Höstmörkret.original: Höstmörknet.

1 Vi lefva nu i årets mörkaste tid; natten utsträcker sina negerarmar för att omfamna sjelfva dagen, och morgonen hinner knappast vakna, innan aftonen tillycker sina ögon. Höstdimman kommer härtill, en ridå nedfälld öfver förödelsen. En stjernlös, månlös himmel ligger tung öfver athmosferen; dess moln tyckas sänka sig ned och vidröra trädtopparna.

2 Och i detta ständiga mörker, under denna tunga himmel ligger en jord, der allt vissnar, bleknar, förtvinar och stapplar till döden. Gå i de löflösa skogar, der ingen fågel qvittrar, på ängar utan grönska, i blomstergårdar, der allt är gult; gå till stranden af hafvet, der vattenytan synes svartare än förr och der stormen, mera hotfull än någonsin, en annan Xerxes, piskar böljan med ris – gå dit och betrakta hösten! Man tycker sig stå på en punkt i tiden, der allt det sköna, allt det goda är slaget till marken, krossadt, förtrampadt, döende, och der jernhårda makter, leende åt förödelsen, ropa till naturen: var lugn, det är allt förbi!

3 Allt förbi.

4 Välan, svarar en röst ur naturens innersta, tag ifrån oss allt det vi älskat och beundrat, allt det vi hoppats och längtat efter som barn: värme, grönska, fågelsång, vågornas majestätiska brus och de ljufva dofter från lunden, tag allt detta, bind vågen i is, landsförvis sången ur skogarna, byt öfverallt den glada fria grönskan mot förvissningens gula färg, som härmar lifvet och dock är döden – men rädda oss från detta förfärliga mörker, som hotar att uppsluka oss, lemna oss ljuset qvar, och vi skola icke förtvifla, ej heller förgås! Veten I icke att ljuset är vårt lif – gif oss ljuset, och i stället att förbanna eder, skola vi välsigna eder nåd! ...

5 En dag i November gick jag på bergen invid hafvet. Det var på eftermiddagen, solen sken ännu klart, ehuru i sjunkande; rödlätta strålar dansade öfver vå|3|gorna och förgyllde alla stränder med sitt granna skimmer. Det var en vacker anblick, det var ljusets förtrollning öfver föremålen, som gjorde att jag midt under höstens förstöring tänkte på våren. Ty allt omkring mig var ju dödt och förgätet, men ljuset var der, ljuset var allt: lif, glädje, fägring och hopp!

6 En timma förgick, solen hade sjunkit och nu var det mörkt. Rundtomkring stod hösten i all sin ödsliga nakenhet; en gråkall luft for fram, det var dödens andedrägt. Ty ljuset, ljuset var försvunnet!

7 En annan gång gick genom skogen en munter jagt; det var ock i November. Hornen smattrade, skotten knallade, hundarnes skall ljöd gladt i skogen. På kullen stod en gosse, som blåste på sitt horn de muntraste melodier, det klang så ståtligt! Men innan någon tänkte derpå, kom mörkret; allt det muntra i skogen försvann, och gossens melodier togo, utan att han ville, en omedveten färg af vemod. Allt var förbytt.

8 Ännu en annan gång – och mången gång – for jag ensam genom öde trakter en afton om hösten, när mörkret låg tjockt som en fäll öfver hedarna. Då syntes fjerran ett enstaka ljus – det kom från en låg och fattig torparkoja, jag nalkades dit efterhand, och ju mer jag nalkades, desto ljufligare förekom mig den fattiga kojans ljus. Slutligen for jag tätt förbi det enda fönstret, derifrån ljuset kom; der såg jag några trasiga barn församlade kring den högt flammandeoriginal: flammade brasan på gråstenshällen – det var allt. Och likväl, om jag varit en konung i glans och makt, jag hade i denna stund varit färdig att byta min höghet mot denna låga koja, blott för att ett ögonblick få glädja mig åt det vänliga eldskenet från dess häll: åt ljuset!

9 Nordliga länder, såsom Finland, äro icke mer, utan mindre än de sydliga, ämnade att hemfalla åt mörkrets välde. Det är endast en liten del af året, från höstdagjemningen till julen, vi här få en föreställning om söderns mörka nätter: den öfriga delen af året är ljus, ljus äfven vintertid genom sin glänsande hvita snö och sina norrsken. Derföre är kärleken till ljuset i hela norden allmän, och icke blott till ljuset, utan till allt glimmande och lysande: från stora bedrifter ända ned till titlar, rang och yttre utmärkelser. Hvem mins icke allt hvad Svensken fördragit och offrat för den krigiska äran! Och hvilka massor af silfver och guld hopar icke den fattige Finnen i sina runor! Hvarföre? Emedan det lysande slår deras håg med beundran, och emedan samma instinktartade känsla ena gången som ärelystnad höjer dem till stora värf, andra gången som fåfänga sänker dem till ett fikande efter det obetydliga.

10 Höstmörkret i norden är moder till otaliga trolldoms- och spökelsehistorier, som aldrig skola fullständigt utrotas, så länge samma natur gör samma intryck på menniskosinnet. Jag vill taga ett exempel. En stor del af både den svenska och finska folksagan är hämtad från smedjorna. Med det svarta mörkret utanför och det klara eldskenet innanför, står smeden likasom mellan tvenne elementer, och båda framkalla i hans sinne denna böjelse för det underbara, som karakteriserar folksagan. Aldrig framträder det ljusa och älskvärda mer ljust och älskvärdt, än på en botten af mörker. Jag har sett genier afbildade från väggarna af det gamla Pompeji; kanske voro de blott re så sköna, emedan de voro målade på fullkomligt svart . En annan gång har jag ute på stora fjärdar sett ett ramsvart åskmoln nalkas för att inkräkta himlahvalfvet, och det är hänförande vackert att se en mjellhvit svan, eller blott en fiskmås, kryssa lik en glimmande stjerna mot fonden af detta svarta moln.

11 Hvarföre har hemmet, husligheten här i norden ett så ljuft, ett så innerligt behag i jemförelse med andra länder? Visst mycket derföre att kölden stänger menniskan inom sitt hus och hänvisar henne på sin närmaste omgifning. Men äfven derföre att den sena årstidens mörker, som förnekar sjelfva dagen dess ljus, gör hemmets förtroliga krets för norden så kär. Sydlänningen, som har mörker hela året om, blir af vanan förtrolig dermed, men nordbon, som nyss öfverlefvat en sommar af nästan idel ljus, fasar tillbaka för höstens mörker och undflyr det inom hemmets och vännernas samqväm.

12 Rätt betraktadt, har mörkret, emedan det i sig sjelft är intet, blott ett tomt förnekande af ljuset, sin betydelse blott deri att vara en ram, en fond och tillika en moder för ljuset. Ty

Det finns ej natt så svart, att ej en strimma

Af morgonljus till sist skall derur glimma;

Så tungt kan intet qval på jorden qvida,

Att ej en sol går opp för dem som bida;

Så djupt kan ingen graf i mullen tränga,

Att evighetens ljus ej skall den spränga.

Ty midt i natten Herren Christus föddes,

Och midt i natten nattens makt föröddes;

Ju hemskare är mörkrets hot och fara,

Dess närmare är dagens ljus, det klara.