Den eviga Studenten

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 15/11 1845:|1|

Den eviga Studenten.

1 Vidskepelsen är odödlig. Sålänge menniskan hisnande står på den bräckliga bryggan mellan tvenne evigheter, kan hon ej hindra sin blick att lemma startförvetetkommentar stirra i djupet och se dess sväfvande dimmor antaga form och gestalt. Spöktron är en naturlig utvext af tron på en odödlighet och derföre skall man aldrig upphöra att tro på spöken sålänge man tror på ett lif efter detta.

2 lemma startOtro och vantrokommentar gå systerligt hand i hand. Ingen lärdom skydda för någondera. Adertonde seklet, som kallade sig upplysningens århundrade, födde Voltaire och Swedenborg. lemma startAnimala magnetismenskommentar vidunderligaste drömmar uppsprungo ur den tviflande empirismen,original: emiprismen, erfarenhetsvisdomen. En lärd doktor vid namn Justinus Kerner är för närvarande spöktrons apostel i Tyskland, berättar syner och försvarar andeskåderskor. Denne förf:s tidskrift »Magikon» äger talrika läsare.

3 Allhelgonatiden 1845 – som man vet, är denna tid på året ryktbar för andesyner – uppstod i ett studentsällskap en disput om detta Magikon, om Kerner, om Jung och hans andelära, om Swedenborg samt öfrigt dithörande, hvarefter man företog sig att berätta spökhistorier, den ena hemskare än den andra. Först i ordningen kommo andesynerna på Anjala gård, derpå åtskilligt annat i både skämtande och alfvarsam stil, den celebra hvita kaninen på Helsingfors kyrkogård icke att förglömma, hvarefter någon af sällskapet med ett visst tvetydigt leende företog sig att berätta följande historia om »den eviga studenten».konsekvensändrat/normaliserat

|2|

4 Han hette Müller och bodde hösten 1826 temligen långt ned på åsidan af slottsgatan i Åbo i ett gammalt rödmåladt lemma startträdhuskommentar, som troligen står quar i denna dag. Om han vederbörligen var inskrifven vid universitetet, äfvensom huruvida han var inskrifven i någon nation, skall jag icke med säkerhet säga. Visst är emellertid, att han lemma startgick och gälldekommentar som student och gjorde skäl för namnet. Denne Müller var ett original och derföre ett ständigt talämne. Man såg honom alltid ute i ruskigt väder i sin utländska eller tillgjorda kostym med en temligen sliten lemma startlifrockkommentar af bomullssamet, vida lemma startbenkläderkommentar af flanell och turkiska halfstöflar, bärande under armen en rulle pergament eller någon gammal bok från 1500-taletkonsekvensändrat/normaliserat, innehållande kyrkofäder eller andra theologiska författare från äldre tider. Hans vurm var att stöka i gamla archiver, neddammade boksamlingar, kistor med pappersskräp, sådana man finner och förskingrar i gamla ungkarlars lemma startsterbhuskommentar, och i detta slags forskningar var han outtröttelig, han kunde för dem lemma startförgätakommentar mat, dryck och sömn. Tillät man honom på egen hand revidera i universitetsbibliotheket, så uttröttadeoriginal: utröttade han Amanuenserna med sin ihärdighet och behöfde temligen tydliga lemma startinviterkommentar för att gå sin väg. Engång berättar man, gömde han sig i skymningen bakom hyllorna och instängdes öfver natten. Man skulle tro att han då fått nog, men nej! I sitt gömställe förblef han tre dagar å rad, och hvarmed han under tiden uppehöll sig, det vet himlen. På fjerde dagen fann man honom händelsevis i en bortskymd vrå, omgifven upp till halsen af lemma startfolianterkommentar och manuskripter och fördjupad i deras studium. »Hur kan Hr Müller sitta så här i fulla tre dygn?» frågade man honom. »Tre dygn?» upprepade han med den mest oförställda förvåning; »jag menar jag kom för tre timmar sedan. Men det är sannt»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han eftersinnande, »det var ibland något länge mörkt, jag trodde det var moln som foro öfver solen.»

5 Det var egentligenoriginal: egenligen theologin och de gamla språken, åt hvilka Müller, som föröfrigt ansågs äga vidsträckta kunskaper och ett högst ovanligt minne, isynnerhet egnade sig. Man visste ej att han studerade på någon examen eller ämnade utgifva något lemma startlärdt arbetekommentar, men det oaktadt såg man honom ingå i så detaljerade undersökningar, att väl ingen professor i theologin, ja knappt nog i philologin skulle haft lust att på sådant slösa sin tid. Närmast låg honom exegetiken om hjertat och han var i stånd att månadtal begrunda betydelsen af ett enda ord. Han kunde för ett sådant ord genomleta kyrkofäder, grammatiker och kommentatorer från alla tidehvarf, och det med en så ängslig ihärdighet, som hade hans lemma starttimligakommentar och eviga väl berott af detta ords rätta uttydning. Ständigt syntes han sysselsatt med lösningen af någon sådan exegetisk lemma startnebuloskommentar; det gjorde honom sluten och tankspridd i de få sällskaper han besökte eller rättare som trängde sig på honom af nyfikenhet. Men föll då talet på ämnen efter hans tycke och isynnerhet på tolkningen af den heliga skrift, då lifvades hans matta blick, hans gulbleka kinder färgades af en matt rodnad och han talade med en värma, ett snille och en sakkännedom, som bragte åhörarne i förundran.

6 Müller, som ansågs för en nyckfull, men underhållande sällskapsman, väl laddad med anekdoter från alla tidehvarf, var till den grad lemma startdistraitkommentar, att mången misstänkte några lösa skrufvar i hans hjerna. Man berättade om honom bland andra besynnerligheter äfven den, att han vid midnattstid visade en högst sällsam sinnesfrånvaro. Vanligen var han ganska punktlig att före denna tid på quällarna begifva sig till sin boning, der han bodde helt ensam och alltid sorgfälligt stängde dörren. Tvenne gånger, så sade man, hade han förgätit att gå hem före midnatten. Den ena gången öfverraskades han af tolfslaget på gatan, der han gick med en bekant, stadnade plötsligen och sjönk utan sans till marken, hvarefter hans följeslagare, i tanke att han öfverfallits af en häftig svindel, åkte honom hem. Andra gången hade man i ett muntert lag funnit tillfälle att ställa hans fickur en timme för sent. Man talade just vid midnattstid om de gamle scholastikernes hårklyfverier och Müller utredde med mycken liflighet den bekanta spetsfundigheten, »huruvida verlden kunnat frälsas af en skarabé»,konsekvensändrat/normaliserat då han utan synbar anledning med ens stadnade i halfva meningen, bleknade af som en död och blef sittande der han satt med handen ännu upplyftad till demonstration, orörlig med stirrande och liflösa pupiller en hel timme igenom. De tillstädesvarande visste icke hvad de borde tro och några föreslogo att man borde öppna åder på honom, i händelse han skulle träffats af slag. Andra åter erinrade sig den magnetiska sömnen och det uppstod en liflig disput, tills någon påminte att Schillers Andeskådare beskrifver ett likartad fall, som dock varit bedrägeri. För att förvissa sig, det något sådant ej var fallet här, höll man ett brinnande ljus framför Müllers öppna ögon och pupillerna sammandrogos ej, man stack honom med en nål, man brände hans finger med ljuslågan och han förrådde ej den minsta känning deraf. På slaget ett vaknade Müller ur sin dödlika dvala lika plötsligt som han fallit deri, återtog tråden af samtalet precis vid det ord, der han för en timme sedan afbröt, och tycktes ej vara medveten af det besynnerliga afbrottet, innan en af sällskapet derom gjorde honom en nyfiken fråga. Utan att svara och häftigt uppbragt lemnade han sällskapet och blef efter denna händelse mera sluten än förr.

7 Nyfiken att lära känna detta original, om hvilket man så mycket talade, sökte jag på allt sätt att göra hans bekantskap, men förgäfves; han lefde mera instängd än någonsin. En enda gång såg jag honom på gatan under en ohygglig snöyra. Han hade insvept sig i en kort spansk kappa och bar, som vanligt, under armen en massa böcker. En af dessa råkade falla och då jag gick strax efter, upptog jag den. Boken, som var bunden i pergament lemma startin quartokommentar, befanns vara Guidonis Pancirolli Rerum Memorabilium sive Deperditarum Pars Prior, kommenterad af Salmuth och tryckt i Frankfurt 1646. I permen stod: lemma startPeregrinus Müllerus Aboæ anno 1699språk: latinkommentar. och jag roade mig åt en egen släng på bokstafven P, som liknade ett förvridet menniskoansigte. Efter ett flyktigt ögonkast derpå, ökade jag mina steg, upphann ägaren och återställde boken, i tanke att inleda ett samtal, men affärdades med en tvär nick och måste uppgifva allt hopp om vidare bekantskap.

8 Om julen reste jag till mina föräldrar. Af min far öfverhopades jag nu, liksom förut, af frågor om universitetet, dess ställning, dess studier och dess framgångar. Allt ville min gamla herre hafva noga reda uppå. Så kom jag händelsevisoriginal: händesevis att omtala studenten Müller och hans befängda distraktion. »Kuriöst!» utropade min far. »Anno 1787, då jag inskrefs vid akademin, fanns i Åbo en dylik lemma startpassagerarekommentar, också en Müller, med det mindre vanliga förnamnet Peregrinus.»

|3|

9 »Peregrinus? Så heter just min man»,konsekvensändrat/normaliserat sade jag.

10 »Nå det är förmodligen ett favoritnamn i slägten. Men det kuriösa är att denne Müller af år 1787 på ett hår när liknar den du beskrifver af 1826. Samma studier, samma distraktioner, samma drägt, ja jag skulle tro, samma boning i ett gammalt trädhus vid slottsgatan. Skulle händelsevis din Müller af 1826 bete sig på något besynnerligt sätt när midnattstimman slår.»

11 »Ja jag har förgätit omtala att han vid detta klockslag faller i en dödlik dvala, hvarur intet kan väcka honom, men som plötsligen förgår vid slaget ett.»

12 »Högst förunderligt, jag var engång vitne till ett dylikt uppträde med min Müller af 1787.» Och min far beskref denna händelse alldeles så som jag nyss beskrifvit den, med den skillnad, att man då tillkallat en läkare, som gjort försök att slå åder på patienten, men utan att få af honom en droppe blod.

Avsnittet publicerades 19/11 1845:|2|

13 »Alldeles så betedde sig min Müller af 1826.»

14 »Karlen kan likväl ej vara densamma som min af 1787, ty han såg då ut att vara 30 år och borde följaktligen nu vara 69.»

15 »Han är icke öfver 30 år, min Müller af 1826.»

16 Min far teg och syntes brydd.

17 »Det låter visserligen tänka sig»,konsekvensändrat/normaliserat återtog han efter en stund, »att denne Müller N:o 2 varit son till Müller N:o 1 och af sin far ärft icke allenast en ovanlig likhet i utseende och lynne, utan derjemte en sällsam chronisk sjukdom beslägtad med lemma startfallandesotkommentar, hvilken, som bekant, icke sällan är ärftelig. Jag drar mig likväl till minnes något högst besynnerligt, ja rent af befängdt ...»konsekvensändrat/normaliserat

18 »Hvad då, min far?»

19 »Åh det är bara skrock, idel dumt prat, som en upplyst man knappt anser mödan värdt att skratta åt.»

20 »Men hvad är det då, min far?»

21 »Jag påminner mig nu, att äldre personer i Åbo 1787 påstodo sig ha sett samma Müller 1740, att han då visat sig lika besatt originel med samma vanor och studier, och att han då ej tyckts vara öfver 30 år gammal.»

22 »Det stöter på vidskepelse, min far!»

23 »Utan tvifvel, hvem kan ett ögonblick tro på sådana barnsagor? Emellertid kan jag ej undgå att finna häri en sällsam naturens lek, ty jag erinrar mig äfven, att samme Müller, enligt berättelse, visat sig i Åbo 1807, ehuru då blott en kort tid, men om han denna gång förändrat utseende, har jag mig ej bekant. Sammanlägger man nu dessa tre åratal, 1740, 1787 och 1807, så befinnas de samteliga hafva föregått de tre sista för Finland så betydelsefulla krigen af 1741, 1788 och 1808.»

24 Min far, som icke gerna lät ertappa sig på en fördom, sade detta med en så brydd min, att jag utbrast i skratt.

25 »Nå nå, min kära Fredrik»,konsekvensändrat/normaliserat återtog gubben, »konsekvensändrat/normaliseratdu kan väl ej inbilla dig att jag nu efter Müllers uppträdande 1826 väntar något krig, jag är för gammal för att tro på lemma startamsagorkommentar. Men skulle nu tillfälligtvis något besynnerligt hända i landet 1827, så upprepar jag, att det är en kuriös lemma startlusus naturæspråk: latinkommentar, en lemma startcasus fatalisspråk: latinkommentar med den karlen, och jag tror mig vara lika fördomsfri för det.»

26 »Tag ej illa, min far, jag vördar för mycket min fars upplysning för att tro min far vara fallen för skrock. Det roade mig endast att min far tycktes tro, det dessa Hrr Müller af 1740, 1787, 1807 och 1826 vore en och samma person. Då ha vi ju icke allenast lemma starten evig judekommentar, utan ock en evig student, en Jerusalems skomakare och en Jerusalems lemma startskolfuxkommentar. Jag inser icke, hvarföre ej denne mystiske herres lifstråd med samma skäl kunde utsträckas huru långt tillbaka som helst, och han skulle då visst icke underlåtit att t. ex. visa sig i Åbo 1699 för att bebåda utbrottet af det stora nordiska kriget ...»konsekvensändrat/normaliserat

27 Jag hade icke väl utsagt dessa ord, innan jag påminte mig hafva läst i permen på Guidonis Pancirolli lärda arbete: Peregrinus Müllerus Aboæ 1699. Min far hade rätt: det var en sällsam naturens lek.

28 Min far syntes icke rätt ense med sig sjelf och började tala om andra ämnen. Under natten och hvilan spökade den besynnerlige studenten i mina drömmar. Jag tyckte mig se honom, torr, hård och förstenad som en tusenårig mumie, luta sig öfver min säng och säga med sin grafstämma: »konsekvensändrat/normaliseratJag är sjuhundrade år gammal, hvad är du för en lemma startgårdagspiltkommentar? Jag har studerat med Abelard och lärt min visdom af Albertus Magnus, Roger Bacon och Cartesius. Petrarca var min förtroliga vän, jag har duellerat med Skotten Crichton och lemma startformeratkommentar pennor|3| åt Hugo Grotius. Det var jag som gjorde Wiklef uppmärksam på nya testamentet och jag kunde berätta dig hvad Huss hviskade i mitt öra när han gick till bålet. När LutherWartburg kastade bläckhornet efter djefvulen, kastade jag lemma startsanddosankommentar och träffade, icke djefvulen, utan plumpen. Långt för detta var jag invigd i alla grenar af lemma starttriviumkommentarspråk: latin och lemma startquadriviumkommentarspråk: latin; guldmakarekonsten, lemma startquadratura circulikommentarspråk: latin och lemma startperpetuum mobilekommentarspråk: latin ha längesedan upphört att vara gåtor för mig. Jag känner alla vetenskaper och talar alla språk. Jag kunde blifva professor i alla fyra fakulteterna, men jag har medlidande med mina efterträdare, de skulle alltför länge få vänta på mig. Jag studerar derföre – det outransakliga. Jag visar mig engång hvar menniskoålder för att förebåda märkvärdiga ting. 1827 skall en ny Dschingis Khan uppstå bland Lapparna, de skola resa sig i massa och uttåga på sina renar för att eröfra verlden. Europas förenade härar skola möta dem på Parola malm och det skall varda ett fältslag, efter hvars slut man skall glädja sig åt godt pris på renkött och lemma startlappmuddarkommentar .......»konsekvensändrat/normaliserat

29 Oroad i min hvila af tusende vidunderliga fantasier, önskade jag vår eviga student tillbaka till medeltiden, hvilken han gjort klokast i att icke öfverlefva. Snart nog erhöll jag likväl en ny påminnelse om detta sällsama original. Vid inträdet i min fars rum om morgonen, fann jag honom lemma startbladdrandekommentar i ett gammalt album med permar af mörkrödt lemma startmarokinkommentar och hans namn inpressadt i guld deruppå.

30 »Det skall kanske roa dig»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »att se vår vän Müllers egenhändiga namnteckning i en gammal minnesbok från min studenttid. Läs här: lemma startSapientia est immortalis. Peregrinus Müllerus Aboe Cal. Oct. Anno Christi MDCCLXXXVII.språk: latinkommentar»

31 »Det skulle vara hans egen handstil, min far?»

32 »Jag har sjelf sett honom skrifva det.»

33 »Men det är ju omisskänneligt samma stil, som den namnteckning jag sett i en gammal bok, jag fäste mig just vid den ovanliga p-slängen, som liknar ett förvridet menniskoansigte. Se här. Och den namnteckning jag såg var likväl skrifven i Åbo 1699.»

34 »1699! Året före det stora nordiska krigets utbrott?»

35 »Ja jag tillstår att när man sammanlägger detta årtal med dem min far förut observerat, vore det förlåtligt om man ett ögonblick trodde på skrock.»

36 »Nå nå, som upplyste män skola vi ej förhasta oss. Allt hvad vi erfarit kan ännu på ett naturligt sätt reduceras till en besynnerlig slump, hvilket det utan tvifvel också är. Men emellertid skulle det intressera mig om du vid din återresa till akademin ville ta närmare notis om besagde Müller, utforska hans härkomst m. m. och derom underrätta mig.»

37 »Det vill jag göra, min far!»

Avsnittet publicerades 26/11 1845:|2|

38 Jag återvände till Åbo i Januari 1827. Första veckan af min dervaro upptogs af uppvaktningar och lemma startarrangementerkommentar om bostad och studier. Derpå gjorde jag mig närmare underrättad om studenten Müller. Jag erfor nu att han hitkommit med betyg från universitetet i Göttingen. Men detta var också allt hvad man visste. Om hans härkomst, hans öden och hans afsigt med sin härvaro hade man endast gissningar af det minst tillförlitliga slag. Några ansågo honom tillochmed för en lemma startbesoldadkommentar spion. Hans lefnadssätt vederlade denna misstanke. Han lefde högst indraget och hade veterligen inga kanaler, genom hvilka han kunnat inhämta nyheter, tjenliga att bearbetas och visa hans nit. Huru skulle jag förskaffa mig tillträde till den otillgänglige mannen? Jag gjorde ett par försök, men afspisades vid den stängda dörren med det svar af en gammal hexa till uppasserska, att Hr Müller ej hade tid att mottaga några besök. Dessutom, tillade hon snäsigt, hade Hr Müller ännu aldrig tillåtit någon annan än henne att inkomma i hans kammare. Retad af det hemlighetsfulla i denna anmärkning, skref jag nu till Müller följande billet:

39 S. H. T. Ehuru obekant, tar jag mig friheten af Min Herres kända insigter anhålla om upplysning i en exegetisk fråga, som för mig i egenskap af blifvande prest, är af synnerlig vigt att få besvarad, emedan den tillika är en samvetsfråga. Tillåt mig derför godhetsfullt ett besök på den tid M. H. sjelf behagar bestämma. Tecknar etc.

40 Jag hade hoppats att min begäran med afseende å ämnet för min fråga, skulle bifallas eller åtminstone skriftligen besvaras. I stället fick jag genom hexan det mundtliga svar, att Hr Müller kunde träffas alla onsdagar och lördagar mellan 2 och 3 e. m. i universitetsbibliotheket. Jag begaf mig således dit en onsdagseftermiddag.

|3|

41 På min efterfrågan visade mig man småleende ett afsides hörn, der jag fann en man i svart sametsrock med ansigtet bortskymd af en ofantlig lemma startlässkärmkommentar, sysselsatt med att dechiffrera ett gulblekt manuskript, hvarifrån han flitigt lemma startannoteradekommentar. Mannen blef mig ej varse ehuru jag trädde honom helt nära. Jag hostade; förgäfves. »Hr Müller!» sade jag; han hvarken hörde eller såg. Ändtligen när jag lade min hand på hans axel, spratt han upp, såg på mig med sina stela gråa underjordiska ögon och frågade kort och snäft:

42 »Hvad vill ni mig?»

43 »Det är ju Hr Müller från Göttingen jag har den förmån att ...?»konsekvensändrat/normaliserat

44 »Ja ja, Müller, ja. Hvad vill ni?»

45 »Jag heter ** och har utbett mig herrns benägna upplysning i en exegetisk fråga.»

46 »Exegetik? jaså. Hvarmed kan jag vara till tjenst?»

47 »Men om förlåtelse, jag får troligen säga: Hr Theologiæ Doktor?»

48 »Bah! gammal student. Hvad är det om?»

49 »Jag bör då bekänna att jag högeligen oroas af tvifvel om rätta uttydningen af ett ställe i den heliga skrift

50 »Det är bra herre! Tvifvlet är sanningens moder och den rätta trons födslosmärta. Nåväl?»

51 »Texten synes mig på flera ställen motsägande.»

52 »Utan tvifvel, jag skall säga er hvaraf det kommer. Lectio vulgata är ganska korrumperad. Man äger, efter min öfvertygelse, intet manuskript som är äldre än åttonde seklet, ehuru man daterat codex argenteus och andra från det fjerde och femte. Nu föreställe man sig, hvilken rad af okunnige afskrifvare, lärde återställare, välmente förbättrare redan hunnit förderfva denna text innan den kommit i det skick vi finne den i våra äldsta manuskripter. Utom all fråga är all lemma startdiscordanskommentar i grunden blott verbal, och förklaras, der den synes lemma startrealkommentar, tillräckligt af de godtyckliga omkastningar texten lidit under dess första rhapsodiska upptecknande. Det är derföre möjligt, ja högst lemma startprobabeltkommentar, att exegetiken genom ihärdiga komparativa studier ännu en dag skall lyckas återställa den ursprungliga texten i dess fulla renhet, så mycket mer som skriften uttryckligen försäkrar att ordet (det rena) ingalunda någonsin skall förgås ...»konsekvensändrat/normaliserat

53 »En sådan godtycklig ändring af skriften, i mening att förbättra den, som fordom skett, det måste vara ett svårt brott.»

54 »Utan tvifvel ett svårt, mycket svårt brott; ty skriften säger, att hvilken som tager något härifrån eller lägger något härtill, han varder fördömd. En sådan förbättrare kan då nödgas att fortsätta sin usla tillvaro genom årtusenden, intill dess han återställt den heliga text han förderfvat – ha! årtusenden utan ro!»

55 Är denne man ett spöke eller en galning? tänkte jag. Ofrivilligt drog jag mig ett steg tillbaka; jag fruktade att det väsen jag hade framför mig i en hast kunde inför mina ögon sönderfalla till en hand full stoft.

56 »Årtusenden utan ro!» upprepade han dystert och liksom för sig sjelf.

Avsnittet publicerades 29/11 1845:|2|

57 »Årtusenden utan ro!» upprepade Müller för tredje gången med långsam grafstämma.

58 Hastigt sprang han upp och fattade mig hårdt i armen.

59 »Jag skall finna dem, herre, om det ock skulle kosta mig tjugu menniskoåldrar! Om jag ock måste genomleta alla verldens bibliotheker ännu engång från perm till perm – ha! jag skall finna dem.»

60 »Hvad är det ni skall finna?»

61 »Hvad! Bevisen emot mina 112 Barberinska lemma startläsarterkommentar, och icke mina allenast, utan äfven de Velesianska. Jag skall bevisa att Wetstein har rätt, som kallat mig en förfalskare af skriftens text till förmån för den latinska versionen och på Urban den åttondes befallning. Jag skall bevisa deras okunnighet, som tagit mitt försvar. Bit för bit skall jag sönderslita mitt eget rykte, jag skall tvinga verlden att erkänna mig för en bedragare.»

62 »Ni vill bevisa att ni är en bedragare?»

63 »Det skall lyckas mig, gudskelof, det skall lyckas mig en dag. Man skall smäda och förakta mitt minne. Skönt!»

64 »Ni gläder er deråt?»

65 »Om jag gläder mig? Oh! Finns det något lycksaligare än att förstöra sin egen ära, som tvenne lättrogna sekler efterstafvat! Den dag när verlden har bevis att Johannes Mathæus Caryophilus icke samlat sina ryktbara läsarter ur 22 manuskripter från åren 349 till 1254, utan korrumperat texten till förmån för Antichrist på den lemma startromerska stolenkommentar, den dagen har jag funnit ro ....»konsekvensändrat/normaliserat

66 Och mannen gnuggade sina händer och syntes betagen af hopp. Derpå fördystrades åter hans anlete.

67 »Men – det är långt till hvilotimman ännu. Århundraden skola förgå – och jag är så trött. Om jag blott ägde Origenes’ codex! eller blott Hesychii! eller Athanasii! Någon har sagt mig medan jag lefde, att Sveriges Gustaf Adolf bortförde från München de manuskripter jag behöfver. Förgäfves har jag sökt dem i alla Skandinaviens archiver, förgäfves i Åbo. Och de måste dock finnas, de måste, om jag skall finna ro för mina ben. O jag är så trött ...»konsekvensändrat/normaliserat

68 Jag var besynnerlig till mods. Det föll mig någonting in.

69 »Långt upp i Österbotten»,konsekvensändrat/normaliserat sade jag, »lefver en gubbe vid namn V. som står i rop för sina insigter i trolldom och lemma startsignerikommentar. Denne V. tjenade i unga dagar hos Grefve Clas Fredrikson Horn, som 1792 dömdes till döden för delaktighet i Gustaf III:s mord, benådades och dog landsflyktig på Seland. Horn hade af sina fäder ärft många gamla kuriosa och deribland ett urgammalt oläsligt manuskript med röda och blå bokstäfver på halfmurket pergament. Vid hans död kom detta manuskript i V:s, hans trotjenares, händer och förvaras af honom med vidskeplig vördnad.»

70 Müller stirrade på mig som ville han uppsluka mig. Derpå skakade han min hand och störtade ut.

71 Det var den 29 Januari 1827. Dagen derpå var han försvunnen.

72 Hvad hade jag nu vunnit på min bekantskap med den sällsame mannen? Ett kaos af föreställningar, den ena oredigare än den andra. Jag frågade våra skriftlärde och erhöll anvisning på ett verk benämndt Collationes græci contextus omnium librorum Novi Test. juxta editionem Antverpiensem regiam cum XXII eodicibus antiquis msc. ex bibliotheca Barberina, utgifvet af en Pehr Possin år 1673 och innehållande läsarter samlade af den lärde Caryophilus år 1625, om hvilka läsarters äkthet en långvarig och hetsig tvist uppstått bland exegeterne och slutligen afgjorts till Caryophili förmån.

73 Det syntes mig nu påtagligt, att Müller, en lärd och för skrifttolkningen högst intresserad man, sålänge fördjupat sig i dessa och andra lärda tvistefrågor, tills någon skruf i hans hjerna deraf lossnat. Det är hos den begrundande, i betraktelsen af ett älsklingsämne försjunkna menniskan de fixa idéerna lättastoriginal: lätast uppkomma och svårast åter aflägsnas. När Müller småningom till en viss grad införlifvat sig med den Caryophiliska tvistefrågan, syntes den fixa idén hos honom uppstått, att han sjelf vore den för 200 år sedan afsomnade lärde Italienaren, hvilken för sin afsigtliga förfalskning af bibeltexten vore dömd att sålänge fridlös spöka på jorden, tills han bevisat sina läsarter vara lemma startunderstucknakommentar till påfvens förmån, och lemma startdymedelstkommentar försonat sitt brott. Det låg föröfrigt någonting så sublimt stort i detta oförsonliga hämdekrig mot sig sjelf, – denna med så outtröttlig möda fullföljda förstöring af just det, hvilket den ädlaste ärelystnad skattar såsom det högsta mål för menniskans jordiska sträfvanden: ett hedradt minne efter döden, – att jag ej mins mig hafva sett någonting dermed jemförligt, med undantag af den bekanta sagan om Don Juans grymma botöfning att tigga om deras förbannelse, som fordom älskat honom. Göthes eller Almquists penna skulle af denna tanke hafva gjort en kolossal tragedi; – här bortkastas den i en obetydlig berättelse, hvilken i dag väcker någon nyfikenhet och i morgon är som om den aldrig varit.

74 Müller hade försvunnit, ingen visste hvart, och utan att lemna ett spår efter sig. Men icke långt derefter erhöll jag ett bref från min far, hvaruti fanns ett postscriptum, tydligen tillagdt i förbigående och utan att derpå lades någon vigt. Men för mig och för Müllers historia hade det sin märkvärdighet. Det lydde korteligen så:

75 tomtkonsekvensändrat/normaliseratDin vän gamle V. är sedan några dagar så grubblande, att man fruktar för hans förstånd. Han beklagar sig öfver förlusten af det der murkna Hornska manuskriptet, som du kanske påminner dig. Förra veckan (d. 30 Jan.) hade en okänd landstrykare, till utseendet en vandrande gesäll, tagit nattqvarter hos V. och följande morgon befunnits bortgången, ehuru dörren var fortfarande stängd innifrån. Man befarade att han stulit något, men ingenting saknades, utom det gamla med färgad halm infattade trädskrin, hvilket innehöll manuskriptet och förvarats i ett skåp, som befanns läst och orubbadt. Du känner gubben, han är vidskeplig och tror att han ej mera har långt quar att lefva, sedan en person, hvilken han anser för någon sniken gengångare, frånröfvat honom hans manuskript. Apropos, har du hört något af Müller?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

76 Müller? frågade jag mig sjelf. Det var den 30 Januari han lemnade Åbo och samma dag försvinner 50 mil derifrån ett manuskript, hvars ägande hade synts på det högsta intressera honom.

|3|

77 Och samma år inträffade en händelse, hvilken för Finland var af föga mindre vigt än åtskilliga af sjuttonhundratalets krig. Det var Åbo brand den 4:de September 1827.

78 »konsekvensändrat/normaliseratNåväl, mina herrar!»konsekvensändrat/normaliserat slutade berättaren. »konsekvensändrat/normaliseratAllt detta kan ju vara en kedja af idel tillfälligheter. Det kunde vara en slump, en villa alstrad af vidskepelsen, att fem personer med namnet Müller, hvilka fem i utseende, i vanor och i handstil hade något tycke med hvarandra, visat sig i Åbo åren 1699, 1740, 1787, 1807 och 1826. Två eller tre af dessa fem kunde ha lidit af samma chroniska sjukdom eller, hvem vet, kanske var den observerade midnattsdvalan helt enkelt en vanlig – sömn. Vidare kunde Müller af 1826 vara en af dessa lärda, hvilka man ej sällan finner hårdnackadt insvepta i sig sjelfva, ljusa och kunskapsrika hufvuden i öfrigt, men behäftade med en fix idé, som för dem till galenskapens gräns. Och slutligen, – ty huru sällsam är icke stundom slumpens lek! – huru lätt kunde icke en vandrande gesäll hafva stulit ett skrin, i hvilket han trodde sig finna penningar, hvilken helt vanliga händelse en – märkom det – vidskeplig gubbe inbillat sig vara förenad med öfvernaturliga omständigheter! Den 30:de Januari förlorade äfven derigenom all betydelse.»konsekvensändrat/normaliserat

79 »konsekvensändrat/normaliseratJag upprepar det, sådant kan ju vara idel tillfälligheter, och jag anhåller, det ingen af herrarne må anse mig hafva berättat – en spökhistoria.»konsekvensändrat/normaliserat

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i fyra avsnitt 15–29/11 1845 och omarbetades för Vinterqvällar, andra cykeln, andra delen 1882, där det ingick med titeln »Den Evige Studenten».

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 förvetet nyfiket.

    2 Otro och vantro bristande tro och falsk tro.

    2 Animala magnetismens en kraft som enligt läkaren Franz Anton Mesmer (1734–1815) genomströmmade kosmos och påverkade människan.

    4 trädhus trähus.

    4 gick och gällde ansågs.

    4 lifrock tätt åtsittande rock.

    4 benkläder byxor.

    4 sterbhus dödsbon.

    4 förgäta glömma.

    4 inviter uppmaningar.

    4 folianter böcker i folioformat (stort format).

    5 lärdt arbete avhandling.

    5 timliga världsliga.

    5 nebulos svårbegriplighet.

    6 distrait disträ.

    7 in quarto i kvartformat, i stort format.

    7 Peregrinus Müllerus Aboæ anno 1699 (lat.) Peregrinus Müller Åbo år 1699.

    8 passagerare här: gynnare, figur.

    17 fallandesot epilepsi.

    25 amsagor orimliga berättelser.

    25 lusus naturæ (lat.) naturens gyckel eller lek.

    25 casus fatalis (lat.) olycksfall.

    26 en evig jude som enligt myten vägrade Jesus en vilostund under Golgatavandringen och därför själv dömdes att vandra i evighet.

    26 skolfux skolpojke (något nedsättande).

    28 gårdagspilt pilt; pojke.

    28 formerat vässat.

    28 sanddosan fin sand användes som läskpapper för att suga upp överflödigt bläck.

    28 trivium (lat.) eg. ’vägskäl där tre vägar möts’; en beteckning för de tre ämnena grammatik, retorik och dialektik.

    28 quadrivium (lat.) eg. ’vägskäl där fyra vägar möts’; en beteckning för de fyra ämnena aritmetik, geometri, astronomi och musik.

    28 quadratura circuli (lat.) cirkelns kvadratur, ett konstruktionsproblem inom geometrin.

    28 perpetuum mobile (lat.) eg. ’ständigt rörlig’; evighetsmaskin.

    28 lappmuddar pälsar av renskinn.

    29 bladdrande bläddrande.

    29 marokin marokäng, getskinnsläder från Marocko.

    30 Sapientia est immortalis. Peregrinus Müllerus Aboe Cal. Oct. Anno Christi MDCCLXXXVII. (lat.) Kunskapen är odödlig. Peregrinus Müller i Åbo, den 1 oktober år 1787 efter Vår Frälsare.

    38 arrangementer arrangemang.

    38 besoldad lejd, köpt.

    41 lässkärm ljusskärm, som skyddar ögonen och styr skenet från ljuslågan till det lästa.

    41 annoterade gjorde anteckningar.

    52 discordans bristande överensstämmelse.

    52 real innehållslig.

    52 probabelt sannolikt.

    61 läsarter versioner.

    65 romerska stolen påvestolen.

    69 signeri besvärjelser.

    73 understuckna insmugna.

    73 dymedelst på detta sätt.

    Faksimile