Konungens Ridt.

Saga.

1 Frankernes konung Childerik kunde icke sofva. Hans tankar voro vakna och ville icke komma till ro; de häfde sig som ett haf i storm, än till himmelen och än till afgrunden. Ty ochså konungar hafva onda drömmar.

2 Konungen läste sakta böner för sig sjelf. Han ville besvärja sin oro, men den vek icke. Han måste mot sin vilja tänka på det samtal han varit med om vid midnatten, och det var detta som jagade hvarje blund från hans ögonlock.

3 Rikets mäktige Major Domusspråk: latin, Pipin, för sin klena vext den lille benämnd, hade dragit i härnad mot Thüringarne, och den unge konungen, hans myndling, var för ögonblicket fri. Childerik, ehuru vekligt uppfostrad, var en man af starka lidelser. Nu ville han begagna tillfället att spela konung på allvar och möjligen göra sig fri från den förhatade riksföreståndaren. På skogarnas vildsvin pröfvade han sitt unga mod, och blott hans faders gamle slottskapellan, den lärde klerken Bertram, eller hans egen trogna jagtkamrat, riddaren Leupichis, hade jemte drottning Theodolinda, någon makt öfver hans vilda sinne.

4 Konung Childerik och hans båda förtrogne, Bertram och Leupichis, hade vid moseldrufvans glöd långt efter solens nedgång språkat på slottsbalkongen i månskenet. De hade talat om den tid som nu var, och det var en tid full af stora krafter, men ochså full af stort våld. Många konungar hade störtats från thronen och förjagats från sina länder, många folk hade kufvats i hårdt tvång och andra söndersleto sig inbördes i laglöst sjelfsvåld. Leupichis hade sagt: herre konung, var på er vakt, ty furstarnes timma är slagen, och folket, som kronan gifvit, tager kronan af edert hufvud igen.

5 Konungen hade derpå svarat: icke har folket gifvit mig kronan, Gud har gifvit den, och Gud allena kan taga sin gåfva igen.

6 Men den gråhårige Bertram hade sagt: icke Gud allena, herre konung, ej heller folket allena har eder kronan gifvit, utan Gud igenom folket. Fördenskull om Gud låter eder dö och multna bort från eder krona, så lefver ändock konungen, sålänge folket lefver. Och om folket rycker kronan af edert konungsliga hufvud, så lefver dock konungamakten, sålänge Gud lefver, efter det är han som gjort menniskorna sådana.

7 Leupichis hade sagt: min herre och konung vördar jag, men sanningen vill jag ej förtiga. Jag är väl en olärd lekman, dock synes mig att den förste konungen fått sin makt af en folkförsamling och att den siste konungen kan afträda sin makt åt en folkförsamling. Och likasom det i fordomtima funnits en tid då ingen konung herrskat, så kan ock detta framdeles ske.

8 Bertram hade sagt: I faren vill, herr riddare; den tid har icke funnits, då ingen konung herrskat.

9 Leupichis hade sagt: det lärer den heliga skrift.

10 Bertram hade sagt: I skolen icke hålla eder vid namn. Änskönt i de äldsta tider ingen konung burit namnet, så fanns dock en sådan i hvarje by. Ty den förste fader var den förste konung, och den förste undersåte var denne faders förste son. Förstån I nu hvaraf jag slutar att konungamakten är allenast 30 år yngre än menniskoslägtet, och aldrig skall upphöra, så länge menniskor äro med hvarandra sammanknutna, fader med son och son med fader?

11 Leupichis hade sagt: ännu förstår jag icke.

12 Bertram hade sagt: sonen var sin fader tack skyldig för vård och spis och lärdom; derföre lydde han, och deraf uppkom fadersväldet. Många söner skötte sin faders sysslor och dem till biträde togos andre, som för sig sjelfva hade svårt att lefva: dessa alla blefvo tjenare, och så uppkom husbondeväldet. Men somlige husbönder voro mäktigare, emedan de hade flera tjenare och egodelar än andra: derföre gåfvo sig dessa andra under dem, än frivilligt, för skydd mot öfvervåld, än tvungne genom den starkares lystnad efter makt. Så uppkom konungaväldet. Dock är allt detta tre namn för samma sak.

13 Leupichis hade sagt: men om så är, förklara mig huru ett folk kan lefva utan konung i republik, och derunder blifva ganska stort och segerrikt, såsom de Romare blefvo.

14 Bertram hade sagt: om en grym fader förtrycker sina söner och tjenare, så kan det väl hända att de resa sig upp, för att döda eller förjaga honom. Och emedan de alla dertill bidragit, ha de alla lika rätt till väldet: derföre göra de bolag och öfverenskomma att det som de flesta vilja, det skall vara lag och rättesnöre för alla. Och för en tid kan det vara så. Men när nya tider komma och väldet vexer, splittras viljorna och bolaget faller åtskils, efter många styra. Då uppträder den klokaste och säger: gifven makten åt mig, jag vill göra allt hvad I viljen! Eller kommer den starkaste och säger: I sargen eder till döds, jag räddar er mot er vilja! Och för endrägtens skull finna sig de öfrige åter uti att en skall taga det gamla fadersväldet igen.

15 Leupichis hade sagt: skola då folken aldrig blifva visa nog att styra sig sjelfva?

16 Bertram hade sagt: de skola det, men genom konungen, såsom folkets enhet. Konungen skall icke säga: jag är folket; ty han är dock en svag dödlig och folket är odödligt. Folket åter skall icke säga: jag är konungen, ty folket talar, lider och känner genom de enskilde, som likaledes äro svage och dödlige och kunna fara öfvermåttan ville. Utan konungen skall vara folkets hand, och den handen skall folket ära. Så gå de båda sams.

17 Leupichis hade sagt: i sanning så är det.

18 Men konungen, som dertill lyssnat utan att tala och bister sett ut i den månljusa nejden, hade då stigit häftigt upp och slungat den grannt sirade silfverpokalen långt utom balkongens rand, så att den klingande nedföll i gräset på andra sidan om slottsgrafven. Moslervinet hade uppjagat hans vrede och han hade sagt: hvad menen I med detta? Är icke allt hvad konungen gör en lag?

19 Bertram och Leupichis hade båda svarat: herre konung, vi vete att I handlen konungsligt och vi vörda eder vilja. Men icke är eder vilja ensam lag.

20 Derpå hade konungen sagt: jag har hållit eder för mina vänner, och nu ser jag att I ären förrädare. I mitt djupaste slottsfängelse skolen I plikta för eder trolöshet! – Och ännu samma natt hade konungen låtit fängsla Bertram och Leupichis samt kasta dem längst ned i hvalfven som missdådare.

21 Sedan hade konungen kastat sig på sin bädd, men förgäfves sökte han sömnens ro. Ty han var en ädelt tänkande man, fast böjd för ett hetsigt lynne, och det smärtade honom mer än han ville låta märka, att han så blifvit osams med sina redbaraste män. Äfven lågo för hans sinne Bertrams ord: det förekom honom som vore de sanningen sjelf, och som hade den gamle mannens uppriktighet förtjenat en bättre lön. Men stoltheten bjöd honom stå vid sitt förhastade ord. Och han ville sofva.

22 Redan begynte morgonen gry, och ännu hade ingen blund kommit i konung Childeriks ögon. Då steg han upp, tog sitt kyller uppå, väckte sin kammartjenare och befallte honom att låta sadla Attila, den vildaste och skönaste springaren i konungens stall. Men sjelf gick han derförinnan sakta in i drottningens gemak. Hans hjerta|5| var beklämdt, han ville lugnas vid den unga makans anblick.

23 Månskenet föll in genom de trånga slottfönstren och kastade sitt magiska sken på det tunga silfverkrucifixet i nichen öfver den kungliga bädden. Der slumrade hon så huld och skön, den adertonåriga ljuslockiga Theodolinda, Lombardiske konungens dotter och Frankernas drottning sedan blott ett år. Två månader gammal, slumrade vid hennes sida den lilla Adalgisa, drottningens förstfödda. Konungen stod länge tyst och betraktade båda. Hans hjerta veknade till blida känslor; men ute på borggården hördes Attila skrapa mot stenarna sin jernskodda hof, och konungen skyndade ut.

24 Hundibert, hans stallknekt, höll med möda den frustande hästen. Hvad kommer åt Attila i dag? frågade konungen tankspridd.

25 Herre konung, jag vet icke, svarade knekten, men jag fruktar att här är något otyg på färde. Hela natten har han frustat och stampat i stallet, som vore han riden af onda andar, och när jag öppnade stallsdörren, lågo två stora halmstrån i kors öfver tröskeln. Skall jag gå att väcka någon af klerkerne, innan I riden ut, herre konung?

26 Munkeskrock! ropade konung Childerik och hoppade lätt i sadeln. Men han hade icke väl fått tyglarna i sina händer, innan Attila med blixtens hastighet ilade ut öfver vindbryggan och en sekund derefter var med konungen försvunnen för den uppskrämde knektens blickar.

27 Jungfru Maria och alla helgon bevare både häst och herre, mumlade Hundibert, i det han framtog sitt radband. Hetare arabiskt blod finns icke; men hvad är det jag alltid har sagt: hedningagåfvor ha ingen välsignelse med sig, och den otrogne hunden Abderrahman i Cordova hade väl sina skäl att förära min herre den besten. Sankt Martin bevare det vackra kreaturet. – Och Hundibert korsade sig mycket andäktigt.