Ett Skärgårdsäfventyr.

1 Odödlige Friherre Münchhausen, du den ryktbaraste af alla jägare och resenärer, som med sina bedrifter förvånat verlden, huru vida öfverträffar du icke alla sednare tiders berättare i konsten att dikta med smak! Jag har hört resande af alla slag beskrifva sina äfventyr, jägare sina skytten, fiskare sina fängen, jag har hört dem ljuga – ljuga oerhördt, så att de trott det sjelfva, men ännu ingen din jemnlike har jag hört i berättarekonst, du står ensam, oupphinnelig och verlden har icke ägt tvenne som du, alltsedan krut, hagel och jägarehistorier uppfunnos.

2 Det var också dina minnesvärda förtjenster vi beundrade, Adrian och jag, medan vi, tvenne hugstore ynglingar, gungade i vår lilla grönmålade segelbåt utåt skärgården en vacker Septembermorgon, då en lindrig sydvest fyllde våra segel och sjö och land och himmel voro så vackra rundtomkring, att vår 14-årigekonsekvensändrat/normaliserat roddarpojke med sina kamrater Tiger och Diana af förtjusning somnade i|2| förstäfven. Himlen vete hvar vi uppfiskat ett temligen medfaret exemplar af den berömde friherrens bok, den vi båda fordom läst med största beundran och nu med nästan lika beundran åter omläste. Adrian var lika passionerad jägare, som jag var fiskare, och vi hade denna gång slagit oss tillsammans, med vilkor att troget dela vår tid mellan bössorna, hundarna, näten och metspöna. Boken gaf anledning till månget skämt under den milslånga färd vi förehade, vädret var det vackraste, våra lynnen de gladaste och seglatsen den behagligaste man kunde önska sig.

3 »Mins du»,konsekvensändrat/normaliserat sade Adrian, »den tjocke häradshöfding Barman, han som alltid skröt med sina lysande jagtbedrifter? Det var underbart med den mannen, han påstod sig hafva skjutit lärkan i flykten och svor uppå att ingen hare undgått honom under fullt språng på 60 steg, men ingen jagtkamrat påminte sig nånsin ha varit vitne till en dylik manöver. Det oaktadt var det icke så lätt att beslå vår goda Barman med någon klick på hans jägarerykte, ty som han visste med sig att han sköt ständigt bom, så sköt han aldrig ensam, utan endast när flera stodo i linie med honom och brände af på en hare som sträckte af framför linien. Föll då haren, så visst var det Barman och ingen annan, som träffat honom.»

4 »Jo jo, det finns mer än en Tit. Barman af samma ull.»

5 »Men icke alla hitta på att bli så upplexade, som denne. En dag i början på November, då första snön hade fallit, reste vi ut att jaga i stort sällskap, och Barman med. Knappt hade vi skingrat oss och skallet begynt, innan någon af oss knäppte en stor gammal hare. Nu måste vi narra Barman, sade vi, ty han stod på en annan sida af holmen. Sagdt och gjordt, vi framdrogo våra jagtknifvar, öppnade haren, uttogo innanmätet och instoppade i stället gräs, stenar, stekta strömingar och potates, ja slutligen också ett segelgarnsnystan, hvarpå vi åter fastsydde skinnet. Sakteligen smög sig nu en af oss åt Barmans sida och ställde den döda haren upprätt på bakbenen mot en buske med ett tillräckligt stycke segelgarn bundet om ena foten. Barman står och lurar, men ser ingenting förrän jag föreslår honom att gå några steg längre mot stranden, efter skallet hördes ditåt. Halt! hette det då, der står Jösse och lyss i busken; för sjutusan, jag sköt nyss af mitt skott, skjut du! Barman ser haren, glömmer sin regel och skjuter på 20 steg. Puff, der låg jösse, ty kamraten i busken drog honom i bakfoten. Hastigt springer jag fram och löser oförmärkt af segelgarnet. Barman söker dölja sin glädje; det der var en leksak för mig, säger han. Strax sammankallas hela sällskapet för att fira graföl, och stolt som en kung öppnar Barman sjelf sin hare, för att gifva hjertat åt hundarna. Snart framsticker gräset. Han har ätit nyss, säger Barman. Ja han måtte haft en glupsk appetit, infaller en annan, ty han tycks ha ätit gråsten. – Och potates, anmärker en tredje. – Och stekt ströming, säger en fjerde, det var då något starkt. – Hvad vill det säga, skrattar den femte, han har till och med sväljt ett segelgarnsnystan, alltid har han jagtlycka, den Barman, jag slår vad att han skickar den här haren till Sällskapet pro Fauna & Flora Fennica.» – Den stackars Barman stod der så flat och gäsande som en halfgräddad pankaka, och från den stunden var det slut med hans förträffliga jagthistorier, till stor skada för åhörarne.»konsekvensändrat/normaliserat

6 Så gick färden under glada samtal hastigt framåt och snart märkte vi på dyningarnes mäktiga rullning att vi nalkades öppna hafvet. Förbi holme vid holme, udde vid udde och sund vid sund framgled båten; framför dess stam forsade snöhvitt skum, här och der fördröjde en bank af sjögräs dess lopp, skaror af änder och gäss tågade under skri mot södern och tätt invid stränderna hoppade småfisken skygg undan gäddorna. Hösten var ännu knappt börjad, holmarnas grönska ännu fullkomligt frisk, och endast rönnars och aspars löf begynte på några ställen gulna och rodna. Dock låg i naturen ett något, som påminte att dess högtids- och glädjedagar allaredan voro sin nedgång nära, förgängelsens andedrägt susade redan genom blad och blommor, flyttfåglarna hade märkt på den att deras stund var inne. Men jägarens och fiskarens lif är icke böjdt för vemodstankar; när vextverlden tynar, ser han djurrikets innevånare falla i hans försåt och hans sinne är friskt alltid.

7 Tiger och Diana hade redan länge och otåligt sträckt sina nosar fram öfver båtskanten, då vi ändteligen nalkades målet för vår färd, en föga besökt klippholme invid hafsbandet, ej mycket öfver en qvart mil i omkrets och bevuxen på den ena klippiga hälften med tät granskog, på den andra lågläntare med asp, vide och björk. Då någon timma ännu fattades i middagsstunden, lemnade vi kopplet i pojkens vård och begåfvo oss ut för att på förhand undersöka den lilla holmen.

8 Det var en sällsam, en egenartad holme. Naturen hade här inom ett ganska litet utrymme sammanträngt hela sin vildhet och hela sitt behag. Medan de täckaste löfpartier prydde södra delens uddar, vikar och lunder, i hvilka vindens brus hade stillnat af till en vårfläkts lena suckar, höjde sig på nordsidan skrofliga klippor, med djupa klyftor, mossiga granar och ogenomträngliga snår. Sjelfva stränderna, på de ställen der klipporna ej stodo rätt öfver vattubrynet, fingo ett eget utseende af den mjällhvita fina sand, hvarmed de voro betäckta och hvaraf ögat bländades när solen lyste derpå. I denna sand hade talrika myrlejon sin boning, denna sällsamma larv, som bildar i sanden trattformiga öppningar och nedgräfver sig sjelf under trattens botten, dit han neddrager de myror, som för nära nalkats hans boning och halka ned med de rullande sandkornen. Glänsande insekter, såsom carabus nitensspråk: latin, och täcka blommor, såsom dianthus arenariaspråk: latin, gåfvo här och der ett enstaka behag åt strandens ödslighet, medan tätt ofvanför den de tofviga granarne syntes ensamt herrska. Mödosamt var det att bana sig väg in i denna vildmark, men rikligen ersattes mödan af ett ovanligt naturphenomen.

9 Vi befunno oss på en ås af kullriga granitblock. Öfverst på åsens kam voro stenarna små, icke större än ett barnhufvud, och nästan klotrunda. Ju längre man nedsteg åt båda sidor, desto större och massivare blefvo dessa sällsama klot, de lågo som lagda i rader och deras yta bildade en afmätt plan, alltintill åsens fot, der mäktiga block, lika regelmässigt uppradade, syntes beräknade att stöda och uppehålla det hela. Det var just det regelbundna, symmetriska och efter utseende afsigtligt beräknade i denna ås, som här i vildmarken förvånade vandraren. Länge uttömde vi oss i gissningar öfver tillkomsten af ett så ovanligt föremål. Var det en sällsam naturens lek, frambragt genom den af vetenskapen constaterade rullstensfloden? Eller var det ett verk af menniskohand? ett ättekummel måhända? en ofantlig lappgraf? eller en minnesvård? eller ett förvaringsställe för forntida vikingars röfvade skatter? Ingen kunde upplysa oss derom. Vår för|3|våning ökades, när vi på ett ställe i detta kummel upptäckte ett djupt hål, icke större, än att man kunde nedsticka armen deri. Vi nedkastade i hålet en småsten och hörde den rulla djupt, mycket djupt utför stenarna, tills dess ljud förlorade sig i en afgrund, om hvars vidd och rymd vi icke kunde hafva någon aning.

10 »Här»,konsekvensändrat/normaliserat sade Adrian, »här är ramt*)Provincialism. Säges om ett ställe, der det spökar.. Vi måste bestämdt sofva här i natt, hvem vet hvad underbart här kan möta oss. Men nu till middagen och jagten.»

11 Och båda aflupo förträffligt. Den lilla holmen hvimlade af harar, som snart upptogos af hundarne och drefvos öfver ett smalt pass mellan löfdungarna och granskogen till lätt byte för våra mordgevär. Klockan 6 på aftonen hade vi nedlagt hela holmens befolkning, bestående af 11 harar, med undantag af några halfvuxna ungar, dem vi quarlemnade som stamfäder för en ny framtida population. Tiger och Diana lågo flämtande i gräset och afbidade tåligt sina andelar i bytet, medan jägarne under gladt glam tömde en medhafd punschbutelj, till värdigt firande af det stora nederlaget. Och samtalet vände sig åter kring jagthistorier.

12 »Apropos»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade jag, »du, som väl beställd tingskarl, känner troligen huru det gått med Brok-Anders’ sak vid häradsrätten?»

13 »Brok-Anders? Hvad är det för en passagerare?»

14 »Du känner då ej hans jagthistorie. Vårtiden på sista isen i år var han med sin husbonde ute på skjälskytte och skickades sent om en afton hem till gården för att rekrytera matsäcken. Mellan unga Lisa, dottren i gården, och Anders var det litet väl, så att man ej kan förtänka honom om han blef något häpen, då han vid hemkomsten ser en karl i begrepp att klifva upp genom flickans kammarfönster. Lyckan eller olyckan ville att han just bar på axeln sin aldrig felande lodbössa, som dessa dagar nedlagt mången skjäl, och i hastigo mode lägger han genast an på rivalen, som knall och fall dimper i backen för skottet. Strax blir det klart för pojken att han begått mord, förskräckelse griper honom och utan att närmare efterse saken, tar han till flykten och har sedermera ej kunnat ertappas. Sällsamt nog, var likväl förbrytelsen ej af den svåra art han trodde. Den skjutne befanns nemligen vara en med knif beväpnad förrymd Korsholmare, som sedan erkände sig hafva tillärnat ett inbrott, kanske mord, och som efter några veckor åter tillfrisknade. Men Brok-Anders är borta i denna dag.»

15 »Jaså den historien. Pojken blef frikänd i går.»

16 »Det är godt, i fall han ej redan sprungit i sjön, ty man säger honom vara en duglig pojke. Låt oss nu sätta ut näten.»

17 Sexton nät lades nu ut från grunden och stenreflarna utåt sjön. Under denna sysselsättning mörknade Septemberqvällen och det blef tid att tänka på nattqvarter. Men på hela holmen fanns ej en enda lada, mycket mindre en menniskoboning.

18 Vid 20 år är man ej så noga: vi medtogo en del af vårt lilla pick och pack, jemte pojken och hundarne, samt begåfvo oss till stenåsen. Hvar och en yngling, med samma håg för det äfventyrliga och underbara som vi, skulle troligen ha valt samma besynnerliga lägerplats.

19 På höjden af åsen upptändes en eld af kådiga granqvistar, som gåfvo stark låga och tjock rök. Vid denna eld intogs vår aftonmåltid.

20 Förgäfves skulle inbillningen upptänka en på engång vildare och vackrare anblick, än den som eldskenet i denna vildmark frambragte. Natten var varm, mörk, månlös och stjernlös. Närmast i förgrunden hade vi klipporna, klyftorna, den sällsamma åsen, elden, röken samt gruppen af våra egna effekter och reskamrater, rundtomkring stodo de resliga granarna med sin långa mörkbruna lav och sina i eldskenet framskymtande spindelnät, bortom dem hördes hafvets mäktiga brus och kring denna tafla af ödslig storhet utbredde himlen sin oändliga skysvarta ram, formlös, ofattlig för sinnena, medan nattvinden, vuxen till storm, gick fram öfver de oskönjbara rymder och gaf hvarje löf, hvarje barr, hvarje gren en rörelse, som liknade lefvande varelsers.

21 Klockan var 8 om aftonen. Vi hade utbredt våra kappor öfver kullerstenarna och gjort oss hufvudgärdar af|2| våra skjutväskor. Utsträckta på detta icke just Sybaritiska läger, betraktade vi med ett nästan hemskt nöje den eld- och natt-tafla, som här erbjöds oss, medan de lätta rökskyarna ur våra masurpipor hastigt skingrades och försvunno i luftdraget.

22 »Jag känner mig löjligt hemsk till mods här»,konsekvensändrat/normaliserat sade Adrian, i det han jemkade skjutväskan bättre under hufvudet och bortjagade ett par myggor, som icke hade försyn att borra artesiska brunnar i hans panna. »Öfver detta ställe hvilar en förtrollning, och som allt trolltyg här i norden är af inhemsk finsk tillverkning, så känner jag mig dock rätt fosterländsk till sinnes, ungefär som om jag bitit halsen af en spindel. Tror du på legenden om Loths hustru?»

23 »Som förvandlades till en saltstod? Åhja.»

24 »Så säg mig då, hvad måtte icke här för en gräsligoriginal: gräslig, metamorphos ha ägt rum i hedenhös, när alla dessa klippblock och kullerstenar förvandlades från det de voro till det de äro! Här föreställer jag mig, stod fordom Hiisis borg, hvilken man annars, af förlåtlig okunnighet i den fornfinska geografin, förlägger till Paldamo. Tänk hvilket herrligt palats, om ock något klumpigt tillhugget! Hvilka murar! hvilka kolonner! Här spisade Kalevafurstarne björnar, såsom vi smörja oss med kramsfågel, sjufamnars jättepiltar knöto deras pjexband – om annars skodon brukades – och fagra tärnor af ett mastträds dimensioner kredensade ölet i jättegrytorna. O att all denna herrlighet skulle ramla för någon skelögd svartmuskig munks besvärjelser! Det måtte ha varit ett brak, ett skalf och ett thordön! Och när då mannen med kåpan läst palatset omkull, förbannade trollmän Kalevas furstar och ungmör in i dessa klippor i skrofliga vederstyggliga gestalter, och af dem sjelfva och deras redskap finnas endast dessa klotrunda stenar i behåll, – äggen som voro ämnade för jättarnes bord på olycksdagen. Sofver du?»

25 »Jag ligger och eftertänker, om man icke på nordvestra sidan af dessa klippor skall påfinna några af de refflor, hvilka man på skandinaviska halfön velat anse som evidenta bevis på rullstensflodens framfart i riktning från nordvest till sydost.»

26 »Ni halflärde herrar ären odrägliga med er naturforskning. Du har då ej accepterat mina hypotheser.»

27 »För att härröra från en Kongl Sekter, äro de beundransvärda.»

28 »Skulle tro det. Men när jag rätt betraktar denna stenvall, bär den vida mer en skandinavisk, än en finsk prägel. Jag vill hålla vad att vi sofva på ett ättekummel. Härunder måste ligga stora skatter eller stora knotor, välförståendes hjelteknotor. Det låter ganska väl tänka sig att Erik Väderhatt under sina härfärder till Finland här undanstuckit det byte han ej kunnat medföra och likaså möjligt är att det i denna natt är jemnt tusen år sedan skatterna med behöriga trollformler här emballerades. Hvad är alltså sannolikare, än att vi som jemnt tusen år sednare vid midnattstid befinne oss här, på ett oförmodadt sätt komme oss till det af våra förfäder röfvade arfgodset?»

29 »Uhum, hum ... våra förfäder ... jo men.»

30 »Se så, han somnar från hela herrligheten, den herrn. Joseph! ... han hör inte ... Joseph! .. nej ... Så hör då, jag påstår att det aldrig exsisterat och aldrig kommer att exsistera någon rullstensflod. Jag påstår att, om den funnits, så har den gått från sydost till nordvest ... Nej det är omöjligt, han skulle ej vakna, om ock alla dessa granar ruskade på sig i berserkagång och om alla dessa granitblock rullade öfver hvarandra som ärter i ett såll.»

31 Knappt hade Adrian uttalat dessa ord, dem jag i beqväm halfslummer rätt väl hörde, men var för kommod för att besvara, innan en stark vindpust skakade granarnas grenar rundt omkring och under oss in i sjelfva åsen hördes ett tydligt skrammel likasom af ramlande stenar.

32 Vi satte oss båda på engång upp för att lyssna.

33 »Han tog oss på orden, den gamle Hiisi eller Väderhatt, hvad han må heta»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Adrian muntert och knackade ur sin pipa mot en af stenarne. Ljudet af denna knackning hade något ihåligt, likasom man knackat på taket af ett källarhvalf.

34 Vi märkte det båda och sågo förundrade på hvarandra. Jag kastade några torra qvistar på den halfslocknade elden, som lifligt uppflammade.

35 Desto svartare syntes omkring oss natten.

36 Vi togo en sten och en annan och kastade den mot de på åsen liggande. Ljudet var detsamma toma, ihåliga.

37 »Det här måste undersökas»,konsekvensändrat/normaliserat menade Adrian. »Vi måste beväpna oss med tullvaktmästares falkögon och lurendrejares väderkorn, på det vi må veta om vi sofva på en stenhög eller på en mumiegraf.»konsekvensändrat/normaliserat

38 »Godt. Men låtom oss tåligt afbida morgonen.»

39 Efter detta korta afbrott i vår hvila, beslöto vi att på allvar insomna. Men det ville ej lyckas. Sömnens ljufva vallmo ville icke blomstra för oss. Förvirrade spökbilder jagade hvarandra oupphörligt i vår inbillning och granarnes sus och hafvets entoniga brus mot stränderna förfelade länge sin vanliga söfvande verkan på jägarnes förtyngda sinnen.

40 Ändtligen förlorade de toma hjernspökena form och gestalt, dvala föll på våra ögonlock. Troligen hade vi samtidigt insomnat.

41 Midt i natten vaknade jag plötsligen utaf att något kallt och klibbigt föremål kröp öfver mitt ansigte. Instinktlikt for jag med handen efter det krypande och kände en ödlas kyliga och fuktiga kropp halka mig mellan fingrarne.

42 Jag satte mig upp.

43 Nattmolnen hade på vissa fläckar af himlahvalfvet skingrat sig och man såg silfverklara stjernor blinka mellan de slitna töckenslöjorna. Längst bort i söder syntes det svaga skenet af månen i sista qvarteret. Elden tätt invid oss var nedbrunnen och matt glimmade glöden när någon ströfvande vindpust andades friskt på dem.

44 Med denna kärlek för det glänsande, hvilken Arndt säger vara egen för hela norden, betraktade jag länge det bleka skimret af dessa falnande glöd. Det förekom mig som vore de underbara ögon i natten, hvilkas eldsblickar gingo tvärt igenom den enslige betraktaren, jag tyckte mig se dem flytta sig och förändra plats, tills de slutligen lyste på en sida helt motsatt den, der vi upptändt elden. »Drömgyckel!» sade jag till mig sjelf och sökte att åter inslumra.

45 Men förgäfves. Vände jag mig åt vänster, såg jag eldsögonen der, vände jag mig åt höger, se så hade jag dem framför mig äfven der. Det var mig omöjligt|3| att undkomma dessa genomborrande ögonkast, de förföljde mig, oroade mig och fyllde mig med en obestämd fasa.

46 I hopp att få ro, steg jag upp för att ombyta plats.

47 Sällsamma villa! Äfven då förföljde mig ....

48 Nej, jag såg ej miste, det måste vara något mer än gycklet af en dröm. Jag kunde rätt väl till venster urskilja de halfförkolnade bränderna af gårdagens eld, men likaså tydligt såg jag till höger en blekröd ljusglimt vagga fram och åter.

49 Det kunde ej vara en fackla och det var likväl ej större än den, dock mycket svagare; med månens skimmer på kullerstenarna hade det större likhet – men månen var nu i sista qvarteret. Skulle väl en lysmask ...? Omöjligt. Nya gissningar.

50 Utan att väcka Adrian, steg jag upp och gick fram mot skenet. Icke förr än jag stod tätt derinvid, kunde jag öfvertyga mig att det härrörde från samma djupa hål i stenåsen, hvaruti vi dagen förut hade hört småstenar falla så bottenlöst ned. Det var ett matt eldskimmer och i detsamma såg man ett bland stenarne nödvuxet millefoliistånd af luftdraget sakta vaggas.

51 Jag lade mig ned på marken och lyckades böja mig så att mitt hufvud kom inom det lilla omfånget af ljusskenet.

52 I ett djup, hvilket natten och inbillningen troligen gjorde större än det var, syntes genom den slingrande öppningen skenet af en fackla, perta eller, för att tala efter mina första föreställningar då, – skenet af en kristall-lampett i salarna af ett féslott under jorden.

53 Hvar befann jag mig?original: mig.?

54 Månne i medeltidens romantiska halfdager, befolkad af elfvors och skogsråns vidunderliga gestalter, hvarest dvergarna smidde i bergen sitt förrädiska gull och bergakungens röfvade brud spann skinande silke i salar af saphir och gret så sköna perletårar af saknad öfver himlens ljus och jordens gröna lunder, dem hon aldrig mer skulle återse ...?

55 Eller befann jag mig midt i nittonde seklets prosa, jag, en af dessa dussintals naturfuskare, som i himlens skiftande skyar skåda idel färgade vattenångor och vid anblicken af majestätiska klippor endast tänka på den möjliga tillvaron af refflor, frambragta af rullstensfloden?

56 Ack skimrande dikter af fantasin, sagornas luftiga bländvärk, huru platt skulle ni ej förgås i detta samma nittonde sekels prosaiska athmosfer, i hvilken förnuftet sitter och solar sig i sin egen vishet och dikten, det sjelfsvåldiga gudabarnet, rider käpphäst på forntidens sägner, af brist på nyare material! Kristallslott och bergakung försvunno, i det jag tyckte mig se en menniskoarm framskymta i ljuset dernere, en arm beklädd med – skall jag utsäga det? – en vadmalströja!

57 Hade vi då sofvit på taket af en röfvarekula? Se der genast ett litet smyghål för den ystra inbillningen. Mera möjlig och icke mindre romantisk, var denna tanke likasåväl som den förra egnad att i nattens mörker spänna den oroliga längtan efter äfventyr, som ofta så naturligt angriper lifliga ynglingar med en smula fantasi på sin lott.

58 Nu väckte jag Adrian. Han skulle ej förlåtit mig, om jag missunnat honom anblicken af ett eldsken och ett spökeri i jordens innandöme.

59 »Adrian!» skrek jag i hans öra, »det spökar i berget!»original: berget»

60 Hastigt återvände vi båda tillsammans till öppningen i åsen, men kunde icke finna den i mörkret. Förbi var ljusstrimman utan spår och endast kolen af vår egen eld glimmade, som förut, för luftdraget.

61 »Du har drömt»,konsekvensändrat/normaliserat sade misslynt och gäspande min jagtkamrat. »Du betraktade så länge glöden i ditt granskap, att dina synnerver behöllo ett intryck deraf också när du såg bort mot mörkret på andra sidan.»

62 Anmärkningen hade i sjelfva verket mycken sannolikhet. Om man länge betraktar en mörk tafla på en ljus tapetvägg och derefter ser bort mot en tom sida af samma vägg, ser man på densama en mörk fläck – tusen likartade exempel att förtiga. Emellertid ... fackelskenet, den vadmalsklädda armen ... nej, det kunde ej vara en synvilla, i fall icke ... och det var ej heller någon omöjlighet ... min inbillning sålunda hade kompletterat den i sig sjelf underbara anblicken af ett ljussken under jorden.

63 På sömn var ej mer att tänka. Vi återtände vår brasa och kokade kaffe. Den lifvande mokkan stärkte våra dufna sinnen och kom särdeles väl till pass, ty det var kulet och en stark mist dref in ifrån hafvet. I underliga hvirflar rullade töcknet undan för eldslågorna och röken slog ned öfver våra hufvuden, innan den skingrades af de tynande nattvindarne.

64 Så inbröt ändtligen septembermorgonen.

65 Nu begynte undersökningen, som hade sina svårigheter, ty holmen, ehuru liten, var högst oländig. Här genomletades nu hvarje snår, hvarje klippa granskades noga och hvarje rörlig sten upplyftades. Länge blef denna inqvisition utan andra resultater, än upptäckten af några trastbon och dito myrstackar. Slutligen fann dock Adrian vid sidan af en ofantelig kullfallen gran det sparsamma gräset nedtrampadt.

66 »Hitåt!» ropade han triumferande.

67 Med laddade bössor på axeln – ty man visste icke om man här borde vänta en varelse af vänlig eller fiendtlig natur – upplyftades nu granens bruna förvissnade grenar. Och se! under en af de största ruskorna fanns den oregelbundna, till hälften nedrasade ingången till en naturlig grotta.

68 Grottor ser man oftare omtalas i romaner, än man påträffar dem i verkligheten. Vårt land äger icke många, dock en och annan. Jag påminner mig »Dyviks kyrka» i Sibbo skärgård i Nyland. Den vi här funno syntes vara ganska rymlig. Här, menade vi, gällde det nu att bemäktiga sig Erik Väderhatts röfvade skatter.

69 En svag dager inföll genom öppningen, genom hvilken vi försigtigt inkröpo, ej utan en sällsam känsla vid tanken uppå att vi möjligen instucko våra hufvuden i ett vargbo eller en röfvarekula. Ty medan våra kroppar stängde dagen, förmörkades grottan hel och hållen.

70 Hukande och stapplande trefvade vi framåt, i det vi kände oss före med bösskolfvarne. Vi hade icke gått långt innan Adrian, som gick förut, kände kolfven vidröra ett mjukt föremål.

71 Vi stadnade för att lyssna och hörde ett tungt andetag.

72 Strax derpå rörde sig något i mörkret, en varelse kastade sig öfver oss och sträfvade fram mot utgången.

73 Vi hade icke kännt hvarken klor eller huggtänder, men väl sport ett undertryckt anskri, som påtagligen var en menniskas.

74 Adrian hade fallit omkull och i fallet fått tag i mitt ben. »Jag har honom!» ropade han, och dervid drog han också mig omkull.

75 Jag åter hade fått tag i en arm, hvilken jag med all makt fasthöll. »Den bofven håller fast min högra arm»,konsekvensändrat/normaliserat skrek Adrian och dervid gaf han mig en försvarlig örfil, som dock mera träffade nacken, än destinationsorten. »Var lugn, Joseph, jag håller på att klappa upp kanaljen»,konsekvensändrat/normaliserat skrek nu min vän i sin villa, och applicerade ytterligare ett par dugtiga rapp på min rygg. – »Han tar emot, den besten»,konsekvensändrat/normaliserat ropade äfven jag, utan att märka misstaget, och dervid besvarade jag rappen så godt jag kunde.

76 Men längre fram mot utgången, der dagsljuset i någon mån belyste föremålen, sågo vi nu en man krypande på alla fyra med skyndsamhet bortila.

77 »Så för tusan, der undslapp den ena»konsekvensändrat/normaliserat, skrek Adrian.

78 »Men»,konsekvensändrat/normaliserat invände jag, »det är ju du, som slår mig.»

79 »Och du mig»,konsekvensändrat/normaliserat svarade han lika förundrad som jag.

80 »Fort, låtom oss eftersätta rymmaren!»

81 Utkomne ur hålan, spejade vi förgäfves efter flyktingen.original: flycktingen. Misten låg tät och ogenomskådlig kring alla föremål. Redan började vi uppgifva hoppet att här kunna göra rättvisan en tjenst och erinrade oss i stället vår stackars öfvergifne roddarpojke och vår båt, hvilken rymmaren kunde begagna för att undkomma från holmen och ännu dertill göra ett godt kap med våra qvarliggande effekter.

82 Vi skyndade till båten. Den var borta.

83 Borta! Och vi, qvarlemnade utan matsäck på en enslig holme! Häpna stodo vi der.

84 Då prasslade det i buskarna och se! mot oss skyndade Tiger, vänligt hviftande på svansen. Han hade ihjälbitit en harunge och förde den allersompligtskyldigast till sina herrar.

85 »Such! suchspråk: tyska, Tiger!» ropade jag och det kloka djuret nedlade haren i gräset och började vädra i buskarne och snåren.

86 Snart hörde vi honom häftigt skälla, och i detta skall instämde jemväl Diana, som tycktes ha ströfvat på egen hand. Ledde af skallet, nalkades vi nu en klyfta i klipporna och i klyftan satt en man. Det var vår rymmare, man kunde ej misstaga sig på hans slitna kläder och förvildade utseende.

87 »Gif dig godvilligt, du ser att vi äro beväpnade!»

88 Mannen syntes nedslagen och svarade icke.

89 »Men»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast jag, ... »det är ju Brok-Anders sjelf!»

90 »Så heter jag»,konsekvensändrat/normaliserat genmälte han entonigt.

91 »Och du vet ej af att du är frikänd af rätten?»

92 Mannen sprang upp. Han tycktes ännu tvifla.

93 »Du vet kanske icke heller att du ej dödat, endast sårat karlen som du sköt uppå, och att denne var en rymmare från Korsholm, just stadd i begrepp att göra inbrottsstöld?»

94 »Jo det vet jag»,konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen lifligare.

95 »Nåväl, du frikändes af rätten i förrgår och kan utan fruktan visa dig hvar du behagar. Följ nu med oss!»

96 »Nota benespråk: latin simmande, ty vår båt är sin kos.»

97 »Det har ingen fara, ingen fara alls»,konsekvensändrat/normaliserat skrek den arme rymmaren i sin glädje och klättrade i detsama med en ekorres vighet upp i en gran.

98 »Hvad gör du der?» frågade vi båda med en mun.

99 »Hvad jag gör? Åhå, jag ser efter den som nog skall föra oss härifrån utan simmande. Men misten är så tjock.»

100 »Väntar du någon hit?»

101 »Tyst, jag tycker mig höra årtagen ute på fjärden.»

102 »Så stig då ned och visa oss först din håla i åsen.»

103 Mannen steg ned och sprang före oss med en brådska, som var högst besvärlig att efterfölja. Komne till grottan, kröpo vi in och snart hade värden på stället tändt ett par pertor och stuckit dem i en springa mellan stenarna. Innan det skedde, hade jag likväl hunnit varseblifva en liten strimma af dagsljuset, som föll in genom en smal öppning i stenhvalfvet öfver grottan.

104 Dennas inre liknade just icke något féslott. Naturen, som icke sällan roar sig att efterapa menniskoverk, likasom dessa naturen, hade här hvälft ett temligen regelbundet hvalf af mäktiga granitblock, sammanhållna, som det syntes, endast af sin egen tyngd. Fuktig mossa betäckte hålans väggar och här och der föll från dem en plaskande vattendroppe, som under årtusenden syntes hafva hålkat gröpper i hårda graniten. Inga droppstensbildningar,original: droppstensbildnindar, inga naturliga marmorpelare firade denna ensliga tillflyktsort och i stället för Erik Väderhatts skatter såg man här endast de tarfliga lemningarna af en till hälften tömd matpåse och en alls icke ålderstegen filbunke. Spånor och trädvirke betäckte hålans golf och på en häll invid stenväggen lågo flera dussin nya trädskedar samt bunkar, ämbaren och annat nyss förfärdigadt trädarbete. En halmkudde och en snygg yllerya utgjorde rymmarens bädd.

105 Här hade Brok-Anders tillbragt snart fyra månader utan annan tideräkning, än solens stigande och sjunkande på sommarhimmelen. Trädslögd hade förkortat hans dagar och ofta om nätterna, då samvetsoro störde hans hvila, hade han vid skenet af pertan arbetat på sina trädskedar under bön och tårar. Hans vakande under nästlidna natt förklarade tillräckligt det sällsama eldsken, som genom hålet i grottans hvalf nådde mina blickar ofvanför på åsen.

106 »Men»,konsekvensändrat/normaliserat invände jag vid hans berättelse, »hvar tog du på denna ensliga holme mat?»

107 »Gud skickar sina englar till den förföljde.»

108 »Bruka då englarna också medföra färska filbunkar?»

109 »Det kan väl hända»,konsekvensändrat/normaliserat svarade han muntert och begaf sig ut.konsekvensändrat/normaliserat

110 Vi följde.

111 Den starka misten hade något lättat sig och låg nu som ett det lättaste, mjukaste bomullstäcke öfver grantopparna. Längre utåt hafvet låg den lägre. Och derute hördes nu tydliga årtag. En båt närmade sig.

112 I båten satt en flicka. Skygg hvilade hon på årorna, då hon såg oss på stranden, och fortsatte derefter med skenbar likgiltighet rodden utmed stranden.

113 »Hvart gäller resan?» flög utåt hafvet Adrians fråga.

114 »Till Lärkholmen för att hämta ett får»,konsekvensändrat/normaliserat blef svaret.

115 »Vänta bara»,konsekvensändrat/normaliserat sade nu den bakom klippan gömde Anders och klappade tre gånger i händerna. Flickan lyssnade.

116 Snart stod hennes båt med stäfven mot stranden.

117 »Här»,konsekvensändrat/normaliserat sade Anders, »är en engel af det slag, som hämtar filbunkar åt de förföljde, och sådana englar äro så goda som trots någon annan. Snart i fyra månader har Lisa hvarje onsdag och lördag i storm och regn, i dimma och mörker ensam rott ut till min gömda bostad här, och från gården hit är dock nära sex fjerndels väg. Nu kommer hon för att berätta mig att jag är frikänd.»

118 »Frikänd?» upprepade flickan dröjande.

119 »Rätt och jemt så fri som ekorren i granen, fri att söka mig till och med en annan flicka ....»konsekvensändrat/normaliserat

120 »Sök då!» sade Lisa med en min.

121 »Vid närmare besinnande är jag dock bäst nöjd som det är»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Anders menande.

122 Nu nalkades pojken. »konsekvensändrat/normaliseratBåten står quar»konsekvensändrat/normaliserat, sade han.

123 »Det är inte möjligt.»

124 »Jo, men inte på östra sidan af holmen, der herrarne sökte. Herrarne landade ju på vestra sidan.»

125 Vi skrattade.