Avsnittet publicerades 25/1 1862:|3|

Källan i Ljungars skog.

Novell.

Företal, innehållande klockaren i Ukkola, välbetrodde och sångfärdige kantorn herr Paganini Grönqvists märkvärdiga lefnadsöden, berättade i bref till utgifvaren af Helsingfors Tidningar.

1 Ärade herre!

2 Änskönt jag icke torde kunna berömma mig af tit. personliga hågkomst, alldenstund min herre utan tvifvel längesedan förglömt en af många oblida öden pröfvad och på sistone hit upp i detta rama bondlandet nedfallen ringa, före detta barnfödd Helsingforsbo; så vågar jag icke förthy falla min herre besvärlig med hosföljande papperslunta, den jag beder m. h. vid tillfälle genomläsa och, der så m. h. för godt finner, af trycket utgifva. Jag hade visst intet mod att göra m. h. omak härmed, ifall intet jag, som nu redan på sjunde året med dryg kostnad, det må jag säga, lagt mig till Helsingfors Tidningar i bolag med länsmannen, inspektoren, brofogden och andra af socknens förnämligaste män, skulle derigenom kunna räkna på m. h. särskilda gunst och bevågenhet. Jag har sagt till mig sjelf: var intet bang, Grönqvist, herrn der har förtjenat vackra pengar på dig och skall intet ta illa upp, om jag säger honom hvad som ligger mig på hjertat. Jag har troget samlat hans avisor med allt hvad dertill hört af frönotor, bokkataloger och alla sorters profnumror; jag har satt hela min husliga lycka på spel, för att berga dem ur mors rofgiriga händer, hvar gång vi klistrat kungörelser på väggspringorna eller klippt papper åt hönsen; och så må jag väl, ursäkta mig, veta att m. h. tryckt sämre saker, än dem jag nu skickar m. h. till pränt. Ja, jag må väl säga, att då m. h. säkerligen intet kan taga på sitt samvete att allt hvad han tryckt är sannt, men jag deremot känner mycket sannt som aldrig blifvit tryckt, så tyckes mig att jag med godt mod kan stämma upp melodin, hvarpå m. h. sätter henne på noter och församlingen faller in, såsom det sker i Ukkola moderkyrka, undantagandes att inga noter behöfvas för dessa bräkande landsfår, som endast hugga i, när jag gifvit dem klaven.

3 Detta och annat mer har jag sagt till mig sjelf med den berömvärda uppriktighet, som alltid hört till min karakter. Men emedan mitt ärende står i ett visst sammanhang med min egen ringa person, såsom tramporna i ett orgverk på sätt och vis äro skulden till alla ljufliga melodier, som derifrån utgå, och m. h. med skäl torde undra huru en fattig konstnär och obetydlig medlem af kyrkorådet i Ukkola understår sig att taga befattning med så höga och förnämliga ting; vill jag i största korthet såsom företal berätta min egen olycksfulla historia, m. h. måhända till någon uppbyggelse samt androm till skräck och varnagel, hvilka, i likhet med mig, äro frestade att med ett alltför blindt förtroende öfverlemna sig åt lyckans gunst och farorna af sin egen inneboende kallelse.

4 På det således m. h. icke må sväfva i okunnighet om min person och rätta orsaken till mina olycksöden, vill jag således intet lemna osagdt, att jag föddes i Helsingfors »den 19 hujus detta år», såsom prestbetyget sanningsenligt intygar, och var min fader derstädes skräddare i det dåförtiden af skräddare och skomakare uppfyllda Gloet. Som hela Grönqvistska slägten i alla tider varit känd för sina musikaliska anlag och min salig far trakterade guitarren med icke mindre konstfärdighet än nålen, samt jag dessutom redan i första veckan af min tillvaro befanns vara begåfvad med en förundransvärd sångstämma, beslöts att jag skulle erhålla ett dopnamn af så konstrik betydelse, att min framtida ryktbarhet derigenom kunde blifva likasom hallstämplad redan i vaggan. Och änskönt min salig mor, som kunde spela klaver, ifall vi haft något sådant, ville för min sångs uppmuntran kalla mig Catalani, gick hennes vilja, hvilket sällan hände, icke igenom, alldenstund Catalani påstods vara ett fruntimmersnamn. Alltså blef det dervid, att jag erhöll det frejdade namnet Paganini Grönqvist, hvilket jag med fog bör kalla första upphofvet till alla mina olyckor.

5 Jag vill icke besvära höggunstige herrn med en omständelig skildring af mina första lefnadsår, under hvilka jag uppföddes med mjölvälling, semlor och kaffe samt vexte, som andra dödliga, två eller tre tum om året, tilldess jag blef långa bengeln. Min salig fars kunder torde ännu hafva min vextlighet uti friskt minne, ty då min garderob alltid var rikeligen försedd med det öfverflödiga af kundernas tyg, hörde det till naturens ordning, att för hvarje tum mina skörten tillvexte i längden, blefvo kundernas rockar i samma mån snäfvare. Emellertid, och eftersom tillräckligt många lappar fallit vid sidan af det stora nötta bordet uti min fars verkstad för att tillförsäkra mig en gentil uppfostran, begyntes densamma dermed, att jag ända till mitt tolfte år intet annat gjorde, än åt, drack, sof, kastade kronvägg och sprang med pappersdrakar, förutom det att jag spelade guitarr och sjöng gesällvisor, när jag intet hade annat att göra. Det var en lycklig tid, som jag ännu med vemod påminner mig, ty salig far, som sjelf var ett geni, hyste den oförgripeliga mening att genier aldrig behöfva lära någonting eller tillklippas, tråcklas, sys, pressas och borstas som andra plagg, utan hänga genast fullfärdiga, styfvade och decarterade på en enkom knagg uti naturens verkstad, der man blott behöfver taga dem ned från klädhängaren.

6 För att likväl gifva mig en aning om min tillkommande bestämmelse, tillhölls jag nog flitigt att vid alla konserter smyga mig bakvägen in på läktaren i stora societetshussalen, hvilket var mig så mycket lättare, som jag på möderne hade lyckan vara slägt med salig vaktmästar Bergman och alltid brukade hjelpa honom att plocka de qvarblifna ljusstumparna ur salskronorna. Änskönt jag då tillbragte mesta tiden på läktaren med att äta äpplen och rita gubbar på väggarna, blef jag likväl utan synnerlig möda invigd i konstens hemligheter och fick efterhand göra bekantskap med alla de stora kringresande virtuoserne, från och med Ole Bull till och med – mig sjelf, hade jag så när sagt; ty från den tiden blef jag öfvertygad om hvad hela min slägt redan länge vetat, nemligen att i mig bodde utomordentliga frön till ära och ryktbarhet.

7 I förbigående sagdt vill jag äfven nämna, att jag från samma tid begynte vinlägga mig om literära öfningar, nemligen abcbok och katkes, hvarmed jag likväl ej kom synnerligen långt, emedan min salig mor alltid klagade att jag läste ihjäl mig, och jag hade ett så klingande hufvud försäkrade hon, att det vore tids nog för mig att läsa, sedan jag blifvit magister. Den förträffliga gumman hade nemligen en viss förkärlek för den akademiska banan, hvilket troligen kom deraf att hon var kusin till salig vaktmästar Häggström, hafvande således sin hand med i både societeten och akademin, der hon blef anstucken af de rådande lärdomspustarna. Hon var derföre öfvertygad om att jag kunde taga graden på köpet, likasom man på den tidens kapprockar brukade till öfverflöd sätta en extra krage. På mig hade likväl denna äregiriga plan en ganska ringa verkan, ty när min far i en svag stund lät öfvertala sig att skicka mig till lägre elementarskolan, absolverade jag lyckligen kursen på tre dagar, under hvilken tid jag engång ihågkoms med föreställning och fem gånger med plaggor, varefter både jag och mina föräldrar ansågo mig hafva nog af de publika läroverken.

8 I stället fick jag nu informator, en liten treflig student vid namn Mosander, som var skyldig min far för vissa nödvändiga plagg och benäget åtog sig att konditionera för maten. Ännu kan jag ej utan rörelse erinra mig denna förträffliga menniska, som så väl förstod att uppöfva mina naturliga anlag, ty af honom inhämtade jag på ett ganska angenämt sätt allehanda nyttiga lärdomar. Jag kan ej säga att vi mycket befattade oss med tabula, geografi och andra sådana saker, hvarmed pojkar, som icke äro födde till någonting stort, bruka möda sin trånga hjerna. Våra bokliga studier idkades mest på det sättet, att min vän Mosander låg raklång på soffan med pipan i munnen, medan jag läste högt för honom ur »Fernando Lomelli eller hämdens kulor» samt andra högst lärorika röfvareromaner, dem han fört med sig uti den slitna skinnkappsäcken och som utgjorde nästan hela hans bibliothek. Hvar gång desse röfvare voro ansatte af sbirrer, som hände ofta nog, underlät Mosander sällan att inskärpa hos mig det dödliga hat, som han sjelf hyste till all slags polis, och då dessa lärdomar oftast interfolierades med passande historier om slagsmål och krakel, i hvilka min lärare alltid varit oöfvervinnerlig, begrep jag klarligen, att det sanna hjeltemodet är det, som gör mesta oväsendet här i verlden, utan att fråga efter sådana onaturliga band, som tyranniska lagar uppfunnit för att förtrycka och plåga menniskorna.

9 Utom dessa gagneliga kunskaper inhämtade jag äfven af min vän Mosander konsten att röka, konsten att spela mungiga, konsten att hvissla och konsten att slå käglor, hvilken sistnämnda vi brukade idka på Thölö »Wirthshaus zum Vergnügen», dit vi emellanåt gingo ut för att botanisera. Men som det var beramadt i ödets bok, att Grönqvistska slägten i mig skulle erhålla ett musikaliskt snille, var det naturligt att mina virtuosliga öfningar ansågos för hufvudsak, och mina framsteg deri voro verkligen så snabba, att de framlockade glädjetårar ur mina förtjusta föräldrars ögon. »Paganini», sade min far till mig en dag, sedan jag sjungit för honom »Du blickar och jag glömmer» med ackompagnement af guitarr och hvissling i pauserna, – »Paganini, du kommer att öfverträffa din gufar – du förtjente vara den store mannens guson. Säg mig, hvad tycker du mera om: att gå till Stenvik och lära dig blåsa flöjt, eller att gå till Pacius och lära dig spela fiol?»

10 »Kära pappa»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag, »konsekvensändrat/normaliseratden som kan hvissla, behöfver sin mun till något bättre än blåsa flöjt; då tycker jag mera om att spela fiol.»konsekvensändrat/normaliserat

11 »Nå godt»konsekvensändrat/normaliserat, sade min far, »konsekvensändrat/normaliseratdu skall få gå till direktör Pacius, fastän jag intet tror att han kan lära dig mycket mer än du redan vet. Fiol och guitarr, det kommer på ett ut. Men du kan likväl lära dig handgreppen; och så kan du liksom händelsevis hvissla en stump för honom. Tusan, pojke, jag tycker hvad han skall få stora ögon!»

Avsnittet publicerades 28/1 1862:|2|

12 Jag var den tiden en lång, mager och oppnäst slyngel om sexton år, med spikrakt ljust hår, bleklagd hy och Grönqvistska slägtens betänkliga uppsyn; gick klädd i blå studentmössa med kokard, som på afstånd kunde tagas för lyra, röd halsduk med stor ros, rutig sidenvest och vid högtidliga tillfällen blå frack med blanka knappar. I denna för min tidiga ryktbarhet passande utrustning gick jag till direktör Pacius och förklarade att jag hogen drogen ville lära mig spela fiol.

13 Mästaren satt bland sina noter och hade brådt med att inöfva ett nytt oratorium. »Har herrn tagit lektioner förut?» frågade han helt kort, utan att visa sig det ringaste smickrad af mitt besök.

14 »Jo, för mig sjelf», svarade jag med rättmätig stolthet.

15 Detta svar tycktes roa honom, ty han yttrade, utan att se upp från sina långstreckade papper: »herrn tycks vara mycket nöjd med sin lärare?»

16 Jag bockade och sade: »man gör så godt man kan.»konsekvensändrat/normaliserat

17 »Nå godt»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han: »konsekvensändrat/normaliseratder är en fiol; spela något, så får jag höra hvad herrns lärare duger till.»konsekvensändrat/normaliserat

18 Jag förklarade då att jag trakterade guitarr och äfven hade någon insigt i hvissla.

19 Direktören skakade otåligt på hufvudet, men han måste likväl ha funnit något utomordentligt hos mig, ty han frågade om jag kände Carullis guitarrskola.

20 »Är det noter?» frågade jag.

21 »Noter?» Den stränge mästaren såg på mig och yttrade något som jag icke rätt förstod, men hvaraf jag kunde finna att han icke ansåg mig vara fullt så genialisk, som jag sjelf föreställde mig.

22 Jag fann att han misstagit sig om min person och förklarade med det lugn, som medvetandet af eget värde alltid ingifver, att jag aldrig befattat mig och aldrig i min lefnadstid tänkte befatta mig med hvarken skolor eller noter.

23 Knappt var det sagdt, innan jag, utan att veta huru, kom nedför trapporna och befann mig på gatan. Efterverlden skall finna det otroligt, men icke destomindre är det sannt, att jag, hela Grönqvistska slägtens|3| hopp och ära, blef tyranniskt jagad på dörrn, för det att jag föraktade onödigt bråk med några usla prickor uppspetade på svarta streck, dem någon fornverldens svartkonstnär enkom uppfunnit för att mörda musiken! Detta grep mig. Jag hade läst Fernando Lomelli eller hämdens kulor och beslöt fördenskull under hemvägen att blodigt hämnas min skymf på hela menskligheten; – ja att med min fars gesäller och Mosander i spetsen draga ut till Nurmijärvi skog och inrätta ett röfvareband mellan Nuckars och Skafvaböle!

24 Lyckligtvis mötte mig min vän Mosander i porten till vår gård och afhörde med förvånande kallsinnighet mina rysliga hämdplaner. »Röfvare?»konsekvensändrat/normaliserat sade han; »konsekvensändrat/normaliseratdu har rätt, Paganini; vi måste söka tillstånd hos magistraten till detta lofliga näringsfång. Och undertiden kunna vi gå att botanisera till Thölö.»konsekvensändrat/normaliserat

25 Sagdt och gjordt. Det var en vacker dag i April. Mina upprörda känslor lugnades något, när vi kommo till Gebauerska villan; vid Esbo tull hade jag försonat mig med mitt öde, och vid Thölö var jag färdig att omfamna myriader, som den store skalden Schiller von Göthe så sannt uttrycker sig.

26 Jag har understått mig att om denna märkvärdiga händelse vara något omständelig, på det att min herre tillfyllest må uppskatta mina oblida skiften och det berömvärda tålamod, med hvilket jag städse förstått att bära verldens misskännande. Jag mins den dagen ännu såsom vore det i går; lärkorna qvintilerade, trädgårdsryssarne stökade i sina kålsängar vid landsvägen, och käglorna rullade borta på Sparbanken. Vi tillbragte på Thölö en mycket angenäm dag i sällskap med en harpspelarefamilj, som intet spelte efter noter; och som jag i dem fann konstnärer efter mitt sinne, dröjde intet länge, innan jag med min talent bidrog att förhöja harpornas välljud och den lilla brunögda Filutzkas böhmiska visor. Olyckligtvis råkadeoriginal: råtade min fars gesäller den dagen hafva fri måndag och höllo till i trakten af Thölö. Och som icke ens vänskapens förtroliga band och daglig sammanvaro alltid förmå att ändra naturens ordning, som på min tid bjöd att studenter och gesäller borde lefva i manhaftig fejd med hvarandra, hände sig att Mosander, den ärlige mannen, råkade ut för något krakel med gesällerna; och vankades dervid ett och annat. Nu fanns bland min fars gesäller en stubbhårig, krokbent man vid namn Nyström, hatare af all högre musik, och besagde Nyström hade om mig gjort en smädevisa på »Ej ole ajatspråk: finska», hvaraf jag nu endast kan påminna mig första strofen:

konsekvensändrat/normaliseratSkräddar Grönqvists flaska, der är vatten, men ej vin i;

Större lätting finns på jorden ej än Paganini;konsekvensändrat/normaliserat

28 hvaraf m. h. kan finna, för hvilka förföljelser min oskyldiga ungdom var utsatt. När alltså denna lika plumpa som nedriga visa blef oförsynt sjungen på öppna landsvägen, fann jag mig billigt befogad att lyda vänskapens röst och deltaga i handgemänget, hvilket slutades så, att polisen lade sig deremellan och min vän Mosander efter det tappraste motstånd blef öfvermannad och krigsfången; men jag, som kom undan med förlusten af min studentmössa och ett af de blå frackskörtena, retirerade i god ordning tillbaka till Thölö, der mina vänner harpspelarefamiljen just stodo i begrepp att fortsätta sin musikaliska vandring åt Åbo sidan.

29 Hvad skulle jag göra? Må den ömme deltagaren i mina olyckliga öden besinna, om jag väl kunde återvända till en stad, der jag blifvit misskänd, skymfad och slutligen ett mål för sbirrers despotiska framfart? Nej, en Grönqvists ära kunde icke underkasta sig en sådan förödmjukelse. Snarare syntes en framtid af ära vinka mig vid sidan af dessa aktningsvärde konstnärer, som hade mod att försaka allt för konsten och friheten, och jag beslöt att uti min person återupplifva de gamla trubadurer, om hvilka bibliotheket i Mosanders kappsäck haft så mycket att förtälja. Vill ock intet förtiga att jag sett och beundrat Preciosa på hr Westerlunds theater, hvilket torde vara nog sagdt för att förklara mitt beslut. – Filutzka, jag tillhör er! – Papa mycke geld, nicht wahrspråk: tyska? sade böhmaren. – Ja, ja, svarade jag. – Vi vara vänner im Tod und Lebenspråk: tyska, utropade min musikaliskeoriginal: muskkaliske beskyddare, och derpå anträdde vi utan dröjsmål vår vandring. Jag utbytte min vanskörtade frack mot en urblekt f. d. sammetsjacka, fick på mitt bara hufvud ett slags barett, som skulle anstått en röfvaranförare, och vandrade utan saknad, men full af lysande förhoppningar, med harpan på ryggen bort från min födelseort.

30 Två veckor varade vår poetiska vandring från den ena gästgifvargården och herrgården till den andra, under hvilken tid jag i sanning kan säga att min så lyckligt begynta uppfostran blef på ett värdigt sätt fulländad. Ty utom att jag gjorde förvånande musikaliska framsteg och väckte den största beundran hos landsbygdens okonstlade invånare, begrep jag allt tydligare, att den sanna friheten består uti att göra allt hvad som faller en in, likasom att man bör söka den verkliga sällheten uti en fullkomlig ledighet från allt obehageligt arbetsbråk. Dock knappt hade jag inhämtat dessa nyttiga insigter, som så väl öfverensstämde med mina medfödda anlag, innan ödet, som alltid varit min lott, ånyo öfverhopade mig med sina obegripeliga förföljelser. Denna gång var det min far, som låtit spänna före sin åldermansschäs och med sin ankomst till Fiskars, der vi just höllo på att med våra musikaliska öfningar öfverrösta hamrarnas dån, gjorde ett nytt och tyranniskt afbrott uti min ärofulla konstnärliga bana.

31 Jag vet ännu i denna stund icke hvem som plötsligen ingifvit min far den vådliga villfarelsen, att ära och ryktbarhet lika litet kunna förvärfvas utan ordning och arbete, som den finaste frack kan åstadkommas utan synål och tråd. Förgäfves åberopade jag snillets obestridliga rätt till frihet och sjelfständighet samt all den glans jag redan åsamkat och än vidare skulle tillvinna det Grönqvistska namnet. Min fars jernhårda hjerta lät icke beveka sig hvarken af mina sonliga föreställningar, eller af den dryga lösepenning, hvarmed han nödgades återköpa min talent af Böhmarne, och med beklämdt sinne nödgades jag bjuda den intagande Filutzka ett evigt farväl, för att återvända i slafveri till vår gamla tarfliga verkstad borta i Gloet.

32 Emellertid hade jag skördat tillräcklig ära, för att ej utan förtvifladt motstånd finna mig i den grymma utväg min far var nog förmäten att erbjuda mig, nemligen saxen och pressjernet, och jag understöddes deri af min mor, den beskedliga gumman, som allt ännu försäkrade att hennes Paganini skulle med tiden blifva något märkvärdigt i verlden. Sedan jag några år vinlagt mig om att på det med mina anlag mest öfverensstämmande sätt göra skulder, dem min far fick betala, utan att lyckan ännu anvisat mig en passande ställning i samhället, dogo mina föräldrar, och verkstaden råkade i största fara för efterräkningarna af mina artistiska studier. Det var då jag, suckande öfver min hårda lott, nödgades beqväma mig att söka inträde i skrået och dervid råkade ut för Nyström, som var nog obildad att anse min tidigare lefnadsbana föga egnad att motsvara ett ärligt handtverks billiga fordringar. Aktningen för min far, som oaktadt sin svaghet för guitarren, varit en af skråets respektablaste medlemmar, talade dock till min förmån, och jag måste med vemod tillstå, att jag slutligen i det förr försmådda skräddareyrket fann för någon tid en hvila och fristad för min oroliga genius.

33 Denna lugnare period i min lefnad varade jemnt lika länge som de öfverblifna lapparna i min fars gamla förråder, ty medan jag fortfor att, liggande på min soffa, knäppa guitarr och hvissla favoritmelodier, sutto gesällerna och spelade kort, lärgossarna tussade hundaroriginal: hnudar på gården, och kunderna fingo, efter lång väntan, musikaliska frackar, poetiska benkläder och öfvermåttan puffärmade frihetsrockar. Någon lapp föll aldrig vid sidan utaf mitt bord, och troligen var det denna finkänslighet, som slutligen bragte mig så långt, att verkstaden och alla på knaggarna hängande plagg blefvo tagna i mät för småaktiga räkningar på sill och bröd åt gesällerna samt semlor, kaviar och guitarrsträngar åt deras olycklige af ödet ständigt förföljde mästare.

34 Jag försökte då någon tid att engagera mig vid ett tyskt operasällskap, der min intressanta figur och min musikaliska färdighet hade bordt väcka förtjent uppseende; men emedan jag ansåg det under min värdighet att läsa öfver mina roler, blefvo slutligen både publiken och direktören af annan tanke än jag, hvarföre man nödgades underkasta sig missödet att man fick sakna på scenen mina ovanliga egenskaper.

35 Sålunda ett offer för nya förföljelser, lyckades jag finna ett passande fält för mina medfödda anlag vid finska gardet, der jag någon tid var med mycken berömmelse anställd som musikant. Dock som min obesegrade kärlek för frihet och oberoende understundom gaf sig luft i några oskyldiga utflykter och billiga protester mot det militära reglementets despotism och jag för dessa förseelser ofta nog trakterades med hvad man i obildadt tal kallar prygel, fann jag detta i längden mindre behagligt och sökte mig in vid de indelta, der man försäkrade mig att jag 46 veckor om året skulle få ostörd öfverlemna mig åt min naturliga frihet. Min herre skall finna i hvilken förundransvärd hamn jag slutligen lyckades insegla på denna trånga och törnbeströdda väg.

Avsnittet publicerades 30/1 1862:|3|

36 Från den tiden jag begynte traktera horn, kände jag mig åter likasom morsk att stångas mot ödet. Alldenstund en medfödd blygsamhet alltid hört till min karakter, förbigår jag likväl mina bedrifter under sednaste krig, der merändels vår blotta åsyn var tillräcklig att jaga fienden på flykten. Under denna blodiga kampanj, der min bataljon förlorade i frossan sex man döde och femtiotvå blesserade, blef jag slutligen kommenderad till Ukkola, för att, på det afstånd som en nödig försigtighet ålägger krigaren, observera den tjugu mil derifrån ännu kryssande fienden. Som derunder voro många tillställningar hos ortens betydande män, der god musik var synnerligen välkommen, och jag tillika hade den lyckan att vinna deras utmärkta bevågenhet genom min talent i sång och mitt i hufvudstaden inhämtade fördelaktiga umgängessätt, begynte jag småningom finna mig rätt belåten i Ukkola. Min misskända talent hade ändtligen funnit gehör; jag var trött vid ödets förföljelser, och när jag derföre sporde att församlingens gamle klockare lagt sina ögon tillhopa, fattade jag, med den resignation, som alltid hört till mina grundsatser, det modiga beslut att egna mina talenter åt landsbygden och söka detta föga indrägtiga, men ganska beqväma och aktningsvärda pastorat.

37 Sökanderne voro inalles tolf; men som ingen af dem kunde mäta sig med mig, hvarken i talent eller verldserfarenhet, ej heller någonsin profiterat, som jag, af personlig bekantskap med Europas förnämsta virtuoser, föll det mig icke in att jag kunde förvänta ett motstånd. Jag hade bedragit mig: verldens otacksamhet hotade att äfven här tillintetgöra den sanna förtjensten.

38 Man vågade invända att jag aldrig praktiserat som klockare; jag, som i så många år haft fritt tillträde till alla oratorier och inhämtat kyrkomusik vid alla orgelkonserter i Helsingfors! Med den lugna värdighet, som är mig egen, gick jag till ortens förnämsta possessionat brukspatron Y., som till börden var tysk, och framställde för honom min anspråkslösa begäran.

39 »Sjunger ni efter noter?» frågade han.

40 »Nej, men jag talar tyska», svarade jag.

41 »Ni skall få tjensten», yttrade han.

42 Och jag fick tjensten; hvar och en måste finna att det var naturligt och rättvist.

43 Sedan dess har min lefnad förflutit i landtlig frid på Ukkola klockareboställe. Jag har gift mig med en välbesuten enka, som fann behag i min samhällsställning och mina älskvärda egenskaper. Mina omständigheter tillåta mig att hålla adjunkt, som sköter det mesta af tjenstens besvärligheter, hvilket gifver mig en önskvärd ledighet att egna mig åt sådana studier, som bäst öfverensstämma med mitt lynne och mina vanor. Om somrarna metar jag, om vintrarna idkar jag musik, och sedan vi numera fått ett ölbryggeri uti Ukkola, ger mig detta en passande anledning att om qvällarna berätta för bygdens församlade ungdom mången lärorik händelse från mina strids- och vandringsår. Ehuru ännu icke fullt fyrtio år gammal, äger jag hela det reputerliga utseendet af en stadgad embetsman; går vanligen uti en lång blå rock med svarta hornknappar, till utseendet icke olik vårt stånds kaftan, och bär med samma värdighet som ortens öfriga presterskap mitt spanska rö med elfenbenskrycka. Det allmänna och välförtjenta anseende jag åtnjuter i min församling kan endast jemföras med det nit jag egnar åt dess förkofran i alla nyttiga ting, och sålunda är det äfven mig församlingen i främsta rummet har att tacka för den tidsenliga hyfsning dess urgamla kyrka de sednare åren undergått.

44 Efter att ha mödat m. h. tålamod med mina visserligen märkvärdiga lefnadsöden, kommer jag nu till en händelse, hvilken törhända befinnes förtjent af en större uppmärksamhet. Förliden höst i Oktober månad hände sig nemligen, att församlingen på min inrådan beslöt dels rengöra, dels undanskaffa allehanda gammalt skräp, som af ålder samlats uti detta forntida Herrans hus, såsom en hop halfmurkna helgonabilder i sakristian, tio eller tolf förvittrade grafstenar, sju eller åtta underliga vapensköldar på väggarna m. m. sådant, som ingen nytta gör (men hvilket jag hör att vår pastor tänker försända till Helsingfors, der man nu säges ha inrättat skåpgömmor för sådant). Emedan jag under mina många trägna göromål aldrig haft tid att befatta mig med sådana öfverlefvor från en barbarisk tidsålder, befallte jag kyrkobetjeningen utan vidare omsvep nedflytta sköldarna och dervid börja med den största till höger om altaret, hvilken var så öfverhöld utaf damm, att man med möda kunde urskilja hvad den skulle föreställa. Denna befallning var ock kyrkodrängen färdig att efterkomma, då en hvithårig gubbe om åttatio år, benämnd Kala-Jaako, till min billiga förundran höll honom tillbaka och begynte torka dammet af väggen nedanför skölden. Vid närmare efterseende funno vi då en gammal, på väggen målad skrift af följande bokstafliga, men knappast läsliga innehåll.

konsekvensändrat/normaliseratThen Starka Ljungilds Macht Förkunnar Herrans Domar

Ho Thetta Vhapnet Röör Hans Liiff Thet Inthet Frommar.konsekvensändrat/normaliserat

46 »Hvad vill det säga?» utropade jag med den myndighet jag så väl förstår att antaga inför den okunniga mängden. »Finns någon här, som kan säga hvad detta betyder?»

47 »Hvad detta betyder vet jag intet, vördig herr kantor»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Kala-Jaako; »konsekvensändrat/normaliseratmen det mins jag, att uti min ungdom – det kan nu vara vidpass sextio år sedan – skulle kyrkan rengöras såsom nu, och min farbror, sexmannen, som intet frågade efter tecken och signerier, reste en stege mot muren, menandes lyfta taflan af hakarna. Det var strax före höbergningstiden och ganska hett, och blef så ett grufveligt thordön, så att ljungelden lyste in genom kyrkfönsterna. Men min farbror aktade intet derpå, utan ropade åt de andra att de skulle hjelpa honom, efter taflan var tung. Hvarpå en ung dräng steg fram och tog uti taflan nedantill och min farbror ofvantill: men de hade intet väl fått henne af hakarna, innan elden fräste in genom taket rätt ned på sidan om altaret, der min farbror stod, så att han i samma stund segnade ned och blef döder; och fanns sedan att han hade på venstra skullran en brun fläck, som till skepnad liknade taflan, fast intet större än handen utaf ett barn. Men drängen vardt mållös i fyra dagar, hvarefter han kom sig, dock intet utan att sedan häfta på målet sålänge han lefde. Blef ock elden i kyrktaket släckt om en stund, och folket skyndade sig att uppsätta taflan igen på dess förra rum. Sedan den tiden har ingen rört henne, och jag menar att ingen heller vill göra det härefter, såframt hans lif är honom kärt.»konsekvensändrat/normaliserat

48 Min herre kan nogsamt förstå, att en man af min upplysning icke fästade mycken vigt vid dessa vidskepliga sägner. »Kala-Jaako»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag med den öfverlägsna min, som tycktes mig bäst egnad för dylika tillfällen: »konsekvensändrat/normaliseratdin farbror blef ihjälslagen af åskan; sådant händer ju alla dagar och hände i somras med Anttilas oxe. Du finner häraf, min vän, att du i din okunnighet fruktar för skrock och vantro. Och nu är Mickelsmessan förbi, och ingen åska lära vi få numera i år, så att vi kunde väl utan fara nedtaga den gamla skölden; ty du bör veta, Kala-Jaako, att detta är ingen tafla, utan en sköld, som våra fäder brukade bära framför sig i krig. Men efter vi väl kunna lefva till nästa sommar och då få åskväder, så låt oss nu endast damma af skölden och se hvad der står och sedan låta den hänga.»konsekvensändrat/normaliserat

49 Detta förslag vann allmänt bifall, och vi sågo nu, när dammet blef aftorkadt, åtskilliga målade och förgyllda bilder i träd, som förr ej kunnat urskiljas. På ömse sidor om skölden stodo två krönta lejon af grymt utseende och midtöfver skölden tre kronor; men öfver hjertvapnetoriginal: hj rtvapnet var målad en tvärbalk. Derofvan till venster syntes bilden af ett barn om fyra års ålder, en flicka i hvit klädning med krona på hufvudet och hållande en åskvigg uti sin högra hand; men till höger nedanom balken syntes en källa, rinnande upp vid foten af en klufven klippa, och derinvid en stor krokig tall. Men underst i midten stod i latinsk skrift att läsa: Fulminatspråk: latin, Fulgetspråk: latin, Refulgetspråk: latin – hvilket m. h., som seglar under latinsk flagg på avisan, torde kunna uttyda bättre än jag*)Devisen betyder: »Ljungar, blänker, blänker ånyo». Utgifv:s not..

50 När detta gamla vapen blifvit uppsatt i Ukkola kyrka, visste ingen af sexmännen något berätta; men då begaf sig, att från den dagen i sju nätter å rad begynte jag drömma om åskan, min blåa rock blef allt vidare, jag miste min välsignade matlust och blef så till sägande utan styfning och kanfas i hela min kropp. På sistone var jag nödsakad att yppa mina bekymmer för mor, som i sin enfald rådde mig till att utreda sakens sammanhang, på det att maahisetspråk: finska, som ansatte mig, måtte få ro. Hvarpå jag, endast för att göra mor till viljes, använde all den tid, som trägna göromål lemnade mig öfrig, till att samla de upplysningar, hvilka numera stodo till buds om orsaken till mina elaka drömmar och det obildade folkets beklagliga vidskepelse.

51 Jag fann då i kyrkoarkivet, äfvensom af gamla personers enstämmiga utsago, att här på orten skall fordom hafva bott en förnäm slägt vid namn Ljungare eller Ljungars (ty båda skrifsätten förekomma), hvilken slägt låtit uppsätta detta sitt vapen vid altaret i Ukkola kyrka. I socknen är ock en gård vid namn »Junkkari», der i förra tider skall varit ett slott, och på dess utägor finnes en öde skogstrakt, som kallas »Junkkarin nevaspråk: finska» eller »Junkkarin maaspråk: finska», hvilken utmark i jordaboken finnes upptagen under namn af »Ljungars skog». Der skall ock finnas en källa, »Junkkarin lähdetspråk: finska», der mycken hednisk vidskepelse, såsom slantars offrande m. m. dylikt, blifvit öfvad alltintill sednare tider. Om nu detta Junkkarinamnet bör rätteligen härledas från Ljungare, Ljungars, eller, som andra mena, från de s. k. »Puukko-junkkaritspråk: finska», hvilka fordom huserat här uti trakten, lemnar jag billigt åt andras afgörande. För min del, och alldenstund jag icke torde befinnas vanlottad på all skarpsinnighet, kan jag ej lemna osagdt, att helt nära Junkkarin maaspråk: finska eller Ljungars skog finnes en fors, benämnd »Leimauskoskispråk: finska», äfvensom strax invid Junkkarin lähdetspråk: finska finnes en ohyggelig klippa, från toppen till roten klufven af åskviggen; utom det att åskvädren här i trakten äro både tätare och starkare än annorstädes, i anseende till de skogbevuxna höjderna, som draga molnen åt sig. Hvilket, när jag lägger allt detta tillhopa med Kala-Jaakos ömkansvärda käringsagor, tyckes snarare tyda på någon vidskeplig qvarlefva från Ljungareslägten, än från andra junkare med eller utan puukkorspråk: finska vid sidan.

52 Till all lycka kan m. h. härom erfara mera än jag af bifogade gamla manuskript, hvars första sida gifvit mig mera bråk, än om jag försökt att tråckla ihop en lammskinnskrage med råsilke och engelsk synål, eftersom det är skrifvet med gammal svensk stil och sådant bläck, som brukas på gästgifvargårdar om somrarna, när bläckhornet stått i solen och en resande efter den andra slagit vatten derpå. Jag vet intet om m. h. kände gamla fröken Pantzarskjorta på Ytterlaks, som dog mickelsmessotiden och ärfdes af sin systerdotter, hvilken var gift med inspektor Ahlgren. Ahlgren anlägger ett tegelbruk och dröjde intet att realisera frökens qvarlåtenskap, som ej lärer stigit till många hundrade rubel. Der var alltså auktion om tisdagen efter advent, vid hvilket tillfälle mycket skräp gick för godt pris och bland annat en kista med gamla papper, som stått i många Herrans år uti en skrubb på vinden. Denna kista inropade värden på Anttila för 84 kopek och tömde genast papperen i farstun, för att hålla det enda som för honom hade något värde, nemligen kistan sjelf. Två dagar senare kom jag till Ytterlaks för att uppbära mina sportlar sedan begrafningen och fann då papperen, af hvilka en del voro af pergament med munkstil och stora sigiller af vax, dels kringkastade på gården, dels anammade af gummor, särdeles som pergament är mycket begärligt till tuttar åt barn. Men en ringa del låg ännu qvar och skräpade i farstuvrån, der jag händelsevis råkade finna hosföljande lunta, som fäste min alltid skarpsynta uppmärksamhet derigenom att Ljungars vapen finnes måladt på titelbladet. Och som Anttila intet gjorde någon svårighet att afstå dessa fullkomligt onyttiga kråkfötter, lemnar jag dem nu till m. h. begagnande. Min aptit har ock sedan den tiden blifvit så mycket förbättrad, att jag åter, himlen vare lofvad, någorlunda fyller min blåa rock, hvilket mor tillskrifver den lyckliga omständigheten att maahisetspråk: finska lemnat mig i ro och följa dessa gamla papper åt till m. h. Jag önskar, om så är, att m. h. af deras sällskap må hafva all den trefnad som rimligen kan begäras; och som det alltid hört till min karakter att befordra upplysningen och de fria konsterna, skulle det, om min herre finner för godt att låta trycka luntan, medföra ett synnerligt nöje för min herres allerödmjukaste tjenare och Mecænas

53 Ukkola i Januari 1862.

54 Paganini Grönqvist,
Cantor locispråk: latin.

Avsnittet publicerades 6/2 1862:|2|

Utgifvarens korta företal, som läsaren gerna kan hoppa öfver.

55 Sedan välbetrodde och konstförfarne Cantor locispråk: latin, såsom han sjelf kallar sig, herr Paganini Grönqvist i den märkvärdiga berättelsen om sina lefnadsöden jemväl ansett nödigt att i förbigående nämna några ord|3| om det manuskript han funnit uti en vrå af förstugan på Ytterlaks gård i Ukkola, har jag icke mycket att derom tillägga, som ej bättre kan inhämtas af berättelsen sjelf. Jag vill endast betyga, att manuskriptet, om man får döma af stilen och papperet samt några antydningar i slutet, tyckes förskrifva sig från medlet af förra århundradet, då berättelsen troligen blifvit upptecknad af någon aflägsen slägting på möderne till den utdöda familjen Ljungare eller Ljungars, hvaraf möjligen gamla fröken Pantzarskjorta (rättare Pantzarskiortha) äfven torde ha varit en afkomling, och kanske den sista, emedan nu äfven sistnämnde ätt lärer vara utgången både på svärds- och qvinnolinien. Icke heller vill jag neka, att ju framställningen i yttre måtto behöft ett slags modernisering, ehuru allt det väsentliga förblifvit orubbadt, som väl kan synas deraf, att händelser och personer ingalunda torde kunna vidkännas sådana färgläggningar och emanciperade tendenser, hvilka nuförtiden brukas för att göra en literär anrättning smaklig och tidsenlig. Jag betviflar mycket, att denna berättelse ens kan göra något anspråk på att kallas historisk, om icke här och der i allmänna drag, och läsaren har således full frihet att bedöma desamma efter eget hufvud och lynne, antingen som fantastisk och vidskeplig, hvilket den utan tvifvel är, eller, som cantor locispråk: latin, med en viss illa dold inre farhåga, att ju någonting deraf kunde till slut vara sannt, hvilket jag icke vill påstå. Men jag glömmer att detta företal skulle vara kort, och beder derföre den benägne läsaren nu med ett saltomortale, lika snabbt bakåt i tiden, som jernvägen Helsingfors-Tavastehus jagar oss framåt, förflytta sig vidpass 350 år tillbaka, eller till omkring år 1512, då Sten Sture den yngre tillträdde sin ärorika förvaltning af Sveriges och Finlands angelägenheter.

---

1. Huruledes mäster Gervasius kom att uppbära arrendet från Myllyranta qvarn, och hvad dervid tilldrog sig.

56 Vid en af de talrika forsar, i hvilka de stora vestfinska insjöarna utgjuta sitt klara vatten genom Kumo elf uti Bottenhafvet, fanns vid början af 1500-taletkonsekvensändrat/normaliserat en liten by, hvilken af den der belägna qvarnen hade fått namn af Myllyranta. De vältimrade pörtena, de frodiga boskapshjordarna på dess betesmarker och en och annan välhägnad åkertäppa gåfvo byn ett utseende af välstånd, som ingalunda var allmänt i denna oroliga tid och derföre med en viss afund betraktades af kringliggande nejders fattiga inbyggare. Orsaken dertill var lätt att gissa, när man visste, att Myllyranta med dess qvarn och indrägtiga laxfiske lydde under brigittinerklostretoriginal: brigittiner klostret i Nådendal och i denna egenskap varit någorlunda fredadt för de tryckande krigsgärderna och de nästan ännu vanligare plundringstågen af både vänner och fiender. Hvarken moskoviter eller danskar, som vid denna tid härjat vida sträckor af landet, hade funnit en väg till denna fredliga bygd; men deremot hade det legat i klostrets intresse att med särdeles välvilja omhulda nämnde aflägsna besittning. Det var således icke blott för att uppbära qvarntullen och laxarrendet, som klosterfogden två eller tre gånger om året besökte Myllyranta, ehuru visserligen detta var hans egentliga ärende; utan det var tillika för att med goda råd och förbättringar alltmera öka klostrets inkomster på samma gång som dess underhafvandes trefnad och välmåga. Härigenom hade qvarnen blifvit inredd på ett helt annat sätt, än de vanliga sqvaltorna, som i landet utträngt den förut brukliga, högst besvärliga handqvarnen, och kunde tillochmed mala försvarliga gryn; laxpatorna hade blifvit byggda med synnerlig omsorg, och åkertäpporna sköttes ordentligt med plog och harf, i stället för det annars öfver hela landet vanligaste sättet att svedja hvar det bäst föll sig närmast kring gårdarna. Följden var ganska riktigt den, att Myllyranta med skäl ansågs som en af de mest välmående nejder i denna del utaf landet, helst sedan de tätt befolkade och väl odlade trakterna närmast kring Åbo nu lidit stort afbräck genom de danska fejderna.

57 En dag strax efter midsommar hade just klosterfogden, den välbetrodde och axelbrede mäster Gervasius, åtföljd af tvenne tjenare, ankommit till byn i det vanliga ärendet. Denne myndige man, som funnit för godt att gifva sitt ärliga finska namn Järvinen en mera reputerlig klang genom att nappa tag i det första latinska helgon han tyckte sig vara slägt med, tillhörde detta slags mellanting mellan munk och lekman, som utgjorde den verldsligaoriginal: verdsliga klosterbetjeningen och hade på sin lott att styra och ställa sådana göromål, hvilka de fromma systrarna i ett nunnekloster icke sjelfva kunde omhänderhafva. Hans andliga värdighet, hvarpå han tycktes lägga synnerlig vigt, antyddes af en vid svart kåpa, som tillika tjenade i egenskap af öfverplagg, medan den jernfodrade mössan på hans orakade hufvud, elghudskyllret öfver hans breda bringa och ett ansenligt slagsvärd i bältet vid hans sida tillfyllest utvisade att mäster Gervasius ingalunda förlitade sig endast på sina andeliga vapen. För närvarande hade han just slutat sin uppbörd och satt vid trappan utanför qvarnstugan, sysselsatt med det lofliga förehafvandet att pröfva musten af Myllyrantas hembryggda midsommaröl, under det att hans blickar likgiltigt hvilade på det sköna sommarlandskapet med strömmen i förgrunden.

58 »Bra skjortlärft det der, Inkeri»konsekvensändrat/normaliserat; yttrade han flegmatiskt till en frodig äldre qvinna, som höll på att utbreda väfvar till bleke på den gröna gårdsplanen. »konsekvensändrat/normaliseratHvitt lärft, som inte mycket ger efter klosterlärft; men ni har ju också i er ungdom tjenat i klostret.»konsekvensändrat/normaliserat

59 Detta, liksom allt det följande, yttrades på finska, emedan endast presterne, köpmännen och en del af adeln vid den tiden talade andra tungomål, tyska lika mycket som svenska, oberäknadt latin, som de andlige lärde uti Raumo klosterskola.

60 Den tilltalade, hvilken var ingen mindre betydande person, än qvarnföreståndarinnan eller arrendatorskan sjelf och så att säga den lilla byns egentliga medelpunkt, svarade med flink tunga och utan att se upp från väfvarna: »går väl an, mäster; Sankt Brita har gifvit oss långt lin i år, och något har man lärt sig i sina unga dagar, den tiden jag tjente hos salig abbedissan Ingegerd, som skam att säga stått fadder åt mig, efter far min var portvakt i klostret. Gud fröjde själen, det var en bra fru, och i hennes tid gick allt som det skulle, och fullt opp fanns att både byka och väfva, skulle jag tro, men nu är det andra tider, mäster Gervasius; man hör intet annat än örlig och gudsförsmädelse. Och rätt så tjenstepiga jag var, hade jag väl också kunnat ta slöjan som mången förnäm jungfru, efter jag stod väl hos min gumor; men se, ungdom och visdom följas sällan åt, mäster, och jag hade mina ögon på salig Jonas, som då var en rask ung karl och jägare vid klostret, och så ringde det som brölloppsklockor i mina öron hvar gång han kom med en elg eller en hare till klosterköket. Nå, inte för det jag ångrar den saken, mäster, ty vi gifte oss i all ärbarhet, och så fingo vi qvarnen, som alltid haft någon mjölskäppa öfver för oss; och när juten, den sankt Henrik må dränka med allt hans anhang, drap min stackars Jonas, Sankt Karins natten i Åbo*)Danska blodbatet i Åbo den 2 Aug. 1509., fick jag bref på qvarnen till dödedag. Gud signe vår nådiga abbedissa för det, mäster, fast jag menar att jag betalat arrendet så punktligt som någon vid jul och midsommar; men jag ville bara säga, att om jag nu inte läser mitt ave och credo, jag som de andra renlifves jungfrur, så var det mitt eget fel, mäster Gervasius, han kan tro det på mina ord.»konsekvensändrat/normaliserat

61 »Jag tviflar ej derpå»konsekvensändrat/normaliserat, återtog fogden med värdighet, smuttande på ölkruset; »konsekvensändrat/normaliseratoch ni har nu två raska söner, mor Inkeri, som kunna sköta qvarnen och laxpatan, sedan er Jonas blifvit uppslukad i hvalfiskens buk och ni sjelf blir för gammal.»konsekvensändrat/normaliserat

62 »Hvad åldern angår, har det ingen fara»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Inkeri något mulen; »konsekvensändrat/normaliseratoch tack vare helgonen, artar sig Josua, min äldre pojke, till en så duktig mjölnare som någon annan på hela klosterområdet. Jag ville kunna säga detsamma om er gudson David, mäster Gervasius, men det är annat trädslag, skall jag säga, han brås på far sin och bryr sig om intet annat än spjut och båge, så helgonen sig förbarme. Jag tänker, den jern vill ha, den jern skall få, mäster, och samma ände tar det väl också med honom engång ... Men se här kommer han från skogen, der han drifver hela dagen omkring. Krök nacken, din slyngel; förstår du inte att helsa på din gufar, välvördige fogden?»

63 Denna förmaning yttrades till en smärt och vacker barfota pojke om tretton eller fjorton år, som just slank in på gården, bärande på axeln en båge längre än han sjelf och dessutom på ryggen en lurfvig tingest, hvilken hade den äran att tillvinna sig fogdens särskilda uppmärksamhet. »Hvad nu, David?»konsekvensändrat/normaliserat utlät sig den myndige mannen med en nådig nick; »konsekvensändrat/normaliserathämtar du redan stek till huset? Är det en hare eller en tjäder?»

64 »Det skulle visst löna sig att kosta långbåge och pilar på hare och tjäder!» svarade gossen hurtigt, i det att han, för att lyda modrens befallning, skrufvade lammskinsmössan helt litet på ena örat.

65 »Såså, det lär väl då vara en räf, efter du ser så högfärdig ut.»

66 »Bättre opp»,konsekvensändrat/normaliserat svarade David.

67 »Hvad, din knyffel? Det må väl aldrig vara en varg?»

68 »Litet för luden, litet för luden!» skrattade gossen och svängde på klacken. »konsekvensändrat/normaliseratEn björnunge är det, tre månader gammal, mäster. Och frågar ni efter björnmodren, så ligger hon med benen i vädret derborta i Ljungars skog; men jag rådde intet med att släpa henne hit.»konsekvensändrat/normaliserat

69 Fogden skakade misstroget på hufvudet. »Ni voro då ett helt skall?»konsekvensändrat/normaliserat yttrade han. »konsekvensändrat/normaliseratEller vill du inbilla mig att dina fågelpilar tränga igenom en björns bringa?»

70 »Jag har ett spjut»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde gossen oförskräckt; »konsekvensändrat/normaliseratmen när det blef sittande uti björnens kropp, hade jag ingen annan utväg, än att klubba honom med en sten, efter jag var allena i skogen.»konsekvensändrat/normaliserat

71 »Bah, jägarhistorier vid din ålder!» återtog fogden.

72 »Jag ljuger aldrig, mäster, och den som säger att jag ljuger, ...»konsekvensändrat/normaliserat Här hejdade sig David, blossande röd, och fingrerade bågen på ett sätt, som icke röjde alldeles vänliga afsigter.

73 »Gå på bara!»konsekvensändrat/normaliserat fortfor mäster Gervasius, road af piltens manhaftiga vrede. »konsekvensändrat/normaliseratGå på bara, min son; mana ut mig på lans och svärd, till häst eller fot, för sankt Henrik eller sankt Göran; jag tror dig verkligen vara i stånd dertill.»konsekvensändrat/normaliserat

74 »Gå din väg, pojke, och skäms litet att käbbla mot dem som äro förmer än vi!» bannade modren, i det hon skjöt den uppretade vilden in i stugan. »Och räkna inte så noga, mäster med den öfverdådiga slyngeln; han är gunås sådan man blir här på bondlandet, när man stryker omkring i berg och mossar. Men två ting har jag lärt mina barn, mäster, så okunnig jag är, och det är att tala sanning samt frukta Gud och de välsignade helgonen. När David säger att han slagit en björn, så har han slagit en björn, mäster; det är så visst som credo och benedicitespråk: latin; och för resten är det ej heller första gången.»konsekvensändrat/normaliserat

75 »Jag är glad deråt, Inkeri, och i sanning finner jag ej något ondt deri, att min gudson begynner som den helige konung David med att dräpa lejon och björnar. Vi lefva i sådana tider, när det är godt att ha en stark arm och en säker brynja, Inkeri, ock vårt kloster behöfver icke blott qvinnor som bedja, utan ock män att försvara dem. Jag vill draga försorg om gossen; det kan bli något af honom. Ja, tacka mig inte, qvinna, den dag kan komma, när David möjligtvis stiger så högt, att han kan blifva min efterträdare. Och nu, sedan hästarna hvilat ut, vill jag tänka på att begifva mig af. Men medan jag mins, Inkeri, – den der laxpatan kunna vi gerna bygga ut litet längre mot midten af strömmen. Jag räds att der simmar mången skön lax förbi, som bättre kunde användas till helgonens ära och de fromma systrarnas kök i Nådendal.»

Avsnittet publicerades 8/2 1862:|3|

2. Hvad som vidare tilldrog sig vid Myllyranta, och huru riddaren Bo Knutson, med tillnamnet Ljungars, kom ridande till qvarnen.

76 Klosterfogdens sednaste förslager tycktes sätta mor Inkeri uti icke ringa förlägenhet, hvilket syntes deraf att hon mer än engång vände och flätade sina väfvar, innan hon tog sig före att öppna sin talföra mun. »Jag önskar ni spådde sannt, mäster»konsekvensändrat/normaliserat, yttrade hon, »konsekvensändrat/normaliseratoch att David skulle förstå sitt eget bästa, fastän det vore för mycken heder för honom, att någonsin klifva till ett så högt och förnämt äresäte, som fogdesysslan. Men för att säga sanningen, så fruktar jag att han lär sig allt annat än klostersysslor i Ljungars skog. Ni vet att der aldrig stått rätt till, mäster, och för alla de gånger pojken kommit dädan i skymningen med hufvudet fullt af allehanda ... jag säger ej mer, det är bäst att ej tala om sådant, när vinden blåser åt norr. Men det säger jag, att helgonen må beskydda oss för dåligt granskap, mäster Gervasius, ty deraf ha vi här mer än tillräckligt.»konsekvensändrat/normaliserat

77 »Då borde ni ju förr dess hellre skicka David till klostret.»konsekvensändrat/normaliserat

78 »Det har jag ofta tänkt, mäster, men han vill inte höra talas derom, och nytta gör han mig med både slunga och båge, utom att han ändock är min yngsta son, och ... nu skall ni dricka ett krus till, mäster. I alla fall kan ni inte resa nu på en stund. Det ser ut att bli åskväder, och då slår det sällan fel, att vi ej så höra något af Ljungarfolket.»konsekvensändrat/normaliserat

79 Med dessa ord, som illa dolde hennes moderliga fruktan att nödgas skicka sonen från hemmet, skyndade Inkeri att ånyo fylla det ansenliga ekstopet, hvarefter hon fortfor, i den hemliga afsigt att afleda fogdens tankar från gossen:

80 »Och hvad laxpatan angår, är det just det som salig Jonas alltid brukade säga, att här gå flera stjertar förbi, än vi draga på torr backe; men hvad skola vi göra, mäster? Öfverbyggarne äro ett gudlöst slägte, som intet respektera sankt Britas egendom mer än en kronoallmänning, och det första vi göra min af att nedslå en påle i kungsådern, ha vi alla Ljungarne öfver oss; först riddar Bo Knutson, vår närmaste granne, och med honom kan man dock tala vid klar himmel; men sedan ha vi hans bror, riddar Sten, och den heliga jungfrun bevare oss från att någonsin ha med den herren att skaffa, vare sig i klart eller mulet väder.»konsekvensändrat/normaliserat

81 »Vi få väl se, Inkeri»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde fogden med rynkad panna; »konsekvensändrat/normaliseratvi få väl se huru länge vår vördige fader biskopen tillåter dessa öfvermodige lekmän att kujonera oss så som de nu en tid bortåt haft lust att göra. På sankt Henriks stol sitter nu en Kurckeherre, som icke låter någon, eho det vara må, komma kyrkan för nära och som i nödfall kan föra svärdet med lika stadig arm som han redan för kräklan. Kurckeslägten har af gammalt legat i delo med Ljungarne om fiskevattnen i Satakunda, och Ljungarne, skall jag säga er, äro starkt misstänkte att hålla med danska partiet. Derföre menar jag att biskop Arvid håller oss ryggen fri, och så skola vi, för att trotsa de obändige skogsriddarne, bygga vår pata öfver hela strömmen med ens.»konsekvensändrat/normaliserat

82 »Nej, för alla helgons skull, mäster, tänk aldrig derpå, såframt ni intet vill se våra stugor brinna innan Larsmessan och vår boskap drifvas till skogen första månljusa natt efter höbergningen!» utbrast Inkeri med oförställd häpnad.

83 »Var obekymrad och låt mig sörja för det»konsekvensändrat/normaliserat, återtog fogden. »konsekvensändrat/normaliseratJosua», – och den unge mjölnaren, enkans äldre son, närmade sig nu med mössan i handen – »Josua, låt karlarne genast hugga pålvirke, så det förslår. I morgon skola vi bygga patan ett godt stycke längre ut.»konsekvensändrat/normaliserat

84 Josua, på hvars undersätsiga, groflemmade och jernfasta kropp naturen tycktes hafva placerat ett något tjockt hufvud, stirrade på fogden med ett par ärliga dumma ögon och svarade, utan att ändra en min: »det skall ske, mäster.»konsekvensändrat/normaliserat

85 Derpå gick han med säfliga, tunga steg, och utan minsta bekymmer för följderna, att utföra sin förmans befallning.

86 Fogden blef nu synbarligen vid godt lynne och fortfor, kanske något muntrad af andra ölstopet, att lugna sin skrämda värdinna på följande sätt: »Blek ni edra väfvar och sof edra nätter i ro, Inkeri; de höga herrarne ha nu annat än edra pator att tänka på. Bo Knutson, menar jag, skall väl öfver till herredagen, som hålles om några veckor i Stockholm, och riddar Sten kan undertiden roa sig att stjäla hans hästar. Det skall icke vara mycken broderlig sämja mellan de båda herrarne, sägs det; och riddar Sten lärer ej kunna glömma att äldre brodren tog Ljungars slott och lemnade åt den yngre några usla svedjeländer borta i eräspråk: finskamarkerna*)Obebyggda utmarker; ordet till hälften finskt.. Och efter Bo Knutson har två söner, lärer riddar Sten ej ens kunna tänka på att ärfva sin bror.»konsekvensändrat/normaliserat

87 »Två söner och en dotter»konsekvensändrat/normaliserat, rättade Inkeri, icke obelåten att få skryta med förnäma bekantskaper. »konsekvensändrat/normaliseratUnga herr Knut är snart tjugu år och väntar på sporrarna, men unga herr Birger är årsbarn med min David, och den välsignade lilla fröken Beata är åtta år sedan kyndelsmessan. Jag känner dem väl, sedan salig fru Cecilias tid, som var af Totteslägten och en mildsint och nådig fru, hvilken intet höll sig för god att begära råd i både väfstol och bryggstuga af ringare folk, som visste mera än hon. På hennes tid var här god grannsämja och herrebarnen kommo ofta hit att leka med våra barn, liksom våra till slottet. Men hon dog, som ni vet, för fyra år sedan, och hvarifrån riddar Bo då tog sin andra hustru, kan ingen så noga veta. Intet lärer det vara så helt med den saken, sägs det; men jag säger ingenting jag, mäster; barnen veta väl bäst att en styfmors hand breder tunn smörgås, som ordspåket säger.»konsekvensändrat/normaliserat

88 »Fru Ursula skall vara en riddaredotter borta från Wiborg, och fadren har stupat i ryska fejden.»konsekvensändrat/normaliserat

89 »Hvarifrån hon är, det vet jag intet»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Inkeri, som tycktes hafva ett horn i sidan till sin nya grannfru; »konsekvensändrat/normaliseratmen det vet jag, att sedan hon kom till Ljungars, får boskapen hälften mindre gruta och barn och tjenare hårda kakor att bita, men riddar Bo sjelf, som förr var en frikostig herre, har blifvit karg och argsint, så att man känner intet igen honom. Från Wiborg kantänka? Det är väl der hon lärt sig af Possen att smälla i dörrarna. Ingen har ännu sett henne gå i en kristen kyrka, men väl finnas de, som sett den döda fru Cecilia vrida sina händer i månskenet, det har jag med egna öron hört af hennes kammarpiga Renata. Och sedan det der vid källan, mäster, ni vet; det har visat sig oftare nu än någonsin förr.»konsekvensändrat/normaliserat

90 Fogden skrattade. »Nej, Inkeri»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratnu är det så godt att jag låter sadla, medan jag ännu är i stånd att begifva mig af. Ni är så full med skrock, att ni kunde skrämma hästar att skena. Till slut vill ni väl inbilla mig att edra grannar Ljungarne stå i förbund med åskan.»konsekvensändrat/normaliserat

91 »Hvar och en har sin tro, mäster»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Inkeri stött; »konsekvensändrat/normaliseratmen ännu har jag ej sett någon af det folket sitta till häst i full rustning utan åska om sommaren och yrväder om vintern. Ser ni det svarta molnet der, som stiger allt högre öfver skogstopparna? Jag skulle mycket bedraga mig, om vi ej snart hafva någon af Ljungarne här.»konsekvensändrat/normaliserat

92 »Bah – liksom de öfvermodige herrarne kunde befalla väder och vind! Botolf! Matti! Sadla hästarne och led in dem i stallet; när ovädret är öfver, skola vi bege oss på väg.»konsekvensändrat/normaliserat

93 Medan tjenarne motvilligt gjorde sig i ordning att utföra denna befallning, steg det mörka åskmolnet allt högre, den blef qvalmigt i luften, och naturen antog detta dödsstilla, dystra utseende, som vanligen föregår ett starkt oväder. Inkeri kastade en blick utåt beteshagen och såg fåren trängas i en skock med hufvudena mot hvarandra. Hästarne fnyste oroligt, korna upphörde att beta och lade sig tröga ned att idisla i gräset; fågelqvittret upphörde i träden, och Leimauskoskispråk: finska i öster hördes brusa med ökadt dån. Det dröjde ej heller länge, innan en hvass blixt, genast åtföljd af en skrällande knall, slog ned uti forsen, och strax derpå begynte störtregnet falla i stora droppar. Innan fogden ännu hann maka sig under tak, förnam han ljudet af hästhofvar och hörde Inkeri säga på trappan: »nu äro de här; jag visste väl att de skulle komma nu.»konsekvensändrat/normaliserat

94 På den smala byvägen, som ledde i öster ut från skogen, såg man nu ett tåg af omkring fyratio personer med synbar brådska närma sig byn, för att erhålla skydd emot ovädret. Främst red en högvuxen äldre riddare i full rustning med uppslaget visir och vid hans sida en likaledes jernklädd yngling, som med möda tyglade sin af blixten uppskrämda häst. Närmast bakom dem red en ståtelig fru med fladdrande plym i den svarta baretten; till venster om henne en gosse och till höger en flicka på sediga gångare, som leddes vid tygeln af tjenare till fots. Derefter följde omkring femton ryttare med skramlande rustningar af jern från hufvud|4| till fot, lika många beväpnade tjenare till fots och sist några af den lägre betjeningen, hvaribland två eller tre qvinnliga domestiker, samt packhästar, lastade medoriginal: lastadem ed tillbehör för en längre resa. Alla dessa styrde sin kosa rakt på qvarnstugan.

95 Det var riddaren Bo Knutson med tillnamnet Ljungars, som följdes af sin gemål och sina barn ett stycke på väg åt Åbo, när han begaf sig till herredagen i Stockholm.

Avsnittet publicerades 11/2 1862:|3|

3. Huruledes riddar Bo Knutson gästade på Myllyranta och hvad fru Ursula der förehade.

96 Emellertid utbröt ovädret med fullt raseri. Blixt på blixt genomkorsade luften, hagelblandadt regn störtade ned i strömmar, och en hvinande stormvind böjde trädens kronor i den kringliggande höga skogen. Den antågande skaran råkade i oordning; fotgångarne, qvinnorna och barnen brådskade att komma under tak; endast riddar Bo Knutson tyglade, fullkomligt känslolös för elementernas uppror, sin frustande svarta häst och utdelade kallblodigt sina befallningar till de uppskrämde tjenarne.

97 »Anfast»konsekvensändrat/normaliserat, sade han till en lång, mager ryttare, som red vid hans venstra sida; »konsekvensändrat/normaliseratlåt karlarne sitta af för en timma; gör en brasa i pörtet och skaffa dem öl. För hästarne under skjul, och hämta dem hafre från qvarnen. Knut, håll fru Ursulas stigbygel; för din stjufmor och barnen i qvarnstugan. Hvad nu, Beata, jag tror du är rädd? Toka! Vara en Ljungars och frukta för blixten!»

98 De sista orden yttrades till en vacker, blond flicka om åtta år, som ofrivilligt skyggade till för hvarje gång blixten, hvass som en eldpil, genomkorsade luften. Hennes bror, den trettonårige Birger Boson, klädd i en pagejacka med kort kappa och en spenslig värja vid sidan, skyndade till och lyftade henne från hästen, medan äldre brodren Knut, synbart motsträfvig, visade sin stjufmor den vanliga artighet, som hans far anbefallt, och ledsagade henne med syskonen i qvarnstugan. Riddaren Bo deremot tycktes snarare finna ett nöje uti att trotsa ovädret, ty medan de öfriga redan funnit skydd, red han i långsam skridt nedåt elfstranden, i det han uppmärksamt betraktade qvarnen, laxpatan och de välodlade åkerfälten, som gungade i gröna vågor under det dubbla trycket af regnet och stormvinden.

99 Qvarnstugan, som dock var förnämsta huset i byn, erbjöd de resande inga sådana beqvämligheter, hvilka man nuförtiden väntar att finna i en vanlig gästgifvaregård. Dess enda företräden framför de öfverallt på landet brukliga pörtena bestodo i en stor murad spis af tegel med ordentlig skorsten, i stället för det vanliga rökhålet i taket, och tvenne små fönster, i stället för de annars brukliga gluggarna med deras skottluckor, som tillskötos nästan endast om vintern. Man må likväl icke föreställa sig att dessa fönster hade rutor af glas, hvilken vara ännu var så sällsynt annorstädes än i kyrkor och kloster, att kung Christian I sades hafva fört med sig glasfönstren till Stockholms slott. Sedan hans tid hade man likväl begynt se glasfönster uti de rikare husen i Åbo, hvars handelsflotta medförde denna och annan lyx ifrån Lübeck; men på Myllyranta qvarnstugaoriginal: qvanstuga hade icke belupit sig mera deraf, än en liten ruta af en hands storlek, hvilken var infattad i öfversta hörnet af ena fönstret och utgjorde ett föremål för hela byns både afund och nyfikenhet. Resten af rutorna bestod dels af horn, dels af marienglas, som spridde en svag dager i den rymliga stugan och icke tillät någon utsigt, hvarföre i stället en skottlucka var anbragt på dörren, för att insläppa luft och hålla utkik i farliga tider. Ett stort omåladt furubord, dito bänkar, ett groft skåp, tvenne sängar ofvanför hvarandra, tvenne lafvar till sofställen under taket, några vapen, redskap och elghorn på väggarna samt slutligen ofvanför dörren en plump helgonabild af träd, föreställande sankt Brita, utgjorde hela den tarfliga möbleringen i denna bostad för klostrets ansedda och förmögna qvarnföreståndarinna.

100 Den, som lyssnat till samtalet kort förut mellan denna välbetrodda matrona och klosterfogden mäster Gervasius, torde utan svårighet gissa, att besöket hvarken för den ena eller andra var synnerligen kärkommet. Likväl var gästfrihet en så naturlig sak i dessa tider, när sällan eller aldrig ett publikt herberge fanns på resandes väg, att hvarken värdar eller gäster dervid brydde sig om något slags krus. Endast när kronans fogdar och krigsfolk, eller biskopar och adel med deras stora följen missbrukade denna vackra sed och betungade bönderne med dyra gästningar, uppstod ofta nog knot och stundom motstånd, dervid den starkares rätt till slut blef den rådande, så att antingen gästerne jagade sin värd på dörren eller tvärtom. Och just sådana våldgästningar hade under den oroliga, ofta laglösa unionstiden tagit så öfverhand, att visiter af den beskaffenhet, som riddaren Bo Knutsons på Myllyranta, ansågos redan i sig sjelfva såsom högeligen ovälkomna och bekymmersamma för landtfolket.

101 Klosterfogden hade i medvetande af sin värdighet satt sig trumpen vid spiseln och låtsade icke se de inkommande, medan mor Inkeri sökte att hålla så god min som möjligt och anvisade den förnäma grannfrun en plats i högsätet uppe vid bordsänden. När denna artighet var undangjord, ansåg hon sig befriad från vidare krusande och sörjde för att den unga fröken, som af gammalt var hennes favorit, fick torka sina våta kläder framför en nytänd brasa. Mötet var helt hjertligt; den lilla flickan kysste och klappade henne, och den spenslige Birger, som antagit ett slags beskyddarerätt öfver sin syster, slösade icke mindre hjertligt sina vänskapsbetygelser på den goda gumman, hvilken båda tycktes vara så glada att återse.

102 Undertiden satt fru Ursula helt stolt och kall i högsätet och egnade knapptoriginal: kappt åt barnen en likgiltig blick. När man såg henne, förstod man väl de vidskepliga sägner, som gjort henne fruktad i hela grannskapet. Hon var en högvext och ståtelig fru om knappast trettio år, med ramsvart rikt hår, starkt böjd örnnäsa och ett par bruna ögon, hvassa som svärdsuddar. I sydländsk smak skulle hon kanske ansetts som en sällsynt skönhet; men här i norden förekom hennes hy nog mörk, hennes hela väsende alltför främmande, och man anade snart, att under denna kalla, högdragna yta bodde starka passioner, hvilka det icke var rådligt att komma för nära. För öfrigt bidrog icke heller hennes drägt att förminska det frånstötande i hennes person, ty i stället för den enkla, åtsittande ylleklädning, som de förnämsta damer den tiden buro i hvardagslag – vid fester såg man dem grannt utstyrda – bar fru Ursula en lång ridklädning af svart sammet, prydd med ett eldrödt skärp och bandrosor af samma färg i de med vida puffar utstyrda ärmarna, hvilket, i förening med den svajande strutsfjädern i hennes lilla svarta hatt, föranledde Inkeri att i all tysthet fråga fogden, om han ej fann den förnäma frun »rätt så likna ett skogsrå, som det ena kråkbäret liknar det andra».

103 När fru Ursula en stund hade stillatigande och skenbart liknöjd betraktat barnens fröjd att återse Inkeri, for der en glimt öfver hennes ögon, likasom hade hon funnit ett lyckigt infall, och hon behagade nådigt vinka Inkeri till sig samt yttra några förbindliga ord om det vackra stället och den ordentliga stugan. »Det måste vara en sund trakt»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor hon; »konsekvensändrat/normaliseratmen deremot ha vi helt nära vårt slott ett kärr med många osunda dunster om sommarnätterna. Det skulle icke skada barn med så klen helsa, som vår Birger och vår Beata, att tillbringa några veckor under den varma årstiden här hos er.»konsekvensändrat/normaliserat

104 »Aha»konsekvensändrat/normaliserat, tänkte Inkeri vid sig sjelf, »konsekvensändrat/normaliseratmin gunstiga fru vill gerna slippa att se sina stjufbarn, och så godt kunde det vara.»konsekvensändrat/normaliserat Men hon aktade sig att säga sin tanke högt och svarade blott, att hon i sin ringa stuga visst icke kunde hoppas värdigt herbergera så höga gäster.

105 Fru Ursula yttrade härtill mycket vänligt, att här funnes allt som behöfdes för barnens trefnad: tak öfver hufvudet, bädd för natten, söt mjölk och färskt bröd, efter ingen brist kunde vara på mjöl. Hon ville derföre, ifall Inkeri sjelf ej hade något deremot, föreslå Bo, att junker Birger och fröken Beata finge vistas några veckor på Myllyranta, och skulle icke underlåta att rikeligen ersätta det omak de kunde förorsaka.

106 Inkeri försökte att läsa i fru Ursulas ögon, men fann endast en dunkel, lurande blick, som icke bebådade godt, och råkade derföre i förlägenhet om hvad hon egentligen borde svara. Hon kände sannerligen föga lust att göra den mäktiga frun till viljes, men också en viss fruktan att förtörna henne genom ett afslag. Icke var det för barnens helsa, det var hon inom sig säker uppå; kanske hellre för det att fru Ursula till hösten väntade sig en egen arfvinge. Men, tänkte hon, vare huru som helst, så är det ändå den välsignade fru Cecilias barn; åtminstone skola de få äta sig mätta på Myllyranta, och hvem vet, om icke sankt Brita just hittat på denna utväg att rädda dem ur deras elaka stjufmoders klor? Derföre svarade Inkeri slutligen ja till förslaget och neg dervid med mycken prudentlighet, såsom hon hade lärt sig i klostret, försäkrande att hon skulle sköta de kära barnen som sina ögonstenar.

107 Hon fick ej tid att gifva akt på den hemliga belåtenhet som dervid lyste ur fru Ursulas ögon, emedan ett starkt oväsende utanför stugan ådrog sig hennes uppmärksamhet, och strax derpå såg hon till sin stora förskräckelse hennes egen David inskuffas med bakbundna händer af tre eller fyra larmande ryttare bland riddarens följe. Orsaken dertill var i korthet följande:

108 Äldre brodren Josua hade, som vi minnas, gått till byn för att besörja fogdens befallning om pålarne till patan, och undertiden hade han uppdragit åt David att passa på qvarnen. Medan nu gossen var sysselsatt att påfylla ny mäld, infunno sig några bland ryttarne i qvarnen och grepo utan krus hvar och en sin hafresäck till foder åt hästarna. Häraf fann sig unge David i sin egenskap af qvarnvakt med rätta förnärmad, och det så mycket mer, som hafren tillhörde byfolket och var inlemnad att förmalas till gryn. Och då hans häftiga protester besvarades af ryttarne med gyckel och hån, betänkte han sig icke längre, utan grep den närmaste qvarnhackan och slungade henne med så säker hand midt i flinten på en af våldsverkarne, att karlen damp, så lång han var, utför trappan och blef der liggande i sitt blod. Härmed var uppslaget gifvet till ett af dessaoriginal: dessa, så ofta blodiga uppträden, som åtföljde den tidens våldgästningar.

109 Den fallnes kamrater begynte strax att ursinnigt förfölja den stackars David, som undgick deras lansar blott genom att retirera in i qvarnrännan ofvanför det brusande vattenhjulet. Här underkastades han en formlig belägring, och det var blott genom att dämma qvarnen och nedklifva i rännan, som fyra af ryttarne slutligen lyckades att efter det tappraste motstånd öfvermanna och binda den starke gossen, ej utan skråmor och blånader af hans blotta näfvar, hvarmed han i det yttersta försvarade sig.

110 Sannolikt hade David blifvit af sina förföljare på stället nedhuggen eller kastad i qvarndammen, derest icke junker Knut lagt sig emellan och förbehållit domsrätten åt sin fader, hvilken nu, sedan ovädret något saktat sig, återvände från sin ridt omkring byns ägor. Riddaren fann vid sin återkomst stugan uppfylld hans folk, som med höga rop fordrade att den unge förbrytaren skulle, androm till varnagel, genast hängas. Processen var kort och ett menniskolif mer eller mindre betydde föga i dessa våldsama tider.

111 Men se, då uppträdde mäster Gervasius i all sin andeliga värdighet, hvilken icke illa anstod hans väldiga figur, och förklarade oförskräckt, att eftersom förbrytelsen var begången på klostrets område, tillkom det kyrkan och biskopen att deröfver ensame undersöka och döma; hvarföre han, vid hotelse af kyrkans bann, genast ålade riddaren Bo Knutson och hans folk att åt honom, Gervasius, öfverlemna besagde gosse, hvilken, i händelse han befanns skyldig och hans ålder icke vore något hinder, skulle dömas efter kanoniska rätten och konung Kristofers lag; i hvilket afseende fogden tillika instämde riddarens folk att stå till svars för det öfvervåld de föröfvat mot klostrets underhafvande genom att tillegna sig deras spanmål ur qvarnen.

Avsnittet publicerades 15/2 1862:|3|

4. Huru David och mäster Gervasius råkade illa ut samt hvad som vidare tilldrog sig i qvarnstugan på Myllyranta.

112 Riddaren Bo Knutson aftog hjelmen, och mäster Gervasius inbillade sig ett ögonblick att det skedde af vördnad för honom som kyrkans målsman. Men riddaren behöfde endast svalka sig efter ridten. Herr Bo bevärdigade fogden knappt med en blick af förakt, i det han räckte hjelmen åt väpnaren och befallte något att dricka, hvarpå väpnaren skyndade att blanda åt sin herre vin och vatten i en silfverbägare, som medfördes enkom för detta ändamål.

113 Herr Bo syntes betydligt lägre när han aflagt sin höga hjelm; men han var dock en reslig och ståtlig riddare om vidpass femtio år, med ädelt ansigte och manlig hållning. Det var någonting sorgset i hans ögon, likasom led han utaf ett hemligt qval, och kanske var det deraf, mer än af åren, som hans bruna hår redan begynte att märkbart gråna. Ständiga fejder, jemte umgänget med råa knektar och en föga mera bildad landtadel, som bodde i närheten af hans ensliga slott, hade gjort honom sträng och befallande äfven när allt omkring honom var ödmjukt och lugnt; men retades han till vrede af hvem det vara månde, då visste man om herren af Ljungars att hans panna var af koppar och hans arm af jern; då beklagade man den som ställde sig i hans väg, ty dens timma var räknad, antingen han var ung eller gammal, antingen han bar en riddares sporrar eller en munks rakade hjessa, antingen han möttes i stridens tummel, på fältet eller i stugan. Blixten, som Ljungars bar i sin vapensköld och med hvilken det vidskepliga folket ansåg hela hans slägt stå i hemligt förbund, hvad frågar han efter hvem han träffar, när engång thordönet vaknat till lif i skyarna?

114 Det var derföre med en förvåning gränsande till beundran man hörde fogdens dumdristiga ord till denne fruktade man, och Inkeris rörliga tunga nekade henne sin tjenst, ehuru hon mer än någon var intresserad af sakens vändning. Dock när riddaren helt lugnt hade tömt sin bägare, lät han lösa Davids händer, betraktade honom flyktigt och sade: »du har dödat en karl du, byting!»

115 »Jag vet ej om han är död»konsekvensändrat/normaliserat, svarade gossen oförskräckt; men det vet jag, att han en annan gång låter bli att stjäla hafre ur qvarnen.»konsekvensändrat/normaliserat

116 »Huru gammal är du?» frågade riddaren strängt.

117 »Nådigaste herre»konsekvensändrat/normaliserat, inföll Inkeri fermt, i det hon hastigt fick mål i munnen, – »konsekvensändrat/normaliserathan är bara barnet ännu, tio eller elfva år, som jag tror, och vet intet umgås med folk mer än kräk i skogen, och derföre, ers nåd, om en duktig risbastu kunde förslå, så vore jag så villig som skyldig att ...»konsekvensändrat/normaliserat

118 »Tig, qvinna!»konsekvensändrat/normaliserat afbröt henne riddaren, i det han med rynkad panna upprepade frågan.

119 »Jag fyller fjorton nästa allhelgona»,konsekvensändrat/normaliserat svarade David utan betänkande och såg riddaren stinnt i synen.

120 »Har du lust att bli hängd?» frågade riddaren.

121 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade David. »konsekvensändrat/normaliseratErs nåd skulle hellre hänga honom, som jag slog ihjäl, ty han var en tjuf.»konsekvensändrat/normaliserat

122 Herr Bo måtte icke ha tyckt illa om detta naiva svar, ty han smålog helt bistert under de mörka ögonbrynen och frågade åter: »kanske skulle du hellre ha lust att gå i min tjenst?»konsekvensändrat/normaliserat

123 »Säg ja, säg ja!» hviskade Inkeri och knyckte gossen ängsligt i jackan. Inom sig tänkte hon, att han väl sedan alltid funne någon sorts utväg att rymma till klostret.

124 Men David betänkte sig litet och svarade sedan: »det kommer an på.»konsekvensändrat/normaliserat

125 »Hvad kommer det an på?» sade herr Bo.

126 »Det kommer an på om ers nåd vill betala hafran, för att det är Pekkas och den fattige Mustilas hafra. Och sedan – tillade han med en hotande blick på ryttarne, som bundit honom – sedan kommer det an på, om jag får ge hvar och en stryk, som kallar mig stackare.»konsekvensändrat/normaliserat

127 Äfven detta svar skulle troligen snarare afväpnat, än ökat den i grunden ädle riddarens vrede, derest icke olyckligtvis Gervasius, i känslan af sin stora vigt och betydenhet såsom kyrkans målsman, ansett sig förpligtad att protestera mot alla värfningsförsök bland klostrets underhafvande, så mycket mer som han fått i sitt hufvud att David, hans gudson, engång borde sträfva till samma ärofulla plats i samhället, som han sjelf. Han steg således dristigt fram och yttrade i samma myndiga ton som förut:

128 »Jag tager alla här närvarande till vittne uppå, att likasom ingen annan än vår högvördigste fader biskopen har att förfoga öfver denne gosses lif och välfärd, så har heller ingen annan än vår fromma och välsignade moder abbedissan rätt att förfoga öfver hans person, alldenstund han utan allt tvifvel är en bland klostrets och den helige Brigittas underlydande.»konsekvensändrat/normaliserat

129 Icke förr var det sagt, innan riddaren af Ljungars mörknade öfver ögonen och vände sig, i stället för svar, med dessa ord till sin liftjenare:

130 »Anfast, derute vid grinden stå två björkar. I ena björken hänger du den der lunsiga klosterskräflarn, och se till, karl, att du har ett stadigt rep, som kan bära en oxe. I andra björken hänger du pojken. Vänta; du kan bestå pojken ett stycke hampa, det är han värd; men åt sankt Britas legohjon bruka vi aldrig annat än bast.»konsekvensändrat/normaliserat

131 I stugan blef nu en gruflig uppståndelse. Mäster Gervasius anade genast oråd af riddarens min och var icke sen att draga sitt breda svärd, i det han skyndade att mellan spiseln och väggen intaga en vrå, der han hade ryggen fri. David slank i detsamma undan knektarne, som lösgjort hans händer, ryckte ett rostigt björnspjut från väggen och ställde sig flinkt vid fogdens sida. Båda spelade dock ett högt spel, ty ögonblicket derefter riktades mer än tjugu lansar och hillebårdar emot deras bröst. Riddaren sjelf försmådde att deltaga i denna olika strid och ställde sig orörlig vid furubordet längre bort uti stugan. Då trädde fru Ursula fram och sade till honom med verklig eller låtsad vrede:

132 »Hvad, min nådige herre? Blod i min närvaro! Är detta den aktning man i ert land visar en riddares husfru?»

133 »Och femtio mot två, femtio mot två, är det kristligt, ers nåd?» snyftade Inkeri, hvilken i sin nöd grep till ett argument, som icke var illa beräknadt att anslå riddarens bättre känslor. »Hvad säger jag, två? Nej, en och en half!» tillade hon, rättande sig sjelf, för att ytterligare förstärka effekten af sin aritmetik.original: ari metik.

134 »Kom, min fru»konsekvensändrat/normaliserat, svarade riddaren, synbart förlägen, sin förtörnade maka; »konsekvensändrat/normaliseratkom, låt oss stiga till häst och öfverlemna åt Anfast att tukta de näsvisa slynglarne!»

135 Men fru Ursula, hvilken man annars icke just tilltrodde ett blödigt hjertelag, tycktes denna gång ovanligt angelägen om att visa sig från sin vackra sida. Hon tog sin herre och man litet afsides och talade till honom med största värme och ifver, likväl så lågt, att Inkeris oroligt spetsade öra ej kunde förnimma mer än några spridda ord, såsom »Beata» – »i höst» – »mitt öde» och »hvad jag uppoffrat för dig» o. s. v. Inkeri såg den fruktansvärde mannen vid dessa ord likasom delad emellan stridiga känslor, antingen nu dessa voro fruktan och vrede, eller kärlek och afsky. Och när han än vidare tycktes tveka, såg Inkeri huru fru Ursula uppryckte den bröstnål, som framtill sammanhöll hennes svarta ridklädning, och vid denna nål var fästad en stor svart agat. En annan skulle ha funnit det naturligt, att den höga damen fann sig generad af värmen i stugan och, utan att tänka derpå, ryckte bort nålen, för att andas friare. Men Inkeri inbillade sig, att den svarta stenen sprakade gnistor och på riddaren utöfvade någon hemlig trollkraft, ty strax derpå såg man honom med ömhet kyssa sin maka på pannan, och med detsamma ropade han till de stridande att de skulle nedlägga vapnen, han ville, till fru Ursulas ära och på hennes förbön, skänka de dömde lifvet.

136 Det var ock hög tid, ty fogden och hans unga kamrat i olyckan hade endast deras goda position i spiselvrån och den yttersta ansträngning att tacka för det att de icke redan blifvit huggne i stycken eller fastspikade vid väggen. Fogden hade dervid undkommit med ett skrubbsår i kindbenet, och Davids jacka var sönderrispad af lansspetsarne; deras fiender deremot hade till all lycka skyddats af sina rustningar. De vilde knektarne, som just kommit i farten med deras rätta handtverk, ville icke tro sina öron, när de hörde riddarens dunderstämma befalla dem fred. De voro icke vana vid klemiga försoningar, och man hörde Anfast mumla i skägget, att den onde måtte taga den trollska hexan, som förvändt deras ärlige herres sinne till sådant pjåsk.

137 Emellertid åtlyddes befallningen, och mäster Gervasius, som hade fått nog af ett honom så föga värdigt sällskap, makade sig ofördröjligen på dörren, glad att med sina uppskrämde tjenare och med qvarnarrendet insydt i gördeln kunna i sporrsträck begifva sig af på vägen åt Nådendal. David och Inkeri deremot kallades fram, och herr Bo tilltalade dem på följande sätt:

138 »Fru Ursula har sagt mig, att det vore nyttigt för barnens helsa, om min son Birger och min dotter Beata kunde tillbringa några veckor af sommaren här vid qvarnen. Jag samtycker dertill, och ni torde veta, Inkeri, att jag har makt att belöna, likasom jag har makt att straffa. Som förskott för ert besvär skänker jag er pojke lifvet, änskönt han kostat mig en handfast karl; men ni kan säga edra grötmyndiga klosterdrängar, att de och deras nunnor må se sig väl före, derest de en annan gång blanda sig i mina angelägenheter. Du pojke der, jag tycker om att du ser mig rätt i synen. Du har hjerta i bröstet som en hel karl och med tiden kan du bära stålhufva så väl som en annan. Men derom få vi talas vid, när jag vänder tillbaka. Nu anförtror jag junker Birger och fröken Beata åt ditt beskydd; vid sankt Göran, det är heder nog för din trasiga jacka. Behöfver du tio man till hjelp, så skicka en korpfjäder till min borgfogde Goliath, men behöfver du tjugu, så skicka två. Och nu farväl; det är tid att vi fortsätta resan.»

139 Med dessa ord omfamnade riddaren Bo Knutson kärligen sin husfru och sina barn samt begaf sig å väg med sin äldre son Knut och sina jernklädde ryttare, en mindre än förr. Fru Ursula återvände till slottet med en del af tjenarne, hvilka dit medförde den svårt sårade ryttaren, som stupat för Davids qvarnhacka. Men junker Birger och fröken Beata blefvo qvar med deras kammarpiga Renata hos mor Inkeri vid Myllyranta qvarn.

Avsnittet publicerades 20/2 1862:|2|

5. Huru Ljungars barn lefde på Myllyranta och huru fröken Beata ville rida på Birgers fåle.

140 På Myllyranta förgingo nu flera veckor i stillhet och trefnad. Sommaren blef vacker, åker och äng stodo i herrligaste grönska, qvarnen malade in mången vacker kappe säd i Inkeris spanmålsbod, och patan gaf, mer än på månget år, tunna efter tunna delikata Kumo laxar, till riklig utkomst för den lilla byn och till icke|3| ringa båtnad för klostertionden. Sjelfva de oroliga grannarneoriginal: grannarnes hördes icke af; man visste endast att fru Ursula lefde tyst och indraget i Ljungars slott, under beskydd af borgfogden Goliath Svensson, hvilken herr Bo der qvarlemnat med hälften af sina hofmän och knektar. Om riddaren sjelf förnam man att han lyckligen anländt till Åbo och derifrån öfverseglat till Stockholm, och om hans vilde broder herr Sten, hvilken annars beständigt spökade för mor Inkeris inbillning såsom det värsta hon visste, hade man nu på länge icke hört knäpp eller kny. Upplands-bönder och resande, som drogo ned till Ulfsby, berättade ryktevis att denne svåre herre för närvarande var invecklad i fejd med de mäktige Kurckarne på Laukko och hade fulla händer med att berga sin egen välfärd, så att han väl nu måste lemna sina grannar i fred. Tiderna voro sådana, att lag och rätt båtade föga, der icke goda lansar och hillebårdar voro till hands, och deraf kom sig, att fred och ordning herrskade endast i nejden utaf de större fästena, och knappt nog der; men hvarje adelsman var egenmäktig herre på sin gård och huserade der efter eget godtycke.

141 Oaktadt således allt syntes stilla och roligt på det fredliga Myllyranta, var det likväl en sak, som ingaf Inkeri ett hemligt bekymmer, och det var just laxpatan, som nu gaf en så förträfflig fångst. Den hade nemligen på fogdens befallning blifvit förlängd utåt strömmen, och sanningen att säga, så intog den numera just icke alldeles lagligt en del utaf kungsådern, hvarföre det rika fänget här troligen skulle göra öfverbyggarnes pator och fängen desto fattigare. Och emedan herrarne af Ljungars, både herr Bo och herr Sten, just hörde till dessa öfverbyggare, som ägde elfstränderna och fiskfångsten ofvanför Myllyranta, darrade Inkeri med så mycket mera skäl för efterräkningarna med dessa vådliga grannar, emedan hon ganska väl ihågkom deras förra hotelser. Hon hade derföre gerna åtnöjt sig med några laxar mindre, om hon sluppit att drömma alla nätter om lansspetsar och stålhufvor; men efter hon väl visste att mäster Gervasius var ytterst envis, när han fått i sitt hufvud ett sådant påfund, längtade hon högeligen att få rådgöra med någon af de vördige fäderne i klostret; ty Nådendal hyste både munkar och nunnor.

142 I sitt bekymmer ansåg Inkeri såsom en himmelens skickelse, att hon kunde göra sig herr Bo förbunden genom att herbergera och vårda hans barn, och hon hade också af dem en nästan moderlig glädje. Junker Birger och fröken Beata voro båda tvenne innerligen älskvärda barn, som alldeles icke tycktes sakna deras faders borg, eller på något sätt låta hennes David märka att de voro till börd och stånd så vida upphöjde öfver det ringa mjölnarefolket. De trifdes tvärtom förträffligt i den friska sommargrönskan vid elfstranden och underkastade sig utan minsta knot den tarfliga stugans brist på de beqvämligheter, hvilka en så förnäm ungdom kunde begära; ja, det förekom Inkeri, som om de med hvar dag fingo ett friskare och gladare utseende, och hon underlät icke att göra sin vän Renata uppmärksam derpå. Då brukade Renata, som var enka efter en af Ljungars ryttare och trotjenarinna på slottet, i all vänskap knycka litet förnämt på nacken och mena att det kunde väl gå an med lax och sötmjölk, fast man nog hade sett bättre dagar, när fru Cecilia lefde, och hon mindes nog den tid, när fröken Beata sofvit i sin förgyllda vagga med sidenkudde under hufvudet; det var ändå annat slag, än en omålad säng, hemväfda lakan och blårandigt bolstervar.

143 »Jag tänker att hon intet nu heller sofver på bara backen»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde då Inkeri något stött. »konsekvensändrat/normaliseratDavid har fångat hvarenda tjäder, som släppt till dunen i frökens kuddar, och äro lakanen ej tillräckligt granna, och är middagen här ej tillräckligt fin, så kunde vi skicka efter bättre från slottet.»konsekvensändrat/normaliserat – Inkeri visste rätt väl att sådant aldrig kunde komma i fråga; hon visste, att fru Ursula i stället för den förgyllda vaggan gifvit sina stjufbarn en grof halmbädd och i stället för läcker spis endast knapp och dålig mat ifrån tjenarnes bod. Att »skicka efter bättre till slottet»,konsekvensändrat/normaliserat betydde derföre i hennes mun ungefär detsamma som »skäms litet; liksom jag ej visste att barnen må bättre här, än hos deras egna föräldrar!»

144 Då brukade Renata, som icke gerna ville släppa efter sin värdighet, i brist på annat invända att fröken Beata fick alldeles för grofva händer här på bondlandet, och sådant flygande som här, öfver stockar och stenar, kunde anstå David, men för junker Birger vore det mindre passande, och fröken Beata blefve till slut så solbränd, som sjelfva torparflickorna uti byn. Härpå svarade åter Inkeri, att om barnen borde hållas rätt fint, så kunde de ju när som helst återvända till deras trånga, mörka och små kamrar på slottet, der de aldrig fingo se Guds dager annorlunda än på den stenlagda borggården och mellan de ödsliga slottsmurarna; och slutet på dispyten blef vanligen det, att Renatas tårekällor begynte flöda vid tanken på den stora förändring, som skett i slottet sedan fru Cecilias död, hvarefter båda två, Inkeri och hennes väninna, glömde hela trätan genom att komma på det vanliga kapitlet om fru Ursulas tyranni och huru det icke mera stod rätt till på slottet, hvarken med herrskap eller tjenare, med folk eller fänad, ja, osvuret bäst, hvarken med lefvande eller döda.

145 Det såg ut som om David blifvit ett par år äldre, sedan den farliga dagen, då riddaren af Ljungars gästade Myllyranta och utnämnde honom till barnens beskyddare. Ett sådant förtroende gjorde honom till en hel karl i hans egna ögon, och han ville visa sig förtjent derutaf. Han var nog klok att icke särdeles lita på Renatas uppsigt, huru hon än pysslade och klemade med sin lilla fröken, och hvad Birger angick, tycktes han hellre behöfva tillsyn sjelf, än kunna försvara sin syster. Ehuru lika gammal som David, var junker Birger nära ett hufvud kortare och klen i armarna, en mjölkhvit och späd gosse, finkänslig som en flicka och till lynnet from som ett lamm. Ryktet visste berätta, att den stränge herr Bo mer än engång utfarit i hårda ord öfver denna veka och älskliga varelse, hvilken var modrens afbild och varit hennes älsklingsbarn, men som tycktes så litet lofva att blifva en värdig arftagare af Ljungars stolta vapensköld; och det var troligen med en känsla af förakt, som fadren bifallit hans böner att af en kringvandrande djekne lära sig de föga ridderliga konsterna att läsa och skrifva. Man sade också, att junker Birger var mycket mera hemmastadd i den lilla, grannt målade messboken, som han ärft af sin mor, än med den ystra fåle han fått till skänks af sin far och med den lilla barnvärjan, som han bar vid sidan, till tecken af sin adliga börd. Sannolikt var det också emedan gossens späda krafter icke väl stodo ut med hans ålders vanliga vapenöfningar, som herr Bo nu tillåtit honom andas frisk luft på Myllyranta; ett ombyte som alldeles var uti junker Birgers smak och gaf honom full frihet att lefva ett stilla drömlif uti naturens sköte.

146 Den vackra, brunlockiga lilla fröken Beata var af ett helt annat lynne än brodren och bråddes så mycket på sin far, som en späd ljusgrön telning i skogen kan brås på en skyhög gran. Hon var fri och frisk som luftens fågel, yr, öfverdådig, häftig och gladlynt; så skälmsk, egensinnig och ostadig, som man har lof att vara vid åtta år, och likväl med ett litet barnhjerta så godt som guld, endast man tog henne från den rätta sidan. Med sin sköterska Renata lefde hon i en ständig fejd, som nästa ögonblick åter förbyttes i smekningar och slutades med att hon vanligen fick sin vilja fram. Och då Inkeri, som ofta brukade brumma öfver att man alldeles skämde bort den stackars flickan, i grunden var lika svag, om ej svagare än Renata sjelf för sin täcka skyddsling, hände, som oftast händer när två qvinnor kappas om att bortklema ett godt barn, att fröken Beata blef hela gårdens, ja hela byns guldgris och medelpunkt, för hvilken alla krusade, alla fjäsade, och som skulle haft makt att tyrannisera dem alla, derest hon icke haft respekt för den enda person, som stundom vågade motsätta sig hennes infall, och denna enda var David.

147 »I dag vill jag rida på Pukkispråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat förklarade Beata en vacker eftermiddag med mycken bestämdhet. Pukkispråk: finska var Birgers tavastländska fåle, som medföljt till Myllyranta; men Birger sjelf brydde sig icke mera om honom, och Pukkispråk: finska fann det mycket behagligare att flöja kring hagarna, än att bita i betslet.

148 »Söta lilla fröken, det går inte an, ty hästen är skygg»,konsekvensändrat/normaliserat sade Renata i smekande ton.

149 »Nej, söta barnet, det töras vi inte»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde Inkeri nästan i samma ton; »konsekvensändrat/normaliserattänk hvad det blefve för en grufvelig sorg, om någonting skulle hända med det elaka kräket!»

150 »Men jag vill rida på Pukkispråk: finska; nu strax vill jag rida på Pukkispråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat återtog flickan, utan att det minsta fråga efter några invändningar. Och dervid tog hon sin lilla sommarhufva och begaf sig på egen hand utåt hagen.

151 »Aldrig i verlden kan det gå för sig»,konsekvensändrat/normaliserat skreko de båda qvinnliga vårderskorna och skyndade efter; men Beata hade flinkare fötter och flög som en svala bort öfver gården. Hvad var att göra? »David»konsekvensändrat/normaliserat, ropade Inkeri till sonen, som just kom från qvarnen hvit utaf mjöl, – »konsekvensändrat/normaliseratDavid, betsla fålen, efter fröken nödvändigt skall rida i dag; men jag säger dig, pojke, led Pukkispråk: finska i tygeln och släpp honom inte; det kära barnet måste väl litet få roa sig.»konsekvensändrat/normaliserat

152 »Och hon skulle sätta sig upp på den sprakfålen? Nej, mor; det känner jag bättre»,konsekvensändrat/normaliserat svarade David.

153 »Hvad nu, din näsvisa slyngel, vill du sätta dig mot nådig frökens befallningar?» utropade Renata, som mer än engång tyckte att David tog sig alldeles för stora friheter både mot henne och hennes högborna fröken.

154 »Ja, det vill jag»konsekvensändrat/normaliserat, svarade David tvärt. »konsekvensändrat/normaliseratFålen har blifvit vild här på betet och lyder ej mera tygeln.»konsekvensändrat/normaliserat

155 »Men du kunde leda honom ett hvarf kring gårdsplanen»,konsekvensändrat/normaliserat menade Inkeri, mån om att icke reta Beatas häftiga lynne.

156 David skakade på hufvudet och hade om några ögonblick upphunnit flickan vid gärdet. »Beata kan inte rida nu, ty Pukkispråk: finska skenar och behöfver duktig kapson»,konsekvensändrat/normaliserat sade han allvarsamt, i det han såg på henne med ett par vänliga ögon.

157 »Men jag vill rida; nu strax vill jag rida!» utropade flickan, blossande af både språng och förtrytelse.

158 »Och jag säger att Beata får inte rida på fålen; men Beata skall få rida på Siivospråk: finska, mors gamla vallack», svarade gossen.

159 »Men jag vill rida på Pukkispråk: finska; gå strax och sadla vår Pukkispråk: finska!» skrek den egensinniga flickan.

160 »Beata har så ofta begärt att få rida till skogen. Nu skall jag följa med, och Birger också, ifall han har lust, och Beata skall få rida på Siivospråk: finska, som aldrig skenar, och så skola vi rida till Ljungars källa»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor David helt saktmodigt, utan att låtsa märka sin skyddslings barnsliga vrede.

161 »Bryr jag mig om Ljungars källa! O hvad du är elak; gå strax och hämta hit Pukkispråk: finska»konsekvensändrat/normaliserat; invände Beata, som ej tog reson.

162 »Men om fålen skulle skena och kasta Beata mot stenarna, så skulle herr Bo gråta, och Birger och Renata och mor skulle gråta, och jag skulle gråta bort mina ögon af sorg»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor gossen i samma milda, allvarliga ton, i det han trofast och hjertligt såg in i flickans lifliga bruna ögon, hvilka blixtrade nästan som Ljungars vapen.

163 Fröken Beata såg en stund helt tyst på den ärlige gossen, och hur det var, så smalt hennes vrede liksom ett regnmoln om våren. »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon till slut, »konsekvensändrat/normaliseratjag vill inte att du skall gråta bort dina ögon, och inte de andra heller. Efter du vill, skall jag rida på Siivospråk: finska. Och så skola vi rida till Ljungars källa.»konsekvensändrat/normaliserat

164 »Det skola vi göra»konsekvensändrat/normaliserat, sade David hurtigt. »konsekvensändrat/normaliseratOch nu skall det bli roligt; jag skall vittja mina snaror på vägen, och då skall Beata få en liten lefvande ekorre, som hoppar så nätt som en kattunge i buren. Beata skall intet ångra att ha varit lydig i dag.»konsekvensändrat/normaliserat

165 »Ack, en ekorre, en ekorre!» utropade flickan, och derpå följdes de båda, fullkomligt försonade, tillbaka till gården.

Avsnittet publicerades 22/2 1862:|2|

6. Huru Beata, Birger och David redo till Ljungars skog.

166 De båda qvinnorna blefvo icke litet häpna vid underrättelsen att barnen ämnade begifva sig på egen hand ut till skogen. Inkeri förklarade att hon ej kunde tillåta ett sådant öfverdåd, ty skogen var illa beryktad|3| för stigmän, odjur »och annat, som man aldrig kunde så noga veta». David, menade hon, kunde slinka hvart han behagade, fastän han väl hade annat att göra; junkern och fröken deremot kunde hållas hemma och läsa sitt radband ordentligt på qvällen, i stället att flacka kring kärr och ödemarker.

167 Men när Beata fått en sak i sitt hufvud, var det icke lätt att få den dädan igen, och nu ville hon se Ljungars källa, om hvilken Renata så ofta berättat henne och som var målad i hennes faders sköldemärke. Och finge hon ej rida dit, så skulle hon ännu i afton rida på Pukkispråk: finska, om hon också sjelf skulle gå att betsla honom i hagen.

168 Mot detta argument var intet att invända. David förklarade att han skulle medtaga både båge och spjut, och dessutom hade han redan aftalat med Hirvi-Jaako att göra dem sällskap, för att i nödfall bära junkern öfver sumpiga ställen, medan David bar fröken. De skulle också vara tillbaka i god tid, innan solen gick ned. Och som Davids ord, alltsedan hans manhaftiga träta med sjelfve herr Bo, var kungsord i modrens ögon, måste vederbörande låta sig härmed nöja, och färden beslöts.

169 Klockan var mellan 3 och 4 på eftermiddagen, när det lilla sällskapet, tre man och en fröken högt, begaf sig på väg. Främst gick David som vägvisare och avantgarde; efter honom följde Beata och Birger hvar på sin sediga arbetshäst, och sist lunkade Jaako, en gammal laxfiskare, som arriergarde för karavanen. Den lilla ostyriga fröken var utom sig af förtjusning öfver att engång få färdas fritt uti skog och mark; hon skulle nödvändigt ha en löfruska, för att jaga bort myggorna, och så viskade hon dermed än den ena, än den andra af sällskapet hurtigt kring öronen. Birger åter såg idel märkvärdigheter vid sidan af vägen. Än var det en röd sten, som såg så förunderlig ut; än en ängsneglika, som Jaako skulle plocka åt honom; än ett besynnerligt moln, som tycktes liksom kullra på skogstopparna. Men emedan man hade nära en half mil till källan, som låg ungefär halfvägs mellan slottet och byn, men något på sidan, fann David för godt att icke göra junkern till viljes och stadna vid alla märkvärdigheter, utan trafvade friskt på; och så kom man snart till skogen.

170 Nuförtiden ha stränderna af den forsande Kumo redan länge varit antingen alldeles skoglösa, eller bevuxna med löfträd och små tallar, hvilka icke dugat att såga till plankor för Björneborgs hamn. Men vid tiden för denna berättelse vexte på båda sidor om elfven en hög timmerskog, som endast här och der afbröts af svedjemarker och en eller annan fiskares fattiga torpstuga. Barnen hade derföre knappt öfverskridit den lilla öppna slätten vid Myllyranta by, innan de snart befunno sig uti tjocka skogen, genom hvilken, i stället för den nuvarande breda vägen, endast en smal ridväg ledde till Ljungars slott och det inre af Satakunda. Denna väg, eller snarare gångstig, som nu skulle anses för usel att tjena den simplaste by, var likväl då en allmän stråtväg mellan det inre landet och kusten och uppfyllde behjelpligen sitt ändamål, emedan man den tiden endast om vintern brukade färdas med åkdon, men sommartid nästan alltid lastade både folk och gods på hästryggen.

171 När man så en stund hade följt vägen och elfstranden åt, tog David Beatas häst vid tygeln, ledde honom af åt venster och följde en knappt märkbar gångstig, som förde inåt ödemarken. De andra följde efter, och innan kort hade man förlorat nästan hvarje tecken att någonsin en menniskofot hade trampat dessa ensliga nejder. Löfskogen blef tätare, granarna blefvo än lummigare, furorna än mera jättelika; ofantliga multnande trädstammar stängde passagen vid hvarje steg; enrisbuskarna tycktes blifva allt ogenomträngligare, och sumpiga ställen nödgade ofta den lilla karavanen att göra betydliga omvägar. Likasom för att ytterligare öka markens oländighet, blef trakten tillika uppfylld af mosslupna berghällar och stora bullerstenar, omvexlande med stenrös, på hvilka foten slintade i den beständiga fuktighet, som midt i torra sommaren underhölls af de täta trädkronornas skugga.

172 Denna ödemark hade likväl ett lif, som största delen af Finlands skogar numera sakna. Nästan vid hvarje steg skrämdes en orre eller en tjäder upp utur snåren; räfvar och lodjur, harar, mårdar och ekorrar hvimlade öfverallt, och på afstånd hördes ett brummande, som tydligen kunde urskiljas från forsarnas dån. David betraktade detta öfverflöd på villebråd med en van jägares lugn och nöjde sig med att räcka Beata en liten förbluffad harunge, som han grep i förbigående. Mera behöfdes ej för att hålla den lilla flickan vid godt lynne, men Birger begynte redan känna sig underlig till mods och önska att han följt mor Inkeris råd och stadnat beskedligt hemma vid qvarnen.

173 Alltsedan de veko af inåt skogen, förekom det honom som vore de icke mera fyra, utan fem i det lilla tåget. Än var det en gubbe med krokig rygg, som tycktes gå framför dem och visa dem vägen; än var det en liten flicka, som tittade så besynnerligt på honom bakom den gulbruna stammen af en hög fura; än åter tyckte han sig strax bredvid höra sin stjufmors röst, som ropade honom vid namn. Och när han vände sig om för att se hvem det var, tyckte han sig helt tydligt höra sin fars stridshäst gnägga och se en skymt af riddarens höga hjelm bakom den yfviga granen ett stycke till höger.

174 »Jaako»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade han, mån om att dölja sin rädsla för David och systern, – »konsekvensändrat/normaliserathörde du ej liksom om någon hade ropat i skogen?»

175 »Jo, det hörde jag»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Jaako helt lugnt; »konsekvensändrat/normaliseratdet var en varglo någonstädes derborta i kärret.»konsekvensändrat/normaliserat

176 »Men ser du ingenting der, just der vid den höga granen?»

177 »Jag ser att der hänger en hvit mosstapp på grenen»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde fiskaren lika trygg. »konsekvensändrat/normaliseratJunkern har visst aldrig färdats i skog förut? Är junkern rädd?»

178 »Rädd är jag inte»konsekvensändrat/normaliserat, återtog gossen förlägen; »konsekvensändrat/normaliseratjag tänkte att här kunde vara andra än vi, och – ser du, nu går den lilla hvita flickan framför oss igen.»konsekvensändrat/normaliserat

179 Jaako nickade lika trankilt och menade att här kunde man visst få se det ena och det andra, som folk icke förstår sig rätt uppå, men han ville ge junkern ett godt råd. Man skulle göra sitt korstecken och icke bry sig om alla småsaker, och så skulle man sjunga en hurtig visa, det vore ett godt medel att drifva trollen på flykten.

180 Och liksom för att sjelf bevisa sanningen af sina ord, begynte han med hög röst sjunga en gammal visa, hvars till hälften hedniska innehåll väl öfverensstämde med den enformiga, konstlösa och vemodiga melodin:

Mariatta, liten tärna,

Gick att smör i skogen tjärna,

Gick med röda strumpor granna,

Silfverband omkring sin panna.

Gå ej dit,

Skär och hvit!

Mariatta, Mariatta,

Lempos troll i skogen skratta.

Mariatta, hvita dufvan,

Fann ett lingon rödt på tufvan.

Plocka mig, du vackra tärna,

Innan masken stjäl min kärna!

Akta, nej,

Plocka ej!

Mariatta, Mariatta,

Lempos troll i skogen skratta.

Utan grädde står min tjärna,

Mina kor i kärret spjerna.

Kom, mitt lingon, kom, du röda;

Mariattas läppar glöda.

Perleglöd,

Hvit och röd!

Mariatta, Mariatta,

Lempos troll i skogen skratta.

Mariatta, o min docka,

Trodde dig ett lingon plocka.

Var ej lingon, var ett stycke

Utaf Mielikkis smycke.

Ädelsten!

Perlesten!

Mariatta, Mariatta,

Lempos troll i skogen skratta.

Mariatta, liten tärna,

Utan grädde står din tjärna.

Dina kor i kärret snafva,

Mielikki vill dig hafva.

Tjena nu

Skogens fru!

Mariatta, Mariatta,

Lempos troll i skogen skratta.

186 Långt ifrån att känna sig muntrad af denna visa, hvilken den gamle fiskaren i sin välmening fortfor att sjunga, helt obesvärad af det eko, som från alla håll återstudsade mot klippor och stammar och likasom gaf honom ord och toner mångdubbla tillbaka, blef Birger deraf blott ständigt underligare till mods. Han tyckte sig nu alldeles tydligt se densamma hvitklädda flickan med röda strumpororiginal: stumpor och silfverband om håret springa bredvid dem i skogen och buga sig ned, för att plocka bär ifrån tufvorna. Men en känsla af blygsel afhöll honom från att vidare yppa sin rädsla; och kanske var det till slut ändå endast björkarnas hvita stammar, som lutade sig, böjda af vinden, bakom de mörka granarna.

187 Nu stadnade David och lyftade Beata ned från hästen; ty den korta väg, som ännu återstod, gick öfver ett berg och en sumptrakt, der man ej mer kunde rida. Man band alltså hästarne vid träden, tog märke på stället och fortsatte färden till fots genom en ytterst oländig trakt, der Davids och Jaakos armar ofta anlitades för att bära de förnäma barnen öfver klyftor och gungflyn. Detta var något nytt för barnen, som aldrig förr haft begrepp om sådana vandringar, och sjelfve Birger skulle varit högeligen road deraf, om han kunnat låta bli att beständigt titta omkring sig och upptäcka än ett, än annat, som tycktes smyga sig bredvid dem eller framför dem bakom stenar och trädstammar.

188 Ändtligen kommo de till en vacker öppen plats med en jemn gräsplan vid foten af berget och befunno sig nu vid målet för deras vandring.

Avsnittet publicerades 27/2 1862:|2|

7. Huru det hängde ihop med källan, och huru Beata sprang natthugg med Ljungars flicka.

189 Förrän de inre vattnen genom Kumo elf hinna till hafvet, måste de genombryta Kyrönselkä höjdkedja, som bildar deras naturliga gränsvall i vester, och uppsöka derföre den djupaste dalgången mellan denna kedja och den från sydost kommande Salpausselkä eller stängselkedjan, som bildar vattengränsen i söder. Det var i denna sköna, bergiga, men då ännu mycket öde trakt, som David hade infört sitt lilla sällskap, och han hade sina skäl att dervid välja den kortaste, ehuru mest besvärliga vägen, i stället för en annan beqvämare, men längre väg, som vanligen begagnades af de få jägare, hvilka stundom besökte den af villebråd hvimlande bergstrakten. David hade nemligen märkt att man färdas icke så fort när man har en ung fröken att vakta, som när man ensam drifver omkring på ett par flinka pojkfötter. Solen begynte redan nog mycket luta åt vester, och den fuktiga svalka, som fläktade med blomstrens ånga uppåt höjdsluttningen, gaf tydligt tillkänna att aftondimmorna redan begynte uppstiga nere i dalarna.

190 Man hade nu kommit till en af dessa dälder, i hvars botten en sorlande bäck, omgifven af gula ranunkler och kaflekor, förde de omgifvande höjdernas vatten nedåt elfven. Öfver denna bäck och dess yppiga gröna stränder sväfvade redan ett tunnt, knappt märkbart flor af den börjande dimman, och på andra sidan om bäcken vidgade sig dälden till en vacker gräsplan om femtio steg, hvarefter utsigten åter stängdes af en motliggande höjd, bevuxen med tallar.

191 »Se, der är en stuga!» utropade Beata.

192 »Och der står den hvita flickan vid dörren till stugan!» inföll Birger nästan på samma gång, glad att finna|3| andra menskliga varelser uti denna ödemark, ty han begynte redan, som läsaren finner, blifva en smula illa till mods.

193 David nickade småleende och lyftade Beata öfver bäcken, hvarefter Jaako företog samma manöver med Birger. Man gick nu fram öfver gräsplanen, men huru barnen sågo och sågo, kunde de på närmare håll icke mera upptäcka hvarken menniskor eller menniskoboning. Det som Beata tagit för en stuga var ett ofanteligt rödaktigt klippstycke, eller rättare två stycken af en klippa, ty hon befanns remnad i tu, och båda styckena lågo till utseendet så löst på den närmaste höjdsluttningen, att man tyckte sig hvarje ögonblick kunna vänta att se dem nedstörta i dalen. Ofvanför denna klippa vexte en gammal tall, hvars krona hade blifvit afbruten, antingen af en storm, eller mera sannolikt af tunga drifvor, sådana som i snörika vintrar bruka samla sig på barrträden och ofta nog bräcka stam eller grenar, när töväder inträffar och tyngden fördubblas af snöns fuktighet. Efter någon sådan katastrof tycktes det åldriga trädets hela återstående lifskraft hafva samlat sig uti en af sidogrenarna, hvilken, grof som en timmerstock, sträckte sig öfver klippan och kastade öfver henne en egen sällsam skugga, som på afstånd frambragte synvillan af ett rödt eller brunmåladt hus.

194 »Nu äro vi framme»,konsekvensändrat/normaliserat sade David, pekande på klippan.

195 Barnen uppspände sina förvånade ögon, ty de hade väntat sig något högst besynnerligt, men funno ingenting annat än »en stor sten» och »ett gammalt träd».

196 »Hvar är då Ljungars källa?» frågade Beata, som föreställde sig att åtminstone detta märkvärdiga slägtminne, som hon hört omtalas från sin spädaste barndom, skulle vara ett praktfullt mellanting mellan slottsbrunnen på Ljungars och qvarndammen på Myllyranta.

197 »Här» svarade David och ställde sig midtframför remnan i klippan. Ur bottnen af denna remna framqvällde en klar vattenåder, samlade sig i en liten vacker naturlig bassin vid klippans fot och sipprade öfver dess bräddar utefter sluttningen nedåt gräsplanen, der den slutligen skänkte sin skatt af kristall åt den sorlande bäcken.

198 »Är det alltsammans?» frågade Beata åter i en ton af sviken förväntan.

199 »En sjö är det intet»konsekvensändrat/normaliserat, svarade David saktmodigt, »konsekvensändrat/normaliseratmen en vacker källa är det, och en underlig källa för Beatas slägt, det ha mor och Renata ofta berättat oss. Sålänge herrarne af Ljungars dricka ur denna källa, skall deras slägt hafva seger i krig och rikdom och makt under fredliga tider; men hvar gång en olycka händer dem, uttorkar källan till en tid och försinar alldeles, utan att någon vet huru och hvarföre. Engång, sade mor, så hände en vacker morgon att källan var torr. Natten derpå blef storm, och slottet brann med en stor hast till aska. Det är nu mellan trettio och fyrtio år sedan, och mor mins det mycket väl, fastän hon dock var ett barn, när salig herr Knut, som var Beatas farfader, stupade i slaget på Brunkeberg,original: Brunkeberg., och hans egen broder, herr Åke, som stod på danska kungens sida, rände lansen igenom honom. Men det sägs att i detsamma herr Knut föll, högg han herr Åke med stridsyxen tvärsöfver hjelmbucklan, så att yxskaftet gick af, och då föll herr Åke på samma stund som herr Knut. Den gången, sade mor, var källan i fyra veckor alldeles torr, fastän det regnade som om himmelen varit öppen; men två herrar af Ljungars vätte i dess ställe Stockholms mark med sitt rödaste blod.»konsekvensändrat/normaliserat

200 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade Birger, »konsekvensändrat/normaliseratoch när min mor dog för fyra år sedan, var det om våren, när snön smälte, men källan var torr, som om aldrig en droppe funnits på tre mil deromkring. Min fader brukade hvar morgon skicka den enögda Botvid efter vatten till källan, och annat vatten ville min far intet dricka. Men Botvid tyckte det var för ledsamt att rida den långa vägen och hämtade engång vatten från närmaste brunn. Det märkte min far och lät hänga upp Botvid i den stora björken utanför slottsporten; jag mins det så väl, jag gret hela dagen, ty Botvid hade gjort min bästa trädhäst, och det var så styggt att se honom dingla som en kråkskrämma uti det höga trädet. Men när min stjufmor kom till slottet, sade hon hvar gång min far drack, att vattnet från Ljungars källa var ohelsosamt, efter det smakade jern, och från den tiden begynte min far dricka annat vatten.»konsekvensändrat/normaliserat

201 »Och från den tiden blef herr Bo förhexad»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Jaako, i det han försigtigt såg sig omkring, om icke tilläfventyrs någon obehörig person kunde lyssna i närheten. Lyckligtvis hörde icke barnen detta förgripliga mummel, ty båda förklarade nu att de ville dricka ur källan.

202 David hämtade ett par breda blad af calta palustrisspråk: latin och presenterade dem som dryckeskärl, hvartill de endast behöfde böjas en smula. Vattnet smakade verkeligen starkt af jern, men det hindrade icke Ljungars barn attoriginal: ati dricka deras förfäders dryck.

203 Birger drog ett djupt andedrag och rätte på sig med en förunderlig manhaftighet likasom hade han i hast blifvit en annan karl. Han tyckte i detta ögonblick, att han kunnat taga en björn i kragen. Men på Beata hade vattnet den mindre förunderliga verkan, att hon kände sig med ens obegripligen hungrig. Man framtog derföre den medförda vägkosten af smör, bröd, ost och mjölk, och det smakade förträffligt efter dagens mödor i den svala aftonluften och på den vackra höjden vid klippan.

204 »Hvarföre stå källan och klippan i Ljungars vapen?» frågade Beata helt gladlynt, mumsande på den sköna färska osten.

205 »Den gamla tallen och den hvita flickan stå der också»,original: också. svarade Birger. »konsekvensändrat/normaliseratDet har ju Renata tusen gånger berättat oss.»konsekvensändrat/normaliserat

206 »Jag tror att hon gjort det»konsekvensändrat/normaliserat, sade Beata flyktigt, »konsekvensändrat/normaliseratmen det är en saga, och vackra sagor tycker jag om att höra flera gånger.»konsekvensändrat/normaliserat

207 »Jag vet ej, om det är rätt att tala derom just här»,konsekvensändrat/normaliserat sade Birger och såg sig något förlägen omkring.

208 »Just här vill jag höra det»konsekvensändrat/normaliserat, återtog Beata, som icke lätt gaf med sig, när hon fått något i hufvudet. »konsekvensändrat/normaliseratJust här! Och när du berättar, vill jag se på den röda klippan och den fula gamla tallen och höra källan plaska mot stenarna, och då vill jag tänka att Ljungars hvita flicka står bredvid källan och vinkar oss, som hon förr brukat göra med Ljungars barn. Men så börja då engång; hvarför ser du så underligt ditåt klippan? Birger, Birger, mins du huru vår far brukade säga: vara en Ljungars och vara rädd!»

209 Och det glada barnet gjorde med pekfingret en liten cirkel i luften, såsom man gör när man rätt vill skämma ut någon. Men Birger betraktade klippan, som var omkring femtio steg på sidan om deras lägerplats, och hans lifliga fantasi var genast färdig att besanna systerns skämtsama ord. Solen hade förändrat ställning och kastade sin vackra aftonblick på den gamla tallen, som nu helt och hållet beskuggade mellersta delen af klippan. Blott genom en öppning uti den tjocka grenens barr bröt en klar, röd ljusstråle fram och färgade dimman, som ännu helt tunnt uppsteg från den fuktiga marken. För Birgers ögon uppstod då ånyo gestalten af den hvitkläddaoriginal: hvitkädda flickan, som han flera gånger förut hade tyckt sig bli varse, och nu stod hon helt tydligt och vinkade honom vid källan.

210 »Ser du, Beata!»konsekvensändrat/normaliserat utropade han. »konsekvensändrat/normaliseratDer–der, just vid foten af klippan!»

211 I stället för svar flög Beata upp och var om några sekunder vid det utpekade stället. Der ställde hon sig skrattande, ungefär som hon tänkte sig den hemlighetsfulla bilden i Birgers fantasi, och vinkade honom högtidligt med handen. Men Birger, som qvarblifvit på kullen, uppgaf ett rop af förskräckelse, ty det förekom honom alldeles som stodo nu två vid klippan.

212 »Beata, Beata»konsekvensändrat/normaliserat, utropade han, »konsekvensändrat/normaliseratför alla helgons skull kom derifrån! Hon står alldeles bredvid dig och vinkar med handen, liksom du gör.»konsekvensändrat/normaliserat

213 »Står hon här, så vill jag leka natthugg med henne»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Beata lika oförskräckt och slog omkring sig med armarna, för att rätt tydligt visa huru litet hon brydde sig om brodrens inbillningar.

214 Då förekom det Birger som om Beata slog tvärtigenom dimmbilden, hvilken icke förändrades deraf det minsta, utan fortfor att vinka honom med en till hälften sorgsen, till hälften befallande åtbörd. Källans plaskande, som nyss hördes allt tydligare, ju mera fågelqvittret upphörde i skogen och vinden icke mera susade i grenarna, aftog med detsamma alltmera och blef slutligen icke mera märkbart.

215 Nu kom David, som jemte Jaako plockat blåbär åt barnen i närmaste skogsbacke. Hans närvaro återgaf Birger modet. Båda följdes åt till klippan och funno der, som man lätt kan föreställa sig, intet annat ovanligt än Beata sjelf, som fortfor att med hela sin naturliga ysterhet springa natthugg med Birgers spöke.

216 »Ljungars flicka! Ljungars flicka!»konsekvensändrat/normaliserat ropade hon öfverdådigt. »konsekvensändrat/normaliseratLeker du hellre kurra gömma, så säg hvar du är.»konsekvensändrat/normaliserat

217 »Nu står hon på berget»,konsekvensändrat/normaliserat inföll Birger, pekande på en höjd, öfver hvilken de först kommo till dalen. Samma fenomen af en bruten solstråle på dimman mellan träden tycktes der frambringa samma synvilla. Äfven David och Beata kunde nu tydligt se den hvita flickan vinka.

218 »Det är bäst att vi genast bege oss på hemvägen, ty det börjar bli sent»,original: sent; sade David.

219 »Men hvem är det då, som står derborta på berget?» frågade Beata, mera förvånad, än häpen att se Birgers syn förverkligad.

220 »Det är hon»,konsekvensändrat/normaliserat svarade David allvarsamt.

221 »Hvilken hon? Är det en vallflicka, som gått vilse i skogen?»

222 »Nej, det är Ljungars flicka, som Beata sjelf har ropat vid namn. Det bör ej Beata göra. Jag har ofta sett henne här, och mer än engång har hon ledt mig på villspår, ty sådana varelser äro aldrig att lita på.»konsekvensändrat/normaliserat

223 »Kom, David,original: David låt oss rida tillbaka till qvarnen. Hon gör väl oss intet illa?»

224 »Det tror jag visstoriginal: viss intet. Vanligtvis ser man henne aldrig utan att sedan få någon förtret. Men det betyder ingenting, sålänge källan rinner.»konsekvensändrat/normaliserat

225 »Ja, låt oss dricka ur källan ännu engång. Men – hvar är källan?»

226 Denna fråga gjorde alla tre på engång. David gnuggade sina ögon, liksom hade han icke varit rätt vaken. Ty af källan, som nyss plaskat så muntert mot stenarna, fanns icke mer ett spår, utom de våta småstenarna på dess förra plats och den späda ljusgröna mossan, som vuxit invid dess bräddar.

Avsnittet publicerades 1/3 1862:|2|

8. Huru den hvita flickan ledde Ljungars barn genom skogen och hvad som undertiden hände vid qvarnen.

227 Vidskepelsen är lika gammal som verlden och skall aldrig kunna fullkomligt utrotas, sålänge verlden står. Den antager endast under olika tider olika form. Vid tiden för denna berättelse hade katholska läran i Finland, långt ifrån att förmå med roten upprycka den gamla hedniska vantron, endast förökat den med egna tillsatser, hvaraf hände sig att folktron i landet ännu kort före reformationen – och mångenstädes ännu långt senare – utgjorde en besynnerlig blandning af hednisk och kristen vidskepelse. När konungar och höfdingar, biskopar och lärde fullt och fast trodde på trolldom och signerier, hexor och tomtar, neckar och skogsrån; ja, när religionen sjelf till största delen bestod af legender om sankt Erik, sankt Olof, sankt Brita, sankt Henrik, sankt Hemming*)Biskop Hemmings ben »skrinlades» i Åbo år 1544, hvarigenom han till hälften erhöll ett helgons värdighet; men dertill fordrades ännu »kanonisation» eller högtidligt utropande af påfven i Rom, hvilket icke hann ske, innan reformationen kom med sitt streck öfver alla sådana tillställningar. och otaliga andra helgon med deras reliquier och underverken på deras grafvar; hvad kunde man vänta af det godtrogna folket, som med eller utan afsigt hölls i den gröfsta okunnighet? Ingen lärer derföre undra, att en gammal laxfiskare och en fattig mjölnaregosse trodde på hedniskt otyg i skogen likaså visst som att sankt Henriks ben hade botat blinda och lama; och om förnäma herrars barn visste något mera än de, så bestod deras större kunskap blott i ett förråd af sådana vidunderliga slägtsagor, som aldrig saknades och utgjorde en sorts ny trosartikel i de gamla riddareborgarna.

228 Man kunde gå längre: man kunde säga, att allt underligt hexeri, som längesedan förlorat krediten i upplystare dagar, på den tiden icke allenast troddes, utan verkligen fanns till, emedan det troddes. Men då ett sådant påstående sannolikt endast skulle hos de fleste läsare möta ett medlidsamt småleende, torde vara bäst att låta enhvar i den vägen hafva sin tro för sig och nu se till, huru den lilla karavanen i Ljungars skog betedde sig vid den oväntade och förskräckande upptäckten att källan plötsligen hade torkat ut.

229 Att en sådan händelse kunde bero af källåderns tillfälliga stoppande och såledesoriginal: låledes hafva lika naturliga orsaker, som när ännu i våra dagar en så mäktig åder, som Motala ström, plötsligen tillstänges och tyckes försina, det föll ingen in, som visste i hvilken nära förbindelse denna källa stod med Ljungars öden. Ingen af det lilla sällskapet tviflade ett ögonblick, att ju en snar och säker olycka förestod den högborna familjen; men när, hvar och huru, det visste ingen, om icke den spöklika hvita flickan, som fortfor att vinka derborta på höjden.

230 När David förvissat sig om att hans ögon icke bedrogo honom och att källan var torr, rann det honom bjert i hågen, att han möjligen kunde förekomma olyckan genom att varna invånarne på Ljungars slott. »Kom»konsekvensändrat/normaliserat,|3| sade han, »konsekvensändrat/normaliseratlåt oss genast skynda till slottet; vi ha icke längre dit, än till qvarnen, och vägen dit är beqvämare än den förra.»konsekvensändrat/normaliserat

231 »Men då måste vi stadna öfver natten på slottet», inföll Birger oroligt.

232 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade David; »konsekvensändrat/normaliseratmen jag går derifrån till Myllyranta, för att mor ej må tro oss ihjälrifna af björnar, och i morgon kommer jag för att hämta er tillbaka till oss igen.»konsekvensändrat/normaliserat

233 »Jag vill inte till slottet, jag vill till qvarnen»,konsekvensändrat/normaliserat förklarade Beata i sin vanliga näpna, bestämda ton.

234 »Och jag vill inte heller till slottet, innan vår far kommer tillbaka»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Birger vid tanken på stjufmodren, för hvilken båda barnen hyste en instinktlik fruktan.

235 David öfverlade en stund och tycktes mycket hugad att ensam begifva sig till Ljungars och öfverlemna barnen åt Jaakos beskydd. Men denna plan mötte ett likaså afgjordt motstånd. Huru kunde han också hafva hjerta att öfvergifva sina skyddslingar sent på qvällen midti den öde skogen, helst när denna skog befolkades af öfvernaturliga väsenden, om hvilka man icke rätt visste huruvida de borde anses som vänner eller fiender?

236 »Låt oss då vända tillbaka samma väg som vi kommit»konsekvensändrat/normaliserat, sade David misslynt. »konsekvensändrat/normaliseratJag kan aldrig tro, att den hvita flickan vill något ondt åt Ljungars barn. Se, hon vinkar oss; låt oss följa henne, och vill hon föra oss vilse från rätta vägen, så lofvar jag att hafva ögonen öppna.»konsekvensändrat/normaliserat

237 Alla fyra anträdde nu utan dröjsmål återvägen. De kommo öfver bäcken, de stego uppför höjden, de passerade klyftorna; allt gick den hvita flickan framför dem. Ja, hon tycktes stundom vara dem så nära, bakom en framskjutande klippa eller en yfvig gran, att man tydligt kunde urskilja hennes sällsamt vackra, bleka, men skalkaktigaoriginal: skalkakiga ansigte, hennes ljusgula hår, silfverbandet kring hennes panna, de röda strumporna, vecken på hennes hvita klädning och det breda bältet af guld, som sammanhöll klädningen omkring medjan. Visan om Mariatta klingade ännu i Birgers öron.

238 I godt sällskap vänjer man sig likväl snart vid allehanda, som synes fruktansvärdt uti ensamheten, och den lilla hvita flickan, som knappt tycktes vara mer än fyra eller fem år, hade i sig sjelf intet förskräckande. Det var förunderligt att se, med hvilken lätthet hon slank öfver de oländiga ställena, som kostade varelser af kött och blod så mycket besvär. Klyftor och klippor uppehöllo henne lika litet, som de skulle förmått uppehålla ett töcken från kärret; de tjocka trädstammarna tycktes likasom gå tvärtigenom henne, när hon ilade som en rök förbi dem, och när hon sväfvade öfver skogssnåren, trodde man sig se en flik af hennes klädning fastna på enrisbuskarna, men det var endast en spindelväf, som glimmade hvit, för det att den blifvit fullstänkt med fina perlor af den ymniga aftondaggen.

239 Nu hade man kommit till det ställe, der hästarne voro bundna, och Siivospråk: finska, som tvärtemot sin flegmatiska natur tycktes vantrifvas i ensligheten, tillkännagaf med ett högt gnäggande sin glädje öfver sällskapets återkomst. Innan kort sutto Birger och Beata åter till häst, och färden fortsattes, under det att gräset blef allt våtare af dagg och dimmorna uppstego allt tätare från kärren och lågländerna. Det var i medlet af Juli och således intet mörker att frukta; men det lätta flor af skymning, som bredde sig öfver nejden, ökades likväl betydligt af trädens skuggor uti den täta skogen. David såg derföre icke ogerna, att fullmånen höjde sig, stor och röd som en ofantlig sköld af polerad koppar, vid himmelens rand och lyste här och der vid öppnare ställen på den daggiga ljungen och de slippriga berghällarna.

240 Plötsligt stadnade Siivospråk: finska, klippte med öronen och kunde icke förmås att fortsätta vägen. Nu kom turen att blifva skrämd till Beata, som längesedan önskat sig vara väl hemma tillbaka i sin lilla bädd uti qvarnstugan på Myllyranta.

241 »Hvad nu?»konsekvensändrat/normaliserat sade David och klappade det trogna djuret på halsen. »konsekvensändrat/normaliseratHvad nu, Siivospråk: finska? Är det en varg, som du vädrar derborta i buskarna, så lita på mig, min gosse; intet bry vi oss mycket om sådana bestar.»konsekvensändrat/normaliserat

242 Hästen fnyste och rörde sig ej ur fläcken.

243 Birger hade sina egna tankar om denna motsträfvighet. »Se»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratden hvita flickan går ej mera framför oss, utan har stadnat ett stycke till höger och vinkar oss åter att följa henne.»original: henne»

244 Verkligen såg äfven David – eller tyckte sig se – att den luftiga dimmbild, som förut hade sväfvat framför dem, nu stod stilla på det utpekade stället, likasom manande dem att taga en annan väg. På detta ställe föll månskenet mellan träden; man såg guldbältet glimma, och likväl syntes tydligt genom luftbildens kropp den mossiga stammen af en hög gran, som hade blifvit qvistad ända upp till toppen af menniskohänder; men i toppen var lemnad en liten qvast af de högsta grenarna. Sådant skedde fordom ofta och sker ännu stundom i obanade nejder, för att tjena vandrarn till märke och vägledning, när han stadnar i villrådighet om den riktiga kosan**)Dylika »tippagranar» brukas äfven som sjömärken vid kusterna ännu i dag..

245 »Nej, tack skall du ha»konsekvensändrat/normaliserat, sade David förargad; »konsekvensändrat/normaliseratdu har narrat mig i kärret mer än engång förut, och jag låter ej lura mig engång till. Framåt, Siivospråk: finska! Skäms du inte, gamla narr, att låta trollen narra dig bort från rätta vägen!»

246 Siivospråk: finska stod likväl ej att beveka. Beata begynte gråta, så Ljungars hon var. Birger anmärkte ganska förståndigt, att om också den hvita flickan ej var att lita på, så kunde man låta hästen följa sin vilja, ty han ville säkert lika gerna hem till qvarnen, som nånsin de sjelfva.

247 När intet annat var att göra, nödgades David följa den gifna vinken, likväl bedyrande vid sankt Brita att han ej skulle gå ett steg längre, om han fann att det hvita otyget ville gyckla med honom. Han vek således motvilligt af till höger mot den toppade granen, och se, knappt hade han vändt sig ditåt, innan Siivospråk: finska åter helt muntert lunkade efter åt samma håll.

248 Till Davids icke ringa förvåning kom den lilla karavanen nu in på en beqvämare gångstig än deras förra, oaktadt han trodde sig kunna svära på att granen förut varit ämnad till vägmärke vintertid, men sommartid till att varsko vandraren för ett nära befintligt bottenlöst kärr. Kärret fanns visserligen qvar, det märkte man nog af dunsterna och den egna rökiga lukt, hvilken nattetid uppstiger från sådana trakter; men vid dess rand gick en jemn och hård gräsvall, som lemnade både hästar och vandrare säkert fotfäste. Dimmbilden sväfvade nu åter framför dem, tydligare än förut i månskenet, emedan hon icke skymdes af träden; och David var nästan frestad att tro, det marken jemnade sig hvar hon gick fram, ty en så ypperlig ridväg hade han aldrig förr blifvit varse i Ljungars skog. Likväl trodde han icke den hvita flickan mer än jemnt och gaf derföre noga akt på månens ställning och elfvens aflägsna brus, för att vara säker på kosan. Han slöt deraf, att de nu färdades i en båge på sidan om den vanliga vägen, och ehuru en sådan omväg var längre, uppvägdes denna olägenhet mer än tillräckligt af den större skyndsamhet, hvarmed markens beskaffenhet tillät dem att här komma fram.

249 Till sin stora fägnad fann också David snart af forsarnas dån, som hördes allt närmare, att bågen af deras väg krökte sig åt det rätta hållet, utan att hvarken kärr eller andra äfventyr vidare besannade hans fruktan, och inom kortare tid, än de skulle behöft att tillryggalägga den vanliga stigen, befann sig sällskapet snart i sigte af den öppna slätten vid Myllyranta qvarn. Här förlorade sig bilden af den hvita flickan, som hittills varit deras vägvisare, och försvann alldeles ett stycke från qvarnen, likasom hade hennes område här varit slut.

250 Det var redan sent på aftonen, när David anlände med sina skyddslingar,original: skydslingar, trötta och sömniga, men välbehållna, till qvarnen. Huru förvånades han icke att se allt folket från byn i rörelse, beväpnadt med bågar, spjut, laxljustror och andra i hast tillgripna vapen! Men var han förvånad, så voro glädjen och förvåningen icke mindre vid stugan, när qvarnfolket och byaungdomen såg det lilla sällskapet rycka an från ett helt oväntadt håll alldeles midtför qvarnen, i stället för stora vägen från öster, på hvilken man annars alltid brukade färdas till Ljungars källa. Inkeri och Renata voro utom sig; de ryckte barnen af hästryggen, omfamnade dem, greto, skrattade och pratade allt på engång, så att David på allvar begynte frukta att den hvita flickan med sina hexkonster varit framme äfven vid qvarnen och bragt det goda folket alldeles från förståndet.

251 »Hvad vill det säga?»konsekvensändrat/normaliserat utropade han. »konsekvensändrat/normaliseratHvarför äro ni så sent i rörelse och allt folk under vapen?»

252 »Hvarföre?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade Renata och Inkeri båda på engång, i det de sökte öfverrösta hvarandra. »konsekvensändrat/normaliseratHelgonen vare oss nådige, det frågar han, den slyngeln, den vargungen! Gud välsigne er barn, efter ni äro väl tillbaka, men det säger jag, David, vore jag karl, skulle du smaka en god käpp af årsgammal björk, pojke! Att blifva så länge borta med Ljungars barn och skrämma oss, fattiga menniskor, till döds för er skull; utom det att det lär kosta några vackra stop öl för att ställa byfolket tillfreds, sedan de för er skull lupit ifrån sin söta sömn! Men hur i all verlden komma ni ridande genom skogen i månskenet, der knappast en katt slipper fram på ljusa dagen?»

253 »Vi kommo att försinka oss något för en underlig sak»konsekvensändrat/normaliserat, svarade David; »konsekvensändrat/normaliseratmen är det möjligt att folket gått i vapen för det vi dröjt litet längre än ämnadt var?»

254 »Dröjt litet längre, du genompiskade skalk!»konsekvensändrat/normaliserat skyndade Inkeri att fortsätta, medan Renata lyckligtvis fick i aftonkylan ett anfall af hosta, som hindrade henne att hugga i med sin kraftiga stämma; – »konsekvensändrat/normaliseratdröjt litet längre! Vet du då inte, din odåga, att ett helt tjog af herr Stens ryttare hålla till derborta vid landsvägen? Josua har sett dem med egna ögon, när jag skickade honom ut för att se efter er; och truppen anföres af Sven med den klufna näsan; Josua kände strax igen honom på korpfjädern i jernhufvan.»konsekvensändrat/normaliserat

255 »Ni har rätt, mor»konsekvensändrat/normaliserat, sade David betänksamt; »konsekvensändrat/normaliseratär det Sven och herr Stens ryttare, så begriper jag väl hvarför byn är under vapen. Men jag förstår ej hvad de kunna hafva att göra med vår utfärd till Ljungars källa.»konsekvensändrat/normaliserat

256 »Det skall jag säga dig, blindstyre, ifall du ej begriper det sjelf»konsekvensändrat/normaliserat, utbrast Inkeri förargad. »konsekvensändrat/normaliseratRyttarne höllo icke för ro skull till vid vägkanten. Herr Sten har intet godt öga till sin broder herr Bo, ty sankt Henrik bevare oss för en sådan brodersämja, som af ålder har funnits uti den slägten. Och jag ville intet för mycket godt, att junker Birger och vår välsignade lilla fröken skulle råka uti herr Stens klor ... Men här stå vi, Renata, och glömma att föra de stackars barnen till sängs. Kom, barn, jag vill koka åt er litet varm mjölk.»konsekvensändrat/normaliserat

257 »Det är som ni säger, mor, och nu förstår jag hvarför den hvita flickan ... Ja, så är det, tack skall du ha, troll; i dag har du gjort oss en god tjenst. Men bida litet, mor, jag skall berätta er något. Klockan sex i afton rann Ljungars källa som vanligt, och klockan sju var hon torr.»konsekvensändrat/normaliserat

258 »Hvad är det du säger?» utropade Inkeri, förfärad vid hågkomsten af hvad som tilldragit sig uti hennes barndomsdagar.

259 »Jag säger, att sedan klockan sju i afton är Ljungars källa torr och att jag tänker smyga mig fram till slottet ännu i natt.»konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet publicerades 4/3 1862:|2|

9. Huru David redde sig med herr Stens hofmän.

260 Inkeri hörde med häpnad Davids beslut att ännu på natten begifva sig af till Ljungars slott. Den kära gossen hade intet gott att vänta om herr Stens ryttare – eller hofmän som de vanligen kallades – finge tag uti honom; och hvem visste hvad de kunde företaga sig under hans frånvaro? Antingen hade de kommit|3| för att uppsnappa Ljungars barn, eller (hviskade det onda samvetet uti Inkeris öra) hade de kommit att utkräfva hämd för laxpatan, som gjorde herr Sten och alla öfverbyggare så mycket förfång. Hvilken ock deras afsigt var, så hade de utan all tvifvel ondt i sinnet, och den lilla byn, som räknade knappt tjugu stridbare män, hvilka ingalunda kunde mäta sig med ryttarne i vapen och krigskunnighet, hade således allt att frukta af dessa ovälkomna gäster. Hade herr Bo varit hemma, så kunde man haft hopp om undsättning från slottet; men fru Ursula var icke att lita på, och slottsfogden hade väl föga lust att utskicka en del af det ringa manskap herr Bo qvarlemnat, just när slottet sjelf behöfde med all omsorg bevakas.

261 I stället att vederlägga dessa och andra inkast, gick David till stallet, der han hade en tam korp, och plockade ur hans vinge två svarta fjädrar. »Jag tänker»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratatt fogden skall lyda herr Bos märke; och hvad herr Stens hofmän angår, skall jag draga försorg om att de lemna mor i fred, tills jag kommer tillbaka.»konsekvensändrat/normaliserat

262 »Hvad i alla helgons namn har du i sinnet, pojke?»konsekvensändrat/normaliserat utbrast modren, föga lugnad af denna försäkran. »konsekvensändrat/normaliseratDu må väl aldrig gifva dig på egen hand i slanger med ryttarne?»

263 »Det kommer an på»konsekvensändrat/normaliserat, svarade gossen. »konsekvensändrat/normaliseratMen var obekymrad, jag reder mig nog. Låt hälften af folket hålla utkik vid gärdet, medan de andra sofva fullklädda i rian med vapen vid sidan. Läs sedan er bön, mor, och lägg er att sofva. Innan solen lyser öfver björkarna derborta vid forsen, är jag åter tillbaka.»konsekvensändrat/normaliserat

264 Med dessa ord fattade David sitt korta björnspjut, hängde sin långa båge öfver axeln, stack flera pilar i bältet och vid sidan af dem en liten handyxe, hvilken i nödfall kunde tjenstgöra äfven som vapen. Sålunda fullt rustad för nattens äfventyr, begaf han sig utan dröjsmål på vägen åt Ljungars.

265 De sista strimmorna af aftonrodnaden dröjde ännu med en egen glans i nordvest, och i hela naturen herrskade den ljusa, fridfulla stillhet, som skänker så eget behag åt en nordisk sommarnatt. Det led emot midnatt, och månen hade med allt blekare sken stigit högre på himmelen. Från dikena i det gröna åkerfältet hördes kornknarrens hesa stämma, och i björkarna vid stranden sjöng trasten sin vackra visa, som tid efter annan besvarades af ett lika melodiskt qvitter på andra sidan om elfven.

266 David aktade sig väl att följa den öppna ridvägen åt Ljungars skog, utan smög sig långs stranden, tilldess han uppnådde skogen. Der vek han af åt venster och kröp försigtigt framåt, tilldess han nalkades vägen, hvars slingring han sedan följde med samma varsamhet, utan att lemna skogsbrynet, der han bättre doldes af trädens skuggor. I början upptäckte han intet misstänkt. Endast harar och ekorrar, uppskrämda ur deras korta hvila, rasslade här och der mellan torkade grenar i skogssnåren.

267 Redan begynte han tro att Josua onödigt uppskrämt byn med inbillade faror, då han ett stycke längre fram hörde ett häst gnägga på norra sidan om vägen. Snart besvarades gnäggandet af en annan, och kort derpå blef original: blef David varse en rök mellan träden. Han kröp nu med ljudlös försigtighet längre fram och öfvertygade sig genast, att Josua väl räknat miste, men icke bedragit sig om de gäster, som närmat sig Myllyranta.

268 På en liten öppen gräsplan inneoriginal: innne i skogen stodo elfva fullt sadlade hästar bundne vid träden, och ett stycke derifrån, nära vägkanten, hade en trupp beväpnade hofmän slagit sig ned kring en upptänd eld. David räknade dem: de voro tio; således hade en blifvit utsänd som spejare eller utkik.

269 Desse mäns utseende var vildt och röfvarelikt, deras vapen rostiga; hästarne, liksom de sjelfva, syntes magra och uthungrade; det var ett annat folk, än de raske, välklädde och väl beväpnade män, som utgjorde riddaren Bos följe. David igenkände några bland dem, hvilka han visste vara uti herr Stens tjenst, i synnerhet anföraren, som med sitt af ett yxhugg förfärligt vanställda ansigte var känd under namn af Sven med den klufna näsan. De tycktes hafva slagtat och stekt ett par får, dem de troligen snattat från Ljungars betesmarker, och vräkte sig nu, efter slutad måltid, makligt i gräset.

270 »Gå och se åt hvar Kukko dröjer!»konsekvensändrat/normaliserat yttrade anföraren otåligt. »konsekvensändrat/normaliseratMjölnarpacket måtte väl längesedan sofva på sitt öra, och det blir tid att börja, innan solen går upp.»konsekvensändrat/normaliserat

271 David började ana att det icke hängde så rätt ihop med kornknarrens läte i åkern vid byn. Kukko var herr Stens slugaste spejare, som alltid sändes förut att rekognoscera om luften var ren, när något streck var å bane, och sitt namn hade han fått af en sällsynt förmåga att härma alla djurs läten, isynnerhet tuppens.

272 En af ryttarne sträckte sig motvilligt gäspande och stod upp för att lyda anförarns befallning.

273 David besinnade sig icke länge, utan kröp hastigt tillbaka till det ställe, der hästarne voro bundna, knappt trettio steg från ryttarnes lägerplats. Lyckligtvis hindrade några träd och buskar en fri utsigt ditåt från ryttarnes sida.

274 Hästarne blefvo honom varse, spetsade öronen och visade tecken till oro; men såsnart de öfvertygat sig om att det icke var ett odjur, som smög sig uppå dem, läto de honom nalkas, utan att vidare förråda hans närvaro eller fästa vid honom någon uppmärksamhet.

275 Hastigt framtog nu David den lilla knif, som han alltid bar vid sin sida, och begynte att afskära sadelgjordarne på den ena hästen efter den andra. Det var ett flinkt arbete och gick med en mästerlig hastighet. Men när det var gjordt, föll det honom in, att ryttarne kunde i nödfall umbära sadlarna. Han begynte derföre äfven afskära tyglar och grimmor, likväl så, att hästarne icke genast sleto sig lösa. Medan han som bäst höll på dermed, hördes en uf skräna helt nära i skogen. David förstod att det var en öfverenskommen signal, ty ryttarne uppreste sig från deras läger och gjorde sig i ordning att fortsätta färden.

276 David var ingen narr och väntade på belönig för den tjenst han hade gjort dem. Han tog till fötter och hade just hunnit på lagom pilhåll från stället, då han greps af en oemotståndelig lust att se hvad skogsriddarne nu skulle företaga sig. Han klef derföre upp i en hög gran, der han kunde ge akt på dem, utan att sjelf blifva sedd.

277 Det dröjde icke heller länge, innan han hörde Sven med den klufna näsan utfara i de grufligaste förbannelser, hvari den öfriga truppen hjerteligen instämde. Fyra eller fem rusade inåt skogen, huggande och stickande uti alla buskar. Men spejaren, som kallades Kukko, yttrade nog högt för att höras till granen: »Det har ingen annan gjort, än mjölnarens David. Jag såg honom smyga sig ut från byn, och långt borta kan han ej vara. Det är en förslagen best; han kanoriginal: han göra oss mera skada, än tio andra grötmånsar i byn.»konsekvensändrat/normaliserat

278 »Han skall ej tacka för skjutsen, när vi få honom engång i våra klor»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Sven förgrymmad. »konsekvensändrat/normaliseratNästa gång han färdas från byn, skall han göra det bunden vid svansen utaf min svarta häst.»konsekvensändrat/normaliserat

279 Härefter fortsattes rådplägningen med lägre röster, och David förstod att han ej borde längre förspilla tiden. Men innan han klef ned från sitt observatorium, föll det honom in att ännu skicka en helsning till tack för Svens goda löfte att hafva honom i gunstig åtanke. Han makade derföre undan grenarna, spände sin båge och skickade, så godt han kunde i skymningen, en lång pil midt i skocken af de församlade ryttarne. Ett rop och en svordom vittnade om att målet icke förfelats.

280 Nu klef David, vig som en ekorre, ned ur granen och tog till fötter det fortaste han kunde, likväl icke utan den pojkaktiga lusten att ännu retas med sina fiender, i det han galade så att det ekade i skogen. De förbittrade ryttarne satte efter honom till fots, men utan framgång. David kände för väl alla hemliga stigar och smyghål i denna skog, för att numera kunna ertappas, och innan kort hade han fått ett betydligt försprång på vägen åt Ljungars.

281 Himlen i nordost begynte redan att färgas utaf den första morgonstrimman, när David efter ett besvärligt språng genom ödemarkerna uppnådde det gamla herresäte, hvilket läsaren redan känner under namn af Ljungars slott. Man må dervid icke föreställa sig en regelbunden befästning, sådan som kronans slott och borgar under medeltiden i Finland och sådan som t. ex. original: de de gamla riddareborgarna vid Rhen. Landtadeln i Finland var icke nog rik och befolkningen icke nog talrik, för att uppföra så kostsama byggnader, som Åbo slott, Kuustö, Raseborg, Tavastehus m. fl. af de större borgarne, hvilkas byggnad och underhåll vanligen utarmade hela den kringliggande nejden. Men tidernas osäkerhet och nödvändigheten att sörja för eget försvar hade af hvarje herregård gjort en fästning i mindre skala, tillräcklig att skydda för plötsliga öfverfall, om också ur stånd att emotstå en ordentlig belägring. Vanligen bestodo dessa s. k. slott af en hufvudbyggnad, än af sten, än af träd, med en stark jernbeslagen port och omgifven, jemte några mindre hus, af en gemensam mur, stundom ock af en jordvall, mera sällan af en vattenfylld vallgraf. Denna sällsynta förmån hade herrarne af Ljungars vetat förskaffa sig genom deras grannskap med elfven. Hufvudbyggnaden, som reste sig i två våningar af tegel med en jordvåning af ohuggen granit, vette med långsidan mot elfven, som i en strid fors brusade rakt under dess små fönster, eller rättare skottgluggar. Kring denna temligen plumpa, men fasta bygnad och dess uthus, hvaribland stall och foderlador för 50 hästar, sträckte sig på tre sidor en 8 fot hög mur af sten, öfverst betäckt med jord och försedd med ett bröstvärn samt tre eller fyra långa fältslangor. Genom att inleda vattnet från öfra delen af forsen i en djup graf eller ränna rundtkring muren, hade man fått ett ständigt friskt och rinnande vatten, der öfvergången för hvarje fiende försvårades utaf spanska ryttare. Genom muren ledde en port och öfver vallgrafven en vindbrygga, hvilken ytterligare försvarades af ett litet torn, som med sina skotthål för bågskyttar beherrskade stora vägen till slottet. För att vara hvad vi skulle kalla en större herrgård, var således Ljungars slott temligen väl försvaradt, och mer än mången adelig boning i vårt land på denna tid, isynnerhet under en krigisk slägt och med en besättning, som vanligen räknade 40 till 50 välrustade män. För ögonblicket var likväl denna styrka, som vi minnas, förminskad till hälften genom herrens af Ljungars resa till Sverige.

282 Till detta slott anlände nu David och fann, som han kunde förmoda, vindbryggan uppdragen.

Avsnittet publicerades 8/3 1862:|2|

10. Hvad som hände David i Ljungars slott.

283 I likhet med de flesta adeliga sätesgårdar, var äfven Ljungars omgifvet af en by, hvilken likasom ställt sig dit under slottets beskydd; men dess förfallna utseende, de vanskötta svederna och de ohägnade betesmarkerna utvisade tillräckligt, att den fredliga odlingen icke funnit någon trefnad i detta krigiska granskap.

284 Davidoriginal: David, brann af törst, men gaf sig icke ens tid att dricka ur vallgrafven, utan ropade genast an väktaren i det lilla tornet vid porten. »Släpp in mig»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »jag måste genast tala vid Goliath.»konsekvensändrat/normaliserat

285 »Packa dig din väg och låt folk sofva i fred, eller skall jag lappa din tröja med orrfjäder»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde väktaren vresigt på bruten finska, i det han tittade ut genom torngluggen.

286 »Och jag skall lappa din hals med korpfjäder, om du icke genast släpper mig in»,konsekvensändrat/normaliserat ropade gossen tillbaka, i det han oförskräckt framhöll de tvenne fjädrarna, dem han bar i sitt bälte. Han kände karlen; det var en lifländare, som för ett år sedan följt fru Ursula till slottet.

287 Vare sig att postkarlen igenkände detta tecken, som icke sällan brukades vid beskickningar af sådan beskaffenhet, eller att han af Davids tvärsäkra ton begrep någonting vara å färde; alltnog, han nedfällde puttrande en lång stege, som stundom begagnades för sådana ändamål, när man ej gjorde sig mödan att nedfälla bryggan, och med dess tillhjelp befann sig David snart innanför muren.

288 »Nu är du inne»konsekvensändrat/normaliserat, sade karlen med ett elakt grin; »konsekvensändrat/normaliseratlåt se att du kommer lika bra ut.»konsekvensändrat/normaliserat

289 »Väck genast upp fogden»konsekvensändrat/normaliserat, sade David myndigt; »konsekvensändrat/normaliseratjag är här på herr Bos befallning.»konsekvensändrat/normaliserat

290 »Menar du det?»konsekvensändrat/normaliserat yttrade karlen försmädligt. »konsekvensändrat/normaliseratLiksom vår fogde ej hade annat att göra, än hoppa ur sängen för alla hönstjufvar! Hvad är det för slag? Hvad har du för ärende?»

291 »Jag har sagt dig att jag är här på herr Bos befallning, och om du icke genast för mig till fogden, må du akta din nacke»,konsekvensändrat/normaliserat svarade gossen.

292 »Så så; jo nuförtiden tycker sig hvar pojkfnasker kunna rycka en karl i skägget. Följ mig, så skall jag föra dig in i slottet.»konsekvensändrat/normaliserat

|3|

293 Väktaren ruskade nu på en annan karl, som sof uti tornet, och ställde honom på vakt, hvarefter han ledsagade David genom en bakdörr in i den höga, mörka stenlabyrinth, som utgjorde hufvudbyggnaden uti Ljungars slott.

294 David hade aldrig förr beträdt det inre af detta stora hus, som alltsedan hans tidiga barndom varit ett föremål för hans fruktan och vördnad, och det var derföre icke utan en hemsk känsla han från den ljusa sommarnatten inträdde i ett mörker, der endast hans ledsagares tunga steg vägledde honom genom de trånga gångarna. De stego uppför en smal vindeltrappa, vidare i en mörk förstuga och så åter uppför en annan trappa, tilldess att de kommo till ett litet förrum i andra våningen. »Vänta här»,konsekvensändrat/normaliserat sade ledsagaren och lemnade honom ensam i mörkret.

295 David väntade och väntade; det dröjde länge för hans otålighet, men ändtligen kom karlen tillbaka. »Följ mig»,konsekvensändrat/normaliserat sade han.

296 »Är detta Goliaths rum?» frågade gossen.

297 »Följ mig»,konsekvensändrat/normaliserat återtog mannen trumpet och förde honom genom två eller tre kamrar till ett hörnrum, der han öppnade dörren, inskuffade gossen och stadnade sjelf utanföre. Ett klart sken bländade Davids ögon, och i samma stund fann han sig ansigte mot ansigte, icke, som han förmodat, med slottsfogden Goliath, utan med den person han minst af alla hade lust att möta, och det var fru Ursula sjelf.

298 Hon satt der vakande genom natten med två vaxljus framför sig, klädd i sin svarta sammetsklädning, som hon alltid brukade och som på ett så eget sätt både förhöjde hennes skönhet och gaf henne ett så dystert, för att ej säga så misstänkt utseende uti folkets ögon. Det rum, der David så oförmodadt befann sig, var ej heller egnadt att undanrödja hans misstankar och ingifva honom mera förtroende till denna fruktansvärda fru. Det hade blott ett enda litet hörnfönster, och äfven detta var täckt med en svart gardin. I stället för den vanliga madonnabilden hängde på väggen underliga redskap af metall, somliga runda, somliga trekantiga, af ett för David obekant ändamål, och vid fönstret låg på en hög ställning ett långt svart rör, som liknade fältslangorna derute på muren. På bordet stod på en annan ställning af silfver ett måladt klot, betäckt med svarta tecken, och bredvid det låg uppslagen en stor bok, full med allehanda besynnerliga figurer, – bestämdt icke en messbok, och David hade aldrig anat att andra böcker funnos i verlden. Några pergamentsrullar och en vaxtafla, äfven fullritad med tecken, kompletterade samlingen, hvilken, i förening med fru Ursulas hela personlighet, gjorde på David ungefär det intryck, som om han med ens blifvit införd uti en elak trollpackas hemliga verkstad, just i den stund när hon beredde sig i nattens enslighet till något ondt anslag mot sina medmenniskor.

299 Hvad David ej kunde veta, det var att fru Ursula, likt så mången annan på denna tid och ännu långt efteråt, befattade sig med astrologi eller konsten att spå i stjernorna; och om äfven denna hemliga vettgirighet icke alltid var så främmande för jordiska beräkningar, så var den likväl ett studium, som fru Ursula delade med många gudfruktiga och lärda personer i hennes tidehvarf.

300 Den svartklädda frun såg upp och fäste på David ett par mörka, genomträngande ögon, i det hon sade: »Hvad vill du här?»

301 David samlade allt det kurage han ännu hade qvar och svarade: »Jag ville tala med slottsfogden och underrätta honom att Ljungars källa är torr sedan klockan sju i går afton.»konsekvensändrat/normaliserat

302 »Hvad sen? Hvad angår det fogden, om källan är torr?»

303 »Jag tänkte»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor David förlägen, att det alltid brukar vara ett ondt märke för Ljungars, och så ville jag säga till, ifall det skulle betyda något, och det ser nästan så ut.»konsekvensändrat/normaliserat

304 »Hvad är det för enfaldigt prat? Har du ej annat att säga mig? Väktaren sade mig att du var skickad ifrån herr Bo.»konsekvensändrat/normaliserat

305 »På sätt och vis är jag skickad utaf herr Bo, efter han bedt mig lemna en eller två korpfjädrar till tecken åt Goliath, när någon fara vore å färde för junker Birger och fröken Beata. Och nu ha Sven med den klufna näsan och tio utaf herr Stens hofmän i sinnet att anfalla byn, och så behöfva vi hjelp, ers nåd, ty annars kan jag ej svara för Ljungars barn.»konsekvensändrat/normaliserat

306 »Dumheter! Tror du att herr Stens hofmän våga anfalla byn, sålänge den står under herr Bos beskydd?»

307 »Jo, det tror jag»konsekvensändrat/normaliserat, svarade David hurtigt. »konsekvensändrat/normaliseratOch derföre, ers nåd, för alla helgons skull, låt mig ej vänta längre, utan gif genast befallning åt tio man att sitta till häst och följa mig till byn, ty annars vet jag ej hvad som kan hända.»konsekvensändrat/normaliserat

308 Fru Ursula tycktes besinna sig några ögonblick. Derpå ringde hon, och väktaren, som stadnat utanföre, kom in. »Malko»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon kallt, »konsekvensändrat/normaliseratför gossen till hans bestämda ort och invänta sedan vidare befallningar.»konsekvensändrat/normaliserat

309 »Ers nåd»konsekvensändrat/normaliserat, bad David ifrigt och enträget, – »konsekvensändrat/normaliseratom tio äro för mycket, så skicka oss fem, och jag svarar för att intet ondt skall hända junkern och fröken.»konsekvensändrat/normaliserat

310 Fru Ursula svarade icke, hon vinkade endast med handen, och strax derpå befann David sig åter uti den mörka trappan, men denna gång leddes han vid armen af lifländaren Malko.

311 »Jag vill tala med Goliath!» utropade gossen, i det han gjorde ett tveksamt försök att slita sig lös.

312 »Kom bara»konsekvensändrat/normaliserat, sade hans följeslagare; »konsekvensändrat/normaliseratGoliath är här nere, du skall strax få träffa honom.»konsekvensändrat/normaliserat

313 Något lugnad af denna försäkran, följde nu David trapporna utföre, tilldess att de på nedra botten kommo till en stor jernbeslagen dörr, på hvilkenoriginal: hviken en strimma af morgonljuset föll genom den på glänt stående bakdörren utåt. »Här bor Goliath; stig bara på!» sade Malko, i det han uppläste ett rostigt lås. Och innan David hann fråga huru det kom sig att slottsfogden valt en så underlig bostad, hade Malko skjutit honom in i en kolmörk källare, der en unken luft slog iskall emot honom.

314 För sent insåg den bedragne gossen, att hans »bestämda ort»,konsekvensändrat/normaliserat till hvilken man nu fört honom, icke var annat än ett af de mörka fänglsehvalf, som aldrig saknades uti medeltidens riddareborgar. Men i samma stund han gjorde denna upptäckt, slogs den tunga dörren i lås bakom honom, och han hörde sin följeslagares hånande röst derutanföre. »Godnatt, ungersven! Godnatt, David i lejonkulan! När du en annan gång sticker näsan dit, så se åt att du ej lemnar stjerten i fällan!»

315 David betogs af en grufvelig ångest. Det var icke första gången han hört omtalas Ljungars fängelser, och nu skulle han sjelf begrafvas lefvande i dessa till hälften underjordiska hvalf, i hvilka så mången fånge före honom bortsuckat sitt lif under de inbördes fejderna. Och hvad skulle det blifva af hans mor? Hvad skulle det blifva af Ljungars barn och af hela byn? Vid detta laget måste herr Stens ryttare ha reparerat sin lidna skada och blifvit färdiga att kasta sig med mord och brand öfver Myllyranta. Och han kunde icke hjelpa dem; – denna tanke var honom så plågsam, att han med hela sin ålders barnsliga häftighet störtade sig mot jerndörren, hälften hotande, hälften bedjande, i det fåfänga hopp att den elaka väktaren endast velat gyckla med honom och ännu stode utanför dörren, för att släppa honom ut. Förgäfves; Malko hade, likgiltig för hans hot, likasom för hans böner, redan aflägsnat sig och troligen gått tillbaka för att taga sin skada igen med en god lur i tornet vid vindbryggan.

316 När David märkte att ingen svarade honom och att jerndörren motstod alla hans ansträngningar, satte han sig ned på det fuktiga golfvet och begynte att bitterligen gråta, såsom hvar gosse skulle ha gjort i hans ställe, fången, förrådd och utan att veta någon utsigt till räddning.

317 När han så hade gråtit en god stund, begynte han uppläsa alla de böner till helgonen och jungfru Maria, som han lärt af sin mor, och kände sig deraf betydligt lugnare. Han företog sig nu att, trefvande i mörkret, undersöka sitt fängelse. Det var ett lågt, men rymligt hvalf, tolf eller femton steg i längd och bredd, samt tycktes utgöra förrummet till ett inre fängelse, hvars stängda dörr ledde hit ut. David bultade på denna dörr; han hade ju intet annat att göra. Till hans förundran besvarades bultningen inifrån.

318 »Är det du, Malko, så låt upp och hämta mig vatten, jag förgås utaf törst»,konsekvensändrat/normaliserat ropade en bedröflig röst från det inre hvalfvet.

319 Vatten? Nu först började äfven David känna en brännande törst. »Hvem är du?» frågade gossen och lade sitt hufvud tätt emot dörren.

320 »Hvem är du sjelf?» frågade rösten, bedragen i sin förväntan.

321 »Jag är David från Myllyranta»konsekvensändrat/normaliserat, svarade gossen, och har blifvit nedrigt fången, när jag kom att begära hjelp mot herr Stens hofmän.»konsekvensändrat/normaliserat

322 »Då får du länge vänta, stackars gosse»konsekvensändrat/normaliserat, återtog rösten. »konsekvensändrat/normaliseratJag är Goliath, herr Bos trotjenare och fogde på slottet. Sedan två veckor försmäktar jag i detta fängelse för det att jag lydt min herres befallningar. Vet, att det nu är fru Ursula och Malko som råda i slottet. De ha bortskickat eller röjt ur vägen alla som varit herr Bo tillgifne, och helgonen veta hvad de hafva i sinnet, men godt kan det intet vara. Herr Stens hofmän, säger du? Gud gifve, David, att vi kunde beskydda vår herres barn!»original: barn?»

323 »Vi skola bryta oss ut, Goliath, vi äro två, vi skola bryta oss ut!» sade David, åter modigare, när han fann sig äga en kamrat uti olyckan. Han begynte ana, att fru Ursulas förräderi, hans egen fångenskap och herr Stens anslag stodo med hvarandra i något hemligt sammanhang.

324 »Att bryta oss ut, är omöjligt»konsekvensändrat/normaliserat, svarade fången, »konsekvensändrat/normaliseratjag känner murarna; förr skulle korpen hacka Ljungars klippa i stycken. Dessutom är detta hvalf till hälften under flodens yta. Men – fortfor han, sänkande rösten – låt oss passa på, David, när Malko nästa gång hämtar oss mat, ifall det icke är meningen att låta oss hungra och törsta ihjäl. Såsnart han öppnat min dörr, så tag honom om benen, pojke, jag vet du är stark, och sen må sankt Brita sörja för resten. Låt oss tilldess hafva tålamod och nu ej vidare tala med hvarandra; väggarna hafva öron.»konsekvensändrat/normaliserat

325 David lofvade att göra sitt bästa, och det blef åter tyst som en graf i det mörka hvalfvet. Minuterna förgingo långa som timmar, och timmarna tycktes skrida så trögt som vore de veckor. Gossen fann vid ena väggen en stenbänk och en halmkärfve; tröttheten uttog sin rätt efter den föregående dagens och nattens mödosama vandringar, och han somnade tungt, som man sofver vid fjorton år med en frisk kropp och ett godt samvete.

Avsnittet publicerades 11/3 1862:|2|

11. Ett märkvärdigt kapitel om hvad som vidare hände David på Ljungars.

326 David hade troligen sofvit i flera timmar tungt som en stock, då ett oredigt minne af den föregående dagens händelser begynte att spöka uti hans drömmar. Han tyckte sig åter vara vid Ljungars källa; han ville dricka, men källan var så torr, att icke ens stenarna på dess botten mer voro fuktiga. Ett stycke längre borta på höjden stod den hemlighetsfulla flickan och vinkade honom att följa sig. Men han kunde icke röra hvarken hand eller fot; han var som fastvuxen vid klippan; den lilla flickan vinkade allt häftigare och otåligare; omöjligt, han förstod att han borde gå, men han kunde det icke. Bakom den gamla tallen skymtade fållarna af en svart sametsklädning; det var fru Ursula, och hon förhexade honom med sina mörka, genomträngande ögon. Långt borta i skogen hördes rop, och på himmelen uppsteg en tjock rök. Han kunde ej längre tvifla, det var Myllyranta som brann, det var hans mor och Beata och Birger, som ropade om hjelp ...

327 Utom sig af ångest, slet David sig lös. Förtrollningen var bruten; han vaknade och befann sig sittande i kolblinda mörkret på stenbädden i det hemska fängelsehvalfvet.

328 Hans första tanke var att ropa på Goliath, för att åtminstone hafva en mensklig varelse att trygga sig till. Men i det han vände sig ditåt, såg han något, som uppfyllde honom med en ny förskräckelse.

329 I det mörka hvalfvet syntes ett blekt, obestämdt sken afspegla sig på den motstående väggen, ungefär som när man en mörk höstnatt ser ett svagt månsken långt borta på sjön. Ju längre David betraktade skenet och undrade hvad det kunde vara, desto tydligare blef det och tycktes tilltaga i klarhet. Han vågade icke utföra sin föresats och bulta på dörren. Han satt orörlig och såg på den oförklarliga ljuspunkten borta i mörkret.

330 Om en stund blef den allt klarare, och nu märkte han att bilden af Ljungars hvita flicka begynte småningom afteckna sig på muren. Han kunde redan urskilja, först hennes klädning, sedan hufvud och armar, derefter silfverbandet om pannan, derpå guldbältet kring hennes lif och slutligen äfven de röda strumporna. Ju mer han såg på henne, desto vissare blef han, att det var hon. Nu kunde han äfven se hennes bleka|3| kinder, hennes vackra, barnsliga ögon, som liknade Beatas, och det på engång sorgsna och skalkaktiga löjet på hennes fina små läppar. Ofta förr hade han sett henne vid källan och i skogen, men så nära hade hon aldrig nalkats honom, och hvart skulle han fly?

331 Omkring tio minuter fortfor gestalten att klarna, tilldess att den slutligen stod fullkomligt tydlig sex eller sju steg ifrån honom. Och David märkte med en underlig känsla, att så ljus denna skenbild sjelf stod framför honom, så kastade hon likväl icke det allraminsta återsken på marken vid hennes fötter, utan allt omkring henne förblef lika mörkt som förut. Gossen gned sina ögon; fortfor han kanske ännu att drömma?

332 Ur stånd att röra sig eller öppna sin mun, hade han ingen annan utväg, än att tåligt vänta hvad som vidare skulle följa på denna uppenbarelse. Då tycktes honom, som hörde han på afstånd Ljungars källa sorla. Detta sakta, enformiga sus tog till och förvandlades småningom till en melodi, – samma gamla melodi, på hvilken Hirvi-Jaako så ofta sjungit för honom sin visa om Mariatta. David tyckte att gestaltens läppar rörde sig; slutligen märkte han att det var hon som sjöng, och nu kunde han äfven uppfatta orden:

konsekvensändrat/normaliseratSvarta hjertan, svarta fållar!

Ljungars fru dig här förtrollar.

Tro ej öga, tro ej öra!

Ljungars barn vill hon förgöra.

Ljungars barn

Fly från qvarn.

Svarta hjertan, svarta fållar!

Ljungars fru dig här förtrollarkonsekvensändrat/normaliserat.

334 Oaktadt dessa skrämmande ord, var melodin så bekant och ingaf David ett sådant förtroende, att han småningom återhämtade modet och vågade fråga, ehuru med tvekande röst: »Hvad vill du att jag skall göra.»konsekvensändrat/normaliserat

335 Gestalten fortfor att sjunga:

Mjölehvita, mjölehvita,

Svarta korpen skall du bita.

Icke vet hon, fru Ursula,

Räfvens gångar ur sin kula.

Följ du mig!

Lyd och tig!

Mjölehvita, mjölehvita,

Svarta korpen skall du bita.konsekvensändrat/normaliserat

337 Davids mod vexte undertiden allt mera, och när gestalten efter de sista orden rörde sig åt höger i hvalfvet, kände han sig nog stark att följa henne. Men i detsamma rann det honom i hågen, att Ljungars hvita flicka så ofta förr hade förvillat honom i skogen. Hans gamla misstroende vaknade, och han stadnade, brydd af den tanken att det var ett hedniskt spöke han ville följa, och det var synd, hade mor sagt honom.

338 Den hvita flickan tycktes läsa hans tankar, ty hennes små läppar rörde sig åter, och hon sjöng, i det hon vinkade honom med handen:

konsekvensändrat/normaliseratUtan fruktan på mig blicka,

Jag är Ljungars bleka flicka.

Ljungars barn i nöd och fara,

Ljungars barn vill jag bevara!

Hopp och mod,

Gosse god!

Utan fruktan på mig blicka!

Jag är Ljungars bleka flickakonsekvensändrat/normaliserat.

340 Vid dessa ord betraktade honom gestalten med ett par så silfverklara glänsande ögon,original: ögon; att David mot sin vilja åter kom att tänka på Beata, och han tyckte sig nu utan tvekan kunna följa den hemlighetsfulla varelsen, hvilken så tydligt tillkännagaf sin afsigt att beskydda de kära barnen, dem herr Bo hade anförtrott uti hans vård. Gestalten sväfvade nu till ett hörn i det innersta af hvalfvet och tycktes der med ens försvinna. David följde henne med klappande hjerta, och kände, mer än han såg, att en stor sten var rubbad ifrån sin plats och bakom den var en mörk håla eller gång, i hvilken den hvita gestalten sväfvade framåt.

341 »Vänta»konsekvensändrat/normaliserat, ropade David; »konsekvensändrat/normaliseratdu måste äfven befria slottsfogden Goliath, som sitter fången i hvalfvet här innanför.»konsekvensändrat/normaliserat

342 Gestalten svarade icke; hon fortfor att sväfva bort.

343 »Goliath, Goliath!» ropade David och bultade på jerndörren. Ingen svarade. Antingen hade Goliath somnat, eller hade han kanhända redan dött utaf hunger? Med bedröfvadt hjerta måste David lemna honom åt sitt öde och trefva sig fram i den mörka gången.

344 Sannolikt hade någon af Ljungars herrar fordom anlagt denna hemliga väg, såsom man ofta brukade i dessa osäkra tider, antingen för att utskicka spejare uti slottets närhet, eller för att rädda sig sjelfva, i händelse slottet blefve stormadt och intaget af en öfverlägsen fiende. David hade ofta hört sin mor omtala den hemliga underjordiska gången från Åbo domkyrka under ån till biskopsgården, och det var icke utan en känsla af rysning han tyckte sig höra forsen brusa öfver sitt hufvud och föreställde sig att denna gång möjligen ledde honom under elfvens botten; ty i hvilken riktning den gick, var honom omöjligt att gissa. Den var på en del ställen, der berg mötte, så låg, att han måste krypa på händer och fötter; på andra ställen var den högre, så att han nästan kunde gå upprätt. Vid hvarje steg stötte han mot stenar och grushögar; luften var tjock, kylig och likväl qvalmig; vatten droppade ned ifrån sidorna och tillät David att släcka sin törst. Gången tycktes icke på lång tid ha varit i bruk; den hade derföre mycket förfallit och var kanhända alldeles glömd af Ljungars nuvarande innevånare.

345 Vandringen var lång och besvärlig. I anseende till de hålor, som stundom öppnade sig på sidorna af hufvudgången, skulle det hafva varit David omöjligt att finna rätta vägen, derest icke den hvita gestalten beständigt sväfvat framför honom som ett blåblekt skimmer, obekymrad, liksom i går uti skogen, för alla hinder, som lågo i hennes väg. En mindre ung eller mindre vig vandrare än David skulle knappt hafva härdat ut med denna mödosamma väg. Men tanken på Ljungars barn höll honom vid mod, och detta mod blef icke utan belöning.

346 Om en stund anade David af den friskare luft, som strömmade emot honom, att han nalkades utgången, och snart såg han framför sig en svag dagstrimma. Nu påskyndade han sina steg med förnyade krafter – gestalten sväfvade framför honom ut genom öppningen, och David följde henne. Klarheten af den sköna sommarmorgonen förbländade hans ögon. Han såg sig omkring och befann sig uti tjocka skogen nära en qvart mil från Ljungars slott.

Avsnittet publicerades 15/3 1862:|2|

12. Huru David återvände till Myllyranta och drog ut att befria Ljungars barn.

347 När David fann sig befriad ur fångenskapen och midti skogen, ett stycke från Ljungars slott, stod solen högt på himmelen. Klockan kunde vara vidpass 8 på morgonen. Allt omkring honom var solsken och grönska; fåglarna qvittrade, ekorrarne hoppade muntert i granarna, på afstånd hördes forsarnas välkända dån; den eviga striden, som i all sin oro dock ständigt ger intrycket af ett nästan söfvande lugn. Endast långt i söder sväfvade en svartgrå örn med majestätiskt utbredda vingar öfver den ljusgröna björkskogen.

348 David såg sig om. Han igenkände stället af en väldig kullfallen fura, under hvars rötter han vintern förut hade uppskrämt en björn ur idet. Han tog märke på den underjordiska gångens mynning; den var lätt att igenkänna genom en krokig hägg, som vexte deröfver vid foten af en liten kulle, bevuxen med nyponbuskar. Men när David tagit väl fasta på dessa kännemärken, rann det honom bjert i hågen, att tiden led och att han icke visste hvad som timat på Myllyranta under hans frånvaro.

349 Han såg sig om efter den hvita flickan; hon var försvunnen. Endast ett ljusgrått moln dref för vinden mellan granar och björkar bortåt den nejd, der qvarnen var belägen.

350 David besinnade sig icke länge. Han var fjorton år; han hade ej ätit sedan i går middag, men deremot gått och sprungit flera mil. Det oaktadt, böjde han sig icke ned för att plocka ett blåbär från tufvorna, utan tog till fötter, det fortaste han kunde, på genvägar genom skogen bortåt Myllyranta.

351 Med klappande hjerta uppnådde han den öppna slätten utanför qvarnen. En tunn rök uppsteg från elfstranden och lät icke ana något godt. David uppspärrade sina ögon: han igenkände byn, igenkände qvarnen, men hans|3| moders gård, den trefna och välbyggda qvarnstugan, kunde han icke mera upptäcka.

352 Ångesten bevingade hans steg, och snart stod han bredvid den kända och kära gårdsplanen. Stugan fanns icke mer; det var från hennes aska, som röken uppsteg. Hon hade brunnit, och han kunde icke tvifla om upphofsmännen till detta nidingsdåd. Han förstod, att herr Stens hofmän hade uppfyllt deras värf.

353 Han sprang till byn. Der, i den fattiga koja, som beboddes af Hirvi-Jaako, fann han sin mor och den ännu af förskräckelse halfdöda Renata. Han erfor nu hvad som skett under hans frånvaro, och det var tillräckligt för honom att inse hela betydelsen af det nedriga svek, som hållit honom qvar uti slottets fängelse. Två timmar efter solens uppgång hade herr Stens hofmän ridit fram emot byn. De hade efter en kort, men häftig strid slagit sig igenom de vid gärdet församlade byamännen, derefter ridit fram till qvarnstugan, bortfört junker Birger och fröken Beata samt vid aftåget stuckit stugan i brand, sedan de förut plundrat och medtagit all egendom utaf värde. Borta voro de sköna väfvarna, som utgjort Inkeris stolthet;original: stolhet; borta de välpackade laxtunnorna, som en dag skulle fröjda de vördige brödernes och systrarnas munnar i Nådendal; borta de många vackra pelsarna af räfvar och mårdar, dem David upphängt att torka på vinden och som utgjorde en vigtig del af klosterarrendet. Stall och ladugård voro nedbrunna; men hästar och boskap hade varit ute i hagarna och derigenom blifvit bergade. Qvarnen stod orubbad; henne hade våldsverkarne äfven antändt, men Josua, som gömt sig under rännan, hade släckt elden efter röfrarnes aftåg. De hade likväl ej försummat att göra så stor skada som möjligt; gryn, mjöl och spanmål hade de utspillt på marken, ridit genom de blommande rågfälten och nedtrampat skörden; och i denna vilda förstörelse syntes här och der spår af blod, ty två af byns folk hade stupat i första anfallet och tre eller fyra blifvit sårade. Äfven ryttarne måste hafva burit märke af deras illbragd, ty två af dem hade med möda kunnat sitta till häst och blifvit af kamraterne bortsläpade. Det var, med ett ord, en af de blodiga våldsgerningar, som så ofta förspordes i dessa laglösa bygder, dit den svaga verldsliga maktens arm ej räckte och der icke ens klostrens och kyrkornas besittningar alltid voro förskonade.

354 Med möda kunde David få en redig beskrifning af sin mor och Renata, hvilka, båda snyftande och båda öfverröstande hvarandra, pratade på en gång och ingalunda gjorde historien sämre. Men då dessa tappra qvinnor voro långt ifrån att nöja sig endast med fåfäng klagan, behöfde båda ett föremål, på hvilket deras harm och vrede rätt kunde bryta löst, och detta föremål blef nu den oskyldige David.

355 »Om du hade varit här, din odåga»konsekvensändrat/normaliserat, bannade modren, »konsekvensändrat/normaliseratså hade du åtminstone kunnat berga väfvarna, släcka elden och näsbränna bofvarna, när de samlade vårt färska bröd och vår sköna lax i bylten på hästryggarna. Sankt Brita förbarme sig! I stället att hjelpa sin fattiga mor ur fiendens klor, springer han som en narr till den svarta frun, som väl låtit oss allesamman bita i gräset, förrän hon skulle ha skickat så mycket som en hönsvaktare till vår hjelp.»konsekvensändrat/normaliserat

356 »Och i stället att beskydda de kära barnen, som herr Bo var nog enfaldig att förtro i hans vård, lägger sig den vräklingen att sofva i skogsbackarna!» utbrast Renata, hvars förtrytelse öfver gossens förmenta förräderi nästan kom henne att glömma alla de helgon hon nyss hade anropat om hjelp för att hudflänga röfvarepacket.

357 »Jag har ej sofvit i skogsbackarna, ej heller skulle jag kommit ensam tillbaka, om Goliath haft något att säga i slottet»konsekvensändrat/normaliserat, svarade David saktmodigt. »konsekvensändrat/normaliseratDet som är skedt, det är skedt, mor, och förr hade jag velat vara lefvande begrafven, och förr hade qvarnen fått brinna med, än att Birger och Beata skulle ha råkat i de bofvarnes våld. Men hvad hjelper det att gråta och tjuta? Säg mig hvartåt de redo, och innan nästa sol går upp, skall jag föra herr Bos barn i säkerhet, eller också, mor, får ni aldrig mera höra utaf mig.»konsekvensändrat/normaliserat

358 »Du? Är du från dina sinnen?»konsekvensändrat/normaliserat

359 »Just jag, mor. Herr Bo skall intet säga om mig att jag svikit hans förtroende. Men tiden lider. Jag vill veta hvartåt ryttarne redo, när de bortförde barnen.»konsekvensändrat/normaliserat

360 »Hvart de redo? Hvart skulle de rida, om icke åt Ljungars, eller rättare till herr Stens gård Letto, borta vid öfre forsarna?»

361 »Det måste redan vara mer än en timma sedan; annars hade jag mött dem på återvägen.»konsekvensändrat/normaliserat

362 »Det är mer än 2 timmar sedan de sleto barnen ur våra armar och galopperade bort. Men de kunna knappt ha hunnit längre än till Ljungars ännu; deras hästar voro trötta, och de svuro omenskligt öfver något, som var i olag på sadlarna.»konsekvensändrat/normaliserat

363 »Det är bra. Nu måste jag hafva sex de bästa hästar i byn; Hirvi-Jaakooriginal: Hirvi Jaako och Antti och Elias skola följa mig.»konsekvensändrat/normaliserat

364 »David, min kära gosse»konsekvensändrat/normaliserat, utropade Inkeri häpen, »konsekvensändrat/normaliseratbetänk hvad du gör! Du vill original: vill väl aldrig med tre pojkar och en gubbe anfalla hela röfvareföljet?»original: röfvareföljet?».

365 »Det skall bli min sak, mor. Vi skola gifva frun derborta, och herr Sten med, om det kommer an derpå, en sådan minnesbeta, att de en annan gång låta bli att bränna gårdar och bortröfva barn.»konsekvensändrat/normaliserat

366 »Fru Ursula! Alla goda helgon bevare dig, barn, att någonsin komma i delo med den farliga frun!»

367 »Det få vi se. Men nu till verket, mor. Några kakor bröd är allt hvad vi behöfva, och så mycket måste väl finnas qvar efter branden.»

368 Inkeri hörde med förundran denna beslutsama, manliga ton. Hon kände icke mera igen sin David. Han hade vuxit henne öfver hufvudet, och det tycktes henne, som hade han åter, på denna enda natt, blifvit flera år äldre. Suckande gick hon att besörja den nödiga vägkosten, emedan David samlade sitt lilla följe, som utgjordes af de raskaste och förslagnaste bland byns invånare.

369 Det dröjde ej länge, innan tåget var i rörelse med en ifver, som motsvarade allas förbittring. Enligt loflig finsk sed, hade Myllyrantas inbyggare behöft en rund tid för att komma ur deras flegmatiska lugn, och sedan ändtligen qvarnstugan låg i aska och flera af deras vänner och fränder i själtåget, hade de just hunnit arbeta sig upp till den harm, som behöfdes, för att understöda Davids tillämnade vågstycke. Icke tre, utan alla som kunde föra spjut eller yxe, förklarade sig villige att följa honom; så stort var det anseende han vunnit i byn genom händelsen med herr Bo. David var likväl klok nog att beräkna sin expedition mera på snabbhet och tysthet, än på en manstyrka, som skulle varit honom endast till hinder och som nyligen på ett lysande sätt ådagalagt sin brist på krigsduglighet, genom att låta slå sig af en till antalet underlägsen fiende.

370 De fyra ryttarne medtogo till en början tvenne spejare, som smögo sig framför dem i skogsbrynet, till att förekomma försåt. Denna försigtighet var öfverflödig; att döma af hästhofvarnas spår, hade herr Stens hofmän galopperat, utan att stadna, framåt vägen till Ljungars slott.

371 Men David hade sina skäl att icke välja samma väg, utan vek af åt venster på vägen till källan, samma väg som han passerade i går under helt andra förhållanden, – då en harmlös gosse, hvilken red ut för att visa Ljungars källa åt tvenne menlösa barn; – nu en blodshämnare, som drog ut för att med vilde stigmän strida på lif och död om dessa samma så svekfullt bortröfvade barn. David hade denna natt genomlefvat så många olika känslor, att det knappt mera förundrade honom, när den hvita gestalten af Ljungars flicka åter sväfvade framför honom, såsnart de fördjupat sig ett stycke inåt skogen. Mot sin vilja erfor han vid denna anblick en känsla af trygghet. Han hade vid sin sida ett väsende, lika godt af hvilken natur, men ett väsende, som delade hans närmaste önskan och hvilket kanhända nu, liksom i fängelsehvalfvet, skulle utvisa honom en väg till befrielse, der all mensklig kraft och klokhet tycktes vara förgäfves. Den som ensam i ett fängelses mörker och tystnad förnummit ett sådant väsende tätt bredvid sig och hört de sällsama hviskningarne af en andes stämma, för den kunde icke samma andes närvaro på ljusa dagen och i flera menniskors sällskap hafva något förskräckande. David beslöt denna gång att utan tvekan följa gestaltens ledning, öfvertygad om att han sålunda snabbast och säkrast skulle återfinna sina förlorade skyddslingar.

372 Den hvita flickan tycktes förstå hans tankar. Hon stadnade stundom, uppmuntrande honom med en vink af handen att följa, och ledde så hans stig genom skogen på sidan om stora vägen till Ljungars.

Avsnittet publicerades 18/3 1862:|2|

13. Huru Ljungars barn blefvo bortförda i fångenskap och hvad som dervid tilldrog sig.

373 Ifall den gunstige läsaren hyser någon vänskap för ett par värnlösa barn, som råkat i röfvares händer, så kunna vi nu för en stund lemna David och hans följeslagare uti den hvita flickans vård och i stället se till, hvad som vederfors junker Birger och fröken Beata efter det våldsama anfallet på Myllyranta by.

374 De båda barnen lågo, trötta efter sin långa vandring i skogen, just i deras sötaste sömn, när de plötsligt upprycktes ur bäddarna och ännu halfsofvande lyftades på hästryggen samt bortfördes i starkt traf från den brinnande gården. Häpna och yrvakna, försökte de knappt något motstånd, och hvartill skulle väl det hafva tjenat? Emedan deras ögon genast förbundos, kunde de hvarken se hvart de fördes, eller hvem som höll dem i sina armar framför sig på hästen. Allt hvad de kunde erinra sig, när de småningom blefvo fullkomligt vakna, var att de sett eldsken, att der varit mycket stoj och främmande menniskor omkring dem samt att de hört Inkeri och Renata ropa på långt håll deras namn. De försökte nu göra sina ögon fria, men det förhindrades. De försökte att slita sig lösa; fåfäng möda. De greto och bådo att få veta hvart man förde dem; ingen svarade. Och när de så suttit en stund under det enformiga ljudet af hästhofvarnes tramp, återtog tröttheten sin rätt, och båda somnade i deras röfvares famn.

375 När de åter vaknade, höllo ryttarne stilla för att låta hästarne pusta, och man räckte åt barnen mjölk att dricka. Det fanns likväl någon, som ville dem väl. Beata lyckades för ett ögonblick skjuta bindeln så mycket uppåt, att hon kunde se en skymt af den man, som höll henne fången. Det var en helt och hållet jernklädd karl, hvars rostiga rustning ännu bar tydliga fläckar af blod, och under jernhufvan upptäckte Beata ett skäggigt ansigte, hvars grymma utseende blef dubbelt afskyvärdare derigenom att näsan var liksom klufven i tvenne delar.

376 Det var denne fule man, som räckte henne mjölk. »Drick så mycket du vill»konsekvensändrat/normaliserat, sade han vänligare än hans utseende skulle låtit förmoda; – »konsekvensändrat/normaliseratmen korpluckorna fast, det förbehåller jag mig.»konsekvensändrat/normaliserat – Och derpå drog han bindeln åter ned öfver flickans ögon. Beata teg.

377 »Förr hade jag trott att bispen i Åbo skulle ge sig till knekt, än att Sven skulle bli barnsköterska»,konsekvensändrat/normaliserat skrat|3|tade bredvid henne en annan ryttare. Det var han, som höll Birger.

378 »Drick inte, Beata»konsekvensändrat/normaliserat, sade gossen förbittrad. »konsekvensändrat/normaliseratLåt oss hellre törsta ihjäl, än mottaga något af dessa elaka stigmän. Vår far kommer väl engång tillbaka, och då skola de få se hvad det vill säga att bortröfva hans barn.»konsekvensändrat/normaliserat

379 »Vill du tiga, byting?»konsekvensändrat/normaliserat sade nu den andre ryttaren barskt. »konsekvensändrat/normaliseratSven, – låt oss kasta ungarne i forsen, så slippa vi lättast hela bestyret.»konsekvensändrat/normaliserat

380 Sven fann ej för godt att svara härpå; men antingen förslaget gjordes på skämt eller allvar, hade det likväl den påräknade verkan, att Birger icke vidare vågade öppna sin mun och Beata icke att titta under bindeln.

381 Ridten fortsattes nu utan vidare afbrott, tilldess att forsarnas brus hördes allt närmare och slutligen under hästarnes hofvar, som trampade på en, som det tycktes, ojemn och vacklande bro af träd. Strax derpå öppnades en port, ryttarne höllo stilla, barnen lyftades af och fördes, allt med förbundna ögon, in i ett hus. Här leddes de uppför några branta, eländiga trappor, eller rättare ett slags stege, och lemnades derpå allena i ett rum, hvars dörr tillslöts bakom dem med en hake på yttre sidan.

382 Nu först kunde de bortrycka bindlarna och med en lätt förklarlig nyfikenhet se sig omkring. De befunno sig i ett uselt loft eller vindsrum, tätt under det grofva näfvertaket af ett större hus och försedt med en enda liten öppen glugg utåt. Golf och väggar i detta rum bestodo af obarkade furustockar, och dess hela möblering utgjordes af tvenne lika grofva ohyflade pallar. För öfrigt antydde rummet ett annat byggnadssätt, än de vanliga pörtena.

383 Båda syskonen skyndade genast, med tillhjelp af pallarna, att genom gluggen se åt, hvar de nu befunno sig. Framför dem utbredde sig en vild, ödslig och okänd trakt, som genomströmmades af elfven, hvilken tycktes flyta tätt invid husets grundval.

384 Barnen betraktade hvarandra sorgsetoriginal: sorgsett och med ett besviket hopp. »Jag trodde, när jag hörde forsen brusa, att de fört oss tillbaka till qvarnen»,konsekvensändrat/normaliserat sade Beata.

385 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade Birger, »konsekvensändrat/normaliserathvarföre skulle de då fört oss bort derifrån? Jag trodde att vår stjufmor spelt oss ett elakt spratt, och att vi nu vore tillbaka i Ljungars slott.»konsekvensändrat/normaliserat

386 Och de begynte gråta.

387 »Vet du hvad?»konsekvensändrat/normaliserat sade efter en stund Beata, i det hon aftorkade tårarna, med den lilla beslutsama minen, som klädde henne så väl. »konsekvensändrat/normaliseratJag tror det är bättre att vara i röfvares händer, än hemma på Ljungars, så länge vår far är borta.»konsekvensändrat/normaliserat

388 »Men der hade vi alltid Goliath ändå»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Birger bedröfvad.

389 »Åh»konsekvensändrat/normaliserat, sade flickan, »konsekvensändrat/normaliseratnog ha de oss nu, men vi skola rymma. Ju förr dess bättre.»konsekvensändrat/normaliserat

390 »Gluggen der är så trång, och forsen är under oss.»konsekvensändrat/normaliserat

391 »Vi skola klifva upp genom taket, när det blir natt.»konsekvensändrat/normaliserat

392 »Men hur komma vi dit?»original: dit?.

393 »Låt oss försöka.»konsekvensändrat/normaliserat – Och hon gjorde ett försök att klättra uppför stockarna i väggen, men det ville ej lyckas.

394 »Ack»konsekvensändrat/normaliserat, suckade Birger, »konsekvensändrat/normaliseratom vi helst hade David här. Han visste råd för allting.»konsekvensändrat/normaliserat

395 »Tyst!»konsekvensändrat/normaliserat hviskade flickan. »konsekvensändrat/normaliseratHör du ej någon tala i rummet under oss?»

396 Båda lyssnade. De hörde otydliga röster i rummet under dem. Beata märkte, att en af golfstockarna gungade under hennes fötter. Den hade, i brist på spik, varit fästad med trädpluggar, men dessa hade murknat, och stocken låg lös. Med förenade krafter hjelptes barnen åt att helt sakta lyfta den upp och emedan derunder endast lågo bjelkar med vida mellanrum, kunde man genom öppningen både höra och se hvad som tilldrog sig i det under belägna rummet. Stocken hölls utan svårighet lyftad med tillhjelp af ena pallen, som sköts deremellan, och båda barnen lade sig ned på golfvet, der de med häpnad blefvo osedda vittnen till ett samtal, för hvilket de sjelfva utgjorde det närmaste föremålet.

397 De sågo dernere ett stort, aflångt rum, som endast fick dager från två eller tre smala skottgluggar i den af ohuggen gråsten uppmurade, eller rättare uppstaplade väggen. Detta rum tycktes på engång vara kök, matsal, mottagningsrum och sängkammare för någon mera betydande person, än en vanlig bonde. Längst borta brann på den grofva spiselhällen en stockeld, vid hvilken en ung och vacker, men blek qvinna med nedslaget utseende var sysselsatt att tillreda en måltid af nyss skjutet villebråd. Midti rummet stod ett aflångt matbord, på hvilket i stor oordning lågo vapen, seltyg och lemningar af en förut intagen måltid. Några halfsvarta bänkar, elghorn, spjut och gamla harnesk på väggarna samt längst inne vid motsatta väggen, och midtunder barnen, en plump säng med trasiga sparlakan och spår af fordna förgyllningar, fulländade denna ruskiga inredning, som tydligen vittnade om invånarnes fattigdom, slarf och råa, tygellösa lefnadssätt.

398 Till hälften sittande i sängen låg en jättelång man, som tycktes vara husets herre. Han kunde icke vara mer än 35 a 40 år gammal, men hans utseende var blekt, afmagradt och mycket förvildadt. Han var sårad i benet, troligen af ett pilskott, och tycktes lida deraf, ty han utfor ofta i utrop af otålighet och vilda svordomar. Den unga qvinnan närmade sig då spiseln, likasom för att i ödmjuk ton erbjuda honom sin vård, men han stötte henne hårdt tillbaka och fortfor att samtala med tvenne män, som stodo framför honom och voro af ett ännu vildare utseende än han sjelf.

399 Birger igenkände denne man. Han hade sett honom blott en enda gång förr, men under omständigheter, som djupt inpräglades i hans barnsliga minne. En höstafton för två år tillbaka, när det redan begynte mörkna, hade en riddare med fyra knektar uti sitt följe hållit utanför vindbryggan vid Ljungars slott och begärt herberge öfver natten. Herr Bo hade då sjelf gått för att möta den främmande, och Birger hade nyfiket smugit sig efter. Men såsnart man kommit med facklor och herr Bo hade sett den främmandes ansigte genom det upplyftade hjelmgallret, hade han vändt honom ryggen och låtit honom stå i regnet derute. Ja, han hade tillika befallt att sorgfälligt efterse vindbryggan och utställa vakter kring muren, och den natten hade hela slottets manskap fått vaka i full rustning, likasom hade en dödsfiende stått utanför portarna. Den främmande riddaren hade då ridit bort i mörkret, under hot att hämnas denna skymf på herr Bo och hans ätt; men knektarne hade hviskat sinsemellan att herr Bo gjorde ganska rätt, ehuru det var hans egen köttsliga bror, herr Sten till Letto, som han vägrat nattläger i sin borg under regnet och höstmörkret.

400 Birger ryckte sin syster i klädningen och hviskade: »Vet du hvem det är? Det är vår farbror, herr Sten, och vi äro på hans gård Letto, en mil ifrån Ljungars.»konsekvensändrat/normaliserat

401 »Och den stygga karlen med den klufna näsan är densamma som höll mig framför sig på hästen»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Beata till brodren.

402 »Den tredje som talar, han, den lilla spensliga karlen som beständigt blinkar med sina elaka och listiga ögon»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade Birger, »konsekvensändrat/normaliseratdet var han som hotade kasta oss uti forsen; jag känner honom på rösten. Men låt oss höra hvad de säga hvarandra.»konsekvensändrat/normaliserat

403 Den sårade riddaren, hvilken vi nu vilja kalla herr Sten, tycktes icke vara belåten med den rapport, som hans handtlangare aflagt om besöket i byn. »Må Hiisi taga klosterpacket för laxpatan och mycket annat dertill»konsekvensändrat/normaliserat, utbrast riddaren häftigt. »konsekvensändrat/normaliseratHvarföre brände ni icke hela byn till sista knut öfver deras fördömda, skenheliga hufvuden?»

404 Sven med den klufna näsan svarade härtill, något förlägen, att en pojke lyckats smyga sig ut ifrån byn, man visste icke hvar han kunde få hjelp, sedan man förlorat två timmar med sadlarnas iståndsättande,original: iståndstättande, och derföre hade man varit tvungen att skynda med hufvudsaken.

405 »Så hade ni kunnat taga ett halft dussin pålitliga karlar med er från Ljungars»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde riddaren.

406 »Om förlåtelse, ers nåd»konsekvensändrat/normaliserat, inföll den blinkande spenslige karlen, som var ingen annan än spejaren Kukko; – »konsekvensändrat/normaliseratGoliath sitter visst uti godt förvar, men jag tviflar mycket att frun på Ljungars denna gång velat hjelpa oss annorlunda än genom att blunda en smula, när vi redo förbi.»konsekvensändrat/normaliserat

407 »Må hin taga den svarta frun ju förr dess hellre, ty engång kommer det ändå derhän»konsekvensändrat/normaliserat, återtog riddaren misslynt och otålig. »konsekvensändrat/normaliseratOch hvad har det tjenat till att skaffa mig ungarna på halsen? Liksom det inte funnits ugglor i mossen förut.»konsekvensändrat/normaliserat

408 Karlarna sågo menande på hvarandra. »Det var just det jag sade åt Sven»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Tuppen betydelsefullt.

409 »Jag trodde att ers nåd för herr Bos skull ... och att ers nåd ville skicka dem undan till våra vänner i Tavastland»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Sven med den klufna näsan och tog sig förlägen bak örat.

410 Riddaren bet sig förargad i läppen. »Åsnor!»konsekvensändrat/normaliserat utropade han. »konsekvensändrat/normaliseratVore ni inte dummare än tavastländska får, så skulle ni förstå halfqvädna visor. Hvad skall jag göra med den ormaffödan? Det har jag för den fördömda pilen vid Laukko. – Mariana, kallar du detta ett förband, din hexa? Ut med dig, qvinna, att skaffa bättre örter, och – vänta! Du kan skaffa hit trollpackan från Siveri att läsa öfver mitt ben. Säg henne att jag måste vara på fötter i öfvermorgon och vägrar hon följa dig, skall jag låta knipa hennes röda näsa med glödande tänger, förstår du? Nå, marsch, hvad bligar du på mig?»

411 »Men hon står i förbund med djefvulen, och det är ...»konsekvensändrat/normaliserat yttrade den stackars unga qvinnan ödmjukt och fruktande, utan att dock våga utsäga sin mening.

412 »Hvad är det för slag? ditt dumma stycke!»original: stycke?»

413 »Det är – synd!» sade Mariana darrande.

414 Riddaren skrattade bistert. »Nå, gå då till fru Ursula, ifall det är mindre syndigt. Ut med dig, och kom ihåg, att i öfvermorgon vill jag vara på fötter, annars ...»konsekvensändrat/normaliserat

415 Mariana afbidadeoriginal: afbildade icke slutet af denna hotelse, utan skyndade ut, i det hon öfverlemnade stekarna i en groflemmad pigas vård. Men derunder hörde Birger den spensliga karlen hviska till Sven: »det är bäst att vi stoppa ned dem nu strax.»konsekvensändrat/normaliserat

416 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade Sven undvikande; »konsekvensändrat/normaliseratlåt oss hellre vänta till natten. Det är ändå herr Bos barn.»konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet publicerades 22/3 1862:|2|

14. Huru Sven betedde sig och huru David fann Mariana vid Siveris stuga.

417 När Birger Boson till Ljungars hörde Sven med den klufna näsan hviska med den elake stallbrodren, fattades han af en obestämd fruktan och lät stocken i golfvet helt sakta nedfalla, så att den betäckte öppningen. Birger var gammal nog att af Svens ord befara något hemligt anslag, hvilket herr Sten kanske ej skulle ogilla, fastän han ej ville uppenbart gifva befallning derom, och han beslöt derföre att vara på sin vakt. Till hans förundran blef Beata liggande der hon låg. Det stackars barnet hade somnat sött från alla sina bekymmer och faror, medan hon låg framstupa på golfvet, för att betrakta sin grymme farbroder.

418 Birger drog af sig sin jacka och bredde den under systern, medan han flyttade hennes hufvud mot pallen, för att hon skulle ligga så beqvämt som möjligt. Derefter satte han sig att hålla utkik, om något misstänkt skulle förefalla, och stod en stund tappert mot sömnen, som efter ridter och nattvak smög sig tungt också på hans ögonlock. Men tröttheten, tystnaden och ensamheten sammansvuro sig att göra hans goda föresatser om intet. Det dröjde ej länge, innan han sjelf somnade, lutad mot ett hörn af det lilla rummet, från hela sin vakt.

419 Då öppnades dörren sakta, och en man steg in; det var den grymme Sven. Några ögonblick stod han tyst och betraktade de sofvande barnen, i det han mumlade för sig sjelf, liksom dernere, att »det vore ändå herr Bos barn». Derefter nedsatte han på golfvet ett groft stenfat, uppfylldt med hafregröt, och en liten kruka med mjölk. Sedan framtog han ett liten stege om fyra eller fem trappsteg, reste den mot väggen, klef upp och undanskjöt med stark arm näfret och takveden ofvanför ena hörnet, så att der blef en öppning i taket. Vidare framtog han ett långt bastrep, som han burit lindadt kring lifvet, fästade ena ändan kring en af golfstockarna och stack resten af repet ut genom taköppningen, der han ytterligare fastgjorde den med ett halfslag kring en utaf takspirorna. När detta var gjordt, stadnade han åter obeslutsam, likasom för att vänta på barnens uppvaknande; men när de fortforo att sofva, begaf han sig|3| bort, i det han mumlade något om att komma tillbaka i rättan tid.

420 Så långt hade det dunkla ödet spunnit sina trådar kring Ljungars barn, när vi åter, med den benägne läsarens tillåtelse, lemna dem sofvande i Letto röfvareborg, för att se till hvad David undertiden företog sig till deras befrielse.

421 David och hans följeslagare hade ridit förbi Ljungars torra källa och derifrån, på den vanliga ridvägen, närmat sig slottet. Men de hade iakttagit den försigtigheten att leda sina hästar på bivägar förbi den fruktade fru Ursulas borg, så att de icke kunde bemärkas af skyltvakten vid tornet, och så hade de derifrån fortsatt upplandsvägen, som ledde åt Letto. David hade en vägvisarinna, på hvilken han numera fullt förlitade sig, och det var den hvita, hemlighetsfulla flickan, som beständigt fortfor att sväfva framför honom. Oaktadt det nu var full dager och solen stod högt på himmelen, syntes honom dimgestalten fullkomligt tydlig dunsta bort öfver ljungen, liksom när morgonvinden jagar framför sig en qvarlefva af nattens töcken. Gossen följde utan betänkande denna vink, så mycket mer som de friska spåren af hästhofvar läto honom förmoda, att de röfvare han förföljde hade tagit samma väg. Och så nalkades han fram emot middagen den illa beryktade nejd, som beboddes af herr Sten och hans anhang.

422 Vidpass en knapp fjerdedels mil från Letto var en skogsbacke, benämnd Siveri, som stod uti elakt rykte för ett gammalt offerställe hvilket fanns der qvar ifrån hedenhös och der den enslige vandraren gerna påskyndade sina steg uti aftonskymningen. Öfverst på kullen fanns ännu en liten slät plats, belagd med stenar, som bildade en rundel omkring en större flat berghäll, och det var der, som hedningarne fordom offrat åt deras afgudar. Men likasom för att betaga denna oheliga plats dess urgamla trolldomsmakt, hade senare kristliga tider just nedanför backen upprest ett kors vid vägen, der hvarje förbifarande, huru brådt han än hade, sällan underlät att mumla en from bön. Vare sig nu att stället hade en egen dragningskraft, eller att det befanns lämpligt för den som drog fördel deraf att injaga både fruktan och vördnad, alltnog att der hade en gammal qvinna bosatt sig, hvilken efter stället benämndes Siveri och bebodde en liten bofällig koja på backsluttningen, ungefär midtemellan korset och offerplatsen. Liksom hon derigenom intog en ställning, så att säga midtemellan kristendom och hedendom, så ansågs hon äfven af några för ett slags eremit eller helgon, medan hon af andra öppet beskylldes för vara en hednisk trollpacka, hvilken med sina onda konster kunde läka sår, bota och pålägga sjukdomar, återskaffa stulet gods och i allmänhet befatta sig med sådant otyg, som icke lände fromma kristna till särdeles uppbyggelse eller nytta.

423 David och hans följeslagare hade just hunnit till denna backe och beredt sig att läsa den vanliga bönen, när de redo förbi, då gossen blef varse, att Ljungars hvita flicka vek af till venster om vägen och försvann vid den låga jordkojan på backens sluttning.

424 David följde så mycket hellre denna vink, som man hade ridit nog långt, för att unna hästarne en stunds bete och hvila. Han vek derföre af mot kojan och intalade sina skrämda följeslagare mod, med den försäkran att ställets onda inbyggare icke hade någon makt öfver dem, som anbefallde sig i den heliga jungfruns och sankt Britas beskydd. Ryttarne stego af och läto sina hästar njuta af det friska gröna gräset på sluttningen, men aktade sig väl att göra något besök i kojan och satte sig ned att göra en liten måltid utaf den medförda vägkosten.

425 Efter någon tvekan beslöt David att inträda i kojan, i hopp att den hvita flickans anvisning möjligen kunde gifva honom någon upplysning om målet för hans äfventyrliga färd. Men i det han ville öppna den låga dörren, hörde han röster inne i kojan och beslöt att höra sig före. Han igenkände trollqvinnan Siveris röst, som talade med mycken häftighet och en förunderlig blandning af hednisk öfvertro och katholsk gudaktighet ungefär så:

426 »Säg din herre, att Hiisis pilar skola sönderstinga hans ben och sankt Henriks blodiga tumme utrifva hans ögon. Vågar han, den fördömde, den af helgonen förbannade, som sölat sina händer i blod och nedhuggit gudarnes lunder och kallat Ukkos ljungeld öfver sitt brottsliga hufvud, vågar han att hota Siveri med sina glödande tänger och sina mordiska spjut? Ve öfver honom! Må hans svärd bräckas i fästet, hans brynja falla i stycken och huggormen stinga hans häst i bakfoten. Må hundarna jaga honom bort ur hans vargkula. Må eld och vatten förgöra honom. Må Lempos gastar sveda hans hår med eldqvastar. Sankt Henrik, hör mig! Lettos vargar hota mig med glöd, men jag skall nedstörta dem i den brinnande sjön.»konsekvensändrat/normaliserat

427 »Vredgas inte, goda gumma»konsekvensändrat/normaliserat, sade inne i kojan en yngre qvinnlig röst, i hvars märkbara darrning röjde sig fruktan och förödmjukelse. »konsekvensändrat/normaliseratHvem har sagt att herr Sten hotat dig med glödande tänger? Guld vill han gifva dig, mycket guld, om du botar hans ben, som blifvit såradt af pilskottet.»konsekvensändrat/normaliserat

428 »Goda gumma!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade trollqvinnan hånfullt. »konsekvensändrat/normaliseratHvem har sagt dig att jag är god? Korpen är god, när han hackar ut de små fåglarnas ögon. Du har vackra ögon du, och vackrare voro de förrän du kom till vargen i Letto. Jag hade också en dotter, hon var icke mycket äldre än du, men mycket vackrare, hundra gånger vackrare. Hon hade kinder som ängsneglikan, och hennes ögon glänste som månsken på gröna löf om sommarn vid Larsmessan. Herr Sten tog henne från mig, liksom han tagit dig, och liksom han tagit många andra landets söner och döttrar och släpat dem till sin röfvarekula i Kumo forsar, tilldess att neglikorna vissnade och månskenet gick bort i den mörka natten. Och du vill neka att han hotat mig med glödande tänger? Och han bjuder mig guld? Hiisis guld, Lempos guld, Pirus guld? Manalas svarta stenar! Tuonis jernfingrar! Guld? Jag vill gifva honom jern i byte, godt jern från en kristen båge. I går har det träffat hans ben; i morgon skall det träffa hans hjerta och gå genom hans harnesk som en strumpsticka genom en fnöskbit ...konsekvensändrat/normaliserat Hahaha, ut med dig, förtorkade gräs; i morgon skall du kastas på elden!»

429 Nu öppnades dörren, och den unga bleka qvinnan från Letto, hvilken barnen hört kallas Mariana, skyndade ut, förföljd af den vansinniga hexan, som fortfor att öfverhopa henne med sina smädelser. Mariana ville fly, men fruktan, och måhända äfven samvetsförebråelser, intogo henne till den grad, att hon, knappt hunnen nedanför backen, nedsjönk vanmäktig på den smala gångstigen.

430 Icke förr blef Siveri varse David, innan hon tycktes lägga band på sin vrede, grep honom i armen, såg honom stinnt i ögonen och hviskade: »söker du Ljungars barn?»

431 »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat sade David, ej utan att dela den vidskepliga fasa, med hvilken trollqvinnan ansågs i hela nejden vida omkring.

432 »Jag visste väl att du skulle komma»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor hexan i triumferande ton. »konsekvensändrat/normaliseratVår fru och Hiisi hafva utsett dig till ett redskap att straffa riddarn på Letto för qvinnors tårar och barns jemmer. Men icke ännu, min pilt, icke i dag. Du kommer för sent. Solen stod lågt på himmelen, när Ljungars barn redo förbi Siveris koja.»konsekvensändrat/normaliserat

433 »Helgonen förbjude att jag skulle komma för sent att befria dem»konsekvensändrat/normaliserat, svarade David. »konsekvensändrat/normaliseratMen hvad vet du om dem? Hvad råd kan du gifva mig?»

434 Siveri sade: »Vargar skall man fånga i gropar och icke i tagelsnaror. Vill du innan qvällen hänga som en narr i ett bastrep vid Lettos murar, så rid raka vägen fram och skynda dig, ifall du är ledsen vid lifvet. Men vill du befria barnen, så vänta här, tilldess solen sänker sig bakom den mörka tallen derborta på kullen. Rid sedan obekymrad ett pilhåll från Letto, och barnen skola komma emot dig, der du minst väntar det.»konsekvensändrat/normaliserat

435 »Men qvinnan, som nyss var hos dig, skall förråda vår ankomst.»konsekvensändrat/normaliserat

436 »Jag har bundit hennes fötter»konsekvensändrat/normaliserat, yttradeoriginal: yttaade Siveri med förakt, i det hon tycktes tillskrifva Marianas vanmakt verkan af sina trollkonster. »konsekvensändrat/normaliseratTorkadt gräs, torkadt gräs; låt henne ligga!»

437 David hade likväl ej hjerta att lemna den olyckliga utan bistånd. Han sprang efter vatten ur en källa på sluttningen och fuktade dermed den unga qvinnans bleka panna, hvars hvithet än mera upphöjdes af ett tjockt och ovanligt vackert brunt hår. Hon kom sig småningom före och betraktade honom med tvekande blickar, likasom ville hon fråga: hvem är jag, att en mensklig varelse ännu skulle visa mig någon ömhet?konsekvensändrat/normaliserat

438 »Du är för svag att gå»konsekvensändrat/normaliserat, sade David till henne. »konsekvensändrat/normaliseratDu skall få låna en häst af mig, ifall du vill fly från den elaka riddarn derborta på Letto.»konsekvensändrat/normaliserat

439 Mariana stod upp och drog sig något till minnes. »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon häftigt, »konsekvensändrat/normaliseratjag måste genast till Letto; herr Sten väntar mig, herr Sten är sårad, och ingen annan än jag kan sköta hans sår.»konsekvensändrat/normaliserat

440 »Är då herr Sten så god mot dig?» frågade David deltagande, ty han hade goda skäl att tvifla derpå.

441 »Det är detsamma, ja – han kan också vara god, när han är frisk. Jag måste tillbaka, nu genast måste jag tillbaka till Letto; herr Sten väntar mig.»konsekvensändrat/normaliserat – Och vid dessa ord försökte hon gå några steg, men stapplade och skulle ha fallit, om ej David understödt henne.

442 »Du ser att det är omöjligt»,konsekvensändrat/normaliserat sade han och förde henne med halft våld till en mjuk gräsplan, der han bredde ett hästtäcke under henne och tillredde i hast en beqväm hviloplats. »Hvila dig här en stund, tilldess att du återvunnit dina krafter, så vill jag sedan föra dig tillbaka till riddarens gård.»konsekvensändrat/normaliserat

443 Mariana fortfor att vilja bort, men måste slutligen finna sig i den ofrivilliga väntan, som så mycket oroade henne. Endast stundom hördes hon ännu klaga: »riddaren väntar mig! Hvem skall sköta herr Stens sår?»

444 »Vore hon en tjugondedel så vacker som min Appu, så skulle jag säga att du gjort en barmhertig gerning»konsekvensändrat/normaliserat, yttrade hexan föraktligt. »konsekvensändrat/normaliseratMen hvarför skall det ena blomstret vissna förr än det andra? Torkadt gräs, torkadt gräs, och alltsammans duger ej ens att spara till nästa vår!»

Avsnittet publicerades 27/3 1862:|2|

15. Vidare om försöket att rädda Ljungars barn, och hvad som då hände.

445 David höll en rådplägning med sina följeslagare, och alla voro ense om att man borde afbida qvällen, innan man gjorde ett försök att närma sig Letto. Man visste att den gamla Siveri bar ett dödligt hat till herr Sten. Det var en historia, som alla kände. Siveri var enka efter en af herr Bos knektar, som stupat i krig, och hade haft en dotter, som var så skön, att hennes like icke funnits i sju kyrksocknar. Folket sade då redan att Siveri hvar morgon gnidit sin dotter Appu med en olja, kokad af björnens ögon; deraf var hennes skönhet. Men det hindrade icke herr Sten, eller rättare hans handtlangare, att en vinterafton, när flickan gick efter vatten till vaken, gripa henne om lifvet, kasta henne på hästryggen och rida med henne till Letto gård. Förgäfves hade modren klöst sönder sina naglar mot Lettos stenmur; förgäfves hade hon klagat för herr Bo, som då låg i fejd, och för biskopen i Åbo, som nog hade annat att tänka på. Appu var försvunnen, och Siveri bosatte sig i den illa beryktade kojan, för att vara närmare Letto. Men från den tiden blef Siveri vansinnig och blandade kristen och hednisk vidskepelse om hvarandra, medan hon dock i grunden hade en enda tanke, och det var att återfinna sitt förlorade barn och få hämd på herr Sten. Kojans onda rykte blef nu ganska naturligt öfverflyttadt på Siveri sjelf, och i all sin galenskap begrep Siveri ganska väl, att detta rykte var hennes enda försvar i det vådliga grannskapet, hvarföre hon ingalunda heller var mån om att vederlägga det.

446 Dagen led framåt. Hirvi-Jaakooriginal: Hirvi Jaako och de två yng|3|lingarne från byn lade sig att sofva i skogsbacken, medan David höll utkik. Den stackars Mariana satt ännu qvar på backen; hon trodde fullt och fast att hon var förhexad af Siveri, och så stor var inbillningens makt, att hon, oaktadt all sin otålighet att återvända till tyrannen på Letto, likväl icke förmådde gå fyra steg, utan att sjunka till marken.

447 På eftermiddagen kom ett bud från Letto, en slottsknekt, att söka henne, med sträng befallning ifrån herr Sten att genast skynda tillbaka. David gömde sig i kojan, och det behöfdes endast att Siveri gick med hotande åtbörder emot den kommande, som vid denna anblick tog till fötterna, utan att ens våga se sig om. Flera bud kommo icke. Den förstes berättelse hade troligen afskrämt de öfriga från att vidare oroa den fruktade trollpackan.

448 Småningom sänkte sig julisolen lägre mot horizonten och hade slutligen hunnit till hälften skymmas af den mörka tallen borta på kullen. Då rustade sig den lilla skaran till uppbrott, Siveri åkallade ömsom jungfru Maria, ömsom skogsguden Tapios värdinna att beskydda deras företag, Mariana sattes på en af de lösa hästarna, och man begaf sig åstad.

449 Till höger från stora vägen, som ledde inåt Satakunda, gick en usel ridväg nedåt strömmen, och denna väg förde till Letto. Skogen var här så tät, att man nalkades gården på vidpass ett pilhåll nära, utan att blifva bemärkt, hvilket väl knappt varit möjligt, om icke herr Sten varit urståndsatt att sjelf hålla öga på sitt försumliga folk.

450 »Mariana»konsekvensändrat/normaliserat, sade David, som kände ett djupt medlidande med den olyckliga qvinnan, – »konsekvensändrat/normaliseratdu kan nu återvända till herr Sten i hans gård. Men vill du lyda ett godt råd, så vänd hellre om, rid allt hvad du hinner till Myllyranta, och sedan vill jag draga försorg om att du kan vidare flytta så långt härifrån, att herr Sten aldrig mera får makt öfver dig.»

451 Mariana hoppade från hästen och skyndade åt gården, utan att svara, likasom fruktade hon sjelf att blifva frestad till flykt. Hirvi-Jaakooriginal: Hirvi Jaako såg förvånad efter henne, framtog derefter helt lugnt sin båge och lade en pil i rännan, under det att han mumlade. »dumma pojke! Hon skall förråda oss alla.»konsekvensändrat/normaliserat

452 David grep honom i armen. »Låt bågen vara, tills vi bättre behöfva den»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratSkäms, Jaako; en värnlös qvinna!»

453 »Du skulle ha sytt fast hennes tunga, innan du släppte henne lös»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde fiskaren förargad. »konsekvensändrat/normaliseratSe bara huru flinkt hon slingrar sig fram till vargboet derborta! Men så är det, när pojkar låtsa förstå mera än gammalt folk. Jag undrar hvad du nu tänker företaga dig.»konsekvensändrat/normaliserat

454 David hade haft god tid att bereda sig på denna fråga, men blef dock sin gamle följeslagare svaret skyldig. Han blygdes att tillstå sanningen, som var att han i tysthet förlitade sig på Siveris löfte. »Vi måste vänta, tills det blir natt»,konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen, för att något säga.

455 »Vänta? Ja, vänta, tills hela getingsvärmen rusar ut öfver oss»konsekvensändrat/normaliserat, återtog Jaako snäsigt. »konsekvensändrat/normaliseratJag var väl dum som en stallgumse, när jag följde dig hit, för att innan nästa morgon bli slagtad som en julgris af Sven med den klufna näsan.»

456 »Tyst»konsekvensändrat/normaliserat, sade David, »konsekvensändrat/normaliseratder kommer han sjelf!»

457 Medan de två öfriga höllo hästarna, hade David och Jaako suttit af, för att, nedhukade bakom träd och buskar, komma gården så nära som möjligt, utan att bli bemärkta derifrån. Framför dem låg den ensliga, i hela nejden fruktade och afskydda gården, eller borgen, om man hellre så vill, ehuru Letto vida mindre än Ljungars förtjenade detta namn. Det var helt enkelt en ful och förfallen byggnad, af groft timmer, uppförd på en liten holme, kringfluten af den der ganska strida strömmen och förenad med fasta landet genom en kafvelbro, sammanbunden med vidjor, öfver den smalare strömfåran. Den enda egentliga befästning, som der kunde upptäckas, var en liten stenmur om fyra eller fem alnars höjd, uppförd på holmen strax framför bron och försedd med en trång port, för närvarande öppen och utan försvarare. Det var tydligt, att Lettos inbyggare i främsta rummet litade på deras bro, som med lätthet kunde upprifvas, såsnart en fiende visade sig, och åter utläggas, när faran var öfverstånden.

458 På denna bro visade sig nu den välbekanta gestalten af Sven med den klufna näsan, ledande en packhäst, som snarare skulle passat en körsven från Myllyranta, än en stigman från Letto, ty hästen var lastad med fredliga spanmålssäckar. Det var ingenting ovanligt, att dessa landsvägsriddare, när de nyss företagit sig, eller ämnade företaga sig något rätt elakt puts, ställde sig helt fredliga och kommo med mäld till Myllyranta qvarn; men de voro nog försigtige att aldrig företaga sådana expeditioner utan tillräcklig manstyrka, med stålfodrade mössor och jernskjortor under jackorna. Det förunderliga var nu, att Sven tycktes begifva sig ensam å väg, och det strax efter en illbragd, som måste väcka så mycket mera uppseende, emedan den drabbat herr Bos barn och klostrets fridlysta egendom.

459 »Jag undrar hvems märke de säckarna bära»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade Jaako till David i busken. »konsekvensändrat/normaliseratVill du som jag, så rida vi genast tillbaka den väg vi kommit. Sven är ej god att lura; jag vill låta raka mig till en tiggarmunk, om inte den gemena karlen har gömt ett dussin skälmar i skogen bakom vår rygg, och nu vill han narra oss vackert i fällan.»konsekvensändrat/normaliserat

460 »Riddaren är sårad, och Sven är hans högra hand»konsekvensändrat/normaliserat, sade David eftersinnande. »konsekvensändrat/normaliseratVi låta honom komma mellan oss två här och de andra två der, och så taga vi honom död eller lefvande. Han skall blifva vår gisslan för Ljungars barn.»konsekvensändrat/normaliserat – Med dessa ord smög David tillbaka till sina väntande vänner, för att gifva dem nödiga ordres, och var om några minuter tillbaka på sin framskjutna post. Den gamle fiskaren var alltför flegmatisk, för att sätta sig emot denna djerfva påflugenhet, så mycket han än ogillade den, och hemligheten af Davids sjelftagna myndighet öfver dem, som alla voro äldre än han, bestod i ett högre mått af raskhet och beslutsamhet, än naturen funnit för godt att tilldela Myllyrantas öfrige innevånare.

461 Solen hade emedlertid gått ned, och trädens skuggor blefvo allt dunklare. Sven med den klufna näsan fortsatte helt långsamt sin färd öfver kafvelbron och vidare inåt skogen, i det han flera gånger såg sig förstulet tillbaka, likasom vore han mindre säker för någon fara från riddarens gård, än från den obebodda nejd han nu beträdde så sent på aftonen. Han passerade tätt förbi David och Jaako, utan att märka dem. Jaako lade åter en pil på bågen. David grep honom åter i armen. »Intet blod; vi måste hafva honom lefvande!» hviskade gossen, ehuru hans hjerta klappade af hela ungdomens harm, vid anblicken af den afskyvärde röfvaren, som så nyss hade brännt hans moders gård och bortfört hans skyddslingar.

462 Det var af vigt att låta Sven oantastad passera så långt inåt skogen, att han ej kunde ses eller höras från gården, och så snart han hunnit förbi, smögo sig David och Jaako varsamt efter. Antti och Eljas hade fått ordres att draga sig längre tillbaka med hästarna, och så fortsattesoriginal: forsattes den tysta jagten, ända tilldess att man åter hade närmat sig Siveris koja.

463 Nu var det tid. Myllyrantas lilla skara framstörtade från två håll på engång, de främste till häst, de efterföljande till fots, och stängde vägen för Sven. »Gif dig»konsekvensändrat/normaliserat, ropade David, »konsekvensändrat/normaliserateller skola korparna i natt få något att göra på Siveris backe!»

464 »Hvad nu? Hvad ären I för skojare, som öfverfallen folk på öppen landsväg?» genmälde Sven, i det han nöjde sig att med sin hillebård, som han burit hängande öfver ryggen, helt likgiltigt parera de fyra spjut, som riktades mot hans jernsmidda jacka.

465 »Vi äro från Myllyranta»konsekvensändrat/normaliserat, svarade David, ur stånd att längre tygla sin harm. »konsekvensändrat/normaliseratVi skola tukta mordbrännare och barnröfvare som de förtjena, och om du icke genast bortkastar dina vapen, skola vi göra hål i din jacka.»konsekvensändrat/normaliserat

466 »Fyra mot en, det passar just för skägglösa pojkar»konsekvensändrat/normaliserat, återtog Sven i gäckande ton. »konsekvensändrat/normaliseratOch I kommen från Myllyranta? Nå, då kunnen I spara mig besväret att föra mina säckar till qvarnen.» – Vid dessa ord löste han säckarna från hästryggen och lyftade dem med venstra handen varligt till marken, medan han fortfor att med den högra parera spjuten.

467 »Ned med stekspettet!» utropade David ursinnigt och måttade mot den öfvermodige stigmannen en kraftig stöt, under det att Jaako grep honom i ena benet, för att nedrycka honom från hästen.

468 »Så råkar man också ut för myggor på aftonqvisten!» ropade Sven föraktligt, parerade stöten, lät sin starka, väl inridna häst göra en sats bakut, som slog Jaakooriginal: Jaako, till marken. I samma stund lät han skaftet af hillebården susa kring öronen på Antti och Eljas, grep packhästen i tygeln, tryckte sporrarna i sin egen och galopperade med ett hånlöje bort från sina förvirrade angripare.

469 David, ännu till fots, kunde icke förfölja honom, om han äfven haft lust, och de öfriga stodo handfallne, till hälften döfvadeoriginal: döfvade. af de väldiga rappen. De hade haft att göra med en man, som, bättre än de sjelfva förfaren i dylika äfventyr, gäckat alla deras planer.

470 »Nu rider jag hem»,konsekvensändrat/normaliserat menade Jaako fnurrigt. Han tyckte sig hafva gjort nog för äran.

471 Det hade mulnat och blifvit någorlunda skumt, David var emellertid fast besluten att vända om till Letto, om han också måste göra det ensam, då helt oförmodadt en bekant röst, som tycktes komma ur jorden, ropade honom vid namn.

472 De voro utanför Siveris koja. Ingen kunde förtänka den olärde gossen att han tyckte sig höra en ond ande tilltala honom ur jordens innandöme. Men strax derpå upprepade en spädare röst hans namn med samma dämpade ton, liksom ur ett aflägset djup.

473 »Det är Birger och Beata!» utropade han. Kanhända föllo de just nu ett offer för herr Stens grymhet, och deras nödrop fann en väg till hans själs öra.

474 Då varseblef han i skymningen de säckar, dem Sven hade qvarlemnat på vägen. Utom sig af häpnad, löste han banden, och de länge sökta, förlorade barnen hoppade då upp derur och föllo honom om halsen.

Avsnittet publicerades 1/4 1862:|3|

16.original: 15. Vidare om flykten med Ljungars barn, huru de förföljdes och hvar de slutligen hamnade.

475 Davids ytterliga förundran, när han så oförmodadt återfann sina förlorade skyddslingar, ökades icke litet vid deras ifriga och föga sammanhängande berättelse om huru de kommit i detta sällsama läge. När de vaknat i vindsloftet, hade de funnit ett fat gröt och en kruka mjölk bredvid dem på golfvet. Först sedan de låtit sig väl smaka, hade det fallit Birger in att maten kunde vara förgiftad, och till råga på förskräckelsen, hade Sven med den klufna näsan inträdt i rummet, bärande öfver axeln två toma säckar. Barnen hade då trott sin sista stund vara slagen och sökt beveka den grymme mannens hjerta. Han hade tröstat dem med goda ord och berättat dem att han tjenat i Ljungars slott under deras moders tid, men nu tjenade han herr Sten och hade på sin herres befallning fört dem till Letto, i den tro att intet ondt skulle der vederfaras dem. Detta var han likväl ej mera säker uppå, och derföre ville han hjelpa dem fly. De skulle endast stiga i säckarna och vara vid godt mod; han skulle ställa så till att ingen misstänkte deras flykt, och när den blef upptäckt, skulle man tro att de brutit hål i det lösa taket och hissat sig ned på bastrepet, som han enkom fördenskull fästat vid taket. För resten hade han gjort ett hål i säckarna, så att de kunde sticka fram sitt hufvud, när de behagade, men han varnade dem att icke göra det, innan de voro ett godt stycke på vägen. Och när de komme tillbaka till herr Bo, skulle de minnas Sven med den klufna näsan: man kunde ej så noga veta, när de finge löna honom igen för den väntjenst han nu bevisade dem med fara för sitt eget lif.

476 »Och Sven såg allsintet elak ut, när han talade så med oss»konsekvensändrat/normaliserat, inföll Beata ifrigt. »konsekvensändrat/normaliseratHan har engång varit dömd att hänga, för det han ridit herr Bos bästa häst förderfvad i mossan. Den gången har vår mors förbön räddat hans lif, och Sven är ej så grym, som han ser ut; han tänkte på vår mor och hjelpte oss rymma.»konsekvensändrat/normaliserat

477 »Jag trodde honom ej rätt»konsekvensändrat/normaliserat, menade Birger, »konsekvensändrat/normaliseratmen hvad skulle vi göra? Vi gjorde som han bad oss; han tog oss på ryggen och lassade oss på hästen. Hvart skall du ta vägen, Sven? frågade karlarne på gården. Jag skall helsa på mina vänner i Myllyranta, svarade Sven. Är du galen? sade de; hvar har du din qvarntull? Då stötte Sven sin långa hillebård i marken, så att det skramlade, och sade: här är min qvarntull! Men de andra skrattade och sade: Sven kommer nog hem med original: med flera säckar, än han för bort.»konsekvensändrat/normaliserat

478 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade Beata, »konsekvensändrat/normaliseratdet gungade grufligt, der vi hängde vid hästens sidor, men jag vågade ej sticka hufvudet ut, innan jag hörde din röst, David!»

479 »Och nu skola vi rida till Ljungars»konsekvensändrat/normaliserat, yttrade Birger. »konsekvensändrat/normaliseratVår stjufmor är väl intet så blid mot oss, men vi ha den ärlige Goliath, han skall beskydda oss, och dig med, David, och din mor och Renata. Ni måste alla flytta till Ljungars nu, tills vår far kommer hem.»konsekvensändrat/normaliserat

480 David svarade icke. Han visste bättre huru sakerna stodo och hade en plan, som han tillsvidare höll för sig sjelf. Ingen tid var att förlora; man visste icke när herr Sten och den illsluge Kukko, som var hundrade gånger värre än Sven, kunde upptäcka det spratt man spelat dem, och då hade man Lettos röfvarefölje i hälarna på sig. Barnen flyttades genast på de två för deras räkning medförda lösa hästarna, och i det David tog Beatas häst uti tygeln, fortsattes färden utan dröjsmål vägen framåt.

481 Ej utan rysning hörde flyktingarne trollpackans gälla stämma bakom dem från skogsbacken. »Rid, rid»konsekvensändrat/normaliserat, ropade hon efter dem, »konsekvensändrat/normaliseratrid så det gnistrar i stenarna! Vargen sofver, och björnens ungar krypa ut ur hans kula. Rid! rid! Jungfru Maria sitter på molnet och spinner en lång, lång tråd af silke och guld; när tråden blir färdig, binda maahisetspråk: finska deraf ett nät, och det blir ett vargnät. Rid, rid! Fortare rider lyckan, fortare rider helsan från riddarens gård. Redan sitter Kivutar, plågornas jungfru, borta på malmberget och kokar alla hans gerningar uti en kopparkittel. Kitteln kokar öfver, det fräser i gräset, det rinner som bäckar af eld utför bergets sidor. Rid, David, rid, det ryker bakom dig, Lettos gerningar ryka mot himmelen!»

482 Så fortfor den vansinniga att utösa sina förbannelser, ända tilldess att ljudet af hennes röst förlorade sig i fjerran och blandades med nattvindens sus i de höga träden vid sidan af vägen. Det hade mulnat alltmera, ett oväder var i antågande, och natten var för denna årstid ovanligt mörk. Ingenting kunde likväl vara mera välkommet för Davids planer, ty han vågade nu passera helt nära förbi Ljungars slott, utan fruktan att blifva igenkänd och anropad af vakten i tornet.

483 Detta hans hopp tillintetgjordes af Birger, hvilken, när han såg David rida förbi vindbryggan utan att stadna, ropade åt honom att han red miste; de vore nu framme och borde hålla stilla, för att gifva sin ankomst tillkänna.

484 »Vill du göra oss alla olyckliga?» hviskade David, i det han påskyndade tåget.

485 »Men jag vill tala vid Goliath; han skall beskydda oss»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den envise gossen.

486 »Goliath sitter fängslad nederst i djupaste slottshvalfvet och kan ej hjelpa hvarken dig eller mig; men en vet jag, som sitter vaken, och henne är det bäst att vi rida förbi»,konsekvensändrat/normaliserat svarade David.

487 Birger teg. Men det var redan för sent. Väktaren hade troligen igenkännt hans röst, ty man hörde rop på muren och såg i dunklet gestalter röras med brådska deruppe.

488 »Nu önskar jag att Siveri finge rätt och att vi kunde rida gnistor under stenarna»,konsekvensändrat/normaliserat sade David, och hans fruktan meddelade sig snart åt alla hans följeslagare. Man dref efter yttersta förmåga de oviga mjölnarekamparne framåt, men hade ej hunnit halfvägsoriginal: hafvägs till Myllyranta, innan Davids vana öron redan hörde hästtraf bakom dem. Lyckligtvis hade flyktingarna ännu tillräckligt försprång, för att hinna kasta sig in i den nära skogen. De valde den enda utväg, som återstod dem, stego af hästarne, släppte dem lösa att på egen hand söka sig hemåt, och veko skyndsamt af från vägen inåt den oländiga skogstrakten, der det icke var lätt att finna eller förfölja dem.

489 Snart hörde de, till sin glädje, ryttarne galoppera förbi, framrusande i spåren efter Myllyrantas lössläppta kavalleri, som fick fötter under sig, när det i nattluften vädrade en ängsdoft från de välkända beteshagarna. Det var tydligt, att ryttarne voro från Ljungars och hade utsändts af fru Ursula, för att återföra barnen till slottet. Men detta ville David förekomma, och uppgjorde inom sig en plan att föra dem i säkerhet någonstädes, der deras misstänkta och fruktade stjufmors arm ej mer skulle hinna dem.

490 Det begynte blåsa och regna; på afstånd hördes en svag åska, och här och der såg man mellan granarna blixten blänka emot den svarta molnväggen. Hirvi-Jaakooriginal: Hirvi Jaako mumlade något om att det hade han länge väntat; det slog aldrig fel, när Ljungars folk var ute på äfventyr.

491 David tog Beata på sina armar och förde sin lilla skara på ensliga skogsstigar vid sidan af vägen framåt Myllyranta. Men i stället att närma sig byn, der ryttarne anställde deras fåfänga efterspaningar, förde gossen sin trupp på en omväg förbi och kom så till elfstranden, ett stycke nedanom laxpatorna. Här hviskade han Jaako något i örat och bortsände sedan den lilla armé, som hittills troget följt honom i faran och mödorna.

492 »Helsa mor»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratoch bed henne vara obekymrad. Hon skall få höra af oss från ett ställe, der hvarken Lettos spårhundar eller Ljungars falkar mera få korn på oss.»konsekvensändrat/normaliserat

493 »Jag undrar hvart han ämnar släpa dem med sig»,konsekvensändrat/normaliserat puttrade Jaako, i det att han, jemte de två ynglingarne, återvände till byn. »konsekvensändrat/normaliseratLiksom herr Bos barn vore kattungar, dem man kan locka med ett snöre och en stoppa hvart man behagar, utan att de ruska på baktassarna engång! Men så är det, när pojkar vilja vara klokare än gammalt folk och blanda sig i det som de intet förstå.»konsekvensändrat/normaliserat

494 Jaako var en af dem, som, i deras totala oförmåga att sjelfva fatta ett driftigt beslut, icke kunna fördraga att en annan griper djerft uti sakernas gång, ehuru de motvilligt följa i släptåg med den starkare viljan, ungefär som en oxe, bunden med hornen vid arbetskärran, stretande och bölande följer sin förare åt, lika godt hvart det bär, om också till slagtbänken. Nu hade Jaako fått hornen fria, men vanan att boxas satt qvar uti honom, och förödmjukelsen att ha ställt sig under en pojkes befäl infann sig, efter finnens rätta art, just när han blifvit sitt beroende qvitt. Det var nu hans tur att befalla: han rätte uppå sig och marscherade med en segrande fältherres högtidliga gång tillbaka till Myllyranta.

495 Vid elfstranden var ett gammalt förfallet nothus, der fiskare plägade finna tak öfver hufvudet, när de mången mörk och regnig oktobernatt drogo not efter sik. Till detta enstaka och obemärkta hus förde David sina skyddslingar. De funno här hvad de närmast behöfde: ett säkert gömställe, ett skydd för regnet, en mjuk och torr bädd på noten, som hängde derinne i breda och djupa fållar, hvaraf de bakersta plockades ned och utbreddes till sängställe. Fiskare kunna intyga att mången sofvit på sämre läger i sommardusket, och barnen behöfde icke mycken öfvertalning, för att hålla till godo hvad huset förmådde. De gjorde en lätt måltid af Davids vägkost och gingo derefter trötte till hvila.

496 Men deras unge beskyddare, som, ännu sjelf knappt mer än ett barn, hade åtagit sig en så ansvarsfull pligt, beslöt att hålla vakt vid ingången till nothuset. Åskan hade upphört, men regnet fortfor att nedstörta i strömmar och en ryckande stormvind böjde björkarnas kronor, i det att den blandade sitt dån med forsens brusande. Ett ögonblick tyckte sig David se Ljungars hvita flicka sväfvande öfver forsen; men det var imman af vattnet, som stänkte mot stenarna och glimmade med en egen glans i de första strålarna af den uppgående morgonrodnaden.

Avsnittet publicerades 3/4 1862:|2|

17.original: 16. Huru David flydde med Ljungars barn till Ulfsby och råkade ut för vänner och ovänner.

497 David och hans skyddslingar förblefvo fyra nätter och fyra dagar gömda i deras obemärkta fristad. Undertiden försåg dem deras gamle vän Jaako nattetid med hvad de behöfde, men aktade sig väl att yppa deras gömställe ens för de trogna, men talföra qvinnorna i Myllyranta gård, hvilka trodde dem vara gömda i skogen. David hade, för mera säkerhet, uppbrutit stockgolfvet i nothuset och derunder anlagt ett kryphål, i hvilket alla tre fingo rum, såsnart tecken till fara visade sig. Lyckligtvis undsluppo flyktingarne med blotta skrämseln. Spejande ryttare, än af herr Stens, än af fru Ursulas folk genomströfvade nejden i alla riktningar och nalkades ett par gånger äfven nothuset. Men sedan de kastat en blick ditin och funnit det vara öfvergifvet, redo de åter bort för att genomsöka skogarna. Att detta icke lyckades dem, är lätt att gissa, och sedan de några dagar under allehanda förevändningar våldgästat i byn och försett sig med allt hvad de kunde åtkomma, drogo de ändtligen sina färde, för att inrapportera resultaterna af deras fruktlösa sökande.

498 Fjerde natten efter ankomsten till gömstället vid elfven infann sig Jaako med det glada budskap att vägen var fri, medförande dessutom bondekläder och rent linne åt barnen samt smör, bröd, getost, lax och mjölk ifrån|3| Inkeris visthus. På samma gång medförde han något af Inkeris och Renatas ringa sparpenningar, bestående af s. k. Åbo mynt, samt tre hästar, med tillsägelse hvar de borde lemnas vid framkomsten. De voro visserligen de sämsta i byn, en halt, en salbruten och den tredje illa ansatt af spatt, ty herr Stens folk hade hållit till godo de bästa hästarna, och af de få, som återstodo, kunde dragarne icke umbäras för jordbruket. I alla fall var dock hjelpen god, och med många hjertliga handtryckningar och helsningar skildes de tre barnen från deras gamle bundsförvandt, anbefallte sig i Guds, sankt Henriks och sankt Britas beskydd samt anträdde sin nattliga färd på vägen, som ledde långs elfven åt vester till Ulfsby stad.

499 Äfven om flyktingarnes säkerhet tillåtit dem att färdas som andra resande, skulle de icke ha funnit på sin väg hvarken skjutshästar eller gästgifvargårdar, som den tiden voro en okänd beqvämlighet. De gåfvo sig ut för faderlösa barn, som voro stadde på resa att uppsöka en aflägsen slägting, och togo in i den första bästa gård eller by vid sidan af vägen. Och emedan trakten närmare kusten blef mera befolkad samt vägen i samma mån säkrare för de stigmän och röfvare, hvilka oroade upplandsbygderna, aflopp deras resa utan vidare äfventyr så, att de, – efter att hafva förrättat sin andakt vid sankt Henriks predikohus uti Ylistaro och offrat en from gåfva i det der utställda kopparbäckenet till förmån för fattige pilgrimer – redan andra dagen om aftonen lyckligen redo in uti Ulfsby stad.

500 Af det nuvarande rika och ståtliga Björneborg fanns vid tiden för denna berättelse icke ens namnet.*)Björneborg var en kungsgård, belägen närmare elfmynningen nordvest om den dåvarande staden, som först år 1558, på hertig Johans föranstaltande, blef dit flyttad närmare hamnen och sedermera fick namn efter gården. Men väl fanns redan tvåhundra år förut vid den befolkade stranden af Kumo, i Ylistaro by, fem mil sydost om det nuvarande Björneborg, en gammal stad, eller köping vid namn Öster-Telje (Teljän kaupunki), och denna hade sedan blifvit flyttad närmare kusten samt efter helgonet Olof erhållit namnet Ulfsby. Emedan nejden var rik på skeppsvirke och pelsverk, hade Ulfsby, som af konung Albrecht och andre lyckats vinna fördelaktigare handelsprivilegier än någon annan köpstad i Finland, Åbo undantaget, efterhand arbetat sig under unionstiden upp till ett sådant välstånd, att Stockholm deröfver blef afundsjukt och utverkade af riksföreståndaren Sten Sture den äldre en inskränkning af Ulfsbys gamla handelsförmåner. Detta skedde år 1502, och från den tiden sjönk stadens förra välstånd betydligt. Den fortfor att uppsamla och utskeppa hvad den mäktiga elfven ditförde, men dessa produkter måste numera föras till Åbo eller Stockholm, och då båda dessa städer råkat mycket i lägervall genom de inbördes krigen, förmådde de icke ens sjelfva draga nytta af den export, som det stackars Ulfsby så obilligt blifvit tvunget att erbjuda dem.

501 Också utvisade allt, vid barnens intåg i staden, tydliga spår af ett börjande förfall. De redo in genom trånga och krokiga gator, bebyggda med för den tiden ganska vackra och vältimrade hus, alla likväl envånings, med gaflarna mot gatan samt bestående af salubod, stuga och kammare; större lyx var då, och ännu länge derefter, okänd i Finland. Stranden var betäckt af sjöbodar, skeppsvarf och upplagsplatser; men på de sistnämnda murknade oskeppadt virke; varf och bodar stodo för det mesta toma, medan rörelsen på gatorna var ringa och på intet vis jemförlig med hvad den varit i stadens välmaktsdagar. Endast ett af varfven genljöd ännu af yxhugg och hammarslag, men det var icke för Ulfsbys egen flotta, som der arbetades, det var för den nye riksföreståndaren, hvilken genom herr Ivar Fleming på Kumo gård låtit beställa några transport- och örlogsfartyg, ämnade att i dåvarande farliga tider förstärka rikets flotta mot danskarne.

502 Det var första gången David och hans unga vänner sett någon stad, och så tarfligt än Ulfsby skulle ha presenterat sig för nyare tiders och andra betraktares ögon, voro dessa trånga, smutsiga gator, denna mängd af hus, af hvilka de större hade ordentliga skorstenar och några tillochmed små fönster med glasrutor, någonting så nytt för skogsbygdernas oerfarna barn, att de af förvåning och häpnad icke visste hvart de skulle vända sig. Isynnerhet ådrogo sig salubodarna deras beundrande uppmärksamhet. De flesta af dem voro ytterst enkla och bestodo af ett skjul vid den mot gatan vända gafveln af husen, der allehanda nyttiga, men föga prålande ting, såsom krukmakaregods, sadlar och remtyg, koppar- och tennkärl, yxar och knifvar, sylar och hyflar, sulläder och handskar, svenskt s. k. nordanstigslärft, tröjor af utterskinn, strumpor och jackor af lammskinn, hampa, salt, peppar, svafvel och mera sådant, voro upphängda eller utbredda att fresta hugade köpare. Till de dyraste, men också derföre sällsyntaste varorna hörde flandriska kläden, införde af tyske köpmän, som äfven här slagit sig ned; dessutom vapen af flera slag för adeln och dess hofmän, som hade råd eller lust till en bättre vara af denna sort. Honung hölls till salu i större och mindre krukor, likasom balsam och rökelse. Till de varor, som sällan saknades i en välförsedd butik och i några utgjorde den förnämsta handelsartikeln, hörde större och mindre vaxljus till de andäktigas bruk vid gudstjensten, radband af alla möjliga sorter och till alla möjliga pris, från de kostbara klenoder, som hade kulor af guld, silfver, perlor och bernsten, ända till dem, som för en ringa penning stodo till buds för de fattige och voro påträdde med målade trädkulor, hasselnötter eller körsbärskärnor; slutligen äfven krucifixer och helgonbilder, större och mindre af mångfaldig beskaffenhet, en del af silfver, en del af koppar eller träd, en del af lera, några tryckta på pergament med grofva tyska trädsnitt. Det var artiklar, som ingen kunde umbära, men hvar och en välja sig efter råd eller smak; ej heller fanns en enda butik, som icke hade jungfru Marias, sankt Britas, sankt Olofs eller sankt Henriks bild som en skyddande husgud hängd öfver ingången. Skyltar funnos också af flera slag, hvarochen med sin skyddspatron, men ingen enda med ägarens namn eller andra inskrifter. Sådana skulle ha varit fullkomligt öfverflödiga, ty med undantag af prester och munkar, skulle ingen ha kunnat läsa, långt mindre skrifva dem.

503 Beata blef så betagen af alloriginal: alla denna herrlighet, isynnerhet perlbanden och honungskrukorna, att hon lät tyglarna hänga och hästen gå hvart han ville. Davids och Birgers kampar funno sig berättigade att följa kamratens exempel, och alla togo sig friheten att helt sjelfmyndigt vika in på en gård, der anblicken af sex eller sju andra hästar, samlade kring en bundt hö och några hafrepåsar, tycktes lofva dem rast efter resans mödor.

504 Icke förr voro våra resande inne på gården, innan David, som först kom till besinning, trodde sig igenkänna en kortvext och spenslig man med ett illslugt ansigte, hvilken uppmärksamt betraktade honom från en glugg i det gamla huset.

505 »Låt oss skynda härifrån och uppsöka pilgrimernas herberge», sade han, hastigt vändande åter utåt gatan. – Inkeri hade låtit anvisa dem detta herberge, der såväl klosterfolket, som andäktige vallfärdare brukade taga in och der hon var slägt med värdinnan i huset.

506 Beata och Birger dröjde. De föreställde sig att man också i staden kunde söka sig herberge hvar man behagade.

507 »Kom»konsekvensändrat/normaliserat, upprepade David ifrigt; »konsekvensändrat/normaliseratjag såg någon der, som tog märke på oss, och det var den värste vi här kunnat möta; det var Kukko, herr Stens spejare. Han har gissat vår kosa och ridit i förväg, för att fånga oss här.»konsekvensändrat/normaliserat

508 Detta namn var tillräckligt för att skrämma barnen på flykten. Ulfsby, som nyss förekom dem så underbart och förtjusande, ingaf dem nu endast förskräckelse, sedan de så oförmodadt der hade funnit deras farligaste förföljare. Hvar skulle de nu finna en säker tillflykt? De frågade efter vägen till pilgrimernas herberge; man visade dem till andra ändan utaf den lilla staden. De drefvo på sina motvilliga hästar och trafvade friskt framåt i den angifna riktningen.

509 Men nu voro gatorna, som sagdt, mycket trånga, och det fanns ett ganska behöfligt förbud att rida hårdt genom staden. Våra flyktingar hade ingen aning derom, ej heller voro Birger och Beata nog skickliga ryttare, för att väja undan mötande föremål, och följden var att de redo öfver än ett, än ett annat, som låg i deras väg. Här skrek en gumma, hvars mjölkstäfva blifvit kullslagen, der en krukmakare, hvars lerkärl blifvit söndertrampade; slutligen voro de nära att rida omkull en myndig och axelbred person, hvilken i medvetande af någon oantastelig värdighet vandrade helt trygg framför dem, utan aning om den fara, hvarmed de ridandes oförsigtighet hotade hans ansenliga rygg.

510 »Hvad nu, edra oförskämda stadsungar, sen I intet upp, när I hafven folk framför er?» röt mannen barskt, i det han vände sig om och fann sin vackra blå vadmalsjacka med kyller öfver bröstet och svärd vid sidan bestänkt af gatsmutsen.

511 »Mäster Gervasius! Mäster Gervasius»,konsekvensändrat/normaliserat utropade David, högeligen glad öfver detta andra oförmodade möte.

512 »Är det du, din slyngel?» utbrast vår gamle bekante, klosterfogden, för hvilken återseendet var förenadt med ett mindre fägnesamt intryck af puffen i ryggen. »Har du intet bättre att göra, än rida som en tok genom Ulfsby gator?»

513 »Var icke ond!»konsekvensändrat/normaliserat bad gossen enträget. »konsekvensändrat/normaliseratFör alla helgons skull, mäster, beskydda Ljungars barn, ty der vid början af gatan ser jag herr Stens folk, som kommit hit att förfölja oss!»

Avsnittet publicerades 15/4 1862:|2|

18. Huru mäster Gervasius kom i fejd med en aflatskrämare och hvad som vidare hände.

514 Mäster Gervasius hade icke förr blifvit varse herr Stens folk, som kom ridande vid andra ändan af gatan i Ulfsby, innan han påskyndade sina steg och lyckades sålunda ledsaga flyktingarne in till »pilgrimernas herberge»,konsekvensändrat/normaliserat der han sjelf hade sitt vanliga stadsqvarter. Ofvanför porten till herberget, hvilket, liksom de flesta öfriga hus i Ulfsby, hade ett högt plank kring gården, prunkade en oformlig, med allehanda bondgrannlåt utsirad helgonbild, som skulle föreställa sankt Brita och beteckna ställets egenskap af hviloplats för de andäktiga, som färdades från det inre och nordliga landet till Åbo domkyrka eller Nådendals kloster. Men om någon deraf tagit sig anledning att vänta en klosterlik stillhet och tystnad i herberget, så bedrog han sig, ty gården var uppfylld af folk och oväsende, som mera liknade ett bullersamt marknadsuppträde, än pilgrimers fredliga hvila på vägen till deras vallfartsort.

515 Midtpå gården stod en liten tjock dominikanermunk, barhufvad, i smutsig kåpa af svart kamlott med rep om lifvet, enligt bruket bland tiggaremunkarne, och utropade en besynnerlig vara, hvilken han höll till salu uti en starkt jernbeslagen kista, placerad på hans frånspända kärra. Att döma utaf hans brutna tal, var den vördige fadren en utlänning, troligen tysk, men hade lärt sig en rådbråkad svenska och äfven några finska ord, dem han flitigt blandade med flödande latinska termer, för hvilka menige man då hade lika stor, om ej större respekt, än mången nu har för den gamla bibelsvenskan. Han hade dessutom försett sig med tolk, en afsigkommen tysk krämare, Müller, som flitigt hjelpte mannen att prisa sin vara hos den undrande hopen, för hvilken detta slags marknad tycktes vara någonting alldeles nytt.

516 »konsekvensändrat/normaliseratBenedicite, filii, pagani atque barbari, imo barbarissimi, et vos quoque, filiæ et mulieres stupidissimæ!språk: latin»konsekvensändrat/normaliserat utropade munken i flytande predikareton, säker uppå att hans latinska oqväden skulle, i samma mån som de voro obegripliga, äfven anses för synnerligen uppbyggliga. »konsekvensändrat/normaliseratHvem den salighet vill köpe för den lille verldslige gold undspråk: tyska silfver, kultaspråk: finska undspråk: tyska hopeaspråk: finska, den skinde sichspråk: tyska, per sanctum Petrum, margaritas profundo suibus.språk: latin Den fader und den mutterspråk: tyska skrike in purgatorio misericordiaspråk: latin! Undspråk: tyska den lille Åbo pfenning köpe|3| dem löse; den lille styck silfver frie döde undspråk: tyska lefvende, födde undspråk: tyska ofödde, gerad insspråk: tyska himmelrike. Per sanctum Dominicum, Olavum, Ericum, Henricum et in gloriam sanctæ virginis, salvete animas!språk: latin»

517 »Han säger»konsekvensändrat/normaliserat, tolkade krämaren i fri öfversättning på finska, »konsekvensändrat/normaliseratatt den helige fadren i Rom förbarmar sig öfver sina fromma barn här i norden och skickar dem salighet för godt köp. Här kunnen I för en ringa penning lösa fader och moder ur skärselden, och det kostar eder endast en liten silfverslant att köpa syndernas förlåtelse för eder alla, döde och lefvande, födde och ofödde, utan att behöfva bikta eder i Åbo och Nådendal, der munkarne skinna och bedraga eder; men kunna de hjelpa eder? Nej, icke mer än en halt käring kan sko en istadig häst. Per sanctum Dominicum, Olavum, Ericum, Henricum, Brigittum, Parasitumspråk: latin ocksåvidare, ocksåvidare, saltpeter spradibas!»

518 »Håll, håll, godt folk! Så sannt jag är en ärlig man, så ha ni råkat ut för lögnare och bedragare, som råna och plundra er; ja ulfvar i fårakläder, som skamlöst beljuga våra heliga fäder i Åbo och Nådendal!» – utbrast härvid med myndig stämma mäster Gervasius, hvilken med lika mycken förundran som vrede åhört detta djerfva skojeri och kände sig af sin till hälften andliga värdighet som klostersyssloman befogad att taga sina förmäns parti. Torde ock hända, att den nitiske fogden, oaktadt han ingalunda var berättigad till den värdighet af mäster eller magister, hvarmed hans underhafvande hedrade honom, uppsnappat tillräcklig kännedom af latinet, för att upptäcka det mindre passande sätt, på hvilket detta språk här begagnades af den oförskämde tiggarmunken och hans värdige stallbroder. Vi lemna derhän, om icke häri tillika blandades en billig förtrytelse öfver den oanständiga konkurrens, hvarmed aflatskrämaren hotade att beröfva klostret en af dess förnämsta inkomstkällor.

519 Hans kraftiga inpass förfelade emellertid icke sin verkan. Större delen af den församlade mängden hyste en inrotad vördnad för klostretoriginal: klostet och domkyrkan, hvarföre tolkens utfall mot de helige fäderne snarare skadade än befordrade hans sak, och de begynte derföre draga sig undan, ropande att fogden hade rätt och att man borde köra tiggaremunken på porten. Andra åter, för hvilka den katholska kyrkan genom sina missbruk förlorat all verklig aktning, syntes böjde att taga munkens parti, endast för nöjet att se två sådana kyrkliga myndigheter, som fogden och aflatskrämaren, råka i lufven på hvarandra. Hopen delade sig derföre, under skrål och oväsen, i tvenne partier; men som de fleste syntes böjde att hålla med mäster Gervasius, lutade fördelen påtagligen åt hans sida, då ett afgörande krafttag af hans oförfärade motståndare förändrade saken och plötsligen vände segern åt romerska sidan.

520 Den lille munken klef nemligen upp på sin kärra, så att han syntes högt öfver alla, och framdrog med mycken högtidlighet ett stort pergament, behängdt med många sigiller af gult och rödt vax, hvaribland det stora påfliga sigillet hängde öfverst som en fullmåne på firmamentet. Och nu flödade, med hela kraften af en förolämpad hög andelig värdighet, en ström af latin, tyska och svenska, dock mest latin, från den vältalige paterns läppar, hvilket ordflöde tolken genast skyndade att på sitt vis öfversätta, i det han hotade med ingenting mindre än kyrkans bann samt timlig och evig fördömelse alla dem, som vågade betvifla detta ovedersägliga dokument, undertecknadt af den helige fadren med egen hög hand och derföre till den grad heligt, att de, efter hans mening, borde kyssa sanden under den kärras hjul, som hade den äran att bära ett så beundransvärdt dokument och en så betydande person, som påfvens utskickade. »Men här»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Müller, lämpande orden efter sin åhörare, »konsekvensändrat/normaliserathär stån I som kreatur och blängen på solen, under det att sjelfva himmelens fåglar betyga sin vördnad för den, åt hvilken all makt är gifven att binda och lösa på jorden; förstån I det, stupidobexar? Salabasse farifas!»

521 Det sista argumentet var skickligt tillgripet, så att säga ur luften, emedan just en hop sparfvar, lockade af det på gården utspillda kornet, flaxade kring kärran. Det behöfdes icke mer, för att ytterligare stegra det i original: i sig sjelf oemotståndliga intrycket af ett pergament, underskrifvet af påfven i Rom, hvars makt var en trosartikel, ju längre borta, dess högre hållen. Det är också bekant från reformationens historia, att påfven Leo X, som utsände sina aflatskrämare för att insamla medel till uppförande af Peterskyrkan i Rom, drog deraf mesta inkomsten i de aflägsnare länderna, der denna industri, ännu helt okänd och ny, för en kort tid förbluffade mängden genom sin otroliga djerfhet, men också genom sin ytterliga oförskämdhet drog reformationen efter sig.

522 Mäster Gervasius fann sig plötsligt öfvergifven af alla sina anhängare, hvilka nu hoptals strömmade till aflatskrämaren för att kyssa hans händer och fållarna af hans smutsiga kåpa. Som en mild och förlåtande herde tillät munken icke allenast denna frihet, utan några utvalde fingo tillochmed den afundade lyckan att kyssa ryggsidan af det dyrbara dokumentet, naturligtvis ej utan frikostiga offer till kyrkans bästa, hvilka gåfvor, jemte lösen för aflatsbrefven, föllo skramlande in i en ansenlig och välfylld pung, som den helige mannen bar hängande vid sitt rep om medjan. Handeln tog nu en förvånande fart. Gamla och unga, män och qvinnor, skyndade att framleta allt deras mynt, ja många sprungo ut i staden att hemta mera eller låna af andra, för att lösa de sina ur skärselden och köpa sig sjelfva syndernas förlåtelse på grund af helgonens öfverloppsgerningar. Den ena tryckta lappen efter den andra, innehållande påfvens absolution på latin samt deröfver en bild af jungfru Maria efter något af kyrkans många helgon, vandrade ur munkens kista ut bland den ständigt vexande hopen, som alltmera greps af en oemotståndelig svindel. De, som icke hade penningar, framdrogo kläder, matvaror, vapen, arbetsredskap och allt som kunde anses hafva något penningevärde till munkens kärra, tiggande med tårar och böner om absolution; ja, de som icke ens hade penningars värde, täflade om att endast få vidröra de heliga aflatsbrefven; gamla gummor kröpo på sina knän fram till kärran, för att åtminstone få kyssa den smutsiga marken under dess hjul, och mödrarna framhöllo sina skrikande barn, under böner att den helige fadrens sändebud helst måtte göra korstecknet öfver dem. Andra, mindre andäktiga, men icke mindre vidskepliga, slogos om aflatsbrefven, sleto dem i stycken och förvarade bitarna, i den tron att hvarje bit måtte hafva någon undergörande kraft. I ett hörn af gården hade tillochmed några af herr Flemings knektar slagit sig ned på en bodtrappa och rafflade med tärningar om påfvebrefven, hvilka på detta sätt gingo ur hand i hand som sedlar i våra dagar, – hädiska sedlar, hvilka, med ett svagt förbehåll om bättring, lofvade innehafvaren, äfven om han vore den mest förhärdade skurk, ett skuldfritt samvete och himmelens salighet!

523 David och hans unga följeslagare grepos af samma svindel som alla de öfriga. De framtogo sin lilla reskassa och sökte tränga sig fram, för att, äfven de, blifva delaktige af de undergörande lapparna. Lyckligtvisoriginal: Lyckligsvis hade mäster Gervasius, oaktadt den häpnad, med hvilken han kände sig slagen ur brädet af påfvens insegel, ännu en tillräcklig portion af sitt stora tjenstenit i behåll, för att med afund och missnöje betrakta den djerfve främlingen, som utan försyn tog brödet ur munnen från Nådendals biktfäder. Han såg sig derföre om efter reträtt, och dertill hade han flera skäl, ty han märkte snart nog att herr Stens ryttare hade blandat sig i hopen, och som rättvisan i Ulfsby icke just stod på säkrare ben än i det öfriga landet, kunde man icke veta hvad dessa laglöse sällar hade i sinnet mot Ljungars barn.

524 En oväntad händelse, hvilken den tiden icke var så sällsynt i aflatskrämeriets historia, kom fogden i denna förlägenhet väl till pass. Uppblåst af det omätliga anseende, som det påfliga inseglet hade förskaffat honom, begynte munken med allt större oförskämdhet utprångla sin vara och sålde för godt pris sin förlåtelse, icke blott för de synder man redan begått, utan äfven för dem som man framdeles ämnade begå. Knektarne isynnerhet vore särdeles begifne på denna vara, utan tvifvel i hopp om att bönder och vägfarande skulle så mångfaldt betala dem den utgifna köpeskillingen. Frestelsen blef allt starkare. Mäster Gervasius, som kände sitt folk, observerade ej utan hemlig skadefröjd de snikna blickar, hvarmed herr Stens ryttare, hvilka armbågat sig fram till kärran, beständigt sneglade på munkens välfylldaoriginal: vällfyllda pung. Han bedrog sig icke. En af dessa knektar, känd under namnet Pukki, den djerfvaste och förslagnaste i hela bandet näst spejaren Kukko, hade just köpt sig ett aflatsbref för en hel månads tillkommande synder, men då kamraterne, kanske med flit, trängdes och knuffades allt hvad de förmådde, låtsade Pukki, i det han ville gå bort, att snafva mot kärran. I fallet grep han i munkens kåpa, drog honom till marken och fubblade med ett så skickligt tag i hans repgördel, att den digra penningepungen råkade af misstag förflytta sig från munkens sida i Pukkis egna, ingalunda släpphändta näfvar. Knappt var detta lyckliga byte skedt, innan Pukki, vig som en katt, slingrade sig bort mellan kamraternes ben, knuffade åt sidan alla som stodo honom i vägen, sprang på sin väntande häst och var om få sekunder försvunnen från den förbluffade hopens och den skrikande paterns åsyn.

525 Ett förfärligt oväsen uppstod på gården. Alla rusade om hvarandra, ropande att man skulle fasttaga tjufven, och de som ropade mest voro just herr Stens knektar, i det att de redo de öfriga i vägen och, under sken att förfölja missdådaren, hindrade andra att sätta efter honom. Förgäfves utslungade munken, som såg sig så nesligt beröfvad sitt välfångna byte, kyrkans grufligaste bannstrålar på alla kända språk mot den fräcke röfvaren och hela detta usla och kätterska land; förgäfves blandades i hans förbannelser gummornas tjut, barnens gråt och den tyske krämarens skällsord; borta var tjufven, borta hela den fromme fadrens finska kollekt för Peterskyrkan i Rom, och tillsvidare återstod honom endast hoppet att snart kunna ersätta förlusten med ett nytt förråd af hans utskrikna papperslappar.

526 Mäster Gervasius fann emedlertid rådligt att draga sig ur spelet, fick med någon möda reda på sina tjenare, drog David, Birger och Beata med sig samt smög i all tysthet till stranden, der en skuta låg färdig att med honom sjelf och hans samlade uppbörd för klostrets räkning segla till Nådendal.

Avsnittet publicerades 17/4 1862:|2|

19. Flyktingarne ankomma till Nådendal.

527 En vacker lördagsmorgon i slutet af Juli nådens år 1512 inseglade det lilla fartyg, som förde mäster Ger|3|vasius och flyktingarne från Myllyranta, lyckligt i Nådendals hamn och lade till vid bryggan ej långt nedanom klostret. Hade David och hans vänner funnit redan det lilla Ulfsby högeligen beundransvärdt, så väcktes nu deras beundran och vördnad i än högre grad af den ståtliga klosterkyrkan samt de många och långa byggnader, somliga af sten, men de flesta af träd, hvilka reste sig på höjden till venster om kyrkan och utgjorde det egentliga klostret. Enligt brigittinerordens reglor bestod klostret af tvenne afdelningar, en för nunnorna med deras abbedissa och den andra för munkarna med deras generalkonfessor. Båda afdelningarna voro likväl i skilda hus, och nunnornas hade det företräde, att det var sammanbyggdt med kyrkan, på det att messorna kunde hållas alla tider på dygnet i alla årstider.

528 Till höger från hamnen utbredde sig en liten stad eller köping af betydligt större omfång och välmakt, än uti senare tider. Der behöfdes herbergen för de många andäktiga, som från alla trakter af Finland brukade vallfärda till klostret, dels för att sjelfve erhålla bikt och aflösning, dels för att låta läsa messor för deras aflidna anhöriga, ty messorna i Nådendal ansågos, såsom ställda under helgonet sankt Britas synnerliga beskydd, – för att ej tala om jungfru Maria och Johannes döparen,original: Johannesdöparen, hvilka äfven räknades ibland klostrets skyddspatroner – vara icke blott präktigare och fullkomligare, än i de flesta andra finska kyrkor, utan äfven annars synnerligen heliga och kraftiga. Och dessa många vallfärdare kommo ingalunda tomhändte. Väl nekades aldrig den fattige skriftermål och andra kyrkans välgerningar; tvärtom utdelades många allmosor, särdeles på de dagar som enkom firades till skyddshelgonens ära, nemligen den 24 Juni, den 6 Oktober, de många Mariedagarna och äfven för slägtskapens skull på Karinsmessan den 2 Augusti, efter svenska helgonet Katharina var helgonet Britas dotter. Men tidens allmänna tro var, att allehanda skänker till kloster och kyrkor voro högeligen förtjenstfulla och tacknämliga för de kära helgonen, eller rättare för deras jordiska ombud; och så förde alla efter råd och lägenhet något med sig. De rike gåfvo gods, gårdar och silverkannor; de mindre förmögne gåfvo smör, spanmål, pelsverk och andra varor; de, som intet annat hade än fromma hjertan och friska armar, infunno sig under skördetiden att arbete utan dagspenning på klostrets ägor, släpa sten till dess byggnader och rensa ogräs uti dess trädgårdar. Af allt detta blef emellertid hela trakten förmögen; krämare och handtverkare nedsatte sig invid klostret, till hvilket de betalade årlig afgift, och drefvo lönande yrken med många varor, ehuru all utrikes handel var Åbo förbehållen.

529 I likhet med många andra högt uppsatte män, var mäster Gervasius icke likgiltig för det intryck, som all denna herrlighet gjorde på hans unga passagerare. Han nedlät sig tillochmed att utpeka för dem de många aflånga klosterbyggnaderna, som alla voro försedda med skorstenar och glasfönster, förklara deras bestämmelse och på förhand beskrifva den högtidliga gudstjenst, till hvilken de skulle blifva vittne i morgon vid Olsmessan. Hvad han icke fann för godt att omtala, det var att klostrets bästa välmaktsdagar allaredan voro till ända, sedan tidehvarfvets tillvexande otro och gudlöshet redan någon tid bortåt gjort gåfvorna glesare och vallfarterna mindre talrika. Der hade dessutom, likasom vid alla märkeliga tidskiften, inträffat en hård stöt, hvilken af mången tyddes som förebud till en förestående undergång, nemligen den stora pesten 1508 om hösten, i hvilken icke mindre än 35 bröder och systrar af båda konventerna aflidit. Väl hade moderklostret i Vadstena året derpå skickat sex systrar och sin egen generalkonfessor till Nådendal, för att åter upphjelpa den förödda stiftelsen, och hade tiderna varit som förr, skulle väl allt kunnat åter bli godt igen. Men så som det nu var, kunde Nådendal aldrig rätt repa sig efter detta förskräckliga slag, och medan klostret ännu i allo behöll det yttre skenet, var mäster Gervasius tillräckligt invigd i alla dess hemligheter, för att icke hafva en tydlig försmak af dess börjande förfall.

530 En förhoppning uppehöll ännu Nådendals sjunkande mod, och det var den nye biskopen i Åbo Arvid Kurck. Klostret hade nemligen legat i långa och häftiga tvister med de föregående biskoparne i Åbo, ty två stora herrar förlikas icke gerna på samma täppa, och Nådendal låg alltför nära Åbo, för att icke göra dervarande domkyrka, kloster och biskop förfång på den andliga marknaden. Ehuru nu Nådendal hade godt ryggstöd i Vadstena och ett icke mindre i Sturarne, som väl torde ha tyckt att de mäktige bispar i Åbo understundom voro nog sjelfmyndige herrar, så hade vännerna i Sverige på sistone haft händerna fulla med egna bekymmer, hvarföre sankt Britas konvent i Finland nu på en tid kommit till korta mot sin mäklige granne. Men denna andliga fejd tycktes nu blifva bilagd. Biskop Arvid var en klok herre; han förstod något så när hvad klockan var slagen: han torde på långt håll ha vädrat röken af den förestående verldsbrand, hvars tändämnen lågo färdiga, när gnistan fem år derefter utgick från Wittenberg. Han insåg kanhända också, att Nådendal med dess ännu stora anseende vore i dessa brydsama tider bättre att hafva till vän, än till fiende, och klostret, hvars högmod blifvit betydligt qväst af dess sednaste ofärd, tycktes å sin sida villigt att ödmjukare foga sig under biskopens spira.

531 Så ungefär stodo sakerna vid den tid, när mäster Gervasius förde sina flyktingar under klostrets beskydd. Den gode mannen underlät icke att hos dem inskärpa en tillbörlig vördnad för de mäktiga personer, för hvilka de här skulle framställas; huru de borde göra sitt korstecken vid inträdet genom klosterporten; huru de borde knäfalla för abbedissan och bedja om hennes välsignelse; huru de icke skulle glömma att titulera generalkonfessorn vördige fader; huru de borde väl aftorka dammet af sina skor, när de inträdde i förstugan, samt huru David ingalunda skulle snyta sig i klostret på det enkla och naturliga sätt, som han var van att bruka på Myllyranta. Allt detta lofvade barnen noga efterlefva, och så ledsagades de häpna och nyfikna af sin beskyddare in uti klostrets stora väntningssal.

532 Här blef, till en början, deras tålamod satt på prof, emedan fogden lemnade dem för att rapportera om sin beskickning och gifva »gårdsmästaren» instruktioner om lossningen af hans skutas laddning. Det väckte deras förundran, att klostertjenarne, som tassade helt tyst genom rummet, icke tycktes bevärdiga dem med någon uppmärksamhet. Alla sågo vigtiga och hemlighetsfulla ut. Det stora timmglaset i en niche vid medlersta fönstret rann så tyst och enformigt, sandkorn efter sandkorn, som hade sjelfva tiden haft lust att stadna uti sitt lopp. En gammal tjenande syster kom ut med en korg läkemedel och färsk spenat, som hon skulle föra åt en sjuk uti staden, och besvarade barnens ödmjuka helsning med ett sakta benedicitespråk: latin. Två unga klosterpigor aftorkade dammet på fönsterna och hviskade förstulet med hvarandra, liksom hade de någon statshemlighet på sitt samvete. Två bleka och gängliga korgossar af Davids och Birgers ålder väntade, utan att våga yttra ett ord, på sakristanens ordres för morgondagen. Stundom kom genom rummet ett bud från det sittande kapitlet: då vändes allas ögon häpna ditåt, liksom väntade man någon stor olyckspost. I den stora salen med dess små fönster rådde en skymning på sjelfva den ljusa sommarmorgonen, och sjelfva luften skulle ha förekommit barnen tung och qväfvande, derest icke ett af fönstren varit öppet mot trädgården, hvars friska fläktar af sommardoft erinrade flyktingarne om den natur af ungdom och helsa, hvilken de nyss hade öfvergifvit.

533 Öfver hela klostret hvilade likasom en känsla af betryck och en aning om undergång. David och hans vänner hade, sig ovetande, öfverraskat en lysande och mäktig institution midtunder dess husliga sorger, som borde döljas för verlden. Skogsbygdens oerfarna barn förstodo det icke. De funno klostret qvalmigt och tryckande; de hade knappt inträdt inom dess murar, innan de åter önskade sig ut derifrån.

534 Ändtligen kom mäster Gervasius med tillsägelse att kapitlet var slutadt och att barnen nu skulle framställas för abbedissan, hvilken redan blifvit underrättad om deras ankomst och deras begäran om klostrets beskydd. För denna vigtiga presentation hade fogden varit nog omtänksam att medföra kam och borste, hvarmed barnen i en hast blefvo tillbörligen uppstufvade, under förmaningar att ingalunda glömma deras pligtskyldiga vördnadsbetygelser.

535 Härefter ledsagades de genom en lång, mörk korridor, hvilken med dess många små sidodörrar, som ledde till nunnornas celler, föreföll dem snarare lik ett grifthvalf, än en menniskoboning. Vid slutet af denna gång öppnades för dem en dörr af något större dimensioner, ledande till tvenne någorlunda stora och med en oväntad prakt möblerade rum, hvilka beboddes af den dåvarande mäktiga abbedissan i Nådendal, »jomfru syster Margaretha Jönsdotter»,konsekvensändrat/normaliserat såsom hon kallas i ett från den tiden förvaradt gammalt permebref.

536 Allt i dessa rum – det tunga, med silfver och elfenben inlagda arbetsbordet; det med trädsniderier utsirade nyckelskåpet, som inneslöt klostrets hufvudnycklar; de högkarmade väldiga karmstolarna utaf ek; det massiva silfverkrucifixet med bönpall och broderad dyna derunder för abbedissans enskilda andakt; slutligen äfven de djupa fönsternicherna och de målade rutorna, som insläppte endast en matt och färgad dager i rummet, allt detta var väl beräknadt att göra starkt intryck på de trogna eller otrogna, som hedrades med den sällsynta förmån att erhålla enskild audiens hos ställets andliga herrskarinna. Barnen från Myllyranta erforo en känsla såsom skulle de befinna sig inför den helige fadren i Rom, och det var endast med darrande knän de förmådde efterkomma de noggranna föreskrifter, hvilka deras beskyddare fogden varit så mån om att på förhand plugga i deras minne.

Avsnittet publicerades 19/4 1862:|3|

20. Huru David och Ljungars barn presenteras för abbedissan i Nådendal.

537 Den ädelborna, fromma och apostoliska »Jomfru syster Margaretha Jönsdotter»,konsekvensändrat/normaliserat abbedissa i Nådendals brigittinerkloster, finnes icke vidare än till namnet känd uti Finlands kyrkohistoria; men om man får tro denna berättelse, var hon vid den tid, som här är i fråga, en ärevördig, finhyllt och ännu ganska vacker matrona mellan fyratio och femtio år, något mera korpulent än man skulle förmodat under hennes många bekymmer; för öfrigt af ett mera godhjertadt, än strängt utseende. Hon hade nyss presiderat i kapitlet och var ännu klädd i det sida hvita doket, som brukades vid sådana högtidliga tillfällen; öfver hennes bröst hängde ett silfverkors i en fin guldkedja, och klosterreglorna förbjödo henne icke att bära en stor klackring med klostrets signet på hennes ovanligt vackra hand, hvilken hon – kanske med någon ännu icke dödad qvarlefva af den verldsliga fåfängan – sades framhålla mer än som just alltid anstod hennes andliga värdighet. Att döma af en viss osäkerhet, nära liknande fruktan, med hvilken hon ofta blickade på en lång och mager man af ett strängt frånstötande utseende, hvilken nu befann sig vid hennes sida, hade icke försynen begåfvat henne med den fasta och befallande karakter, som i hårda tider varit af nöden på en så vigtig post; och den med trötthet blandade otålighet hvarmed hon tycktes sköta sina regeringsomsorger, utvisade snarare, att den goda abbedissan gerna skulle ha utbytt sin lysande ställning mot den anspråkslösa rolen af en hederlig prestfru på landet, omgifven af ett halft dussin frodiga barn, en skara bestyrsama pigor och en välskött ladugård med grisar och kor, hvilka äro lättare att regera, än fromma konventer och bångstyriga menniskor.

538 Den långe munken vid hennes sida var ingen ringare man, än generalkonfessorn Sven Thordson, hvilken för tre år sedan lemnat samma höga befattning i Vadstena, för att återupprätta det till hälften förödda dotterklostret i Nådendal. Denne man, säger vår berättelse, var af det virke, hvarutaf katholska kyrkan byggt sina grundpelare. Der var i hela hans hållning någonting jernfast, som ovilkorligen tilltvang sig lydnad och fruktan, och vågade man se rätt in i hans djupa ögon, röjde man elden af ett trosnit, som allt efter omständigheterna kunde värma hans omgifning, eller uppflamma till en allt förstörande fanatism. Mot abbedissan iakttog han punktligtoriginal: punkligt den vördnad, som tillkom hennes rang; men tillochmed Davids oerfarna öga upptäckte utan svårighet, att den som styrde och ställde var generalkonfessorn, under det att abbedissan behöll det yttre skenet af en makt, som i verkligheten utöfvades af hennes kraftfullare embetsbroder.

539 Sedan barnen gjort det öfriga knäfallet och mottagit abbedissans välsignelse, vinkade hon med handen åt Birger och Beata att taga plats på karmstolarna, under det att David förblef stående vid dörren. Den stackars gossens kinder öfverdrogos med rodnad. Han hade nästan hunnit glömma den stora åtskilnaden mellan en fattig mjölnaregosse och de förnäma ättlingarne af landets äldsta adel. Han hade icke väntat att just här blifva påmint derom, och hvad en annan skulle funnit alldeles naturligt, det förödmjukade och kränkte David med hela ömtåligheten af en fjortonårig fåfänga.

540 »Mina barn»konsekvensändrat/normaliserat, sade abbedissan med godhet, »konsekvensändrat/normaliseratman har sagt mig att gudlösa menniskor bortfört eder från den boning eder fader utsett åt eder, och att I begären klostrets och helgonens beskydd, tills herr Bo Knutson af Ljungars återvänder från Sverige.»

541 Birger jakade, stammande af förlägenhet.

542 »Det förvånar mig»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor abbedissan, »konsekvensändrat/normaliseratatt I icke hellre sökt skydd i eder faders gård, som säges vara väl befästad mot stigmän och der eder stjufmoder säkert icke skulle ha underlåtit att bereda eder all trygghet och omvårdnad.»konsekvensändrat/normaliserat

543 Birger teg. Men Beata, som redan hunnit återhämta en del af sitt goda kurage, svarade oförskräckt: »Jag vill intet till Ljungars, sålänge vår far är borta. Fru Ursula är bara elak mot oss. Fru Ursula är en trollpacka.»konsekvensändrat/normaliserat

544 »Dåraktiga barn»konsekvensändrat/normaliserat, sade abbedissan, »konsekvensändrat/normaliseratär det så du har lärt dig att hedra den som är dig i moders ställe? Hvad skall din fader säga om en sådan olydnad?»

545 Birger rodnade. »Jag vet ej om vår stjufmor är en hexa»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »konsekvensändrat/normaliseratmen det vet jag, att hon hatar oss, att hon låtit fängsla vår trogne Goliath i slottshvalfvet och att hon står i förbund med dem som bortröfvat oss; det kan David intyga.»konsekvensändrat/normaliserat

546 Abbedissan vexlade en förlägen blick med sin rådgifvare, och när hon inhämtat hans bifall, vände hon sig till David med befallning att noga redogöra för hvad som tilldragit sig med de båda barnen och hvad anledning de kunde äga till så förnärmande misstankar mot deras egen stjufmoder.

547 David redogjorde i korthet för hvad som passerat och dolde icke hvad han trodde sig veta om fru Ursulas medbrottslighet i herr Stens förräderi och anfallet mot byn. Det enda han förteg var den andel, som Ljungars hvita flicka haft i hans äfventyr.

548 Abbedissan afhörde tigande denna berättelse och inneslöt sig derefter med generalkonfessorn uti det inre rummet, för att öfverlägga om det svar man borde gifva på barnens begäran.

549 »Vördige fader»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon bekymrad, »konsekvensändrat/normaliserateder vishet känner väl huru vådligt det är att i dessa osäkra tider stöta sig med en så mäktig, ehuru gudlös slägt, som herrarne af Ljungars. Och om äfven herr Bo kunde hafva anledning att tacka oss för det beskydd vi lemna hans barn, så skall utan tvifvel fru Ursula fordra dem tillbaka, och jag misstänker mycket att barnens berättelser icke äro utan all grund. Står hon verkligen i förbund med den onde, så skall hon göra allt för att skada oss, och herr Bo, öfver hvilken hon har ett obegränsadt inflytande, skall räkna oss det till last, som borde förvärfva oss hans billiga erkänsla.»konsekvensändrat/normaliserat

550 Generalkonfessorn smålog föraktligt, i det han yttrade: »högvördiga syster vet utan tvifvel, att hela vårt kall är en strid mot den onde, och hans anfäktelser kunna endast förläna vår heliga fru Birgitta en ny ära samt klostret en ny utmärkelse.»konsekvensändrat/normaliserat

551 »Det är således vördige broders mening att vi böra emottaga barnen?»

552 »Det vill jag icke säga. Helgonen upplyse oss, min syster; är det deras vilja att en ond slägt förgör hvarandra inbördes, så böra vi icke blanda oss i saken, till att förhindra det.»konsekvensändrat/normaliserat

553 »Alltså menar vördige broder att vi icke böra bifalla till barnens begäran?»

554 »Jag lemnar det fullkomligt åt min systers vishet»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor konfessorn, ej utan elakhet, i det han tycktes finna ett nöje i att leka med sin svaga och rådvilla embetssysters förlägenhet.

555 »Emellertid är uppenbart våld tillfogadt klostrets egendom och underhafvande vid Myllyranta, och som det skett af herr Sten, hvilken ligger i fiendskap med herr Bo, borde vi kanske göra något för att tillförsäkra oss herr Bos hjelp emot våldsverkarne?»

556 »Låt de ogudaktige resa sig upp mot hvarandra och förgöra hvarandra. Pereant inimici Dei in peccatis suis. Dominus cæcos eos faciet; pervastabunt se invicemspråk: latin*)Må Guds fiender förgås i deras synder. Herren skall slå dem med blindhet; de skola föröda hvarandra inbördes..»konsekvensändrat/normaliserat

557 »Således böra vi dock villfara barnens önskan och gifva dem skydd?»

558 »Fru syster gör som sig synes, men jag kan icke tillstyrka det»,konsekvensändrat/normaliserat svarade den obeveklige rådgifvaren.

559 »Men för himlens och den välsignade sancta Birgittas skull, vördige broder, säg mig då rätt fram er mening, det är sista gången jag bönfaller derom»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast den stackars abbedissan, på engång bekymrad, förargad och otålig. Hon hade så länge vant sig att tänka med broder Svens ljusare hufvud, att hon nu med billig förtrytelse tyckte sig lemnad af honom i sticket.

560 Generalkonfessorn rätte ut sig i hela sin längd, bortlade den ton af konstlad ödmjukhet, hvilken han nyss hade antagit, och svarade med låg, skarp och befallande röst:

561 »Jag har redan ofta sagt eder, syster Margaretha, att Herrens vilja icke går fram genom haltande på båda sidor, såsom I och eder företräderska tillförene brukat, till obotlig skada för vår heliga sak. Än hafven I fallit undan för biskopen, än för de verldslige herrarne; än af fruktan, än för snöd vinning; än af maklighet för att slippa den strid, som Herren har pålagt sina heliga. Och nu viljen I på samma sätt hafva den ena herren och den andra herren till eder vän; hvarom den heter: eum apellamus vere politicum, qui Deum ita codit, ut Diabolum nullo modo offendatspråk: latin**)Den kalle vi en riktig politikus, som tjenar Gud så, att han på intet sätt gör djefvulen för när.. Men jag säger eder: allt detta är skrymteri, som drager öfver klostret himmelens vrede, förlamar helgonens förböner och stöter oss på alla håll med de verldslige. Hafva icke dessa herrar till Ljungars redan i mansåldrar dräpt, förföljt och försmädat Guds heliga, plundrat kyrkans egendom hvar de förmått och samkat öfver sig dessa förfärliga brödrafejder, hvilka drabbat som en himmelens bannstråle från slägte till slägte? Är icke stammodren för denna slägt en vigd nunna, som röfvats ur Vadstena kloster, och hafva icke fördenskull spöken och trolldom i alla tider haft makt öfver denna gudlösa ätt? Och ni tvekar att lemna dem åt förderfvet? Ni vill tillochmed söka förbund och vänskap med dessa förbannelsens afkomlingar? Syster Margaretha, syster Margaretha, akta eder för sancta Birgitta, att hon icke för alltid tager sin hand ifrån eder. Fördrif dessa styggelsens barn från er tröskel; men vill ni nödvändigt qvarhålla dem, så må det endast vara som en gisslan, hvilken deras fader må återköpa med hela sin egendom och förpligtelsen att för framtiden blifva en kyrkans vasall.»konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet publicerades 22/4 1862:|2|

21. Hvad som beslöts om flyktingarna samt huru klostret fick ett oförmodadt besök.

562 Abbedissan kände sig mera uppskrämd, än öfvertygad af sin stränge och obeveklige embetsbroders anförda skäl, men hon fann likväl för godt att icke uppenbart motsätta sig hans mening, tänkande, efter svaga och obeslutsama själars vana, att kommer dag, kommer råd. Finland hade blifvit generalkonfessorns oroliga och hersklystna ande för trångt, och fastän han var nog klok att inse den fördel Nådendal kunde draga af ett bättre förhållande till biskopen i Åbo, var han alltför stolt att sjelf böja sin styfva prelatnacke under denne andlige öfverherre. Broder Sven Thordson hade derföre tillkännagifvit sitt beslut att om få dagar återvända till Vadstena, till icke ringa bekymmer för abbedissan och båda konventerna, munkar och nunnor i Nådendal, som hade den kraftfulle mannen att tacka för mången klok åtgärd till klostrets återupprättelse. Förgäfves hade de under flera vigtiga öfverläggningar sökt förmå honom att qvarstå vid sin befattning som klostrets egentlige styresman; han hade föreburit angelägna värf uti Sverige och stod fast vid beslutet. Måhända förstod han ganska väl, att hans afgång ingalunda skulle bedröfva de fromma bröderne och systrarna så djupt, som de för tillfället läto påskina, och allraminst abbedissan, hvilken kände sig mera förödmjukad, än uppbyggd af det välde han tagit sig. På samma gång hon kände sig värnlös och öfvergifven, när hon förlorat detta mäktiga stöd, kunde hon ej dölja en hemlig belåtenhet öfver att blifva sin tuktomästare qvitt, och vid tanken derpå beslöt hon nu att tillsvidare lemna Ljungars barn en tillflykt i klostret. »Vi skola qvarhålla dem som gisslan»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratoch undertiden anföra klagomål hos biskop Arvid öfver den våldsverkan, som föröfvats mot våra underhafvande på Myllyranta.»konsekvensändrat/normaliserat

563 Jungfru Margaretha visste rätt väl, att hvarje ord om biskopen var ett nålstygn för generalkonfessorn; och med all sin andliga skrud var hon för mycket qvinna, för att afsäga sig denna lilla hämd. Men broder Sven höjde endast på axlarna åt en politik, som han fann så djupt under sin värdighet, och svarade:

564 »Jag har nu sagt min ringa mening; vördiga syster gör som hon finner för godt. Herr Sten är en röfvare och en blodhund, som håller med danska partiet och dessutom ligger i fejd med biskopens fränder. Vördiga syster lärer således icke få svårt att locka den som med vill hoppa, och Letto gård torde kanske en vacker dag komma att jemnas med jorden. Men på samma gång har vördiga syster gjort herr Bo dubbelt mäktigare än han varit förut, genom att afhugga det ris, som himmelen sjelf har lagt vid hans sida; detta ris är hans broder herr Sten. Jag lyckönskar klostrets besittningar till en god granne.»konsekvensändrat/normaliserat

565 »Tror då vördige broder att jag ej bör klaga?» utbrast abbedissan, ånyo betagen af sin förra rådlöshet.

566 »Klaga, min syster; ödmjuka eder; späk edert högmod under vår andlige faders lydnad i Åbo! Dessutom –konsekvensändrat/normaliserat jag hade så när glömt, att herr Bo har vid sin sida ett skarpare ris, än en obändig broder; han har en qvinna, sin hustru, det torde kanhända göra tillfyllest. Och nu farväl, min syster; må helgonen upplysa vårt svaga förstånd. Jag går att mottaga fogdens räkenskaper öfver hans sednaste uppbörd.»konsekvensändrat/normaliserat

567 Vid dessa ord aflägsnade sig generalkonfessorn styf, ståtlig och säker som han var på sin öfverlägsenhet, utan att med en enda blick bevärdiga de väntande barnen i yttre rummet. Abbedissan deremot tilltalade dem med godhet, försäkrade dem om sitt beskydd och gaf befallning om att anvisa Birger och Beata en plats vid systrarnas bord, jemte en cell till boningsrum, men David inqvarterades på andra sidan om gården bland klostrets drängar.

568 Syster Margaretha återvände nu till sitt enskilda rum, der hon med en suck af lättnad aflade den sommartid alltför tryckande embetsskruden, påtog en lättare drägt och gick derpå ned till trädgården, der hon alla dagar hade sina käraste göromål. Der eftersåg hon kålplanteringarna och bärbuskarna, bortplockade maskarna, betraktade med en harmlös glädje de sköna äpple- och körsbärsträden samt tillhöll de tjenande systrarna att väl aftäcka drifbänkarna, rensa persiljan, dillen, mejram och morötterna, medan hon sjelf med en ljuf känsla af belåtenhet slutligen stadnade vid ett par täcka blomsterrabatter, uppfyllda med sköna rosor, tulpaner och neglikor, dem klostret enkom låtit införskrifva från Nederländerna. I denna fredliga och angenäma sysselsättning öfverraskades hon likväl ganska obehagligt af en bland klostrets tjenare, som varit skickad i något ärende till Åbo och nu hoppade af sin löddriga häst utanför grinden samt begaf sig direkt till sin herrskarinna, hvilken han blef varse i trädgården.

569 Redan på långt håll ropade han: »eders vördighet skulle genast gå upp, biskopen är på väg hit med fyratio tjenare; jag red förbi dem vid Reso kyrka, och de äro här inom en half timme!»

570 Arma syster Margaretha, hennes lilla fröjd af sina frukter och blommor, den enda jordiska ersättningen för alla hennes mödor och bekymmer, var nu med ens fullkomligt tillintetgjord! Hon kunde med skäl förvånas öfver detta oväntade budskap, ty när det någongång hände att biskopen hedrade klostret med sitt besök, hvilket aldrig skedde utan vigtiga skäl och ett talrikt följe, hade både sed och grannlagenhet bjudit att låta ett par, tre dagar förut anmäla besöket genom ett enkom utfärdadt ilbud, på det att mottagandet blefve så värdigt, som en gäst af hans höga rang med skäl kunde påräkna. Antingen ville nu biskop Arvid visa sin myndighet|3| genom att uraktlåta denna formalitet, eller hade han i sinnet att öfverraska klostret med någon oförmodad visitation. Hvilken tydning man än ville gifva ett så plötsligt besök, kunde biskopens uraktlåtenhet ej annat än förnärma det stolta klostret, som härtills, i sin egenskap af brigittinerordens enda representant i Finland och ett filialkonvent under Vadstena, ganska litet varit af honom beroende. Och hvad skulle generalkonfessorn säga härom, han som ansåg sig vara ungefär lika hög herre som biskopen sjelf? Hvilken lycka, om han nu hade varit sin kos på resa till Sverige, i stället att försätta den stackars abbedissan mellan två eldar, hvilket ofelbart skulle inträffa, om dessa prelater råkade i delo med hvarandra, såsom man hade all anledning att frukta!

571 Men nu blef i sanning annat att tänka på, om ej soppa och välling skulle vidbrännas till middagen, såsom alltid säges vara fallet, när biskopen tittar i köket. Med en djup suck hastade syster Margaretha att åter påtaga högtidsornaten, i det hon utdelade befallningar åt alla håll, dervid man måste göra henne den rättvisan, att hon vida bättre skötte en god husmors omsorger, än sitt bekymmersama andeliga öfverherrskap. Hela klostret råkade i uppståndelse; systrar och tjenarinnor sprungo om hvarandra för att i hast feja och putsa allt hvad de förmådde, under det att munkarne, uppskrämde från den lilla hvila de tagit sig efter kapitlet på den heta sommardagen, med ängslig ifver skyndade att iordningställa sina mess-skjortor, vädra cellerna, damma klosterbibliotheket och köra på porten de djeknar och patienter, hvilka som vanligt infunnit sig, de förra för andelig spis, de sednare för kroppslig läkedom. Generalkonfessoren var den ende, på hvilken den stora nyheten icke tycktes göra synnerligt intryck. Han fortfor att uppsätta ett bref, som han nyss påbörjat till Vadstena, men utfärdade dervid, liksom i förbigående, några korta, bestämda föreskrifter, beräknade på att framställa hans område i den fördelaktigaste dager och undanstöka allt, som icke borde visas för obehöriga blickar.

572 Bland de mest bestyrsame voro mäster Gervasius och hans olycklige gårdsmästare, hvilken ropades från tjugu håll på engång. Han skulle göra stallet i ordning för hästarna, skaffa färsk fisk och villebråd till middagen, putsa gården, strö porten och gatan med löf, huta åt drängarna som aldrig ville bli färdiga, upphämta öl från klosterkällaren, hålla polis öfver alla nyfikne, som hitlockades från hela staden för att åse gästernas ankomst, jemte hundrade andra bestyr, som gjorde den stackars karlen yr uti hufvudet. Fogden svettades och pustade, fick snubbor af sina förmän och delade rundligen med sig åt sina underhafvande. Hans förlägenhet ökades, när tillsägelse kom att utskicka en pålitlig person som utkik åt Resosidan, för att ytterligare rapportera biskopens annalkande. Alla tjenare voro upptagne af tillrustningarne, och ingen fanns i ögonblicket till hands, då fogden upptäckte David, som stod helt sysslolös och gapande vid trappan till drängstugan.

573 »David, min raska pojke, tag bläsen, som de slynglarna lemnat bunden vid brunnen, och rid genast utåt vägen till Åbo. Vänta ett stycke utanför staden, och så snart du ser dammet af bispens hästar på landsvägen, så rid för brinnkära lifvet, pojke, att vi må ha processionen i ordning, annars är jag en olycklig menniska!»konsekvensändrat/normaliserat – utropade fogden, i det att han aftorkade svetten från sin solbrända panna. »Vänta litet»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han; »konsekvensändrat/normaliseratsäg åt karlarna, som spränga sten derborta vid hamnberget, att de akta sig att skjuta, när hans helighet rider förbi; de åsnorna fråga icke efter folks ögon och öron, om än sankt Brita i egen person rede förbi dem på vägen.»konsekvensändrat/normaliserat

574 David lät icke säga sig detta två gånger. I ett huj var han uppe på hästryggen och galopperade, så fort den välfödda klosterkampen fick benen i rörelse, framåt det anvista hållet, der han snart hade Nådendals lilla gulmålade tullport, med helgonet Britas bild på öfversta bågen, bakom sig.

575 Han hade likväl ej hunnit långt, innan han redan såg det ståtliga tåget af omkring fyratio hästar, som ilbudet förkunnat, i smått traf komma ridande framåt vägen till staden. Främst redo två präktige och välbeväpnade tjenare, för att efter vedertagen sed undersöka om vägen var fri. Efter dem följde på sin sediga passgångare biskopen sjelf, klädd i en enkel mörk reskåpa af ylle öfver den presterliga skruden och en låg pelsbrämad hatt eller hufva, som på dylika färder ersatte den betydelsefulla, men obeqväma biskopsmössan. Vid hans sida redo till höger och venster två bland hans förnämsta kaniker i samma drägt som han sjelf och tätt efter honom en fullt rustad riddare med uppslaget visir, hvars tyngre vapen, skölden och lansen, buros af en väpnare i hans följe. Efter dem följde ett antal både andliga och verldslige tjenare, alla till häst, bland hvilka tolf eller femton likaledes voro fullt beväpnade och antingen utgjorde ett slags lifvakt, eller, hvad som var troligare, hörde till riddarens enskilda följe.

576 Innan David i första nyfikenheten hann efterkomma fogdens befallning att genast kasta om och återvända med bud till klostret, tilldrog sig en oväntad händelse, hvilken kom honom att alldeles glömma sitt vigtiga uppdrag.

577 Vid tiden för denna berättelse brukades redan krutet allmänt till bergsprängning, och hvad fogden befarat, inträffade verkligen, innan David hann förekomma det. Sprängarne vid hamnberget företogo sig nemligen, i sin vårdslöshet och fullkomliga okunnighet om de höge gästernes grannskap, att affyra sina skott, innan de begåfvo sig till middagsmåltiden. Emedan detta skedde helt nära vid vägen, hände icke allenast att stenskärfvorna flögo kring ryttarnes hufvuden, utan äfven deras hästar stegrade sig och några bland dem gingo durch. Deras skenande försatte äfven de sedigaste gångarne i oro. Biskop Arvid, som annars var en god ryttare, lät denna gång öfverraska sig midtunder ett samtal med sin närmaste granne; tyglarne halkade ur hans hand, och hästen satte af på ett sätt, som syntes ganska vådeligt för biskopsstolens i Åbo nuvarande innehafvare.

Avsnittet publicerades 29/4 1862:|2|

22. Huru biskop Arvid Kurck anlände till Nådendals kloster och råkade i delo med dess manliga öfverhufvud.

578 De frodiga och välskötta klosterägorna behöfde den tiden många grindar och gärden till sitt beskydd. Det var vid en af dessa grindar David blef varse biskopen och hans följeslagare komma i sporrsträck på skenande hästar i ett ganska förvirradt tillstånd fram emot staden.

579 En hurtig pojke vet hvad han har att göra. David hoppade till marken, stängde grinden och motade främsta hästen, hvilken bar ingen ringare person, än biskopen sjelf. Det skrämda djuret skyggade åt sidan och visade god lust att flöja öfver gärdet; men nästa ögonblick hade David gripit i den hängande tygeln och hejdat hästen, som med spetsade öron och uppspända näsborrar lystrade till det fortsatta dånet af bergsprängarnes skott.

580 »Te Deum laudamus!språk: latin»konsekvensändrat/normaliserat utbrast biskop Arvid, sedan han återhämtat sig från den första häpenheten. »konsekvensändrat/normaliseratI sanning, mi filispråk: latin, det är sancta Birgitta som skickat dig, ty din andlige öfverherde skulle utan ditt raska tag ha gjort ett ganska bedröfligt intåg i Nådendal. Men hur är det fatt med eder, domine Henrice? Jag tviflar mycket uppå att någon af oss skulle segra i ett tornerspel eller vinna priset vid en ringränning.»konsekvensändrat/normaliserat

581 De sista orden yttrades till domprosten i Åbo mäster Henrik Wenne, en gammal kyrkans tjenare, som befann sig i en ännu bedröfligare ställning än biskopen sjelf, i det att han låg framstupa, hållande sig fast vid hästens hals, medan hans trinda lekamen vaggade som en ullsäck än åt den ena, än åt den andra sidan. Ur stånd att svara, vinkade han sin närmaste man och underlydande, erkedjeknen i Åbo mäster Paul, som höll sig betydligt tapprare och i sin tur vinkade några af kyrkobetjeningen till hjelp, hvarpå den vördige prosten lyftades försigtigt af hästryggen och ställdes på egna fötter. Icke förr kände dock mäster Henrik fast mark under sig, innan han begynte på egen hand lunka framåt staden det fortaste han förmådde.

582 »Hvarthän så skyndsamt, vördige broder?» ropade bispen efter honom.

583 Men mäster Henrik fortfor att stiga på, i det han|3| mumlade: »Conquassabunt terram sub pedibus nostrisspråk: latin, de skola skaka marken under våra fötter.»konsekvensändrat/normaliserat – Oaktadt sin stora lärdom och sin höga rang, som aktades jemlik med tyska riksfurstar, hade mäster Henrik i färskt minne den icke längesedan timade Wiborgska smällen och var fullkomligt öfvertygad om att det dån han nu hörde var ett verk utaf onda trollkonster, måhända rent af ett försåt, anställdt mot honom af klosterbröderne i Nådendal, särdeles generalkonfessorn Sven Thordson, till hvilken Åbo domkapitel icke stått i det allrabästa förhållande.

584 »Siste, quæso, et moderare passum, donec sequamurspråk: latin*)Stadna, jag ber, och minska farten, tilldess vi följa.»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor biskopen, mera road, än misslynt öfver denna ovanliga insubordination, medan domprosten trafvade på, så att svetten lackade, ända tilldess han ansåg sig vara utom skotthåll. Då stadnade mäster Henrik vid stadsporten och såg sig om. Hela tåget följde honom på något afstånd till fots. Biskop Arvid hade nemligen funnit rådligast att promenera den korta återstående vägen, och då han gick till fots, tillät icke etiketten någon af hans följeslagare att sitta till häst. Den enda, som icke ansåg sig bunden af sådana betänkligheter, var David, hvilken ändtligen påminte sig sitt egentliga uppdrag och nu sökte godtgöra sin försummelse med att rida en ginväg öfver gärden och ängar, för att i tid rapportera om gästernes ankomst.

585 I sjelfva verket var denna omsorg temligen öfverflödig, ty Nådendals befolkning var redan på fötterna och skockade sig vid stadsporten i den mest vördnadsfulla förbidan. Med andan i halsgropen infunno sig äfven några munkar, för att mottaga biskopen vid gränsen för deras område; men generalkonfessorn hade, i fullt medvetande om sin betydenhet, stadnat vid klosterporten, fast besluten att icke genom ett steg mer än han ansåg oundgängligen nödigt ödmjuka sig inför sin och den finska kyrkans öfverherde.

586 Dock när biskop Arvid, ståtelig som han var, ej mindre genom Kurckeslägtens ärfda förnäma hållning, än i den biskopliga skruden, sedan han nu aflagt reskappan och påtagit sin höga förgyllda mitra, när biskopen, säga vi, inträdde genom porten, till fots som han var, föllo alla de hundrade åskådarne sjelfmant på knä, och fram trädde Nådendals borgmästare, för att, likaledes knäböjande och till tecken af sin underdånighet, framräcka åt honom stadens nycklar. Det godsinta löje, som spelade så nyss kring den höge prelatens läppar, hade nu lemnat rum för en hållning full af värdighet och majestät. Det var en kyrkans furste, som helsade nådigt sitt trogna folk, och när han långsamt framgick, utdelande välsignelsen till höger och venster, kände enhvar, att han representerade en makt, för hvilken kejsare och konungar i mer än ett årtusende hade fallit till fota. Sjelfva den nyss så klenmodige domprosten Henrik lyftade, i återskenet af denna glans, sitt gråa hufvud betydligt högre; mäster Paul sökte att i möjligaste måtto efterapa sin förmans gravitetiska steg, och den ringaste af betjeningen blickade på de ödmjuke Nådendalsboerne med ungefär samma min, som kolossen på Rhodus såg ned på fiskarebåtarna under hans fötter.

587 Biskopen hade ganska väl observerat generalkonfessorns frånvaro vid hans första inträde, men han lät icke märka sig. Ju närmare han nalkades klostret, desto högtidligare blef emottagandet, tack vare fogdens outtröttliga nit. Unga flickor strödde gröna björkqvistar och rosor från klosterträdgården uti biskopens väg. Klockorna i kyrkan begynte att ringa. Abbedissan, i spetsen för sina nunnor, mötte hans högvördighet ett stycke utanför klostret, uppstämmande psalmen Benedictus illespråk: latin. Så långt hade man fått allt i berömlig ordning. Men de, som nogare gåfvo akt på den höge gästen, märkte måhända att der låg ett moln öfver hans ädla panna. Abbedissan underlät sedan aldrig, när hon omtalade denna vigtiga tilldragelse i hennes lefnad, att beskrifva sin häpnad, då gatan befanns så illa sopad, att den högvördige gästen steg med ena foten i något som korna efterlemnat, och sin blygsel öfver klostrets bristfälliga polis, när tvenne hvitluggiga pojkar befunnos ha klifvit upp i ett pilträd vid gatan och råkade i uppenbar fejd om bästa platsen, medan biskopen tågade fram. Mera klarsynte betraktare skulle likväl med lätthet ha observerat, att biskopen fäste en ganska ringa vigt vid dessa, i abbedissans tycke så bekymmersamma omständigheter. Hans blickar sökte någon, som icke fanns uti processionen, och det var klostrets manliga öfverhufvud, generalkonfessorn Sven Thordson.

588 Denna myndige herre väntade med sina flesta munkar vid klosterporten och gjorde för egen del nätt och jemnt den skyldiga reverens, som ordensreglorna föreskrefvo. Munkarne uppstämde In gloriamspråk: latin. Biskopen besvarade denna helsning, likasom alla de föregående, med en välsignelse och inträdde i klostret. Det var länsherren som trädde in i sina vasallers boning.

589 Man bjöd honom den vanliga välkomstbägaren, vin och vatten. Han skjöt den ifrån sig. Oaktadt de längtande blickar hans följeslagare kastade åt det håll, der de förmodade klostrets kök och matsal vara belägna, lät biskopen genast föra sig till kyrkan, som blifvit prydd med löf och blommor så godt man i hastighet kunnat åstadkomma. Folket strömmade in, och generalkonfessorn var tvungen att läsa messan.

590 Efter dess slut hörde till ordningen, att han frambar vigvattenskärlet till biskopen, som läste välsignelsen deröfver, hvarefter generalkonfessorn ytterligare var tvungen att bestänka de närvarande, och deribland biskopens hela följe, med vigvattnet. Pater Sven Thordson hade möda att dölja den oheliga vrede, som gäste inom honom.

591 När denna högtidlighet var förbi, fördes biskopen till det bästa rummet i munkarnes afdelning, och här fordrade etiketten, att hans närmaste man på stället, således åter generalkonfessorn, skulle räcka honom handfat och tvättkanna (af silfver). Äfven denna förödmjukande skyldighet nödgades den stolte prelaten underkasta sig. En kardinal höll påfvens stigbygel; en furstbiskop höll kardinalens; en klosterföreståndare måste visa sin biskop lika underdåniga bevis på ödmjukhet och fordrade detsamma af sina underlydande. Sådan var den noga utstakade hierarkiska rangordningen: ovillkorlig lydnad och undergifvenhet, trappsteg för trappsteg,original: trappstpeg, ända upp till sankt Petri thron.

592 Men vare sig nu att raseriet kokade för starkt inom Sven Thordsons bröst, eller att han med beräkning sökte ett tillfälle att visa sin förman sidvördnad, alltnog, han betedde sig dervid så oskickligt, att han spillde en god del af tvättkannans innehåll öfver biskopens fötter.

593 Biskop Arvid sade helt lugnt på latin: »min son, tag handklädet och torka af Våra skor.»

594 Detta var mer än generalkonfessorn förmådde smälta, helst kanikerne från Åbo voro tillstädes i rummet. Han krökte icke en hårsmån sin styfva nacke för att efterkomma befallningen. Han vinkade endast en i den yttre korridoren stående munk och sade till honom: »broder Martine, aftorka den högvördige fadrens skor!»

595 Men biskop Arvid lät tillsluta dörren och fortfor, utan minsta tecken till öfverraskning eller vrede, allt på latin: »min son, den heliga kyrkan lär oss att ödmjuka vårt verldsliga högmod och två sjelfva tiggarnes fötter. Vi bedja dig, gör din pligt.»konsekvensändrat/normaliserat

596 Sven Thordson var dock icke den man, som bragtes ur fattningen af denna lugna värdighet. Han rörde sig icke ur stället och svarade, med ett påkostande sken af yttre vördnad: »Jag nekar icke att uppfylla min pligt mot dem som vederbör. Men eders vördighet är icke min förman; jag är en ovärdig tjenare inför Gud, sancta Birgitta, hans nåde erkebiskopen och vår fromma moder abbedissan i Vadstena.»konsekvensändrat/normaliserat

597 »Hvad, min son?»konsekvensändrat/normaliserat återtog biskopen. »konsekvensändrat/normaliseratHafva Vi icke åt din omsorg anförtrott styrelsen öfver detta brödernes konvent i Vårt kloster Nådendal?»

598 »Jag har emottagit denna befattning såsom curam gerensspråk: latin och på behagelig tid»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde pater Sven. »konsekvensändrat/normaliseratEders vördighet är icke okunnig om klostrets belägenhet, när jag mottog styrelsen; men sedan nu allt är bättre vordet, har jag i dag inför brödernes och systrarnas konvent tillkännagifvit min afsigt att med första lägenhet återvända till Vadstena.»konsekvensändrat/normaliserat

599 »Vi skola taga denna din underdåniga ansökan under Vårt mogna bepröfvande»konsekvensändrat/normaliserat, svarade biskopen. »konsekvensändrat/normaliseratVi äro, som du säger, icke okunnige om de bekymmer, hvarmed det behagat den Högste att hemsöka edert konvent under 1509 års farsot; men desto okunnigare äro Vi om dess nuvarande ställning och din förvaltning, min son. Vi äro ock hitkomne, propter visitationemspråk: latin, i ändamål att personligen öfvertyga Oss om ditt nit och din samvetsgrannhet; men Vi bekänne att det sätt, på hvilket du emottagit oss, icke varit alldeles förenligt med den lydnad du är oss skyldig i egenskap af din kyrklige öfverherre, dum hic moraris sub tegmine nostrospråk: latin.»

600 »Hans nåde erkebiskopen»,konsekvensändrat/normaliserat började pater Sven ...

601 »Vår högvördige broder i Upsala skall af Oss åtnjuta all den ära honom tillkommer»konsekvensändrat/normaliserat, svarade biskop Arvid med höghet. »konsekvensändrat/normaliseratMen sålänge den finska kyrkans område är af den helige fadren i Rom Oss ovärdige tjenare gifvet att vårda och skydda, skole Vi ock der i hans stad och ställe råda öfver Vår kyrkas tjenare; och jag frågar dig ännu engång, min son, om du vill uppfylla din pligt.»konsekvensändrat/normaliserat

602 Generalkonfessorn rodnade och bleknade. Han visste utan tvifvel att biskop Arvid var personligen känd och väl anskrifven i Rom samt derifrån kunde, i trots af erkebiskopens och abbedissans beskydd, utverka hans afsättning, om han drefve saken för långt. Han fann derföre rådligast att efterkomma befallningen och, för syn skull, aftorka med handklädet biskopens skor.

603 »Do tibi absolutionemspråk: latin»konsekvensändrat/normaliserat, sade biskopen, i det han utsträckte sina händer öfver den knäböjande. »konsekvensändrat/normaliseratGack i frid; du äger att försona din olydnad med tre dagars fasta.»konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet publicerades 1/5 1862:|2|

23. Om visitationen i Nådendal samt om riddaren Lydik Claesson och det uppdrag han erhöll af biskop Arvid Kurck.

604 Det är skada, att så många diarier, hushållsböcker och andra vigtiga dokumenter från Nådendals kloster gått förlorade i efterkommande tiders oblida öden. Annars hade möjligen fornforskaren der kunnat finna materialer till en fullständig afhandling om den tarfliga husmanskost, som abbedissan i Nådendal Margaretha Jönsdotter lät på densamma märkvärdiga dagen anrätta för biskop Arvid Kurck samt hans vördige, välborne, äreborne, välförståndige och manhaftige följeslagare. Troligen saknades icke hvarken feta kalfvar,original: karfvar, lamm och kycklingar af klostrets egna uppfödingar, eller elgstek från närmaste skog, eller laxar och flundror från klostrets indrägtiga fiskevatten, eller allehanda läckra grönsaker ifrån trädgården, eller honung från dess bistockar, eller rara kryddor från Åbo, hvaribland sockret var en bland de raraste, emedan man finner att ännu den tiden ett eller par skålpund ansågos vara en stor lyx vid högtidliga tillfällen. Det är äfven sannolikt, att utom det kraftiga hembryggda ölet äfven ett eller annat fat spanskt och rhenskt vin i klosterkällaren lättades på sitt|3| innehåll; ej heller förbjödo ordensreglorna att någongång, vid så vigtiga tillfällen, servera mat och vin i de många till klostret förärade silfverkärlen, ehuru bröder och systrar i hvardagslag hade för regel att serveras vid hvarderas gemensama bord med tennfat, tennskedar och krukmakaregods. Kort sagdt, ehuru sjelfva förtalet icke kunnat påbörda det fromma klostret i Nådendal ett opassande öfverflöd i bredd med andra kloster, der kök och källare ansågos minst lika vigtiga som sakristian, så kunna vi, i betraktande af dess välförsedda visthus och bekanta gästfrihet, icke förmoda annat, än att biskop Arvid och hans folk blefvo den dagen undfägnade på ett sätt, som icke månget slott, och bestämdt intet annat kloster i Finland, den tiden kunnat göra efter.

605 För att säga sanningen, var också den fromma syster Margaretha i sitt rätta element, när hon fick plantera morötter, afreda en sås eller vispa ett dussin äggulor i grädde och hvetemjöl. Biskopen spisade uti brödernes konvent, och hon fick således hafva fri hand med uti alla sysslor. Hon kände sig midti sina bestyr just innerligen väl till mods; hon öfverträffade sig sjelf, hon frambragte mästerverk. Ack, om ett vänligt öde hade tillåtit henne att blifva den flinka hushållerska, hvartill naturen ämnat henne, så hade väl föga hennes namn gått till efterverlden, men hennes lif hade förflutit som en stilla porlande sås, i stället att vidbrännas ofta och illa af tidens sprakved.

606 Efter middagen blef visitation, som räckte ända till qvällen. Biskop Arvid var en sträng herre, hvilken med outtrötteligt nit höll räfst öfver alla missbruk, som inritat sig under hans företrädare. Han skulle hafva reda på allt, från kyrkan och bibliotheket ända till munkcellerna, uppbördsböckerna och restlängderna. Hans kaniker från Åbo underläto icke heller att noga nagelfara med allt, som kunde läggas klosterstyrelsen till last. Men hade de beredt sig att finna en stor oreda och dålig förvaltning, så bedrogo de sig. På generalkonfessorn Sven Thordson fingo de ingen klick. Att klostrets inkomster de sednare åren förminskats, var en naturlig följd af den onda tiden; att några af helgonabilderna spruckit af ålder, kunde ej läggas styrelsen till last; att målningen på biktstolarna var sliten, bevisade endast ett flitigt begagnande. Allt annat – bönrummet, klockverket, sjukrummet, klosterskolan m. m. sådant – var punktligtoriginal: punkligt såsom det skulle: fader Sven hade varit en svår custos för både munkar och nunnor.

607 Det som mest vann biskopens bifall, ja nästan hans afund, var klosterbibliotheket. Åbo domkyrka hade nyss vid danskarnes plundring förlorat största delen af sina böcker, utom dem som förvarades på Kuustö borg. Nådendal hade lyckats bevara och hvarje år öka sitt bokförråd, som måhända utgjorde sextio eller sjuttio band, hvilket för den tiden var oerhördt mycket i Finland. Der funnos vid kyrkofädernes sida äfven svenska böcker: helgonet Katharinas lefverne, Makkabeernas böcker, Judiths, Esthers och Ruths bok, allesamman öfversatta och handskrifna i Nådendal af den lärde och flitige brodren Johannes Budde. Äfven i Finland stod literaturens första vagga i klostercellerna.

608 Det såg redan ut som skulle visitationen aflöpa oväntadt fredligt, då biskopen fann i diarium en färsk anteckning om det våld, som blifvit föröfvadt mot klostrets underhafvande uti Myllyranta by.

609 »Hvad vill det säga?»konsekvensändrat/normaliserat utropade han med rynkad panna. »konsekvensändrat/normaliseratGårdar brännas, egendom plundras, barn bortröfvas; och ingen klagan spörjes derom hvarken hos andlig eller verldslig öfverhet?»

610 Generalkonfessorn berättade händelsen enligt fogdens rapport och underlät icke att skildra båda herrarne af Ljungars, herr Bo liksom herr Sten, såsom kyrkans och klostrets afsvurne fiender.

611 Biskopens vrede flammade upp. Som kyrkans styresman, var han angelägen att tukta hvarje ingrepp uti dess rätt; som medlem af Kurckeslägten, kunde han ej glömma det gamla grollet emellan hans ätt och Ljungars. Ett ögonblick syntes han böjd att hänskjuta saken till Josef Pederson, herre till Djula och fogde på Åbo slott. Men i denna oroliga tid var föga hjelp att förvänta derifrån. »Kalla hit min frände, riddaren Lydik Claesson Djekne»,konsekvensändrat/normaliserat sade han efter något betänkande.

612 Denne unge herre, densamme som åtföljt biskopen på hans färd till Nådendal, hade efter middagen fördrifvit tiden med en promenad kring staden. Men när detta blef honom för enformigt, hade han fallit på det orådet att kasta sig på en gräsbänk i trädgården och sjunga rätt verldsliga visor med ackompagnement af en luta, som hans svenner medförde bland packningen. Det är icke antecknadt hvad nunnorna sade om detta ofog; men som det skedde rätt under deras små cellfönster och riddaren var en ung, sirlig och gladlynt herre, hvars blå ögon och tvärklippta blonda hår togo sig förträffligt ut under den bruna sammetsbaretten, medan en ljusblå kappa af fint flandriskt kläde, fodrad med gult siden, fläktade behagsjukt för vinden omkring hans smidiga gestalt, så kunde man nästan befara, att hans visor icke voro alldeles likgiltiga för de yngre bland invånarinnorna uti detta fromma hus. Sjelf tycktes han befara någonting dylikt, ty man såg honom ofta och förstulet titta upp emot ett af fönsterna; och såg man rätt noga, så upptäckte man bakom gallret en flik af ett hvitt huckle eller dok och under doket skymten af ett par klara bruna ögon, som tycktes fördjupade i läsning af en bok, men hvad de läste vet ingen. Lyckligtvis – eller olyckligtvis – var abbedissan nu så upptagen af verldsliga bestyr, och de gamla systrarna voro så nyfikna att få veta huru visitationen aflopp, att den unga, förnäma och vackra novisen jungfru Ingeborg Bitze temligen ostörd fick lyssna på den sysslolöse riddarens ömma strängaspel nere i trädgården.

613 Riddar Lydik hade just begynt den täcka visan om »Isa lilla mö»,konsekvensändrat/normaliserat när budet kom att kalla honom till biskopen i konventet. Med en suck nedlade han lutan på gräsbänken, tryckte handen emot sitt hjerta, till tecken att det var såradt af de bruna ögon som blickade genom gallret, och åtlydde befallningen.

614 Biskop Arvid hade emellertid låtit inkalla Ljungars barn och med största noggrannhet efterfrågat alla omständigheter vid deras bortröfvande. Med mycken försigtighet gjorde han sig underrättad om den andel fru Ursula tycktes hafva i detta äfventyr. Hans panna mulnade, han vexlade med sina kaniker några ord på latin och lät derpå tillförsäkra barnen sitt och klostrets fullkomliga beskydd intill herr Bos återkomst.

615 Birger och Beata bortsändes, fulle af häpnad öfver det förhör en så öfvermåttan mäktig herre låtit dem undergå.

616 Biskopen tog nu till ordet och sade:

617 »Mina bröder, denna sak är både för verldslig och andlig ordning af största vigt. I veten alla, huru rättvisans skipande här i landet, Gudi klagadt, har råkat i stort förfall under dessa bedröfliga tider och huru somlige herrar på landsbygden fara fram som hedningar utan lag och rätt, än mot hvarandra, än mot fattige bönder och allmoge, hvar det dem lyster. Å andra sidan förnimmes ock att djefvulen dessa tider fört mycken trolldom och otyg i landet, svaga själar till fall och de fromma till stor vedermöda. Vår käre och högtaktade broder riksföreståndaren herr Sten har ringa makt att hjelpa denna aflägsna landsändan emot dess yttre fiender, hvad sedan mot inre, och höfdingar och fogdar nödgas se genom fingren med hvad de icke gitta bestraffa. Derföre vilja Vi, i kraft af vårt apostoliska embete, taga oss detta fattiga landet an och rensa det från illgärdsmän och trolldom, såvidt Vi förmå, dertill Gud och hans helgon hjelpe oss nådeligen. Början hafve Vi gjort med Didrik Hansson i våras, för det roffande han tillåtit sig uti Raumo stad; nu skole Vi med Guds makt näpsa de rånare på Letto och de mörksens andar på Ljungars. Vår frände Lydik tager i morgon efter messan femton svenner i följe; rider derpå till Letto gård och uppslår på porten vår stämning till herr Sten Knutson att inom nio dagar personligen infinna sig i Åbo, till att svara för det öfvervåld hans folk föröfvat mot kyrkans underhafvande uti Myllyranta by. Hvad angår barnen, vilja Vi tillsvidare invänta herr Bos hemkomst. Men I, vördige broder och mäster Paule, riden nu med herr Lydik och följen honom från Letto till Ljungars, der I fordren inträde i Guds och den heliga kyrkans namn samt granneligen spörjen hvad sak der månde vara med fru Ursula och hennes konster, hvarom I sedan ägen till oss inberätta. Och skulle, det Gud förbjude, något våld eder vederfaras eller i öfrigt sådant förakt visas eder och edert budskap, som anses lända vår heliga kyrkas myndighet till mehn och förfång, gifva Vi eder på förhand absolution för hvad dervid hända må; hvilket allt Vi vilja med vårt biskopliga bref och insegel eder vidare hålla tillhanda. Gudi befallat. – Och nu, vördige broder Sveno, låt ringa till vespern.»

618 Biskop Arvid utdelade dessa befallningar med en furstes värdighet, såsom han ock på denna tid var Finlands verklige furste och herre. Hvarje gång konungamakten i Sverige var stark, drog den tyglarna åt sig och sökte med alla medel få bugt på kyrkans mäktige furstar i Åbo. Men var denna makt bruten och svag, såsom nu, då landet icke erkände sin danske konung och den unge riksföreståndaren nödgades vara så ytterst mån om kyrkans vänskap och understöd, då togo Åbo biskopar sjelfva tygeln, och biskop Arvid var en klok och tilltagsen herre; han visste hvad honom tillkom i sådana tider. Der fanns icke heller någon, som vågade knystra mot hans befallningar. Han satt der hög, rak och förnäm i sin ålders och myndighets bästa kraft, knappt femtio år gammal, ståtelig till gestalt, ståtelig i sin skrud, fullt medveten af sin obegränsade myndighet och sitt herravälde öfver allt folk. Han var katholicismens sista aftonglans uti detta nordliga land och en af dess herrligaste kämpar; en lysande stjerna, som engång skulle nedgå i hafvets djup, men som genom tidernas skymning kastat sitt sken ända till de aflägsna slägten, för hvilka hans makt och hans lära blifvit endast en gammal saga.

Avsnittet publicerades 6/5 1862:|2|

24. Om de fördolda ting, som kunde under natten tilldraga sig i ett kloster, samt huru mäster Gervasius förekom en vådelig upptäckt.

619 Vespern var slutad, aftonmåltiden intagen, och så småningom tystnade stojet af de många gästerna uti Nådendals kloster. Sommarnatten kom sent, men kom dock slutligen med sin lätta skymning öfver de långa, folkfyllda byggnaderna, det ärevördiga templet och de lummiga ekarna i klosterträdgården. Den lilla staden låg försänkt i en djup sömn. En sakta dyning plaskade mot den nära stranden; en svag strimma af den försvinnande aftonglansen blänkte på afstånd öfver den dunkla fjärden. Blott i ett enda fönster syntes, stilla och högtidlig, en svag ljusstråle: det var den eviga lampan, som natt och dag brann framför Guds moders bild i koret af klosterkyrkan.

620 Så alldeles öde var det icke i en af klostrets sidoflyglar, ty der hade tre goda bröder, mäster Gervasius, sakristanen broder Marcus och biskopens hofmästare Cleophas Gerde, i största tysthet slagit sig ned att förljufva dagens mödor vid ett välförsedt bord med kall mat, kryddad med ett insmugladt krus af den berömda kyrsedranken. Dessa ordningens väktare vågade icke tända ljus, af billig fruktan att synas föregå sina underhafvande med ett mindre prisvärdt föredöme. De sutto derföre nästan i mörker, men det hindrade icke deras vana händer att finna rätt uppå kruset, eller deras talföra tungor att utbreda sig öfver dagens händelser. Personer i deras ställning äro vanligen väl invigde i deras förmäns hemligheter, och skulle vårt sekels långa öron ha räckt tillbaka ända till detta hemlighetsfulla triumvirat, så är det mycket möjligt att man erfarit betydligt mer än man nu vet om både biskops- och klosterkrönikan från början af 1500-taletkonsekvensändrat/normaliserat.

621 Hofmästaren underlät icke att med hela en mans vigt, som känner de storas rådslag på sina fem fingrar, upplysa sina vänner om rätta orsaken till biskopens plötsliga besök, hvilken var ingen annan än den, att riksföreståndaren herr Sten väntades öfver till Åbo i|3| nästa September, då han ville personligen rådpläga med biskop Arvid om rikets och Finlands försvar mot danskar och ryssar. Biskopen var derföre icke blott angelägen om att vara betjenad af pålitligt folk öfverallt i landet, utan han ville derjemte öfvertyga sig om klostrets förmögenhet, i händelse kyrkan vore tvungen att underkasta sig en krigsgärd uti den stora penningenöden. »Och derföre»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Cleophas Gerde, hvilken alltid brukade finna en smula latin i bottnen af kruset, – »konsekvensändrat/normaliseratderföre fram med fyrkarna, Gervasi! Tibi, frater! Bonum potum, bonam sitem et bonum appetitum!språk: latin»

622 »Hans vördighet skulle så gerna jaga ur landet alla tiggaremunkar och aflatskrämare, hvilka skamlöst roffa ifrån vårt fattiga kloster dess rättmätiga inkomster»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde fogden. »konsekvensändrat/normaliseratJag vill låta hänga mig i en oqvistad björk, om vi hela denna vecka haft mer än femton mark för bigt och absolution, sedan den tyska markskrejaren börjat stryka kring landet. Och hvad tror han vi ha i proventer*)Proventer kallades den afgift noviser erlade för deras underhåll, intilldess att de vigdes till nunnor. numera? En enda tös i år, den lilla snutfagra jungfru Bitze, har betalat oss en gårdstomt och några magra ängar; men hvad menar han vi förtjena på afsigkomna enkor och rotfattiga barn? Sköna inkomster, broder Gerde; och dem vill hans vördighet missunna oss här i vår fattigdom, under våra stränga fastor och dagliga späkningar.»konsekvensändrat/normaliserat

623 Dessa ord mumlades något otydligt, emedan fogden som bäst hade munnen full med skinka och ost af en beskaffenhet, som bordt tillfredsställa den finaste läckermun.

624 »Vi ha icke engång haft råd att inlösa den nya taflan, som beställdes i Dantzig för koret; vår prior fader Mathias är som bäst på en pilgrimsresa till den helige Jakob af Compostella, för att anropa hans förböner i vår bedröfliga fattigdom»,konsekvensändrat/normaliserat suckade sakristanen, i det han satte kruset ifrån sig och torkade sig efter en väldig klunk behagligt om munnen.

625 »Snick snack!»konsekvensändrat/normaliserat återtog hofmästaren, på hvars munrede kyrsedranken med dess tillsats af ypperligt franskt vin begynte utöfva en något hämmande inverkan. »konsekvensändrat/normaliseratLiksom vi intet visste i Åbo, att I tagen en guldkedja för hvart benedicitespråk: latin och ett riddaregods för hvar själamessa. Hör på, magister eller doktor, hvad du kallar dig, broder Bulvasi, ut ita dicamspråk: latin; – I steken edra äpplen håken så fint i sjelfvaste skärselden.»konsekvensändrat/normaliserat

626 »Jag vill önska att du sjelf ej kommer att stekas dersammastädes»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde fogden misslynt. »konsekvensändrat/normaliseratAlltsedan Greta Jösses dotter för tre år sedan gaf oss Böle i Masku, ha vi icke fått i gåfvobref mer än några utbrända sveder och några fiskevatten med girs och mujkor, hvarom vi på köpet legat i träta med arfvingarna...»konsekvensändrat/normaliserat

627 »Taceat hereticus, dum fideles laborant in vinetospråk: latin**)Må kättaren tiga medan de trogne arbeta i vingården.»konsekvensändrat/normaliserat fortfor hofmästaren, alltmera upprymd. »konsekvensändrat/normaliseratSäg mig, hvad mera nytt hafven I lärt er från Vadstena, sedan vi träffades sist uti detta fromma hus? Det sägs att brigittinerordenoriginal: brigittiner orden har ett alltför ömsint hjerta, för att just hålla strängt på absolution för ett och annat litet kärleksäfventyr, eller hvad menar du, domine Abulfasispråk: latin? Denna dryck, min son, är i sanning bättre än vi kunnat förvänta här uti rama bondlandet, och vi tillåta dig derföre att iskänka ännu ett krus till.»konsekvensändrat/normaliserat

628 Mäster Gervasius begynte förstå att han redan utöfvat gästfrihetens pligt i något högre grad, än som måhända var förenligt med klostrets reputation och hans egen säkerhet. Han var derföre i begrepp att gifva ett undvikande svar, då ett sakta, men hörbart ljud från den nära trädgården plötsligt förstummade ordet på hans läppar och kom honom att lyssnande närma sitt öra till den lilla fönsterrutan.

629 Måhända skärptes äfven hofmästarens för tillfället slöa hörsel af mörkret och tystnaden, ty han ryckte fogden förstulet i jackan och bemödade sig hviska så lågt att broder Marcus ej skulle få del deraf: »Vid sankt Jakob, der knäpper en luta borta i trädgården!»

630 »Här är min säng, Gerde; jag önskar dig en rolig godnatt och att din vördige herre må finna dig nykter i morgon»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade värden, i det att han lemnade hofmästaren och den tredje dryckesbrodren att, bäst de gitte, sämjas om det toma kruset och qvarlefvorna af måltiden.

631 För säkerhets skull insvepte sig fogden i en till hands liggande munkkåpa. Utkommen på gården, hörde han intet vidare misstänkeligt. Hela klostret syntes så stilla som en tillmurad graf. Men mäster Gervasius litade icke derpå, utan afdrog sina stöflar och smög sig på tå till trädgården, till hvilken han hade nyckeln genom en bakport.

632 Innan han uppnådde porten, måste han passera förbi munkarnas celler gentemot sidoflygeln. Skuggan föll mörk öfver klostergården, medan en svag nattglans belyste de motliggande fönsterna. Det sista till höger var i Sven Thordsons rum. En svart gestalt aftecknade sig tydligt uti den trånga fönsterluften, och det var icke svårt att igenkänna generalkonfessorns kala hufvud, som lutade sig ut genom det öppna fönstret, för att lyssna i natten.

633 Mäster Gervasius kände hur det klack i hans fogdehjerta och påskyndade sina steg. Knappt hade han vikit om hörnet och inkommit i trädgården, innan han hörde samma ljud, som nyss väckte hans misstankar. Det var den sakta knäppningen af en luta i humlesalen, nästan rätt under nunnornas fönster (Finland har sannolikt Nådendals kloster att tacka för de första humleplantagerna, likasom äfven lin och hampa först begynte odlas på klosterägorna – de varaktigaste välgerningar, dem klostren efterlemnat i norden).

634 Fogden hukade sig ned och kom, i skydd af krusbärsbuskarna, osedd ända till humlesalen. I det att han varsamt undanböjde de stora bladen, varseblef han i skymningen något, som uppfyllde honom med en blandning af förundran, häpnad och rättvis förtrytelse.

635 Deruppe i det lilla gallerfönstret satt den vackra jungfru Ingeborg Bitze i sin novisdrägt knäppande på en luta, medan riddaren Lydik Claesson Djekne, sittande under fönstret, undervisade henne i strängaspelet. Lektioner af detta slag och under sådana förhållanden ha i alla tider ansetts något vådeliga uti nunnekloster, och om ryktet förr icke alldeles fritagit det fromma Nådendal för hvarjehanda berättelser om dylika möten, så hade likväl den stränge generalkonfessorn nu under tre år kommit alla onda tungor att tystna. Nådendal var under hans styrelse, och i jemförelse med det lättsinniga Vadstena, ett mönster för brigittinerorden, och fogden, som för sin del öfverlefvat passionernas ålder, var nog klok att inse de stora fördelarna af inrättningens goda rykte i tid, då alla dess andra stöd begynte småningom vackla.

636 Riddar Lydik hade nyss sjungit visan om lilla Lisa:

konsekvensändrat/normaliseratLilla Lisa hon sitter på ekerot,

Hon sjunger en visa på en vacker not,

Allt under de lindar så gröna.

Och konungen vaknar i högan loft,

Så fick han höra hur den visan hon gick

Allt under de lindar så grönakonsekvensändrat/normaliserat.

639 »Allrakäraste jungfru»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade riddaren, »konsekvensändrat/normaliseratnu har jag sjungit för eder de svenska visor jag lärt mig den tiden jag tjenade som page hos herr Sten Svanteson på Vesterås slott. Nu skolen I, allafinaste mitt blomster, sjunga de finska visor I hafven lärt uti Åbo. Jag vet att I kunnen många sådana.»konsekvensändrat/normaliserat

640 »Visst har jag hört visor mera än fåglalåt»konsekvensändrat/normaliserat, svarade jungfru Ingeborg blygt, »konsekvensändrat/normaliseratoch jag mins ännu både ’konsekvensändrat/normaliseratElinan surmaspråk: finska’,konsekvensändrat/normaliserat ’konsekvensändrat/normaliseratInkerin sulhotspråk: finska’konsekvensändrat/normaliserat och den nya visan om Wiborgska smällen. Men bondevisor är det, käre herr Lydik, och hellre aktar jag höra än en gång om herr Hillebrand och lilla Lena.»konsekvensändrat/normaliserat

641 »Låten mig höra edert qväde, allrafagraste lilja och rosendegård!» suckade riddaren på den tidens blomsterspråk, i det att han troligen kastade på jungfrun en smäktande blick, som ej kunde skönjas för mörkret. Hur var den roliga visan jag hörde eder sjunga för två år sedan i Åbo:

konsekvensändrat/normaliseratEle itke, neito rukkaspråk: finska!konsekvensändrat/normaliserat

643 »Och den kallar herr Lydik en rolig visa! Jag vånne jag aldrig lärt henne, så sorgelig är hon»,konsekvensändrat/normaliserat sade jungfru Ingeborg vemodigt.

644 »Är hon sorgelig, si så skall allrakäraste min dufva och paradisfågel aldrig sjunga den visan mera»konsekvensändrat/normaliserat, svarade riddaren. »konsekvensändrat/normaliseratLustiga skola min näktergals toner gå i den gröna lund. På silke och perlor skall hennes hjerta somna i blomsterfängelset.»konsekvensändrat/normaliserat

645 »Det skulle jag intet råda till»,konsekvensändrat/normaliserat inföll mäster Gervasius, som fann tiden vara inne att sjunga en annan visa, ty han tyckte sig redan höra den fruktansvärde generalkonfessorn smyga fram bakom krusbärsbuskar och ärtsängar.

646 De tvenne unga sprungo upp som hade de blifvit stungne af en orm; riddaren släppte lutan och for med handet efter svärdfästet.

647 »Det är som jag säger»konsekvensändrat/normaliserat, fortsatte fogden, i det han steg fram. »konsekvensändrat/normaliseratJag råder den som har frihet och heder kära att genast taga sin Maths ur skolan, ty fader Sven är icke långt borta, och biskop Arvid förstår sig icke på seden i Vadstena.»konsekvensändrat/normaliserat

648 Jungfru Ingeborg flög som en skrämd hjort tillbaka från fönstret. Riddaren beqvämde sig, mulen i håg, att bedja om munkekåpan och försvann uti skuggorna.

649 Två minuter derefter var generalkonfessorn i trädgården. »Hvad är å färde?» hviskade han till den mötande fogden.

650 »Här voro pojkar från staden på tjufnad i ärtlandet»,konsekvensändrat/normaliserat svarade fogden.

651 »Ingenting annat?» mumlade pater Sven med bedragen förväntan. Han hade så gerna velat bereda biskop Arvid en förödmjukelse, genom att tillställa skandal med hans frände, den unge sprätten med den sidenfodradeoriginal: sidenfordrade sametskappan.

Avsnittet publicerades 8/5 1862:|3|

25. Om det stora ovädret vid Olsmessan och hvad som dervid tilldrog sig.

652 Den stora klockan i klosterkyrkan förkunnade midnatt, och hennes djupa, högtidliga klang, som sades förskingra oväder och drifva onda andar på flykten, hade ännu icke dött bort mot bergen och murarna, då man såg kyrkans målade fönster upplysta inifrån och tonerna af en messa följde tätt efter klockljuden. En procession tågade in från nunnornas konvent: det var den vanliga midnattsmessan, hvilken denna gång firades med större högtidlighet, dels för den ingående Olofsdagen, dels också för biskopens närvaro.

653 Ungefär samtidigt framträdde en annan procession ifrån munkarnes konvent. I spetsen för denna gingo biskopen och hans kaniker, hvilka icke ens efter en tröttsam resa vågat bryta mot klosterreglorna för att njuta hvilans ostörda behag, samt generalkonfessorn fader Sven, hvilken icke alls gått till hvila. Alla voro klädde i full högtidsskrud; sjelfva sakristanen broder Marcus var i en hast förvandlad från en kund vid kruset till en vördig tjensteman, och de sömnige munkarne bemödade sig att antaga all den värdighet, som stundens betydelse och den höge prelatens närvaro ålade dem.

654 Mäster Gervasius trodde icke riddar Lydik mer än jemnt och fortfor, till förekommande af all säkerhet, att hålla utkik om natten. Hans farhågor lugnades mycket, när han på vexten och gången igenkände jungfru Ingeborgs gestalt under nunnornas dok. Han kunde vara trygg för klostrets reputation.

655 Fåfänga hopp! När munkarnes procession passerade förbi honom, der han stod invid kyrkomuren, lutade sig den siste i raden något framåt och hviskade i hans öra: »konsekvensändrat/normaliseratpax vobiscum!språk: latin»konsekvensändrat/normaliserat Han kunde ej misstaga sig: det var riddar Lydiks egen verldsliga stämma. Den lättsinnige ynglingen hade begagnat sin lånade kåpa på ett sätt, som alldeles icke öfverensstämde med fogdens välmenta afsigter.

656 Emellertid begynte messan vid skenet af de vigda vaxljusen i den klart upplysta klosterkyrkan. Så ofta än fogden varit en likgiltig åskådare till dessa ceremonier, erfor han nu ett sällsamt intryck. Natten hade mörknat allt mera omkring honom; ett åskväder var i antågande, och det dröjde ej länge, innan tid efter annan ljungeldens sken begynte blänka mot fönsterrutorna och dåfva knallar, som ljödo allt närmare hotade att öfverrösta det dämpade ljudet af orgelns toner, korgossarnes sång och klerkernes högtidliga messa inne i kyrkan.

657 Fogdens tankar återkommo ofrivilligt till den dag, när han sednast blef vittne till det väldiga åskvädret vid Myllyranta qvarn. »Skulle man icke tro»konsekvensändrat/normaliserat, sade han till sig sjelf, »konsekvensändrat/normaliseratatt någon Ljungars åter vore här uti rörelse? Dumma inbillningar! Jag måtte ha tagit något för mycketoriginal: myckeet till bästa af kyrsedranken.»konsekvensändrat/normaliserat

658 Ovädret tilltog, regnet begynte nedstörta i stora droppar och tvang mäster Gervasius att söka skydd under porthvalfvet. Men han lemnade icke sin post; han fortfor att hålla utkik på den misstänkta kåpan.

659 En stormby for öfver den närbelägna fjärden; kammarna af dess vågor glänste hvita vid blixtarnas ljus, och det susade förunderligt dystert uti de gamla ekarna borta vid trädgårdsmurarna. Skarpa, skallrande åskdunder, likasom när tungt lastade vagnar ila med brådskande fart öfver en stenlagd gata, vittnade om att de mörka molnen småningom urladdade sig rätt öfver kyrkan. Messan fortfor: naturens uppror tycktes icke få någon makt öfver dessa ständigt klara, djupa och fridfulla toner, som uppstego ur kyrkans inre, likasom det heliga på jorden nedskådar i evigt lugn på mörker och stormar, på synder och lidelser uti denna vanskliga verld.

660 Den stora klockan begynte åter att ringa. Hon likasom kallade högre makter till hjelp. En blixt slog ned uppå tornet, smälte, (som man sedan fick veta) en fåra i koppartaket och skakade kyrkan uti dess grundvalar. Men klockan tystnade icke; man kunde nu se biskop Arvid sjelf, stående i sin hvita skrud framför det glänsande högaltaret.

661 Då spratt fogden till ur sin tålmodiga, afbidande ställning och skärpte sitt öra att lyssna i stormen. Han tyckte sig höra en tydlig bultning på den stängda klosterporten.

662 »Jag måste ha bedragit mig»konsekvensändrat/normaliserat, tänkte han vid sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratDet var någon fönsterlucka, som lösryckts af stormen och slog mot väggen dernere i sidoflygeln.»konsekvensändrat/normaliserat

663 Men nu förnyades bultningen: tunga, afmätta slag, likasom när någon otåligt vill in, men tycker sig förpligtad att visa respekt för gårdsfolkets nattro.

664 Mäster Gervasius skyndade till porten. »Hvem der?» frågade han, utan att öppna.

665 »En sårad, som begär hjelp»,konsekvensändrat/normaliserat var svaret utifrån.

666 »Gack då till herberget i staden och kom tillbaka i morgon!» genmälde fogden i snäsande ton.

667 »Vi kunna icke vänta»konsekvensändrat/normaliserat, svarades åter utanföre. »konsekvensändrat/normaliseratFör sankt Henriks och sankt Brigittas skull, släpp oss in! Vi föra med oss en riddare, som håller på att dö i detta förskräckliga oväder, om han icke får örter, salvor och läkedom här uti klostret.»konsekvensändrat/normaliserat

668 »En riddare?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade fogden vresigt. »konsekvensändrat/normaliseratAlla landstrykare kalla sig nuförtiden riddare. Hvad är hans namn?»

669 »Det får ni höra tids nog; men släpper ni icke genast in oss, skola vi i morgon klaga för biskopen, ty vi veta att han för närvarande befinner sig uti klostret.»konsekvensändrat/normaliserat

670 Detta halp. Mäster Gervasius undandrog motvilligt bomen för porten och insläppte de väntande, som stodo der alldeles genomblötta af regnet.

671 Fyra beväpnade män redo in på klostergården. Deras hästar voro uttröttade, de sjelfva syntes nedslagne och bedröfvade. Tre bland dem understödde den fjerde, som med möda höll sig i sadeln, och denne fjerde var en högvext riddare. Såvidt man kunde urskilja i mörkret, var hans rustning fläckad och sönderbruten, hans arm hängde maktlös vid tygeln, hans förbundna hufvud vittnade om svåra blessyrer, och i stället för den tunga hjelmen bar han en lätt hatt, fläckad och blodig, liksom allt det öfriga.

672 Det hörde till klostrens vackraste seder och var uttryckligt föreskrifvet i ordensreglorna, att gästfrihet skulle utan åtskilnad visas mot alla främlingar, men särskildt mot de husvilla, fattiga och sjuka, hvilka borde erhålla fritt herberge, kost och läkarevård, utan att ens fråga deras namn eller stånd, ifall de icke funno för godt att sjelfmant gifva sådant tillkänna. De oroliga tiderna fingo ursäkta att mäster Gervasius icke genast upplåtit porten; men sedan han öfvertygat sig om att de ankomne verkligen voro i stort behof af klostrets gästfrihet, förde han dem utan vidare frågor till de för sjuke och främlingar beständigt öppna gästrummen, med höflig undskyllan att han ej kunde erbjuda en beqvämare bostad, emedan de bättre rummen i klostret voro upptagne af biskopen och hans svit.

673 Sedan riddaren erhållit en tarflig bädd, hästarne stallrum och tjenarne någon förfriskning jemte en brasa att torka deras våta kläder, återvände fogden för att med några timmars hvila stärka sig till morgondagens mödor. Regnet fortfor, men åskan hade upphört; messan var slutad, hela klostret slumrade stilla till morgonväkten, och endast den eviga lampan strålade åter, enslig och andaktsfull, framför Guds moders bild i koret af klosterkyrkan.

674 Knappt hade likväl den vaksama sommarsolen klifvit öfver granarnas toppar i nordost och tusen små fåglar med jubel helsat en skön dag, innan der åter blef lif i den lilla staden, lif inom de dystra klostermurarna. Nattens oväder hade efter flera veckors torka uppfriskat den törstande naturen; regndropparna skeno på blommor och gröna blad, de vackra ekarna i klosterträdgården utbredde behagligt sitt lummiga löfhvalf i solskenet, ärtstänglarna tycktes räta på sig efter det välgörande badet, linet begynte blomma, bien från klostrets många kupor täflade med humlorna om deras frukost på nyponbuskarna, och svalorna kretsade i snabba cirklar kring tornet, likasom för att utmana de sömniga kajorna till en kapprodd uti det blå lufthafvet. Allt sken af helsa och ungdom; allt lofvade en solig, fridfull och herrlig sommardag.

675 Då begynte en ovanlig rörelse i nunnornas konvent. Man sprang uti dörrarna, man tittade ut genom gallren; först en och en, slutligen flera, och till sist äfven abbedissan, visade sig häpna och rådvilla på trappan. Någonting hade händt; man sökte något; man genomletade trädgården; man uppväckte fogden, han ruskade på klosterdrängarna, hästar sadlades, ryttare redo ut åt flera håll. Allt skedde så tyst och hemlighetsfullt som möjligt. Man aktade sig isynnerhet att väcka minsta buller i närheten af munkarnes konvent, der biskopen hvilade.

676 Det dröjde likväl ej länge, innan den ständigt vaksame och spejande generalkonfessorn hade reda på saken. Sedan han personligen öfvertygat sig om dess riktighet styrde han oförskräckt sina steg till biskopens rum och fordrade af vakthafvande tjenaren i förrummet att genast blifva insläppt.

677 Biskop Arvid hade, som alla kyrkans furstar, sina anspråk på en beqvämlighet, som öfverensstämde med hans rang. Sedan han vid midnatten underkastat sig de mödosamma klosterreglorna, ansåg han sig berättigad att få sofva i ro och hade gifvit tjenaren befallning att icke väcka honom före klockan sju. Men nu var klockan blott fem på morgonen. Tjenaren vägrade följaktligen allt tillträde till sofkammaren.

678 »Säg hans högvördighet, att en af hans följe har groft förbrutit sig emot klostrets helgd och belönat dess gästfrihet med den gudlösaste förolämpning!» utropade den vredgade munken med så hög röst, att han nödvändigt måste höras till inre rummet.

679 Ändamålet vanns fullkomligt, ty biskopen visade sig strax i sin nattdrägt och frågade hvad som var å färde.

680 »Ingenting annat»konsekvensändrat/normaliserat, svarade generalkonfessorn triumferande, »konsekvensändrat/normaliseratän att klostret är vanäradt och dess lagar trampade under fötterna af dem som bordt vara dess främste beskyddare. Eders högvördighets egen frände och följeslagare, riddaren Lydik Claesson Djekne, har denna natt lönligen bortfört ur klostret ädelborna jungfrun Ingeborg Bitze, hvilken innan kort skulle taga doket och invigas till en renlifves syster i den heliga jungfruns och sancta Birgittas tjenst.»konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet publicerades 13/5 1862:|2|

26. Om riddar Lydiks och jungfru Ingeborgs flykt samt om biskopens möte med den sårade riddaren.

681 Den trotsige munken trodde sig utan tvifvel djupt förödmjuka och personligen såra sin hatade förman. Men hvilka än biskop Arvids känslor voro vid mottagandet af den oväntade underrättelsen om hans slägtings förbrytelse, ägde han nog välde öfver sig sjelf att genast svara: »Vi förmode, min broder, att endast nit för klostrets bästa kommit eder att glömma det sätt, på hvilket I framfören edert ärende. Vi tillåte eder att i kapitelsalen afbida våra befallningar.»

682 »Eders högvördighet befaller då att eftersätta och med våld tillbakaföra den gudlöse brottslingen, eder frände herr Lydik ...?»konsekvensändrat/normaliserat

683 »Kurt, – sade biskopen till sin tjenare – ledsaga den vördige brodren; vi kunne för det närvarande umbära hans tjenst.»konsekvensändrat/normaliserat

|3|

684 Med dessa ord stängde han dörren, och tjenaren dröjde icke att med en höflig, dock menande åtbörd efterkomma sin herres tillsägelse. Hade generalkonfessorn i detta ögonblick suttit uppå sankt Petri thron, så hade biskop Arvid ej suttit mycket stadigt uppå sankt Henriks.

685 Emellertid var hela klostret i rörelse. Måhända har ingen af nutidens småstäder uppnått den utomordentliga virtuositet i sqvallerhistorier, som klostren i medeltiden. Hvarmed skulle ock dessa stackars instängda menniskor förnöta den långa tiden mellan deras andliga bönstunder och deras enformiga timliga göromål? Man visste således redan vid jungfru Ingeborgs inträde som novis uti klostret, att hon alldeles icke af egen vilja var angelägen om slöjan, och man tillskref detta, kanske icke utan skäl, någon hemlig böjelse från hennes glada ungdom i Åbo. Men hennes ärelystna slägt hade önskat med tiden få en af de sina i spetsen för det mäktiga klostret i Nådendal, och klostret var naturligtvis så mycket mindre deremot, som det, förutom en betydlig »provent»,konsekvensändrat/normaliserat äfven hade sin fördel af att räkna de förnäma i landet bland sina systrar och bröder. Detta hopp var nu sviket och alla tungor i snabbaste rörelse. De nunnor, hvilka måhända sjelfva haft minst emot att bortföras på en ung riddares häst, voro naturligtvis de som skarpast bedömde den arma novisens obetänksama flykt och redan på förhand tvistade om hvilket straff man lämpligast borde statuera för en sådan förbrytelse. Abbedissan sjelf tillhörde icke deras antal. Den godhjertade syster Margaretha var visserligen så ledsen och så häpen, som hennes saktmodiga lynne medgaf; men i tanken på »hvad biskopen skulle säga» och »hvad broder Sven skulle mena» insmög sig en hemlig suck öfver allt det onödiga bråk, som nu åter skulle följa på denna händelse och besvära en stackars menniska, hvilken icke bättre begärde, än att få vara i fred.

686 Med dessa bekymmer gick syster Margaretha till ottesången. Hon andades lättare, när hon fann att biskopen till all lycka icke var närvarande. Sällan blef väl också en messa så hastigt och med mera förströdda tankar undanslarfvad. Korgossarne sjöngo deras vanliga lexa, de latinska bönerna framramlades med brådskande fart, men allas tankar sutto till häst och förföljde flyktingarne. Sanct Birgittas bild, skönt skuren i buxbom och prydd med rika sirater af silfver och elfenben, blickade dyster och hotande från sin upphöjda plats till höger om altaret mot sankt Johannes, hennes granne på venstra sidan. Orgeln var den enda ostörda, den enda andäktiga; han skrymtade icke, han sjöng sin Gloria in excelsisspråk: latin likgiltig för lifvets små bekymmer, lika lugn, lika högtidlig som alltid.

687 Emellertid anställdes fruktlösa efterspaningar. Riddarens häst befanns orörd i stallet, men en af hans väpnare och jungfru Ingeborgs gamla amma, som följt henne till klostret, voro försvunna. Man lät undersöka de i hamnen liggande fartygen, och det befanns att ett af dem hade gått till segel mellan kl. 3 och 4 på morgonen. Det var tydligt att flyktingarne undkommit sjövägen, och emedan det blåste friskt efter åskvädret och fartyget redan vunnit ansenligt försprång, måste man tillsvidare afstå från alla förföljelser.

688 Biskop Arvid presiderade, skenbart lugn, men inom sig mörk i hågen, i munkarnes konvent. Han tänkte måhända på de olyckliga följderna af långvariga krig och inbördes fejder: huru lydnadens, huru sedernas, huru religionens band blifvit allt slappare, allt vanmäktigare att binda de lössläppta passionerna. Hvem kunde han mera förlita sig på, när hans egen frände så uppenbart trotsat ett klosters lagar uti hans egen närvaro? Hvem skulle numera respektera hans hånade värdighet? Sorgsen beredde han sig att efter slutad visitation vända åter till Åbo.

689 Då anmälde man, att en okänd sårad riddare, som under natten sökt en fristad i klostret, bönföll om ett besök af hans nåde i ett af de ringare gästrummen.

690 Sårades och sjukes böner voro för biskop Arvid befallningar. Han begaf sig derföre genast, åtföljd af mäster Paul, till det anvista rummet.

691 Dess oansenliga fönster var betäckt med en gardin, som gjorde rummet skumt. Tre tjenare, som åtföljt den sårade, aflägsnade sig vid biskopens inträde och posterade sig utanför dörren, likasom för att hindra hvarje obehörig att inträda.

692 Längst borta i rummet var en tarflig bädd, och på denna uppreste sig nu med möda en högvext man, i det han yttrade kärft och otåligt: »ers nåde täckes ej taga illa upp, men tre äro för mycket när två samtala.»konsekvensändrat/normaliserat

693 »Gack, Paule»konsekvensändrat/normaliserat, sade biskopen genast till sin följeslagare. »konsekvensändrat/normaliseratDet är en bigt.»konsekvensändrat/normaliserat

694 »Förlåt»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade mäster Paul på latin; »konsekvensändrat/normaliserateders nåde har fiender i och utom klostret. De tre karlarne, som nyss gingo ut, ha ställt sig på post vid dörren.»konsekvensändrat/normaliserat

695 »Gack, min son»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor biskopen lugnt; »konsekvensändrat/normaliseratblygs du icke att frukta en sårad man?»

696 Erkedjeknen aflägsnade sig motvilligt, men beslöt att i tysthet tillkalla några af biskopens väpnade tjenare för att bevaka främlingarne.

697 »Äro vi allena?» frågade mannen på bädden.

698 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade biskopen. »konsekvensändrat/normaliseratEn utom oss är ännu tillstädes: – Gud!»

699 Den sårade teg några ögonblick, strök derpå det till hälften grånade håret från den del af pannan, som icke upptogs af bindeln, och frågade: »Arvid Jakobson, känner du mig?»

700 Biskopen betraktade honom i det halfmörka rummet och svarade: »nej.»konsekvensändrat/normaliserat

701 »Drag undan gardinen för den usla gluggen och betrakta mig nogare»,konsekvensändrat/normaliserat återtog mannen.

702 »Bo Knutson till Ljungars!» utropade biskopen.

703 »Jag visste väl att du skulle känna mig»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor riddaren med ett vildt smålöje. »konsekvensändrat/normaliseratMins du ännu när vi löpte skidor tillsammans på Laukko? Mins du de två vargungarna, dem vi funno under en gran i skogen? Vi delade broderligt: du tog den ena och uppfödde honom med sötmjölk, för att göra honom tam. Du veka jungfruhjerta! Han vexte upp och bet ihjäl din favoritstöfvare Huss – den der som vi andra kallade abboten, du mins; han hade hvit mitra på hufvudet; vi borde ha kallat honom biskop. Det var beskedligt gjordt af vargen: han kunde ha bitit dig sjelf i strupen. Hvad mig beträffar, kastade jag min unge åt hundarne, och deri gjorde jag rätt.»konsekvensändrat/normaliserat

704 »Vi voro ett par vilda pojkar den tiden, min broder Bo.»konsekvensändrat/normaliserat

705 »Våra fäder voro vänner så länge det räckte och höllo ihop mot Flemingarne och Frillarne. Men det var bara mjölk i dig, Arvid! Du företog dig det sämsta en adelsman kan företaga sig: du begynte att läsa. Hvem skulle ha trott det om en så flink ryttare? Guds död, karl, – hvarföre blef du klerk?»

706 »Låt oss lemna dessa hågkomster»konsekvensändrat/normaliserat, sade biskopen undvikande, »konsekvensändrat/normaliseratoch säg mig hellre, min gamle vän, hvarmed jag nu kan vara dig till någon tjenst. Jag trodde dig vara vid detta laget i Stockholm.»konsekvensändrat/normaliserat

707 »Du har rätt»konsekvensändrat/normaliserat, svarade riddaren och tog sig med handen öfver pannan, likasom för att reda sina förvirrade tankar. »konsekvensändrat/normaliseratI stället är jag här, som du ser, – sårad, eländig, öfvergifven, med nöd undkommen döden och fångenskapen. O min Knut! Min son! Mina ögons glädje! Min unga örn! De uslingarne ha öfvermannat dig utan harnesk, annars hade du kramat dem sönder som grodor! Men det är förbi – allt förbi!»

708 Och den olycklige riddaren kastade sig, öfverväldigad af sin smärta, på bädden och tycktes snyfta, men ingen tår fann väg öfver hans ögonlock, för att lätta det bedröfvade fadershjertat.

709 När han något återhämtat sig, sökte biskop Arvid med en sann själaherdes ömhet att erbjuda sin fordne lekbroder religionens tröst och lyckades åtminstone att lugna hans upprörda sinnen, så att han med mera fattning, om ock stundom med vilda utbrott, kunde förtälja sitt olycksöde.

710 »Vi hade förhyrt ett fartyg i Åbo»konsekvensändrat/normaliserat, berättade han, »konsekvensändrat/normaliseratoch voro på väg till Stockholm, men fingo ligga i två veckor för motvind vid Åland. Jag besökte der Erik Johanson Wase på Kastelholm; Wasarne och vi ha förr hållit hop mot Sturarne; nu hålla vi med dem, ty Juten bedrog oss. Kort sagdt, vi jagade elgar tillsammans; det var förbjuden årstid, men något skulle vi göra. Min Knut och den unge Gösta Erikson flögo som ett par tvillingsfalkar i skogarna. Du skulle ha sett dem, bisp! De voro sådant virke, som man gör konungar af! Jag sade till herr Erik: sätta vi oss samman och taga riken åt våra pojkar? Din Gösta tar Sverige, min Knut tar Finland. Herr Erik skrattade, som han brukar; en from själ, bisp; han vore i stånd att bli klerk. ... Ändtligen blåste det upp en nordost; vi skildes vid Wasarne och seglade af. Vid Signilskär lade vi oss för ankar till natten. Det var en stormig åsknatt; åskan följer oss till vatten och lands. Medan vi sofvo och blixtarna ljungade kring våra master, voro danskarne öfver oss, innan vi visste ordet af. Det var Otto Ruds folk; jag kände dem på de röda bandtleren, men han sjelf var icke med; jag hade annars på dina vägnar, bisp, fått tacka honom för sist uti Åbo. Fastän tagne i sömnen, utan harnesk, hjelmar och sköldar, värjde vi oss som björnar mot skyttarna. Mer än en timme varade striden, och min Knut, min konungsliga, ståtliga ungfalk, hade lagt sex fiender på det blodiga däcket, då han fick ett lansstygn genom sin blottade sida och störtades uti hafvet. O, den natten måste Ljungars källa ha torkat ända till sista droppen!»

711 Här tystnade riddaren och behöfde några ögonblick, innan han åter förmådde fortfara:

712 »Skrock, biskop, usla käringsagor, bry dig icke derom! Det båtar föga att berätta hvad sedan tilldrog sig. Jag öfvermannades med återstoden utaf mitt folk och fördes fången ombord på danskarnes skepp. Vi kryssade några veckor i sjön och uppbringade flera finska fartyg. En natt lågo vi för storm uti Pargas skärgård. Jag hade fått tillfälle att samråda med de öfriga fångarna. Vi öfverföllo i vår tur danskarne, nedhöggo dem intill sista man och kastade somlige ännu lefvande öfver bord. Derefter styrde vi kurs på Åbo, men väderdrefvos i förrgår till kusten vid Nådendal och fingo höra att du var här. Sedan jag fått mina hästar från Åbo, beslöt jag att uppsöka dig. Skråman efter den sista dusten besvärar mig mer än jag trodde; men nu är jag här, bisp, – jag är här för att begära din hjelp till att hämnas min son!»

Avsnittet publicerades 20/5 1862:|2|

27. Om herr Bos berättelse, om Olofsmessan i Nådendal samt hvad som vidare tilldrog sig under biskop Arvids besök.

713 »Förklara dig, Bo Knutson»konsekvensändrat/normaliserat, yttrade biskop Arvid saktmodigt. »konsekvensändrat/normaliseratHuru skulle jag förmå hämnas din sons död? Skulle min svaga arm räcka långt öfver hafven att tukta danskarnes makt?»

714 Riddaren satte sig upp, fattade biskopens hand och såg honom styft i ansigtet. »Hör mig»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratMin farfar Bo Ulfsonoriginal: Ulffon hade en dödsfiende, och det var hans enda broder Alrik, med tillnamnet Lytte, emedan han hade venstra armen kortare än den högra. Min farfar höll med konung Kristian, Alrik Lytte höll med Karl Knutson. Allteftersom den ena eller andra herren kom till makten i Finland, plundrade Alrik Bos gård eller Bo Alriks gård. Slutligen ville biskop Olof stifta försoning emellan dem och bjöd dem båda till Åbo. De kommo på utsatt timma, hvardera med sitt beväpnade följe, och nalkades båda från skilda vägar stadsporten. Då sporrade herr Bo sin häst för att hinna förut, men på samma gång sporrade herr Alrik sin, och så möttes båda i porten. Lytte Alrik drog då med långa armen sitt svärd och högg min farfars häst öfver halsen, så att han segnade ned; hvarpå min farfar drog svärdet i sin tur och högg armen af herr Alrik. Alrik hade ännu den kortare armen qvar och högg min farfar tvärsöfver axelbrynjan, så att han stupade på stället; men samma qväll förblödde Lytte Alrik i närmaste gård. Min farfar efterlemnade derpå två söner, Knut och Åke. Min fader Knut höll med Sten Sture, min farbroder Åke höll med kung Kristian. Åke blef drifven i landsflykt, men kom tillbaka med danskarne och mötte min fader i slaget på Brunkeberg. Der rände herr Åke lansen igenom min fader herr Knut; men i samma stund slog herr Knut sin broder|3| med stridsyxen tvärsöfver hjelmbucklan, så att skaftet gick af; och i den stunden blefvo åter två bröder af Ljungars hvarandras bane. Hvad säger du derom, klerk? Det flyter ingen mjölkvassla i Ljungars ådror.»

715 »Jag säger derom»konsekvensändrat/normaliserat, svarade biskopen värdigt, »konsekvensändrat/normaliseratatt dessa blodiga och afskyvärda brödrafejder äro en skamfläck för landet. Och om du väntar af mig som en kyrkans herde, att jag skall beundra eller gilla dessa vilda våldsbragder, så bedrager du dig. Jag skall tvärtom, med Guds och sankt Henriks bistånd, sätta en bom för edra ursinniga fejder; jag skall låta lysa en gudsfred öfver landet, och jag råder ingen af adeln att bryta denna fred, så sannt han vill undgå både kyrkans och den verldsliga maktens straffande arm.»konsekvensändrat/normaliserat

716 »Hör vidare»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor riddaren, i det han knappt tycktes lyssna till biskopens ord. »konsekvensändrat/normaliseratMin fader herr Knut efterlemnade äfven två söner, mig och min broder Sten. Jag, som var äldre, behöll våra fäders borg; det kunde min broder aldrig förlåta. Han drog ut i eräspråk: finskamarkerna och byggde vid vägen Letto gård, der han snart blef en gissel för alla vägfarande. Höll jag med danskarne, så höll han med Sturarne, eller tvärtom; mina hästar försvunno från beteshagarna; mina laxpator störtades om sommarnätterna. En höstafton kom herr Sten till min port; det regnade och blixtrade; men i stället att låta upp porten, ställde jag mina män på murarna, lansarna färdiga, pilen på armborstet. Sten svor att hämnas, och han har hållit sitt löfte. Han skickade mig en öfverlöpare, Hurri, en karl med ett öra, och den skurken inbillade mig att hans husbonde nesligen huggit det andra af honom. Karlen var en flink bågskytt, jag behöfde sådana. Jag tog honom i min tjenst; det var han som förrådde oss åt danskarne vid Signilskär. Sedan, när vi åter togo skeppet i Pargas, lät jag hänga bofven med hufvudet nedåt och pundsvigter vid handlofvarna. En fattig, en usel hämd! Han bekände att min broder Sten hade legt honom; jag visste väl att det skulle så gå till slut. Och nu, Arvid Jakobsson, begär jag ditt bistånd att hämnas, ty mitt folk har fallit i striden, jag sjelf är sårad och vanmäktig, men du är rik, Arvid, du äger knektar, fast du är bisp, och du kan ej hafva upphört att vara adelsman, fastän du låtit raka din hjessa.»

717 Utmattad af den häftiga sinnesrörelsen, kastade sig riddaren åter på bädden; men biskop Arvid teg några ögonblick stilla och tycktes öfverlägga med sig sjelf. Slutligen sade han: »hämd kan jag icke lofva dig, min olycklige broder, ty det strider emot mitt heliga embete, som är att stifta frid och försoning på jorden. Men andlig och verldslig rättvisa kan jag lofva dig, och den torde behöfvas mer än du sjelf anar. Emellertid gif dig ro och sköt dina sår; jag vill skicka dig broder Mathias, som är kunnig att tillreda goda läkemedel. För din skull vill jag dröja en dag längre i klostret, och vi få då öfverlägga om hvad som nu är att göra. Pax tecumspråk: latin, min broder; jag går till högmessan.»konsekvensändrat/normaliserat

718 Medan biskopen lemnade riddaren och begaf sig till gudstjensten, som länge väntat hans närvaro, gaf han befallning att instänga Birger och Beata i deras rum, för att icke i förtid oroa den sårade med nya bekymmer. Klostrets för den tiden berömda kunskap i läkedomskonsten sattes genast på prof, och herr Bo fick in en lugnande dryck, som hade den välgörande påföljd att han sof hela dagen och kände sig vid sitt uppvaknande betydligt starkare.

719 Messan firades med en ovanlig prakt. Icke blott staden Nådendals hela befolkning, utan äfven adel, klerker och bönder från kringliggande nejder trängdes den dagen i och omkring klostret, för att se den mäktige biskopen i sin lysande skrud med den rikt förgyllda messkjortan framför högaltaret, eller för att begapa de många relikerna, hvilka efter gudstjensten buros i procession genom staden. Flera bland dessa reliker, bestående i ben af helgon, dem ingen annan än kyrkofäderne kände, voro med stor kostnad inköpte i Rom och förvarades i små skrin af silfver eller elfenben. Dyrbarast bland dessa var en gulddosa, innehållande ingenting mindre, än en duktig oxeltand af apostelen Paulus. Äfven andra, synnerligen heliga qvarlefvor kringburos, såsom sankt Britas bönbok, inlagd i ett dyrbart foderal med guldhäkter, en skänk af moderklostret i Vadstena; vidare en af sankt Eriks sporrar, som troddes bota tandverk; betslet af den häst, med hvilken sankt Henrik åkte, när han blef mördad af Lalli; den helige biskop Hemmings ullstrumpor, som ofelbart botade halta och lama, endast de rörde vid dem med tåspetsarna o. s. v. Framför relikerna buros kärl af silfver, uppfyllda med vigvatten, som stänktes öfver de kringstående, och rökelsekar, som spridde vällukt kring hela staden. Tolf korgossar i hvita skjortor gingo sjungande framför munkarnes procession, och framför nunnornas gingo lika många hvitklädda flickor, som strödde blommor och blad ur vackra, i klostret arbetade korgar, hvilka ständigt ånyo påfylldes af qvinnor och barn bland åskådarne. Sex stora, på tvären utspända fanor af gult, rödt och blått siden, med granna, målade bilder af den heliga jungfrun, Johannes döparen,original: Johannesdöparen, sankt Olof,tillagt av utgivaren sankt Erik, sankt Henrik och sancta Birgitta*)Namnet skrefs ömsom Birgitta och Brigitta. ökade en ståt, som var väl beräknad att i detta fattiga land gifva folket en hög tanke om kyrkans och dess herdars öfversvinneliga makt.

720 Att kyrkan var klädd i blommor och löf från golf till tak; att vaxljusen brunnooriginal: bruno i koret och vid högaltaret midtpå ljusa dagen, som kastade blott ett svagt och brutet sken mellan de små, målade fönsterrutorna, samt att vid alla dess ingångar stodo offerbäcken, hvari de andäktiga nedlade sina gåfvor till den heliga Britas ära, var någonting vanligt på alla högtidsdagar.

721 Efter gudstjenstens slut gaf biskopen på sin bekostnad en rundelig måltid under uppslagna tält åt alla stadens och ortens fattiga. Hans hofmästare lät ur stora tunnor tappa ett svagt, men sött öl; allmoseutdelare kringströdde med fulla händer – icke penningar, ty derpå var stor brist – men små s. k. penningsljus, att begagnas vid processioner, små grofva trädsnitt, föreställande helgonabilder, samt skor och strumpor åt fattiga barn för den instundande vintern. På eftermiddagen begynte dessutom en stor marknad i staden, hvilket under katholska tiden icke ansågs störande för högtidsdagarna, utan tvärtom bidrog att församla en stor folkmängd kring kyrkorna. Otaliga resande kommo till klostret uti den dubbla afsigten att bigta och handla. Från marknaden gingo de till bigtstolen, och sedan de der bigtat, offrat en helgonpenning och fått absolution, gingo de åter till marknaden, mången kanhända för att svika sin nästa och förtjena så mycket, att han åter kunde köpa ny absolution och likväl hafva på sin affär en skärf i besparing. Huru vigtig denna inkomst ansågs för klostret, synes deraf, att redan hundrade år förut hade drottning Philippa svarat påfven Martin V, när fråga var om aflatskrämeriets afskaffande, att derest det upphörde, skulle brigittinerklostren råka i ödesmål. Och huru hade icke detta köpslageri om menniskors synder och samveten tilltagit sedan drottning Philippas tid!

722 Man kan derföre tänka sig den ytterliga förvåning, harm och häpnad, som måste intaga klostrets nitiska fogde, mäster Gervasius, när han fram på eftermiddagen, stadd på embetsvandring i staden, varseblef samme tjocke, vederstygglige dominikanermunk, med hvilken han råkat uti delo i Ulfsby och som nu dref sin oförskämdhet så långt, att han slagit sig ned med sin aflatsbutik knappast trehundra steg utanför klosterporten. Ganska riktigt hade munken äfven sin tolk med sig, och denne underlät icke att solklart bevisa åhörarne, huru narraktigt det vore att besvära sig med den onödiga bigten i klostret, då de här kunde utan alla omvägar få köpa en mycket kraftigare aflat, ja den heliga romerska fadrens egenhändiga bref på syndernas förlåtelse, och det ännu till för en spottpenning i jemförelse med hvad de fingo betala för den odugliga varan i klostret.

723 Fogden märkte visserligen till sin fägnad, att detta tal väckte högljudt knot ibland Nådendalsboerne, som alla voro klostret mycket tillgifna och betraktade med allt skäl dess sak som sin egen. Men bland de många resande, särdeles bland några Åbobor, som länge med afund betraktat Nådendals vexande rikedomar, gjorde talet en desto bättre effekt, och det dröjde ej länge, innan den nya pungen vid dominikanerns repgördel åter begynte fyllas allt trindare, medan hans små tryckta lappar vandrade allt flitigare ut bland den tilltagande folkträngseln. Mäster Gervasius aktade sig att engång till komma till korta mot det allsmäktiga påfvebrefvet. Han visste hvad han gjorde: han gick till sin förman, generalkonfessorn.

724 »Gå din väg och låt munken handla»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Sven Thordson med rynkad panna. »konsekvensändrat/normaliseratBiskopen vill så hafva det.»

725 Fogden lydde, men skakade förundrad på hufvudet. Han märkte väl att der slagits en knut på tråden. Men han kunde icke smälta att hans kära kloster denna dag skulle lida skymf på skymf. Han meddelade i största förtroende sina tankar åt flera handfasta goda vänner bland stadens borgare, och inom mindre än en timma uppstod ett gränslöst tumult ibland folkhvimletoriginal: folhvimlet utanför klosterportarna.

726 »Han plundrar vårt kloster och försmädar sankt Brita!» utropade Nådendalsboerne, i det att de med påkar och stenar trängdes kring aflatskrämarens kärra.

727 »Det är en trollkarl, som säljer själar åt djefvulen!» ropade andra.

728 »Men han har påfvens egenhändiga bref och insegel!» invände några.

729 »Skam få påfven, om han skickar oss på halsen sådana skojare!» svarade nya röster, i hvilka man redan hörde reformationens thordön mullra på afstånd.

730 »Låt oss vräka munken och hans kärra i sjön!» skreko de djerfvaste, och dermed var signalen gifven till ett handgemäng, som lätt kunnat få en blodig utgång, emedan så många resande togo munkens parti. Redan haglade knytnäfvar på flera håll; redan blänkte ett och annat svärd bland de lyftade påkarna; qvinnorna flydde, barnen greto och dominikanern dundrade sina latinska förbannelser, då plötsligen skarorna veko sjelfmant åt sidan och en tystnad uppstod, så djup, att man tydligt kunde förnimma hafvets dån mot de fjerran klipporna långt uti vester.

731 Biskop Arvid nalkades i sin höga mitra, åtföljd af sina klerkar. Han utsträckte sin arm, hälften hotande, hälften välsignande, och vapnen föllo ur skogskämparnes händer. Han talade några ord till folket, fulla af kraft, fulla af mildhet, och hela skaran af mer än tusende, nyss så vilda,original: vilda uppretade menniskor föll sjelfmant på knä, i det att en sakta hviskning gick genom de täta lederna:

732 »Helige fader, gif oss din välsignelse!»

733 »Benedicite!språk: latin»konsekvensändrat/normaliserat sade biskopen högt och allvarligt. »konsekvensändrat/normaliseratI den heliga kyrkans namn bjuder jag eder fred och försoning. Gån, mina barn, och synden icke härefter!»

Avsnittet publicerades 22/5 1862:|3|

28. Om biskopen, aflatskrämaren och herr Bo Knutson till Ljungars.

734 »Vördige broder»konsekvensändrat/normaliserat, sade biskopen på latin till aflatskrämaren, »konsekvensändrat/normaliseratbehagar ni visa oss den fullmakt, som förskaffar oss den förmån att se er i Finland?»

735 Munken framträdde mäkta stormodig och framräckte sitt påfvebref med de stora sigillen, likväl försigtigtvis utan att släppa det ur sin hand.

736 »Det har sin riktighet»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor biskopen, sedan han flyktigt tagit dess innehåll uti ögnasigte. »konsekvensändrat/normaliseratVår helige fader i Rom har ombetrott eder att försälja aflat i Sverige och Finland, och vi, hans ovärdige tjenare, äge att rätta oss efter hans bud och befallning.»konsekvensändrat/normaliserat

737 Munken rätte på sin tjocka lekamen och svarade sturskt, att man borde lägga alla dem, som ofredat honom, i kyrkans bann. Han varnade eho det vara månde att hindra honom i hans heliga värf. Han hade kommit norra vägen öfver från Sverige och ämnade nu begifva sig till Åbo, för att fortsätta sin handel vid sjelfva domkyrkans portarkonsekvensändrat/normaliserat.

738 »Också dertill har ni fullkomlig rättighet, vördige broder»konsekvensändrat/normaliserat, yttrade biskopen med orubbeligt saktmod. »konsekvensändrat/normaliseratDen helige fadren har gifvit eder rätt att försälja aflat öfverallt i landet; men eftersom han icke för detta edert uppdrag bestämt någon viss tid, så pröfva vi skäligt befalla, till förekommande af all vidare oro bland folket, att ni hädanefter skall försälja eder vara från klockan tio på aftonen till klockan fyra på morgonen.»

739 En outsläckelig munterhet, som knappt biskopens närvaro förmådde att tygla, uppstod vid detta besked bland alla de kringstående. »Lycka till god marknad, vördige broder!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Nådendalsboerne. »konsekvensändrat/normaliseratFör all del, skinna ej läderlapparne! Var så nådig och låt de stackars ugglorna pruta med er en smula på absolutionen!»

740 Dominikanern studsade. Fanns det verkligen en biskop, som vågade göra något intrång uti hans rättigheter, utan att riskera mitra och kräkla? Han mumlade några ord om att han kunde med ett enda bref till Rom lägga hela Finland, biskop och domkapitel inberäknade, uti kyrkans interdikt.

741 Så långt hade biskop Arvid likväl ej för afsigt att gå. Han var en klok man; han visste rätt väl, att en sådan oförskämd slyngel kunde med sitt påfvebref på fickan ställa till betänkliga oredor. Han vinkade derföre munken till sig och hviskade honom sakta i örat: »Akta att ej den lede fienden får makt öfver dig, min broder, ty finnarne äro i den vägen, icke att lita på! Vill du taga femtio marker Åbo penningar och låta en af mina skutor i morgon bittida föra dig öfver till Riga?»

742 Dominikanern kastade en förstulen blick, först på de kringstående, hvilkas miner icke bebådade godt, samt derefter på biskopen, som stod der hög, lugn och allvarlig i högtidsskruden. Troligen fann han sig denna gång besviken på sin makt, ty efter något betänkande fann han för godt att emottaga anbudet. Så slapp man för godt köp en af de värsta blodiglar, som utsugade landet. Dyrare blef för Sten Sture den yngre ett annat kommerseråd uti aflatshandeln, påflige legaten Archimboldus. Denne herre köptes icke med mindre än stora penningesummor, ett bord af massivt silfver och hemligt löfte om erkebiskopsstolen uti Upsala.

743 Knappt hade likväl biskop Arvid på godt manér blifvit af med denne besvärlige gäst, innan han återvände till sitt rum och satte sig ned att rättfärdiga sitt försvarande uti ett egenhändigt bref till den helige fadren i Rom. Så farliga voro dessa små och stora vampyrer, som Rom utsände öfver hela den kristna verlden, och mången biskop hade fått bita i gräset för sin djerfhet att trotsa en oförskämd tiggaremunk, utrustad med samma allsmäktiga påfliga plakat, för hvilket konungar och kejsare böjde sig till jorden.

744 Det vigtiga brefvet var just uppsatt i koncept och lemnadt åt renskrifvaren att präntas i prydlig skrift på ett ark pergament, då biskopen hörde hästtramp på klostergården och vapenslammer i korridoren. För att förklara detta, måste vi gå någon timma tillbaka.

745 Vår unge vän David från Myllyranta hade naturligtvis med största förundran begapat all den ovanliga ståt och herrlighet, som här utbreddes för hans ögon och så vida öfverträffade allt hvad han förut kunnat ana derborta i hans ensligaoriginal: enliga barndomsbygder. Han hade icke underlåtit att ströfva kring marknaden och skänka sin beundran åt alla de rara saker, som der voro att se, såsom dansande björnar, plumpa gyckelskåp och grinande markattor, utklädde, somliga till riddare, somliga till munkar. Han hade också varit med i tumultet med aflatskrämaren: hvem ville ej vara med vid en sådan munterhet? David skrek liksom alla de andra; men som han ännu ej beslutat sig för hvilket parti han borde understöda, vägde han i händerna ett par förskämda ägg, dem han funnit vid stranden, och öfverlade med sig sjelf om de borde användas att parfymera aflatskrämarens kåpa, eller begagnas som artilleri mot hans vederdelomän. I detsamma föll det honom in att Birger och Beata varit instängda hela dagen uti en mörk cell. Det fann David med rätta vara ytterstoriginal: yttest obilligt och smög sig derföre tillbaka till klostret, för att i tysthet befria fångarna, hvilket också lyckades, emedan ingen nu hade tid att tänka på deras bevakande.

746 Händelsen ville emellertid, att herr Bo just hade vaknat ifrån sin långa, stärkande sömn och stirrade tankfull ut genom det lilla fönstret, då han till sin förvåning blef varse de tre barnen smygande ut öfver klostrets bakgård och sände en af sina tjenare att kalla dem in.

747 Barnen trodde sig förföljde af klosterbetjeningen och sprungo af alla krafter för att få se marknaden, då de hörde sig ropas vid namn och igenkände herr Bos hofman.

748 »Junker Birger. Fröken Beata!»konsekvensändrat/normaliserat ropade knekten. »konsekvensändrat/normaliseratHerr Bo vill tala med er!»

749 Birger och Beata flögo som fåglar tillbaka till buren, men David stadnade häpen utanföre och slungade sitt rara artilleri förargad mot klostermuren.

750 Snart lågo Ljungars barn med ett glädjeskri i herr Bos armar. De arma barnen, de kände sig så värnlösa och hade upplefvat så mycket, sedan de skildes ifrån sin fader, att de alldeles glömde den fruktan hans stränghet ofta brukade ingifva dem. Äfven den stränge riddaren var rörd: hans fadershjerta blödde af det djupa såret efter äldste sonens olyckliga död, och någonting som liknade en förstulen tår smög sig motvilligt fram under hans bistra ögonlock.

751 På riddarens frågor hvarföre han så oväntadt fann dem i Nådendal begynte nu Birger och Beata att på engång berätta sina underbara öden. Riddarens blick mulnade; åskmolnet samlade sig efterhand alltmeraoriginal: allmera hotande öfver hans panna. Slutligen lät han inkalla David.

752 »Är icke du den käcke pojken, som slog min knekt och som jag gaf nåd, med vilkor att du skulle tjena och beskydda mina barn under sommaren?»

753 »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat svarade David.

754 »Och huru har du uppfyllt min befallning? Du har låtit bortröfva barnen?»

755 »Jag har också tagit dem tillbaka och fört dem under klostrets beskydd.»konsekvensändrat/normaliserat

756 »Svara, pojke; hvarför har du ej fört dem till fru Ursula på borgen?»

757 »För det att fru Ursula låtit inspärra Goliath i fånghvalfvet. För det att hon låtit långa Malko stänga in mig i källaren, när jag begärde hjelp att beskydda Birger och Beata, och för det att hon sedan lät sina knektar förfölja oss, när vi undkommo herr Sten.»konsekvensändrat/normaliserat

758 Riddaren betraktade honom bistert och sade: »Jag vill sjelf se åt hur det är. Vi rida ännu i natt till Ljungars, och du följer med. Har du sagt sannt, så skall du hädanefter vara min liftjenare. Har du ljugit, så låter jag kasta dig, bunden till händer och fötter, i forsen.»konsekvensändrat/normaliserat

759 Biskop Arvid hade nyss slutat sitt bref till påfven, då herr Bo trädde oanmäld in i hans rum. »Jag har»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratfått sådana underrättelser, att jag måste rida genom natt och dag, innan någon på Ljungars eller Letto fått veta min återkomst. Vill du på två veckor låna mig tio eller tjugu af dina hofmän?»

760 »Till ditt beskydd allt hvad jag förmår; till din hämd intet!» svarade biskopen.

761 »Huru?»konsekvensändrat/normaliserat återtog riddaren förtörnad. »konsekvensändrat/normaliseratDu vägrar att bistå mig i min rättvisa hämd?»

762 »Jag vill bistå dig att stämma herr Sten eller hvem du för godt finner inför lagman i Norra Finland eller inför andlig domstol i Åbo. Lofva mig endast att icke utkräfva din hämnd med egen hands rätt, och alla mina hofmän stå till din tjenst.»konsekvensändrat/normaliserat

763 »Och du är en adelsman! Du skulle tåla förräderi och en dödlig skymf och lemna din hämd i några usle skrifvares händer!»

764 »Min hämd skulle jag ställa i Guds händer; den verldsliga rättvisan under landets lag.»konsekvensändrat/normaliserat

765 »Är jag icke en galning, som ännu står här för att lyssna på en feg och skrymtandeoriginal: skymtande (källa för ändring: Vinterqvällar) klerk!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast riddaren, ur stånd att hejda sin vrede. »konsekvensändrat/normaliseratFarväl, Arvid Jakobsson; du torde minnas sen våra unga dagar, att Bo Knutson till Ljungars bär en god lagstiftare vid sin venstra sida, och denna lagman skall döma, dig oåtspord.»konsekvensändrat/normaliserat

766 »Tag dig till vara, min broder»konsekvensändrat/normaliserat, sade biskopen. »konsekvensändrat/normaliseratBegå ingen våldsbragd; tvinga mig ej att nödgas försvara lagarnas helgd. Och dessutom, du är ännu icke återställd efter ditt sår. Dröj till i morgon, så vill jag gifva dig ett passande följe.»konsekvensändrat/normaliserat

767 »Min son Knut hvilar ohämnad under Östersjöns yta, och du vill att jag skall sofva på dunbädd i dina kloster! Dock – i en sak kan du tjena mig. Gif mina barn några pålitlige tjenare till beskydd, och låt dem i korta dagsresor följa mig efter till Ljungars.»konsekvensändrat/normaliserat

768 »Det lofvar jag gerna»konsekvensändrat/normaliserat, svarade biskopen. »konsekvensändrat/normaliseratBo, – skola vi skiljas som ovänner? Inser du icke att hög och låg måste villigt böja sig under lagarnas makt?»

769 Riddar Bo hörde honom icke. Han stod redan på gården, tryckte helt kort sina barns händer, steg till häst och red genast bort med sina fyra tjenare, David fjerde, ut genom staden. Biskop Arvid kastade efter honom en sorgsen blick. »När»konsekvensändrat/normaliserat, sade han till sig sjelf, »konsekvensändrat/normaliseratskall denna tygellösa adel engång upphöra att kasta sitt blodiga, brodermördande svärd på lagarnas vågskål?»

Avsnittet publicerades 24/5 1862:|3|

29. Huru fru Ursula såg en syn uti Ljungars slott.

770 Fru Ursula satt en morgon i sitt tornrum, vid det stora ekbordet med himmelsgloben framför sig. Hon var ganska blek; man såg att hon genomvakat en dryg del af natten. Hennes långa svarta hår föll vårdslöst ned öfver de yppiga axlarna, och i hennes svarta, åtsittande sammetsrobe glimmade nu som alltid den hemlighetsfulla topasen. Framför henne stod hennes nye slottsfogde, liffländaren Malko.

771 »Du har således säker underrättelse, att de undkommit till Nådendal?»

772 »Alldeles säker, nådig fru. Herr Stens folk förföljde dem ända till Ulfsby och skulle ha tagit dem, derest icke en af karlarne fått behag till en aflatskrämares skinnpung. I det tumult, som uppstod vid denna händelse, lyckades klosterfogden föra dem ombord på sin skuta och afseglade ganska säkert med dem till Nådendal.»konsekvensändrat/normaliserat

773 »Man skall befatta sig med det man har för händer och icke med annat. Jag vill att man låter hänga karlen, som stal.»konsekvensändrat/normaliserat

774 »Herr Sten skall ej underlåta att uppfylla ers nåds befallning.»konsekvensändrat/normaliserat

775 »Och dessutom en aflatskrämare! Man hade hellre bordt taga hans aflatsbref, de hade varit oss mera till nytta. Vi ha ej absolution för mer än en vecka qvar. Malko, jag har i natt läst i stjernorna. De båda oss intet godt; de varna mig för en snart förestående fara. Vi måste vara försigtiga. Gör dig i ordning att resa. Jag vill skrifva ett bref till abbedissan i Nådendal och återfordra barnen. Se här något, som du i nödfall kan använda, om icke beskickningen lyckas. I detta papper är ett pulver utan lukt, utan smak. Det är tillräckligt för tre och lemnar intet spår, när det blandas i mjölk. Men det är ett slipadt folk, detta klosterfolk; se till att du handlar klokt.»konsekvensändrat/normaliserat

776 »Lita på mig, nådig fru.»konsekvensändrat/normaliserat

777 »Vänta. Du kan i alla fall göra oss af med den oförskämda mjölnarepojken. Han är klyftig och djerf, han kan blifva oss farlig. Du hade förtjent ett rep, Malko, för det att du lät honom undkomma ur källaren.»konsekvensändrat/normaliserat

778 »Jag bedyrar, nådig fru, att jerndörren fanns tillbommad, och genom de tjocka murarna har han ej kunnat bryta sig ut. Det är ett trolleri; jag har undersökt hvarje sten uti källaren, och allt har funnits i orubbadt skick.»konsekvensändrat/normaliserat

779 »Se till att du icke låter bedraga dig. Hvad är det för ett hvitt spöke, som Jonas säger sig ha sett i går natt vid slottsmuren? Här är förräderi i spelet, men vid stjernorna, jag skall upptäcka det och låta kasta förrädarne lefvande in i en glödande ugn.»konsekvensändrat/normaliserat

780 »Nådig, fru, man säger ...»konsekvensändrat/normaliserat

781 »Hvad är det man säger?»

782 »Folket säger att fru Cecilias vålnad går igen vid slottsmuren, vridande sina händer och suckande efter sina barn.»konsekvensändrat/normaliserat

783 Fru Ursula log föraktligt. »Om denna syn visar sig engång till, vill jag genast blifva underrättad derom. Det må vara fru Cecilia eller en ande ifrån afgrunden,original: afgrund, den, så vill jag göra dess bekantskap. Det är billigt att så nära slägtingar lära känna hvarandra. – Än en sak: lefver Goliath ännu?»

784 »Efter ers nåds befallning har jag låtit honom få mat, men intet vatten. Ännu i går hörde jag honom stoja dernere; törsten gör honom ursinnig. Jag förmodar att han i morgon ej mer skall besvära oss.»

785 »Gå, slaf, och tala icke om oss, när du talar om att åtlyda mina befallningar. Om två timmar bör du vara i ordning att resa till Nådendal.»konsekvensändrat/normaliserat

786 Malko aflägsnade sig med ryggen i djup krökning, tilldess att dörren stängdes mellan honom och hans herrskarinna. Då kastade han en sned blick bakom sig och mumlade harmfullt: »du börjar taga dig nog hög ton mot Malko, min nådiga fru! Om Malko förr varit lifegen på din faders gård, så känner han nu för mycket af dina hemligheter, för att längre låta trampa sig som en hund under fötterna. Malko hade förtjent ett rep, säger du? Hvad har då ers nåd förtjent, om vi rätt tänka efter? Men Malko skall ej förhasta sig. Vi få se hvem som bäst betalar.»konsekvensändrat/normaliserat

787 Medan tjenaren med detta sinnelag gick att utföra sin frus befallningar, kastade sig fru Ursula på den lilla bädden i tornkammaren, för att unna sig ett par timmars hvila efter det ansträngande nattvaket. Men sömnen flydde hennes trötta ögonlock. Tusen oroliga tankar och äregiriga planer lemnade henne ingen ro. Hon hade nedfällt gardinerna för det trånga fönstret; rummet var nästan mörkt, och forsens dån hördes, nu som alltid, nedanför slottsmuren.

788 Detta enformiga ljud var dock slutligen nära att sjunga den ärelystna qvinnans tankar till sömn, då hon vaknade ur sin halfslummer af en kall fläkt, som for genom rummet och isade hennes heta kinder. Hon uppslog ögonen. Sex steg ifrån henne, tätt invid det betäckta fönstret, stod en hvit gestalt – dock icke bilden af en sörjande moder, utan en späd hvit flicka, liknande ett fyra eller fem års barn, under hvars hvita klädning, sammanhållen af ett gyllene bälte, framskymtade ett par röda strumpor och små skor af saffian med silfverspännen. Denna gestalt betraktade fru Ursula med en till hälften sorgsen, till hälften trotsig och gäckande uppsyn, och ehuru hennes späda röst snarare tycktes vara endast en fortsättning af forsens brus, kunde man tydligt urskilja följande ord:

konsekvensändrat/normaliseratFru Ursula, fru Ursula,

Dina kinder äro gula,

Borta är din vår, som grönskat.

Här är jag, som du har önskat.

Darra nu,

Bleka fru!

Fru Ursula, fru Ursula,

Dina kinder äro gula!konsekvensändrat/normaliserat

790 Blott ett ögonblick kände sig den stolta borgfrun förlamad af den omotståndliga fasa, som betager hvarje dödlig vid anblicken af ett okändt, öfvernaturligt väsende. Hon bemannade sig hastigt, reste sig upp och frågade djerft: »hvem är du och hvad vill du mig?»

791 Gestalten svarade:

konsekvensändrat/normaliseratHvem jag är, vet himlens höga

Evigt klara stjerneöga.

Ljungars barn skall du ej röra;

Himlens blixt skall dig förgöra.

Hämdens dag

Bådar jag!

Hvem jag är, vet himlens höga

Evigt klara stjerneögakonsekvensändrat/normaliserat.

793 »Ha, jag fruktar dig icke, eländiga spöke!» utropade fru Ursula, ryckte från sitt bröst den svarta topasen och framhöll den mot gestalten. »Känner du detta tecken, med hvilket den vise Albertus Magnus beherrskade andarna? Fall ned till min fot, vanmäktiga fantom, och tjena min vilja, ty jag äger makt att sönderslita det bälte, som sammanhåller ditt lif!»

794 I det att hon vid dessa ord hotande närmade sig, vek gestalten undan, eller rättare dunstade bort, tilldess att den slutligen skymtade blott som ett hvitt flor mellan fönstergardinerna. Men allt hördes samma späda, susande stämma hviska eller sjunga i en gäckande ton:

konsekvensändrat/normaliseratSvarta tecken, svarta öga,

Emot mig förmår du föga.

Blott ett ord af oskuldshvita

Hjertan kan min gördel slita.

Icke du,

Svarta fru!

Svarta tecken, svarta öga,

Emot mig förmår du föga!konsekvensändrat/normaliserat

796 De sista orden hade ännu icke förklingat, då gestalten redan försvunnit utan spår, likasom hade den doftat bort genom gardinerna, och ännu trodde sig fru Ursula höra dess gäckande röst, då hon sköt undan gardinen och såg forsens vågor glittra i solskenet med samma enformiga, söfvande brus som förut, men numera utan ord.

797 »Skulle den gamla juden hafva bedragit mig?»konsekvensändrat/normaliserat utropade hon, mot sin vilja darrande och tvehågsen. »konsekvensändrat/normaliseratJag köpte likväl denna dyrbara sten med lösen för hela min faders borg, ja med ära och samvete, för att en dag kunna lägga alla varelser, lefvande och döda, som slafvar för mina fötter. Skulle det enfaldiga folketoriginal: folfet hafva rätt? Skulle det verkligen finnas ett andeväsen, som, oåtkomligt för min trollmakt, beskyddar denna förhatliga slägt, med hvars öde jag leker så länge det roar mig, tilldess tiden är inne att förkrossa dem alla? Och hvad betyda dessa stjernornas hemlighetsfulla varningar? En fånge försvunnen utan spår genom bomade dörrar och famnstjocka murar! Detta slott står då under andra makter, än min? Tålamod! Den store Salomon Benhasis lärjunge skall icke förgäfves hafva offrat sina kinders rosor och femton år af sitt lif på konsten att tämja natur och andar. Jag behöfver endast absolution, mycket mer absolution; denna tanke på skärselden är förskräcklig. Jag behöfver också tillsvidare helgonens gunst. Huru? Om jag skulle skicka mitt perlband af rubiner åt den heliga Birgitta i Nådendal? Det var en lycklig tanke. Det sägs att hon gerna tager mot gåfvor, utan att fråga så noga efter handen, som räcker dem. Ja, hon skall bistå mig, och har jag äfven henne på min sida, så trotsar jag Ljungars hat, om de äfven sände emot mig legioner af spöken.»konsekvensändrat/normaliserat

798 Lifvad af denna vidskepliga tanke, kastade fru Ursula ännu en stolt blick genom tornfönstret och blef varse en skara af tio eller tolf ryttare, hvilka sprängde fram långs vägen som ledde från Myllyranta till Ljungars.

Avsnittet publicerades 27/5 1862:|2|

30. Huru herr Sten Knutson anlände till Ljungars samt om den främmande riddaren med röda engeln och örnhufvudet.

799 Ryttarne höllo vid Ljungars port och begärde att blifva insläppte i borgen. I spetsen för dem red en lång, mager och solbrynt riddare af ganska skön gestalt, hvilken man på långt håll igenkände. Det var herr Sten Knutson, herre till Letto gård och yngre broder till herren af Ljungars.

800 Herr Sten var omkring fyrtio år gammal, en stark, smidig och välvext man, med långt brunt hår, något skavet af hjelmkanten, vackert brunt skägg, lifliga blå ögon och ett ansigte, som i sig sjelf var manligt skönt, men vanställdes af två stora ärr öfver pannan och venstra kinden. Beslutsamhet och djerfhet utmärkte alla hans rörelser. Det sätt, på hvilket han styrde sin häst, gaf tillkänna en fulländad ryttare; den ton, i hvilken han begärde inträde, vittnade om en otyglad häftighet. Han var nu återställd efter det pilskott, som så länge pröfvat hans korta tålamod, och återvände från en ridt åt Ulfsbysidan förbi Myllyranta, der han i förbifarten icke underlåtit att upprifva laxpatan och plundra i gårdarna allt hvad i hast kunde medtagas.

801 Mot sin vana tycktes herr Sten denna gång velat gifva både sig och sitt folk ett prydligare och mera|3| höfviskt utseende. Hans rustning var blankfejad, han bar en fjäderbuske i hjelmen och satt på en vacker ny sadel; hans hofmän hade efter bästa förmåga lappat sina gamla munderingar; alla voro tvättade, ja flera af dem buro sprittnya ryttarekappor, stigbyglar och remtyg, hvilket allt troligen någon resande köpman haft den äran att på landsvägen få låna detta hedervärda sällskap, med ringa utsigt att någonsin erhålla en Åbopenning till återgäld.

802 Samma port, som herr Bo engång stängde så omildt för sin broder i höstregnet, öppnades nu å vid gafvel för herr Sten och hans hofmän, hvilka utan krus skyndade att inqvartera sig i slottet, liksom hade de varit hemma der. Fru Ursula mottog sin svåger med ceremoniös värdighet uti riddarsalen och lät bjuda honom den vanliga välkomstbägaren. Herr Sten tycktes också göra ett svagt försök att foga sig efter tidens höfviska seder; han nedlät sig tillochmed att kyssa borgfruns utsträckta hand och frammumla en artighet om hennes oförvissneliga skönhet. Men denne herre var föga van vid hofseder, ehuru han af gammalt påminte sig några fraser ditåt. Det dröjde ej länge, innan han lät förstå, att han hade ett budskap af vigt att meddela, och begärde ett samtal emellan fyra ögon.

803 Fru Ursula vexlade med honom en hastig blick; hon tycktes vara beredd derpå och förde honom i ett af de inre rummen, herr Bos rustkammare.

804 »Herr Bo och hans son Knut äro döda»,konsekvensändrat/normaliserat sade riddaren likgiltigt och utan alla förberedelser, i det att han vårdslöst kastade sig på en gammal stol af ek med Ljungars vapen utskuret i karmen.

805 Huru beredd fru Ursula än var, skiftade hon likväl färg och tycktes ett ögonblick tveka, om ej anständigheten fordrade att hon borde antaga en bedröfvad enkas uppsyn vid ett oväntadt sorgebud.

806 Herr Sten märkte hennes tvekan, nickade förtroligt och sade halft gäckande: »Förvånar det er, min fru? Jag trodde ej att friheten var er så ovälkommen.»konsekvensändrat/normaliserat

807 »Jag skall svara er, när jag äger bevis på att er underrättelse icke är falsk»,konsekvensändrat/normaliserat svarade fru Ursula högdraget. Hon hade icke lust att byta det ena beroendet mot det andra.

808 Herr Sten smålog bistert. »Det är onödigt, sköna dame»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratatt vi båda leka främmande för hvarandra. Ni har värdigats mottaga min hyllning, och jag har icke dolt på hvad sätt jag velat göra mig värdig deraf. Ni vet således, att jag äger några slipade karlar i min tjenst och bland dem en viss Hurri, som, för att vara tavastlänning, är temligen klok. Ni vet också, att denne Hurri lät afskära sitt ena öra – och det kostade mig vackert – för att inbilla herr Bo allehanda prat om min grymhet, hvilket lyckades så förträffligt, att karlen blef invigd uti herr Bos reseplan och försummade naturligtvis ej att derom gifva en vink åt våra danska vänner. I Ulfsby träffade jag en skeppare, som nyss återvändt ifrån Stockholm. Denna karl låg en afton för storm under Signilskär och blef der vittne till ett mästerstycke af två bland Otto Ruds galerer. Kort sagdt, min fru, herr Bos fartyg blef om natten äntradt af danskarne samt hela besättningen, min kära broder och brorson inberäknade, efter en skarp fäktning nedhuggne till sista man. Är ni nu nöjd?»

809 »Ett rykte är ännu intet bevis.»konsekvensändrat/normaliserat

810 »Och hvad kallar ni detta?» – Riddaren framdrog en liten klackring af guld.

811 Fru Ursula betraktade ringen och svarade kallt: »konsekvensändrat/normaliseratDet är den ring, hvilken min stjufson Knut erhöll som barn till faddergåfva af Sten Sture den äldre.»

812 »Så är det. Min skeppare låg, af fruktan för danskarne, öfver en vecka vid Signilskär. Undertiden uppkastade hafvet flera döda på stranden och bland dem en ung man, genomborrad af ett lansstygn. Skepparen begrof honom, läste några pater nosterspråk: latin öfver hans graf och behöll som ersättning denna ring, hvilken han fann på den dödes finger.»konsekvensändrat/normaliserat

813 Fru Ursula andades djupt och sade småleende: »Jag måste väl slutligen tro att jag är enka, efter ni, herr riddare, tycks vara så angelägen derom.»konsekvensändrat/normaliserat

814 »Skulle jag icke längta efter den dag, som förenar mig med konsekvensändrat/normaliserat er, sköna fru? Hvad hindrar oss längre att beherrska denna borg och alla dess underlydande gods, ni med er skönhet, jag med mitt goda svärd?»

815 »Två hinder, herr riddare, och de äro för närvarande ej i vår makt.»konsekvensändrat/normaliserat

816 »Ah, – dessa barn? Men ni har rätt, de kunde med tiden blifva oss farliga. Min fogde Sven bedyrade att han icke sett maken till djerfhet hos ett par sådana pysslingar. De bröto sig ut genom taket på Letto, hissade sig ned med ett rep och slingrade sig ur mina händer.»konsekvensändrat/normaliserat

817 »Var lugn, min tappre riddare. Ni har dragit försorg om det ena; låt det blifva min sak att draga försorg om det andra. Låt oss icke mera tänka derpå. Ert folk bör göra sig en glad dag, medan de rasta på Ljungars. Vi skola söka att bära vår smärta med undergifvenhet.»konsekvensändrat/normaliserat

818 Riddaren skrattade, hvilket gjorde hans af ärren förbistrade ansigte ännu bistrare. Och den dagen blef ett stort gästabud anställdt på Ljungars slott.

819 När det led emot aftonen och alla voro glada, hördes oförmodadt hornstötar utanför porten, och den halfrusige väktaren tillkännagaf, att en främmande riddare, åtföljd af tjugu hofmän, begärde tala med borgfrun.

820 »Hvilket vapen för han i skölden?» frågade fru Ursula.

821 »En blodröd engel med svart örnhufvud och liffärgade händer i hvitt fält»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Malko, som spejat i vårdtornet.

822 »Det är Djeknarnes vapen*)Detta sköldemärke fanns upphängdt i Nousis och Borgå kyrkor. Andra grenar af samma berömda slägt förde i skölden tre sjöblad eller tre sexuddiga stjernor.. Och eftersom de äro befryndade med biskopen, skola vi höra hvad klerkerne ha att förkunna oss»,konsekvensändrat/normaliserat sade herr Sten.

823 Förhållandet var att riddar Lydik Claesson, sedan han fört sin röfvade fröken från Nådendals kloster i säkerhet till sin vän och frände riddaren Ivar Fleming på Kumo gård, ansåg sig af riddarepligt och ära förbunden att uppfylla det vådliga uppdrag, som biskopen gifvit honom. Han erhöll dertill utan svårighet tjugu af herr Flemings hofmän och infann sig nu, sedan han förnummit herr Sten vara på Ljungars, att utföra sitt ärende.

824 Fru Ursula, åtföljd af herr Sten och några välbeväpnade män, infann sig strax på muren och sporde den främmande riddaren hvad han hade att säga dem.

825 Riddaren med det berömda Djeknevapnet på skölden lät derpå ytterligare blåsa i sitt horn och frågade om han hade framför sig Sten Knutson, herre till Letto, och den äreborna fru Ursula, riddaren Bo Knutsons maka.

826 Herr Sten svarade att budbäraren deruti icke misstog sig och tillade gäckande, att det vore honom kärt, om biskopen i Åbo funnit för godt att skicka honom, herr Sten, en påse med absolution, ty han hade just i dag ätit klosterlax och ämnade vid tillfälle äfven dricka klosteröl, ifall ej hans helighet hade någonting deremot.

827 Den främmande riddaren aktade icke på detta gyckel utan sänkte sin lans mot marken och talade med hög röst, så att han kunde höras långt inne på borggården:

828 »Jag Lydik Claesson till Kankas**)Djeknarne skrefvo sig till Kankas, innan denna sätesgård, troligen genom giftermål, öfvergick till Hornarne., riddare i Guds, den helige jungfruns, sankt Olofs, sankt Eriks och sankt Henriks tjenst, förkunnar dig, Sten Knutson, som kallar dig herre till Letto samt riddare och adelsman, hvilket ännu återstår att bevisa: Min höge, nådige och ärevördige herre, Arvid, med Guds nåde och den helige fadrens stadfästelse biskop i Åbo, låter genom mig säga dig, att du är anklagad för brott emot landets frid och kyrkans egendom: hafvandes svikeligen och med våld låtit bortföra ädle och äreborne junkern Birger Boson samt ädla och äreborna jungfrun Beata Bosdotter från deras rätta, lagliga vistelseort och dem förhållit i ditt röfvarenäste; hafvandes vidare föröfvat våld och orätt mot fredlige vägfarande, stadde i deras rätte ärender; ändtligen ock med eld förhärjat, med hugg sårat, dödat och misshandlat kyrkans underhafvande i Myllyranta by samt gods och rätte bohag deras frånhändt dem som en niding och rånare, det allom kunnigt är; för hvilket allt min nådige herre, såsom kyrkans beskyddare och landsens frids väktare genom mig låter stämma och kalla dig att nionde dagen härefter stånda till ansvar inför högbemälde herre och biskop uti hans borg Kuustö vid Åbo stad. Och der som du icke hörsammar denna stämning, förklarar jag dig för hvars mans niding samt ovärdig att bära ridderskapets namn och äretecken; viljandes detta bestyrka mot eho det vara må med lif och blod, med lans och svärd, till häst eller till fots, i Guds och den heliga jungfruns namn; så sannt mig Christ och sankt Henrik hjelpe till lif och själ.»konsekvensändrat/normaliserat

829 Med dessa ord kastade riddar Lydik sin handske till marken, höjde åter sin lans och afbidade svaret.

830 För herr Sten hade hans tal redan synts alltför långt, och fru Ursulas närvaro, kanske äfven de tömda välkomstbägarne, voro icke synnerligen egnade att tämja denne herres obändiga sinnelag. I stället för svar ryckte han armborstetoriginal: armbostet af närmast stående bågskytt på muren, lade an och sände i blinken en hvinande pil mot herr Lydiks hufvud. Med en gäll klang slog pilen in i riddarens framräckta sköld, genomborrade den blodröda engelns hjerta och trängde än vidare in genom harnesket, der den blef fastsittande i hans venstra skullra. Ett högt rop, å ena sidan af jubel, å andra sidan af hämd, helsade detta försåtliga skott, hvars styrka och snabbhet var egnadt att väcka alla bågskyttars beundran.

Avsnittet publicerades 3/6 1862:|2|

31. Om herr Sten Knutsons envig med riddaren Lydik Claesson Djekne samt om en oväntad gäst, som dervid infann sig.

831 Riddar Lydik Claessons vackra drag förvredos ett ögonblick under det uppslagna hjelmgallret, mera kanhända af harm, än af smärta. Han utdrog pilen, bröt den i stycken, slungade den mot muren och ropade:

832 »Såsom jag bryter denna sköra, förrädiska pil, så bryter jag härmed Sten Knutsons ära och förklarar honom för en falsk niding, som han ock är. Jag tager alla som här stå till vittne på stämningen och huru Sten Knutson har svarat derpå. Hvad angår den ärade frun af Ljungars ...»konsekvensändrat/normaliserat

833 »Skjut ned honom! Han skymfar eder borgfru!» hör|3|des herr Stens röst uppe på muren, och snart susade åter tre eller fyra pilar från besättningens bågar. Herr Lydik, som nu var bättre beredd, visste dock skickligt uppfånga dem uti sin sköld och fortfor derpå med stadig stämma:

834 »Hvad angår den ärade frun af Ljungars, sänder henne min nådiga herre biskop Arvid den vördsama helsning, att hon täcktes emottaga en af hans klerker, som kommer att begära af henne ett enskildt samtal.»konsekvensändrat/normaliserat

835 »Helsa din nådiga herre»konsekvensändrat/normaliserat, svarade herr Sten, »konsekvensändrat/normaliseratatt om han i egen person begär inträde, skola vi bjuda till att undfägna honom efter bästa förmåga; men som vi icke ämna låta skrifta oss af hans klerker, så torde en sådan komma bättre rakad härut, än han kommer härin.»konsekvensändrat/normaliserat

836 Emellertid hade Flemings ryttare, rådville och uppbragte, dragit sig tillbaka ur pilhåll från murarna. De voro icke försedde med bågar och kunde icke besvara den förrädiska helsningen. Herr Lydik ensam fortfor att hålla stånd inom skotthåll, likgiltig för de pilar, som tid efter annan slogo in i hans sköld. Han väntade icke heller länge förgäfves. Hvad man än sagt om herr Sten, var brist på mod en beskyllning, hvilken han minst förtjenade. Hans något rusiga folk hade behöft tid, för att sadla sina hästar och pådraga sina aflagda rustningar. De voro nu färdige och, i förening med fru Ursulas folk, inemot trettio välbeväpnade hofmän, således öfverlägsne den anfallande styrkan. Men emedan Flemingens ryttare voro kände som dugligt och krigsvant folk, fann herr Sten rådligt att icke utan nödfall låta det komma till handgemäng. Han ryckte således ut i god stridsordning, men lät sina män göra halt vid den fällda vindbryggan, upptog med lansspetsen herr Lydiks handske från marken och red så ensam, försmående andra vapen än svärdet, emot sin väntande fiende.

837 »Bigta nu dina synder, storskrytande pojke, ty lefvande kommer du icke från detta ställe!» ropade herr Sten med fruktansvärd stämma.

838 En strid till häst begynte, enligt regeln, med lans; men när herr Lydik såg sin motståndare gripa till svärdet, bortkastade äfven han lansen och drog på samma gång sitt. Svårigheten vid en sådan fäktning bestod i att på engång sköta tygeln och skölden med venstra handen, medan så mycket berodde på hästarnas vana och ryttarnes skicklighet. Den af de stridande, som lät sin fiende komma på flanken eller på ryggen, var nästan alltid tillspillogifven.

839 Det visade sig snart, att herr Lydik icke var en ovärdig elev af Svante Stures berömda väpnareskola. Ehuru sårad i axeln, förde han sitt vapen med en vighet och skicklighet, som skulle gjort honom fullt vuxen hans vida starkare fiende, derest han ridit sin egen häst, som var van vid hans tygel. Olyckligtvis hade han nödgats qvarlemna denna vid flykten från Nådendal och red nu en af Flemingens ovigare stridshästar, som ej varit med om sådana äfventyr.

840 Sviken i sitt hopp att nedhugga ynglingen uti första anloppet, kastade herr Sten sin häst åt sidan, vände derefter tvärt tillbaka och red med sådan häftighet in på sin motståndare, att herr Lydik icke hann vända i tid, utan fick i detsamma ett enda förfärligt och krossande svärdshugg innanför skölden, tvärsöfver den förut sårade venstra axeln. Detta hugg, som kunnat fälla en tjur till marken, var mer än hans goda flandriska rustning kunde emotstå. Det svindlade för hans ögon, skölden med den blodröda engeln sjönk ur hans förlamade hand, och ett nytt hugg, denna gång öfver sidan af hjelmen, kastade honom sanslös och hufvudstupa ur sadeln till marken.

841 »Låt bli att en annan gång bryta Sten Knutsons ära!» ropade herr Sten triumferande och sprang af hästen, i afsigt att med ännu en nådestöt fullborda sitt blodiga värf, då i detsamma Flemingens ryttare sprängde fram, för att rädda sin anförare. Båda partierna hade härintills varit overksama åskådare af det skarpa enviget; nu red herr Stens folk från slottssidan till hans hjelp, och det dröjde ej länge, innan striden var allmän, – en af dessa vilda enskilda fejder, som så oftaoriginal: oft blodade landet under Sturarnas tidehvarf. Man anföll å båda sidor med lansar och hillebårdar; höga rop upphäfdes; herr Sten blef trängd från sin fallne ovän och tvungen att åter kasta sig upp i sadeln.

842 Borta på muren stod fru Ursula, betraktande striden med trotsigt, föraktligt smålöje. Den svarta topasen glimmade på hennes bröst i skenet af aftonsolen; hennes mörka ögon sköto blixtar, och liksom hade sjelfva himlen velat besanna den vidskepliga sägnen om Ljungars slägtskap med blixten, begynte en dunkel molnvägg stiga i vester och utsända bleka eldstungor öfver de skogbevuxna höjderna.

843 Herr Stens folk anföll med häftighet, och deras anförare högg in med en tapperhet, som varit värd en större valplats. Hans väldiga svärd fällde utan förskoning den ena efter den andra bland Flemingarne, som steg för steg drogo sig undan i god ordning med den sårade riddaren mellan sig.

844 De hade icke väl hunnit ur sigte från slottsmuren, innan de trängdes så hårdt af öfvermakten, att deras linie blef bruten och det liknade sig för dem till ett afgjordt nederlag. Fyra hästar galopperade bort med toma sadlar; fyra ryttare höllo sig, svårt sårade, med möda i sadeln, och herr Sten fortfor att bana sig väg till den sårade, hvarifrån snart ingen mer tycktes i stånd att afhålla honom.

845 Då visade sig på vägen från Myllyranta en liten trupp af fem ryttare, anförde, som det tycktes, af en munk, ty den resliga gestalt, som red främst uti skaran, bar öfver axlar och hufvud den svarta yllekåpan. När dessa ryttare blefvo striden varse, sporrade de sina hästar och redo i snabbt traf till stridsplatsen, der de genast kastade sig med fällda lansar mot herr Sten och hans folk. Flemingarne fingo andrum, vände om och begynte i sin tur att angripa.

846 Så ringa denna förstärkning var, så afgörande blef dess ankomst för stridens utgång. Herr Stens folk ansåg de nykomne för en förtrupp af biskop Arvids skaror, som skyndade herr Lydik till hjelp, och sprängde efter en kort fäktning, med lösa tyglar tillbaka till slottet.

847 I denna förmodan styrktes Ljungars- och Lettofolket deraf, att munken, som anförde de främmande ryttarne, höll i början, likgiltig, stilla vid skogsbrynet. Man tog honom för biskopens sändebud, hvars ankomst herr Lydik på förhand tillkännagifvit.

848 Denne tyste åskådare hade placerat sig vid vägen åt Ljungars sidan, så att hvarochen, som ville ditåt, måste passera tätt förbi honom. Orörlig och känslolös, såg han den ena efter den andra fly förbi. Endast herr Sten fortfor ännu, trotsig och ensam bland de sina, att fäkta mot Flemingens ryttare.

849 Då red munken helt långsamt fram, i det han vinkade åt ryttarne att upphöra med striden. Liksom efter en tyst öfverenskommelse drogo sig alla tillbaka och lemnade herr Sten ensam på vägen med den okände ryttaren.

850 Herr Sten fann emellertid för godt att nöjas med sin seger i enviget och sporrade sin häst för att följa de andra till slottet. Men den reslige munken spärrade vägen för honom.

851 »Hvad nu, klerk, har du mer än ett lif att förlora?» utropade herr Sten otålig, i det han sökte att rida förbi.

852 I stället för svar framdrog munken ett långt slagsvärd under sin kåpa och högg herr Stens häst med ett så tungt hugg öfver nacken, att hufvudet nästan skildes från kroppen och häst och ryttare tumlade öfver hvarandra uti en ström af blod.

853 För en man, som kunde utdela sådana hugg, hade det varit en lätt sak att i en sådan ställning göra slut på herr Sten. Men munken begagnade icke sin fördel; han rörde sig icke vidare, tilldess att riddaren, ursinnig af vrede, gjort sig lös ifrån stigbyglarna. Då sprang äfven han af hästen, och så stodo de ett ögonblick, båda till fots, betraktande hvarandra med fiendtliga blickar.

854 »Skallota skurk!»konsekvensändrat/normaliserat ropade herr Sten, »konsekvensändrat/normaliseratdu har dödat min goda häst, och nu skall jag lägga ditt hufvud vid hans!»

855 »Spara dina ord, Sten Knutson, och bruka hellre ditt svärd, ty vid sankt Henriks ben, du har aldrig behöft det så väl som i dag!» svarade munken, i det han slog kapuschongen tillbaka och blottade under densamma en riddares hjelm.

Avsnittet publicerades 7/6 1862:|3|

32. Huru enviget aflopp emellan de två riddarne samt om Ljungars flicka och det sorgliga öde, som följde Ljungars ätt.

856 »Klerk eller lekman, i dag skall du pröfva en Ljungars klinga!» utropade herr Sten och trängde med så hastiga hugg på sin motståndare, att denne, som var utan sköld, behöfde en utomordentlig skicklighet att värja sig sjelf. Herr Sten vann dock ingen fördel; tvärtom kände han armen tröttna, och alla hans hugg slunto mot den okände riddarens rustning och svärd likasom mot en yta af glas.

857 »Jag ger dig fem minuter att draga andan»,konsekvensändrat/normaliserat sade den okände.

858 I stället för svar riktade herr Sten ett så kraftigt hugg mot sin fiendes hufvud, att hakremmen brast och hjelmen föll af. Riddaren i munkkåpan stod nu der med blottadt hufvud, ett blekt och bistert anlete, omgifvet af grånade lockar. Det var herr Bo Knutson, herre till Ljungars.

859 Vid denna oväntade anblick greps herr Sten af en vild förskräckelse. Han stirrade ett ögonblick på sin broder liksom på en gengångare från de döde.

860 »Du har låtit döda min son Knut»konsekvensändrat/normaliserat, sade herr Bo. »konsekvensändrat/normaliseratMen du är min bror, jag ger dig fem minuter att bereda dig till döden, och jag vill låta läsa messor för din själ.»konsekvensändrat/normaliserat

861 Herr Sten fick nu plötsligt lif och rörelse, men ej för att strida, utan för att fly. Han kastade ifrån sig svärd och sköld och flydde i ilande språng inåt skogen, i hopp att på en omväg undkomma till slottet.

862 Herr Bo förföljde honom, mindre snabb, men också mindre uttröttad. Ryttarne sågo dem försvinna mellan träden; herr Bos folk, och främst bland dem David, följde på afstånd de båda riddarne. De jagade hvarandra som varg och vallhund; de fördjupade sig alltmera uti den täta skogen.

863 Om en stund fann sig David långt skild från sina följeslagare och kunde endast af granarnas prasslande ana den väg, som de båda bröderne, förföljarn och flyktingen, tillryggalade i skogssnåren. Den stackars gossen hade blott en tanke, den att hjelpa herr Bo, och utan att veta huru, befann han sig slutligen tättinvid Ljungars källa.

864 Källan var torr, så torr, som hade aldrig ett droppe vatten sipprat öfver dess mossiga stenbotten. Den gamla krokiga tallens skugga föll lång på den rödlätta, af blixten splittrade klippan. Aftondimman uppsteg som ett flor öfver den sanka marken, daggen glittrade redan på alla grässtrån. Allt liknade den qväll, då David sednast besökte stället med Ljungars barn. Men Davids hjerta klappade af det häftiga språnget. Herr Bo hördes ej af; herr Sten syntes ej till. Allt tycktes så tyst och fridfullt uti den lilla dalen.

865 »De måste likväl ha sprungit hitåt»konsekvensändrat/normaliserat, sade han till sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratSe der ett fjät i den fuktiga mossan! Der en afbruten gren! Der en svärdslida; det är herr Bos! Och der – »konsekvensändrat/normaliserat

866 Men David hade icke mod att utsäga ordet. Han stod knappt tjugu steg ifrån klippan och såg tydligt en syn, som icke var honom obekant. När den nedgående solen sken genom löfven på dimman och klippväggen, uppstod der densamma hvita gestalten, som tycktes hafva sitt rätta hemvist i denna ödsliga dal. Han kunde ej misstaga sig: det var Ljungars flicka med den hvita klädningen, det gyllne bältet och de röda strumporna. Hennes vanligen trotsiga och gäckande uppsyn var nu bistrare än förr och liknade ett egensinnigt barns, som trampat sönder sin favoritdocka. Hon stod orörlig med till hälften bortvändt ansigte, och David tyckte sig förnimma följande ord eller sång, hvilken måhända icke var annat än nattvindens sakta sus i den gamla tallens knotiga grenar:

konsekvensändrat/normaliseratSvarta klinga, röda klinga,

Röda nål i björnens bringa,

Hvem har furans krona brutit?

Hvem har örnens vinge skjutit?

Hvem har bräckt

Klippans drägt?

Svarta klinga, röda klinga,

Röda nål i björnens bringa!konsekvensändrat/normaliserat

konsekvensändrat/normaliseratIcke vet det döda stålet

Hvart ett öde länkar målet.

Icke vet den sky, som duggar,

Hvilka nejder han beskuggar.

Blinda stål!

Blinda mål!

Icke vet det döda stålet

Hvart ett öde länkar måletkonsekvensändrat/normaliserat.

869 Oaktadt det egendomligt vilda, hälften klagande, hälften hånande uti denna sång, hade vanan vid det sällsama väsendets anblick småningom återgifvit David så mycket mod, att han vågade fråga hvar han kunde finna herr Bo. »Du måste veta det, du!»konsekvensändrat/normaliserat tillade han. »konsekvensändrat/normaliseratÄr du Ljungars vän, så beskydda min herre och låt icke den grymme herr Sten förgöra honom!»

870 Töckengestalten vid klippan tycktes dock icke skänka minsta uppmärksamhet åt hans uppmaning, utan fortfor (ifall det verkligen var hon som sjöng) att blanda följande ord i det alltmer tilltagande bruset af vinden i trädens grenar:

konsekvensändrat/normaliseratKom, du blanka, kom, du röda

Luftens svärd, att allt föröda!

Blinka genom himlens fästen!

Hugg i stycken mordets nästen!

Hugg ett bål,

Luftens stål!

Kom, du blanka, kom, du röda

Luftens svärd, att allt föröda!konsekvensändrat/normaliserat

872 Vid dessa ord förvredos gestaltens drag och blefvo allt otydligare, tilldess att slutligen blott den nakna klippväggen upptog synlinien. Det tycktes som ville de mörknande åskmolnen lyda besvärjelsen, ty knappt hade de sista orden dött bort i vinden, innan en blank eldstunga, åtföljd af det skrällande ljud, som vanligen antyder att åskan slår ned, sågs glimma öfver den högsta furan på höjderna bortom bäcken. David betogs af en ny fruktan. Dröja kunde han icke, men fly ville han ej heller, innan han funnit sin herre. Han sprang upp på den motsatta höjden: intet spår, intet ljud. Han återvände till dalen, han undersökte ånyo fjäten i mossan. De ledde till andra sidan af klippan, samma gräsvall, på hvilken Birger och Beata för två veckor sedan intogo deras glada aftonmåltid. Gräset var nedtrampadt och fläckadt af blod. Litet längre fram, bakom den krokiga tallen vid klippan fann David hvad han sökte, men på ett sätt, som uppfyllde honom med bestörtning och fasa.

873 Båda bröderne, herr Bo och herr Sten, lågo förblödda på ljungen. Herr Sten måste, då han icke mer fann någon utväg till flykt, hafva värjt sig förtvifladt. Han låg der med klufven skullra, och hatet i sina förvildade, vanställda drag; men äfven herr Bo låg vid hans sida, fallen för djupa sår, och hans vackra grånande lockar hade blifvit afskurna af ett hugg öfver venstra tinningen, så hårdt, att herr Stens svärd hade brustit dervid. Två tappre män, två väldige, stridsvane krigare, som under lyckligare tider hade kunnat segra och blöda med ära för fäderneslandet, lågo här stupade utan ära, utan seger, fallne i brodermördande tvekamp för enskildt hat och hämd i detta laglösa, blodiga tidehvarf, som ännu icke förmått att binda sjelfhämden vid domstolarnas skrank och som tycktes hafva samlat inom sig alla medeltidens fejder, för att låta den förste Gustafs kommande dagar framstå i desto klarare ljus.

874 David kastade sig öfver sin fallne herre och sökte med alla de medel han kunde upptänka att återkalla honom till lifvet. Det var förgäfves. Herr Bo hade slutat sina jordiska strider och gått att återfinna sin äldste son, hvars död han, till sin egen ofärd, så bittert hämnats.

875 Undertiden hade ovädret utbrustit med en häftighet, som äfven i dessa höjdrika, af åskan ofta hemsökta trakter var något ovanligt. Den af blixten träffade furan hade fattat eld uti kronan, och stormen hade kastat dess brinnande barr öfver närmast stående granar och tallar. Från dem spred sig elden uti den torra ljungen, hvilken frasade upp som halm, och närd af detta rikliga tändämne, slingrade sig lågan, dämpad, men icke släckt af regnet, i en bred trekant med en smal eldstunga i spetsen, vidare uppåt höjden. Snart blef det omöjligt att uthärda i den qväfvande rök, som drefs åt det håll, der David i det längsta sökte att åtminstone berga sin döde herres kropp ur lågorna. Med bedröfvadt hjerta nödgades han öfvergifva detta försök, i det han medtog herr Bos svärd och skyndade derpå att återfinna sina i skogen förvillade följeslagare.

Avsnittet publicerades 10/6 1862:|3|

33. Huru biskop Arvid intågade uti Ljungars slott och dömde öfver dess invånares öden.

876 Emellertid hade fru Ursula, utan aning om att hennes för död ansedde make varit henne så nära, af de flyende ryttarne blifvit bedragen med ryktet att biskop Arvid var med en stor krigsmakt i antågande emot slottet. Hon hade genast låtit uppdraga vindbryggan, ladda fältslangorna med stenar, reparera murarnas brister och i öfrigt vidtaga sådana åtgärder, som tiden medgaf för slottets försvar. Herr Stens uteblifvande oroade henne; men då hon kände att han var lika slug som djerf, hoppades hon ännu att han ville komma henne till hjelp med de anhängare han här och der hade spridda i skogarna.

877 På aftonen utbröt ovädret, och röken af skogselden framträngde ända till slottet. Fru Ursula utsände kunskapare, men de återvände med oförrättadt ärende, emedan Flemings ryttare noga bevakade alla utgångar. Så förgick natten och hela påföljande dygn.

878 Men på tredje dagen efter de händelser, som beskrifvas i föregående kapitel, fogade ödet så, att det första falska ryktet till en del blef sanning. Biskop Arvid antågade visserligen icke med en stor krigsmakt; men han hade efter herr Bos afresa från Nådendal råkat i stora bekymmer om utgången af denna fejd, som på visst sätt rörde kyrkans intressen. Och då han tillika förnam att riddar Lydik tagit vägen till Kumo, erinrade han sig att en visitationsresa åt dessa nejder och på återvägen till Raumo kloster och klosterskola vore af behofvet påkallad. Han medtog derföre en svit af omkring 40 personer, hvaraf hälften beväpnade, och begaf sig ofördröjligen på väg, jemte Birger och Beata, dem han tog under sitt beskydd på resan till Ljungars.

879 Undertiden hade David med ett ilbud underrättat biskopen om det olyckliga enviget vid Ljungars källa; en underrättelse, som så betydligt påskyndade biskopens färd, att han redan tredje dagen på aftonen anlände till Myllyranta och efter en natts hvila begaf sig följande morgon med sitt väpnade följe, förstärkt af omkring tjugu man ifrån byn, till Ljungars slott.

880 Fru Ursula hade haft en orolig natt. Herr Sten blef borta, dunkla rykten gingo om herr Bos återkomst,original: åkerkomst, Malko var icke att lita på, besättningen visade tecken till rädsla och begynte redan tala om att uppgifva borgen, hvilken ingalunda var i stånd att uthärda en belägring af öfverlägsen styrka. Men den trotsiga borgfrun litade utan tvifvel på någon hemlig konst, hvilken hon redan från ungdomen lärt af den gamle trollkunnige juden på hennes faders borg uti Liffland och som fullkomligt öfverensstämde med tidehvarfvets vidskepliga tro.

881 Så stodo sakerna, när fru Ursula, som nu fått kännedom om enviget vid källan, på fjerde morgonen efter striden såg de belägrandes lilla skara hastigt ökas till omkring 60 beväpnade män, som omringade slottet på alla sidor. Strax derpå skickades, enligt öflig sed, en trumpetare att uppfordra slottet.

882 Svaret lydde: »konsekvensändrat/normaliseratHelsa hans nåde och fråga när det har blifvit biskopens sed att med våld intränga i fredliga boningar och hota adeliga fruar med vapen och blodsutgjutelse. Helsa honom att allt våld är öfverflödigt, ty hela borgen står till hans nådes förfogande.»konsekvensändrat/normaliserat

883 Icke långt derefter nedfälldes vindbryggan, och biskop Arvid, omgifven af sin lifvakt, tågade in uti Ljungars slott.

884 Fru Ursula var honom till möte med slottets nycklar redan vid porten. Hon hade påtagit sin dyrbaraste sorgdrägt; hon hade klädt sig i sitt blidaste smålöje, under det att fruktan och förbittring herrskade i hennes hjerta. Alla hennes män hade nedlagt sina vapen på borggården; alla slottets dörrar stodo öppna, och en festlig måltid var anrättad i slottssalen. Det såg ut som en högtid, anställd för att fira en stor och kärkommen gäst.

885 Biskop Arvid lät icke bedraga sig. Han lät besätta alla utgångar, ställde vakter på murarna och drog försorg om att besättningen afväpnades ända till knifvarna, som de buro i bältet efter landets sed. Fru Ursula visade intet missnöje; hon var ödmjuk och undergifven, hon fann sig i allt; hon ställde blott oförmärkt så, att hennes stora skönhet lyste i den fördelaktigaste dager och omöjligt kunde förfela sitt intryck ens på en biskops sjufaldt bepansrade hjerta.

886 Och med hvilken moderlig ömhet hon fägnade sig att återse sina kära barn! Aldrig mer ville hon sända dem bort från sina ögon bland dessa gudlösa menniskor, som åsamkat henne och dem så mycket bekymmer. Ack, hon hade gråtit dagar och nätter, när hon förnam deras bortröfvande. Och då hade ödet ännu dertill pröfvat henne med förlusten af den bäste, den tappraste make, ridderskapets ära och prydnad, den stolte herr Bo, hvilken hon med glädje hade följt från sitt rikare hemland, för att dela hans enslighet uti dessa skogiga ödemarker! Herr Sten hade anhållit om hennes bemedling att försona sig med sin bror; hur kunde hon afslå en så prisvärd begäran? Men ack – och då följde åter en djup suck – ett grymt missförstånd hade gjort den goda afsigten om intet och medfört dem olyckliga utgång, hvilken hon aldrig skulle upphöra att begråta i hela sitt lif.

887 »Min fru»konsekvensändrat/normaliserat, sade biskopen, – ty hans hjerta var dock icke alldeles af sten; – »konsekvensändrat/normaliseratär det så som ni säger, så har man skändligt förtalat er, och jag skall icke vägra er all den upprättelse ni så väl förtjenar. Tillåt mig likväl säga eder, att herr Bos barn icke längre kunna qvarstadna under ert beskydd. Fröken Beata skall uppfostras i Nådendals kloster, och junker Birger skall få välja mellan adliga öfningar under herr Flemings tillsyn på Kumo gård eller lärda studier under min tillsyn vid Raumo klosterskola.»konsekvensändrat/normaliserat

888 »Således, nådige herre»konsekvensändrat/normaliserat, sade fru Ursula småleende, »konsekvensändrat/normaliseratanser ni mig icke mer hvarken för en trollpacka eller en mannamörderska?»konsekvensändrat/normaliserat

889 »Jag hoppas det»konsekvensändrat/normaliserat, svarade biskopen, »konsekvensändrat/normaliseratoch för öfrigt skall ni här, i ert ostörda lugn, kunna bevisa edert ädelmod genom att väl förvalta de faderlösas rättmätiga arf.»konsekvensändrat/normaliserat

890 Fru Ursula bet sig i läppen; hon kom ingen hvart med den stränge prelaten, men hon tänkte klokt: kommer dag, kommer råd.

891 »David»konsekvensändrat/normaliserat, sade biskop Arvid till den hurtige gossen; »konsekvensändrat/normaliseratdu har troget tjenat herr Bo i hans sista dagar. Dessutom har du vid ett visst tillfälle gjort dig välförtjent af kyrkans välsignelse. Vill du gå i min tjenst?»

892 »Måste jag då nödvändigt bli klerk?» frågade gossen.

893 »Nå, det vore väl icke så vådeligt, menar jag. Men trösta dig; man studerar sig icke till klerk på hästryggen.»konsekvensändrat/normaliserat

894 »Får jag då våga lif och blod i ers nådes tjenst?»

895 »Det torde väl hända; vi lefva i hårda och oroliga tider, min son.»konsekvensändrat/normaliserat

896 »Får jag också harnesk, ryggplåt och stålhufva som de öfrige hofmännen?»

897 »Du gör nog många vilkor. Men det förstås af sig sjelf.»konsekvensändrat/normaliserat

898 »Får jag också nyckeln till fånghvalfvet innanför källaren?»

899 »Tag den, din narr. Fru Ursula har sagt mig, att der finnes endast råttor.»konsekvensändrat/normaliserat

900 David skyndade bort och återvände om en stund med en liten askgrå, förfallen gubbe, som mera liknade ett spöke än en menniska.

901 »Goliath!»konsekvensändrat/normaliserat utropade fru Ursula. »konsekvensändrat/normaliseratMan har sagt mig, att du längesedan vore död.»konsekvensändrat/normaliserat

902 »Det vore väl intet under»konsekvensändrat/normaliserat, inföll David, »konsekvensändrat/normaliseratnär man i fjorton dagar gifvit honom saltadt bröd och icke en droppe vatten. Lyckligtvis hade Goliath en vän i viken, och det var floden, som lät då och då en stänk sippra in genom en remna i muren.»konsekvensändrat/normaliserat

903 »Det är första gången jag ser en sådan David vid sidan af en sådan Goliath»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde biskopen småleende. »konsekvensändrat/normaliseratMen ni, ädla fru – tillade han allvarsamare – hvad har ni att svara på denna beskyllning?»konsekvensändrat/normaliserat

904 »Att Goliath är en förrädare och denna gosse en lögnare, ers nåd ...»konsekvensändrat/normaliserat

905 »Nog, min fru! Ni sitter ännu qvar på denna borg; jag vill i det längsta vörda i er herr Bos maka. Men mins, att mitt öga följer er, att min arm räcker er och att ni en dag skall göra redo för Ljungars barns arfvedel!»

906 Fru Ursula höjde på axlarna. Hvad hon tänkte vet ingen, men det torde engång visa sig i fortsättningen af denna historia.

 

 

1. *)Devisen betyder: »Ljungar, blänker, blänker ånyo». Utgifv:s not.
2. *)Danska blodbatet i Åbo den 2 Aug. 1509.
3. *)Obebyggda utmarker; ordet till hälften finskt.
4. *)Biskop Hemmings ben »skrinlades» i Åbo år 1544, hvarigenom han till hälften erhöll ett helgons värdighet; men dertill fordrades ännu »kanonisation» eller högtidligt utropande af påfven i Rom, hvilket icke hann ske, innan reformationen kom med sitt streck öfver alla sådana tillställningar.
5. **)Dylika »tippagranar» brukas äfven som sjömärken vid kusterna ännu i dag.
6. *)Björneborg var en kungsgård, belägen närmare elfmynningen nordvest om den dåvarande staden, som först år 1558, på hertig Johans föranstaltande, blef dit flyttad närmare hamnen och sedermera fick namn efter gården.
7. *)Må Guds fiender förgås i deras synder. Herren skall slå dem med blindhet; de skola föröda hvarandra inbördes.
8. **)Den kalle vi en riktig politikus, som tjenar Gud så, att han på intet sätt gör djefvulen för när.
9. *)Stadna, jag ber, och minska farten, tilldess vi följa.
10. *)Proventer kallades den afgift noviser erlade för deras underhåll, intilldess att de vigdes till nunnor.
11. **)Må kättaren tiga medan de trogne arbeta i vingården.
12. *)Namnet skrefs ömsom Birgitta och Brigitta.
13. *)Detta sköldemärke fanns upphängdt i Nousis och Borgå kyrkor. Andra grenar af samma berömda slägt förde i skölden tre sjöblad eller tre sexuddiga stjernor.
14. **)Djeknarne skrefvo sig till Kankas, innan denna sätesgård, troligen genom giftermål, öfvergick till Hornarne.