Jupiters kycklingar

Jupiters kycklingar

Lukuteksti

[2]

Jupiters kycklingar.

1 Zeus Kronion, hvilken latinarne kalla Jupiter, sade en dag till Hebe, ungdomsgudinnan: »hvar är min örn? Tre gånger har han försummat blixten, och nu ser jag ej mer hans vinge klyfva Olympens moln.»

2 »Din örn, store Zeus, har ledsnat att bo i de ensliga molnen. Han har byggt sig ett bo på jordens klippor och sökt sig en maka.»

3 »Den dåraktige! Är det ej lycka och ära nog att bära min ljungeld?»

4 »Ära nog, store Zeus, men, förlåt mig, ej lycka nog. Du själf, gudarnes mäktige fader, har ej kunnat bära ditt majestät utan en deltagarinna i dina triumfer.»

5 »Gå, sänd Merkurius att befalla min örn återvända till höjden! Blixten är sig själf nog, blixten kan icke älska, han kan endast lysa, splittra och döda.»

6 Gudarnes budbärare Merkurius sänkte sig ned till jorden med morgondimman och återvände till Olympen med aftonrodnaden. »Store Zeus, din örn kan icke komma, han har fått ungar, som han måste beskydda.»

7 »Hvad? Jupiters örn har nedlåtit sig att lemma startuppammakommentar kycklingar!»

8 »Örnungar, store Zeus. Han har första gången varit lemma startförmäldkommentar med en kondor, andra gången med en dufva och tredje gången med en falk. Alla tre hafva flugit ifrån honom, men hvardera efterlämnat en unge. Din örn beder dig underdånigst om tjänstledighet, till dess att hans ungar blifvit fullfjädrade.»

9 Jupiter molnskockaren rynkade i vrede sin väldiga panna, och hans blick kom bergen att darra. »Gå, bringa till mig de tre kycklingarna!»

10 Merkurius steg ned i nattdimman och återvände med morgonrodnaden, bärande i vecken af sin mantel tre ofjädrade örnungar, hvilkas gula näbbar kippade efter luft, ty gudarnes lemma starteterkommentar var dem för lätt.

11 »Neptun», sade Jupiter lemma startföraktligtkommentar, »kasta de uslingarna i Egeiska hafvet

12 Neptun lyfte ur vågen sitt sjögröna skägg, spetsade ungarna på sin treudd och kastade dem i hafvet. Men de tre örnungarna summo hurtigt till land och hade nu fått fjädrar.

13 »Hvad?» utropade molnskockaren; »kycklingarna kunna simma! ... Pluto, vräk dem i Orkus, och välta öfver dem berget Ossa

14 Pluto, van att begrafva, lydde med nöje befallningen. »Ossa är kanske för litet», anmärkte han med ett grymt lemma startsmålöjekommentar. »Jag vill, som lemma startTitanernakommentar, ännu därtill välta Pelion öfver Ossa

15 Natten och döden rufvade öfver Orkus, men de tre örnungarna kraflade sig fram under bergen, borrade sig väg till jordytan och satte sig frimodigt på grenarna af olivträdet vid Olympens fot.

16 De hade nu fått klor och starka näbbar.

17 Jupiter blef dem varse och kallade förtörnad smeden Vulkanus. »Dessa eländiga kycklingar våga trotsa min befallning att dö. Gå, Vulkan, kasta dem i det glödande gapet af Etna, och spy ut dem i lavan!»

18 »Mig skola de icke undkomma», grinade smeden. »lemma startTörhändakommentar är Etna ej nog hett; jag vill, för säkerhet, krossa dem först med min slägga.» Och den förfärliga släggan föll öfver offren, hvarefter deras blodiga rester kastades i kratern af Etna. Jupiter betraktade med välbehag lågorna, som uppstego högt mot aftonhimmelen, och sade lemma startvid sig själfkommentar: »i morgon skall min örn åter tjänstgöra vid blixten.»

19 Nästa morgon framträdde Merkurius, blek af lemma starthäpnadkommentar, till molnskockarens tron. »Store Zeus, örnungarna, som du uppbränt i Etna, sitta på toppen utaf Parnassus och hafva nu fått vingar!»

20 Det lemma startvardtkommentar tyst i världen; gudarnes fader teg som en lemma startbasadkommentar skolgosse. Slutligen sade han: »kalla Tiresias

21 Spåmannen Tiresias kom från de elyseiska fälten. »Det sägs», sade Jupiter, »att du kan skåda in i det, som varit och icke är.»

22 »Ja väl, store Zeus; jag är lemma startParcernaskommentar gudson. Jag kan ock skåda in i det, som blifver och än icke är.»

23 »Godt; tyd mig en gåta! Min örn försummar sin blixt, emedan han är upptagen af att skydda sina ungar. Jag har låtit kasta kycklingarna i hafvet, begrafva dem under jorden, förtäras af elden, och se, nu sitta de, väpnade och bevingade, på toppen af Parnassus

24 »Jag vet det, store Zeus. Dessa dina kycklingar äro seklernas stormfåglar. De måste ju komma.»

25 »Jag förstår. Du vill erinra mig, att jag hetsat emot dem tre elementer, men glömt det fjärde, till hvilket de rätteligen höra. lemma startVälankommentar, jag skall befalla Eolus att tillintetgöra dem som en blå rök i den genomskinliga luften.»

26 »Nej, store Zeus; du förstår att härska, men du förstår ej de högre makter, hvilka behärska härskaren. Förgäfves har du kedjat Prometheus vid hans klippa, och maktlös är din arm mot Ödets utskickade. De äro gnistor af dina blixtar, alltså odödliga. Och du vill döda det, som icke kan dö!»

27 »Hvad? Du tyder min gåta med andra gåtor. Förklara dig tydligare!»

28 »Blixtens örn har födt en unge med de högsta bergens kondor: förstår du icke, att denna unge är tanken med sin obegränsade flykt? Örnen har vidare födt en unge af dufvan: vet du icke, att denna unge är tron, som behärskar världen med kärlek och saktmod? Sist har örnen födt en unge af falken: anar du icke, att denna unge är det ständigt stridfärdiga, ständigt jagande ordet? Alla dessa hafva något af fader och moder, men af sin fader hafva de gnistan och friheten. Människorna skola, som du, beständigt förfölja, lemma startmarterakommentar och döda den fria tanken, den fria tron, det fria ordet, och se, människorna skola, som du, beständigt nödgas erkänna sin vanmakt. Ur hvarje förföljelse, hvarje lemma startmarterkommentar och hvarje död skola dessa lemma startfribornakommentar utgå endast starkare och bättre beväpnade. Kortsynte härskare öfver tiden, men ej öfver evigheten, vill du ännu försöka att döda det, som icke kan dö?»

29 Himmelen mulnade vid det moln, som nu drog sig samman öfver Jupiters panna. »Friatomtkonsekvensändrat/normaliserat, säger du, tomtkonsekvensändrat/normaliseratfria? Men om nu dessa tre våga uppresa sig äfven mot min envåldsmakt?»

30 »Så är äfven du vanmäktig mot seklernas stormfåglar.»

31 Zeus Kronion, som latinarne kalla Jupiter, kände en stark frestelse att förflytta den förmätne spåmannen från de lycksaligas boningar ned till svartaste Orkus. Men han var gud nog att kunna förlåta och dock afgud nog att endast förlåta till hälften.

32 »Tiresias», sade han, »jag förkrossar dig icke för den förmätna läxa du djärfts att gifva Olympens behärskare. Jag tilldelar dig endast ett dig värdigt kall: jag utnämner dig till skolmästare på de elyseiska fälten

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades 1891 i tidskriften Jul, utgiven av Konstnärsklubben, och intogs senare i Vinterqvällar, tredje cykeln, senare delen 1897.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    7 uppamma föda upp.

    8 förmäld gift, förenad.

    10 eter högre, finare luft.

    11 föraktligt föraktfullt.

    14 smålöje småleende.

    14 Titanerne tolv odödliga barn till Uranos (Himlen) och Gaia (Jorden), ett äldre gudasläkte i grekisk mytologi.

    18 Törhända kanske.

    18 vid sig själf för sig själv.

    19 häpnad förskräckelse.

    20 vardt blev.

    20 basad tuktad, agad.

    22 Parcernas ödesgudinnornas.

    25 Välan nåväl.

    28 martera plåga, pina, tortera.

    28 marter svår plåga, lidande.

    28 friborna som är födda fria.

    Faksimile