Avsnittet publicerades 12/9 1846:|1|

Vattenkurerna.

1 Resande, som, efter öfverstånden vattenkur, återkommit från Åbo, rosa inrättningen och dess välgörande följder mycket, – om ock en och annan from önskan tillägges med afseende å vistandet i staden och de omtvistade priserna. Vattumännen se så hjertans nöjda, friska och pigga ut, deras förut glåmiga kinder ha återfått en sådan fyllig rosenfärg, att man med förundran frågar sig sjelf: huru kan vattnet allt detta åstadkomma?

2 Ack, vattnet gör det visserligen icke allena. Der kommer mycket annat till: svettningen, värmen, kylan, promenaderna, pepparkakorna, aptiten, doktorns glada ansigte och tron på underverk. Låtom oss förtiga plaskandet, doppandet, huschandet och hu-då-andet, sofvandet, utsigten till det lilla täcka ansigtet i grannens fönster midtemot och framförallt den underhållande vattenkuranstaltsmorgonkonversationen. Hvem kan förtänka en menniska, om hon under allt detta blir frisk och saftig som en potatisknopp? Men hvad det kära vattnet anbelangar, tänker man ofrivilligt på förrige resanden, som förgäfves begärde köttsoppa af käringen, men kokade kiselsoppa på vatten och stenar, med tillsats af kött, salt och gryn.

3 Man föreställe sig nu en sensibel och bortklemad stadsherre eller stadsmamsell, med idel thevatten i de fina blåa ådrorna och idel kaffepannsinspirationer i det lilla lockerade pudelhufvudet, en herre eller en mamsell, som i alla|2| sina dagar, väl hemmastadd i muffen eller schlafrocken, suttit commodementspråk: franska framför kakelugnen, låtit hvar morgon uppljumma tvättvattnet och städse betraktat vågspelet i sjöar och elfvar med en viss poetisk vattuskräck – man föreställe sig, säger jag, en af dessa den moderna förfiningens gullgrisar plötsligen förflyttad ur sängvärmen och den angenäma transpirationen rakt under duschen, sprittn – jag vågar ej utsäga detta ord, ty frossan är mycket gängse – sprittnykter, var meningen, – eller i det våta lakanet, nyss doppadt i iskallt brunnsvatten, och man göre sig så ett svagt begrepp om alla de polariska qval den arma varelsen måste utstå, innan han eller hon kommer till insigt om vattenkurens förträfflighet! Oh, frågar man sig sjelf, offren som i hedenhös inkastades i Molochs, den glödgade kopparoxens buk, eller denna unga tärna, hvilken hennes kungliga rival i Danmark fordom ville döda i badstuvärme, utstodo de väl hiskligare marter, än de arma vattumännen och källnymferna hvar morgon hela sommaren igenom fått uthärda i Åbo?

4 Men så stiger man ock ur badet såsom en phœnix ur sin egen aska, man är så säll, så nöjd med sig sjelf och hela verlden, man tycker sig vilja flyga, man tar till fötters, man måste ut, ut i den fria verlden, åtminstone på observatoriibacken, och man stiger af med likadana steg, som förre borgmästaren i Ystad, hvilken lät göra sig ett ångben och ej kunde hejdas under farten genom hela Svea rike, ehuru han vid hvar grind och hvar stadsport pustade: tag fast mig! tag fast mig!

5 Vi skola nu yppa en hemlighet, som ofelbart måste föra alla Finlands känslofulla fruntimmer nästa sommar till Åbo, dess duscher, dess fyllda ämbaren och dess våta lakan. En stor man har begagnat vattenkuren; märk väl, hulda läsarinna, Pelhams, Eugene Arams och Ernst Maltravers’ literäre fader, han som skänkt dig så mången angenäm stund, han som fyllt så månget häfte af Hjertas Läsebibliothek, Sir Edvard Lytton Bulwer har begagnat vattenkuren. Än mer: han har berömt den, han är förtjust, han har skrifvit ett långt bref om den, snarlikt en enda vattenkonst, en stor ofantlig puff. Hvilken skada, att vi ej kunne meddela hela detta bref, som står att läsa i Nev Monthly Magazine och (utdragsvis) i Post och Inrikes Tidningar. Då man likväl skäligen bör förmoda, att vattenkuranstaltsdirektionen i Åbo låter trycka brefvet som bihang till stadens intressanta Underrättelser, må några korta citater här göra tillfyllest.

6 »I våra förbistrade tider»,konsekvensändrat/normaliserat säger förf., »pratas blott om själens bildning; vi framdrifva våra barn i drifbänkar och ropa till arbetaren och handtverkaren: lär, lär och lär! Liksom Gud icke gifvit oss muskler, nerver och andra organer, som äro underkastade såväl plågor, som njutningar, liksom man icke borde sörja för kroppen såväl som för själen! Men huru bäre vi oss åt med kroppen? Vi drifve den med oss som en skjutshäst från ena gästgifvargården till den andra; tröttnar han, gif honom då en sup eller sporren!» Förf. beskrifver derefter huru han från ungdomen vårdslösat kroppen för bokstudiernas skull, för att vinna ett namn och för att utbilda sin menniskokännedom. Så tillbragtes ock de sednaste 16 åren, »utan rast och ro, under hvilken tid machinen nöttes utan uppehåll och hjulen surrade ständigt kring».konsekvensändrat/normaliserat »Kroppen, sålunda alltför länge försummad, för någon tid hoplappad med droguer och doktorer, blef lik en besvärlig björn, än undviken och gäckad, som med lagliga rättigheter framlägger sina obetalda räkningar, hopade genom långa år till ett ruinerande belopp, då den skyldige, utsliten af arbete, är alldeles urståndsatt att honorera skulden.»

7 Slutligen kastade Bulwer böckerna å sido och begaf sig på resor. Man berättade för honom om Priessniz och Gräfenberg. Men en utfart till Schlesiens snöiga berg afskräckte honom. Hellre än att »bli fasthållen och misshandlad af någon tysk doktor och få nedlägga sina ben i någon gräslig kyrkogård på fader Rhens stränder»,konsekvensändrat/normaliserat begaf han sig till vattenkuranstalten i Malvern i England. Men dessförinnan rådfrågade han ännu, till yttermera visso, sina förra doktorer och desse bjödo honom i stället »på en sats blåsyra» o. s. v. »Liten eftertanka lärde då förf., att ledamöter af ett lärdt yrke äro minst benägna af alla att gynna förändringar.» Han började alltså med vattenkuren och fann den långt mindre våldsam, än han trodde. »Vattnet är så vänligt mot menniskokroppen, att inpackningen i våta lakan o. s. v. utan all våda användes för de svagaste kroppskonstitutioner. Deremot fordrar bruket af duscher större varsamhet.»

8 Huru nu den celebre Sir Lytton efterhand blef allt friskare och kryare, samt huruledes det tillgick med kuren, kunde väl roa någon att höra, men som detta enkannerligen åsyftar att förleda unga fruntimmer till vattenkuren, och det för dem torde blifva tråkigt i längden att höra en gubbe berätta den långa visan om sina skröpligheter, så må det vara nog att tillägga, det Sir Lytton slutade högst belåten sin kur och uppmanar alla som det gitta att följa hans exempel, – en historia, hvilken alltför gerna skall berättas om ännu engång, ifall läsarinnan och vattenkuranstaltsdirektionen i Åbo det åstunda.