Guldspöket

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 21/10 1857:|2|

Guldspöket.

Novell.

1. Vid röfvarekulan.

1 Hvar och en, som färdats stora vägen norrut från Tavastehus och icke tagit af åt venster till Tamerfors, erinrar sig säkert den stora mo, som utbreder sig öfver en stor del af Orihvesi och Ruovesi socknar och utgör den fasta muren emellan de stora och vidtutgrenade sjöarna|3| Näsijärvi, Kuorehvesi och Längelmänvesi. Den omgifvande trakten är vildskön, eller vild, om man så behagar, emedan väldiga åsar kanta sjöarnas stränder och mörka barrskogar, ännu föga berörda af yxan, öfverallt uppklättrat emellan klyftorna och spegla sina skuggor i de ensliga vattenytorna. Som vanligt, har den urgamla vägen ända till sednaste tider slingrat sig än uppför, än nedför alla åsar, höjder och klyftor, hvarföre trakten i alla tider varit af resande ansedd för besvärlig och vådlig att färdas uti; men på de sednaste åren, då man varit tvungen att skaffa arbetsförtjenst åt en mängd brödlösa menniskor, har man ganska välbetänkt företagit sig att kringgå eller genomgräfva de svåraste backarna i Ruovesi, hvarigenom den vägfarande visserligen förlorat en och annan vacker utsigt, men deremot vunnit betydligt i säkerhet och beqvämlighet.

2 Genom den egentliga mon, som begynner en knapp half mil norrom Orihvesi kyrka och vidare norrut genomskäres af landsvägen på inemot tre svenska lemma startmilskommentar sträcka, stryker en vild bergås, öfver hvilken den resande färdas uppå den ryktbara lemma start»paha virsta»kommentar strax norrom Kallenautio enstaka gästgifveri midtuti ödemarken; men för öfrigt är mon endast undantagsvis afbruten af backar och brådjup; större delen består af jemn och hård sandmo, bevuxen med ljung och väldiga furor och trotsande hvarje försök att civiliseras af plogen; hvarom allt den som behagar kan läsa mera i berättelsen om Toholampi med dess sägner och vyer ifrån den tavastländska ödemarken.*)Finnes införd i Hfors Tidn. 1850 N:o 83–85.

3 Mon har likväl ännu en märkvärdighet, hvarom omförmälde berättelse tiger, nemligen den s. k. »Ryövärin ruoppi» eller röfvarekulan, belägen till höger om vägen, när man kommer söderifrån, och några få steg söderom 10:de lemma startverststolpenkommentar från Ruhala gästgifveri. Den som ej känner stället far lätteligen förbi, utan att märka annat än den höga och täta barrskogen, som kantar vägen på båda sidor; men gör man sig den mödan att stiga af, finner man strax vid sidan af vägen, och till hälften skymdt af granarna, ett dystert brådjup, så tätt öfverskuggadt af klyftans väggar och de öfverhängande grenarna, att man der befinner sig i fullkomlig skymning och svalka midtpå den heta soliga sommardagen. Här, säger traditionen, hafva röfvare fordom haft sitt tillhåll och lurat på de vägfarande; mången marknadsresande har här blifvit plundrad på sitt välförsedda lass, mången linhandlare på sin för tillfället späckade börs, och understundom har väl oskyldigt blod äfven fläckat den bruna ljungen vid vägens sidor. Men röfrarne hafva dragit sig trygge för efterspaningar tillbaka i de djupa klyftor och dalgångar, hvilka från »Ryövärin ruopi» vidare sträcka sig inåt den stora skogen.

4 En afton i förra hälften af December månad år 183– rasade öfver dessa nejder ett fruktansvärdt yrväder. Vintern hade det året infunnit sig ovanligt tidigt, så att man redan i slutet af November hade klingande slädföre öfver hela landet, och icke ens den ryktbara lemma startAnders-mess-blidankommentar hade deruti gjort något synnerligt afbräck. Ett så starkt yrväder denna årstid kunde icke mången erinra sig, och det är antecknadt i krönikorna, att Tamerfors marknad, som inföll vid samma tid, led deraf ett stort förfång, att icke tala om alla de besvärligheter, som derigenom uppstodo för marknadsbesökarne sjelfve när och fjerran.

5 Vid denna elementernas strid var den stora mon ingenting mindre än inbjudande. Stormen hven med ett olycksbådande sus i de höga furorna, och hvirflar af snö insvepte deras mörka kronor likasom i ett hvitt fladdrande flor. Då och då hördes ett brak, som öfverröstade snöhvirflarnas hvin; det var någon af jättarne, som törhända för många somrar tillbaka blifvit svedd utaf skogselden och hvars hundraåriga, till hälften förkolade stam nu plötsligen brast, kullstörtad af väderilen. Mellan dessa brak, än nära, än fjerran, hördes tid efter annan det ängsliga tjutet af vargen, som,original: som öfverraskad af den tidiga vintern, blef tvungen att lemna ödemarkerna, för att snappa upp någon förlupen hund på vägarna eller möjligen stjäla sig till något fetare rof i byarna på slättlandet.

6 Vägen öfver mon blef innan kort igendrifvad och nästan ofarbar. När ännu dertill julmånadens mörker, ökadt af snötjockan, tidigt afbröt den korta dagen, blef nejden kring röfvarekulan i sanning så ödsligt vild, att inga traditioner om mord och plundring behöfdes för att derifrån afskräcka alla vägfarande.

7 Så mycket mera oväntadt var det derföre att på sena qvällen och i detta herrans väder höra klangen af bjellror norrifrån närma sig denna beryktade nejd. Det var likväl icke den raska taktmessiga klang, som ljuder så behagligt genom den frostiga luften en kall och månljus vinterqväll; snarare kunde man af dess långsamma och melankoliska ljud, som ofta afbrötos och emellanåt tycktes alldeles upphöra, sluta till en mödosam, knagglig och tungfotad färd, hvilken förmodan också vann en hög grad af sannolikhet genom vägarnas tillstånd nu under yrvädret.

8 Emellertid närmade sig bjellerklangen alltmera, och en hukande varg – ty andra åskådare funnos icke för tillfället vid röfvarekulan – kunde småningom urskilja konturerna af en s. k. koju-reki, eller lemma startbastmattkurkommentar, sådane som brukades i norra delen af landet, mödosamt bana sig väg genom de hopade drifvorna. Detta åkdon, hvars brist på ett prydligt yttre tillräckligt ersattes af dess rymlighet och beqvämhet i öfrigt, drogs af en enda häst och kördes af en kusk, som vadade bredvid släden ända till armarna uti snön. Emellanåt nödgades hästen af trötthet stadna, hvarvid kusken icke underlät att med sin breda skullra bakifrån lyfta kuren för att lätta den upp ur drifvan, och så kom släden åter i gång, men blott för att femtio eller hundrade steg derifrån ånyo sjunka i än djupare drifvor och påkalla än större ansträngningar. Man måste göra kusken den rättvisan, att han dervid sparade lika litet sig sjelf, som hästen, medan en alnslång skjutspojke, inkrupen uti en fårskinnspels, tilläts så godt han kunde sitta qvar uppå kusksätet. På det sättet fortsattes färden en stund framåt med den ihärdighet, som är det finska lynnet egen och som här var oundviklig, derest man icke ville tillbringa den långa natten i snö och ödemark.

9 På den punkt, der de resande nu befunno sig, hade de en mil bakom sig till Ruhala gästgifveri och nästan lika lång väg framför sig till Kallenautio. Utsigten att uppnå ett skydd mot det tilltagande ovädret var derföre ganska ringa, så mycket mer, som icke den minsta torpkoja eller annan menniskoboning var att skåda i denna öfvergifna nejd. Kusken fortfor derföre att streta framåt med den okufliga lemma startresignationkommentar, som hans belägenhet fordrade, tilldess att ett nytt och oöfverstigeligt hinder fullkomligt betog honom all utsigt att komma vidare.

10 En af dessa jättefuror, som nödgats böja sin stolta krona för stormen, hade i fallet stjelpt tvärsöfver vägen, hvarefter drifvorna innan kort hopat sig öfver dess grenar och stam, så att en hög vall af snö och ruskor gjorde all vidare framkomst omöjlig. Sedan kusken öfvertygat sig att vägen på sidorna om snövallen var likaså opraktikabel som tvärsöfver den, upphörde han med alla vidare försök och begynte med flegmatiskt lugn att flinta eld på sin pipa.

11 Inifrån släden hördes nu en något kärf stämma med otålighet fråga på finska hvad detta betydde. Mannen, som här beklädde kuskens vigtiga embete och sannolikt tyckte allt fjesk i denna stund vara öfverflödigt, fortfor att flinta, och då det skedde med frusna fingrar och fnösket icke var rätt tort, behöfde rösten derinne upprepa sin fråga, hvilket nu skedde i än barskare ton:

12 »Isak, – karl, hvarför kör du intekonsekvensändrat/normaliserat

13 Kusken hade emellertid fått eld, drog med välbehag ett par duktiga lemma startrökarkommentar, jemkade om seltyget, pådrog sina hundskinnsvantar, närmade sig kuren och svarade helt lugn: »för det att vägen är stängdkonsekvensändrat/normaliserat

14 »Rappa till den tusan och vräk honom ur vägen»!konsekvensändrat/normaliserat fortfor samma stämma i kuren, påtagligen i den tron att någon tavastlänning stoppat vägen med sitt lass och ej hade lust att gifva rum.

15 »På den der biter intet annat än stål och sexton mans styrka», svarade kusken i samma ton.

16 Nyfiket att se hvad detta kunde vara för en best till tavastlänning, sträckte sig nu ett tjockt hufvud fram ur släden, med den omsorg insvept i en väldig svart lemma startbahyttkommentar, att man, ifall det varit litet ljusare, knappt kunnat skönja mer derutaf än en stor röd näsa af ett mindre behagligt utseende. »Jag ser ingenting framför oss», sade det tjocka hufvudet, som ej kunde urskilja den hvita snövallen framför släden.

17 »Det tror jag nog», sade kusken lika flegmatiskt.

18 »Så kör på dåkonsekvensändrat/normaliserat återtog rösten från den svarta bahytten i en ton midt mellan förargelse och oro.

19 Denna förnyade uppmaning ansåg kusken troligen icke löna mödan att besvara, ty han begynte stillatigande aflösa betslet från hästens hufvud och beta åt honom en kaka bröd.

20 Det tjocka hufvudet syntes likväl icke böjdt att gifva sig lika tåligt tillfreds, utan vände sig till den lille skjutspojken frampå kusksätet och frågade om han visste huru långt det ännu kunde vara till gästgifvaregården.

21 »Vi äro nu först på halfva vägen»,original: vägen» svarade gossen, hackande tänderna på engång af köld och fruktan.

22 »Finns här ej någon stuga i närhetenkonsekvensändrat/normaliserat fortfor rösten allt oroligare.

23 »Hvad skulle här finnaskonsekvensändrat/normaliserat sade den lille betydelsefullt.

24 »Nå, hvar äro vi dåkonsekvensändrat/normaliserat

25 »Vid röfvarekulankonsekvensändrat/normaliserat – Dessa ord uttalades nästan hviskande.

26 »Prata du! Icke finns här några röfvare. Gå dit och bed gårdsfolket hjelpa oss fram, så skall du få drickspenningarkonsekvensändrat/normaliserat

27 »Hvad skulle der finnas för folkkonsekvensändrat/normaliserat

28 Det tjocka hufvudet sträckte sig nu så långt fram ur kuren, att hälften af dess tillhörande ännu bastantare kropp blef synlig, och förslösade en ström af vältalighet, på hvilken endast stormen och furorna tycktes lyssna: »Röfvarekulan! Det är omöjligt; finns här ingen polis i landet? Vill man kanhända mörda och plundra oss? Hvar bor länsman? Kör dit, Isak, vänd om på ögonblicket! Här måtte väl finnas någon länsman i närheten? Vänd om, säger jag, till Ruhala, och se åt, karl, att du har pisken i behåll, och sättoriginal: sättt dig icke på hattasken! När har man hört något sådant på vägen till Kuopio! Men det är icke ett godt hår i tavastlänningarna. Nå, karl, hvarför vänder du icke?»

29 »Det är så godt att frun lägger sig att sofva»konsekvensändrat/normaliserat, svarade kusken med samma lugn, som kunnat reta en sten. »konsekvensändrat/normaliseratHär komma vi hvarken fram eller tillbaka.»

30 Den ständigt tilltagande snöyran, som hastigt igensopade hvarje spår på den väg som släden tillryggalagt, tycktes blott alltför tydligt besanna dessa föga glada förhoppningar,original: förhoppninga, då en alldeles oförmodad utsigt yppades för de resande att möjligen komma ur deras kinkiga läge i natten och drifvorna.

Avsnittet publicerades 24/10 1857:|2|

2. Ett möte.

»Är det faster sjelf!»

31 Det som så oförmodadt åter lifvade den strandade slädens förhoppningar norrom snövallen, var ingenting annat än en ny bjellerklang söderom vallen. Ingenting mindre än ett underverk tycktes kunna befria de resande, och föga mindre än ett underverk var det också, att denna tid, på detta ställe och i detta oväder möta en annan resande. Likväl intogs det tjocka hufvudet, oaktadt dess karlavulna stämma, af en ny oro, som spordes i den förnyade uppmaningen »att Isak måtte se efter sin piske».konsekvensändrat/normaliserat »Och hör, Isak, bryt mig en lagom qvist utaf trädet der, så vill jag räcka den ut från kuren, likasom vore det en pistol.»

32 Isak mumlade något om att röfvare sällan brukade köra med bjellror, men lydde likväl befallningen. Medan han skar qvisten till någorlunda likhet med det vapen den skulle föreställa, hördes han yttra något att »frun borde nu riktigt lägga ut sin argaste röst, så skulle hin håle sjelf ej kunna skilja henne i mörkret från en gammal korpral».konsekvensändrat/normaliserat

33 Det ombonade hufvudets ägarinna – ty det hade verkligen en ägarinna – tycktes likväl ej finna sig alls mankeradoriginal: mankeradt af möjligheten att sålunda lemma startmisskännaskommentar, utan anmärkte godmodigt, »att hennes slägt i alla tider varit duktigare på qvinnosidan; och vore hon icke så ovig nu i pels och sex kjolar, så kunde hon väl taga sin karl i kragen så godt som någon ann; det vore min själ icke första gången».konsekvensändrat/normaliserat

34 »Jo, det kunna alla hennes bodbetjenter och ett tjog Savolaksbönder på köpet intyga», morrade Isak ånyo, medan han klef så godt sig göra lät upp på snövallen för att hålla utkik på den ankommande. »Han spar ej hästkraken, den der!» sade han till sig sjelf, när han till sin förvåning hörde bjellrorna klinga i raskt galopp genom de höga drifvorna.

35 Det dröjde ej heller länge, innan en liten lätt släde, dragen af två hästar, närmade sig vallen och stadnade ej förr än hästarne insjönko bland furans snöbetäckta grenar och förtvifladt bråkade att komma lös igen. Skjutskarlen, som körde släden och väl igenkände det illa beryktade stället, men icke beskaffenheten af det hinder som plötsligen reste sig i hans väg, började högljudt välsigna sig; och när han nu såg Isaks gestalt öfverst på vallen framskymta i snöyran, var det ganska förlåtligt, att han af alla krafter begynte skrika: »röfvare! Vakna, herre! Ser ni inte, att här är’ röfvare!»

36 Vid detta rop uppreste sig från bakre delen af släden en lång nedsnögad och sömnyr gestalt, famlade ett par sekunder med handen innanför pelsrocken och lyftade derefter ett litet mörkt föremål, som påtagligen gjorde bättre tjenst än den nyss skurna furuqvisten, ty i ögonblicket derefter small ett skott, och en kula susade så tätt förbi den hederlige Isaks hundskinnsmössa, att denne i häpenheten miste fotfästet och tumlade baklänges nedför snövallen.

37 »Jo, den fick knäppen!»konsekvensändrat/normaliserat ropade skytten hurtigt. lemma start»konsekvensändrat/normaliseratStryk med hästarnekommentar, stryk, min gubbe, så vi bli klara från det fördömda otyget framför oss. Låt dem visa näbben derborta engång till, så skall jag lära dem stänga vägen.» – Och vid dessa ord framtog han sin andra pistol, medan han tillika framsökte krut och kulor ur sitt lemma startresbältekommentar för att ladda ånyo.

38 »Hjelp! Hjelp! De ha skjutit ihjäl Isak!» hördes nu en yngre qvinnlig stämma gråtande ropa från kursläden norrom snövallen och ackompagnerades dervid troget af den lille skjutspojkens högljudda snyftningar. Men det välbekanta ombonade hufvudet måtte ansett det mera politiskt att visa ett kurage, som något motsades af den sväfvande rösten, ehuru den för tillfället antagit sina djupaste bastoner. »Hut, eländiga skurkar!»konsekvensändrat/normaliserat utropade den tappra frun. »konsekvensändrat/normaliseratAkten er för mina pistoler, och ... och ... tig du, Lisu, (här höjde hon rösten) våra karlar komma strax efter. Simon! Pekka! Jaako! Skynden er och slån ihjäl de bofvarne, som öfverfalla hederligt folk midtpå landsvägen!»

39 »Hvad är det de skrika derborta? Jag tyckte mig höra en qvinna ropa på hjelp», sade skytten på södra sidan om vallen till sin reskamrat, skjutsbonden.

40 »Det är någon stackare, som de fått i sina klor»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde gubben. »konsekvensändrat/normaliseratHör, nu ropa de på hela sitt anhang att komma och mörda oss. Låt oss vända om, herre; de höra säkert till samma rymmarband, som fångades i höstas af länsman och bönderne på Kaivando bro i Kangasala

|3|

41 »Vända om!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade skytten föraktligt. »konsekvensändrat/normaliseratHar jag tid att vända om, jag! Men låt oss vänta litet och se hvad de vidare företaga sig.»

42 Emellertid hade Isak kafvat sig upp ur snön och jemkade sig till släden helt oskadd och förbluffad, till icke ringa hugnad för dess uppskrämda invånarinnor. Utan att svara på deras frågor, gjorde han ett försök att vända släden, men deraf vardt intet.

43 »Isak, hvad företar du dig?» ropade den tappra frun med betydligen ökadt kurage, ty man vänjer sig äfven vid krig, och den goda frun måtte ha ansett Isaks återkomst som en till hälften vunnen seger. »Ha vi tid att vända, när Pellavoinen är oss så tätt uti hälarna!»

44 »Om jag bara visste att de ej vore flera än två!»konsekvensändrat/normaliserat svarade Isak tvekande. »konsekvensändrat/normaliseratMen höra de till rymmarbandet från Sveaborg, så ha de väl stulit sig hästar och komma flera efteråt.» – Händelsen vid Kaivando, der rymmarne råkade mellan två eldar och skott lossades och blod flöt å båda sidor, var den tiden ryktbar i hela landet och kan tjena läsaren till en förklaring på det ömsesidiga misstaget vid detta tillfälle.

45 »Låt oss vänta litet och låtsa som vi hade flera i följe!» återtog det ombonade hufvudet, i sin tur tvekande.

46 Man väntade således lemma starten gardespråk: franskakommentar på båda sidor vidpass en half timma, i det att hvardera partiet ansåg sig skyddadt af snövallen, som skymde och stängde dem från hvarandra. Till slut blef den resande söderom vallen otålig och företog sig, dock med spända pistoler, att rekognoscera terrängen, i det han i sin tur med mycken försigtighet uppklef på vallen. Till hans förundran var kojureki’n den enda misstänkliga syn, som der mötte honom. »Hvad f−n är ni för folk?» ropade han mera uppriktigt än höfligt åt det fientliga partiet på norra sidan.

47 »Hvad är ni sjelf för en skojare, som understår er att skjuta på hederliga marknadsresande?» genmälde från kuren det ombonade hufvudets barska stämma.

48 »Det var mig ena bestar till marknadsresande, att bege sig ut i sådant snöväder och bygga en snömur tvärsöfver vägen!» ropade åter mannen i pelsrocken.

49 »Skäms litet att skylla bättre folk än ni sjelf för det att en tall blåst kull öfver vägen!»konsekvensändrat/normaliserat svarades åter från kuren. »konsekvensändrat/normaliseratHerrn eller lemma startmunsjörnkommentar eller hvad han är för en landstrykare tycks fråga lika litet efter vädret som vi.»

50 »Jag har brådt om, jag.»

51 »Det ha vi också.»

52 »Jo, det tycks så på båda sidor!» sade mannen med pistolerna i en muntrare ton och klef så ned på norra sidan om vallen. Men icke förr såg den manhaftiga frun honom närma sig kuren, innan hon utsträckte furuqvisten och ropade: »menniska, om ni kommer ett steg närmare, så smäller det på fläcken!»

53 »Hvad pratar ni för dumheter!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast den andre skrattande och stack in sina vapen. »konsekvensändrat/normaliseratJag är student, heter Halm och kommer från Helsingfors. Jag tycker att det förslår?»

54 »I all verldenes tid! Karl Roderik Halm?»

55 »På spiken. Och efter min herre har den äran att känna mig, så torde jag få den äran att veta min herres namn. lemma startPositospråk: latinkommentar, en klockare, som reser att bocka sig för en vaccinatörssyssla? Eller en kronobefallningsman, hvars dristiga ärelystnad sträfvar ända upp till assessorstiteln? Det skall vara mig kärt, om jag kan stå till tjenst med min protektion; utan skryt har jag byråkratin på mina fem fingrar, jag har nu en tid bortåt studerat både dess späda frön och dess fullmogna frukter vid lemma startbostonbordetkommentar, och jag kan försäkra er att det kostat mig vackra lärpengar.»

56 »Rorik ... känner du ej igen mig?»

57 »Jag ser lemma starttituluskommentar för första gången. Eller rättare, jag ser ingenting alls för detta infama yrväder. Men jag hör desto mer ... och herrn är bestämdt en klockare.»

58 »Klockare? Skäms litet! Jag är ju din egen köttsliga faster från Uleåborg

59 »Är det faster sjelf! Åh tusan (jag kunde låtit bli att talaoriginal: tals om bostonbordet)! Nå välkommen, välkommen till röfvarekulan! Hur står till?»

60 »Jo men, såsom man kan vara till mods, fastnaglad midt i natten i skog och snö, när man helsas med krut och kulor utaf sin egen brorson. Ditt mottagande, kära Rorik, var ganska värdigt en röfvarekula.»

61 »Der föll en karl»konsekvensändrat/normaliserat, återtog studenten, synbart oroad af denna påminnelse. »konsekvensändrat/normaliseratJag måtte väl icke ha sårat någon?»

62 »Nej, min gosse, och det var sannerligen icke din förtjenst. Pojkar borde aldrig tillåtas handtera så farliga leksaker. Men se nu till huru du kan hjelpa oss åter på väg.»

63 »Och faster reser med bara en häst ... faster som hade råd att uppbåda hela socknen!»

64 »Skjuts kostar pengar, och 60 kopek banko för milen är ej att förakta, när man reser 58 mil till en marknad.»

65 »Och hvad för faster den långa vägen till Tamerfors, då faster annars brukar blott färdas till Kuopio marknad? Faster kör dessutom en krok; det hade varit närmare öfver Teisko

66 »Isarna bära icke ännu, och jag är rädd för backarna. Hvarföre jag reser till Tamerfors? För att köpa upp lin, kan du begripa. Kronan låter dela ut spånad i vinter, för att ge folket arbetsförtjenst efter den svåra missvexten, och när det så oförmodadt blef före, tog jag mitt parti och skickade några lass kaffe och socker förut, efter jag ändå måste lemma startlega fororkommentar för återresan. Icke förr fick Pellavoinen nys derom, innan han var mig lemma starti hamn och hälkommentar och hann upp mig vid Ruhala. Men jag lurade honom vackert. Jag låtsade beställa nattqvarter, men i stället beställde jag häst och tänker nu hinna före honom till marknaden.»

67 »Pellavoinen? Är det fasters rival»?

68 »Du må väl säga; han är den störste linhandlaren i Österbotten, och derföre ... men du har ännu ej sagt mig hvarföre du så här dags är ute på väg, och med två hästar! Pojke, pojke, är det att hushållakonsekvensändrat/normaliserat

69 »Hur ville jag annars komma fram uti yrvädret? Saken är den, att jag nyss hade bref af pappa. Din farbror i Storkyro är sjuk och har icke långt igen, skrifver han; res dit på ögonblicket. Hvad var att göra? Jag for ...»konsekvensändrat/normaliserat

70 »Hvad säger du! Är bror Sten så illa deran? Himmelens väder! Då är väl jag också tvungen att vända om med dig! Jag tänkte annars besöka honom på återresan. Han måtte väl icke låta narra sig att testamentera sin egendom till något lemma startbarmhertighetsverkkommentarkonsekvensändrat/normaliserat

71 »Barmhertighet har just icke förr varit hans svaga sida», genmälde brorsonen.

72 »Tig, Rorik, eller tala med mera respekt om din farbror. Ja, min själ får jag icke vända om, och det på fläckenkonsekvensändrat/normaliserat

73 »Men faster går säkert miste om en briljant affär. Tänk, nu slår Pellavoinen hela linhandeln under sigkonsekvensändrat/normaliserat

74 »Du har rätt, min gosse, ja, hvad skall jag göra!»konsekvensändrat/normaliserat utropade den driftiga frun uti half förtviflan. »konsekvensändrat/normaliseratEn affär på minst tusen rubel netto! Och likväl, när jag besinnar att bror Sten äger minst nittiotusen, och att någon skenhelig prest kunde förmå honom ... Nej, det går aldrig an, jag måste vända om, och det strax ... Isak, tag herrns båda hästar och spänn dem här för min kur. Sedan spänner du vår häst för herrns släde och sätter dig i och far till Tamerfors och bestyr om lassen och om linet. Dertill kan du använda pengarna för sockret och kaffet. Men kom ihåg, icke under 70 kopek marken för sockret och icke öfver 4 rubel pundet för linet. Se så, Rorik, min kära gosse, nu följas vi åtkonsekvensändrat/normaliserat

75 Dessa anordningar voro så raska och i så myndig ton uttalade, att studenten hvarken hann eller vågade göra några invändningar, och då nu äfven yrvädret upphört och gått öfver till blida, lät den tappra fruns beslut utan svårighet verkställa sig.

Avsnittet publicerades 28/10 1857:|3|

3. Familjen Halm.

»Faster tror då att han ser spöken?»

76 Vid det unga herr Halm lemma startnolens volensspråk: latinkommentar nödgades foga sig i sin kära fasters anordningar och utbyta sitt lyckliga oberoende mot äran att blifva hennes reskamrat och beskyddare, gjorde han en dygd af nödvändigheten, uppknäppte fotsacken och lyftade sin ena utanstöfvel till ett djerft steg, som skulle föra honom till den respektabla matronans sida i kursläden. Men hans förvåning blef icke ringa, när den goda tanten åter knäppte fast läderöglan i slädkanten och frågade något barskt hvad detta skulle betyda.

77 »Jag tänkte att faster skulle ha rum för mig uti kuren», svarade ynglingen helt menlöst. Inom sig tänkte han: »icke må nu käringen vara så tjock, att hon tar upp hela den breda kuren och vill låta mig sitta på kusksätet.»

78 Men fastern genmälde: »Om icke nutidens ungdom vore blind af tobaksrök, så kunde väl en ung flicka lemma startbilligtkommentar begära att ej bli ihjältrampad af sin herr kusin, rätt så byråkrabat han säger sig vara. Lisu, räck din hand åt kusin Rorik, så att han kan öfvertyga sig om att vi äro två här förut.»

79 Till åtlydnad af befallningen räcktes också genast en liten hand med ullvante på ut ur kursläden och möttes af unge Carl Roderik med mera öfverraskning än nöje. För att så gerna först som sist inviga läsaren i familjens hemligheter, må det tilläggas, att Carl Roderik ej var i okunnighet om föräldrarnes plan att göra ett lyckligt par af honom och Lisu Dahlman,original: Dalman, alldenstund hans far, konsuln, ganska riktigt uträknat, att slägtens förmögenhet likaså gerna kunde förenas på en hand, som delas på flera. Och då Carl Roderiks faster, fru Dahlman,original: Dalman, enka efter en man, hvilken börjat som kajutvakt, derefter passerat daggen och graderna ända till sjökapten och slutligen svingat sig upp till en betydande köpman i Uleåborg, icke rimligen kunde lemna sitt jordiska goda åt någon annan än sin enda dotter, var kalkylen så obestridlig, att endast ungdomens förstockade lättsinne kunde ha något att deremot invända. Då Carl Roderik emellertid ej sett sin kusin på flera år, var det förlåtligt, om hennes namn hos honom upplifvade hågkomsten af en liten och gänglig flickunge med lingult hår, urvext klädning, något röd näsa och munnen full af stora katekesen; hvilken hågkomst ej kunde vara särdeles lockande för en ung hufvudstadsbo, som redan varit omkring tjugufyra gånger dödligt kär och ännu icke förvärfvat sig nog lefnadsvett att uppskatta en god hemgift efter dess verkliga och klingande värde.

80 Det var således förklarligt, om också icke ursäktligt, att Carl Roderik räckte sin kusin handen med den uppriktiga föresats att vara så litet älskvärd som möjligt, och till en början knep han, efter några vårdslösa ord, med mera hård hand i ullvanten, än som just var förenligt med en kavaljers finkänslighet. Troligen väntade han att blifva knipen tillbaka, ty sådant hade mer än engång skett förut under små inbördes krig, när Lisu var barn. Men i stället lemnade Lisu vanten i sticket och helsade ett saktmodigt godafton med en röst, i hvilken Carl Roderik hvarken kunde igenkänna den moderliga basstämman eller den fordna långkatekesen.

81 »Lisu har varit borta förut, men hädanefter skall hon följa med mig på marknaderna»konsekvensändrat/normaliserat, sade modren. »konsekvensändrat/normaliseratEn rask flicka skall vänja sig att sköta affärer, och dertill duger hon mången gång bättre än en karl. Så har jag gjort, och när jag nu har Lisu, tänker jag afskeda min ena bokhållare.»

82 Carl Roderik var icke okunnig om, att de flesta köpmansflickor i de norra städerna ännu de första tjugu åren af detta sekel tjenstgjorde vid sina föräldrars handel som verklige bokhållare: sålde i boden, köpte på torgen, skötte korrespondens och reste med far eller mor på marknaderna. Denna sed hade väl vid tidpunkten för vår berättelse redan mycket aftagit i södra och medlersta Österbotten, men fortfor i Uleåborg och Brahestad, och Carl Roderik kunde således icke finna något ovanligt deri att Lisu skötte affärer och företog marknadsresor. Men med de åsigter han insupit i södra Finland och i sällskap med byråkrabaterna, som faster behagade kalla dem, kan man icke heller undra uppå, att kontoristbefattningen icke höjde Lisu i ynglingens ögon så, som fastern kanske beräknat. Han nöjde sig derföre med en kort lemma startkomplimentkommentar, uttryckande hans fägnad öfver att Lisu blifvit »så duktig», hvarefter han tillsvidare tog plats på kusksätet, med föresats att vid första tillfälle taga sig egen häst och släde och, såsom hans tankar föllo sig, »gifva käringen och hennes bokhållare f−n».konsekvensändrat/normaliserat Med denna lofliga föresats tände han en cigarr och låtsade icke märka, att vinden dref dess tjocka rökmoln direkt emot damerna inne i kuren.

83 Det är troligt att denna näsvishet under andra förhållanden ådragit honom den fasterliga vreden, oaktadt förtalet påstod att fru Dahlmanoriginal: Dalman icke sällan sjelf blef ertappad med en kort lemma startpipsnuggakommentar i sitt lejonagap; men nu var följden blott den, att fönstret nedfälldes för kuren, och så kom sällskapet utan vidare äfventyr kl. 2 på natten till Ruhala, der man beslöt att taga några timmars hvila.

84 Carl Roderik hjelpte pligtskyldigt sin faster ur släden, hvilket, i betraktande af den herkuliska ansträngning som fordrades för att sätta denna koloss i rörelse och afväga dess tyngdpunkt, med rätta kunde kallas en lemma startRappokonstkommentar. Det lyckades emedlertid öfver förmodan, och den unge mannen fann derefter artigheten fordra att bemöda sig äfven med sin kusin. Men hon hade förekommit honom och stod redan med ett lätt språng i den nyfallna snön. Man inqvarterade sig i den ryktbara stugan, der hvarje stol är olik den andra och der »giftasträdet», ett mästerstycke af den tyska trädsnidarekonsten, redan i decennier har väckt alla resandes beundran. En brasa upptändes, och man reqvirerade kaffe.

85 Det var icke utan en viss motvillig nyfikenhet Carl Roderik vid det flammande skenet af den grofva furuveden företog sig att granska sin unga kusin, hvilken han sist sett vid 12 års ålder och nu återsåg vid 16 år. Och då han ansåg fullkomligt öfverflödigt att lemma startkacherakommentar sina intryck för en marknadsresande dam, som troligen aldrig umgåtts med andra gentlemän, än bokhållare och deras vederlikar, fattade han kusinen i hand och behagade med kännaremin utlåta sig, att »Lisu vuxit och blifvit vackrare än sist; men han kunde ej begripa hvem hon bråddes uppå, när hon var så mager».konsekvensändrat/normaliserat

86 »Har ingen fara»konsekvensändrat/normaliserat, svarade modren. »konsekvensändrat/normaliseratNär jag var vid Lisus år, vägde jag knappt så mycket som hon nu väger, men förstånd och godt hull kommer med åren.»

87 Carl Roderik ryste. Denna smärta lemma startsylfidiskakommentar varelse, tänkte han, skall också hon en dag komma att väga aderton lemma startlispundkommentar! Sylfid! ...konsekvensändrat/normaliserat i sanning en alltför poetisk liknelse, för att passa rätt väl åt en lemma startmarknadsmamsellkommentar!

88 Men Carl Roderik hade föresatt sig att med en högst förnäm likgiltighet mot sin kusin genast från början afklippa alla planer, som faster Sabina – det var den goda fruns förnamn – möjligen kunde hysa på hans person, och vände derföre samtalet på farbror Sten i Storkyro. »Han är min gufar, och det var på hans uttryckliga önskan jag slagit mig på bergsvetenskapen. Det är en lång och krånglig kurs, som faster väl kan föreställa sig ...»konsekvensändrat/normaliserat

89 »Nå, att spränga berg, det tycker jag väl man kunde lära sig på mindre än ... låt se, när blef du student?»

90 »För sju år sen. Faster vet kanske ej, att jag nu före julen tog bergsexamen och väntar hvar dag min konduktörsfullmakt?»

91 »Gratulerar, min kära gosse, slit med helsan. Men hvad tänker du då företa dig, när du blir bergsman? Bråka upp myrmalm och smida tackjern, kan jag förmoda?»

92 »Bättre opp. Jag tänker att söka guld.»

93 »Åhå! Kanske bland våra finska gråstenar?»

94 »Stenar äro mångahanda, ser faster, t. ex. gråstenar, tegelstenar, skorstenar och så vidare. Torde hända att jag också kan finna de visas sten, som säges vara en guldsten. Åtminstone är det farbror Stens mening – ja, se den sten är intet kattguld han,original: kan, utan minst 20 karat. Han måste alltfrån sitt barnsöl ha fått en besynnerlig håg för bergväsendet. Alltnog, det är hans vilja, jag rättar mig derefter, och af billig tacksamhet för min lydnad gör han mig till sin arftagare.»

95 »Hm ... det vill säga, du förmodar det bara, min kära gosse?»

96 »Visst förmodar jag det. Hvarföre skulle han annars ha samlat och jag slösat. Det är ju helt naturligt ... ja, det vill säga, om faster ej har något deremot.»

97 »Du har då varit hos gubben de sednare tiderna och fått hans löfte?»

98 »Nej lemma startvasserakommentar, jag har ej sett honom sedan jag var fyra år gammal, och den tiden hade jag en grufvelig respekt för hans knöliga käpp och märkvärdiga stångpiske. Han skall allt vara en underlig karl, min vördade farbror. Folk säger hvarjehanda om honom, men det lär till slut ej vara annat än löst prat?»

99 »Jo men, det är icke så helt med den saken.»

100 »Hvad! Faster tror då verkligen att han ser spöken?»

Avsnittet publicerades 31/10 1857:|2|

4. Hvad folket sade om guldspöket.

»Han måtte väl aldrig ha förskrifvit sig åt ...»konsekvensändrat/normaliserat

101 »Om han ser spöken?» upprepade faster Sabina mystiskt, i det hon hällde så mycket grädde i den fyllda koppen, att kaffet spilldes öfver bräddarna, hvarefter hon drack från fatet på bit. »Det lemnar jag osagdt. Men visst säger man så; och så mycket kan jag säga dig, att detsamma berättades om din farfar.»

102 »Det är ju förunderliga saker!»konsekvensändrat/normaliserat genmälde Carl Roderik med så allvarsam min, som han var i stånd att antaga. »konsekvensändrat/normaliseratJag har aldrig haft riktig reda på de rykten som varit i svang om vår familj, ty pappa är i den punkten mycket förbehållsam. Jag vore mycket tacksam, om faster, som berättar så utmärkt väl, ville berätta mig något mera derom.»

103 »Och hvartill skulle det tjena min unge herre? Kanske till att gyckla med vid nästa bastuparti med byråkarbaserna i Helsingfors

104 »Jag bedyrar faster att intet ord derom skall komma öfver mina läppar, hvarken vid bostonpartier eller andra högtidliga tillfällen. Faster ensam känner denna hemlighet; faster är hela slägtens riksarkivarie och storsigillbevarerska.»

105 »Jag bryr mig hvarken om att vara någon krigsvikarie eller bevara något af dina storsegel, min kära Rorik; måtte du segla i fred och med förlig vind i dina nymodiga farvatten. Din farfar var en driftig man och blef derföre lemma startsvårakommentar rik. Han lefde på den tiden, när saltet kostade riksdaler lemma startkappenkommentar och när det ännu lät göra sig att fylla lemma startfjerdingarnakommentar med blanka lemma startspeciedalrarkommentar. Sådana hade han i innersta källaren åtminstone sex, och dertill kommo under sista kriget ännu ett par eller tre till, fyllda med silfverrublar. Nå ja, det var intet något ondt i det, och det kunde vara en rätt så ärlig förtjenst, som när farbror din låter bonden betala 46 skilling för bankorubeln. Men visst sade folket att salig far var något hård ibland emot fattigt folk, alldeles som man nu säger om bror Sten, och derföre, säga de, blef han trollad.»

106 »Farbror Sten?»

107 »Nej, salig far, din farfar. Säkert är det, att han ifrån att vara rik blef utfattig och så återigen stormrik, mera än någonsin.»

|3|

108 »Jag mins mig ej ha hört att han någonsin varit fattig.»

109 »Jo men, så fattig, att han ej hade råd att bestå sig en ny bandros i sin lemma startstångpiskekommentar engång. Det var några år efter lemma startpommerska krigetkommentar, vill jag tro, och eftersom England den tiden låg i delo med Frankrike och salig far skickade mest sina fartyg på Havre och Marseille, så togo engelsmännen det ena efter det andra för god pris, och salig far kom på landsvägen. Då frestade honom djefvulen, efter hvad folket säger, ty det är lättare att vara fattig, när man varit det uti all sin dar, än att blifva det, sedan man engång fått smak på denna verldenes ägodelar.»

110 »Han måtte väl aldrig ha förskrifvit sig åt ....»konsekvensändrat/normaliserat

111 »Skäms litet och kom ihåg att du talar om din farfar. Man säger att olyckan gick honom så hårdt till sinnes, att han ej hade ro hvarken natt eller dag, och vid den tiden kom han i någon sorts slanger med Maths Kallanvaara. Hvad de må ha haft för sig tillsammans om natten på kyrkogårdarna, kan ingen så noga säga, men det kunde ett barn begripa, att från den tiden gick allt åter lika fort uppåt, som det nyss förut hade gått nedåt. Åttiåtta års krig bragte salig far på föttren igen, och så kom den tiden, när silfverfjerdingarna begynnte upptaga hela källargolfvet. Men dukatkaggarna hade salig far i den gamla ek-kistan med de stora messingsbeslagen, som bror Sten sedan fick vid arfskiftet.»

112 »Det förundrar mig, att farfar, som var en så klok köpman, lät penningarna ligga der ofruktbara, i stället att draga dem in i rörelsen och förtjena mångdubbelt.»

113 »Jag har hört andra säga detsamma, och salig far skulle väl aldrig heller ha gjort det under sin första välmaktstid. Men efter sin bekantskap med den fördömda trollkarlen, som hade sin visdom af gastarna, blef salig far en annan menniska och släppte högst ogerna ifrån sig det silfver och guld han engång hade i händerna. Ja, det vill säga silfret; ty guld vågade han på sednare tiden hvarken se eller vidröra.»

114 »Huru var det möjligt?»

115 »Möjligt eller icke, men så var det ändå. Blotta åsynen af guld gjorde honom ursinnig. Vi måste på det sorgfälligaste gömma undan alla våra guldnipper; ingen af oss fick bära en guldring på fingret eller en guldkjed om halsen; de ovala förgyllda ramarna kring salig fars och salig mors porträtter på väggen måste vi låta öfvermåla med svart, ty salig far tålde ej se dem. Sjelfva den gula färgen var för honom en styggelse. Hvarken salig mor eller jag vågade bära en gul klädning eller ett gult band, ej engång en gul handske. Jo, det stod till engång, när jag i min välmening bjöd åt salig far en hög-gul apelsin! Du himmel, det blef ett väsen! – Se åt, Lisu, att ej min kofta svedes vid spiseln.»

116 »Men jag tyckte att faster nämnde några dukatkaggar inne i farfars eget rum.»

117 »Ja, säg det, så förunderlig är menniskan, kära Rorik, hö och strå äro vi, lemma startihmis parka, aivan arkaspråk: finskakommentar! Salig far, som ej föredrog att se guld mer än en lemma starttattarekommentar tål att se en lemma startfotblackkommentar, hade likväl en så besynnerlig kärlek till den gula metallen, att det som var hans ögons fasa var allt beständigt hans hjertas lust. Han samlade i kaggarna dukat efter dukat, men alltid med handskar på och i mörkret. Fick han ett guldmynt i vexling, mottog han det med bortvända ögon i sin handske, och det hände att jag, som var yngsta barnet, blef kallad i mörka qvällen in i hans rum för att räkna dukaterna. Då ville han alltid att jag skulle låta dem klinga, och ingen musik var så ljufvelig för hans öron. Hör du? sade han till mig, – hör du ej huru vackert det klingar! Visst är det vackert, sade jag, men låt oss tända på ljuset, så få vi se de vackra pengarna. Nej! skrek han till och tog mig hårdt uti armen; intet ljus! Ändå så hände det olyckligtvis en qväll, när salig far och jag sutto så uti mörkret och räknade och klingade, att pigan, som var nyss kommen i tjensten och ej visste att akta sig, helt oförmodadt kom in uti rummet med ett ljus för att söka mig. Salig far for opp, och guldpenningarna trillade åt alla håll öfver golfvet. Jag kan icke glömma den fasa, som vid denna anblick målade sig uti hans drag; han stirrade som en förtviflad uppå det utspillda guldet, likasom kunde han ej vända sina ögon derifrån, fastän denna syn sönderslet honom i hans innersta. Slutligen rusade han med ett anskri öfver golfvet, trampade på guldmynten, likasom han skulle trampat på huggormar, och ropade att vi skulle slå ihjäl dem och rädda honom. Men hvad kunde vi göra? Från den stunden blef salig far vansinnig och stred beständigt med det förgyllda spöket, som han kallade det. Och tre veckor derefter slöt han sina dagar i fullt raseri. ... Lisu, gif hit min blårutiga näsduk och putsa ljuset; ser du ej att der är en lemma starttjufkommentar

118 Oaktadt en god portion lättsinne, hade Carl Roderik ej utan deltagande och nästan med rysning hört denna mörka skildring af hans familjs historia. Icke engång faster Sabinas blårutiga näsduk och tre förnyade snytningar kunde förjaga detta intryck, och det var derföre ej utan en viss oro han frågade om hans farfars olyckliga vansinne stod i någon närmare förbindelse med de gängse ryktena om farbror Sten.

119 Gumman skakade betänkligt sitt ansenliga hufvud och svarade efter någon tvekan: »man säger att galenskapen stundom är ärftlig likasom klokheten.»

120 »Finns det då någon anledning att tro ...»konsekvensändrat/normaliserat?

121 »Hvad vet jag? Jag vet bara det, att bror Sten, likasom salig far, varit i ungdomen rik, i mannaåren fattig och på ålderdomen återigen rikare än någonsin förr. All sin ärfda förmögenhet slösade han bort på utrikes resor och hemkom utfattig och förstörd, just en lockbit för djefvulen, alldeles som ... Gud förlåte mig, dessa historier förbrylla en menniska; man vet ju ej mera hvad man säger. Alltnog, bror Sten slog sig efter hemkomsten på handel, men sedan det gått illa med en viss silfverlast, köpte han en liten gård i Storkyro och slog sig dels på advokatyr, dels på ... på ...»konsekvensändrat/normaliserat

122 »lemma startProcenterikommentar, vill faster säga.»

123 »Något ditåt. Och inom några år var han rik.»

124 »Jag har hört sägas att han börjat med att spara ihop sockerbitar på kalaser och bröllopp och sedan sälja dem lemma startlodtalskommentar åt bondgummorna. Det är just hyggliga saker man berättar om oss.»

125 Faster Sabinas uppsyn blef bister. »Lisu!»konsekvensändrat/normaliserat sade hon tvärt, »konsekvensändrat/normaliserathör åt om hästarna äro förespända.»

126 Carl Roderik gjorde inga vidare försök att intränga i familjens hemligheter, och några minuter derefter befann sig sällskapet åter på väg, sedan den unge bergsmannen likväl förskaffat sig skild häst och släde och vunnit sin fasters bevågenhet med anbudet att betala äfven hennes andra häst, »efter faster kommit att göra den utgiften för hans skull.»

Avsnittet publicerades 4/11 1857:|3|

5. Farbror Sten.

»Mycket pengar! Mycket pengar! Dåliga tider!»

127 Den dunkla Decemberdagen var redan långt framskriden, när våra resande, andra qvällen efter sitt möte, åkte öfver Storkyro slätter in på Napo bys område. Blidan hade redan hunnit förtära större delen af snön, hvarigenom de kala och skoglösa slätterna mist sin hvita lackering. Stora kullerstenar, magra gärdesgårdar och till hälften aftäckta trädesåkrar målade denna tafla lemma startgrått i gråttkommentar, och blott här och der framskymtade en grön brodd, som lät de resande ana, att de nu befunno sig i Österbottens och Finlands rikaste kornbod, midtibland lemma startStorkyros berömda åkerfält, hvilkas längd och bredd ha blifvit ett ordspråk.kommentar

128 Ifall våra resande haft något intresse för historiska hågkomster, skulle de erinrat sig, att det var just här, på dessa åkrar, mellan dessa kringströdda kullerstenar och på denna breda elf med dess låga stränder, hvilken slingrade sin isade fåra genom nejden, som lemma startFinlands öde den 19 Februari 1714 afgjordes genom Storkyro slagkommentar. Men vår berättelse förmäler icke att sådana hågkomster denna gång tillvunno sig någon uppmärksamhet; snarare var det ett enstaka ljus från ett fönster på sidan om byn, som tilldrog sig de vägfarandes blickar. Här, så sade man dem, var det mål de sökte, och vidpass klockan 8 på aftonen stadnade slädarna på en enstaka gård, omgifven af temligen stora, men mycket förfallna åbyggnader.

129 Österbottningen bygger vanligen sina boningshus mycket prydliga och målar dem nästan alltid, hvarföre mången utlänning ansett dessa gårdar för herrgårdar, då likväl andra herrgårdar än presternas äro ytterst sällsynta i Österbotten. Storkyrobon, som hemma har brist på timmer, har deremot råd att släpa det långa vägar, och hans byar äro derföre icke sämre än andras. Denna bofälliga gård, med dessa lutande gaflar, halft nedblåsta tak och söndriga fönster, var således ett undantag från hvad man annars var van att se i denna praktiskt förståndiga och välmående nejd. Bristerna föllo så mycket mera i ögonen, som boningshuset var byggdt i två våningar, af hvilka nedra våningens fönster för tillfället voro tillbomade med luckor.

130 Emellertid tillhörde nu denna bostad en person af tvetydigt yrke, hvilken i vår berättelse är känd under namn af farbror Sten, eller bror Sten, alltefter sin slägtskapsgrad med bergsmannen från Helsingfors eller marknadsfrun från Uleåborg. Skjutskarlen visste berätta att lemma start»kultapatroni»,konsekvensändrat/normaliserat eller »kultakomisarius»kommentar, eller också rätt och slätt »komisarius», som han ömsevis kallades, för många år sedan inropat gården på auktion efter en fordom rik bondeslägt, som kommit på landsvägen genom »visst folks» procentareknep. Detta »visst folk» let ungefär som om besagde folk icke varit särdeles långt borta, och den hederlige Storkyrobon lät undfalla sig några mystiska ord om rika herrar som kört in hit till gården och återvändt härifrån som trasiga tiggare.

131 Skimret af ett ljus genom springorna af en fönsterlucka utvisade emellertid, att denna ödsliga och otrefliga boning icke saknade innevånare. Ett groft hundskall lät höra sig, och fram rusade en af dessa räflika fågelhundar, som i de svenska byarna vanligen heta »Skytt» eller »Snäll», men i de finska »Musti», om han är svart, och »Ransi», om han har en hvit fläck kring halsen. Carl Roderik var oförsigtig nog att besvara denna välkomsthelsning med en snärt af sin piske, hvilket högst illa upptogs af gårdens fyrbente väktare. En häftig kalabalik uppstod. Byns hundar tycktes anse detta såsom en utmaning, och ett förfärligt skall genljöd från alla sidor i den mulna vinteraftonen.

132 »I sanning»konsekvensändrat/normaliserat, utbrast Carl Roderik förargad, »konsekvensändrat/normaliseratom min farbror dragit sig undan till denna vrå af verlden för att söka det landtliga lugnet, så har han råkat väl ut. Men efter vi fått att göra med Cerberus, så måste vi snart hitta reda på Pluto.» Och med dessa ord hjelpte han fruntimmerna ur släden, hvarefter han begaf sig att bulta på den stängda farstugudörren.

133 Bulta, det lät sig nog göra, men öppna, det var en annan fråga. Carl Roderik hamrade på i alla variationer, från den saktmodigaste knackning med långfingret till det gröfsta furioso med knytnäfven. Emellertid dröjde det runda tio minuter, innan ett ljussken visade sig genom dörrspringan. Kort derpå öppnades en glugg ofvanför dörren, och en qvinnlig röst hördes temligen snäft fråga hvad meningen var med detta oväsende.

134 »Öppna för landshöfdingen!» svarade Carl Roderik utan betänkande. Det var icke första gången han, liksom mången annan glad student, begagnat denna talisman för att få arga tungor späkta och tröga fötter i rörelse.

135 I gluggen visade sig nu ett hufvud och tycktes mönstra de resande. Resultatet måste icke ha utfallit tillfredsställande, ty man hörde endast det välbekanta lakoniska »olkoon!språk: finska» vare då! – gluggen tillslöts ånyo, ljuset försvann, och de resande hade icke kommit en hårsmån närmare målet.

136 Carl Roderiks fingrar värkte af bultningen, och han kände sig föga hugad att förnya den. Det föll honom något in, som kollegierådet i tiden skulle ha kallat »en luminös idé». Han närmade sig fönsterluckan, hvarifrån ljuset åter skimrade, och förklarade med hög röst att han vore kronofogden Stigell från Laukkas; han måste nödvändigt träffa högtärade kommissarien i en angelägen affär; han skulle ropa in ett hemman i morgon på landskansliet i Vasa och ville gerna gå in på hvad vilkor som helst, om högtärade kommissarien kunde göra honom en liten tjenst.

137 »Hvad är det för historier?»konsekvensändrat/normaliserat utbrast faster Sabina misslynt. »konsekvensändrat/normaliseratHvarföre icke säga rent ut att vi äro tjockaste slägten och förvänta oss nattqvarter och ett anständigt bemötande?»

138 »Tjockaste slägten? Faster sade ett ord!»konsekvensändrat/normaliserat genmälde hennes muntra reskamrat. »konsekvensändrat/normaliseratMen jag har aldrig hört att Pluto haft hvarken systrar eller brorsöner. Penningen har hvarken far eller mor eller bror eller vän. Penningen erkänner ingen annan slägt än penningen, och derföre är jag nu kronofogden Stigell, som vill låna pengar mot 20 procent och någon liten vängåfva på köpet. Det är ju klart det, som en blank dukat.»

139 »Men bror Sten är ju dödssjuk», invände fastern.

140 »Aj tusan, det hade jag glömt!»konsekvensändrat/normaliserat svarade brorsonen. »konsekvensändrat/normaliseratDå ser jag ingen annan utväg än att fara till gästgifvargården.»

141 Innan han ännu hann säga detta, hördes emellertid en kort, men häftig ordvexling inne i stugan, och det dröjde ej länge, innan gluggen ofvanför dörren öppnades andra gången, ett hufvud i hvit nattmössa tittade ut och en ömkelig manlig röst hördes fråga, om ej ärendet kunde skjutas upp till i morgon.

142 »Verldenes tider, det är ju bror Sten sjelf!» utbrast faster Sabina, men hejdades i rättan tid af Carl Roderik, som hviskade: »var nu tyst och låt mig tala, eller slippa vi aldrig in.» – »Omöjligt, bästa herr kommissarie»konsekvensändrat/normaliserat, ropade han mot gluggen. »konsekvensändrat/normaliseratJag och fru assessorskan, min svägerska, måste båda vara i Vasa klockan 10 i morgon förmiddag, och vi kunna ej göra några inrop, utan att veta hvad vi ha att vinka på. Det vore skada på affären; hemmanen äro i Viitasaari och gå för röfvarepris, så att vi ej fråga så noga efter lånevilkoren.»

143 »Kära vänner»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor rösten i gluggen, om möjligt, än ömkligare – »konsekvensändrat/normaliseratjag är en utfattig, ruinerad man, som knappast har mitt dagliga bröd; hur skall jag kunna låna er några penningar? Om helst någon barmhertig menniska ville låna åt mig så mycket jag behöfver till lemma startutskyldernakommentar! Det är dyra tider vi lefva i, herr befallningsman. Dyra tider, onda tider! En fattig man har snart ingen annan utväg än tiggarestafven.»

144 »Sade jag ej att vi skulle träffa Pluto?» hviskade Carl Roderik ej utan bitterhet. Fru Sabina var helt bestört. »Gud förlåte sådant tal»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade hon tillbaka; »konsekvensändrat/normaliseratden gamle gnidaren sitter der minst med 90 000konsekvensändrat/normaliserat – hvad säger jag? kanske dubbelt! Med sådana räntor!»

145 »Om så är, att ej herr kommissarien kan tjena oss med ett par lån på sex eller åtta tusen rubel»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor ynglingen, höjande rösten, »konsekvensändrat/normaliseratså äro vi tvungne att resa genom natten till major N. på Tottesund. Jag beklagar rätt mycket att vi stört herr kommissariens nattero.»

146 »Sex eller åttatusen rubel! Det är mycket pengar, mycket pengar»konsekvensändrat/normaliserat, svarade rösten i gluggen något mindre gnällande. »konsekvensändrat/normaliseratEn fattig karl har aldrig i sin lefnads dagar sett så mycket pengar på engång. Men kanske skulle jag kunna vara till tjenst med något litet, mycket litet, för att tjena en förträfflig embetsman och en aktningsvärd fru i en loflig affär ...»konsekvensändrat/normaliserat

147 »Den spiken drog»konsekvensändrat/normaliserat, mumlade Carl Roderik; men nu skall jag pina gubben. »konsekvensändrat/normaliseratNej»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han högt, »konsekvensändrat/normaliseratvi kunna ej vara behjelpta med mindre summor, och det är bäst att vi resa till N. Herr kommissarien förkyler sig att stå så der tunn hvarken inne eller ute, som det heter i gåtan om fönstret. Mjukaste tjenare! Skjutskarl, vänd om hästarna!»

148 »Vi ha fått töväder nu»konsekvensändrat/normaliserat, genmälde nattmössan, som troligen ej ville tagas så lemma startfermtkommentar på orden. »konsekvensändrat/normaliseratDet blir en grön jul, och hvad säger ordspråket: folk dör som flugor. Onda tider, svåra tider! Men för att komma tillbaka till affären, så skall jag kanske se åt hvad jag fattige man kan skrapa ihop. Jag tjenar alltid mina medmenniskor, om det också vore med sista skärfven.»

149 »Nå vill herr kommissarien låna oss hvad vi behöfva, så var så god och släpp in oss»,konsekvensändrat/normaliserat sade Carl Roderik med mera otålighet, än som just kunde gagna hans diplomatiska underhandling. Verkan deraf blef ock genast synlig på nattmössan.

150 »Aj aj»konsekvensändrat/normaliserat, sade rösten i gluggen, »konsekvensändrat/normaliseratså brådtom han har|4|, min bästa herr befallningsman. Och törs jag fråga hur han kan bevisa att jag verkligen har den äran att tala med befallningsman Stigell ifrån Laukkas ... jag påminner mig inte ha hört det namnet förr ... och fru assessorskan, förlåt mig, men ... är hon verkligen ett fruntimmer?»

151 »Vill faster tiga!» hviskade Carl Roderik snabbt, ty gummans språklåda befann sig ungefär i samma ställning som en välkorkad ölbutelj, hvilken man satt att värmas i heta kakelugnen. »Tig, faster, ty säger faster ett ord, så svär han uppå att faster är en utklädd karl. »konsekvensändrat/normaliseratHerr kommissarien är i afton vid muntert lynne»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han högre. »konsekvensändrat/normaliseratHuru jag kan bevisa att jag är jag? Ingenting är lättare än det. Det finns ju en lykta? Nåväl, var så god och titta på det här!»

152 Och dermed tog Carl Roderik en lös fimmelstång från gården och räckte upp ett papper till gluggen. »Nu purrar jag palt i gubben», hviskade han och gned händerna af förnöjelse.

153 »Men, kära Roderik ...»konsekvensändrat/normaliserat

154 »Var lugn, faster. Det der papperet är en bankorevers, som jag omsatt för min gamla vän Stigell och som jag skulle skicka honom före min afresa, men lyckligtvis glömde jag i brådskan hela skräplappen uti min plånbok. Nej, se bara på gubbstuten, faster; ingenting är så roligt som att lura en gammal räf.»

155 Carl Roderik hade icke bedragit sig. Nattmössan hade retirerat tillbaka i farstun för att studera dokumentet och visade sig nu åter, att döma af rösten, betydligt blidare. »konsekvensändrat/normaliseratAllt hade sin fullkomliga riktighet»konsekvensändrat/normaliserat, sade nattmössan, i det en knotig hand lät paperet falla från gluggen. »konsekvensändrat/normaliseratHerr befallningsman skulle blott ej taga illa upp, att en fattig man ville veta något om den säkerhet, som kunde præsteras ...»konsekvensändrat/normaliserat

156 »Säkerhet?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade den föregifne låntagaren. »konsekvensändrat/normaliseratJag skulle hoppas att herr kommissarien är nöjd med samma borgen för sextusen, som finska banken har godkännt för tiotusen.»

157 »Om så är, så vill jag se till hvad jag kan göra»konsekvensändrat/normaliserat, sade nattmössan. »konsekvensändrat/normaliseratOch fru assessorskan har att erbjuda inteckning, hvad befalls ..konsekvensändrat/normaliserat

158 »Första inteckning i ograverad landtegendom. Förslår det?»

159 »Bevars, bevars, hvem tar han mig för, herr befallningsman? Och efter det så är så ...»konsekvensändrat/normaliserat

160 »Så få vi ändtligen tak öfver hufvudet, eller hur? Vi ha nu stått här en timma på gården, och hvarken jag eller fruntimren kunna göra herr kommissarien den orättvisan att afslå anbudet af en god brasa och en tarflig säng och litet varmt och ...»konsekvensändrat/normaliserat

161 »Håll, håll»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade fastern i sin tur; »konsekvensändrat/normaliseratnu släpper han rakt inte in oss.»

162 »Ja det vill säga»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Carl Roderik, rättande sig, men beklagligen något för sent – »konsekvensändrat/normaliseratdet vill säga att vi ha vägkost med oss och inte ämna falla herr kommissarien på något vis besvärliga ...»konsekvensändrat/normaliserat

163 »Visst inte, visst inte, mitt ärade herrskap»konsekvensändrat/normaliserat, svarade nattmössan. »konsekvensändrat/normaliseratJag räknar inte så noga på mina steg, när det gäller att hjelpa mina medmenniskor. Det är bara ett par stenkast till närmaste gård, Riitala, ett mycket ordentligt ställe, der länsman ofta har legat öfver natten; der är en snygg kammare, och varmt är der, och betaldt ta de aldrig. Mycket hederligt och bra, det der Riitala; jag skall följa herrskapet dit.»

164 »Men uppriktigt sagdt, så ha vi räknat på en kort stunds gästfrihet hos herr kommissarien sjelf», utbrast Carl Roderik, högeligen förargad att se hela sin mödosamt anlagda plan gå så snöpligt i rök.

165 »Duger inte. Fattigt hus. Inga beqvämligheter. Nej, till Riitala skall jag följa herrskapet; förträffligt ställe, det Riitala, och billigt, billigt ... kostar ingenting ...»konsekvensändrat/normaliserat

166 Men nu sprack ölbuteljen. »Skäms litet, bror Sten!»konsekvensändrat/normaliserat började fru Sabina med sitt favorituttryck. »konsekvensändrat/normaliseratSkäms litet, gamle gnidare, att låta din egen syster och systerdotter och brorson stå här timtal i snön på din gård och icke unna dem tak öfver hufvudet engång! Ja, jag säger ingenting, men det säger jag ännu engång, skäms litet, bror Sten! Tvi dig, om du icke vore min bror, så ...»konsekvensändrat/normaliserat

167 Fortsättningen af denna vältaliga oration fastnade emellertid fru Sabina af idel vrede i halsen. Dess verkan få vi erfara i nästa kapittel.

Avsnittet publicerades 7/11 1857:|2|

6. Förvandlingar.

»Lyckligtvis har jag en lemma starthalfimperialkommentar. Låt oss försöka denna talisman.»

168 Fru Sabinas stora vrede var troligen icke ensamt föranledd af den långa väntan i kölden på gården. Hon hade öfvergifvit sina förträffliga marknadsplaner, för hvilka hon rest den långa besvärliga vägen ända från Uleåborg; hon hade gifvit Pellavoinen, sin rival uti linhandeln, en triumf, som väl kunde uppskattas till ett par tusen rubel; hon hade ytterligare kostat vackra pengar på skjutsen till Storkyro; och för hvad? För att finna sin kära bror Sten på hans yttersta och kanske – ty hvem kan utransaka det menskliga hjertat? – i all ärbarhet ärfva honom. Och nu drifver han icke allenast gäck med gammalt hederligt folk, utan har ännu den förmätenheten att vara kry och rask, klifva i nattmössa upp till en vindsglugg, spekulera och schackra alldeles som förr; – höjd af förtreter! Mindre än så kunde fastna en trogen syster innerst i halsgropen.

169 Emellertid hade nattmössan försvunnit från vindsgluggen i samma stund fru Sabinas vrede exploderade och röjde hela sällskapets inkognito. Carl Roderik hade redan uppgifvit allt hopp och låtit hästarna vända, då till allas förundran dörren öppnades och figuren i nattmössan trädde med en lykta i handen på trappan. I stället för den ömkeliga gestalt, som de resande väntat sig, trädde emot dem en lång och mager gubbe med hurtiga steg, gick rakt fram till fru Sabina och omfamnade henne med en ceremoniös höflighet, hvarefter samma helsning förunnades Lisu och brorsonen. Sjelfva den gnällande rösten hade förvandlats och röjde mera en man i sina bästa år, än en afsigkommen gubbe. Han vore ledsen att de så länge fått vänta på gården; men hvarföre sade de ej genast hvilka de voro? Här i trakten färdades allehanda löst folk, som ej vore att lita på; de måste ursäkta att en gammal man ej kunde tro alla på orden; der kunde väl mer än en företaga sig att heta Stigell och vara kronofogde från Laukkas.

170 Fru Sabina kom sig slutligen före att fråga huru det var med helsan. Man hade sagt henne att bror Sten varit skral nu på sednare tider, och det fägnade henne att finna honom så rask (det sväfvade henne på tungan att tillägga ett »skäms litet!»).

171 »Åhja, åhja, för det mesta rätt bra»konsekvensändrat/normaliserat, svarade gubben. »konsekvensändrat/normaliseratJag går vanligtvis en mil om dagen, äter mina tre goda mål och hugger sjelf hela mitt vedbehof.» – Lik|3|somoriginal: Likae|3| som till ett bevis derpå lyftade han med ena handen en tung kappsäck från släden så lätt som hade han lyftat en påse med dun.

172 »Kära bror har då icke alls varit sjuk?» upprepade fru Sabina med en förundran, som verkligen stötte mycket på det komiska och aflockade brorsonen ett hjerteligt skratt.

173 »Nej, icke som jag vet»konsekvensändrat/normaliserat, svarade gubben. »konsekvensändrat/normaliseratDet vill säga när jag ej räknar en obetydelig krämpa, som jag ibland är besvärad af.»

174 »Det ser ut som ville faster med all lemma startgewaltkommentar lägga vår hedersfarbror på sotsängen»,konsekvensändrat/normaliserat utropade Carl Roderik, inom sig likväl föga mindre förvånad än fastern öfver mannen i nattmössan. »Men hör nu på, kära farbror»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han; »konsekvensändrat/normaliseratett uppriktigt ord så godt som två: tänker farbror bestå oss nattqvarter eller ej?»

175 »Jag har förtjent din fråga och jag förlåter dig den, min gosse»konsekvensändrat/normaliserat, svarade kommissarien. »konsekvensändrat/normaliseratVar likväl öfvertygad om att, sålänge jag äger en taksparre öfver mitt hufvud, skola aldrig mina närmaste vänner och slägtingar sofva på landsvägen. Stig in, stig in, varen välkomna! Och hör på, syster, och äfven du, Roderik, räkna ej så noga, om ni skulle få se någon sur min af min hushållerska. Gamla ungkarlar äro sällan utan sitt huskors.»

176 Dessa ord yttrades, om icke hjertligt, så likväl ganska vänligt och med en verldsmans ledighet, som bragte Carl Roderik ur concepterna. Han hade nyss inom sig beslutit att icke skona denne eländige girigbuk, denne föraktlige procentare, som bragte vanheder öfver familjens ärliga namn; ja, om det ock skulle kosta honom utsigten till ett lysande arf, ville Carl Roderik visa, att han åtminstone icke var den snikna vinningens träl. Men rolerna hotade vända sig; den gamle hade förvandlats och visade spår af en öfverlägsenhet, som sjelfva nattmössan ej kunde utplåna. Skulle ryktet ha ljugit? Eller var detta en komedi? I sådant fall beslöt ynglingen att ej låta lura sig.

177 Sällskapet trädde ändteligen genom den förfallna farstun in i ett slags mottagningsrum, om möjligt, än mer bofälligt, än det yttre lät ana. Rappningen hade fallit af den stora kakelugnen, golftiljorna gapade efter luft, fönstren voro söndriga och stoppade med lemma startblårkommentar; några usla stolar, ett grofhyfladt bord, en brunmålad säng och ett dito klockskåp med urtafla af en grå talriksbotten utgjorde möbleringen. En äldre qvinna vid sin spinnrock, en sofvande gosse uti en vrå och en svart katt voro de invånare, som mottogo de resande i detta föga inbjudande rum.

178 De helsade emellertid pligtskyldigast på spinnerskan, som rimligen kunde antagas vara husrådinna på stället. Hon nickade visserligen tillbaka, men någorlunda snäft, sade icke ett ord och spann lemma startimmerfortkommentar, likasom om det icke angick henne.

179 Sedan gästerna pelsat af sig, tog kommissarien ett ljus och förde dem i ett inre rum, något mindre än det förra och icke mycket bättre försedt. Ett par skåp, en gammaldagsbyrå, ett nött skrifbord och några dito skinnstolar utvisade, att detta måste vara värdens arbetsrum och törhända det enda beboeliga i huset, utom hushållerskans bostad i yttre rummet. Carl Roderik saknade likväl genast, vid en hastig öfverblick, den gamla ek-kistan, som hans faster omtalat.

180 Värden förklarade nu utan mycket krus, att hans kärkomna gäster måste nöja sig med de ringa beqvämligheter hans hus kunde erbjuda. »Dricka mina gamla vänner i GamlaCarleby ännuoriginal: ännnu hvar afton sin thoddy?» frågade han.

181 Carl Roderik svarade sanningsenligt att han förmodade det, men kunde ej säga om seden förändrats på de två åren, sedan han sist var hemma.

182 »Thoddy kan jag ej bjuda dig, min gosse»konsekvensändrat/normaliserat, sade kommissarien, »konsekvensändrat/normaliseratej heller är jag försedd med thé för fruntimmerna; men något varmt kan ej skada i aftonkylan, och jag skall bjuda en dryck, som jag lärde värdera vid Milano 96 om vintern, när vi fröso nätterna igenom i de fuktiga tälten.» – Vid dessa ord gick han småleende ut.

183 »I tälten vid Milano?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade Carl Roderik, sedan han gått. »konsekvensändrat/normaliseratHar han då tjenat i fält?»

184 »Jag vill minnas jag hört det»konsekvensändrat/normaliserat, svarade faster Sabina. »konsekvensändrat/normaliseratGud allena vet hvar han skojat omkring.»

185 »Jag slår vad att han tänker bjuda oss uppvärmd surmjölksvassla, den gamla girigbuken»konsekvensändrat/normaliserat, sade ynglingen med en grimas redan på förhand. »konsekvensändrat/normaliseratEller hvad tror min sköna kusin? Har hon återfått målet ännu? Hon har under hela resan varit stum som en Uleå lax.»

186 Lisu svarade enstafvigt: »vi få väl se.»

187 »Ett präktigt lemma starteremitagekommentar för en rik onkel!»konsekvensändrat/normaliserat yttrade Carl Roderik försmädligt. »konsekvensändrat/normaliseratHvad som tröstar mig är att arfvingarna komma att bo desto präktigare.»

188 »Vi få väl se», upprepade Lisu i samma ton.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

189 Kort derefter inkom värden och medförde en kanna, hvars rykande innehåll han hällde i några glas, som besynnerligt nog voro slipade och hvita. För artighets skull måste äfven Carl Roderik läppja derpå, och se, det befanns att kannan innehöll ett svagt, men mycket fint rödt vin, glödgadt med vanille.

190 Gästerna tömde sina glas med välbehag; drycken var en nektar, lifvande utan att rusa. Carloriginal: Car Roderik anmärkte, att vinet var utsökt och beklagade att värden ej drack dem till.

191 »Min dryck är vatten»konsekvensändrat/normaliserat, sade den gamle med samma ironiska smålöje, som en gång förut tycktes gäcka frågaren. »konsekvensändrat/normaliseratVinet är verkligen bättre, än man numera får uti handeln; derföre har jag att tacka ett hus i Cette, som fordom stod i handelsrelationer med vårt.»

192 »Medgif ändå, att farbror smörjer kråset ibland så här för sig sjelf»konsekvensändrat/normaliserat, sade brorsonen något framfusigt, retad af den gamles öfverlägsna lugn. »konsekvensändrat/normaliseratDet är omöjligt att äga sådana viner utan att – dricka dem.»

193 »Vid dina år vore det troligen omöjligt»konsekvensändrat/normaliserat, återtog den gamle med samma lugn. »konsekvensändrat/normaliseratMen när man blir gammal som jag, och något girig kanhända, har man mera glädje af att äga en sällsynt vara, än att sjelf begagna den. Jag betraktar dessa buteljer i min källare som ynglingar: det är eld och lif i dem, och derföre förlåter jag dem äfven när de lemma startbornerakommentar

194 Carl Roderik teg. Han kände sig afsnäst, och farbrodren blef honom mer och mer en gåta. Allt det der är en komedi, tänkte han åter, och det vore hin, om jag ej skulle kunna drifva den gamla räfven ur sina förskansningar. Lyckligtvis har jag en half-imperial; jag vill försöka denna talisman.

195 »Af äkta viner kommer jag ihåg äkta och falskt mynt. Kan farbror tro, att myntarekonsten nuförtiden gått så långt uti Lappo? Hvad tycks, jag vexlade der ett falskt guldmynt i middags.»

196 Vid dessa ord framtog han snabbt sin imperial ur börsen i vestfickan och slog den klingande emot bordet. Verkan deraf på den gamle var ögonblicklig och fruktansvärd. Han steg tillbaka – hans drag förvredos, hans blickar stirrade med fasa på guldmyntet – hans läppar sammanbetos, hans händer knöto sig krampaktigt – och med ett anskri af smärta skyndade han bort till ett inre rum, hvars dörr han med häftighet stängde efter sig.

Avsnittet publicerades 18/11 1857:|2|

7. Imperialen spökar.

197 Verkan af guldmyntet öfverraskade och skrämde i hög grad våra resande. Carl Roderik önskade att han låtit bli det olyckliga infallet. Unga Lisu satt häpen och tyst som muren. Fru Sabina sade sin mening derom i alldeles icke höfliga ord. Hennes kära brorson vore en slyngel, som gjorde bättre uti att försöka sina pojkstreck på marknadsbönder, än på en skröplig gubbe, som med alla sina fattiga fel dock var hans egen köttsliga farbror. Carl Roderik hade förstört alltsamman; bror Sten skulle lägga sig att dö, och den som skulle ärfva honom, se det blefve åtminstone icke Carl Roderik eller andra hederliga slägtingar.

198 Sistnämnda ekonomiska bedröfvelse var nära att åter framlocka ynglingens förstämda munterhet, då den gamla hushållerskan helt tvärt inträdde och dukade för de resande en qvällsvard, som visserligen var landtlig, men ganska rundelig och icke förfelade ett behagligt intryck på två af sällskapet. Fru Sabinas bedröfvelse öfver arfvet hindrade henne icke att breda sig en smörgås på en half kaka färskt rågbröd, och Carl Roderik anföll utan krus en stor delikat ost, som, jemte kokta ägg, rullsylta, kall fågel och två färska filbunkar, utgjorde bordets öfriga innehåll.

199 Hushållerskan stod under tiden som en tigande Pythia vid dörren. Carl Roderik kunde ej motstå frestelsen att försöka en stormning på denna lefvande mur. »Delikata ägg!» sade han på finska, likasom för sig sjelf, och till bevis derpå klöf han med öfvad hand sitt femte ägg i två lika stora delar. »Mycket delikata och väl kokta! Hvad syltan angår, har jag knappt hos mamsell Wahl|3|lund i Helsingfors smakat en sådan läckerbit. Här måste finnas stora grisar, om jag så får säga, här på ... på ... hvad heter gården, min bästa madam?»

200 »Yrjölä.»

201 »Jaså, Yrjölä. Och filbunken sedan! Sannerligen måste det icke vara en förträffelig fänad här på Yrjölä. Är här stor ladugård?»

202 »Nej.»

203 »Inte? Jag skulle ha trott det. Om jag ägde tvåhundra nöt, skulle jag vara glad att få lemna dem under hennes uppsigt, min bästa ... hvad skall jag kalla madam?»

204 »Martha.»

205 »Som sagdt, min bästa Martha, jag kan ej annat än gratulera min farbror att ha en så ypperlig vård om sitt hus. Det är skada att han skall vara så sjuklig.»

206 Martha teg.

207 »Kanske är han ändå mera retlig, än sjuklig. Brukar han ofta ha sådana anfall som ... som ... jag vet ej hvad som kom åt honom, när jag händelsevis kom att framtaga ett guldmynt ...»konsekvensändrat/normaliserat

208 Hushållerskan fortfor att tiga.

209 »Ni kan väl allt ha svåra dagar ibland, kära madam, ni som skulle förtjena att ha minst hundra riksdaler i lön och två yllekjolar och två par kängor om året. Men det säges, att gubben stackare icke är gifmild af sig.»

210 »Jag har hvad jag behöfver.»

211 »Det fägnar mig. Det är visst bara förtal, när man säger att gubben lånar ut penningar si så der ...?»

212 Hushållerskan teg, men en rodnad uppsteg på hennes kinder, som troligen förr varit vackra.

213 »Det är det jag alltid har sagt. Bara förtal. Skall inte en menniska få låna ut pengar mot laga ränta? Jag är säker uppå (och dervid blinkade Carl Roderik med en retsam min åt sin faster), att han i sitt testamente kommer ihåg socknens fattiga?»

214 Den gamla fixerade honom blott ett ögonblick, men med ett så stumt förakt, att Carl Roderik, som hvarken var eller ville anses för en sniken arftagare, icke kände någon böjelse att fortsätta samtalet. »Hvad tar hon mig för, den döda lemma startsimpankommentar?» tänkte han med förtrytelse. Men Martha lät sig icke bekomma. Innan kort var bordet afdukadt och en säng tillredd i samma rum. Ynglingen, som tog för afgjordt att bädden var för hans qvinnliga reskamrater, vek ihop sin pelsrock uti en vrå och syntes beredd att lägga sig på golfvet. Men han hindrades deri af hushållerskan.

215 »Han der!» – sade hon, pekande på bädden – och de andra der!» Den sista åtbörden tydde på samma dörr, genom hvilken kommissarien gått ut.

216 »Finns här då flera rum?»

217 Utan att svara, förde Martha fruntimren i det inre rummet, som befanns vara mycket bättre möbleradt än det yttre. Der voro gammalmodiga, men ganska snygga möbler af ek, en bred beqväm säng och ett nattduksbord af valnöt, på hvilket brann en armstake af silfver. Kommissarien fanns icke der, och således måste ännu flera rum vara beboeliga. Men då hushållerskan på alla frågor endast hade samma snäfva eller stumma svar, funno de resande för godt att begifva sig till en hvila, som var dem ganska kärkommen efter resans mödor.

218 Vare sig nu att det härrörde af osten, äggen, syltan eller filbunken, alltnog, Carl Roderik fick länge ingen blund i sina ögon. Förgäfves stoppade han sin pipa, vid hvilken han så ofta somnat från ljuset; förgäfves bemödade han sig att tänka på faster Sabina, lata skjutshästar, Kallenautio mo, professor X:s föreläsningar, kontoboken öfver sina utgifter och fru C:s middagar i Helsingfors, om hvilka man med en af den tidens muntra poeter kunde på klingande hexameter utropa:

tomtkonsekvensändrat/normaliseratTack för potates och fläsk, och tack för fläsk och potates!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

220 kort sagdt, på allt det tråkigaste han i hast kunde erinra sig. Guldspöket lemnade honom ingen ro, och farbrodren var honom en obegripelig gåta. Hvad skulle han också tänka om denne besynnerlige gubbe, som ena minuten var en ömkelig utslipad ockrare, färdig att gifva sig ut i en sen decemberqväll för att lura af sin nästa 20 procent, och nästa minut åter liknade en af desse vördnadsvärde veteraner, hvilka af skiftande öden samlat en rik skatt af lefnadsvishet, men blott för att åter i nästa ögonblick darra för ett fantom, för anblicken af ett litet guldmynt! Att förlika dessa motsatser, syntes Carl Roderik omöjligt, och likväl kommo de beständigt för hans tankar och trotsade sjelfva minnet af det ryktbara spisqvarteret, om hvilket samma muntra kund utlät sig, att »när man åt sillsallat hos fru C., fick man ingenting i munnen, emedan t.... sparkade bort alltsamman från knifsudden.»

221 Ungdom och trötthet togo slutligen ut sin rätt, och Carl Roderik försjönkoriginal: försönk så småningom i det behagliga tillstånd mellan sofva och vaka, då fantasins vingar domna och alla dess bilder upplösa sig för det inre ögat i en rosenfärgad skymning. Ljuset brann efterhand i pipen och slocknade. Decembernattens mörker, ökadt af de stängda luckorna, betäckte alla föremål i rummet med en tät ogenomträngelig svart slöja.

222 Carl Roderik sof likväl icke så tungt, att ju ej en bild ännu fortfororiginal: for for att spöka för hans hågkomst, och det var halfimperialen, som denna qväll haft en så förunderlig verkan. Den gycklade beständigt för hans ögon, än liten och tunn som en spelpenning, än stor och tjock som en fullmåne. Den gaf honom ingen fred, den klang i hans öron, den trillade för hans händer, den hoppade fram och åter, ibland på täcket, ibland på sängkanten, ibland på golfvet, gjorde röda cirklar, såsom när man svänger en glödande sticka, eller glänsande strimmor, såsom ett snabbt stjernskott i natten. Den blef allt efterhängsnare, allt olidligare; till slut kröp den alldeles in uppå honom. Nu var det slut med sömnen; Carl Roderik satte sig upp i bädden för att öfvertyga sig om att han riktigt var vaken.

223 Förvirrad stirrade han ut i mörkret och visste på en lång stund icke hvad han borde tro. Ty midtframför honom på den motstående väggen syntes någonting som liknade detta samma fatala guldmynt – en liten rund och glänsande punkt, som visserligen stod stilla, men med ett eget flämtande sken. Stället, dess invånare, drömmen och sjelfva årstiden – ty den rätta spöktiden är, som man vet, mellan advent och jul – allt detta gjorde att Carl Roderik, som hvarken var af de rädda eller vidskepliga, med en viss hemskhet betraktade denna lysande punkt, hvars rätta beskaffenhet han ej kunde utgrunda.

224 Då likväl ljuspunkten fortfor att vara orörlig och oförändrad, fattade vår hjelte mod, steg upp och gick fram till väggen, på hvilken fenomenet visade sig. Han fann då med något lättare hjerta, att den spökande imperialen helt enkelt var en fin ljusstrimma, som föll in genom nyckelhålet i dörren till inre rummet och träffade väggen midt emot. Med denna förklaring skulle kanske en annan i hans ställe varit nöjd och utan vidare krupit till kojs. Men Carl Roderik hade redan lärt känna sin fasters goda sömn och punktliga lefnadsvanor tillräckligt, för att icke med någon förundran varseblifva detta sena ljusskimmer från hennes sofkammare. »Käringen sofver, och Lisu kan icke våga att bränna ljus midti natten»konsekvensändrat/normaliserat, sade han till sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratHvem tusan kan det då vara? Väl icke min egen vördnadsvärde herr farbror?»

225 Det hemlighetsfulla i hela den gamles uppträdande var af den beskaffenhet, att det måste reta äfven en mindre nyfikenhet, än Carl Roderiks. Han måste för hvad pris som helst veta hvad ljusskenet betydde, och då det icke lät göra sig på annat sätt, grep han i låset och öppnade helt sakta dörren. Till hans ytterligare förundran var rummet derinnanför mörkt som hans eget. Han stadnade villrådig för att lyssna och kunde af ett visst regelbundet brummande icke längre tvifla uppå, att ju hans kära faster njöt uti fullt mått af sömnens välgerningar. Deremot kunde han ej förnimma den minsta susning af den unga kusinens lättare andedrag.

226 Bedragen i sin väntan, var Carl Roderik i begrepp att uppgifva alla vidare undersökningar, då han åter varseblef samma fina ljusstrimma, lysande från en punkt midtemot dörren, och som han riktigt förmodade, genom nyckelhålet i ännu en inre dörr. tomtkonsekvensändrat/normaliseratFår gå, tänkte han, vi måste se hvad det ärtomtkonsekvensändrat/normaliserat; och så smög han sig tyst på tå att än vidare förfölja det spökande sken, som redan så länge gäckat hans nyfikenhet.

Avsnittet publicerades 21/11 1857:|2|

8. Carl Roderiks syn.

»Och har ingen ro.»

227 Carl Roderik Halm hade, som läsaren troligen redan märkt, en temlig portion godt kurage, som under vissa omständigheter nog mycket liknade framfusighet, och öppnade derföre utan lång tvekan äfven den inre dörren i hans fasters sofkammare. Gångjernen måste ha varit med särdeles omsorg smorda, ty äfven denna dörr öppnades, likasom den yttre, utan att med ett ljud förråda den inträdande. Det första som mötte och nästan bländade hans blickar var ett starkt sken från en lampa försedd med reflexionsspegel, och emedan denna lampa råkade stå i rak linie med nyckelhålen i båda dörrarna, lät det förklara sig att en ljusstråle derifrån trängde ända in i tredje rummet.

228 Carl Roderik stadnade tyst vid dörren, och det som han såg, när hans ögon småningom vant sig vid lampskenet, var icke egnadt att minska hans förvåning. Han befann sig i ett temligen stort rum, möbleradt med idel mahogny och hvars golf var betäckt af en dyrbar matta. Detta rum var likväl blott till hälften upplyst, ty lampskenet kom från ett kabinett derinnanför, och likasom allt skulle gradvis tilltaga i denna hemlighetsfulla boning var detta innersta kabinett i rikedom värdigt att vara en furstes sängkammare. Man kunde tydligen urskilja draperier af röd sammet med silfverfransar, ett stort skrifbord inlagdt med perlemor, den höga lampan likaledes af silfver och tvenne marmorbyster af utsökt arbete, föreställande kejsarne Napoleon I och Alexander I. Carl Roderik anmärkte genast, att, oaktadt all denna lyx, intet spår till guld eller förgyllning, ej ens till någonting af gul färg, kunde upptäckas i dessa rum.

229 I en hög karmstol vid skrifbordet satt kommissarien Sten Halm; han såg blek och lidande ut, likasom hade han nyss återhämtat sig från en våldsam sinnesskakning.original: sinnesskakning Lutad öfver honom stod Lisu Dahlman, sysselsatt att fukta den gamles tinningar med en välluktande essens, som spridde sin doft genom båda rummen. Det sväfvande lampskenet, som på den sidan mildrades af en transparent skärm, föreställande Napoleons graf på Sankt Helena, gaf åt denna grupp en nästan mystisk belysning, och den unge bergsmannen blef nu för första gången varse, att hans kusin var en vacker flicka med svärmiska bruna ögon och ett fint själfullt uttryck, helt annan än hon förekommit honom i den lemma startovigakommentar resdrägten och vid sidan af en mor, som naturens nyck hade försett med en mycket stor kropp och en mycket liten själ.

230 »Är det bättre med eder nu, morbror?» frågade flickan ömt, i det hon jemkade en len silkeskudde under den gamles bakåtlutande hufvud.

231 »Det är redan öfverståndet»konsekvensändrat/normaliserat, svarade gubben, »konsekvensändrat/normaliseratoch jag är nu endast matt. Den onda anden har vikit ifrån mig, sedan min goda engel kom till min tröst. Läs något för mig, Lisu.»

232 »Hvad vill ni att jag skall läsa för er?»

233 »Der är ett märke i bibeln, barn. Slå upp det stället och läs!»

234 »Predikarebokens sjette kapittel?»

235 »Det är det rätta. Läs!»

236 »Det är ett ondt ting, som jag såg under solen och är allmänneligt med menniskorna. En, hvilken Gud hafver gifvit rikedom, ägodelar och ära och hvilken intet fattas, det hans hjerta begär, honom gifver Gud dock icke makt till att nyttja det, utan en annan förtär det. Det är fåfängelighet och en ond plåga. Födde han än hundrade barn och hade så långt lif, att han i mång år lefde, och hans själ kunde icke mätta sig af ägodelar, och han blefve utan graf; om honom säger jag, att en otida född är bättre än han. Ty han kommer i fåfängelighet ...»konsekvensändrat/normaliserat

237 »Läs vidare!»

238 »Ty han kommer i fåfängelighet, och i mörker far han bort, och hans namn blifver betäckt i mörker. Han hafver ingen glädje af solen och hafver ingen ro, hvarken här eller der. Om han än lefde i två tusende år, så är han aldrig väl tillfreds. Kommer det icke allt uti ett rum?»

239 Vid dessa ord stadnade flickan ånyo. Hon kunde ej fortfara; tårarna qväfde hennes röst. Den gamle betraktade henne vemodigt. »Också hon»konsekvensändrat/normaliserat, sade han likasom till sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratDet blir dock nästan för tungt!»

240 »Hvarföre gråter du, barn?»konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, efter en paus. »konsekvensändrat/normaliseratMenar du att dessa ord nedfalla som glödande kol i den gamle girige ockrarens bröst? Och dock har jag utvalt just dem och deras likar i skriften; de äro min dagliga spis, och de gissla mig såsom spön och läka mig ändock som en kostelig balsam. Torka dina tårar och hör mig, så vill jag berätta för dig något ur min lefnads historia.»

241 Lisu teg. Carl Roderik, som redan mer än en gång varit nära att stiga fram, slöt ganska riktigt att detta skulle beröfva honom lösningen af en gåta, som han brann af begär att uttyda, och stadnade derföre obemärkt qvar på sin plats.

242 Kommissarien berättade långsamt och under flera afbrott: »Min fader, din morfader, var en af de kloka i verlden och likväl icke en af de onda, utan fastmera godhjertad af lynnet uti sin ungdomstid. Men emedan han genom klokhet och sparsamhet bragt sig upp ifrån intet,|3| blef han högmodig i sitt hjerta och tyckte sig vara ingen annan tack skyldig än sig sjelf för alla sina framgångar. Då sände Gud olyckans dag till hans bättring, och han blef fattigare än den fattigaste, men han blef icke bättre för det, utan fastmera värre. Så kom frestaren en dag till honom och sade: allt det du förlorat och mera dertill kan jag gifva dig; säg mig allenast hvad du begär. Min fader sade: jag begär guld! Ingenting annat? sade frestaren föraktligt. Du skall få hvad du begär, men endast på ett vilkor. Min fader sade: hvad är det? Frestaren sade: lofva åt mig att på hvad tid jag än kommer, skall du gifva åt mig det som du, näst guldet, har kärast i verlden. Min fader ryste; men eftersom han kände en brinnande törst att återvinna sina förlorade ägodelar, och tyckte sig icke hafva någonting så kärt som den gula metallen, lofvade han åt frestaren hvad denne begärde. Från den stunden vände sig lyckan, och min far kom inom få år från största fattigdom till en så stor rikedom, att dess like väl knappt varit hörd förut i de norra bygderna.»

243 »Efter någon tid gifte han sig, och hans hustru födde honom en son, som var honom mycket kär och efterlängtad. Min far hade då redan glömt eller låtsat glömma det förskräckliga löftet och talade med förakt om frestaren såsom om en gammal trollkarl, hvilken engång bedragit honom. Men vid det att gossen skulle kristnas, såg man min fader hastigt blekna och likasom bemöda sig att borttaga något som kommit vid barnets hufvud. När det icke lyckades honom, blef han utom sig och bad de kringstående att de måtte hjelpa honom att borttaga guldhinnan, som lade sig kring gossens hjessa och tinningar, så att dopets vatten icke kunde komma dervid. Min mor och alla de öfriga försökte öfvertyga honom att det var en villa af morgonsolen, som just då sken in genom det målade kyrkfönstret och sken uppå barnet. Men min fader blef vid sin tro och påstod att frestaren begärde hans förstfödde och att intet vatten kommit vid gossen. Från den stunden blef han svårmodig och fick för allt guld och allt gult en sådan fasa, att han icke kunde se det utan att falla i raseri. Men emedan den syndiga girigheten allt fortfor att vidlåda hans själs lustar, hände sig att detta samma guld, som han fruktade och afskydde, tillika var honom öfver allt annat kärt; dock att han aldrig vågade se det eller vidröra det med sin blottade hand. Det är någonting förskräckligt, när ens högsta åtrå på samma gång blir ens djupaste afsky. Men det är alltid så med afgudarna; hvar enda af dem är en sminkad demon.»

244 »Såg min morfar sedan något särskildt, något liksom på kristningsdagen?» frågade Lisu skyggt.

245 »Dermed var något eget»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor kommissarien. »konsekvensändrat/normaliseratSå ofta min far var med hela sin själ upptagen af verldsliga bestyr och penningeförvärf, hade han någorlunda ro och såg inga syner, blott att han ej tålde se guld. Men så ofta han vände sin håg och kärlek till något annat, vare sig Gud eller menniskor, kom spöket tillbaka. Har du hört talas omtillagt av utgivaren lemma startden fordne hedniske konungen, som begärde af gudarne att allt hvad han vidrörde måtte bli guldkommentar

246 »Jag har hört det. Slutligen förvandlades sjelfva maten under hans händer till denna metall.»

247 »Det skedde väl icke så med min far, men någonting ditåt. Gick han i kyrkan och försökte med andakt fästa sina ögon på altaret, på presten eller på psalmboken, strax såg han dem likasom förgyllda. Tröstade han sin maka, eller smekte han sina barn, eller såg han endast med vänskap och barmhertighet på någon medmenniska, strax låg der för hans ögon öfver dem ett gyllene sken, som skrämde honom tillbaka. Öfver allt hvad han hade något tycke för, – sjelfva det rum der han bodde, de kläder han fann sig bäst uti, den hund som slickade hans hand, den häst som han helst körde uti vinterqvällen, – öfver allt låg i den stunden densamma förfärliga bleka guldhinnan, som han sett på sin förstföddes hufvud vid dopet. Tänk dig, barn, hvilka rysliga qval en sådan menniska måste lida! Ingen bot hjelpte; mången gång var han i sin förtviflan färdig att bortskänka all sin egendom åt de fattiga, men han kunde icke; han satt för hårdt fängslad i det som gjorde hans lifs förbannelse. Derföre drog sig min far tillbaka från både Gud och menniskor, blef för hvar dag allt svårmodigare och ändå allt sniknare och dog till slut i raseri, efter anblicken af några guldstycken, som trillade öfver golfvet i hans rum.»

248 Den gamle gjorde här en paus, ty berättelsen hade synbart ansträngt honom. Slutligen frågade han något tvärt: »förstår du mig nu?»

249 »Jag fattar ännu ej huru min olycklige morfars öden hänga tillsammans med edra», svarade Lisu med orolig nyfikenhet.original: nyfikenhet,

250 »Ett ord skall vara tillräckligt att säga dig allt. Denne min faders förstfödde son, som frestaren begärde och kring hvars tinningar min fader för första gången såg det gyllene sken, som sedan förföljde honom; detta från födelsen stämplade olycksbarn, med guldets förfärliga Kainsmärke på sina tinningar, – detta barn var jag!»

Avsnittet publicerades 25/11 1857:|2|

9. Sten Halms lefnadshistoria.

251 Efter den hemska bekännelsen i slutet af föregående kapittel satt den gamle mannen en lång stund tyst med halfslutna ögon, och hans skrämda åhörarinna hade icke mod att bryta tystnaden. Carl Roderik, som behöll sin obemärkta plats och för mera beqvämlighetoriginal: beqvämligh hade satt sig|3| i en af mahognyfåtöljerna, visste icke rätt hvad han borde tänka om rätta sammanhanget af denna mystiska historia. Det syntes väl honom naturligast att tillskrifva dessa förmenta syner och frestelser af en ond ande en sjuklig nervretlighet, som föranledde fixa idéer, dem inbillningen sedan gaf en yttre tillvaro och som tycktes ha fört både hans farfar och farbror temligen nära vansinnets område. Men åter, när han hörde den gamle tala med en sådan visshet om dessa underbara förhållanden och i allt öfrigt visa ett så redigt, ofta skarpt omdöme, måste Carl Roderik inom sig medgifva, att dessa olyckliga syner, hvad än de för resten månde vara, åtminstone för deras beklagansvärda offer haft en full och förskräcklig verklighet.

252 Den gamle for slutligen med handen öfver pannan, likasom för att reda sina förvirrade tankar, och fortsatte sin berättelse på följande sätt.

253 »När min far dog, var jag 20 år gammal och stadd på utrikes resor för att på ett berömdt kontor i Marseille inhämta handelsvetenskapen. Jag kände då ännu icke rätta orsaken till min fars svårmod; först flera år efteråt erfor jag den af min mor. Min fars underliga lynne tillskref jag ett affärsgrubbel, som icke är ovanligt äfven hos dem hvilka dertill ha föga anledning, och jag kan ej säga att hans död mycket bedröfvade mig, ty han hade varit en sträng och, i mitt tycke, alldeles för sparsam far. När jag ej långt derefter blef myndig, begärde jag ut mitt fädernearf, under förebärande att jag ville ingå kompaniskap med det franska handelshuset, men i sjelfva verket för att resa till Paris och der inom kort tid förslösa hela det betydliga arfvet på vad och fruntimmer.»

254 »Detta var år 1793, just under den ryktbara skräckperioden, då Frankrikes ädlaste blod flöt i strömmar under guillotinen och den vansinnigaste gudsförsmädelse ansågs såsom ett bevis på god uppfostran och fördomsfria tänkesätt. Jag hade icke från hemmet medfört något slags tro, ej ens penningens tillbedjan, och jag föll derföre ett lätt byte för tidens villfarelser. Mitt hjerta förhärdades vid den dagliga anblicken af blod och olyckor, och jag blef en af dem, hvilka till lefnadsregel uppställa den förfärliga läran: lemma startkonsekvensändrat/normaliseratlåtom oss äta och dricka och vara lustiga, ty i morgon skola vi dö!konsekvensändrat/normaliseratkommentar – Men under det att jag som flitigast praktiserade denna lära, hände sig oförmodadt, att min rikedom, som jag ansett outtömlig, med ens tog slut, och jag nödgades nattetid fly från den stora staden, fly från alla mina lemma startlustigakommentar bröder och lättfärdiga lemma startsirenerkommentar, för att icke falla i händerna på en hop förbittrade fordringsägare.»

255 »Jag for, utan att veta hvart. Jag var trött vid lifvet, men konsekvensändrat/normaliseratdet stora obekantakonsekvensändrat/normaliserat bortom grafven förskräckte mig och tvang mig att lefva. Det var vid den tiden franska republiken uppsatte 13 arméeroriginal: armeer på engång. När morgonen inbröt, befann jag mig i en liten stad, der en trupp af unge frivillige tågade ut under marseljäsens toner för att förena sig med Pichegru’s korps. Mitt beslut var fattadt, jag gick i republikens tjenst och fäktade i nära tolf blodiga år, först under Pichegru, sedan under Bonaparte, i Holland, Tyskland, Italien, Egypten, tilldess jag, sårad vid Austerlitz af ett sabelhugg i hufvudet, erhöll majors afsked i början af 1806. Under dessa tolf år hade jag en afgud, för hvilken jag lefde, nemligen äran, och jag var icke ensam derom; hela franska armén, eldad af Bonapartes segrar, dyrkade samma Moloch, som i sitt glödande koppargap uppslukade tusende efter tusende. O, det var dock en skön afgud med högburen panna och ädel hållning! Mitt hjerta värmes ännu vid tanken derpå; blott skada att han var så blodig och så sjelfvisk! Den, som jag sedan dyrkade, var ett vidunder af lägre art, men, om möjligt, än mera sjelfvisk och än mera själamördande.»

256 Här gjorde den gamle åter en paus och fortfor sedan med någon ansträngning:

257 »Hvarföre skulle jag dölja för dig sanningen, ehuru du ej kan förstå den i hela dess vidd? Efter mitt afsked dref jag några år omkring med en knapp pension och blef, mera af behof och af brist på sysselsättning, än just af böjelse, spelare. Det var ett oblodigt handtverk, men, tro mig, det slagtade själar med mera grymhet än svärdet. Lyckan vexlade om, och slutligen hade jag bortspelt rocken af kroppen. Då påminte jag mig mina rika slägtingar i Finland och reste dit. Min mor och min yngre bror hade fortsatt vår handel och lemnade mig förskotter för att spekulera åt samma håll. Men jag spekulerade icke, jag spelade på lyckans rulett – och jag tappade. Du har kanske hört talas om en viss silfverlast, högt lemma startassureradkommentar och sedan förlist, men på så grundt vatten, att man olyckligtvis bergade några af silfvertunnorna och fann dem fyllda med – sand?»

258 Lisu teg. Hon vågade icke tillstå att denna fatala historia icke var henne obekant.

259 »När detta skedde»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor kommissarien dystert, »konsekvensändrat/normaliseratvar jag redan djupt sjunken under min andra afguds makt, nemligen penningen. Jag hade aldrig kännt honom förrän vid spelbordet, men derifrån utsträckte han sina klor och grep mig oemotståndligt såsom ett öde. Efter min misslyckade handelsspekulation reste jag åter ut och dref i fyra år omkring som spelare till profession. Jag hade nu blifvit försigtigare, beräknade mera och vann mera – vann mycket! Jag dyrkade slumpen, jag föll i mitt ensliga rum på mina knän och tillbad lyckan – o, menskliga uselhet, jag trodde icke på Gud, men jag trodde, som alla atheister, på tvenne halmstrån i kors, på 13 vid ett bord, på lyckliga och olyckliga förebud, på allt det sämsta skrock, som vidskepelsen någonsin uppfunnit! Likväl bedrog hon mig åter, den falska gudomlighet, som jag dyrkade. På en enda natt i Krakau bortspelte jag åter hela de föregående årens vinst och stod der till sist med en enda gyllen qvar, färdig att göra slut på mitt eländiga lif uti Weichseln, som svart och dyster flöt under fönsterna af spelhuset.»

260 »Vid det jag i vild förtviflan rusade ut för att verkställa denna föresats, mötte mig i dörren en liten gubbe i en polsk judes drägt. Hans mörka djupliggande ögon tycktes genomskåda mig, och ett hånlöje spelade öfver hans tunna läppar. Jag hade sett honom ofta förut vid spelbordet, och jag hade gifvit akt uppå, att hvar gång han stod mig nära, hade jag vunnit. Hvarthän? frågade han mig med sitt iskalla smålöje. Jag hade icke mod att svara honom. Ni har förlorat, sade han kallt; ni är en narr, ni förstår ej att vinna. – Det är omöjligt, svarade jag; jag har beräknat alla chancer i spelet, och likväl ... Likväl har ni glömt ett, fortfor han föraktligt. Den som vill vinna hvad mål som helst, han måste egna sig hel och hållen, med kropp och själ deråt. Och ni tror att guldet ensamt är ett undantag och ensamt nöjer sig med ett deladt hjerta! Gå, ni är aldrig värd att spränga en bank. – Spränga en bank? upprepade jag darrande. Och hvad skall jag göra för att kunna det? – Ingenting annat, svarade juden, än att bannlysa från edra tankar och ert hjerta all annan kärlek, än den till guldet; att vara döf och blind för allt som icke leder direkt eller indirekt till detta mål; kort sagdt, att vara hel i er sträfvan och lefva och dö för den ensam. Kan ni, lofvar ni det? – Ja, utropade jag, ni har rätt; jag kan och jag lofvar det; visa mig endast medlen! Den lille mannen log ånyo på ett sätt som isade blodet i mina ådror. Gå tillbaka och spela, sade han; håll 6 gånger på svart och derefter hvar tredje gång på rödt. Det öfriga gör sig sjelf. – Men, invände jag nedslagen, ty min stolthet stred förgäfves emot min förtviflan – jag äger ej mer än en enda gyllen! Det, är nog, sade mannen; gör som jag sagt!»

261 »Jag återvände i en feberaktig oro till spelbordet och höll min enda återstående gyllen på svart. Den vann. Jag lät den qvarligga, höll ånyo på svart och vann ånyo. Jag ägde nu 4 gyllen, lät dem beständigt qvarligga, och för hvar gång fördubblades de. Efter de sex första dragen ägde jag redan 32 och begynte nu, efter min lärares anvisning, att hålla hvar tredje gång på rödt. Beständigt vann jag, beständigt fördubblades insatsen. Från 100 steg den till 1 000konsekvensändrat/normaliserat, från 1 000konsekvensändrat/normaliserat till 10 000konsekvensändrat/normaliserat, från 10 000konsekvensändrat/normaliserat till 100 000konsekvensändrat/normaliserat. I Krakau låg den tiden fransk militär, man hade upptagit lemma startkontributionerkommentar, och guld fanns i öfverflöd. Min beständiga lycka retade fransmännen; de fördubblade liksom jag och – förlorade. Mest hetlefrad var en ung löjtnant; jag kände honom ganska väl, han var son till min fordom bästa vän och krigskamrat från Marengo, densamme som engång räddat mitt lif och dervid förlorat sitt eget. Jag anade att den unge mannen hade kompaniets kassa omhänder, och flera gånger sväfvade på mina läppar en varning: akta dig, yngling, jag måste vinna, och du går till förderfvet! Men jag ihågkom judens förbehåll, jag teg, och det gick som man kunde förutse. Den unge spelaren förlorade allt och rusade ut som en vansinnig. Men jag vann mera, beständigt mera, jag sprängde banken gång efter gång, och man hämtade mera guld, och jag sprängde banken ånyo. Spelet slöts först då, när ingen annan än jag ägde en gyllen, och när jag i ett hastigt öfverslag räknade min vinst, fann jag att beloppet måste utgöra öfver en half million ...»konsekvensändrat/normaliserat

262 »Denna massa af guld och bankonoter kunde jag icke genast bortföra och måste derföre stadna qvar till morgonen. Ingen blund kom i mina ögon; jag räknade och räknade om igen. Medan jag ännu räknade, grydde dagen, och jag varseblef att man uppdrog ur floden tätt under fönstret en död kropp. En ond aning fattade mig, jag öppnade fönstret, såg bort från mina guldhögar och igenkände den unge spelarens drag, – min väns och räddares son, som jag kunnat varna och icke varnade! Den uppgående solen sken på hans vackra mörklockiga hår och hans bleka kinder; – en kall rysning for öfver hela min kropp, ty jag såg ... rättvisa himmel! jag såg kring hans hufvud densamma tunna förfärliga guldhinnan, som förföljde min far, – som gjorde honom så gränslöst olycklig och slutligen dödade honom!»

Avsnittet publicerades 28/11 1857:|2|

10. Botgöraren.

»Förstår du mig nu?»

263 Kommissariens – eller, som vi nu rättare kunna kalla honom, majorens – blickar flögo skyggt kring rummet, likasom fruktade han att återse det fantom som förföljde honom. Men han såg ingenting; den stora lampan kastade ett mattare sken öfver föremålen; Lisu gömde under förklädet sin venstra hand med guldringen, som hon fått till minne af sin första nattvardsgång. Den gamle tycktes förstå henne; han smålog sorgligt och fortsatte, efter några ögonblicks tystnad, sin berättelse.

264 »Begär icke att jag skall skildra för dig mina känslor vid denna oväntade syn, hvars betydelse jag kände blott alltför väl. Förgäfves bortvände jag mina ögon; guldhögarna omkring mig tycktes lefva och säga till mig: vi äro priset för din själ! I den stora spegeln i rummet såg jag den döde ynglingens brustna ögon och desamma bleka kinderna och detsamma guldglänsande hufvudet. Mina nerver uthärdade icke denna syn; jag föll i en lång vanmakt, och när jag åter kom mig före, hade spelhusvärden tagit mitt guld i förvar och låtit föra mig till ett dårhus; troligen hoppades han, att jag aldrig mera skulle återvända. Men jag tillfrisknade och fordrade tillbaka mina skatter; mannen måste, ehuru ogerna, redovisa för dem. Sålunda återfick jag vidpass 200 000konsekvensändrat/normaliserat gyllen, icke hälften af min verkliga vinst; men det var mig likgiltigt, dessa penningar brände mig, och jag lät tillsvidare insätta största delen deraf i holländska banken.»

265 »Fridlös och förkrossad irrade jag kring verlden. Jag spelade icke mer; jag lefde knappt mer. Jag kände mig nedstörtad i en osägelig själens vanmakt, ur hvilken den bleka skuggan från Krakau och det tid efter annat återkommande fantomet åter uppskrämde mig. Jag hatade nu min andra afgud, penningen, och grep ånyo som en förtviflad efter den första. Jag gick i österrikisk tjenst och stred emot mina förra vapenbröder, fransmännen. Förgäfves; min första och ädlare afgud hånlog emot mig. Jag blef igenkänd som den förnedrade spelaren, och mina kamrater tvungo mig att begära afsked. Döden skulle ha varit för mig en välgerning, och likväl bäfvade jag för den, ty jag ihågkom den inskrift Danton låtit sätta öfver porten till jag mins icke mera hvilken kyrkogård i Paris: konsekvensändrat/normaliserathär är ingången till det stora Intet!konsekvensändrat/normaliserat»

266 »På det sättet irrande utan Gud, utan vän, utan fädernesland och utan frid, satt jag en morgon i mitt öppna fönster i Leyden och hörde klockorna ringa i en närbelägen kyrka. En underlig längtan grep mig vid detta ljud, jag ville åter engång, efter många år, se huru de menniskor månde vara till mods, som hade en Gud. Nästan utan att veta huru, befann jag mig kort derpå i kyrkan. Orgelns toner gingo genom mitt bröst som solstrålar öfver en gränslös förbränd ödemark. Jag betraktade menniskorna: en del bland dem voro lemma startskrymtarekommentar, och kring deras hufvuden gycklade det gyllene spöket. Andra voro rättfärdiga, och det tycktes mig, som förvandlades glansen kring deras hufvuden till ett fint solsken. En stor, en välgörande frid låg som ett aftonlugn|3| öfver dessa menniskors anleten. En ärevördig prest uppträdde på predikstolen. Han predikade föga om troslärorna, men desto mera om lefvernet. Han skildrade en from eremit, som i sin ungdom varit en stor missgerningsman. Denne eremit hade fordom varit en mandråpare (som jag!), en röfvare (som jag!), en penningeträl (som jag!), en afgudadyrkare (allt som jag!); de onda andarna hade förföljt honom (som mig!), de hade drifvit honom till förtviflan (som mig!) och nära till sjelfmord (som mig!); men ändtligen hade nådens ljus träffat missdådaren; han hade ångrat sin förflutna lefnad; han hade anropat helgonens lemma startbemedlingkommentar och gjort ett löfte att barfota vallfärda till Jerusalem och egna hela sin återstående lefnad till ett botoffer för sina synder. Detta löfte hade han hållit, och de onda andarneoriginal: ondarne hade vikit ifrån honom, nådens ljus hade upplyst honom, och han hade blifvit en rättfärdig, en from och välsignad man intill lefnadens ända.»

267 »Jemförelsen med mig sjelf hade upphört vid det ställe, der predikanten öfvergick till eremitens omvändelse, men fröet af hans ord grodde i min själ; det sköt rot under nattens mörker och samvetsqval, och följande morgon uppsökte jag presten. Herre, sade jag, sådan är jag; mina gerningar förfölja mig, mina afgudar hånle åt mig, mitt samvete tynger mig till jorden, spöken gyckla för min syn, och jag har ingen Gud. Den ärevördige mannen häpnade; han hade väl icke ofta funnit en sådan förtappad varelse, som jag. Likväl stötte han mig icke tillbaka; tvärtom, han omfattade mig med förbarmande godhet, stärkte mig i min ånger och undervisade mig i min bättring. Framför allt, sade han, måste du afsvärja de afgudar, för hvilka du lefvat härintills. Det har jag redan gjort, sade jag; ärans drömbild är mig en leda, och guldet är mig en styggelse. Det är bra, sade presten, men det är icke nog. Du måste arbeta för raka motsatsen af hvad du hittills arbetat; du måste oförskylldt lida vanära och smälek, och medan verlden anser dig för en ockrare och girigbuk, måste du okänd bortkasta ditt guld som halm och strå på välgerningar, dem ingen vet och som aldrig i denna verlden blifva uppenbara. Då först, men icke förr, skola dina förra gerningar blifva såsom hade de aldrig varit gjorda, och de onda makterna skola släppa sitt rof, och nådens sol skall skina öfver dig intill slutet.»

268 Efter dessa ord teg den gamle majoren ånyo och frågade sedan tvärt och ej utan tvekan: »förstår du mig nu?»

269 Lisu fattade mod och sade: »icke ännu fullkomligt. Tillåt mig fråga, var icke denna prest, som morbror nyss omtalat, en katholik?»

270 »Visserligen, och dertill ännu af den ryktbara och misskända jesuiterorden. Jag har genomlefvat så mycket, att skillnaden emellan de kristna bekännelserna synes mig likna tvisten om solens ljus, som infaller genom olika fönsterglas. Det ena glaset kan vara grönt, det andra rödt, det tredje gult, och solskenet tager för kammarens innevånare färg efter fönstret; men i sig sjelf är det allt samma ofärgade ljus, och det kan för Gud vara detsamma genom hvilket glas jag betraktar det.»

271 »Men»konsekvensändrat/normaliserat, invände den unga flickan allt modigare, ty hon begynte värmas af sin fasta öfvertygelse om lutherska lärans företräden, – »konsekvensändrat/normaliseratom nu något af dessa glas är slipadt så, att det insläpperoriginal: i släpper ett falskt ljus, som förvirrar menniskan? Om nu denna botgöring, hvilken jesuiten föreskrifvit er, icke vore annat än en falsk verkhelighet och egenrättfärdighet? Förlåt mig, om jag, som är så ung och oerfaren mot er, vågar hysa en annan tro om den rätta bättringen. Kanhända (och här sväfvade Lisu något på rösten) har ni ... öfvergått till den katholska läran?»

272 »Jag tillhör ingen sekt, utan den allmänneliga kristna kyrkan»konsekvensändrat/normaliserat, svarade den gamle med någon skärpa i tonen. »konsekvensändrat/normaliseratDet är sannt att katholikerne anse mig vara en af deras, och det är med dem och genom dem som jag lefvat mitt troslif; men jag är hvarken katholik eller lemma startgrekkommentar eller lutheran eller reformert, utan kristen i allmänhet. Som bevis derpå, se här en bok, som ingen katholsk lekman har lof att läsa, nemligen bibeln. Jag läser den alla dagar; jag har skrifvit till de fromma fäderne i Leyden att jag gör det, och de hafva svarat mig: propter conscientiam fiatspråk: latin, för samvetets skull må det ske.»

273 Läsaren torde kanske redan förut af flera tecken anat, att den unga flickan i vår berättelse var en s. k. läserska – ett uttryck, som, likt ordet pietist, är så vidsträckt, att det begagnas om alla, hvilka mer än mängden af menniskor vårda sig om andeliga ting, hvarföre det också utan åtskillnad drabbar de bästa och frommaste menniskor på samma gång som de verkligt sekteriska och de mest fanatiska. Lisu var en läserska, men i den ädla och goda meningen af en som i hjertats ödmjukhet lefver efter sin tro; och hon var en af de saktmodiga och tystlåtna i verlden, som aldrig öppna sin mun till att klandra eller fördöma andra menniskor. Men hon var ung och varm för sin tro; när den angreps, kunde hon icke förblifva likgiltig, och hon svarade derföre med större värma än hennes morbror kanhända väntat: »Jag kan väl icke förstå hvad som menas med en kristendom i allmänhet, men jag har aldrig funnit i bibeln, att der skulle läggas någon vigt på vallfärder till Jerusalem eller en sjelfgjord försmädelse eller andra sådana botöfningar, som jag hört att katholikerne bruka. Och blif icke ledsen på mig, men har morbror verkligen inrättat sitt lif efter jesuiternes föreskrifter, så jemför dem ännu engång med skriften; kanske skola de då fördunsta som menniskofunder inför sanningens ljus, och det skall visa sig, att all sådan botöfning icke länder till salighet, utan till förderf.»

274 Majoren uppstod och gick med häftighet fram och åter på golfvet. »Jag har brutit mer än de flesta menniskor»konsekvensändrat/normaliserat, utropade han; »konsekvensändrat/normaliseratjag har lidit mer än de flesta; jag har mer än de flesta varit fången under otron och afguderiet, och jag har lemma startafskuddatkommentar deras ok; jag har ångrat, jag har försakat; jag har i mer än tjugu år i denna ensliga tillflyktsort prisgifvit mig åt menniskors förakt, som jag icke förtjenat, och användt mina skatter till tusende själars räddning, och nu, nu kommer denna flicka och säger mig: allt detta är förgäfves, allt detta leder blott till förderf! Hvad vill du väl mera? Stöta de ditt öga, dessa rikedomens beqvämligheter, som jag, med mina andliga fäders tillstånd, samlat här omkring mig i min innersta okända vrå, till en ringa hvila och ögontröst efter all den uselhet jag frivilligt påtagit mig utom dessa rum? Tror du, enfaldiga barn, att min själ hänger vid dem, så vill jag, när morgonen gryr, låta sänka allt detta i flodens djup och verkligen blifva så arm och utblottad, som jag synes för menniskor. I tjugu år har jag nu haft frid med mitt samvete, den enda frid jag har kännt alltsedan min barndom, och nu vågar du säga mig: allt detta är bländverk! Hvad har du för skäl att ännu engång upprifva mina läkta sår, du, den enda, för hvilken jag här i landet har öppnat mitt hjerta? Säg mig då någon afgud, som ännu skulle återstå att bekämpa, och jag vill slunga honom ifrån mig såsom en giftig orm – ty jag har kämpat så länge för friden, att jag icke låter något väsen öfver eller under jorden frånrycka mig den!»

275 Lisu hade uppstått; hennes ögon glimmade, och hon talade med trons och öfvertygelsens fasthet. »Om»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratvårt lidande och våra gerningar äro tillfyllest att vinna en evig frid, hvartill behöfva vi då en frälsare? Men den frid, som ni säger er ha tillkämpat er och nu i tjugu år njutit, jag säger er, morbror, att det är en falsk och bedräglig frid, och den har icke kunnat rädda er från de onda synernas makt. Hvarföre, om ni verkligen är försonad med det förflutna, med Gud och med er sjelf, hvarföre har jag ännu denna qväll sett er darra för en usel guldpenning? Ser ni, denna lilla guldring, som jag bär på mitt finger, denna förgängliga metall, upphämtad ur jordens stoft, är tillräcklig att rubba hela er själs jemnvigt. Olycklige gamle man, och ni tror er ha vunnit den frid, som ej ens döden kan rubba!»

276 »Bort! Bort!»konsekvensändrat/normaliserat utropade majoren i en obeskriflig förvirring. »konsekvensändrat/normaliseratBort från mina ögon, giftblanderska, som jag dåre har förtrott mitt lifs hemlighet! Gå! Res! Jag kan icke mera svara för mina handlingar, och jag är icke van att skona! ...konsekvensändrat/normaliserat Men nej, gå icke! ...konsekvensändrat/normaliserat stadna, jag befaller dig det! ...konsekvensändrat/normaliserat Om du skulle ha rätt? ...konsekvensändrat/normaliserat Om denna syn, som så länge upphört att plåga mig och som i dag återkommit ... om den skulle bebåda min undergång i denna förtviflade strid ... då måste jag hafva dig här, flicka! ...konsekvensändrat/normaliserat Stadna! Är du qvar? Det mörknar för mina ögon ... Ah ... har jag då ännu icke gjort nog? Hvad skall jagtillagt av utgivaren göra för att vinna en evig frid!»

277 »Tro!» svarade Lisu med bruten röst.

Avsnittet publicerades 5/12 1857:|3|

11. Uppror mot penningen.

278 För att bekänna sanningen, hade Carl Roderik under sednare delen af det samtal, som beskrifves i nästföregående kapittel, varit en föga uppmärksam åhörare. Oaktadt allt hans bemödande fick tröttheten makt öfver honom, der han satt i den mjuka länstolen, och när majoren för Lisu skildrade sina besynnerliga botöfningar, var Carl Roderik redan försjunken i Morfei armar. Om en stund väcktes han af någon, som ryckte honom sakta i armen. Det var den unga flickan, som återvände och till sin icke ringa förundran fann sin gode herr kusin i länstolen. »Kom»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade hon, »konsekvensändrat/normaliseratatt icke han finner dig här!»

279 »Men huru kom du hit in?» frågade ynglingen, när de väl voro utom dörren.

280 »Jag kunde ej somna med tanken att den gamle mannen var ensam och lidande»konsekvensändrat/normaliserat, svarade flickan. »konsekvensändrat/normaliseratJag såg ljusskenet från hans rum och gick in för att erbjuda honom min hjelp.»

281 »Har han berättat allt för dig?»

282 »Mycket, men ännu ej allt»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Lisu. »konsekvensändrat/normaliseratGodnatt!»

283 De åtskildes, och några minuter derefter sof Carl Roderik åter så tungt, att hundrade spökande guldpenningar ej skulle förmått uppväcka honom. När han vaknade, sken den sena decembersolenoriginal: deccmbersolen på frostig himmel in öfver ett par blårutiga bomullshalfgardiner, och Carl Roderik kunde deraf märka, att luckorna för fönstret voro uppslagna. Rummet, ehuru icke det sämsta i huset, syntes honom i högsta grad tarfligt i bredd med den rikedom han sett i de inre rummen. Medan han sökte i sitt minne reda den föregående nattens sällsama tilldragelser, hörde han röster i yttre rummet och kunde ganska tydligt urskilja följande samtal, som fördes mellan en obekant och hans farbror, hvars stämma återtagit den ömkeliga, nästan gnällande ton, hvarmed han först hade tilltalat de resande qvällen förut.

284 »Var då barmhertig och ha ännu anstånd till nyåret»konsekvensändrat/normaliserat, sade den obekante. »konsekvensändrat/normaliseratNi vet ju att jag har tjugu pund smör att föra till Vasa, och det är så godt som säkra penningar.»

285 »Kan inte, kan inte, min bästa vän. Vet ju för väl att allt ditt smör är skuldsatt på förhand, och jag är en fattig man, som behöfver min lilla styfver för att lefva.»

286 »Kära herr kommissarie, ni vet ju att jag lemma startkommer på bara backenkommentar, om de mäta ut min häst och mina kor och mitt lilla vinterspanmål. Hvad i herrans namn skall jag lefva af med hustru och barn?»

287 »Gå till klockaren, han kan hjelpa dig.»

288 »Klockaren har hjelpt mig mer än engång förr och hjelpt andra med, som kommit på landsvägen för edra reverser, kära herre, men jag står så mycket till boks hos honom, att han väl knappast ger mig lemma starten fyrkkommentar mera.»

289 »Gå ändå på försök, jag kan ej hjelpa dig, jag är en utfattig, ruinerad man, som sjelf behöfver låna penningar, och ingen lånar åt mig. Ja, hvad skulle de ha för säkerhet hos mig!»

290 »Hå, herre, han som har sina hundra reverser ute mot tjugu procent! Liksom inte hvar själ i hela socknen visste, att han är ... ja jag vill ej säga hvad kommissarien är, bara han ger mig anstånd till nyåret.»

291 »Gå din väg, jag kan ej hjelpa dig.»

292 »Jaså, är det på det sättet? Då skall jag säga honom midt i synen, att han är en girigbuk och en gnidare och en ockrare och en blodsugare, som lefver på fattiga menniskors svett och blod och som icke ens är en riktig kristen menniska. Han må panta ut mig och äta ut mig och förderfva mig, liksom han förderfvat många bättre än jag, men engång skall sanningen fram, om det också skulle kosta min välfärd, och derför säger jag honom att han är den störste rackare, som på jorden går, och derföre törs han aldrig i kyrkan. Och hela verlden vet att han ej törs se på det gula guldet, för då ser han fan litet i förtid! Men det kommer nog den dagen, då han får se honom på närmare håll, och inte blir jag den som rycker bort veden från brasan, och inte blir det Mannu på Mustila, och inte blir det Matti på Mäkelä, och inte blir det heller Esaias på Vedensuu, det skall jag säga honom. Ser han något? Se ut genom fönstret, så får han se gården full med folk, som han stämt till höstetinget och som han skaffat en utmätning till julen. Jag frågar honom ännu, om han vill gifva mig anstånd?»

293 »Ut med dig, och sedan till klockaren, oförskämda karl!»konsekvensändrat/normaliserat hördes majoren utropa med betydligt skarpare och manhaftigare stämma än nyss förut. »konsekvensändrat/normaliseratUt med dig på ögonblicket, och den som vågar trotsa mig i mitt eget husoriginal: husl skall få se med hvem han har att göra.»

294 Dessa ord åtföljdes af något buller, hvaraf Carl Roderik slöt att hans farbror låtit orden åtföljas af en handgriplig tillrättavisning. Och då brorsonen icke utan skäl befarade att hans närvaro kunde blifva nödvändig, gick han utan betänkande ut i yttre rummet. Farhågorna tycktes icke heller vara öfverflödiga, ty gården var uppfylld af hästar och slädar, och en hop folk trängde sig in i farstun med ord och uppsyn, som icke bådade godt för ägaren af huset.

295 Carl Roderiks inträde tycktes göra den gamle brydd; men han fick genast fullt upp att göra med de objudne gäster, som innan kort fyllde hälften af det eländiga rummet. En mängd djerfva och pockande röster hördes på engång. Han skulle gifva dem anstånd; de ville ha sina reverser tillbaka, icke för att neka för hvad de rätteligen vore skyldiga, utan för att afskrifva olaga räntor och lemma start»välgjordt»kommentar; derefter skulle han få reverserna tillbaka. De ämnade icke längre låta en blodigel utsuga halfva socknen; de visste hvad han gick för, och det skulle vara slut nu med den rörelsen.

296 Carl Roderik väntade att åter få höra den gnällande »fattige mannen»; men han bedrog sig. Majoren lät de ifrigaste tala till punkt och förklarade sedan med lugn och fast stämma, att lagen skulle döma mellan honom och dem. Han ämnade icke utlemna reverserna till någon annan än häradsrätten. Och hvad det angick att han utsugit socknen, ville han fråga, om der vore mera elände än förr och hvilka som genom honom blifvit lidande.

297 »Alla! Alla!» ropade gäldenärerne.

298 »Hos dig, Mannu»konsekvensändrat/normaliserat, svarade majoren, »konsekvensändrat/normaliseratvar pantfogden i vintras. Och likväl har du lika många hästar nu som då.»

299 »För det att klockaren hjelpte mig»,konsekvensändrat/normaliserat svarade bonden hånleende.

300 »Du, Matti, miste i våras dina kor, och nu har du lika många som då.»

301 »Klockaren gaf mig förskott.»

302 »Hos dig, Esaias, tog fogden i somras både kärror och spanmål, och nu har du dina kärror igen, och stängerna i ditt tak hänga fulla med bröd.»

303 »Det har jag att tacka klockaren för.»

304 »Ja, ja»konsekvensändrat/normaliserat, ropade flera röster, »konsekvensändrat/normaliseratklockaren är en annan karl, ni stjelper och han hjelper. Och när han hjelpt oss, stjelper ni oss ånyo. Men nu tänka vi icke längre låta panta oss och lemma starthuttla med osskommentar, utan hit med reverserna!»

305 »Dem få ni icke»,konsekvensändrat/normaliserat svarade majoren torrt.

306 »Reverserna! Hit med reverserna!» ropade skaran allt högljuddare och trängde med detsamma längre in uti rummet. Majoren drog sig tillbaka, så att han hade ryggen fri, och fattade en temligen ansenlig knölpåk, som stod vid spiseln. Carl Roderik ställde sig vid hans sida och grep, i brist på bättre, sitt långa respipskaft. Det liknade sig till ett af dessa ofta blodiga slagsmål, i hvilka den österbottniska allmogen icke väjer hvarken stånd eller person, såsnart den anser sina rättigheter förnärmade. Men det skämtsama ödet ville, att fru Sabina Dahlmans ansenliga fysionomi, beklädd med en hvit nattmössa, i samma ögonblick syntes i dörren för att se åt hvad detta månde vara för buller. Och emedan den hederliga gumman hade både tunga och hjerta på rätta stället, underlät hon icke att på sitt sätt deltaga i striden. »Hvad är det för pack, som håller väsen här? Skäms litet! Finns här ingen lemma startstadsbetjentkommentar? Jaså, här finns ingen stadsbetjent. Känner ni länsman, godt folk? Vore jag länsman, skulle jag klappa er till mos, edra skojare; jag skulle sätta er i black, edra utsökningspersedlar; jag skulle ...»konsekvensändrat/normaliserat

307 Olyckligtvis för den goda frun stod en fylld lemma startsmörtjärnakommentar med vidhängande slef vid väggen. En lång slyngel ibland de anfallande frestades af tillfället att på sitt sätt besvara den vältaliga helsningen, grep oförmärkt slefven, fyllde den ur tjärnan och kastade dess innehåll med så säker hand mot den tappra motståndarinnan i dörren, att en hvit störtflod af tjärnmjölk öfversköljde nattmössan och rann i långa bäckar ned öfver fru Dahlmans fylliga kinder. Förbryllad drog sig den slagna hjeltinnan ur spelet, och ett skallande lemma startlöjekommentar stämde för ögonblicket de anfallande till muntrare känslor.

Avsnittet publicerades 9/12 1857:|2|

12. Den sista botöfningen.

»Har jag ännu icke gjort nog?»

308 Men den flyktiga munterhet, som fru Sabinas missöde framkallat, försvann, och Carl Roderik sökte förgäfves begagna sig deraf för att vända hela upptåget till skämt. Ropet »reverserna! hit med reverserna!» hördes ånyo, och ett par af de häftigaste sprungo ut för att afbryta gärdsgårdsstörar, det vanliga vapnet vid tillfällen när knifven ännu, om också med möda, hölls uti slidan. Den gamle syntes fast besluten att ej ge vika. En af de närgångnaste erhöll ett rapp öfver axeln af hans knöliga käpp. Det begynte att hagla hugg. Carl Roderik kastade sig emellan och fick ett rapp så att det gnistrade för hans ögon. Två mot tjugu, det var en lemma startolika stridkommentar, och så tappert än ynglingen sökte begagna sin erfarenhet från föregående fälttåg emot bokhållare och gesäller, var det klart att han och den gamle måste snart nog duka under.

309 I detta afgörande ögonblick visade sig Lisu i dörren. Hon stod der stum och blek som en bildstod, och hennes tårfulla blickar mötte den gamle majorens i samma stund han åter höjde käppen för att bestraffa den närmaste våldsverkaren. Det var blott ett enda ögonkast, men det förlamade majorens lyftade arm. Han stod der ett par sekunder orörlig och känslolös för de slag som träffade honom. Derefter utropade han: »håll, jag vill lemna er reverserna!»

310 Hopen hejdade sig, och några få rop, att man borde slå ihjäl förrädaren, tystnade. En vapenhvila bemedla|3|des, och majoren tilläts att gå efter reverserna, medan Carl Roderik stadnade qvar som gisslan, ehuru, som han sedan bekände, ganska osäker om hans farbror verkligen skulle komma tillbaka.

311 Men han kom. Han trädde bister och befallande midti hopen af sina uppretade gäldenärer. Högt öfver dem höll han i den lyftade högra handen en ansenlig bundt af dessa välbekanta olyckspapper med stämplade hörn, kråkfotade underskrifter och plumpa sigiller, på hvilka så mångens välfärd beror och hvilkas blotta anblick ingifver samma respekt hos klena betalare, som ett uråldrigt forntida manuskript hos bibliothekarien eller fornforskaren. »Gifven nu akt!»konsekvensändrat/normaliserat ropade gubben och rätade ut sig till hela sin ansenliga längd. »konsekvensändrat/normaliseratHär är Mannus revers på femhundra riksdaler; känner du bomärket?»

312 »Skulle jag ej känna mitt bomärke?»konsekvensändrat/normaliserat sade den tillfrågade. »konsekvensändrat/normaliseratTag bara hit lappen, han skall få den tillbaka sedan vi skrifvit af 100 riksdaler, som voro för välgjordt, och räntan dessutom.»

313 »Vänta ännu litet. Här är Mattis revers på fyrahundratjugu riksdaler.»

314 »Skriforiginal: »Srif 350, ty det har jag fått», skrek Matti ur högen.

315 »Här är Esaias’ revers på trehundraåttifem riksdaler och 24 skillingar.»

316 »Skrif 320 riksdaler, icke en skilling mera!» ropade Esaias i sin tur.

317 Gubben fortfor att framvisa reverserna, utan att lemna dem ifrån sig. »Här är Erik Majatalos revers på tvåhundrafemton riksdaler. Här är Nils Penttus på femhundrasextio. Här är Adam Eriksons på etthundrasexton och trettiotvå. Här är Pietaris från Isokylä på sjuhundraaderton. Här är Mikku Mikkelinpojkas på sextiofyra riksdaler ...»konsekvensändrat/normaliserat Och så fortfor han att uppräkna mellan fyrtio och femtio skuldsedlar, till en del af ganska höga valörer. »Är det rätt så?» frågade han, när alla de fatala papperen voro uppvisade.

318 »Ja ja, tag bara hit dem; ni skall få dem igen, så sannt vi äro hederliga karlar och ej vilja ha mer än hvad oss med rätta tillkommer», ropade bönderne.

319 »Jaså!» sade majoren och betraktade hopen ännu ett ögonblick, likasom tvekade han mellan tvenne beslut, som stridde inom honom. Derpå steg han hastigt ett par steg tillbaka, sönderref med häftighet alla skuldsedlarne, utan att någon kunde eller ville hindra honom, och kringströdde bitarna för den förvånade hopens ögon. Ingen arm rörde sig, ingen mun öppnades till ett ord, så betagne af häpnad voro alla gäldenärerne öfver denna högst oväntade och besynnerliga tilldragelse.

320 »Jag menar att ni nu fått hvad er tillkommer och litet mera dertill, sade majoren med en lindrig darrning på rösten. Gån nu er väg och låten mig vara i fred!»

321 Den nyss så våldsama hopen lydde utan motsägelse och begaf sig med långa ansigten ut på gården. Der såg man dem likväl stadna och öfverlägga sinsemellan hvad detta månde betyda. Troligen misstänkte mången bland dem att hela tillställningen var en list för att narra dem, ehuru de flesta ej kunde förneka att de ju igenkännt sina verkliga skuldsedlar.

322 Men när fältet var fritt, gick majoren till Lisu, fattade hårdt hennes hand och sade, utan att tyckas märka de öfriga närvarande: »Är du nu nöjd med mig? Är det tillräckligt?»

323 Flickan teg.

324 »Hvad!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast den häftige gamle mannen, »konsekvensändrat/normaliseratfjortontusen riksdaler i bitar på golfvet; har jag ännu icke gjort nog?»

325 »Nej»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Lisu med låg röst.

326 »Ah, du menar de par hundra riksdaler jag ännu äger kontant derinne? Vänta, du skall få dem, du skall gifva dem åt de fattiga, lika godt hvilka. Det är skrifvet: gå och gif allt hvad du äger åt de fattiga!»

327 »Men skriften tillägger ännu de orden: och följ mig!»

328 Antingen nu Lisu sade detta med så låg stämma att hon ej hördes, eller att den gamle i sin tilltagande häftighet, som påtagligen gränsade till sinnesförvirring, icke förstod henne – alltnog, han upprepade med sönderslitande röst: »hvad, ännu icke nog? Blir det då aldrig nog? Tjugu års ånger och botöfningar, verldens förakt och smädelse, köttets lemma startspäkningkommentar, böner, vakor, fastor och all min egendom åt de fattiga – och ändå är det ej nog! Rättvisa himmel, hvad skall jag då mera göra? På hvad sätt skall jag tillfredsställa en så omättelig hämnande Gud?»

329 »O min stackars morbror»konsekvensändrat/normaliserat, utropade flickan gråtande och kastade sig om hans hals; »konsekvensändrat/normaliseratallt detta är egenrättfärdighet och verkhelighet, allt detta gäller intet för Gud. Fall ned för korset, kasta er utan alla vilkor och utan all egen berömmelse hel och hållen i Christi armar, och i samma stund är ni räddad evinnerligen!»

330 Men den gamle hörde henne icke; en enda tanke hade gripit och förvirrat hans själ: »är det ännu icke nog? Är der ännu något mer?» Och med dessa ord ilade han in i de inre rummen. Men om några minuter var han tillbaka och visade mycken brådska. »Vi måste resa»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »konsekvensändrat/normaliseratmycket snart; vi ha ännu så mycket att göra.» Och med dessa ord bar han sina slägtingars kappsäckar och reskläder ut på gården; och sjelf hade han iklädt sig en respels af svarta kalmuckskinn med grönt öfvertåg.

331 Fru Sabina, Carl Roderik och hans kusin vexlade i ögonkast. Ingen af dem utsade sin mening, men alla förstodo hvarandra: den olycklige gamle mannen har förlorat förståndet!

332 Alltför snart förstodo de äfven meningen med resan. En tjock rök bröt ut genom springorna och takröstet ofvanför de tillbomade inre rummen. Folket på gården gjorde min af att släcka, men till det mesta för syn skull, och på vatten var brist, emedan alla vakar tillfrusit under natten. Många rörde icke arm eller fot, och en del brydde sig knappt om att dölja sin skadeglädje. Endast den gamla hushållerskan sprang från den ena till den andra och uppmanade dem att biträda; men man hörde henne icke. »Tro honom icke, tro honom icke»konsekvensändrat/normaliserat, ropade hon. »konsekvensändrat/normaliseratHan är icke så girig och elak, som han ger sig ut för att vara. Om klockaren vore här, skulle han säga er något. Lika godt, jag kan säga det, jag som vet det, att allt hvad min stackars gamle husbonde tagit med ena handen har han gifvit med den andra. Står du der och skrattar, du Esaias från Vedensuu, och du mins icke mer att klockaren har hjelpt dig att återfå allt hvad du förlorat och mera dertill, och klockaren gjorde det icke, utan min husbonde, som du hatat, har hjelpt dig till lyckan. Veten I det, vettvillingar, dårar, otacksame, att han som hjelpt eder alla och löst eder från utmätning och undergång, det var icke klockaren, nej, min husbonde var det, som årligen lät genom klockaren utdela all sin vinning och mera dertill för att näpsa eder och släppa eder och skrämma eder från processer och skulder, som I voren så begifne uppå. Och honom, som gifvit eder tio gånger mer än han tagit ifrån eder, honom hafven I slagit och förhånat och kallat en ockrare och en blodsugare, för det att han sökte föraktet, likasom andra söka äran, och för det att ingen visste hans hjertas verkliga sinnelag. Och nu låten I hans gård brinna, och han sjelf är fattigare än den fattigaste bland eder, och edra ogerningar ha bragt honom från förståndet. Men jag skall vara ett vittne för honom, jag som i tjugu år har skådat igenom hans hjerta och känner honom bättre än I; jag skall tala sanningen, när han icke mera kan säga er den; jag skall aldrig öfvergifva honom, jag, i hans motgångs dagar!»

333 »Bry dig inte om det der, Martha»konsekvensändrat/normaliserat, sade den gamle majoren med förvirrade blickar. »konsekvensändrat/normaliseratDet måste så ske, ser du, för att blidka honom som straffar all orättfärdighet; och jag har bedrifvit mycket ondt. Men nu har jag gjort nog. Är det ej så, du barn med de stränga ögonen, som genomborra min själ? Nu går min sista fåfänga upp i rök; är du nu nöjd?»

334 Lisu svarade icke; det var henne omöjligt. Blott fru Sabina åtog sig, efter sitt förstånd, ett slags tröstarekall: hon vill ingenting säga bror Sten, menade hon, för det angår henne inte, såframt hon fått sina egna saker bergade, och det får man allt se, ty den stora bruna lemma startsidenredikylenkommentar med hasselnötterna hade troligen fallit under sängen derinne, och den var värd två riksdaler vänner emellan, utom nötterna, och hon hade låtit fodra den enkom till resan. Och det måtte hon säga, att bror Sten hade burit sig åt som en tok; hon ville väl fråga, om en klok menniska brukar rifva sönder obetalda reverser om fjortontusen riksdaler på en morgonqvist; och icke mins hon heller att någon förståndig karl lupit in i sin egen kammare och tändt eld i gardinerna bara för ro skull. Men det måtte nu vara bror Stens ensak, hon ville icke heller förmoda att bror Sten varit så galen och låtit sina bankobiljetter brinna; han måste väl ha sina sjutti eller åttitusen åtminstone insatta i bankerna; hvar i verldenes tid skulle han annars gjort af med sina pengar? Och efter bror Sten frågar hvad han skall göra, så vill hon ge honom det kloka rådet att resa hem med henne till Uleåborg; norra vindskammaren är ledig och oeldad, och några famnar ved och husmanskost och en piga till uppassning skulle hon som en ärlig syster ej räkna uppå; och hon skulle låta flytta salig Dahlmans gamla brädspel upp i vindskammaren, och salig Dahlmans lemma startnattrockkommentar och tofflor, som varit för små åt henne sjelf, stå der ännu alldeles orörda som när han gick och stod i dem o. s. v. o. s. v.

Avsnittet publicerades 12/12 1857:|3|

335 Den gamle majoren hörde icke sin systers vältaliga tröstegrunder. Han satt der djupt försjunken i den enda föreställning, som ännu hade något värde för honom, och frågade beständigt ånyo: »hvad skall jag mera göra? Är det ännu ej nog?»

336 Carl Roderik uppflammade öfver hvad han kallade Lisus hjertlösa hårdhet. »Hör du icke att du ensam kan gifva honom ett svar, som han lyssnar uppå? Så var då mensklig, flicka, var då barmhertig och säg honom att han gjort nog

337 »Kan jag då svara det?»konsekvensändrat/normaliserat frågade Lisu sorgligt. »konsekvensändrat/normaliseratOm någon af oss ägde hela verldens skatter och vore mer än en kejsare uti makt och mer än någon dödlig ärad och lycklig, och nedstege frivilligt från höjden af sin storhet, och gåfve sin sista penning till barmhertighetsverk, och blefve fattig, maktlös, föraktad och olycklig; ja om han bortgåfve allt hvad han äger kärast i verlden, och arbetade och fastade och försakade ett helt långt lif alltigenom, och lede derunder allt hvad de heliga martyrer lidit för sanningens skull, och komme sedan med sitt lidande och sina gerningar till himmelens port och sade: har jag gjort nog? har jag offrat och lidit tillräckligt? – så skulle den eviga rösten svara honom: nej, det är icke nog, det är aldrig nog, ty ingen menniskas offer är så stort, intet lidande så hårdt, inga gerningar så förtjenstfulla, att någon med dem kan köpa salighetens krona; Christus allena kan gifva oss henne och gifva oss henne för intet ...»konsekvensändrat/normaliserat

338 Emellertid brann gården ned, och föga lösegendom bergades, utom den gamla messingsbeslagna ek-kistan, hvilken fru Sabina genast tog under sin välvilliga omvårdnad. Ännu samma dag på eftermiddagen var hela familjen på väg till Uleåborg, åtföljd af gamla Martha och gårdshunden, hvilka ingendera ville öfvergifva sin gamle husbonde.

Slutet.

339 En vacker sommarafton två och ett halft år efter dessa tilldragelser åkte bergskonduktören Carl Roderik Halm i ensitsig schäs in på fru Sabina Dahlmans välbyggda gård i Uleåborg och mottogs af sin slägtkära faster med all den hjertlighet, som man är van att finna här i den gästfria norden. Hans unga kusin var icke heller sen att räcka honom sin vänliga hand, och Carl Roderik fann till sin stora fägnad att Lisu på dessa år blifvit betydligt språksamare och gladare, än hon var under de besynnerliga omständigheter, då de sednast förnyat bekantskapen. Men denna hans fägnad blef snart nog betydligt|3| nedstämd, när fru Sabina ännu samma qväll i tysthet förtrodde honom, att hennes Lisu alltsedan påsken var förlofvad med en f. d. inspektor på modrens sågar i Muhos, alldenstund, som den goda frun med sitt marknadsförstånd behagade uttrycka sig, karlen förstod sig bättre än hon sjelf på fullmogen furu, och det var det klokaste att taga honom på engång till kompagnon och måg, så visste man på hvad qvist man hade honom, ty det lejda folket var aldrig att lita på. Pellavoinen kunde nu gerna för henne köpa upp allt lin i Tavastland, ty det slog ej i spann, sedan folket fått goda år, och marknaderna bli med hvart år sämre. Hon hade väl ännu i vintras varit till Kuopio, men Nyslottare och Wiborgare hade slagit ned priserna, Savolakskunderna hade förgapat sig i ryska varor, och med laxen var det så godt som förbi, sedan Petersburgarne hade begynt skicka egna uppköpare till Turka och Ijå. Derföre hade hon nu begynt såga och såga och skeppa ut på England, och derföre – det var summan af konjunkturen – hade nu Lisu blifvit förlofvad med sågkarlen.

340 Af den betydligt förlängda min, hvarmed Carl Roderik åhörde detta förtroende, kunde man nästan misstänka att någon af hans egna planer blifvit sågad midtitu; men som belefvad ung man underlät han icke att önska sin kusin all den lycka, som kan belöpa sig på en sågpatronessa i Muhos; hvarefter han, – likasom för att visa hvad han kunnat bjuda uppå, ifall man icke förhastat sig, – beskref huruledes han nu var stadd på en resa till Kemi lappmark för att söka guld; och han tviflade icke uppå, att man ju der kunde skära det nästan med tälgknifvar. Fru Sabina var icke just hugad att riktigt tro det; men Carl Roderik försäkrade henne att Siberien och Kemi vore så lika, att hvarannan gråsten måste vara af guld. Emellertid, just i det han var som bäst inne i dessa lysande planer, kom hans blick att möta den unga flickans, och i blinken teg han helt stilla, ty denna blick tycktes varnande säga honom: kom ihåg guldspöket!

341 »Lefver farbror Sten ännu?» frågade Carl Roderik, plötsligt ombytande samtalsämne.

342 Fru Sabina berättade då, mera omständligt än just här är nödigt att upprepa, huruledes den gamle väl hängde qvar i lifvet som en rykande veke, men bruket af sitt förstånd hade han icke återfått sedan den olyckliga dagen när gården brann. Martha och gårdshunden hade troget hållit ut hos honom, och hvar dag hade Lisu läst för honom, men allt beständigt var han fången i densamma fixa föreställningen att der ännu vore något mera att göra. Och hvar dag hade han frågat Lisu: »har jag nu gjort nog?» Men aldrig kunde hon gifva honom det enda svar som han ville höra.

343 »Och har faster förvissat sig om en billig ersättning af den gamla kassakistans innehåll?» frågade Carl Roderik litet försmädligt.

344 Fru Sabina blef ond. Hon hade Gudskelof bröd nog att dela med åt en stackars afsigkommen gubbe och en så nära slägting på köpet, utan att räkna på betalning eller för sin del behålla hvad som borde delas med slägten. Kassakistan stod orörd under bror Stens säng, och vore der något i den, som väl vore möjligt, så skulle det allt ingå i bouppteckningen, när gubben lade ögonen till, och delas utan något anspråk på ersättning från hennes sida. Carl Roderik kunde ju helsa på farbror i vindskammaren och sjelf bevaka sina arfsanspråk.

345 Carl Roderik var, som vi veta, ingen sniken arftagare af den vanliga sorten och gjorde sig derföre all möda att åter försona sin faster; men det var ingen lätt sak, ty han hade rört vid en öm sträng, som länge gaf genljud, och fick mer än engång höra, att hederligt folk ej väntar lifvet ur sina slägtingar, att man icke föder sina syskon för betalning, att man, himlen vare tack, ej behöfver stjäla sitt bröd af slägten o. s. v. Emellertid begåfvo sig alla upp till den gamles vindskammare, och Carl Roderik kunde öfvertyga sig att hans farbror verkligen ej behandlades som ett nådehjon, ty om man afräknade trapporna och vissa spår att gubben icke låtit hvarken lemma startdamborste eller skurtvagekommentar komma sig för nära på lifvet, befanns rummet vara nätt och beqvämt och tillochmed försedt med Napoleons staty i gips invid kakelugnen. Den gamla Martha med sin stickstrumpa, den af ålder förlamade hunden med sitt matta morrande och framför allt detta obeskrifliga något, som hvarje personlighet intrycker på hela sin omgifning – allt utvisade, att detta rum var den sista förlupna ändpunkten af en lång och vildt intrasslad lefnadstråd.

346 Majoren sjelf satt framlutad mot det öppna fönstret och märkte icke de inträdande. Framför honom utbredde sig i den högnordiska sommaraftonens klarhet en vidsträckt utsigt öfver staden, elfmynningen och den aflägsna redden. Solen var i nedgången och belyste med sina sista glödande strålar de glittrande fönstren, de blänkande vågorna,original: vågorna. fartygens master och den smala framskjutande udden af Hietasaari. Allt rodnade och glimmade; man kunde säga att allt lemma startsammkommentar uti guld.

347 »Spöket! Spöket!»konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle med en lätt rysning. »konsekvensändrat/normaliseratSkall det då förfölja mig ända in i det skönaste!»

348 Men solen sjönk, och förgyllningen bleknade. Vågornas färg blef dunkelt blå, skimret i fönstren försvann, masterna i fjerran och Hietasaaris långa landtunga förlorade sig i den ljufva drömmande halfdager, som utgör sommarnattens hela mörker i norden. Den gamle majoren andades ut, likasom hade en omätelig tyngd fallit ifrån hans bröst, och man hörde honom sakta säga: »det sjunker! det flyr! det flyr för alltid!»

349 De nykomne, som icke velat störa honom, trädde nu närmare. Den gamle krigarens hufvud hade sjunkit mot fönsterposten; – han var icke mer. En vildt stormande ande, en själ utan frid hade flytt.

350 Några dagar derefter fördes majoren i all tysthet till hvilan i ett aflägset hörn af Stålborgs kyrkogård. På sin faster Sabinas enträgna begäran stadnade Carl Roderik qvar öfver bouppteckningen, och den var snart undangjord. I den gamla ek-kistan med messingsbeslagen funnos blott en mängd värdelösa papper, och bland dem ett qvitto från jesuiterkollegium i Löwen, som utvisade att framlidne major Sten Halm der deponerat en gåfva af 30 000konsekvensändrat/normaliserat holländska dukater såsom evärdelig fond till understöd för den katholska propagandans missionärer i norra Europa. Historien förmäler icke hvad min fru Sabina gjorde vid denna upptäckt. Åtminstone kan det förmodas att Carl Roderik åter fick höra huru hederligt folk icke föder sina slägtingar för betalning, och huru man ändå kan hafva sitt dagliga bröd,original: bräd, och huru man Gudskelof kan reda sig ändå, fastän marknaderna blifvit så dåliga och tiderna så dyra, och icke tänker man stjäla af slägten för det. Med sådant besked afreste Carl Roderik vidare upp till Kemi, för att söka guld.

351 Men guldspöket? Ja, det släpper aldrig sitt tag öfver verlden, det gycklar beständigt för menniskornas syn, drager dem bort från ädlare mål och kastar dem ut i en oändelig ofrid. Det kommer till dem med det fagra anletet af sparsamhetens och omtankens lofliga sträfvan, och slutar med att blända dem och förfölja dem, så att hvarhelst de vilja älska något annat i himmelen eller på jorden, der kommer det gyllene skenet emellan och uppslukar deras kärlek. Och många märka det icke och tycka att deras rätta lust är sådan. Men andra, i hvilka den inre rösten beständigt uppreser sig emot det gyllene spökets tillbedjan, förnimma med fasa den tomhet det breder omkring dem och försöka att åter slita sig loss med egen makt, och det lyckas dem icke. De hafva råkat i gapet på en glödande Moloch, som uppsväljer dem utan nåd och förbränner deras själar till aska. Penningens afgud mättas aldrig. Han leder oss ständigt på templets tinnar och utbreder under våra fötter verldens herrlighet och säger till oss: »allt detta vill jag gifva dig, om du faller ned och tillbeder mig!» Fall icke! Fall icke! Guldet är så tungt, det drager dig nedåt, beständigt djupare; det tynger din själs vingar till jorden, och sedan lyftas de aldrig mer mot det himmelska åter.

352 Se, sjelfva barnet i vaggan utsträcker handen efter din glänsande ring, och guldets spöke är så gammalt som verlden. Men vår tid har offrat på dess altare mera än någon, och hvad är dess lön? I denna stund har Moloch öppnat sitt brännande gap och uppslukar sina tillbedjare, tusende efter tusende. Han tager sjelfva sin judaspenning tillbaka, för hvilken han köpt deras själar. De som nedfallit för honom ligga nu slagne i stoftet, och all deras sträfvan är mull. Men en ny tid skall uppgå öfver dessa ruiner af fåfängelig mammonsdyrkan. Arbetet för jordiska ting skall hafva den ära som det med rätta tillkommer; men arbetet för det himmelska måste upplyftas. Båda måste försonas, förädlas och genomtränga hvarandra i den evärdeliga strid, som är lifvet. Då först skall det gyllene spöket fly och kolossen af Molochs afgud nedstörtas och arbetets ära blifva en sanning.

 

 

  1. *)Finnes införd i Hfors Tidn. 1850 N:o 83–85.

Kommentaari

Kommentar

Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i 13 avsnitt 21/10–12/12 1857 och omarbetades för Vinterqvällar, första cykeln, andra delen 1880, där det ingick med titeln »Det gyllene spöket».

Punktkommentarer

stycke – textställe – kommentar

2 mils en svensk mil motsvarade före decimalsystemet 10 688,5 m.

2 »paha virsta» (fi.) »den besvärliga fjärdingsmilen».

3 verststolpen en verst motsvarar en dryg kilometer; jmf. milstolpe.

4 Anders-mess-blidan blidvädret kring andersmässan, Sankt Andreas dag, d.v.s. 30 november; SAOB har detta belägg av Topelius.

8 bastmattkur kursläde; övertäckt släde.

9 resignation underkastelse, tålamod.

13 rökar bloss.

16 bahytt damhatt med band under hakan.

33 misskännas förväxlas.

37 Stryk med hästarne rygga med hästarna.

37 resbälte bältet för resebruk avsett för förnödenheter och för att hänga vapen vid; SAOB har detta belägg av Topelius.

46 en garde (fra.) på vakt (fäktningsterm).

49 munsjörn av fra. monsieur; här hånfullt, »figuren» eller »gunstiga herren». 

55 Posito (lat.) Antag.

55 bostonbordet spelbordet, boston är ett vistliknande kortspel; SAOB har detta belägg av Topelius.

57 titulus (lat.) vederbörande.

66 lega foror leja, hyra transport för varor.

66 i hamn och häl hack i häl, tätt inpå.

70 barmhertighetsverk välgörenhet.

76 nolens volens (lat.) med eller mot sin vilja.

78 billigt rimligt, skäligt.

82 kompliment artighet.

83 pipsnugga tobakspipa.

84 Rappokonst efter cirkusartisten och kraftkarlen Carl Rappo (1800–1854) som bl.a. uppträdde med att balansera tyngder och efterlikna antika statyer. Topelius hade skrivit om honom i HT 15/1 1845.

85 kachera kaschera, dölja.

87 sylfidiska späda, graciösa (kvinna).

87 lispund viktenhet; ett lispund motsvarar ca 8,5 kg.

87 marknadsmamsell kvinnligt affärsbiträde i marknadsstånd; SAOB har detta belägg av Topelius.

98 vassera bevars.

105 svåra mycket, väldigt.

105 kappen måttenhet för torrvaror; en kappe motsvarar ca 4,6 l.

105 fjerdingarna laggkärl som rymmer en fjärdedels tunna, ca 31 l.

105 speciedalrar silvermynt.

109 stångpiske mansfrisyr där håret samlas till en fläta i nacken och omviras med band.

109 pommerska kriget Sveriges krig mot Preussen (1757–1762).

117 ihmis parka, aivan arka (fi.) ung. »mänskostackare, alldeles skör»; sannolikt ur psalm av Johan Cajanus d.y. (1655–1681), »Etkös ole, Ihmis parca, aiwan arca», ingår fortfarande som nummer 612 i finska psalmboken Suomen evankelis-luterilaisen kirkon virsikirja (1986).

117 tattare äldre benämning på person tillhörande folkgruppen romer.

117 fotblack fotboja.

117 tjuf brinnande ljusveke som faller ned på ljuset och bränner upp det i förtid.

122 Procenteri ocker.

124 lodtals som viktualievikt motsvarar ett lod 1/23 skålpund, d.v.s. 13,3 gram.

127 grått i grått bildligt: färglöst; enformigt; SAOB har detta belägg av Topelius.

127 Storkyros berömda åkerfält, [...] ordspråk. Syftar på talesättet »Storkyro åker och Limingo äng ha icke sin like i bredd eller längd», som Topelius återgav flera gånger, först i Finland framställdt i teckningar 1845–1852 (ZTS XII, kap. VIII, stycke 30) och i »Fältskärns Andra Berättelse. Svärdet och Plogen» i Helsingfors Tidningar 28/1 1852 (Fältskärns berättelser 1853).

128 Finlands öde [...] Storkyro slag Ett slag under det stora nordiska kriget där den ryska armén besegrade den svenska. Segern ledde till den ryska ockupationen av hela Finland.

130 »kultapatroni», [...] »kultakomisarius» (fi.) »guldpatron», »guldkommissarie».

143 utskylderna skatterna.

148 fermt bestämt.

Rubrik halfimperial guldmynt till ett värde av 5 rubel.

174 gewalt makt, förmåga.

177 blår en bi- eller restprodukt från linförädling, använd bl.a. som tätning.

178 immerfort utan uppehåll, alltjämt.

187 eremitage enkel koja som eremitboning.

193 bornera skummar, pärlar.

214 simpan fula, ömkansvärda personen; SAOB har detta belägg av Topelius.

229 oviga obekväma, oformliga.

245 den fordne hedniske [...] guld Härmed avses myten om kung Midas.

254 ’låtom oss äta [...] i morgon skola vi dö!’ jfr Jes 22:13.

254 lustiga muntra.

254 sirener förföriska kvinnor; efter de kvinnliga väsen som i grekisk mytologi lockar sjöfarare i fördärvet med sin sång.

257 assurerad försäkrad.

261 kontributioner krigsskatter.

266 skrymtare hycklare.

266 bemedling förmedling.

272 grek grekisk-ortodox.

274 afskuddat skakat av.

286 kommer på bara backen blir fullständigt utblottad; blir utan tak över huvudet; SAOB har detta belägg av Topelius.

288 en fyrk ett öre.

295 »välgjordt» Med uttrycket avses att gäldenären erhöll en mindre summa än beloppet på skuldsedeln, men betalade ränta och amorteringar på hela beloppet.

304 huttla med oss behandlas föraktfullt, behandlas hur som helst.

306 stadsbetjent underordnad tjänsteman med polisiära uppgifter.

307 smörtjärna smörkärna; behållare för tillverkning av smör.

307 löje skratt.

308 olika strid ojämn strid.

328 späkning undertryckande av drifter och behov.

334 sidenredikylen påse eller (hand)väska av siden.

334 nattrock löst sittande rock för män, avsedd bl.a. som bekvämt plagg inomhus.

345 damborste eller skurtvage dammborste eller viska avsedd för skurning.

346 samm simmade.

Faksimile