Avsnittet publicerades 29/3 1848:|4|

En af de Sju.

(Osannfärdig berättelse.)

1 En af de sju! Det måtte handla om en sammansvärjning. Jag kommer ännu ihåg Balzacs »de tretton». Det måtte blifva en ryslig historia.

2 En af de sju! Det måtte väl minst bli fråga om ett hemligt domsförbund. Hvad mitt hjerta slog, när jag i slyngelåren läste Lejonriddarne af Spiess! Der talas om sju riddare i kolsvarta rustningar, församlade nattetid i ett underjordiskt hvalf, kring ett svartklädt bord med en lampa och en dödsskalle uppå. Hvad skola vi få höra?

3 En af de sju! Ve oss, om det blir en imitation efter antiken, en silhouette af Grekelands sju vise! Om något kunnat förmå mig att afsky visdomen, skulle det varit anekdoterna om Solon och Bias i Gedikes franska läsebok. Alltsedan har de store männens minne i min inbillning grumlats af dunkla föreställningar om de franska irreguliera verberna. Sofve de i ro – de vise nemligen!

4 Men nej! det blir icke fråga hvarken om en sammansvärjning, ett domsförbund eller en klassisk visdom. Det handlar endast om de sju originalerna i den märkvärdiga och berömda staden – Trosa.

5 Jag vill för ingen del påstå, att långt lif alltid är det lyckligaste man kan önska sig; men när man vill taga berättelser ur lifvet, är det en ovedersäglig fördel att kunna som gammal förtälja hvad man som ung varit med om. Man rör sig då i en verld af skuggor, bland hvilka ingen kan med knuten näfve uppträda och säga: är det mig du menar? Värre är det när man vill skildra en samtid med kött och blod. Jag bäfvar för att dessa blad kunna komma öfver issörjan på Ålands haf till Trosa. Hvad skola mina beskedliga Trosförvandter säga? Skola de förstå mitt rena samvete? Vid Jupiter, jag talar ju icke om dem, blott om deras originaler. Och jag påstår, att det är en heder för ett samhälle att äga originaler. Platta, alldagliga, intetsägande menniskor, skurna i en snitt, som när man klipper pappersflickor åt barnen, nio med ett saxtag, sådana hvimlar verlden utaf och dem får man se till lust och leda. Men äkta, friska, konstfinurliga, rätt krångliga och enstöriga originaler, sådana vexa ej på hvar qvist i våra dagar; tvärtom, de bli dag från dag sällsyntare, på samma gång som verlden alltmera blir en fransk modejournal, och snart skall man söka dem, som Diogenes sökte menniskor, med lykta på ljusa dagen och ändock nödgas tillstå att slägtet anträffas »rarissime».konsekvensändrat/normaliserat

6 Jag sade att i Trosa funnos sju originaler. Då det likväl ej är tillständigt att nämna dem med vanliga dödligas för- och tillnamn, må det tillåtas mig att namngifva dem såsom herrarne Torrfisk, Gädda, Haj, Hackspik och Sjöbjörn samt fruntimmerna Simpa och Flundra. Att de sju för resten tillhörde alla stånd och vilkor, anser jag öfverflödigt att tillägga.

7 De händelser, jag går att berätta, hafva tilldragit sig i en aflägsen forntid. Jag lemnar likväl derhän, om de höra till den klassiska eller romantiska skolan. Kanske till den klassiko-romantiska, med en viss anstrykning af den romantiko-klassiska.

8 En ganska vacker morgon i slutet på Maj månad år efter verldens skapelse ... nå det kan göra oss detsamma ... behagade solen skina i all sin fägring på Wimmelbacka. Wimmelbacka? Ja visst, den största och rikaste gården i Wimmelby, en knapp mil från Trosa. Med sina två våningar, sina hvita knutar och fönsterposter, sin trädgårdstäppa och sin täcka farstuguqvist såg den ut som en herrgård. Gubben der var rik, och han hade ej sofvit sig till sin rikedom, han hade brännt sig till den. Hans lycka var vattnad med brännvin. Nio månader om året hade han brännt med en nittiokanns panna och som han dref rörelsen i stort, kunde han sälja sin vara för två skillingar billigare på kannan, än andra. Ochså brännde han och sålde så det förslog. Wimmelbacka gjorde hela nejden vimmelkantig. Hundrade försupna dagdrifvares hustrur ropade ack och ve öfver Wimmelgubben. Men det finns en vedergällning. Man skall få se, att denna berättelse ännu blir mycket moralisk.

9 Det kan man väl föreställa sig, att Wimmelgubben hade sina vänner i viken, då han, tvertemot öfverhetens nådiga förordningar, understod sig att bränna med förbjuden panna och på förbjuden tid. Saken var den, att han stod i komplott med pantfogden Haj, som i många år|5| varit extra landsfiskal och hade på sitt samvete otaliga konfiskerade bränvinspannor, men deremellan drog sina goda sportlar af lönnbränneriet. Det var en misstänkelig vänskap mellan de båda herrarna.

10 Emellertid var Hajen till den grad fruktad af hela nejden, att hans namn öfvergick i folkspråket, när man ville uttrycka att man hastigt blifvit skrämd för något. »Jag blef helt haj!» sade man, d. ä. jag blef så skrämd, som om jag sett Hajen komma.

11 Man kan då tänka, hvilken uppståndelse det blef i Wimmelby, den vackra Majmorgonen, när man såg Hajen komma åkande långs landsvägen, solo som vanligt i sin fordom grannt målade kyrkschäs, hvilken han vid en utmätning kommit sig till för nie riksdaler, och med sin temligen flinka brunte, som han tagit i utbyte mot en oloflig brännvinspanna. Hvarochen anade oråd och de ängsligaste skyndade redan att utbryta sina pannor ur murarna, ty mången hade satt sig i sinnet att blifva rik på samma sätt som Wimmelgubben, men icke alla begrepo sig på det fina i saken. Nu slog samvetet dem.

12 Derest ingen af läsarne händelsevis skulle känna menniskovännen Haj, vill jag närmare beskrifva den jordiska delen af hans väsende. Han var liten och temligen mager med tunnt ljusgrått stripigt hår, små gråa och ständigt plirande ögon, en liten plattnäsa och en lika liten hopsnörpt mun, i hvilket afseende hans fysionomi vanslägtades från den vanliga hajens; dock får man billigt erkänna, att slukorganerna för öfrigt voro normala, såsom ett rofdjur anstår. Vinter och sommar bar han en ofantelig hundskinnsmössa, liknande franska gardets björnkivrar; en grå vadmalsrock med ofantliga knappar och dito fickor syntes lika litet hugad att rätta sig efter årstiderna och en grof knölig käpp af al fulländade den städse oföränderliga munderingen. Hajen var grå till kropp och själ.

13 Wimmelgubben ensam stod alldeles lugn i sin förstuguqvist och bidade hvad som komma skulle. För säkerhets skull tillsade han likväl dottren i huset, den mörkögda,original: mörkögda rödlätta och rundkindade Greta, att läsa till brännhusdörren och sedan hafva i ordning en kopp kaffe åt pantfogden. Greta såg dervid föga blid ut. Man skall få se att gråvargen har ondt i sinnet, tänkte hon.

14 Fogden Haj, som väl icke anade hvad tillnamn han fick af den skönas läppar, hade emellertid gifvit sin brunte en snärt och anlände till Wimmelbacka just i lagom tid, för att se Greta komma tillbaka från brännhuset. De små gråa ögonen kröpo dervid ihop till ännu mindre och blefvo, om möjligt, ännu gråare, i det han vid utstigandet tog flickan under hakan och med sin lenaste röst lät höra ett: »si godmorgon, lilla skälmunge! Allt lika trind och röd, hvaba? Far hemma, hoppas jag? Hvad gjorde hon i brännhuset, lilla skalk? Aj aj, mitt socker, hvad säger hustaflan? Öfverheten, öfverheten skall man underdånig vara. Vore icke jag, fattige man, en träl i min tjenst, så skulle detta ogudaktiga folket hvarken akta Gud eller menniskor. Nå nå, min söta, inte är jag något vilddjur heller. Ge mig bara ett godt öga, så bli vi vänner på fläcken.»konsekvensändrat/normaliserat

15 Greta gjorde en knyck på nacken och upptog den del af frågorna, hvaraf hon fann sig stucken. »Hva ja gjord’ i brännhuse? Jo si de ska ja säja befallningsman: ja had’ i byke en gammel skinnspels, å honom blött’ ja å stött’ ja, för si befallningsman, ja kan int’ tål’ gammel skinnpelsar, di si no ut som släta fårakläder, men d’ä vargen hva ilakheten sitter i dem, vet befallningsman!»

16 »Skall det der vara åt mig?» gentog Haj och de små ögonen blefvo som hastigast askgråa.

17 »Fy vale, sku ja bjud’ åt befallningsman de gusslåne som ska var’ åt krituren!» utropade flickan och såg med tillgjord förvåning ned på drankämbaret, som hon för ett ögonblick ställt ifrån sig på marken.

18 »Nå nå, Greta, tag dig till vara att gäckas med far dins gamle vän och beskyddare. Jag fattig man, som vill alla menniskor väl, fast jag får lida bara otack och förföljelser för min välmening, jag hade tänkt på dig ochså, oförståndiga barn, ja det hade jag. Du är ju min gudotter, och som jag ej har rönt annat än otack af mina slägtingar för alla de välgerningar jag bevisat dem, så hade jag tänkt ställa så till, att du skulle få ärfva det lilla jag genom flit och sparsamhet hopträlat, ja det hade jag tänkt, och så hade jag tänkt ge dig den stora silkesshawlen, som du begärde af far att få köpa på sista marknaden, men som far nekade pengar till, för det den kostade hela tjugu riksdaler – jo och si nu förstår du så litet ditt eget bästa, stackars barn ...»konsekvensändrat/normaliserat

19 Haj fann nu nödigt att hämta andan och se hvad intryck han gjort, när han så plötsligen slagit öfver i den öma genren. Och verkligen syntes flickan förvånad öfver ett sådant ädelmod, det gäckande löjet hade försvunnit från hennes vackra ansigte och hon plockade med märkbar förlägenhet på snibben af den blå- och hvitrutiga bomullshalsduken.

20 »Ja – fortfor Haj, som vid dessa gynnande tecken ansåg sig viss om segern – ja allt det der har jag länge tänkt, och vet du, lilla tös, jag har tänkt än mer, jag har tänkt gifva dig fruenamn och låta dig gå klädd i bombasinskappa och sidenhatt med blommor i och skaffa dig plats i kyrkan alldeles närmast borgmästarbänken, ja det har jag, och menar du som jag, så ta vi ut lysningen redan till söndag, och vid brölloppet här på Wimmelbacka skall det dansas minst i tre dar och ... och ...»

21 Olyckligtvis fick ej den förälskade gråvargen tid att sluta sina kärliga fantasier, ty han afbröts midt i talet på det mest obehagliga sätt. Ju mer det blef för flickan klart hvartåt hela det ädelmodiga anbudet lutade, desto högre steg förtrytelsens brinnande rodnad upp öfver kinderna ända till hårfästet, och för att med ens gifva ett svar, så tydligt som man nånsin kunde begära, steg hon två steg tillbaka, fattade det fyllda drankämbaret, störtade dess innehåll öfver den förbluffade älskarens hufvud och sprang sin väg.

Avsnittet publicerades 5/4 1848:|2|

22 Kan man tänka sig något förfärligare, något mera skriande attentat mot all god samhällsordning! En extra landsfiskal, en Haj, öfversköljd med det som vissa fyrfota skulle ansett som en delikatess, men som en nitisk brännvinsfiskal måste på embetes vägnar anse för den afskyvärdaste af alla våtvaror! Och till af en vacker flicka!

23 Fader Nils på Wimmelbacka, som väntade Haj i förstuguqvisten, begynte redan blifva orolig öfver dröjsmålet. Månne Greta hann tilläsa brännhusdörren? tänkte han. Skulle den onda lustan efter folks bränvinspannor ha kommit Hajen att glömma våra vänliga öfverenskommelser?

24 Samvetet slog fader Nils och han gick ut för att se. Han kom ochså i lagom tid, för att se sin värde väns schäs rulla af långs vägen åt staden till. Det hänger aldrig rätt ihop, tänkte Wimmelfar, och dervid spände han sin flinkaste trafvare för den första bästa kärra han fick tag uti och lät bära af i galopp i Hajens spår.

25 Hajens första känsla efter duschen var förvåningens: ett sådant frieri så afslaget! Men efter fem minuter råkade han i raseri. Det är en komplott mot mitt lif, tänkte han. I det der ämbaret var förgift. Man vill mörda mig, fattige man, men jag skall hämnas! Och i denna lofliga föresats hoppade han så vigilant som möjligt upp i schäsen samt styrde med stor brådska mot staden i akt och mening att återkomma med kronobetjente och nämndemän samt slå embargo på den nittiokanns panna, hvars tillvaro i Wimmelbacka brännhus han rätt väl kände.

26 Nära byn hade en hop pojkar företagit sig att slå trissa på landsvägen. De igenkände genast fiskalens häst och schäs, som en halftimma förut passerat samma väg fram, men det var förlåtligt att de icke i den befängdt nedsmetade figur, som satt i schäsen, igenkände fiskalen sjelf. Med stum förundran sågo de mannen passera, men knappt var han ur sigte, innan piltarne kommo på en sällsam förmodan. I socknen efterspanades som bäst en förrymd lifstidsfånge. Tänk om rymmaren träffat fiskalen på vägen, slagit honom ihjäl och röfvat hans häst!

27 Sagdt och belagdt. Pojkarne sprungo med andan i halsen till gårdarna och satte hela byn i rörelse. Och hvad sade byamännen? Stor sak i fiskalen, men rymmaren måste vi ha fast. Alltså bådades man ur huse att förfölja mördaren.

28 Olyckan ville att under bruntes ifriga skumpande ena selpinnen halkade loss för den flyende och det spände ur. Hajen hade just med mycket besvär och tidspillan botat denna skada, då han råkade kasta ögonen bakom sig och fick se en stor mängd folk dels ridande, dels åkande sätta i fullt fyrsprång efter honom. Han tviflade nu ej längre att man ville stå efter hans lif och med ångestsvetten i pannan dref han sin brunte till skyndsamhet. Men han|3| hade ännu nära en half mil till staden, afståndet mellan honom och de förföljande minskades allt mer; snart förutsåg han sin oundvikliga undergång. Han såg sig omkring efter hjelp och märkte en gård till venster i skogsbrynet. Gården hette Nikodemusas. Han hade konfiskerat der en bränvinspanna för två år sedan och han visste att der ännu bedrefs lönnbränneri. Dåliga utsigter, men hvad var att göra? Han tog af dit uppåt.

29 Matmor vid Nikodemusas stod just och bykte väfvar i brännhuset, då en menniskovarelse, mera lik ett spöke, än en lefvande, störtade till hennes fötter ropande: »fräls mig, hjelp mig, man vill mörda mig, fattige man! Göm mig, ni skall få bränna med nittikanns panna, med hundranittikanns, med tusenkanns, hela året om, men göm mig, säg inte att jag är här!» Och dermed lyftade den olycklige fiskalen hatten af bränvinspannan, fann den tom och obegagnad samt kröp ditin. »Hatten på», skrek han och gumman gjorde honom till viljes. Hon visste ej hvad hon skulle tänka. Var det Hajen eller var det icke Hajen, som hon så oförmodadt fått herrbergera? Och var det verkligen Hajen, hvad i alla dagar gick åt honom?

30 Emellertid inrusade hela skaran af bönder på gården i spåren efter den flyende Haj, och som de der funno häst och schäs öfvergifna, togo de för afgjordt, att rymmaren gömt sig någonstädes. Det dröjde icke heller länge, innan en skara af förföljarne togo sig före att undersöka brännhuset. Kar och såar vändes upp och ned, brunnen genomletades, ungssmugan krassades med en stång. Slutligen hette det: »hvad har Nikodemusas mor i bränvinspannan? Det tycks på klangen som skulle den inte vara tom.» – Hajen derinne höll andan och svettades.

31 Någon hade nemligen knackat på kopparn och ljudet klang ej alldeles ihåligt. Jaså, tänkte man.

32 »Hva ja har i panno miin?»konsekvensändrat/normaliserat genmälde Nikodemusas mor med mycken fattning. »Vilin I gät drankin, så häfvin i eder så myke ni lyst.»konsekvensändrat/normaliserat

33 »Hå hå, här stå såarna toma och dranken har ni i bränvinspannan. Låt oss se åt.»konsekvensändrat/normaliserat

34 En af de mest nitiske lyftade nu varligen på pannhatten och förde mycket försigtigt sin näsa till öppningen. Strax derpå drog han sig tillbaka och intygade på näsans vägnar att gumman hade sagt sannt. Hajen andades åter.

35 »Nå om der bara är drank i pannan, återtog en af de slugaste i hopen, så vet jag ej hvad som hindrar oss att göra upp en brasa i ugnen och värma oss som hastigast. Jag fryser om fingrarna som en hund.»original: hund»

36 Och derpå flintade han helt kallblodigt eld.

37 »Si han de!» sade käringen, som nu kände tre stridiga känslor strida om öfverväldet: 1) förnöjelsen att pina den hatade landsfiskalen; 2) fruktan att förskylla hans död och stadna i ansvar derför samt 3) snikenheten att vinna hans gunst, om hon räddade honom, och derigenom få rikta sig med lönnbränneri i stor skala. Om hon ändå hade varit säker uppå att det verkligen var Hajen hon gömt. Men den gömde var honom på engång så lik och så märkvärdigt olik. I högsta grad villrådig, sökte hon med så god kontenans som möjligt afstyra brasan, men förgäfves. Hennes ängslan förrådde henne och desto ifrigare stod man fast vid sin föresats. Innan kort såg man lågan uppflamma och tallveden begynte spraka.

38 Olycklige Haj, hvilket öde väntade dig!

39 Ja olycklige Haj! Det var ej nog med att du skulle lefvande stekas vid sakta eld, det skulle till på köpet ske uti en bränvinspanna! Var det väl derföre du så nitiskt i många år förföljt dessa infernaliska Molochsbeläten, som sprida rus och förderf öfver Suomis landsändar, var det för att, drabbad af en förskräcklig Nemesis, sjelf destilleras i afgudens glödgade kopparbuk? O trefaldt olycklige Haj, som icke engång, likt de oskyldiga barn, som Karthaginenserne fordom offrade åt kopparoxen, fick gå till döden under pukors larm och en stor församlings jubelrop, utan var dömd att sluta sina dagar i största tysthet, stekt som en plockad orre af en hop upproriske bönder utan sinne för det sublima i detta skådespel!

40 Sådana ungefär voro de betraktelser landsfiskal Haj anställde under sitt kritiska läge i bränvinspannan. Intet af böndernes ord hade undfallit honom och hvilken ohygglig musik var ej i hans öron tallvedens tydliga sprakande! Redan kände han pannans botten långsamt upphettas, en qvaf värme begynte upphetta luften i hans trånga gömställe, det började bränna under honom ....

41 Adjö, adjö herr landsfiskal!

Avsnittet publicerades 8/4 1848:|2|

42 Denna sorgfälliga historia kunde väl lämpligen nu taga slut, sedan dess hjelte ändat sina dagar i Molochs kopparbuk, om icke sanningen fordrade ett litet tillägg:

43 Landsfiskal Hajs register var ännu icke fullt!

44 När den stackars instängde mannen tyckte sig känna pannans väggar bränna och luften upphettas, insåg han klarligen att det dummaste han i alla fall kunde göra, vore att stadna här qvar. Han uppreste sig derföre hastigt ur sin nedhukade ställning och lyftade dervid pannhatten öfver sitt hufvud i höjden, ungefär som när en liten pilt stoltserar med fadrens hatt nedfallande ända till|3| axlarna. Jag har läst om en fattig fiskare, som fick i noten en stor förseglad kruka och vid sigillets brytande såg en af konung Salomo fängslad ande uppstiga ur krukan. Den fattige fiskaren blef säkert ej mera förvånad, än bönderne nu blefvo i Nikodemusas brännhus. Åtminstone ställde de sig så. Men snart hämtade en af de muntraste mod och vände sig till pannan med de gäckande orden:

45 »Jag har alltid trott, att om fan skulle företa sig att bo riktigt efter sin smak, så skulle han inqvartera sig i en bränvinspanna. Pass på, Håkanson, och langa mera ved i ugnen; ser du inte att djefvulen fryser så han hackar tänderna och inte törs taga hatten af sig!»

46 Haj hörde icke den skallande skratt, som beledsagade dessa ord. Rådvill, förbluffad, hade han ett ögonblick stått orörlig, men nu kastade han med förtviflans ansträngning kopparhatten af hufvudet och kafvade sig upp ur sitt fängelse samt lyckades att helbregda, fast fyrfota, nedkomma på golfvet.

47 Jag afstår från hvarje försök att måla den sotiga, dammiga, svettiga, förvirrade figur, som ännu med alla märken af det våta afslaget på sitt frieri framställde sig för den förvånade menigheten i Nikodemusas brännhus. Ochså varade det en god stund, innan det blef möjligt att från den befriade fångens läppar förnimma de nästan hviskande orden: »skona mitt lif, fattige man! Du skall få din bränvinspanna igen, Håkanson! Din häst, som jag pantade af dig i höstas, skall du få igen, Simons! Den der reversen, Lars Anders, si den skall ... skall du inte betala mer än ... fem procent för, och allt välgjordt skall du få tillbaka. Fattige man, jag blir utfattig, men skona bara mitt lif!»

48 »Nå jäkeln, ä de befallningsman? – Ä inte befallningsman mördad och röfvad? – Jemmerli, så han sir ut!»

49 Dessa förundrans utrop voro påtagligen okonstlade hos en del af de kringstående. Blott Simons – han som arrangerat brasan och af värdinnan i tysthet underrättats om verkliga förhållandet – blott han fortfor att hålla god min och sade, med skadefröjd vid åtankan på sin pantade häst, som han aldrig kunnat förgäta: »Ja det sir hvar och en att det är befallningsman Haj. Men det sir ochså hvarochen att han suttit fördold i en oloflig bränvinspanna och att han varit åstad med lönnbränneri, efter han gått på det sättet och glötat i drank, som nog synes. Derföre tyckes mig, att vi först konfiskera både pannan och befallningsman och sedan stämma honom för olofllig bränning. Hva sa?»

50 »Det är rätt och billigt», sorlade hopen.

51 »Men ni ha ju velat mörda mig först och sedan bränna mig lefvande», suckade den olycklige landsfiskalen.

52 »Mörda? Bevis! det går på äran? Bränna? Hvem har tänkt på att bränna fiskaln? Hvar stod det skrifvet utanpå bränvinspannan, att en kronans fiskal lekte kurragöma inne uti den? Och dessutom var der ingen eld under sjelfva pannan, utan i spiseln utanföre. Känn på pannan vackert, den är ju isandes kall.»konsekvensändrat/normaliserat

53 Haj tog på pannan: kopparn var fullkomligt sval.

54 O inbillningens makt! Hvem har ej läst om de engelske läkarenes grymma experiment med fången, hvars död man förkunnade, hvars ögon man förband, hvars pulsådror man sakta vidrörde med en pennspets, medan man lät honom höra vatten drypa, och som dog, emedan han trodde sig förblöda, dog utan att hafva lidit minsta kroppsliga våld, blott emedan han ansåg sin död gifven! Nära nog samma inverkan hade tallvedens sprakande haft på den fångne Haj: han kände värmen stiga, luften hettas och kopparn bränna, utan att dertill hafva annat skäl, än föreställningen att eld var antänd under pannan. Han kunde ha blifvit på det sättet lefvande stekt utan en gnista eld.

55 I rättan tid ankom nu fader Nils från Wimmelbacka. För Hajen var han en räddningens engel, ty Wimmelfar han förstod att ställa affärerna, han lånade Haj både jacka och mössa, för att öfverskyla fiskalens derangerade toilett, samt erbjöd sig att eskortera honom till staden. Än mer: han öfvertygade Haj om sin fullkomliga oskuld och inlät sig med honom i vidlyftiga hämdeplaner mot begabbarne i brännhuset. Tre af dessa skulle nemligen i grund tillintetgöras. Håkanson, hvilken, ehuru redan engång bötfälld och hemsökt med konfiskation, likväl fortfor att idka oloflig bränvinsbränning, skulle hasteligen öfverrumplas och gripas på bar gerning. Simons, om hvilken man troligen utan grund sade att han tillhörde läsarne och bevistade gudliga sammankomster, skulle antastas för brott mot konventikelförbudet och dragas för rätta. Lars Anders skulle förderfvas medelst utsökning af en till Haj ställd revers på 300 riksdaler – för hvilken han NB. bekommit 200 rdr i kontant valuta; resten var skrifven »för välgjordt».

56 Att planerna N:o 1 och 2 skulle gå som en dans, det var man säker på. Men N:o 3 var kinkigare. Lars Anders var gift med dottern till en sjötullsvaktmästare, som vid sin nyligen timade död efterlemnat en liten nätt gård i staden. Nu var proklama efter döde utsatt till d. 31 Maj kl. 12 på dagen. Haj hade emellertid vetat tillhandla sig diverse fordringar, hvarmed han hoppades blifva i stånd att störta sterbhuset och sålunda beröfva Lars Anders hjelp från detta håll.

57 Låtom oss nu se, hur han lyckades.

Avsnittet publicerades 12/4 1848:|4|

58 Ganska tidigt en vacker måndagsmorgon den 31 Maj såg man i en aflägsen del af staden Trosa ett vindskammarfönster varligt öppnas och ett gråpappersansigte derur framtitta, instufvadt i en toppformig nattmössa af fordom hvit färg. Denna mössa och detta ansigte tillhörde ingen annan än vår gamle bekante från Wimmelbacka och Nikodemusas brännhus, landsfiskal Haj. Han hade inifrån uppskrufvat de väl tillbomade fönsterluckorna och syntes med nöje inandas den friska morgonluften.

59 »En skön dag! en skön dag!»konsekvensändrat/normaliserat mumlade han. »konsekvensändrat/normaliseratEtt välsignadt väder för årsvexten. Mycket råg i år, mycket brännvin, mycket böter! En skön dag i dag! Tre stora bränvinspannor, värda minst 100 riksdaler hvardera! Susanna! ... Hon sofver ännu, den dagdrifverskan ... Låt mig se: kl. 6 på Wimmelbacka. Kl. 7 hos Håkanson. Kl. 8 på Nikodemusas. Kl. 9 tillbaka i staden. Kl. 10 på rådstugan att bevaka min fordran vid proklamat. Kunde ock vara kl. 11, men tiden går ut på slaget 12 och man måste vara försigtig i dessa onda tider. Susanna! ...konsekvensändrat/normaliserat nej jag får lof att göra mig af med den menniskan ... Och på eftermiddagen sammankomst på Söderkulla. Posito dit komma femtio personer. Vackra böter, rätt anständiga pengar, åklagaren halfparten. En skön dag, mycket tjenlig väderlek för årsvexten. Susanna! ...konsekvensändrat/normaliserat håhå, der syns hon ändtligen. Jemre mig, fattige man, hur hon hushållar med den dyra tiden! Har hon rycktat brunten ännu, hvad? Jag sade ju henne, sölbracka, att jag skulle ut i dag kl. 5.»konsekvensändrat/normaliserat

60 Det sednaste artiga tilltalet var påtagligen ställdt till en ur köket på nedra botten utkommande femtiårig qvinnofigur af mer än manslängd samt långlagd, snipig och elak fysionomi. I egenskap af fiskalens enda husliga förtrogna och allt i allom, var hon van att icke blifva sin husbonde svar skyldig, och trogen denna vana, svarade hon temligen hvasst, utan att vända sig om: »hvem hin håken, menar han, skall stiga upp midt i natten, för hans friarresors skull? Kantro, han skall väl nu igen till den högfärdiga fäntan på Wimmelbacka och trakteras med drank till frukost. Jo det kan just anstå honom, gamla bränvinsprofvare!»

61 Nog var fiskal Haj van vid sin hushållerskas försmädliga tunga, sen många år, men denna gång ref hon upp ett alltför ömtåligt sår. Utan att alls känna sig smickrad af den jalusi, som så tydligen röjde sig i hans husliga väninnas svar, kände han de gråa magra kinderna blossa af harm och toppmössan beskref rätt underliga cirklar i luften, i det han skrek: »Bränvinsprofvare? bränvinsprofvare! Vet hon hvad hon säger, gamla mäsktina? Bränvinsprofvare! Skall jag skicka henne till kämnersrätten, månne? Angår det henne hvart jag reser? Är hon icke mitt husehjon? Hvad säger hustaflan, vet hon det, gensträfviga ättiksfastage? Gack strax och rykta brunte och spänn för kyrkschäsen, ty ut vill jag på stunden ... fattige man, som har en sådan gäsande surdeg i min tjenst!»

62 Kanhända begrep hushållerskan, att hennes svartsjuka fört den munviga tungan för långt, ty utan att vidare motsätta sig husbondens befallningar, begaf hon sig nu på väg till stallet, fnurrande för sig sjelf: »det fattades nu ochså att den gamla bränvinstratten blifvit galen i qvinnfolket! Man skall få se att jag går miste om hela qvarlåtenskapen, när han lägger ögonen till.»konsekvensändrat/normaliserat Och vid ganska vresigt lynne förde hon hästen till brunnen, hinkade upp åt honom ett ämbar vatten och spände sedan för schäsen.

63 Emellertid hade fiskalen dragit sig tillbaka från fönstret och begifvit sig till ett litet omåladt skåp af ek, hvarifrån han framtog en liten karafin, innehållande bränvin försatt med åkerhumla, och tog sig derifrån en ytterst liten snaps. Derpå förtärde han med mycken aptit ungefär en qvart kaka surt hålbröd och en half sill samt drack ett stort glas med vatten. Det var hans frukost.

64 Sedan detta var gjordt på mindre än 10 minuter, gjorde han sin toilett och glömde dervid ej att hänga sin ena gråa rock på en käpp utanför fönstret för att vädras, medan han pådrog den andra och med mycken omsorg dolde i dess vida sidofickor ett par gamla, men fint arbetade fickpistoler, hvilkas flintor han noga pröfvade med nageln. Ytterligare undersökte han noga låset till en jernbeslagen kista, som fått sin plats under sängen, och först sedan han var viss uppå att allt hade sin riktighet, fastskrufvade han åter fönsterluckorna, öppnade den väl tillästa dörren och begaf sig ned på gården.

65 En timma var tillräcklig att i smått lunk föra fiskal Haj till Wimmelby, dit han ganska riktigt anlände kl. 6 på morgonen. Han hade icke medtagit någon nämndeman, och det på sina goda skäl, som man strax skall erfara. På Wimmelbacka var allt folk församladt kring frukostbordet, förutom Greta, som, med förlof sagdt, mjölkade korna. Det var ock Haj rätt belåten med, ty han skämdes icke så litet för det sednaste kärliga mötet.

66 »Om befallningsman nu justsom skulle villa hedra mitt hus med att sitta ner och ta en morgonsnaps», tog|5| husbonden till ordet vid den fruktade gästens inträde i stugan, i det han visade på det med Jönköpingstaflor brokigt utstyrda gästrummet.

67 »Heder och tack, min vän!» genmälte fiskalen lika prudentligt och båda gingo in i kammaren samt slöto dörren efter sig. Knappt sågo de sig obemärkta, innan bådas miner antogo ett helt annat och förtroligare uttryck, i det fiskalen hviskade: »Nå hur går det med saken? Bra, hoppas jag?»

68 »Hå jo men, skall inte skylla»konsekvensändrat/normaliserat, genmälte den andre. »konsekvensändrat/normaliseratHvarken Håkanson eller Nikodemusas vänta främmande så här dags; dem kniper vi som katten tog korfven, skall jag säga befallningsman. Och hvad handtlangare angår, så var det justament exslent att inte befallningsman tog nämnden med sig, för si jag skall säga, det är nu justsom si så der otrefligt att si nämnden här i sällskap med befallningsman, fast en har godt samvete, men för si ... nå det var susen att jag svarar för mina två drängar och inhyses Mårten, att bara de få hvar sig riksdaler i smörj, så bli de oss så säkra handtlangare, som trotts någon, och tillreds är’ de om fem minuter.»konsekvensändrat/normaliserat

69 »Det är bra, min hedersvän»konsekvensändrat/normaliserat, småflinade Hajen förnöjd, ty han vädrade rof. »konsekvensändrat/normaliseratDet är bra, och jag skall ha dina tjenster i minne. Jo jo, inte kan det ha varit trefligt för dig att se nämnden i ditt brännhus, men lita på mig, dit skall den aldrig nosa. Men låt oss nu gå till verket, jag skall i god tid vara i staden igen.»konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet publicerades 15/4 1848:|2|

70 Det kan synas otroligt, att fiskal Haj, nyss med knapp nöd undsluppen en inbillad lifsfara, så snart åter vågade sig ensam ut bland detta misstänkta folk. Så var det likväl. Hvem vet, kanske litade han på sina fickpistoler. Eller var han lättrogen nog att taga fader Nilses vänskap för kontant. Eller, hvad som är troligast, hade han en så lång erfarenhet af egennyttans underbara makt, att han förutsåg, det faderoriginal: faders Nils måste vara honom trogen, såvida denna ville behålla källan till hela sitt välstånd, tjufbränneriet.

71 Alltnog, han begaf sig åstad med fader Nils och hans tre handtlangare, alltså fem man stark.

72 Planen lyckades fullkomligt. Håkanson hade inbillat sig att fiskalen nu för lång tid vore afskräckt från alla olägliga besök. Allraminst väntade man honom till gäst kl. ½ 7 på morgonen. Det begaf sig ock derföre ej bättre, än att bränvinspannan greps på bar gerning just un|3|der sin flitigaste verksamhet och utan krus togs i beslag för vederbörandes räkning. Raskt grepo handtlangarne till sina verktyg. Inom mindre än en half timma var pannan utbruten ur muren, innehållet utslaget på marken, alla ortens finkelamatörer till stor förtrytelse, och corpus delictispråk: latin lastad på en i beredskap varande kärra. Den stackars Håkanson stod alldeles handfallen der och försökte icke ens urskulda sig. »Jag har hvarken stulit min säd eller mina redskaper»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »konsekvensändrat/normaliserathvarföre skall jag ej få göra hvad mig lyster med det som mig tillhörer?»

73 »Understår du dig att opposjonera mot höga kronans befallningsman, obspenata karl!» dundrade fader Nils, som vid högtidliga tillfällen gerna plägade inblanda franska ord, dem han i sin ungdom inhämtat som stöfvelborstare hos en tysk probenreiter. Inom sig smålog Wimmelfar öfver en förhatad medtäflares fall.

74 »Jag säger ingenting jag»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Håkanson. »konsekvensändrat/normaliseratJag tänker bara för mig sjelf att jag tycker det röker ur skorstenen på Wimmelbacka brännhus.

75 »Inte att risonera!» afbröt fader Nils myndigt.

76 Klockan var icke mycket öfver 7, då man åter begaf sig af med rofvet. I porten erinrade sig Haj, att han glömt sin snusdosa inne i stugan och bad fader Nils köra i gående förut; han skulle strax komma efter. Så inträdde han i stugan, sneglande esomoftast på fästet af pistolen, som doldes i bröstfickan.

77 Håkanson mötte honom med mörka blickar. »Nå, är det något mer att roffa?» sade han sturskt.

78 »Hör på, Håkanson»konsekvensändrat/normaliserat, sade fiskalen. »konsekvensändrat/normaliseratLåt oss vara förnuftiga. Jag har tagit din bränvinspanna; det var min embetspligt, begriper du. Hvad skall jag göra, fattige man? lagen, lagen måste man lydig vara. Men du skulle väl ha lust att lösa igen din panna för godt pris, hä?»

79 »Efter den rukit åt fanders, så må den ryka. Jag tänker ej låta lura mig af eder fagra korpalåt.»konsekvensändrat/normaliserat

80 »Nå nå, min vän, du förstår inte ditt eget bästa. Men hvad menar du, om vi skulle göra en påhelsning i Wimmelbacka brännhus? Du vet ju, att det är Nils som angifvit dig.»konsekvensändrat/normaliserat

81 »Ja den skurken vore jag väl med om att barka, så der inte skulle finnas en trasa i behåll.»konsekvensändrat/normaliserat

82 »Just så är meningen. Hör på, Håkanson, du är en bra karl, jag vill dig inte något ondt. Du skall få tillbaka din bränvinspanna för halfva värdet, ja min själ skall du inte det, och dessutom skall du få en riksdaler per man, om du nu strax kan skaffa mig fem eller sex pålitliga starka karlar, som ha godt öga till Nils, så lofvar jag dig att vi innan en timma är förliden ha hans stora panna lastad på kärran, liksom din nu. Går du in på det?»

83 »Vare sagdt. Men – det sir mig justsom misstänkeligt ut, att befallningsman, som varit så god vän ...»konsekvensändrat/normaliserat

84 »Bry dig inte om det. Jag har länge velat komma åt Nils, men det är en listig rackare, jag har ej velat säga åt nämnden, ty han har spioner och medhåll öfverallt.»konsekvensändrat/normaliserat

85 »Får gå!» sade Håkanson, och så gick man.

86 Konvojen med Håkansons bränvinspanna ankom till Wimmelbacka. Ett triumferande smålöje thronade på fader Nils’ läppar; han hade ju blifvit qvitt sin farligaste medtäflare i lönnbrännerirörelsen. Äfven fiskal Haj var mildare och blidare, än nånsin annars. Han tryckte flera gånger fader Nils’ hand och tackade honom för hans handräckning; ja han tog den förlägna och misstrogna Greta vänligt under hakan, försäkrande »att hon var en liten skälmunge och att guffar skulle ha henne i minne vid nästa marknad.»konsekvensändrat/normaliserat

87 Ack du orm under rosorna!

88 Ett par gånger hade fiskalen oförmärkt kastat en blick genom fönstret utåt landsvägen, och derute sågos nu Håkanson jemte fyra axelbreda bonddrängar antåga mot Wimmelbacka. »Nå fader Nils»konsekvensändrat/normaliserat, sade fiskalen fryntligt, »konsekvensändrat/normaliseratni har väl gett karlarne hvar sin riksdaler och skickat dem sin väg?»

89 »Justament så, herr befallningsman!»konsekvensändrat/normaliserat

90 »Det var skada det, min vän»konsekvensändrat/normaliserat, återtog fiskalen lika fryntligt och småleende. »konsekvensändrat/normaliseratVi skulle kanske behöft ännu ett handtag.»konsekvensändrat/normaliserat

91 »Kanske jag skickar Greta exprest efter dem?»

92 »Behöfs inte, min vän, behöfs inte. Jag ser just den hederlige Håkanson händelsevis komma hitåt. Var så beskedlig, kära Wimmelbacka, och låna mig nyckeln till ert brännhus.»konsekvensändrat/normaliserat

93 »Mitt ... mitt ... mitt brännhus?» stammade fader Nils och blef plötsligen mörkröd i ansigtet. Haj smålog.

94 »Ert brännhus? Ja det förstås. Som jag nu på embetes vägnar är stadd på visitation, så bjuder min pligt att ochså visitera ert. Det är ju bara för syn skull, fader Nils! Hela verlden vet att ni är en ärlig man, och öfverheten, öfverheten skall man underdånig vara. Se så, låt oss gå, min beskedlige vän!»

95 »Men ... nyckeln är hos smeden.»konsekvensändrat/normaliserat

96 »Skadar inte. Den beskedlige Håkanson här har en kofot och en jernstör med sig, ser jag. Bekymren er inte, min kära Wimmelbacka, vi skola väl hjelpa oss, i fall ni ej dessförinnan af en händelse finner nyckeln.»konsekvensändrat/normaliserat

97 Och derpå begaf sig fiskal Haj, allt lika småleende, allt lika fryntlig, till brännhuset. Men fader Nils på Wimmelbacka stod som fallen från skyarna.

Avsnittet publicerades 19/4 1848:|3|

98 Med rätta var fader Nils på Wimmelbacka bestört. Han, som nyss ansåg sin lycka, sin rikedom bergfast grundade på fiskal Hajs välbetalda gunst, han såg denna lycka och denna gunst med ens fördränkta i afgrunden af en förbjuden bränvinspanna. Man får medgifva att denna händelse är af stor effekt i moraliskt afseende. Liksom alla stora händelser, hade väl ochså denna sina hemliga driffjädrar i försmådd kärlek, försmädlig öfversköljning. Men derom visste Wimmelfar icke det ringaste. Om ett stycke af månen fallit ned öfver hans skalliga hjessa, hade han ej kunnat blifva mera förundrad, än han nu blef.

99 Raskt gick det ochså för Håkanson och hans handtlangare, ty hämden lifvade dem. Nu skulle de betala fader Nils för gammal ost. Inom mindre än en half timma var muren i brännhuset nedbruten, pannan löstagen och lastad på den väntande kärran. Vänligt småleende nickade Haj farväl åt den alldeles ur concepterna komne Wimmelfar. »Ursäkta, ursäkta, min beskedlige vän!»konsekvensändrat/normaliserat sade fiskalen. »konsekvensändrat/normaliseratKronans tjenst, ser han, kronans tjenst går framför allt. Hvad vill jag göra, fattige man? Öfverheten, öfverheten skall man underdånig vara. Adjö, adjö, fader Nils! Ni är en behållen man och böterna äro en småsak för er. Glöm inte bort mig, min hederlige vän. Rolig godmorgon, rolig godmorgon!»

100 Derpå skred tåget fram mot staden.

101 »Han har gjort mig ett raskt handtag, min kära Håkanson!»konsekvensändrat/normaliserat sade fiskalen åt sin följeslagare. »konsekvensändrat/normaliseratNå han skall ej heller ha gjort det för intet. Han skall vid nästa lägenhet bli nämndeman. Hvad säger han, om han skulle förtjena sig en riksdaler till på morgonqvisten? hä?»

102 »Hå hvarför inte?» genmälte den andre.

103 »Nå dess bättre för honom, min vän! Jag har ingen nytta af allt det här, fattige man, men kronans tjenst, förstår han! Jag ser att klockan ej är mer än 9 och fastän jag bör vara i staden kl. 10, ½ 11, för en affär på rådhuset, så menar jag vi skulle i förbifarten helsa på pannan hos Nikodemusas, han förstår! Oss emellan, ser Håkanson, så är det ju sagdt och belagdt att han får lösa igen sin panna, och då blir han ensam om rörelsen, förstår han!»

104 Fiskal Haj fann för godt att yttra dessa ord helt sakta i största förtrolighet. På Håkanson gjorde de en egen verkan. Han rodnade, så mycket en bondes solbrända kind kan rodna; han blinkade ofrivilligt med ögonen. »Åh jo men, det kan gå för sig»,konsekvensändrat/normaliserat sade han efter någon tvekan.

105 Van att bedöma folk från den dåliga sidan, ansåg sig Haj nu säker på Håkanson och begaf sig utan vidare betänkande in på den korta afvägen till Nikodemusas. Man kom in på gården, utan att träffa någon af hemfolket. Obehagliga minnen uppstodo hos Haj. Håkanson märkte det och skyndade sig att, med den förra klippska blinkningen, anmärka: »tycker befallningsman som jag, så börja vi inte med att söka i brännhuset den här gången.»

106 »Hvarför inte det, min beskedlige vän?»

107 »Jo jag ger mig knäfveln uppå att det här slipade folket osat brändt horn och bergat undan sin panna. Låt oss gå och visitera lidret der först.»

108 »Han har rätt, min vän! lidret först.»konsekvensändrat/normaliserat

109 Utan svårighet öppnades liderdörren, som väl var försedd med en stor bom utantill, men endast fasthållen af en trädpinne, löst stucken genom märlan och bomen. Haj undersökte allt med kännaremin. »Nej nej, min beskedlige vän, här förvaras ingenting olofligt, förstår han!» sade fiskalen och ville vända om.

110 »Vänta litet!» ropade Håkanson och gick in i det skumma lidret. »Jo vassera tri, råkar finnas! Hejsan, kamrater, riksdaler per man!»

111 Haj förfördes af girigheten och skyndade efter. Men knappt var han inkommen, innan Håkanson skjöt honom åt sidan, sprang ut, tillslog dörren och satte pinnen för bomen. Allt detta var gjordt på mindre än en minut.

112 Fiskal Haj hade gått i fällan!

Avsnittet publicerades 26/4 1848:|2|

113 Nu var alltså fiskal Haj instängd i lidret, som en råtta i fällan. Som en råtta såg han ochså ut, den lilla gråa figuren, der han stod och stampade och bultade, likasom trodde han ännu, att man tillbomat dörren af misstag. Men i grunden trodde han det icke; han begrep alltför väl, att Håkanson tagit en dubbel hämd, men han gaf icke derföre allt hopp förloradt. Icke kunde man länge hålla honom fången; hans rop kunde ju ditlocka främmande folk. Men det värsta var att Haj borde stå inför magistraten kl. före tolf vid proklamat. Annars förlorade han 800 riksdaler i inköpta fordringar på Lars Anders’ svärfar, vaktmästaren, och på köpet blefve det honom omöjligt att bringa Lars Anders på ruin. Ju mera han kom att tänka derpå, desto ifrigare bultade han.

114 Ingen svarade. Från gården hördes intet lefvande ljud. Slutligen satte Haj sig ned på skalmarna af en arbetskärra och öfverlemnade sig åt dystra betraktelser.

115 I lidret var temligen mörkt. Likväl, när Haj lade sig ned på marken och förde sitt lilla rof-formiga engelska fickur till dagern af en springa, kunde han se, att klockan var half elfva. Ännu var det tid.

116 »Jemre mig, fattige man», begynte den olycklige fiskalen i ganska bevekelig ton, »hvad har jag gjort honom, Håkanson, att han skall stå mig efter lif och välfärd, säg? Öfverheten, öfverheten ... han får ju sin panna utan lösen tillbaka, bara han lättar på bomen här, men nu genast, hör han, genast på eviga minuten, jag måste till staden, sir han, hör han, nu strax, sir han!»

117 »Jaså att fiskalen har brådt», hördes ändtligen invid dörren Håkansons hviskande röst. »Si när man har brådt ska man sitta ner, säjer ordspråke. De var hin håken hvad pannan här satt hårdt i muren, men ge han sig bara till tåls ännu en timma, lille vän, så vet jag visst vi ha alla pannorna i säkerhet.»konsekvensändrat/normaliserat

118 Derpå hörde man steg aflägsna sig och fiskalen lemnades åt sitt öde. Han skrek, han hotade, han bultade, han bad, han försökte uppbryta dörren: förgäfves! En god timme förgick under detta fruktlösa raseri.

119 Ändtligen öppnades dörren och Håkanson jemte ett par af gårdsfolket visade sig. »Kors jemmerli, är fiskalen i lidret!» utropade alla med en mun och sågo högst förundrade ut. »Vi ha sökt fiskalen öfverallt, men hvem kunde nu ochså tro att fiskalen somnat i lidret!»

120 Haj såg sig omkring. Allt hans på morgonen tagna rof var försvunnet, blott hans brunte afbetade i all maklighet gårdens mjuka gräs och stod ännu ispänd. Utan att säga ett ord, kastade sig Haj i schäsen och jagade derifrån.

121 Klockan felade tjugu minuter i tolf och till staden var en half mils väg. En fritrafvare skulle ha räddat fiskalen ur allt bekymmer, men Håkanson tycktes med infernalisk noggranhet ha beräknat bruntes kapacitet, ty oaktat allt pådrifvande, hördes tornuret i staden slå tolf, när fiskalen var cirka femti steg från tullen. Tiden var försuten, och som fiskalen sjelf vid flera dylika tillfällen varit ytterst mån om lagens bokstaf, så vändes den nu förutan skonsamhet mot honom sjelf, och alla hans bedyranden, att han blifvit qvarhållen genom våld och list, hulpo till intet. Hans fordran lemnades utan afseende och 800 riksdaler voro med helsan sin kos.

122 En tröst återstod dock för Haj. I hopp att framdeles kunna lagligen bevisa det intrång man gjort i hans frihet, ville han ej låta tillfället gå sig ur händerna att förtjena en god sportel genom att angifva läsaresammankomsten på Söderkulla. Han begaf sig alltså dit på eftermiddagen, likasom af en händelse; det var en process om vägbygnad och stängselskyldighet, som han ville i godo bortförlika.

123 En stor mängd folk, män och qvinnor, gamla och unga, hade här församlat sig. De voro alla klädda i grått, mörkblått och svart, samt sågo allvarsama, stundom dystra ut. De sutto på bänkar kring gården, karlarne rökande, qvinnorna stickande, så snart de icke sjöngo psalmer eller läste högt ur Luthers kyrkopostilla, och detta gjorde de med korta afbrott. Intet oskick föröfvades, allt tillgick stilla och endrägtigt; det var ett gästabud efter deras sinne. Men Haj smög sig obemärkt till ett fönster och annoterade alla närvarandes namn.

124 Olycklige Haj! äfven detta prisvärda nit skulle ej för dig aflöpa efter uträkning. Hvem kunde nu ochså föreställa sig, att medan fiskal Haj i ena fönstersmygen gjorde|3| sina anteckningar, länsman Bast i den andra osedd gjorde dylika annotationer och på embetes vägnar upptecknade fiskalen bland de öfriga konventikelbesökarne!original: koventikelbesökarne! Följden blef, att när Haj med sin lista presenterade sig för höga vederbörande, den grymmaste otack lönade hans nit.

125 »Hvad!»konsekvensändrat/normaliserat sade man, »konsekvensändrat/normaliseratfiskalen angifver läsarne och fiskalen hör dock sjelf till deras liga.»konsekvensändrat/normaliserat

126 »Jag? Fattige man, hvad får jag höra? Jag skulle vara väckt, jag? Det är ett nedrigt förtal.»konsekvensändrat/normaliserat

127 »Var icke fiskalen tillstädes på Söderkulla?»

128 »Visserligen, men ... det var af tjenstenit ...»konsekvensändrat/normaliserat

129 »Tjenstenit hit och tjenstenit dit, alltnog fiskalen besökte konventikeln lika väl som de andra, länsman Bast har på embetes vägnar angifvit fiskalen och fiskalen får böta såväl som de öfriga.»konsekvensändrat/normaliserat

130 Med detta besked gick Haj sin väg.

131 Han genomgick i tankarna den rad af missöden, som inom en kort tid förföljt honom, »fattige man». Först hade han på det nesligaste sätt fått korgen af en vacker flicka. Derpå hade han i dödlig ängslan suttit gömd i ett Molochsbeläte, blifvit stekt i inbillningen och ytterst begabbad i verkligheten. Derpå hade han eröfrat två sköna bränvinspannor, men vid försöket att bemäktiga sig den tredje gått miste om alla tre. Derpå hade han ytterligare sett sig instängd, förhånad och gående förlustig 800 riksdaler samt en hämdeplan. Slutligen hade han velat på lofligt vis profitera på läsarnes bekostnad, men i stället sjelf fått lossa på pungremmen och, hvad som var det värsta, blifvit beskylld att höra till de väckta. Otacksama verld, var detta lönen för ett så oegennyttigt nit?

132 Men Haj hängde sig icke, sköt sig icke, dränkte sig icke. Han endast svor menniskorna ett outsläckeligt hat; det var så naturligt, han var ej Haj för ro skull.

133 Emellertid bör jag underrätta läsaren, att denna historia afmålar endast en ringa del af Hajs personlighet. Man kan vara en nitisk bränvinsbuse, utan att precis heta original fördenskull. Dertill fordras något mera, och detta mera fanns hos Haj. Han var ett mystiskt phenomen, ett spöke på ljusan dag, en Swedenborg, en Rosenkrants, en Torquemada. Han har blifvit skildrad från den sidan engång förr. Hans öden äro allenast bilagorna till hans personlighet. Efterverlden – om annars Trosa har någon efterverld – skall, med alla hans fattiga fel, räkna honom som en af ortens ryktbaraste män; men denna rättvisa tyckes låta länge vänta på sig, ty trädkorset på fiskal Hajs graf är längesedan af blåsten kullslaget och en ledamot af sällskapet Pro Fauna & Flora Suecicaspråk: latin fann förliden sommar under det murkna trädstycket en utmärkt rar skarabé.