Avsnittet publicerades 30/4 1842:|2|

Det första Ångfartyget i X.

1 Middagssolen sken brännande het på det nästan spegellugna hafvet, öfver hvars glänsande yta det stolta ångfartyget majestätiskt framskred, lik en sjöhäst, frustande rök och lågor. Stenkolslukten och ett visst obehagligt os i granskapet af eldstaden, hvilket ingen välgörande vindfläkt fördref, hade i förening med solhettan jagat de flesta passagerarne från däck, för att i de svala salongerna njuta en angenäm middagshvila. Blott W. och jag, jemte ett par halfslumrande Tyska handelsexpediter, hade behållit våra platser under det utspända segeltältet på akterdäck och fördrefvo tiden med Hamburger Correspondenten, en cigarr och en kopp caffe, interfolierade med samtal i politik, Industri och Litteratur. Det var i Augusti 1840. Brunnowska Tractaten af den 15 Juli var just då samtalsämnet i alla kretsar; den stora frågan om ett allmänt Europeiskt krig hängde lik en blank värjudd öfver folkens hufvuden. En naturlig tankegång ledde vårt samtal på den afgörande rolle ångmarinen skulle spela i ett sådant krig, en rolle, hvarsoriginal: hvart vigt man, i brist af erfarenhet, nu endast kan ana. Vi följde med deltagande ångkraftens framsteg, denna jettemakt från Niffelhem, som, lik en allsvåldig ande, genomtränger tidens industriella sträfvanden, omskapar dem, utvidgar dem och uppdrifver dem med en feberlik hastighet. Vi ledsagade denna makt i dess framsteg mot Norden och fägnade oss åt de nya industriella krafter, den skulle väcka till lif i vårt slumrande fädernesland. W. yttrade dervid: »Jag bekänner att jag med lifligt intresse var vitne till ångkraftens första successiva framträdande på åtskilliga punkter af Bottniska vikens östra kust, och att det roade mig att betrakta den aningsfulla häpnad, med hvilken befolkningen der, såsom öfverallt, första gången begapade detta nya underverk. Knapt tror jag likväl att någon ort med större pomp och ståt emottagit sitt första ångbåtsbesök, än den lilla staden X.»

2 konsekvensändrat/normaliseratFöreställ dig, det var den helige Magni dag den 19 Aug. 1838. Det var då, man i X väntade ett besök af det Svenska ångfartyget Norrland, som med sig förde blomman af befolkningen i den närbelägna staden Y. Etthundrade trettio par blåa, gråa, bruna, fula och vackra ögon blinkade i dag tidigare än vanligt mot den öfver Y uppgående morgonsolen och lika många par eleganta galoscherade fötter anträdde sin färd öfver den smala trappan, som ledde ombord till det ståtliga Norrland. Ett par tusende stora och små, unga och gamla, varma och kalla hjertan klappade i dag i och omkring X af nyfiken längtan att se något så oerhördt, så underbart och präktigt, som ett skepp ilande fram utan segel och åror, utan behof af Eoli gunst; – liksom ville man här inhämta den stora hemligheten att hjelpa sig fram i verlden med rök och dunst. Ett hundrade händer brassade i dag på en liten holme i skärgården, redande till en tältsalon, så storståtelig som möjligt, ett luftslott för nöjet, så bräckligt och genomskinligt, som ett rättskaffens luftslott egnar och anstår. Ett halft tusende åror plaskade på fjärden. Ett halft tusende näsor vädrade regn. Ett halft tusende Riksdalrar Riksgälds, åtföljde af ett icke ringa antal Bancor, suckade efter en resa till det beprisade Stockholm. Ett halft hundrade familjefäder runkade betänkligt på hufvudet. Ett halft hundrade thoddyglas väntade på innehåll, och dubbelt så många spetsglas förbidade att kyssas af sköna läppar. Ett halft dussin musikanter hartzade stråkarna. En half nummer af stadens Hof- och Statstidning låg oskrifven, färdig att upptaga en pathetisk beskrifning öfver allt detta.

3 Hela den aktningsvärda befolkningen i X och dess environer stod i lebensgrößespråk: tyska väntande på den omtalta holmen och endast husen, fänaden och kyrkoväktaren hade qvarblifvit i staden, de förra af laga förhinder, den sednare för att stänga dörrarne till den toma kyrkan, ty det var olyckligtvis en Söndag. – Ändtligen kom vidundret; skummet yrde kring dess svarta bogar, röken hvirflade från dess sotiga gap, kanonernas tungor talade blixtar, – Norrland brusade in i fjärden. Och tusende och mer än tusende blickar slogo ned på mäster och däck, och hade de ej varit en last af lättaste slag, skulle fartyget kantrat dervid. Men såsom vid en plötslig vind från hafvet de fladdrande löfven i skogen susa och tassla med tusende röster, så upphof sig vid anblicken af Norrland en storm af interjectioner och utrop på den folkfyllda holmen, och det blef en rörlighet i alla miner och en förvåning i alla åtbörder och ett himlande, ett gapande och ett undrande, som gaf sig luft i alla möjliga uttryck och alla möjliga tungomål, från torparedialekten ända till det civiliserade språk, som talades af stadens haute voléespråk: franska. Endast sjömännen, dessa män af det våta, som i verlden intet vackrare veta än en seglare med fullt hissad fock, klyfvare, märssegel, bram och bogenbram, betraktade det nya hafsvidundret med ett stolt förakt, som tycktes säga: »du parasit på mitt sköna element, du charlatan i mitt ärliga yrke, kom med mig till kapplopp vid en lagom Nordvest, kom med mig till en hetsjagt på det vida blå, elda dina krafter så att pannan vill brista, och jag skall, med mina hvita segelvingar spända till flygt, bele din bråksamma sköldpaddsfärd i det våta.»

4 Staden Y gjorde besök hos staden X; – Y, med sina Juridiska Stater, hade infunnit sig för att hålla sjö- och blomsterting i X. X hade, såsom nämndes, gjort colossala ansträngningar för att värdigt emottaga Y. Ångan från båtarne täflade allaredan med ångan från fartygets skorsten; allt var i ordning, endast himlens skyar läto i ett anfall af dåligt lynne några tunga droppar falla.

|3|

5 Y landsteg på quaierna vid stranden. Brokiga böljor af siden och flor utgjöto sig öfver holmen och concentrerade sig till ett haf i det ofvannämnda luftslottet. Emedlertid gjorde X i sin tour en lustfärd utåt den sakta krusade redden. Man instämde deruti, att Norrland är ett rikt, ett vackert land. Sköna apelsiner vexa här i skuggan af mäster och skorstenar, små artificiella höjder, bevuxna med drufvor och glas, inbjuda vandraren och man njuter öfverallt af det angenämaste sällskap, om man endast fört detsamma med sig.

6 X återvände, förenade sig med Y och balen begynte. Sångmö, sjung mig de skönas tal och valsernas storm och françaisernas krångel, – men nej, sjung hellre om himlens strida tårar. Vreda himmelska makter hade öfver X och Y, dessa tvenne aktningsvärda mikrokosmer, förenade på samma punkt af jordklotet, sammanskockat så hotande härmassor af svarta moln, nedkallat sådana störtfloder af strida himlatårar, att luftslottet dröp från väggar och tak, punschen i buffeten utspäddes och de sköna baldrägterna melancholiskt slokande slöto sig allt tätare till sina resp. former. Här språkade tvenne matronor om cousin den och cousin den, då båda plötsligt märkte små insjöar i vecken på deras negligéer. Der åter beklagade sig en gammal veteran att innehållet af hans thoddyglas blef allt tunnare och svagare. Här satt ett par i liflig conversation; cavalieren gjorde sin förklaring, då en stor vattendroppe, som föll på hans näsa, derangerade hans concepter och hans lycka. Der flög ett annat par i valsen, med hjertan klappande prestissimo-dolce, då en förrädisk regnbäck på salongens tiljor lockade deras fot till fall. Här såg man naturliga daggperlor i artificiella rosor, der en oväntad tår på de gladaste kinder, här en dam i kappa, der en annan i crispin och utanskor och en tredje med uppspänd parapluie. Sjelfva ljusen i kronorna fräste och sprakade och klitsch klatsch let det öfverallt under figuren i françaisen. En skön bal! Och likväl var munterheten ej så liten midt i denna syndaflod. Y hade medfört Rysk militärmusik och X hade disponerat sin stående stadsorchester. En ädel täflan rådde mellan dessa musik-corpser. När militären spelade mazurka, ansträngde stadsorchestern alla sina krafter till en hundraårig vals och tvärtom. Man frös. Man gäspade. Man promenerade. Man skrattade. Man gjorde nya bekantskaper och förnyade gamla. Man gjorde eröfringar, man vann segrar och led nederlag. Man hade roligt och ledsamt om hvartannat. Man spisade slutligen,original: slut gen, man utstod ännu en dansparoxysm och man slöt.

7 Ännu en klang utaf tömda glas. Ännu en villervalla bland kappor och galoscher. Sedan ajustering och embarquering, handtryckningar, löften, försäkringar och ömma farväl. Sedan kanondunder i morgonens tystnad, krutrök och ånga i den uppgående solens glans. Ännu ett tredubbelt hurra från Norrland och svar från quaierna. Ännu en hviftning med näsduk och hatt, och Y, den stolta staden, gungade ut på den af glödande purpur bestrålade fjärdens spegelyta. – Sådant var det första ångfartygets besök i X. Snart klarnade skyarna och luftslottet försvann, ett halft tusende åror plaskade åter på sjön och den 19 Augusti står i städerna X:s och Y:s krönikor antecknad som en märkelig dag. Men när bådas mikrokosmer åter skola sammanträffa på samma punkt af jordklotet, det ligger i det dimmiga och dunkla. Ångkraften hade emedlertid hunnit och förbundit dem båda, och det var derom jag ville tala.konsekvensändrat/normaliserat