Höstaftonen

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 24/9 1859:|3|

Höstaftonen.

1 Hvad jag älskar dessa stora öppna spislar, som fordom brukades i de rikas hus och i sjelfva slotten, likasom de ännu brukas i bondens stuga och i den fattiga torparkojan. Der är frihet och luft och ljus i dem, der de sprida sitt fladdrande sken öfver rummet uti den kulna höstaftonen, och fastän vise ekonomer kunna ha skäl att förkasta dem såsom vedödande och värmespillande, så betala de rikligen denna förlust genom den rymligare plats de erbjuda och den trefnad de sprida öfver qvällens husliga sammanvaro. Sydlänningen vid sin fyrpanna eller sin lilla jernkamin, der man ena minuten bränner sig och andra minuten åter fryser, har icke begrepp om denna gemensama samlingspunkt för ett helt familjelif; våra små moderna kakelugnar, der lågorna leka kurra gömma för husets invånare, veta icke heller mycket deraf. Engelsmannen förstår det bättre, han murar gerna sin eldstad öppen, men han eldar med kol och går miste om flamman; icke heller har han något som kan jemföras med den friska lågen af björk eller tall i en öppen härd, vid storm, mörker och aftonkyla.

2 Man misstager sig mycket, om man tror att det är värmen ensam, eller den beqväma sysslolösheten i ett aftonsamqväm, som åt aftonbrasan i spiseln förlänar ett så tjusande behag uti nordbons ögon. Vore det så, då vore den sprakande härden företrädesvis lättingens eller veklingens plats, och likväl är det bekant, att deras käraste tillhåll i våra bondstugor icke är der, utan på ugnsmuren, der de masa sig i godt mak med syrsorna, deras grannar och själsförvandter. Framför härden sitter mannen med sin trädslöjd, hustrun med sin spånad och barnen, som med undran lyssna på rotgubbens sagor. Det som drager dem alla till sig, det är det glimmande skenet af lågen i kontrast mot mörkretoriginal: mörket derutanför; det är nordbons underbara oemotståndliga åtrå efter allt som lyser, det må sedan bjudas honom som eldsken från hans härd, som guld i hans smycken, som grannlåt uti hans titlar, dekorationer och namn, eller som lysande glitter uti hans runor och folksånger.original: folksånger

3 Hvarje gång hösten kommer, har nordbon under sitt långa sköna sommarljus hunnit blifva ovan vid mörkret, och det gör derföre på honom ett mycket starkare intryck, än på sydlänningen, som har det alla qvällar framför sig. Mörkret tränger oss tillsamman inom vårt hem och inom oss sjelfva, och i samma mån bli vi känsliga för ljusintrycken. Det finns knappt ett väsen, som icke omedvetet glädes och lockas af ett bländande eldsken höstetid. Hunden uppsöker gerna en plats framför brasan, myggan förbränner sig på ljuset, fisken betalar med lifvet sin tjusning af ljustrarens eld, och boskapen springer vid en eldsvåda tillbaka i lågorna. Hvarföre skulle menniskan, hvarföre skulle nordbon icke känna inom sig samma sällsama dragningskraft? Vid den årstid, när mörkret faller öfver hans land, förhärjas också hela naturen omkring honom. Han kan icke, som sydlänningen, tänka sig mörker och skönhet, mörker och värme, mörker och lif i endrägt sammanparade. Mörkret är för honom detsamma som kölden, förvissningen, döden, och derföre blir ljuset, om också omedvetet, för honom detsamma som glädjen, skönheten, värmen och lifvet.

4 Vill man rätt tydligt erfara dessa intryck, så skall man sent om en höstafton resa genom en främmande nejd. Sålänge der är sol och dager, hvilar der öfver nejden ett eget stilla behag, likasom en lugn ålderdom öfver hela naturen. Dånet från riorna, barnen som upptaga potäter i täppan vid stugan, fiskarens båt derborta på insjöns lugna yta, de bortflyttande fågelskarorna, den bleka sjunkande solen och en egen behaglig höstkänsla i sjelfva luften stämma sinnet snarare gladt än sorgset. Men såsnart skymningen utbreder sig öfver nejden, skuggorna falla öfver vattnen och de mörka barrskogarnas toppar förlora sig i en enda svart formlös massa, som lik en dunkel ram omtöcknar horizonten, då nedstämmas själens strängar, och en oemotståndlig känsla af ödslighet, saknad och längtan fyller det toma rum, som dagens försvunna intryck efterlemnat. Ögat irrar spanande kring den öde rymden, för att söka en ljuspunkt, på hvilket det kunde med nöje hvila, och stadnar med förtjusning på en aflägsen ljusterflamma, som sakta glider öfver insjöns mörka yta, eller på eldskenet från någon liten koja invid vägen, der kanske just då ett litet hvitluggigt barnhufvud skymtar fram invid brasan. I sådana ögonblick känner vandraren på den skumma vägen rätt klart hvad det vill säga att äga ett hem och ett älskande hjerta deri, och det är blott en liten ljuspunkt som säger honom det, men detta ljus har skinat genom hela hans lif.

5 Jag vill omtala tvenne enkla bevis för makten af sådana intryck i våra nordiska höstqvällar.

6 En postiljon berättade mig, huru han for en afton med posten genom en öde trakt. Det hällregnade och var på samma gång ganska kallt. Han frös, var genomvåt och tog sig gång efter gång en styrkedryck ur sin flaska, som han beständigt förde med sig, ty sådana qvällar som denna hade tyvärr gjort honom alltför svag för flaskans innehåll. Flaskan blef tömd, men regnet fortfor. Då lyste mot honom eldskenet från en liten stuga vid vägen, och han höll stilla för att gå in och, om möjligt, köpa sig mera bränvin. Temligen rusig och vid dåligt lynne trädde han in i stugan. Det var michaeliaftonen. I den stora spiseln flammade en klar, sprakande granbrasa, och vid brasan satt en fattig enka, som läste ur bibeln för sina barn. Det var så fridsamt och godt i deras fattiga hem; »jag kände mig»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliserathelt underlig till mods redan strax jag kom in, likasom hade jag blifvit med ens helt nykter. Jag skämdes att begära bränvin och ställde mig framför brasan att torka mina kläder. Medan jag stod der, fortfor gumman att läsa; det var början af Johannis evangelium, och det gick mig till sinnes så att jag blef helt varm. När jag sedan gick, så tackade jag gumman för god välfägnad. Hon såg förundrad efter mig, men jag visste väl hvarföre jag tackade henne. Sedan den aftonen har jag lagt af att supa.»

7 Den andra historien berättade mig en prest, som numera är kapellan långt uppe i Österbotten.

8 »Jag var den tiden adjunkt»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratuti S**, der jag befann mig ganska väl, då jag helt oförmodadt fick konsistorii förordnande att begifva mig som nådårspredikant till K***, der kapellanen kort förut hade dött. Det var om hösten och jag begaf mig vid elakt lynne på väg, fick regn hela tiden och körde sönder min kärra på en usel skogsväg. Trött, sönderskakad och genomblött, kom jag på aftonen fram till prestgården. Ingen menniska syntes till, ingen helsade mig välkommen, stället syntes mig öde och otrefligt, och jag trefvade i mörkret på gården för att söka en ingång. Då, och just i det jag vek om hörnet af boningshuset, lyste det klara skenet af en brasa emot mig från fönstret och föll på en ung flicka, som stod och strök uti kökskammaren.original: köksammaren. Jag vet ej huru detta sken, der jag stod ensam ute i mörkret och regnet, förekom mig så innerligt ljufveligt. Flickan, som belystes deraf och hvars runda arm under strykningen skymtade framför brasan, förekom mig så vacker, så god, så flitig och husesam, att jag tyckte mig aldrig ha sett en mera behagelig syn. Jag trädde in och blef hjertligt emottagen. Lotta var den aflidne kapellanens enda barn, och ju mera jag lärde känna henne, desto mera fann jag att första intrycket icke bedragit. Sex månader derefter var hon min hustru, och nu ha vi, efter hvarjehanda öden, hamnat på samma prestgård, der jag trefvade mig fram i den kulna höstaftonen. Vi sitta nu ofta framför brasan vid samma stora öppna spis, i hvars sken min Lotta första gången syntes mig så hjertegod, och när jag påminner henne derom, säger hon skrattande att det är icke värdt att tala derom; fruntimmer presentera sig alltid bättre vid eldsljus .....»

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 24/9 1859.

    Faksimile