Nya Contur-teckningar.

2. Miss Mary.

»Blås, o blås, du min
Vackra storm ...»konsekvensändrat/normaliserat

Almqvist.

1 »konsekvensändrat/normaliseratJag vet ej hvaraf det kommer sig – sade Henrik en dag, när sällskapet, efter sin vana, drack thé på trappan med utsigten mot sjön, en qväll när solen gick ned – jag vet ej hvaraf det kommer sig, att jag från barndomen med förkärlek fantiserat om haf och höga vågor. I mina käraste och vackraste drömmar har jag ofta sett bilden af ett omätligt stort spegelblankt haf, utan andra gränser än den stjernströdda himlen eller morgonskyarna, hvilka med förklarade färger seglade öfver det skinande djupet. I mina barnsligt fromma stunder ville jag alltid hafva det så – lugnt, roligt, skinande. Men när jag vexte större och ynglingaöfvermodet började bränna och brusa i mitt sinne, då var jag gladast på klippudden i stormen, när bränningarna slogo med vildaste våld mot|2| refvet och skummet yrde kring stränderna himmelshögt. Och än i dag bekänner jag, att jag aldrig hört en sång, som djupare behagat mig, än denna Almqvistska

konsekvensändrat/normaliseratMånens blick ur molnet sken,

Vingulf stod på Varnulfs sten,

Högt sitt skum slog sjön mot klippan,

Klippan, der ung Vingulf stodkonsekvensändrat/normaliserat ... etc.

3 NB. när den sjunges af en stark basröst så der på en klippa i vågsvall och stark storm. Jag har ett par gånger varit i fara på sjön, när gamla bepröfvade sjömän befallt sin själ i Guds händer och gjort sig klara att ankra på redden af en annan verld; men äfven i dessa ögonblick, när evigheten trängde så tätt in på det korta lifvets förlåt, susade för mina öron de underbara orden

konsekvensändrat/normaliseratBlås, o blås, du min

Vackra storm, öfver

Böljans fradga.

Djupt jag ler, när din stämma jag hörkonsekvensändrat/normaliserat.

5 Och jag kunde ej darra. Det sublima i anblicken betog min själ – jag nästan gladdes. Så älskade jag hafvet. Och likväl tror jag knappt att jag blifvit född till sjöman, ehuru jag försvarligt sköter mina sprisegel i en nätt kultje. Men när jag, aderton år gammal, gjorde min första egentliga sjöresa och fick smaka litet af Östersjöns sälta, medan briggen krängde för en amper nordvest, var jag – skam att säga – sjösjuk som en flicka, och det grämde mig, att en förbikryssande engelsman med kikare betraktade mitt elände vid relingen. Emellertid – hafvet har sina behag. Har jag förut berättat den lilla händelsen med Miss Mary?»konsekvensändrat/normaliserat

6 »Nej», svarade tre flickor med en röst ...

7 »konsekvensändrat/normaliseratNåväl, det kan räcka att tala om tills solen gått ned. Men först skall Thilda lemna tillbaka min lilla gröna tobakspung, som hon tagit i beslag af omtanke för damernas näsor, ty myggen blir rätt nu besvärlig ... Det var en engelska, den der Miss Mary, som namnet nog tillkännager, hon var en angenäm brunett; jag skulle nästan påstå, att hennes kinder voro af den skönaste ebenholzsvärta, jag någonsin sett ...»konsekvensändrat/normaliserat

8 »Ebenholtz? En engelska?»

9 »konsekvensändrat/normaliseratSom jag säger. Beträffande hennes ögon, buro de hoppets färg, de voro gröna och glimmande. Men för att komma till saken ... det var i slutet af Augusti för ett par år sedan. Jag kom just då öfver hafvet ...»konsekvensändrat/normaliserat

10 »...konsekvensändrat/normaliserat der du varit och smuglat starka varor öfver från Reval», inföll Emma skrattande.

11 »Eller några lådor karduser från Gefle», tillade Thilda.

12 »konsekvensändrat/normaliseratNej jag tackar, jag respekterar lagarna. Jag har min lilla svaghet för cigarrer i fria luften, men när jag promenerar genom vår lilla stad, der det är förbjudet att röka, drager jag in min rök vid ena tullen och blåser ut den vid den andra. Jag kom den gången på båt öfver från Umeå. På societetshuset i denna stad hade tiden blifvit mig sekellång ... kanske emedan jag i nykterhetsföreningarnesoriginal: nyktetsföreningarnes land bodde innanför en krogsal. Med nöje såg jag derföre vinden draga sig ett streck mera åt nordost, lät preja mig af ett par gamla f. d. sjömän, numera skälfiskare och afseglade vid midnattstid från det goda Umeå, på hvilket jag med allt skäl kan använda Derschaus qvicka ryska ordlek om städerna Borgå och NyCarleby, hvilka i hans ögon ’konsekvensändrat/normaliseratväl voro röda, men icke derföre vackra’konsekvensändrat/normaliserat*)Se denna författares skildringar af Finland.. Det var klart månsken, när vi satte utför den breda och vackra, men grunda elfven utåt redden, belägen 2 mil från staden. Vår farkost var en vanlig skälbåt med skidbord, öppen och lättfärdig, det enda seglet något ovigt att brassa. Men mina följeslagare voro grånade i stormar ... vi stucko ut till sjös. Så voro vi komne vidpass en mil ut på det vida, då vinden åter drog sig mera på ostkant och tog till med detsamma att blåsa rätt friskt. Jag vaknade ur min lätta slummer på båtens botten ... aldrig skall jag glömma den sublima anblicken af denna ljumma Augustinatt. Rundtomkring uti hafvet var uppror och strid; silfvergalonerade kämpar ryckte i långa leder till anfall, brottades, stupade,original: stupade tumlade om hvarandra och skummade af raseri. Men från höjden sågo de eviga stjernorna ned i det mörka djupet och mellan slitna skyar speglade månen sin skimrande skifva fredligt i vågorna, der de vreda gingo öfver hafvets omätliga slätter.»konsekvensändrat/normaliserat

13 Den äldre af mina fiskare fastgjorde skotet för ett ögonblick, grep med venstra handen om rodret, tog med den högra en lång och grundelig buss ur fickan, kastade derpå en äkta sjömansblick utåt sjön och sade torrt: »hvad skulle herrn värdera sitt lif till, om vi hålla samma kurs en half timma till?» – »Det må ni bättre veta», sade jag lugnt. – »jag skulle ej ge så mycket som en buss för’et, om vi och vinden fortfara i samma streck. Men herrn har befälet om bord och vi äro vana att lyda ordres.»konsekvensändrat/normaliserat – »Så må ni vända. En bra karl kan kasta bort sitt lif som en trasa, när det gäller något som duger, men han frestar icke Gud af öfvermod.»konsekvensändrat/normaliserat – Och vi vände. Stormen tog till och vi tillryggalade återvägen till redden på mindre än hälften af den tid, som åtgått för utfärden.

14 Moln foro öfver månen och stjernorna; det var mörkt, då vi kommo i land. Regn föll ymningt, sjön lade sig, vinden tog af. Vi tillbragte resten af natten i en fiskarstuga och begåfvo oss följande förmiddag ånyo på väg. Det hällregnade hela dagen, men vinden var åter nordost, det gick bättre nu. Dyningarna gingo höga efter sednaste stormen; lätt som en spån flöt båten upp och ned på dem. Ett menniskolif är ett bräckligt ting, en vind förströr det, ett maskstygn kommer det att förtvina; men det är dock alltid sublimt att känna sin tillvaro hänga på en enda tråd, bero på hvälfningen af en enda våg. En sådan våg – och vi skulle om få ögonblick kringdrifva som blåhvita lik i de ödsliga rymderna af ett brusande haf, försvunna utan spår, innan sjöhundarna förtärt vårt kött och böljorna en frostig Decembernatt kastar våra ben på en aflägsen strand till korpars rof och till en hemsk anblick för den enslige fiskaren, som stormen drifvit fjerran från maka och barn och det älskade hemmets lugna fristad. Men att i sådana vågsama ögonblick känna sig, med alla sina stolta planer, alla sina öfvermodiga förhoppningar, så liten och så svag, så ögonskenligen omsluten af Guds allsvåldiga hand, att måhända om en sekund blott vänskapens tårar och ett snabbt fördunstande menniskominne äro det enda, som återstår af vårt jordiska lif, – det gör oss i sanning godt. Vågorna äro höghjertade predikanter. Öknen och hafvet lära oss ödmjukhet, himlen, som breder sig lika blå, lika solljus eller stjernklar öfver båda, lyfter det ödmjuka sinnet till den Onämnbare, som är mäktig att binda och lösa vind och vågor.

15 Enslig syntes färden öfver hafvet, när man, vänd mot framstammen, framför sig endast skådade skyar och vågor, här och der en tjockhufvad skäl, som uppdykade för att lyssna på sjömännens hvissling, här och der en irrande mås, som skrikande nedslog i vågen för att fånga en småfisk åt sina väntande ungar borta i boet på den ödsliga klippan. Vi nalkades Gaddens klippor, vi sågo bränningarna skumma mot refven, vi sågo vatnet grumla sig öfver grunden. Der står det nybygda fyrtornet, uppfördt med ospard kostnad, och i de små husen lefver fyrvaktaren med hustru och barn eremitlikt, men med goda vilkor för lifvets bergning, blott icke en störtsjö oförsedt bortrycker någon af de små, som söka snäckor på stranden. Vi ila förbi denna vågsköljda boning, – huru många sjömäns öga har ej ängsligt betraktat dess blänkande fyr! Nu förbi det långsträckta grundet. Vid himlen – der ligger ett vrak, mästerna öfver bord, slitna segel flaxande för vinden, skrofvet till hälften sjunket, – det har förgåtts i sednaste stormen. Vi måste lägga till, der är måhända någon eller något att rädda.

16 Ej utan fara nalkades vi vraket. Det hade i sin tid varit en vacker tremastare, namnet Ellida stod att läsa på dess skönt utsirade akterspegel. Nu satt det orörligt inkiladt mellan tvenne klippor, stundom spolade vågorna öfver däcket och kajutan var fylld med vatten. Stormasten befanns kapad och försvunnen, fockmasten fasthängde ännu med tågverket, kryssmasten stod med slitna tåg och segel. Skeppet hade fört saltlast, som till större delen smultit och ännu grumlade vågorna, hvilka sköljde vrakets sidor. Vi uppstego på däcket; ingen lefvande varelse syntes om bord. Snart öfvertygade vi oss, att ingenting här stod att göra; allt var öde och bedröfligt, klagande for vinden i återstoden af tågverket; det var en sorglig syn. Jag lutade mig ned i kajutgången, vatnet sqvalpade derinne. Ett litet skrin flöt upp; jag tog det med. Besynnerligt förekom det mig, att äfven en fruntimmershatt och en liten handske flöt i gången. Skulle väl denna kajuta innesluta några offer, öfverraskade af den instörtande vågen? Rysliga tanke! Men all räddning är nu för sen. Nästa storm skall söndersplittra vraket. Utom det nämnda, voro några kokkärl och klädespersedlar det enda vi bergade, i mening att låta i Wasa efterlysa ägarne, i fall ej ryktet redan visste namngifva dem.

17 Emedan vinden åter syntes tilltaga i häftighet, skyndade vi att nedstiga i vår lilla farkost, då plötsligen till våra öron nådde ett högst eget klagande ljud, likt rösten af ett gråtande barn eller snarare likt ett svagt outsägligt verop af en menniska, som under stora plågor kämpar med döden. Förvånade sågo vi på hvarandra; en plötslig blekhet for öfver de annars så modiga sjömännens bruna kinder. De skyndade att hissa seglet och besvuro mig att ej längre dröja; de hade hört detta läte förr, en stormig Novemberqväll aftonen före ett rysligt skeppsbrott, dervid mer än hälften af besättningen omkommit. Tvekande fasthöll jag mig ännu vid den sönderbrustna brädgången, då åter samma läte förnyades, skarpt, skärande, obeskrifligt hemskt midt på ljusa dagen. Men tanken att här vore en lefvande varelse i behof af hjelp, möjligen en qvinna eller ett spädt barn, som man i ångesten glömt att medtaga, ingaf mig mod. Jag sprang upp på däcket, jag genomletade alla vinklar och vrår, som ännu ej stodo under vatten, men förgäfves. Redan var jag i begrepp att med besynnerliga tankar återvända, då lätet för tredje gången förnyades ofvanför mitt hufvud. Bestört såg jag upp och varseblef ...original: ..,

18 »...konsekvensändrat/normaliserat ett sjötroll!» inföll Thilda.

19 Tyvärr blott en kattunge, en den täckaste lilla svart och hvita halfvuxna bytinge, som från märsen af kryssmasten koxade ned på mig och tycktes bedja om hjelp. I detta ögonblick ihågkom jag ganska lifligt Robinsons pa|3|pegoja, som injagade denna hjelte en så stor skräck med sitt: »stackars Robinson, hvar har du varit?» Jag kunde ej annat än le vid tanken på den platta och naturliga upplösning, som slutar så månget gastlikt äfventyr. Då missen ej kunde förmås att sjelfmant nedstiga, af rädsla för vågorna, som ännu tid efter annan spolade öfver däcket, nödgades jag uppklängande långs en tågände, afhämta den stackars skeppsbrutna och nedsteg derpå förnöjd med mitt byte i båten, der mina följeslagare skamflata förklarade, att det ändå till slut ej hängde så rätt ihop med lätet. Vi skulle ännu få höra, menade de, att besättningen på detta fartyg omkommit till sista man.

20 Emellertid lade vi ut och ilade med god half vind öfver hafvet. Det mörknade då vi passerade »Wasöuran», de långsträckta, låga, med klen granskog bevuxna holmar, hvilka 6 fjerndelar från Björkö möta seglaren såsom de första Finska stränder å denna sida. Meningen var att till natten uppnå Björkölandet, men öfverraskade af mörkret, ansågo vi ej rådligt, att begifva oss in i dessa trånga, grunda och klippiga farvatten, helst stormen tog ganska betänkligt till och blåhvita vågor tidtals öfversköljde båten med fradga och skum. Åter nödgades vi anlita en enslig koja, en obebodd s. k. badstuga, om skydd mot elementerna. Det blinda mörkret mötte oss, då vi inträdde genom den olästa dörren. Eld stod ej att fås; det hade regnat, vårt fnöske var vått och vi ägde ej då en enda af de ypperliga fosforstickorna. Vi lade oss således i första bästa vrå, min skeppsbrutna sof godt i fickan af min våta kappa. Snart musicerade mina sjömäns näsor tillräckligt starkt, för att öfvertyga mig om deras djupa och sunda sömn. Jag kunde ej sofva; för min inbillning framstod åter det öfvergifna vraket, så ödsligt och bedröfligt på det hvassa refvet i hafvet. Och hvem kunde säga hvad denna förskräckliga kajuta inneslöt?

21 Från dessa fantasier återkallades min uppmärksamhet af ett lindrigt luftdrag, som berörde mina kinder. Det väckte min förundran, att denna fläkt var så varm, så len och ljum, nästan som en ung menniskas andedrägt. Ovillkorligt utsträckte jag handen i den riktning draget kändes; den berörde ett mjukt och varmt föremål, och bredvid mig hördes en lätt suck. Jag studsade. Mina musikaliska sjömän hade nedkastat sig i en helt annan trakt af kojan. Fanns då, utom oss, ännu en annan mensklig varelse i denna ensliga mörka tillflyktsort? Jag satte mig upp och lyssnade. Då förnam jag tätt invid mig en vacker hviskande röst, som i afbrutna stafvelser, liksom i sömnen, sade: »konsekvensändrat/normaliseratnej, Leonard, ... det kan jag aldrig ... förlåta dig!»

22 Nu var det klart, att bredvid mig slumrade ett okändt väsende, – engel, furie eller intetdera af båda, – men att döma af rösten, kunde man nästan förmoda en flicka. Jag påminte mig, huru lätt en hemlighet förrådes i sömnen, blott man frågar djerft. Var min nyfikenhet oförskämd? Jag böjde mig ned och hviskade sakta: »och hvad är det, som du ej kan förlåta mig?» – En paus följde. Derpå svarade rösten såsom förut,|2| men med en viss häftighet: »miss Mary ombord ... och du for bort ... stackars Ma...»konsekvensändrat/normaliserat

23 Jag eftertänkte betydelsen af dessa ord. Skulle väl någon eller några af dessa skeppsbrutna hafva sökt sin tillflykt i denna koja? Och denna miss Mary? Hade hon funnit sin död i den olyckliga kajutan? eller var hon ... var hon möjligen ingen annan än denna kattunge, hvilken jag räddat? I sådan händelse stod det i min makt att göra denne okände Leonard en förmodligen icke obetydlig tjenst. På vinst och förlust vågade jag derföre ännu en fråga: »Vill du hålla af mig som förut, om jag skaffar dig Mary igen?» – »Ja ... ja ...»konsekvensändrat/normaliserat var det hastiga svaret och det låg dervid ett så ömt och godt uttryck i dessa ord, att min fantasi började skena å Leonards vägnar. Sakta tog jag derföre kattungen ur fickan, lade den vid min okända grannes sida och smög mig sjelf, till förekommande af all säkerhet, tyst och obemärkt till ett motsatt hörn af kojan, der jag ändtligen om någon stund af trötthet insomnade.

24 Augustimorgonen hade grytt i sin glans, när jag några timmar derefter tidigt vaknade, tidigast af alla kojans innevånare. En strimma af morgonsolen smög sig in genom den smala gluggen ofvanför dörren och föll skimrande på en sofvande flickas kinder, ett ungt, godt och behagligt ansigte, purpradt af helsans och sömnens friskaste rosor. Invid henne närmare väggen sof en gubbe, med solbrända kinder och fårad panna. Flickan tycktes hafva, af omtanke för hans helsa, bredt sina mesta kläder öfver den gamle och sjelf hade hon lagt sin venstra arm öfver hans hals, för att sofva tryggare i denna ensliga olästa koja. Att dömma af kläderna var gubben en skeppare och den vackra flickan hans dotter. Jag hade således sannolikt gissat rätt ... de voro skeppsbrutna.

25 Ännu sofvo mina tungsöfda reskamrater. Mina ögon återföllo sakta igen, då jag förnam ett behagligt qvitter i stugan. Det var ett par svalor, som byggt sitt bo under takåsen och lärde sina ungar flyga. Då allt var stilla i kojan, gick deras djerfhet så långt, att de nedsatte sig på golfvet för att plocka larver och strån, såsom sed är bland dessa små vackra kräk. Men knapt hade miss Mary märkt detta öfverdåd, innan hennes kattnatur förledde henne till onda planer mot de små. Hennes små gråa ögon blefvo i hast stora, gröna och blixtrande, hennes svans krökte sig i besynnerliga bugter och hon kröp hastigt och smygande upp på flickans barm, i den sannolika afsigt, att derifrån försåtligen tillskansa sig en välsmaklig svalstek till frukost. Antingen nu denna rörelse eller missens i ifvern spända klor kommo den unga flickan att vakna, men jag såg henne uppslå ett par vackra blåa ögon och med en stor lång blick fästa dem på kattungen, hvars hufvud låg tätt invid hennes hals. Derpå blundade hon ett ögonblick, emedan solen sken henne i ansigtet, satte sedan handen till skydd öfver ögonen och såg med tviflande förundran på favoriten, lik en som erinrar sig en liflig dröm. Men misse glömde i detta ögonblick alla sina elaka förehafvanden, hvilket visst lände henne till stor heder. Hon kröp sakta upp till sin herrskarinna, strök sig vänligt mot hennes kind, lade sig derpå öfver hennes hals och började kurra och spinna godt. Då såg jag den unga flickans ögon glimma af glädje; »du stackars fattiga Mary»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliserathvad jag har gråtit öfver dig! Men säg då i alla dagar, hur har du hittat rätt på mig här?» – Jag har sett många möten mellan menniskor, som hållit af hvarandra, men i sanning få mer hjertliga än detta.

26 I detsamma vaknade äfven den gamle, flickan blef, under pysslandet med honom, varse oss andra och rodnade dervid ända upp till örsnibbarna, medan hon i största hast ordnade sin toilett. Jag fann nu nödigt att uppstå och i förbindliga ordalag ursäkta vårt oförsedda intrång i kojan. Den gamles i början kärfva ansigte ljusnade. »Vi äro olyckliga skeppsbrutna»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratUnder mist och storm stötte fartyget natten mot i går på Gaddens klippor och öfversvämmades med den hastighet af vågorna, att jag, min dotter och besättningen med möda hunno rädda oss i barkassen. Ehuru vinden var knapp, föredrogo vi att söka Finska kusten och anlände hit i går. Styrmannen och besättningen äro farna för att anskaffa folk och båtar för att berga hvad ännu bergas kan. Jag måste af illamående qvarstadna här; min dotter vårdade mig. Stackars fjolla, hon sörjer en qvarlemnad kattunge, hvilken hon fått till skänks af kommissionärens älskvärda dotter i Liverpool och uppkallat efter henne. Jag, min herre, har förlorat mera. Fartyg och last voro assurerade, intet menniskolif är spilldt: lycka nog vid ett skeppsbrott. Jag deremot hade medelst en lyckad spekulation i England realiserat all den lilla förmögenhet, jag ärligt förvärfvat under 20 mödosamma år och som skulle betrygga mitt barns framtid och min egen ålderdom för brist. Alla skeppets dokumenter och tusen pund sterling i säkra papper lågo inneslutna i mitt schatull. Det begrofs i vågorna och jag är en fattig gubbe, herre, en tiggare på min ålderdom! Ske Guds vilje! jag har dock fått behålla mitt barn och jag knotar icke emot försynens oändliga godhet.»konsekvensändrat/normaliserat

27 »Bra taladt, gamle man!»konsekvensändrat/normaliserat sade jag. »konsekvensändrat/normaliseratOch hvem vet, om icke Försynen underbarligen belönar denna er undergifvenhet. Detta skrin har jag uppfiskat i kajutgången på vraket af ert skepp. Känner ni det?»

28 Den gamle betraktade stum af häpnad sin förlorade egendom. Stora tårar rullade utför hans bruna kinder. »Min dotter»konsekvensändrat/normaliserat, sade han ändtligen, »konsekvensändrat/normaliserattacka du i mitt ställe denna man, som räddat allt vårt timliga goda. Jag är en gammal sjöbjörn, jag har inga ord nu, jag har endast ord, som Gud förstår, och jag vill tacka honom så godt jag kan.»konsekvensändrat/normaliserat – Den unga flickan gret, hon kunde ej heller säga ut huru innerligt tacksam hon var. Men jag afböjde tacken. »Det är ej värdt, mamsell»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag. »konsekvensändrat/normaliseratGud ville er väl och det har jag ingen förtjenst uti. Men vet ni hvad! Er allrasötaste lilla Miss Mary här skrek så ohyggligt och gastlikt deruppe i kryssmärsen, att hon så när skrämt tre modiga män på flykten. Och till tack för det jag den gången ändå hade courage att klifva upp efter bytingen, måste ni lofva mig en sak. Vill ni det riktigt på tro och samvete?»

29 »Åhja, det vill jag!» sade flickan med en blick, full af förtroende.

30 »Nåväl, så lofva mig då, att hålla af Leonard likasom förut, såvida han, som jag hoppas, förtjenar så godt af er.»konsekvensändrat/normaliserat

31 Den unga flickans ögon tindrade. Hon svarade intet, hon nickade blott. »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade den gamle skepparen, som åhört detta, »konsekvensändrat/normaliseratvår styrman är en hederlig ung karl och en rask sjöbusse, jag skall ej hafva något emot att det engång blir ett par af er båda. Men nu känner jag mig åter rask; jag vill sjelf ut att bestyra om bergningen.|3| Med min vilja skall ej så mycket som en pressänning förloras till assuradörernas skada. Vet min herre, att det svider i mitt hjerta, när jag hör, att det här i vårt gamla trofasta Finland, ännu stundom finnes män utan samvete, äreförgätna skurkar, som sätta högt assurerade fartyg på grund och sälja både sin timliga heder och sin eviga salighet för några lumpna tusen rublars vinst. Menar herrn det är roligt, att på utrikes orter höra det Finska namnet utskämmas för sådana infama rackartag? Nej ärligt skall jag bevisa min oförskyllda olycka och berga allt hvad bergas kan.»konsekvensändrat/normaliserat

32 »konsekvensändrat/normaliseratNu, mina vänner»konsekvensändrat/normaliserat, slöt Henrik, »konsekvensändrat/normaliseratser jag solen redan till hälften doppa sig i svala vestervågor, och min berättelse är i och med detsamma slut. Om min resa är icke vidare att förtälja, än att jag lyckligt anlände till hemmet och ett år derefter af tidningarna inhämtade den lyckliga föreningen af de unga tu, hvilka jag med Miss Marys benägna biträde, hade lyckan försona, uti den ensliga mörka fiskarkojan vid Björkö.