Marmorns Odödlighet
Kommentaari
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 9/4 1845.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 qvadrat-alnar ytmått som motsvarar 0,35 kvadratmeter.
1 quinquetter lampor med oljebehållaren placerad högre än veken och med god lufttillförsel, vilket ger ett stadigt sken utan rök.
2 jollra pladdra.
2 löjets skrattets.
2 sällare lyckligare.
3 täcka vackra, nätta.
6 bortdofta bortdunsta.
8 orangernas apelsinernas.
8 verldsmenniskorna de som är inriktade på det mer jordiska i tillvaron, syndarna.
8 feiskt sagolikt, förtrollande.
8 hänsofna avlidna.
8 elysium Elysion: i grekisk och romersk mytologi den fulländade lyckans och den eviga vårens land.
8 houris Houri: himmelsk jungfru inom islam.
Marmorns Odödlighet.
1 Lyckliga småstäder, i hvilka lifvets motsägelser broderligt räcka hvarandra handen inom några hundrade qvadrat-alnar! Invid hvarandra gå på den trånga gatan den fattige och den lycklige nästintill den rike och den olycklige; kojan höjer sitt låga tak af torf invid den stolta bygnaden af borgerlig lyx och tätt invid balsalongen med dess heta qualm och lysande quinquetter ligger kyrkogården med dess lummiga lönnar och svala skugga.
2 »Kom, låt oss inandas aftonsvalkan»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Lennart till Julia midt under balens yraste ungdomsglädje. »Jag hatar ej glädjen»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han; »du vet hur jag älskar att skämta och jollra. Men icke sannt, Julia? Det finnes äfven en annan glädje än löjets, och man kan stå|3| sällare invid en graf med mossa på, än i den larmande munterheten af en lysande salong.»
3 Augustimånskenet kastade sitt täcka silfver öfver tak och toppar. »Hvar äro vi?» sade Julia, som gått i djupa tankar.
4 »På kyrkogården»,konsekvensändrat/normaliserat sade Lennart med ett eget blandadt leende. »Förlåt mig, du dyra, icke förde jag dig hit för att skrämma dig med spöken och dystra tankar. Jag ville fråga dig, om det ej är underbart vackert att se månen kasta sitt odödliga bleka ljus öfver dessa grafvar och kors och dervid höra musiken från balen sakta ljuda genom det öppna fönstret ända hit?»
5 »Hu, Lennart, nej! Jag kunde aldrig tåla de gamle Egyptierne med all deras vishet, emedan de hade för sed att under sina gladaste gästabud ställa en dödsskalle på sitt bord.»
6 »Men säg, Julia, hvarföre är lifvet med alla dess sorger och armod så oändeligt skönt och rikt, och hvarföre är våren med alla dess stormar så outsägeligen ljuf? Känner du ej djupt i din själs botten, att de äro det blott emedan de äro så hastigt flyende, snabbt bortilande, korta och förgängliga, med vingarna ständigt spända till flygt? Och det som vid läsningen af Almqvist anslog dig med ett så eget behag, var det ej det, att i hans dikter trifves det rätt sköna och herrliga aldrig länge på jorden, utan vidrör den blott med tåspetsarna, för att, lätt som en dimma ur hafvet, snart åter bortdofta mot höjden. Endast stenen äger den sorgsna lyckan af en jordisk odödlighet.»
7 »Men, Lennart, de odödligt sköna marmorbilderna från fordom ....?»
8 »konsekvensändrat/normaliseratJa Julia, du har ett öga för konstens eviga ungdom; länge dröjde dina blickar vid forntidens Endymion i nutidens Stockholms slott; jag hade kunnat blifva svartsjuk på marmorn, om den ej varit så kall. Men vi med våra svala sinnen förstå ej här i norden den outsägliga skillnaden mellan en sten och ett menniskohjerta. En afton – det var för sex år sedan i April – lemnade jag Neapel för några timmar, för att besöka en af de täckaste villor i sällskap med en Engelsman, som medförde ett rekommendationsbref till ägaren af detta tjusande ställe. Vi mottogos med artighet och oss lemnades tillträde till slottet och alla dess omgifningar. O om du andats denna qväll i Italiens vår, om du druckit orangernas doft och sett stjernornas silfverskimmer mellan pinjer och lagrar när qvällen blef mörk! Färgade lampor upplyste trädgården, ljufva flöjttoner ljödo från skuggorna af en bortgömd häck och fjerran i parken hördes en ensam näktergal. Tyst som en ande gick jag genom de slingrande gångarna, berusad af stjernor, dofter och toner, för hvilkas mer än jordiska vällust språket icke äger ett ord nog rikt och uttrycksfullt. Aldrig när solen kastade sin bländande dager öfver parker och sjöar och verldsmenniskorna nötte sin tillvaro i mödor eller makligt sträckte sig på sinnliga hvilobäddar, aldrig syntes mig lifvet då så outgrundligt skönt, som i denna dofternas qväll, genombäfvad af en längtan utan namn, ett sväfvande feiskt behag, som snarare erinrade om de hänsofna skuggors elysium, än om denna jordens hastigt flyende vår. Sällsama oförklarliga känslor genomilade mitt bröst, mina steg voro som en drömmandes, och utan att jag visste huru, stod jag ensam i en liten rotunda midt i trädgården. Enkla och smakfulla pelare uppburo det lätta taket och från de öppna sidorna föllo den sent uppgående månens strålar på det enda synliga föremålet i detta lilla hednatempel, en skön qvinnobild, som i hvilande ställning lutade sig mot en skifva af finådrad marmor. Skygg och beundrande stadnade jag vid ingången; hvilken af jordens eller paradisets houris hade hit förirrat sig i aftonens tysta skönhet? Men snart igenkände jag marmorns eviga lugn; det var en Diana-bild, det sade mig kopplet vid hennes fötter, och denna bild var antik, det sade mig formernas harmoniska rundning och ett enda förloradt finger, hvilket tidens hand likasom på lek brutit af. Två årtusenden hade förgått sedan mästarens hand efter då blomstrande menskliga modeller mejslade denna bild ur marmorblocket, längesedan hade elementerna förskingrat hans stoft och hans namn visste ingen, men hans verk stod qvar, lika ung och lika skön lutade hans olympiska flicka i dag, som för tvåtusen år, sin arm emot stenen, det höga lugnet hade icke flytt från hennes panna, det himmelska småleendet dröjde ännu qvar på hennes läppar ... o om du visste, Julia, med hvilken namnlös känsla jag i denna passionfulla, hastigt förbrinnande italienska vår betraktade marmorns odödlighet! I denna stund var jag hednisk till sinnes, förgängligheten syntes mig hänga lik ett Damokles-svärd öfver all lifvets glädje, och sorgsen och tung syntes mig kristendomens sublima lära, att anden på jorden icke äger sitt rätta hem. Djupt upprörd, böjde jag ett knä för denna odödliga marmorflicka, lutade min brännande panna mot hennes svala bröst och gret.»
9 »Men kall var marmorn och i detta bröst slog intet hjerta, som kände hvad jag kände och led hvad jag led. En hemsk frost, en dödskall fasa spridde sig i mina leder från bildens kyliga bröst. Jag rusade upp. Hvad hade jag ej gifvit för en enda tröstande blick från denna tillbedda afgudabild! Men stela och själlösa stirrade hennes ögon, jag ryste tillbaka för deras outsägliga tomhet, hela bilden var förvandlad för min anblick, borta var dess leende och borta dess lugn, stum förtviflan målade sig i dess anletsdrag, och i hvarje drag läste jag namnlös smärta och den ljudlösa bönen: o menniska, gif mig din saliga rätt att dö! Och jag störtade ut bland pinjerna och lagrarna, bland dofterna och tonerna, i stjernornas sken och i jordens vår. Och jag tackade Gud, att detta lif var så kort, att den djupaste glädje på jorden städse sväfvade bort som doften mot höjden och att det herrligaste och skönaste ägde den menskliga rätt att förgås, för att i andra förklarade former evigt lefva.»
10 »Julia, du ljufva förgängliga blomma, önska dig aldrig marmorns odödlighet! Var lycklig i din korta vår och dröj för min sällhet qvar sålänge Gud behagar! Låtom oss älska jorden och lifvet, sörja med de sorgsna och glädjas med de glada, men låtom oss äfven älska den blåa randen af himlen, som begränsar detta böljande haf af lif och till hvilken Gud vill att vi, flyktiga vågor, skola drifvas af vinden, höjas mot dagen och glimma en sekund, för att sedan spårlöst sjunka tillbaka i det tysta outgrundliga djup, ur hvilket vi föddes!»