En Nyårsnatt
Kommentaari
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 31/12 1842.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
2 deuxbatangerna dubbeldörrarna.
4 att ödet, som fällt så mången örn i flygten, Jämför de inledande verserna i Esaias Tegnérs dikt »Det eviga» (1810): »Väl formar den starke med svärdet sin värld, / Väl flyga som örnar hans rykten. / Men någon gång brytes det vandrande svärd / och örnarna fällas i flygten.»
5 gletscher glaciär.
8 tum en tum motsvarar ca 2,5 cm.
11 fläckterörnens heraldisk, framifrån avbildad örn, jfr dubbelörnen i det ryska riksvapnet.
12 Gack gå (äldre imperativform).
16 matkar maskar.
21 Mamelucken slavsoldaten.
22 Ottesången morgongudstjänsten.
22 grifthvalfven gravvalven.
23 glorvördige ärevördiga.
En Nyårsnatt.
1 En natt – man säger, att det var natten mot den 1 Januari 1812 – rasslade sidenomhängena kring Napoleons bädd. I rummet utanför Kejsarens slumrade den trogne Rustan; en veteran af gardet postade utanför dörren. Björnskinsmössan tyngde den grånade krigarens hufvud, det var sent och hans ögonlock föllo tillhopa som bly. Han hade icke blinkat vid pyramiderna, icke vid Austerlitz, icke vid Wagram; han blinkade aldrig för döden i dess skräckfulla hot, men för sömnens milda makter blinkade han, trött af dagens långa marche, och slumrade vid sin Kejsares dörr. Ha, om han vetat, hvem som gick der in!
2 Sofvo då alla vakter, alla dödliga ögon i det vida palatset, och vakade ej engång Rustans pröfvade trohet vid sin herres och hjeltes tröskel? Alla, alla slumrade de, och Rustans sabel slamrade vid de oroliga andedrag, som häfde hans bröst. Engång öppnades till hälften hans mörka öga och han tyckte sig skåda en man i röd mantel gå genom rummet in till Kejsaren. Men snart föllo slumrarens ögon åter igen; Allah har sändt mig en dröm, tänkte han och deuxbatangerna äro ju alla reglade.
3 Kejsaren hade arbetat långt in på natten och kastat sig, såsom han ofta gjorde, fullklädd på sin bädd. Fjerran i en annan flygel af slottet slumrade nu Kejsarinnan Marie Louise och invid hennes bädd den lilla Konungen af Rom. Ofta hade Napoleon glömt Europa vid hennes sida, men dertill var nu ej tid. På spetsen af sin makt, förtärde honom den törst, hvaraf hugstora hjertan ofta lida; demoniska röster ropade försåtligt och utan uppehåll: högre! högre! För sin ära hade han gjort nog, men för sin makt ännu långt ifrån tillräckligt, så länge Britternas flaggor hånfullt svajade på alla haf och Rysslands Alexander, förtröstande på Gud och sina trogna millioner, ej syntes hugad att böja sig efter den väldiges vink.
4 Nu drogos sängomhängena rasslande åt sidan och en stråle af lampan belyste amuleten på Kejsarens blottade bröst ... han hade knäppt upp sin frack. Var det en Bravo från Rom eller en Spansk Guerilla eller en missdådare från London, som stod vid det sofvande lejonets sida och höjde sin dolk? Nej, det var den röde mannen, som stod vid Kejsarens bädd, mannen, hvilken en sägen kallade Napoleons genius, och om hvilken man hviskade mycket och visste intet. Hans mörka, djupa, underliga ögon hvilade på slumraren med ett eget uttryck af sorg och kärlek. O, det är säkert, han såg i framtiden och visste, att ödet, som fällt så mången örn i flygten, hade en pil äfven för denna!
5 Underbara psychiska makt, som utan ljud, utan vidrörande, blott genom förtrollningen af en blick kan väcka en sofvande, kanske en död! Med en sådan blick såg frälsarn fordom på enkans son i Nain, när han kallade honom till lifvet. Kejsaren vaknade vid den röde mannens lugna, skarpa, oafvända blick. »Hvad vill du mig?» sade han och for upp med häftighet. »Hotar mig en ny helvetesmachin eller står jag ånyo på gletscher, der ett steg|2| åt venster kunde förändra Europas öde? Svara mig, du outgrundlige varnare, i hvilken vrå af verlden stöper man nu den kula, som är ämnad åt mitt hjerta?»
6 »Napoleon Buonaparte»konsekvensändrat/normaliserat, sade den röde mannen dystert, »konsekvensändrat/normaliseratdet ingår ett nytt år i denna natt. Blodröd framtågar Mars emot Carlavagnen i norr, men han vänder än blodigare tillbaka. Akta dig!»
7 »Man! –konsekvensändrat/normaliserat sade Kejsaren i det han reste sig upp i hela sin längd, – vill du skrämma mig med stjerntyderi? Jag har blott en stjerna, det är min lyckas. Hvad vill du mig? Huru kom du förbi mina vakter?»
8 »Hör mig, Napoleon Buonaparte! dina vakter äro icke för mig. Det var jag, som vid Lodi och på Alperna ledde din fot sex tum till höger, det var jag, som länkade Tyrolarens gevär sex linier till venster, det var jag, som varnade dig i Bayonne, att blomman af din makt skulle förblöda bortom Pyreneernas afgrunder. Icke för det att jag afskyr blod; jag älskar det tvärtom, blott det stänks för min ära. Jag är skuggan af din själ; du skulle älska mig, om du hade rum för någon annan kärlek, än den för din ära. Men du aktar din själ ringa; i Egypten bad du till Mahomet; ditt namns odödlighet och dina skapelsers bestånd äro dig nog. Din blick är skum af tidernas dimmor; jag ser genom dem. Skall jag säga dig hvad jag ser?»
9 »Tig! jag vill ej höra profetior; Josephine gaf mig engång nog deraf. Jag har icke kallat dig.»
10 »Men dock har jag kommit vid gryningen af detta olycksår, för att varna dig. Bryt icke med nordens Alexander; för hundrade år sedan bröt det Svenska lejonet sina starka ramar ohjelpligt på Ukrains slätter.»konsekvensändrat/normaliserat
11 »Man i den röda kappan, säg ej detta åt mig! Den tolfte Carl var blott soldat; är då jag ej mer? Jag har vid min sida en jätte som jag, fast en jätte på bredden. Derföre är mig verlden trång och luften qvalmig. Skulle tvenne örnar roa sig att plocka fredliga korn vid hvarandras sida? Må jag bryta fläckterörnens nacke, att han må hafva blott ett hufvud och vara min. England vill jag begrafva i Rysslands ruiner och sedan sätta mig leende på bådas grus och låta blodet torka i ro.»konsekvensändrat/normaliserat
12 »Napoleon Buonaparte, du ser mig för sista gången. Du skall, som Croesus, förstöra ett stort rike. Så säger den store, outgrundlige, för hvars andedrägt riken och kronor falla till stoft: Hitintill skall du gå och icke vidare; här skola dina stolta böljor lägga sig! Gack till ditt öde!»
13 »Man, ett ord! Du har kallat dig skuggan af min själ. Jag vill säga dig, att denna natt har jag bedit ... ah ... om ro. Gå ej bort ännu! Denna natt har jag tänkt på Enghien ...»konsekvensändrat/normaliserat
14 »Ro skall du finna en dag på en vulkan, så slocknad, så öde och öfvergifven, som du sjelf.»konsekvensändrat/normaliserat
15 »...konsekvensändrat/normaliserat Jag har tänkt på forntidens vise, och afundats deras lugn. Ägde jag en Epaminondas’ sinnesro! När jag dör, skall jag beundra honom på de Elyseiska fälten. Hvart går du?»
16 »Till Saint Denis, till konungagrafvarna, för att skåda vansklighetens matkar förtära den herrlighet, jag afgudar.»konsekvensändrat/normaliserat
17 »Till Saint Denis alltså! jag rider dit och du följer mig.»konsekvensändrat/normaliserat
18 »Jag följer dig, godt. Stridshästen, som bar dig vid Wagram, står sadlad vid slottets portar.»konsekvensändrat/normaliserat
19 »Hvem har vågat förutse detta?»
20 »Det har jag gjort. Dina tankar födas och dö hos mig.»konsekvensändrat/normaliserat
21 Kort derpå öppnades åter Rustans mörka ögon till hälften och han såg Kejsaren vid den röde mannens sida. »Allah är stor», sade Mamelucken, och blytunga föllo hans ögonlock tillsamman igen.
22 Det sägs, att när Napoleon och hans följeslagare ankommo till Saint Denis, var det ännu tjockt mörker och grafstill natt. Ottesången var ännu aflägsen och intet ljus glimmade genom de målade fönstren. Hemska och förvrida stodo vid ingången de gamle längesedan afsomnade konungars och helgons bilder, hvilka den vildsinta, helgerånande pöbeln stympat och vanställt den rysliga 16 oktober 1793, samma dag, då drottning Marie Antoinette lade sitt lättsinniga, men ädla och sköna hufvud under guillotinens bila. Det svaga skenet från molnskymda stjernor föll in genom de små rutorna ned på grifthvalfven och glimmade i ädelstenarne på den heliga jungfruns bild och på det gyllene N, som var anbragt på altaret. Tomhet och tystnad hvilade öfver det åldriga templet, hvilket Napoleon återställt efter förödelsen och 1806 bestämt att vara en blifvande hviloplats för honom sjelf och regenterna af hans ätt.
23 Kejsaren gick in i grafhvalfven och betraktade de stolta Capetingernas qvarlefvor. Här hade Fransmännen rasat mot sina glorvördige Konungars stoft. De hade ryckt de döda ur deras dyrbara kistor och kastat deras ben i gropar, fyllda med osläckt kalk. Henrik IV och Ludvig XIV voro ännu ej af grafvens matkar tärde, då menniskor, Fransmän, grymmare än dessa, brådskade att förstöra den Kungliga storhetens sista, bedröfliga öfverlefvor.
24 Hvad ord som här vexlades, och hvad eröfraren, som var allt genom sig sjelf, tänkte invid monarkernas grafvar, – deras, som ofta voro allt genom sina anor – det vet ingen. Kanske tänkte han på de framfarna dagar, då detta stoft ägde lif och, smyckadt i mantlar af hermelin, bestämde stora rikens öde. Kanske tänkte han ock på kommande tider, tänkte att efter hundrade år skulle äfven han hvila här inom det tysta templets murar i kistor af marmor och bly, omgifven af sina multnande segerfanor och vid sidan af efterkommande, starka och lysande som han sjelf. Men då har måhända den röde mannen visat honom Rysslands snöfält, som skulle blifva grafven för hans makt, om äfven icke för hans ära, visat honom Berezina, Leipzig och Waterloo, visat honom Elba och Sanct Helenas klippgraf, der hans stora hjerta skulle brista en skön vårafton få år derefter. Sist har måhända den röde mannen låtit honom skåda invalidernas kyrka i Paris, Frankrike knäböjande i tårar der rundtomkring och en Bourbon, liksom han, uppstigen på thronen genom en revolution, hedrande hans stoft, med glömska af sig sjelf och sitt namn, ihågkommande blott sitt folks ära.
25 Det är icke bekant när och huru detta hemlighetsfulla besök slutade. Men en gråhårig klosterbroder, som begaf sig till kyrkan, för att tända ljusen till ottesången, såg vid altaret 6 gestalter samtala, och af de gamla bilderna i klostret trodde han sig igenkänna den helige Ludvig, Frans den förste, Henrik IV och Ludvig XIV. De öfriga två, dem kände han ej. Han korsade sig och allt försvann.