderqvarnar i öster bakom oss.
741 Mot aftonen klarnade himlen, och klockan inemot sju gick vår kosa tätt förbi Röfvarholmen. Jag sände en blick mot dess steniga stränder, såsom man helsar en gammal bekant, och när jag såg monumentet, rann mig i hågen en sak, som jag tänkt på förut. Det vore nöjsamt att veta, tänkte jag, i hvilken gemenskap stenkumlet derborta kan stå med denna historia. Man ror ej gerna så lång väg, och allraminst dröjer man borta ett helt dygn, för att vattna några tarfliga rosenbuskar.
742 Vi voro nu nära vestra udden och söderom holmen, när jag med häpnad igenkände den lilla gröna jullen, uppdragen vid stranden, och bredvid honom en hvitmålad segelslup, i hvilken sutto ett par matroser i röda tröjor.
743 — Styr i land på norra sidan om udden! — hviskade jag åt min båtkarl och lutade mig ned i förstäfven, för att icke blifva igenkänd från holmen.
744 Sagdt och gjordt. När vi passerat udden och kommit ur sigte för matroserne i slupen, lofvade vi i vinden och lade till vid norra stranden af ön.
745 Jag sprang upp, och hvem möter jag tjugu steg ifrån stranden? Mala, som satt i all oskuld och stickade strumpa.
746 Min åsyn tycktes icke vara för henne någon angenäm öfverraskning. Hon svängde på klacken och snurrade af inåt holmen, men jag var snabbare på foten och förekom henne. Ännu trettio steg längre, och jag såg Lydia van der Leyden sittande på en mossig klippa, med den vackra, brunlockiga nacken vänd emot mig. Vid hennes sida satt en ung officer, sysselsatt, tycktes det, att teckna af utsigten i en ritportfölj, som han bar på sitt knä.
747 Båda vände sig om vid ljudet af mina steg. Fröken Lydia uppgaf ett rop af förskräckelse; den unge mannen mätte mig med frågande blickar.
748 Nu visste jag allt. Det var Dittmar von Roggenhaus, och de hade aftalat detta möte för att motverka mina planer, kanske för att fly. Hur utseendet kan bedraga! Han såg bra ut, den unge officern; man hade kunnat taga honom för en hederlig karl, och likväl hade jag framför mig en inpiskad bof, som stulit, bedragit och spelat falskt.
749 Vid denna tanke råkade allt mitt blod uti gäsning. Det var någonting så infamt nedrigt i en sådan menniskas försök att snärja en oskyldig ung flicka i sina nät; det var någonting så förskräckligt i den blindhet, med hvilken hon sjelf störtade sig i fördärfvet, att jag ofrivilligt grep pistolen i min paltåficka och kände en stark frestelse att skjuta ned karlen på stället.
750 Lyckligtvis var den unge mannen kallblodigare än jag. Han lade portföljen ifrån sig och frågade hvad jag ville.
751 — Följ mig, min fröken; ni måste genast återvända till er far! — utropade jag, utan att bevärdiga den nedrige förledaren med ett ord till svar.
752 Lydia hängde sig darrande vid hans arm, och jag såg ett rödt aftonmoln utaf vrede stiga på den unge krigarens kinder. — Det är således|3| ni, min herre, — sade han, — som förföljer detta unga fruntimmer med edra skymford och edra förolämpningar! Med hvad rätt gör ni det? Och huru vågar ni i min närvaro förnya er oförskämdhet?
753 — Med hvad rätt? Med hvarje hederlig mans rätt att rycka ett offer ur en ärelös nidings händer! Fröken Lydia måste följa mig. Mig skall ni icke bedraga, — falske spelare, som ni är!
754 — Är ni galen, herre, eller har ni druckit för mycket?
755 — Intetdera. Jag kommer från Helsingfors. Jag har en helsning från Vohsoriginal: Bohs, der ni rymt, från Nathan, der ni pantsatt er väns klocka, och från vissa officerare, som kört er på dörren. Ni hör att jag känner en del af edra meriter ... herr baron Dittmar von Roggenhaus!
756 Lydia och hennes följeslagare vexlade en förvånad blick med hvarandra. — Finns der icke ett dårhus vid Helsingfors? — frågade den unge mannen med tvetydig min.
757 Mitt korta tålamod var till ända. Jag närmade mig, i det fasta beslut att med våld rycka fröken Lydia med mig. En strid syntes oundviklig, och blod skulle kanske flyta. Allt berodde på att kunna öfverväldiga eller förjaga min fiende, innan han fick förstärkning af sina matroser.
Avsnittet publicerades 19/10 1865:|2|Tjugondeoriginal: Tjuguförsta kapitlet. Strid och nederlag.
758 Jag trädde fram och fattade fröken Lydias hand. Hon gjorde en rörelse att fly, hennes ledsagare lyftade sin arm för att slå mig till marken. Det varade knappt en sekund, men en konstkännare skulle ha sagt om oss, att vi utgjorde en dramatisk grupp, fullkomligt värdig att presenteras i marmor på den ryktbara Röfvarholmen.
759 — För himlens skull, ingen strid, mina herrar; det är ett missförstånd! — utropade den stackars skrämda, halfgråtande flickan med bedjande röst.
760 Jag vet ej hvad min fiende krigaren svarade härtill, ty i samma ögonblick kände jag en knotig hand bakifrån fatta mitt hår, medan en annan hand angrep mina kinder och ögon med så förfärliga naglar, att jag i första öfverraskningen släppte min fånge och fröken Lydia gjorde sig fri. Jag märkte för sent att jag fått en ny och oväntad fiende i den fruktansvärda hvithåriga amazonen Mala, och här var ingen pardon att vänta. I mina pojkår har jag mer än en gång slagits med kattor, men aldrig såg jag maken till odjur. En hyena skulle ha afundats henne. Stora souvenirer af min yfviga lugg stannade som troféer mellan hennes obarmhertiga fingrar, och ett par långa röda strimmor öfver min panna utvisade spåren af hennes framfart, innan jag ändtligen lyckades skaka besten ifrån mig.
761 Under denna korta strid hade det tragiska uppträdet betydligt förändrats. Kring den unge krigarens mustacher spelade ett mördande löje, och fröken Lydias läppar begynte i samma muskelspel att visa två rader af de vackraste tänder. Malas seger var dubbel.
762 Man skall ha svårt att tänka sig en mera infam situation. Att strida, som jag, för oskuldens försvar, att strida i en ung älskvärd flickas åsyn, och då nödgas kämpa emot en lifslefvande hexa, kämpa mot naglar i stället för kulor och svärd, och lida ett nederlag; detta var mer än blodigt, mer än fasansfullt, — det var löjligt!
763 Men jag ville icke hafva en sådan upplösning. Jag hade varit ett år i Dorpat och derunder varit vittne till åtminstone femton dueller. Jag grep mina pistoler och räckte min motståndare krigarn den ena af dem. — Tag! — sade jag. — Det är för mycken heder för en person sådan som ni, men komedin måste sluta. Fröken Leyden skall tillhöra en utaf oss!
764 — Men bästa herr W. — utropade åter den skrämda flickan och ställde sig mellan oss; — var då engång förnuftig! För hvem tager ni denne herre?
765 — För en ärelös skurk, — baron Dittmar von Roggenhaus.
766 — Men huru kan ni komma på en så besynnerlig tanke?
767 — Huru? Är han icke er älskare?
768 — Alldeles icke. Jag besvär er, lugna er, så skall ni få veta allt. Hvilka skäl har ni då att anse löjtnanten här för en så illa anskrifven person?
769 — Han har skickat er åtta bref inom sex veckor.
770 — Det är sannt. Jag tror tillochmed att de voro nio.
771 — Det har skett hemligt och utan er faders vetskap. Ni har besvarat dem på samma sätt.
772 — Det är tyvärr sannt.
773 — Dessa bref ha framförts af smuglare från Estland.
774 — Några, tror jag, ha verkligen skickats så.
775 — Dessa smuglare ha varit baron Roggenhaus’ underhafvande.
776 — Det är möjligt.
777 — Baron Roggenhaus har begärt er hand, för att återställa sina förstörda affärer, men er far har gifvit honom afslag.
778 — Det är sannt.
779 — När detta ej lyckats honom på öppna vägar, har han begagnat smygvägar och förstått att blända er med ett intagande yttre, som döljer den svartaste själ.
780 — Nej, förlåt; nu tappar ni tråden.
781 — Neka icke dertill! Ni har varit nog oförsigtig att bevilja honom hemliga möten. Ni har mött honom här på denna holme, under förevändning att vårda ett stenkummel, om hvilket ni inbillat er far att det är en vikingagraf. Ja, min fröken, ni har gått så långt i förvillelse, att ni vågat tillbringa en hel natt på denna ensliga holme, och jag borde ej behöfva säga er, att en ung flicka, som kan glömma sig ända derhän, står på branten utaf sitt fall.
782 — Hvad vågar ni säga! — utbrast häftigt den unge officern.
783 — Nej, afbryt honom icke! — återtog fröken Lydia bleknande. — Och det har ni kunnat tro! Det har ni kunnat tro om mig! ... Nu börjar jag att förstå er, min herre!
784 — Det är hög tid att ni gör det, ty jag har anledning befara att detta ert möte i dag är öfverenskommet för att aftala en flykt. Men en sådan blefve er fars säkra död och er egen olycka. Se der, min fröken, orsaken, hvarför jag velat truga mig till ert förtroende, hvarför jag förolämpat er med så hårda ord och hvarför jag nu beslutat rädda er mot er egen vilja. Ty förrän jag tillåter att ni lemnar denna holme med er förledare, förr skall antingen han eller jag falla för dessa kulor.
785 — Nu förstår jag fullkomligt er mening, herr W., — sade den unga flickan med ett varmt och godt uttryck, mycket olikt hennes förra gycklande trots, — och jag vet i sanning ej, om jag skall mera beundra ert ädelmodiga deltagande, eller förvånas öfver att ni till denna grad kunnat taga miste om mig. Vill ni vara så god och bortlägga de der rysliga vapnen, hvilkas blotta åsyn kan skrämma ihjäl mig, och i stället taga i all vänskap en plats här på klippan, så lofvar jag er en så fullständig och tillfredsställande förklaring, att ni alldeles icke mera skall tänka på någon duell.
786 Jag tvekade ett ögonblick. Ville hon kanhända afväpna mig med en list? Nej, jag hade redan lärt mig något af min mästares konst att läsa tankar, och i de vackra ögonen stod icke att upptäcka ett spår till förräderi Jag gömde derföre pistolerna i min ficka och efterkom hennes|3| önskan, mycket nyfiken att erfara hvad hon nu skulle säga mig.
787 — Till en början — fortfor fröken Lydia — bör jag upplysa er, att min följeslagare alldeles icke är baron Dittmar von Roggenhaus, hvilken jag afskyr ännu högre än ni, utan Richard C., för närvarande marinlöjtnant vid 20:de ryska sjöekipaget, stationeradt i Baltischport. Efter denna presentation hoppas jag att herrarne räcka hvarandra handen och lofva hvarandra fullkomlig glömska af alla ämnen till tvist er emellan.
788 — Om så är — svarade jag något förlägen — hoppas jag att herr löjtnanten ej anser sig förolämpad af uttryck, som gällt en helt annan person. Men fröken Leyden torde likväl tillåta mig att ännu uppskjuta ett förtroligare närmande, tilldess att jag blir upplyst om de orsaker, som föranledt detta möte och, som jag förmodar, äfven den hemliga korrespondensen mellan en ung militär och en ung dame, för hvilken jag har den äran att intressera mig på hennes fars vägnar.
789 — Ingenting är billigare, min herre; så mycket mer som ni ej gissat alldeles orätt, när ni förmodar att vi verkligen oftare mött hvarandra på denna holme; ja, om ni så behagar, tillbragt en ganska ruskig natt tillsammans i den numera förstörda granriskojan. Jag bör derför upplysa, att ni kunnat bespara mig och er några mindre angenäma uttryck, i fall ni vetat att löjtnant C. är — min bror.
Avsnittet publicerades 20/10 1865:|2|Tjuguförstaoriginal: Tjuguandra kapitlet. En ny och två gamla bekanta.
790 Jag har upplefvat många fatala missräkningar i mitt lif: — jag har fått repuls, der jag väntat allraminst ganska nöjaktiga; — jag har brutit rekommenderade bref och funnit kommissioner, för hvilka man bedt mig vara så god och gå i utläggning; — jag har friat af pur artighet och fått en oartig korg; — jag har för säkerhets skull kallat ett hofråd kollegieråd och sedan fått veta att han nyss blifvit statsråd; — jag har skrifvit till unga fruar och fått svar af deras gamla män; — jag har berömt mammas lilla gosse och fått veta att fruntimret var en gammal mamsell; men jag hade ännu aldrig gjort försök att rädda en ung, vildfrämmande flicka från hennes egen bror. Mitt nederlag var så fullkomligt, att det kunde tjena till en varning för alla unge män, som i otid vilja rädda den lidande menskligheten.
791 — Förvånar det er? — frågade fröken Lydia nästan medlidsamt. Der fattades endast hennes medlidande!
792 — Jag kan icke neka dertill; jag har icke anat att ni haft någon bror, — svarade jag.
793 — Vi ha varit bekanta i några dagar, — återtog hon. — Ni kan ej känna våra familjesorger. Men ni påminner er kanske, att min far talade om en förbindelse på Martinique.
794 — Jag påminner mig det.
795 — Vi voro två syskon, men min far led af sorgliga minnen och tålde ej se min bror, som var två år äldre än jag. Min far skickade honom till en slägting i Ryssland; der sattes min bror i en kadettkorps och blef sjöman. Några år senare flyttade vi till Reval, och min bror blef stationerad i Baltischport. Han uppsökte mig; vi förnyade i hemlighet vår bekantskap; vi möttes, vi korresponderade, allt för att öfverlägga om möjligheten att beveka min far. Engång voro min far och jag på en utflygt i skärgården, och då upptäckte han detta stenkummel, som han ansåg, med eller utan skäl, för minnesvården öfver en forntida viking. Jag begagnade mig deraf. Under förevändning att vårda planteringen vid monumentet, rodde jag ofta hit ut med Mala, som var invigd i hemligheten, och min bror, som vistades vid finska kusten för sjömätningar, fick stundom tillfälle att möta mig här. En afton öfverraskades vi af stormen och nödgades stadna qvar öfver natten; men vid solens uppgång måste min bror segla bort, för att ej försumma sin tjenst. Jag stadnade qvar för att invänta lugnet, och kort derefter hade jag den äran att bjuda herrarne kaffe. ... Ni ser således, att nyckeln till gåtan är mycket enkel. Och nu, min herre, sedan vi afsatt min bror från hans förmenta friherrliga värdighet, hoppas jag ni ej längre vägrar att räcka honom er hand.
796 — Af allt mitt hjerta — svarade jag. — Och jag ber löjtnanten vara öfvertygad derom, att jag för ingen del vill framdeles bestrida hans broderliga rättigheter. Jag kan säga, det är en Nemesis i mitt misstag. Huru har jag ej skrattat åt en nitisk länsman, som med all gevalt ville göra mig till borstbindare och min vän till hofslagare, för att få det nöjet transportera oss som banditer i häkte, och nu har jag sjelf velat med pistolen i handen bevisa att ni, herr löjtnant, begått de allra fulaste streck! Skulle jag dumma mig på samma sätt engång till, så gifver jag er rätt och fullmakt att kalla mig borstbindare, eller hvad ni behagar.
797 Vi tryckte hvarandras händer, och allt var åter godt, — utom Mala. Furien satt i henne; hon stod som ett vintermoln, digert af snö, öfver vårhimmeln af vår nya vänskap.
798 — Skall ej Mala niga och bedja herr W. om förlåtelse? — frågade Lydia.
799 Hon svarade icke; hon snurrade af.
800 — Vi ha bytt souvenirer, — yttrade jag och tog mig om pannan. — För öfrigt har jag lofvat att blifva marskalk på Malas bröllop, och då vill jag påminna henne om »våldet på Belindas lock».
801 Vi öfverenskommo nu att segla till stranden af Dåfvits i löjtnantens slup. Under färden öfverlade vi om det ämne, som intresserade båda syskonen mest: deras far. Ack, den vise, vänlige mannen, han, hvars hjerta annars syntes så mjukt som vax för djurs och menniskors lidanden, han hade dock en enda spets af flinta uti sin själ, och denna hårda punkt var frågan om hans son. Man hade försökt alla medel att förslöa udden af detta minne, men allt förgäfves. Tårar, böner, förnuftsskäl, allt hade varit förspildt.
802 — Ett medel återstår —, sade jag slutligen. — Tillåter ni mig att försöka det?
803 — Gör det, — svarade löjtnanten. — Och lyckas ni, skall jag blifva er gäldenär för hela mitt lif.
804 — Infinn er då i morgon bittida klockan 7, klädd i simpel matrosdrägt, vid Dåfvits grind, så vill jag försöka det sista medlet, — yttrade jag.
805 Vi skildes nu åt, ty den unge mannen vågade ej stiga i land så nära sin far. Fröken Lydia promenerade upp till gården, stödd vid min arm. Kammarjunkaren mottog oss utan frågor, utan misstroende, blid som en aftonsol.
806 — Nå, hur går det med dina lektioner? — frågade jag min vän Hannibal, som satt melankolisk i vindskammarn och författade kommentarier till de puniska krigen.
807 — Mina lektioner? Så gerna kunde jag gifva lektioner åt hönsen! Hon har ej bevärdigat mig med ett enda ord. Hon föraktar mig i grund. Det är du, som kan säga med Cæsar: jag kom, jag såg ...
808 — Och led nederlag; jo, jag tackar. Skäms, Hannibal; jag tror du är svartsjuk?
809 — Jag?
810 — Just du, ja. Du ser ut som en tablå vivant ur »Svartsjukans nätter». Se här din garderob, som jag medfört från staden. Flytta in i din gamla rock, och blif en ny menniska! Men hvad är det för underliga fysionomier der nere på gården? Så sannt jag burit handklåfvar, det är ju vår lilla länsman i egen person! Har du någonsin sett en bättre klumpfisk, cyclopterus lumpus, i menniskohamn? Sjelfva piggarna äro efter naturen. Låt oss höra hvad han har att förkunna!
|3|811 Vi gingo ned och funno den höga finska kronans mest nitiske tjensteman sysselsatt att inqvartera i Dåfvits’ källare två plockade korpar, i hvilka vi genast igenkände herrarna Lurri och Pilvinen, äfven kallade Lurfvig och Pihl, glupska i åminnelse och ännu utstyrde i studentrockar med lyror i mössan. Icke ens den grå kapprocken och den bruna frisrocken saknades. Konvojen hade nyss anländt från Porkala, der gunstig herrarne blifvit gripne under försöket att praktisera sig öfver till Estland.
812 Ljusa gossar! De påstodo i sten att de voro studenter, som roade sig med en liten lustfärd i skärgården. Till bevis derpå deklinerades mensa från nominativus ända till ablativus. Vår lille länsman var högeligen förbryllad. Han visste ej hvad han egentligen borde tro; — men i källaren skulle de!
813 — Jag protesterar, jag är civis! — skrek borstbindaren.
814 — Fångförare, tag af honom handklåfvarne, han är civis! — menade länsmannen, rädd för latinet och ännu räddare att dumma sig andra gången, liksom med oss. — Men i källaren skall du, min gosse! — tillade han med triumferande min.
815 — Jaså, du är civis? — sade jag och steg fram. — Tack för sist uti granriskojan på Röfvarholmen!
816 Om sju länsmän, fjorton fiskaler och tjuguåtta vice häradshöfdingar på engång haglat ned öfver dessa inpiskade lurkar, hade de ej blifvit mera bestörta, än nu vid åsynen af oss två, som de plundrat och gjort sitt bästa att lefvande steka. De föllo på knä och bådo om nåd.
817 — Exopto vobis solidum funem et laqueum bene suspensum! — sade jag med mycken högtidlighet, i det jag utsträckte mina händer öfver de båda syndarne.
818 — Nej, se det kallar jag att ha ett godt hjerta! — utropade länsmannen, helt rörd, och snöt sig med mycken värdighet. — Kläd nu af er studentrockarna, gossar! Jag slår vad att magistern består en extra sup, så ni få trefligt i källaren.
819 — Må gå — sade jag. — Men på det vilkor att befallningsman ej en annan gång titulerar en civis borstbindare och en borstbindare civis.
820 — Jag? Kommer aldrig i fråga!
Avsnittet publicerades 21/10 1865:|2|Tjuguandraoriginal: Tjugutredje kapitlet. Konsten att läsa tankar.
821 Följande morgon klockan half sju, när min värd öppnade trädgårdsgrinden, hände sig att jag stod försänkt i djupa tankar vid betraktandet af den bländande hvita tulpan, som bar namn efter Lydia van der Leyden. Kammarjunkaren närmade sig och frågade i sin vanliga godmodiga ton hvad det var, som denna gång fängslade min uppmärksamhet.
822 Jag svarade honom att jag försökte läsa tulpanens tankar.
823 Han smålog: — Jagoriginal: jag har icke vetat att ni var poet.
824 — Nej, — sade jag; — den moderliga naturen har hittills hållit mig på det torra. Det föll mig blott in, att jag gerna ville läsa i vexternas inre, när jag ej lyckas, som ni, att läsa i menniskors.
825 — Ville ni gerna lära er denna konst?
826 — En sådan lycka har jag ej vågat hoppas.
827 — Lycka? ... Hm, det kommer an på. När jag frågar er om ni vill lära tankarnas konst, förutsätter jag att den är er medfödd. Lära en konst är endast att väcka ett anlag. Och tankarnas konst är den svåraste af dem alla. Böcker duga till intet. Man måste lefva sig in i själar. Hvad har ni lefvat?
828 — Larfvens lif på löfvet. Ungefär så.
829 — Kom då tillbaka om femton år, när ni lefvat, lidit, erfarit, tänkt något mer. Om jag då lefver, vill jag lära er tankarnas konst.
830 — Förlåt mig, tror ni på denna konst? Kan ni verkligen läsa allt?
831 — Ingenting är fullkomligt. Anden är obegränsad, men instrumentet är svagt.
832 — Hvilket instrument?
833 — Öga mot öga.
834 — Kan ni läsa alla menniskors inre i deras ögon?
835 — Alltid något. Men ej i mitt barns.
836 — Hvarför ej i ert barns?
837 — För det att mitt barns själ är hälften utaf min egen. Ett öga kan ej skåda sig sjelf; en själ kan ej stå klar som objekt för sig sjelf.
838 — Således: om ni ej kan läsa i en menniskas öga, så är det derföre att hennes själ är en del af er egen.
839 — Hm ... det har ännu aldrig händt mig, utom min dotter.
840 — Denna konst är högst sällsam. Jag har svårt att tro deruppå. Skulle ni tillåta mig ett försök?
841 — Gerna.
842 — Om vi skulle hitkalla en främmande person ... t. ex. matrosen derborta vid stranden; tillåter ni det?
843 — Försök, om det roar er!
844 — Men för att öfvertyga mig att ni läser endast i ögat, får jag kanske betäcka det öfriga af hans ansigte?
845 — Unge man, vore detta nyfikenhet utaf er, skulle jag svara nej. Men ni har ett annat motiv ... ni vill göra det af vänskap ... Gör som ni vill.
846 Märkvärdigt: så när hade han åter i otid sett tvärtigenom mig! Jag skyndade att undvika hans blickar, fann löjtnant Richard i matroskläder vid stranden och knöt min röda munduk omkring hans ansigte, så att endast ögonen voro synliga under blankhatten. Han darrade som ett asplöf, stackars gosse, och jag sjelf var icke mycket bättre till mods. Som ett par missdådare kunde vi ej framträda för tankarnas astronom. Hur var hon nu igen, den glada visan ur »Lilla matrosen»:
konsekvensändrat/normaliseratSvårare seglats man sällan finner,
Än den som seglar på lyckans hafkonsekvensändrat/normaliserat ....
848 — Kör i vind, go on! — Och vi styrde rakt emot berget.
849 — Här har jag en jollgast, som råkat sola sig uppå landbacken, — sade jag till min värd, som var sysselsatt att knyta några lutande svärdsliljor bättre vid stängeln, och dervid drog jag hatten ned öfver ögonen, för att icke förråda mig. — Behagar ni säga mig hvad ni läser i karlens inre?
850 Kammarjunkaren såg upp och betraktade den förmente matrosen ... först helt likgiltigt, derefter med förundran, slutligen med häpnad .... Jag kunde tydligt läsa de skiftande känslorna i hans vackra ansigte, men han yttrade icke ett ord.
851 — Nåväl? — frågade jag.
852 — Unge man — sade kammarjunkaren, skiftande färg, — ni har bedragit mig ... eller bedrager jag mig sjelf. I dessa ögon kan jag ej läsa. Hvad jag der ser, det är ingen tanke, det är en tår!
853 — Läs noga, jag ber er! Kanhända finnes en tanke äfven i tåren.
854 — Nej ... instrumentet vägrar att göra tjenst. Jag läser förvirring i detta öga, men det är endast en reflex af mig sjelf. Oförklarligt! Skulle jag ha bedragit mig på min konst?
855 — Jag vill minnas att ni sade mig helt nyss: en själ kan ej stå som objekt för sig sjelf! Kan ni icke läsa i dessa ögon så måste det vara derföre att ni möter i dem en själ, som är en del af er egen.
856 — Unge man ... hvad vågar ni säga?
857 — Jag vågar säga, att antingen är tankarnas konst en bedräglig villa, eller ock är den sanning. Men är den sanning, så slår den fel endast då, när ni ser framför er ett väsen, vid hvilket ert eget väsen är sammanknutet med naturens starkaste band.
858 — Gå, gå ... ni bedrager mig!
859 — Nej, det är ni, som länge bedragit er sjelf. Ni har ansett er vara en vis man, och dock har ni vägrat att igenkänna, att erkänna ert barn! Men se, nu kommer er egen konst och beslår er med osanning. Er egen konst säger till er: ni har handlat ovist, ni har lefvat i en stor villfarelse, och ni har intet annat val, än att i stället för konsten rådfråga ert hjerta!
860 — Min far, min far! — utropade fröken Lydia, som lyssnat bakom syrénhäcken. — Fråga ditt hjerta. Ditt hjerta är mer än din konst! Igenkänn min bror!
861 Den gode, men envise mannen stod länge stum och betäckte sina ögon med händerna, likasom för att hindra oss läsa hans tankar. Hur det var, begynte ett par tårar att trilla ned utför de ännu rödblommigaoriginal: röbblommiga kinderna, och han kände|3| sjelf, att der var en tanke äfven i tåren. Han utbredde sina armar ... och tankarnas konst gaf vika för hjertats ...
Slutet.
862 När Hamilcar slutat denna berättelse, blef en tystnad bland åhörarne, och alla tycktes vänta någonting mera. Men när der ingenting hördes af, frågade slutligen en:
863 — Hur gick det sedan?
864 — Ja, hvad var det vidare? — återtog Hamilcar. — Året derpå blef Mala, med sina trettiåtta år på nacken, gift med en inspektor från Qvasborg. Kirre var brudtärna, och jag var marskalk. Vi voro nu goda vänner, men jag höll mitt löfte att taga revange för kalabaliken på Röfvarholmen och flängde med bruden i polskan, så att hon var i litet lif. Den lille trinde länsmannen var med uppå bröllopet, drack ett litet glas för mycket och berättade med den allra gladaste, vänligaste min, huru vännerna Lurri och Pilvinen ändligen kommit i godt förvar, alldenstund borstbindaren hängt sig i kurran och hofslagaren nu höll på att sko kameler i Nertschinsk. — Se, jag knep dem ändå! — triumferade han.
865 — Men hur gick det med fröken Lydia van der Leyden? Blef du förlofvad med henne?
866 — Jag? Nej, lyckligtvis icke, ty då skulle hon ha gjort en dålig affär. Det är snart tretti år sedan, och som ni ser, går jag allt än som en suckande ung man och begrundar mina systemer att eröfra hjertan. Det hämnande ödet lärer ha tyckt att jag, som så länge valt uti väpplingen, slutligen har förtjent att stadna i starren. Jag botaniserade mig till en ny rock och lärde mig känna tulpanslägtet i grund; det var min ena affär uppå Dåfvits. Att ha lärt känna två eller tre förträffliga menniskor, det var den andra. Och tertium non datur.
867 — Men de öfriga?
868 — Ja, kammarjunkaren flyttade om någon tid tillbaka till Holland, och sedan blefvo hans vackra planteringar en beteshage för fåren. Hans son följde honom och lärer nu vara amiral på Sumatra, Borneo, Celebes eller Java.
869 — Men Lydia? Huru gick det med Lydia van der Leyden?
870 — Hur skulle det gå henne sämre än andra? Hon blef fru, det förstås.
871 — Med hvem blef hon gift?
872 — För tusan hakar, har jag ej redan berättat er det? Med hvem skulle hon blifva gift, om icke med Hannibal? Det faller ju af sig sjelf, som ett moget krikon.
873 — Hur är det möjligt?
874 — Allt är möjligt för en informator i ett hus, der det finns unga flickor. I det der tysta vattnet, ni vet, der — rotade sig en hvit tulpan. Jag var just i beråd att ändra system för egen räkning, när jag en vacker augustiqväll surprenerades med den glada underrättelsen att min vän var förlofvad, och eftersom jag hade fått nog af att rädda unga flickor, beslöt jag att denna gång låta miss Lydia stå sitt kast. Det har lyckats rätt bra: — jag läser i H:fors Tidningar att hon nyligen blifvit kanslirådinna.
875 — Men att Hannibal vågade fria ... Det var märkvärdigt!
876 — Nå, så ytterst märkvärdigt var det väl icke. Han var en lång, vacker gosse, dertill en hederlig karl, temligen lärd, och för hans öfriga uppfostran sörjde hans fästmö. Men egentligen lärer han för sin lycka ha haft att tacka Vikingens graf, densamma som sedan under kriget blef spolierad af engelsmännen.
877 — På hvad sätt sin lycka?
878 — Jo, det gamla stenkumlet eller sjömärket gick och gällde en tid bortåt för ett slags ättehög, och kammarjunkaren var högeligen intresserad deraf, ända tilldess att Hannibal råkade på någon gammal tidning, deri beskrefs huru amiral Ehrensvärd på sjuttonhundratalet roade sig att mäta vattnets höjd här vid finska kusten. Med denna ledtråd lyckades min vän att dechiffrera det dittills obegripliga monumentet, och öfver denna hans skarpsinnighet blef kammarjunkaren så förtjust, att han, mir nix, dir nix, förärade Hannibal sin dotter i öfversättarearfvode.
879 — Nå, hur lydde inskriften?
880 — Den lydde så: »Kongl. Majestäts. Korvett. Thor. Ankrade. Här. Utanföre. Den. 6 Juli. 1782. — Psilanderhjelm. Jagade. Kråkor. Silfverstolpe. Kokade. Läcker. Torsk. Mörner. Sof. Och Ehrensvärd. Mätte. Hafvets. Högd.»original: .
881 — Och det var alltsammans?
882 — Rår jag för det?