Gamla Baron på Rautakylä.

1. Isfärden.

1 Det var vid nyårstiden år 1841. En bister nordostlig blåst yrde öfver slätterna och de frusna sjöarna, än sopande isar och marker bara, än hopande snön i manshöga drifvor, likasom ville den uppbjuda alla sina krafter att göra vägar och stigar ofarbara. Det var en af de vinterdagar, åt hvilka endast vargar och loar fröjdas, medan hvarje mensklig varelse, som har ett tak öfver hufvudet, gerna undviker att glänta på dörren och med välbehag väljer sig en plats framför sprakande brasor, der tallveden underhåller en segerrik kanonad mot vinterns köld och mörker.

2 På Näsijärvis annars så sköna fjärdar såg det den dagen rätt kusligt ut. Der isynnerhet hade blåsten fritt spelrum och på hela den vidsträckta isöknen skulle man förgäfves ha sökt en stig, ett slädspår eller en granruska, som skulle ha gifvit den resande en vink om rätta vägen. Så långt ögat nådde var allt idel hvit snö, idel blå is, och endast furuskogarna fjerran på insjöns strand, svartgröna och frostiga i sina glänsande vinterpelsar, läto ana att äfven denna öken hade en gräns, der man åter kunde vänta en menniskoboning, likgodt om det var en ståtlig herrgård, en tättbygd by eller en fattig torpares stuga.

3 Likväl såg man i skymningen samma dag, klockan omkring 4 på eftermiddagen, en ensam kursläde mödosamt arbeta sig fram öfver isen af Näsijärvi. Än fick blåsten makt öfver den, der isen var bar, och dref den åt sidan, så att häst och släde bildade mot hvarandra en rät vinkel. Än framskred den fot för fot genom djupa drifvor, i hvilka hästen simmade upp till bringan, och der den säkert hundrade gånger stjelpt, om icke en groflemmad karl i mössa af hundskinn, barkade handskar och fårskinnspels hade åtagit sig det besvärliga uppdraget att vada bredvid i snön och med venstra handen hålla släden upprätt, medan han höll tömarna i den högra.

4 Så gick en stund med knapp nöd framåt. Inne i kursläden, – som icke ens hade fönster, utan blårutiga bomullsgardiner, hopfästade med ett par knappnålar för blåstens skull, – var alldeles tyst. Och utanföre hördes endast blåstens brusande, snöns knarrande under medarna, ljudet af hästens och karlens tunga steg samt de små bjellrornas entoniga klang. Undertiden blef det allt mörkare.

5 »Hoh sinä! Noh! Kas nyt, perkele! Noh! Hohoj! Mitä saakeli nyt on? Soh! Noh, sinä lurjus, ei nyt täälle paikalle ruettaan seisoa! Soh, perkele vieäköön!språk: finska» – Med dessa och otaliga andra interjektioner hördes karlen vid slädan uppmuntra sin löddriga häst. Men allt tyngre flåsade det arma djuret, allt svagare blefvo dess ansträngningar att släpa sitt lass genom snön; slutligen stadnade det midt i en ofantlig drifva och kunde hvarken med lock eller pock förmås att gå vidare.

6 Vid denna fatala händelse såg man bomullsgardinerna öppnas inifrån och tvenne ansigten frågande titta ut. Det ena, ungt, rödlätt och blomstrande, omslöts af en liten täck ljusblå hatt. Det andra, askfärgadt, hoptorkadt och skrynkligt, var ombonadt af en tjockt stoppad svart bahytt och tillhörde en gumma, som åtminstone sett sina sjuttio vintrar. Flickans vackra blåa ögon blickade med liflig oro än på den trötta hästen, än på den rådville skjutskarlen, än kring den tröstlösa scenen af snö och idel snö allt rundtomkring. Den gamlas ögon deremot uttryckte hvarken oro eller något annat; blyfärgade, glanslösa stirrade de ut i den vintriga rymden; den gamla var blind.

7 Men så stor är vanans och nyfikenhetens makt, att ut skulle hon titta ändå, fastänoriginal: fastån hon intet såg. »Hvad står på, Lotten du?» frågade hon med en röst, i hvars klanglösa darrning man ännu tydligen kunde igenkänna en lemning af den Stockholmska accenten. »Qu’y a-t-il donc?språk: franska»

8 »Åh det är ingenting»konsekvensändrat/normaliserat, svarade flickan så lugnt och gladt hon förmådde. »konsekvensändrat/normaliseratHästen är bara litet trött och vägen dålig, men det skall väl gå igen bara han får pusta.»konsekvensändrat/normaliserat

9 »Det är väl inte mörkt ännu! Det glimmar hvitt för mina ögon, men jag vet inte om det är snön eller dagen.»konsekvensändrat/normaliserat

10 »Det är alldeles ljust ännu och till qvällen få vi vackert månsken; mormor skall inte vara orolig alls!» svarade flickan. Hon visste väl att hon sade en dubbel osanning, ty det var nästan så mörkt det kan bli på ett snöfält, och luften var alltför oklar, för att man kunde hoppas få se en skymt af månen. Men den goda flickan|6| ville, medan hon sjelf darrade af ängslan och köld, göra allt för att lugna den gamla.

11 »konsekvensändrat/normaliseratTror du att vi hinna till Saarila i qväll?»

12 »Det kan nog bli svårt i så elakt väglag. Vore mormor mycket ledsen att ligga på en gästgifvargård? Jag skulle bädda så mjukt åt mormor.»konsekvensändrat/normaliserat

13 »Åh det finge väl gå an. Men fryser du inte?»

14 »Inte alls» (Lotten skakade af köld), »bara mormor är väl omstoppad. Men inte skulle mormor ändå få bra på en gästgifvargård. Jag vill påminna mig att onkel Drakenhjelm skall bo inte långt ifrån vägen. Än om vi skulle åka dit?»

15 »Till honom? Till Rautakylä? Nej Lotten du, förr ville jag ligga i kalla snön på isen.»konsekvensändrat/normaliserat

16 »Men hvarför är mormor så ledsen på onkel Drakenhjelm? Man säger väl att han är elak och snål, men inte kan han vara oartig mot sina slägtingar.»konsekvensändrat/normaliserat

17 »Han? Åh, du känner inte honom du, Lotten lilla! Det vore bättre för oss att sofva hos vargen i hans kula, än hos Drakenhjelm på Rautakylä.»konsekvensändrat/normaliserat

18 »Kors att mormor kan säga så. Rautakylä är ju mormors fordna hem och mamma är född der.»konsekvensändrat/normaliserat

19 »Lotten du, säg åt Thomas att han ger en kaka bröd åt hästen.»konsekvensändrat/normaliserat

20 Det hade den långe drängen Thomas redan gjort. Litet piggare blefven, lyckades hästen ånyo få släden i rörelse, men mörkret tog till och Thomas fortfor att mumla sitt »konsekvensändrat/normaliseratperkele vieäköönspråk: finska», ty han märkte nu att han kört vilse.

21 Det var ingen afundsvärd belägenhet, i hvilken våra resande nu befunno sig på isen af Näsijärvi. Drängen Thomas, som tycktes vara alldeles obekant med vintervägarna öfver sjön, hade på måfå hållit den kosa han ansåg för den riktiga; någongång tar väl isen slut, hade han tänkt. Men så såg det icke ut. I den direktion han envist höll syntes fjärdarna vidga sig allt större, och mörkret och snöstormen, som bortskymde aflägsnare föremål, förvillade synen så, att man tyckte sig färdas på ett omäteligt strandlöst haf, i en oöfverskådelig öken af snö, der allt lefvande gått förloradt i köld, mörker och död.

22 Så gick det länge fot för fot framåt. Ingen af de båda resande inne i kursläden sade ett ord; hvardera af dem ville öfvertyga den andra att hon sof. Men Lottens otålighet höll icke länge ut dermed. »Sofver mormor?» frågade hon helt sakta och varligt.

23 »Nej, men jag trodde att du sof», svarade denna.

24 »Åh jag är inte sömnig. Fryser mormor?»

25 »Jag kan inte klaga. Men fäst bättre hop gardinen, det drar. Ha vi långt till gästgifvargården?»

26 »Det kan ej vara långt nu mera. Nog ville jag ändå bra gerna veta hvarför inte mormor vill resa in till Rautakylä. Det är ju en stor och rik gård, der skulle vi må som perlor, få till qvällsvard kottletter med äggröra, och plättar med mjölk, och sedan i morgonbittida godt kaffe med skorpor sen i julas. Det skulle smaka det, mormor, mot att ligga på en gästgifvargård och nödgas tvätta koppar och talrikar, innan man törs begagna dem.»konsekvensändrat/normaliserat

27 »Du pratar som en toka, du Lotten, mitt barn!»

28 »Och sen, mormor, så vore det så roligt att se det ställe der mamma är född, och der hon tillbragt sin barndom, och der mormor sjelf har bott och hushållat så många herrans år. Hur kom det till att mormor flyttade derifrån och att onkel Drakenhjelm flyttade dit?»

29 »Hur det kom till? Jo, Lotten du, det kom så till ... men den historien är inte för ett barn, som du, Lotten!»

30 »Har mormor glömt att jag är fyllda 19 år?»

31 »Stackars min lilla Lotten du, jag sjelf var lika gammal, då jag gifte mig med din morfar, och jag var likväl bara barnet. Min far, grefve Reutercrona, förde mig vid 17 års ålder från vår egendom i Östergyllen till Stockholm. Jag var så yr, så glad. Jag blef presenterad vid hofvet, jag blef hoffröken hos drottning Sophia Magdalena ... tvenne år berusades jag af stora verldens nöjen och smicker, men jag fortfor att vara ett barn i hjertat, jag såg ingen orm under rosorna, ingen falskhet under menniskornas glatta leende; jag trodde alla om godt ...»konsekvensändrat/normaliserat

32 »Och mormor blef då bedragen?»

33 »Båda baronerna Drakenhjelm från Finland, din morfar, Gustaf, och hans bror, Magnus, voro den tiden i Stockholm. Båda egnade mig sin hyllning, båda täflade med ömsesidig svartsjuka om min hand. Men Gustaf Drakenhjelm, öfversten, var en ädel man; redligheten och äran bodde på hans öppna panna, medan Magnus, kammarherren, var en af dessa smilande hofmän, som förakta qvinnan, under det att de söka lisma sig till hennes ynnest, och i hela verlden älska ingenting annat än sig sjelfva.»konsekvensändrat/normaliserat

34 »Två gentila tillbedjare ... hvad mormor var lycklig!»

35 »Ack mitt barn, vid hofven trifs den sanna lyckan så sällan. Baron Gustaf var femton år äldre än jag, men hans ädla utseende och ännu mer hans förträffliga karakter gjorde på mig det djupaste intryck. Snart förenade oss en ömsesidig böjelse, men denna böjelse måste förblifva hemlig, ty baron Gustaf stod icke i gunst vid hof|3|vet och min far skulle icke ha samtyckt att bortgifta mig till Finland. Baron Magnus deremot gynnades på allt sätt af både hofvet och min far; dagligen blef hans hyllning enträgnare och dagligen måste jag befara ett anbud från hans sida.»konsekvensändrat/normaliserat

36 »Så skulle mormor ha gifvit honom en stor korg!»

37 »Du skall få höra. En afton – jag mins det som i går, det var i Februari månad år 88 – på Haga var spektakel och derefter maskrad. Baron Magnus förföljde mig hela qvällen, jag undvek honom. Bland maskerna var äfven en trollpacka; hon spådde åt alla i hand, man rodnade och man häpnade öfver hennes spådomar, men ingen kände henne. Det är mamsell Arvidson, sade några. Det är en veritabel lappska sade andra. Diable!språk: franska hviskade baron Essen i mitt granskap, hon har spått kungen i hand och han har icke skrattat. Nå fröken Reutercrona, sade trollpackan med väl härmad finsk brytning till mig, räck hit er hand, den måste vara intressant! Eh bien, ma petite fiérespråk: franska, utropade baron Magnus, låt oss af ödets mun höra hvem som ändtligen kan beveka detta marmorhjerta! Med hemlig motvilja framräckte jag min hand, hexan betraktade den noga och ...»konsekvensändrat/normaliserat

38 »Och hvad, mormor? Och hvad?»

39 »... och utbrast: hvad ni ser skall bringa er ofärd och hvad ni icke ser skall bringa er lycka!»

40 »Åh kors, det var besynnerligt.»konsekvensändrat/normaliserat

41 »Förvirrad drog jag min hand tillbaka och hörde stallmästarn baron Munck säga till baron Magnus: Mon cher baronspråk: franska, det återstår er intet mera något hopp, ty ni är på min ära icke osynlig! I detsamma lutade sig hexan fram och hviskade i mitt öra: fröken Reutercrona, någon väntar er i korridoren, säg att ni är illamående och vill resa till staden! – Jag såg mig om, och hon försvann i trängseln.»konsekvensändrat/normaliserat

42 »Nå och sen, mormor? Jag är grufligt nyfiken.»konsekvensändrat/normaliserat

43 »Med någon möda lyckades jag undkomma baron Magnus. I korridoren fann jag en man i domino. Ack så lyckligt att jag träffade er, Ebba! sade han – det var baron Gustafs röst. Mitt lifs lycka eller olycka beror af er. I morgon bittida måste jag resa till mitt regemente i Finland. Min bror Magnus skall begagna min frånvaro för att tillegna sig er hand. Kungen och er far stå med honom i komplott mot oss. O min Gud, i morgon eller kanske i afton redan skall man, utan att fråga er derom, i hela hofvets närvaro ecklatera er förlofning med baron Magnus. Och jag – jag skall icke kunna skjuta min förhatliga rival en kula genom hjertat, emedan han är min bror!»

44 »Stackars baron Gustaf, det var rysligt!»

45 »Men, sade han och tryckte häftigt min hand, – det ges ett medel att rädda vår lycka. Älskar ni mig, Ebba, säg det engång ännu att ni älskar mig! – I lif och död! svarade jag. – Nåväl, fortfor han, då följer ni mig genast, min vagn väntar vid trädgårdsporten, vi fara till staden, der väntar oss en prest, min regementspastor från Finland, han viger oss samman ännu denna natt, och sedan, min Ebba, sedan reser jag lugn, ty kyrkans band skall man ej kunna slita, och i vår vill jag återvända, för att utverka förlåtelse af er far!»

46 »Jag darrar riktigt att höra hur det gick.»konsekvensändrat/normaliserat

47 »Ja Lotten du, jag darrade något mera, jag, det kan du tro, men ingen tid var till besinning, jag följde baron Gustaf och for i kostym och mask till staden, der vi en timme derefter voro vigde som man och hustru, utan alla formaliteter af lysning och dylikt.»konsekvensändrat/normaliserat

48 »Och mormor vigdes i maskradkostym?»

49 »Ack jag dåraktiga, ja, jag vigdes i kostymen af en fransysk herdinna. Så lättsinnig var jag mitt barn, lättsinnig som hela det hof, i hvilket jag lefde, och nu är det mitt straff att nödgas omtala allt detta för min dotterdotter. Ofta, ofta sade jag sedan till mig sjelf: stackars lättsinniga Ebba, huru kunde du vänta någon sällhet af ett äktenskap, till hvilket du for direkte från spektaklet och maskraden och der din brud-drägt mera skulle ha anstått en Pompadour, än en sedesam svensk flicka!»

50 »Och ingen alls var bjuden till bröllopp?»

51 »Hvem skulle det varit? Två vitnen voro närvarande, baron Gustafs ordonnans, gamle korpralen Stolt,original: korpralen, Stolt och en ung flicka af min ålder, Lisette Hallström, hvars tystlåtenhet tillsvidare blef köpt.»konsekvensändrat/normaliserat

52 »Nå och sedan, mormor?»

53 »Sedan ... for baron Gustaf andra morgonen helt bittida till Finland, och sedan ... såg jag honom aldrig mer.»konsekvensändrat/normaliserat

54 »Mormor såg baron Gustaf aldrig mer?»

55 »Nej, Lotten du! Han reste i Februari 88 till Finland; om våren bröt kriget ut, han kunde ej lemna sitt regemente, han intrasslades i den olyckliga komplotten vid Anjala och ... Men detta minne är smärtsamt, jag vill hellre tala om mig sjelf. Knappt var din morfar rest, mitt barn, innan baron Magnus blef enträgnare än någonsin. Till all lycka hade kungen vigtigare saker att tänka på, än mitt giftermål, och den redan uppgjorda planen att ecklatera min förlofning i hela hofvets närvaro blef ej af. I stället friade baron Magnus formligen och fick på samma gång min fars ja och mitt nej. Alla böner och föreställningar slösades fåfängt på mig. Då svor mig baron Magnus hat och hämd, och denna ed är den enda han troget hållit.»konsekvensändrat/normaliserat

56 »Mormor skulle sagt att mormor var gift.»konsekvensändrat/normaliserat

57 »Baron Gustaf hade velat att denna bekännelse blott skulle göras i yttersta nöd, när intet annat kunde rädda vår lycka. Nåväl mitt barn, denna stund kom verkligen, jag ryser ännu när jag tänker derpå. Månader hade förgått, våren kom, sommaren kom. Kungen var borta i kriget, men drottningen och hofvet vistades mest ute på Drottningholm. En dag i Juli var hela hofvet, kostymeradt som landtfolk, ute för att berga hö. Det var ganska varmt, en plötslig vanmakt öfverföll mig, räfsan sjönk ur min hand och jag dignade ned uppå höet. Man samlades kring mig, man ropade efter läkare. Baron Magnus stod vid min sida;original: sida han betraktade mig länge uppmärksamt. Åh sade han halfhögt och försmädligt, il n’y a pas de danger, point de toutspråk: franska, skicka bara efter en – acoucheusespråk: franska!»

58 »Hvilken nedrighet!»

59 »Jag hörde i min vanmakt alltför väl dessa ord, som kommo sjelfva det vid så mycket vana hofvet att rodna. Jag hörde äfven grefve Lantinghusen häftigt uppbragt yttra: min baron, man förolämpar icke ostraffadt ett fruntimmer, som har den äran att stå under H. M. drottningens beskydd. Ni måste genast inför dessa herrar och damer förklara edra ord för en nedrig smädelse, eller, vid Gud, jag skjuter er en kula för pannan.»konsekvensändrat/normaliserat

60 »Bra, bra, hederlige Lantinghusen!»

61 »Jag står till tjenst när ni behagar, svarade baron Magnus kallt, men, tillade han, vänd till fru Schröderheim, som just kom till stället, ni, madamespråk: franska, blir säkert|3| min sekundant. Grefven här har tagit humör öfver den simplaste sak i verlden, en liten kärleksaffär. Så säg honom då att han har orätt.»konsekvensändrat/normaliserat

62 »Stackars mormor, att nödgas höra sådant!»

63 »Fru Schröderheim var ej elak, hon tyckte det var synd om mig och ville föra mig ur den förhatliga kretsen. Men i detsamma uppslog jag ögonen, jag såg alla dessa menniskors lättfärdiga skämt med min heder, och min stolthet gaf mig för ett ögonblick kraft. Jag uppreste mig med blossande kinder och sade: baron Magnus Drakenhjelm, ni är en usel smädare! Er låga hämd har förfelat sitt mål: jag är eder brors, baron Gustaf Drakenhjelms lagliga maka! – Hans maka! upprepade alla med förvåning.»konsekvensändrat/normaliserat

64 »Min brors maka! upprepade baron Magnus med ett hånfullt leende. Utan tvifvel ett litet skämt, ett fint raljeri! – Jag hörde icke mer; den styrka jag återfått för ett ögonblick hade snart öfvergifvit mig. Jag föll i en dödlig vanmakt.»konsekvensändrat/normaliserat

65 »Att lida så grymt och ändå så oskyldigt!»

66 »När jag återkom till sans, befann jag mig hemma på mina rum. Grefvinnan Tersmeden stod vid min bädd, hon räckte mig ett bref – det var från baron Gustaf. Han beskref deri med de ömaste uttryck huru kriget hindrade honom att flyga till mig tillbaka, men huru han skriftligen anhållit om min fars bifall till vår förening. Kom, så slutade han, kom, om du kan, till vår vackra egendom Rautakylä vid Näsijärvis strand, der hoppas jag kunna stjäla undan kriget en dag för vår kärlek! – Ack, jag antog så gerna hans bjudning till Finland; vid hofvet kunde jag ej längre stadna och min far hade i blind vrede förskjutit mig. Jag reste öfver till detta af kriget hemsökta Finland, jag fann en fristad på det sköna Rautakylä, men förgäfves väntade jag der min make. Kriget och Anjalaförbundets intriger lemnade honom ingen tid för kärleken. Och under denna dagliga väntan och ängslan, min Lotten, föddes i slutet af November din mor.»konsekvensändrat/normaliserat

67 »Men hvad blef det af min morfar? Alltid kallar mormor honom ’konsekvensändrat/normaliseratbaron Gustaf’konsekvensändrat/normaliserat!»

68 »Lotten du, jag kallar honom så, emedan vi egentligen voro gifta blott några timmar. Hans öde – ack, deröfver har jag hittills med afsigt lemnat dig i okunnighet. Länge sväfvade jag sjelf deröfver i den grymmaste ovisshet, men slutligen kunde den förfärliga sanningen icke längre döljas. Han hade blifvit anklagad och arresterad som en af hufvudmännen i sammansvärjningen och slutligen – fatta mod mitt barn, och hör med ståndaktighet din morfars öde – slutligen föll hans hufvud för bödelns hand på stupstocken.»konsekvensändrat/normaliserat

69 »Ah, det är grymt, min Gud, det är förfärligt!»original: färfärligt!»

70 »Du har rätt, det är grymt, men du ser, jag har burit bördan af detta minne i femtio år och lefver ännu. Din morfar, Lotten, föll icke som en brottsling i vanlig mening. Hans brott, om det var något, var en politisk villfarelse, som många af adeln på den tiden delade. Men icke alla hade baron Gustafs mod och öppenhet; han vågade öppet lif och blod för hvad han ansåg rätt, och derföre föll han. De flesta öfrige, som tänkte lika med honom, höllo sig försigtigt i skuggan och gingo derföre fria; andra befläckade sig med det skändliga lönnmord, som mer än tre år derefter slöt Gustaf III:s dagar. Ofta sade jag sedan till mig sjelf: min make föll för bödelns hand, men hade han lefvat, så skulle han måhända ha besparat adeln en så skymflig fläck dess ära, som ett konungamord.»konsekvensändrat/normaliserat

71 »Och hur gick det sedan med mormor sjelf?»

72 »Jag bodde några år på Rautakylä, ensam och obemärkt som en sörjande enka. Då inträffade konungens död om våren 92. Baron Magnus, som genom sitt slöseri hopat ofantliga skulder, dem konungen flera gånger betalat för honom, såg sig nu plötsligen utan räddning ruinerad och kastade sina giriga blickar på det rika Rautakylä. Konungens mildhet hade låtit högförrädarens enka sitta i orubbadt bo, men svågern hyste andra planer. En dag blir jag instämd till Åbo hofrätt, för att lagligen bestyrka mitt äktenskap med baron Gustaf Drakenhjelm, emedan hans bror, baron Magnus, gjorde anspråk på hans efterlemnade egendom, under förklaring att mitt giftermål endast vore en dikt, uppfunnen för att beslöja en vandrande förbindelse. Jag förskräcktes, ty bevisen för detta giftermål funnos icke i min hand. Den gamle regementspastorn, som vigt oss tillsamman, hade dött i fältsjukan; korpralen Stolt, det ena vitnet, hade stupat vid Valkiala; min man sjelf hade icke efterlemnat någon laglig vigselattest.original: vigselatest. Blott ett hopp återstod mig. Det andra vitnet, flickan Lisette Hallström, lefde ännu i Stockholm, och jag for utan dröjsmål dit.»konsekvensändrat/normaliserat

73 Här gjorde den gamla ett uppehåll, ty både hon och Lotten hörde helt nära släden ett läte ej olikt ett gråtande barns. »Hvad var det?» frågade Lotten och tittade ut i mörkret. »Det var bara en hund som tjöt»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Thomas lugnt. Den gamla återtog nu berättelsens tråd.

74 »De få år, som förflutit sedan jag lemnat Stockholm, hade der förändrat allt. Drottning Sophia Magdalena lefde som enka på Ulriksdal; förskingradt var hela Gustaf III:s lysande hof; hertig Carl och hans frimurare voro de rådande; baron Magnus stod ej mera i gunst, han hade för skuld rymt öfver till Finland, och blott hans förhoppningar om arfvet efter brodren afhöllo hans björnar ifrån att uppsöka honom der. Min far var död, – död utan atttillagt av utgivaren ha gifvit mig sin välsignelse och utan att ha hunnit ändra det testamente, som gjorde en Reutercrona af yngre gren, en min kusin, till arftagare af hela hans egendom. Och flickan som jag sökte, Lisette Hallström, på hvars edeliga intyg om giftermålet mitt ve och väl nu berodde, hon var sin kos, försvunnen utan spår, troligen på föranstaltande af baron Magnus. Förgäfves efterlystes hon i alla tidningar med löfte om hederlig belöning, derest hon inställde sig; ett halft år förflöt under fåfänga efterspaningar. Min sak gafs förlorad, mina fordna vänner begynte tvifla på verkligheten af mitt giftermål, tvetydigt medlidande var det enda jag läste i deras uppsyn. Full af harm och förtviflan återvände jag till Finland, jag nalkades mitt ensliga vackra Rautakylä, der jag i en trogen ammas vård qvarlemnat min fyraåriga Gustava; ack jag skulle återse henne och jag var så lycklig. – Främmande menniskor mötte mig vid grinden till den långa allén. Baron tar inte emot några främmande, ropade man till mig, när jag ville stiga ur vagnen. Hvilken baron? frågade jag med bestörtning. – Åh kors, baron Drakenhjelm, som för två månader flyttade hit. – Mitt hjerta klappade. Helsa baron, sade jag, att hans svägerska, friherrinnan Drakenhjelm, önskar träffa honom. – Man gick, man kom tillbaka och svarade: baron har inte den äran att känna någon friherrinna Drakenhjelm; salig öfversten, hans bror, var aldrig gift.»konsekvensändrat/normaliserat

75 »Hvilken låghet utan like!»

76 »Ja du Lotten, och detta svar skickade han med hånleende betjenter. Jag befallte vagnen att vända; men i detta ögonblick mindes jag mitt barn. Menniskor, sade jag med bruten röst till de kringstående, hos hvilka jag såg tårar i någras ögon, – menniskor, hvad hafven I gjort af min lilla flicka? – Jaså ni menar den lilla ungen Gustava, svarade betjenten. Hon gick härifrån en mor|3|gon med sin amma och ingen vet hvart. – Emellertid hade vagnen kört genom allén tillbaka. Icke långt från vägen var ett torp; en känd och kär röst från dess lilla grind väckte mig ur min dvala. Det var der min lilla flicka, bortdrifven af sin grymme farbror, hade funnit en fristad, och här fann äfven jag i armodets koja en gästvänskap, som jag aldrig trott mig behöfva.»konsekvensändrat/normaliserat

77 »Och sedan ha mormor och mamma i många år bott hos min farfar pastor Ringius, så mycket har jag hört, och mormor har aldrig lagt bort min morfars namn, men folket har rätt och slätt kallat mormor fru Hjelm. De trodde då alla att giftermålet var en dikt?»

78 »Ack ja tyvärr, här i det enkla Finland har man ej kunnat göra sig begrepp om ett så lättsinnigt giftermål som mitt – i maskradkostym! – Om du visste hvad denna tanke plågat mig! Blott din hederlige farfar Ringius och hans son, din lika förträfflige far, kyrkoherden, ha trott den olyckliga enkans ord, och när gamle Ringius vigde sin son med din saliga mor, sade han: inför Gud och denna kristliga församling frågar jag dig, Gustava Drakenhjelm o. s. v. Det gjorde mitt hjerta godt. Men» – och här afbröt gumman tvärt, i det hon kände släden ila framåt med hastig fart och åter hörde det ohyggliga lätet närmare än förr – »se åt Lotten, hvad som är på färde, jag tror hästen skenar.»konsekvensändrat/normaliserat

79 Lotten såg ut och det klack i hennes lilla hjerta, ty hästen, nyss så utmattad, skenade verkligen af i vildt galopp öfver snöfältet, och här och der på båda sidor om släden syntes mörka gestalter likt stora hundar ströva omkring, under det att de uppgåfvo dessa vidriga läten, som redan förut skrämt de båda fruntimmerna. »För Guds skull, Thomas!» ropade flickan, ur stånd att längre dölja sin ängslan, »hvarför skenar hästen så der och hvad är det för slag som springer kring oss på isen?»

80 »Det är hundar», svarade Thomas lakoniskt.

81 »O min Gud, det är icke hundar, som springa så här midt i mörka qvällen; säg Thomas, är det ...»konsekvensändrat/normaliserat hon tordes ej utsäga resten.

82 »Hvad vet jag!» svarade drängen lika lakoniskt.

83 »Hjelp himmel, det är ... vargar!»

84 Thomas svarade intet. Han endast styrde hästens lopp åt den sidan der landet var närmast och der man på afstånd såg ett litet ljussken glimma. Och undertiden lät han ett långt rep slingra i tusen bugter efter släden på snön.

2. Gamla Baron.

85 Så ondt det gör oss, måste vi nu för en stund lemna våra resande vänner på den ödsliga isen af Näsijärvi och söka en tillflykt, ochså vi, undan natten och ovädret. Vi förflytta oss derföre till en af dessa gamla herregårdar, hvilka man ännu stundom anträffar i Egentliga Finland, Tavastland och Satakunda – halfmurknade minnen af en aristokrati, som utspelt sin roll. Få, högst få af dessa åldriga herresäten tillhöra numera de gamla slägterna, af det naturliga skäl att dessa slägter för det mesta dött ut. De fordna feodalgodsen ha för det mesta öfvergått antingen till ofrälse eller till en adel af vida yngre datum, i verkligheten skild från de öfriga stånden blott genom tillägget af ett von eller ett af, och som i medvetande af sin fattigdom på anor och historisk glans, berömligen söker utmärka sig åtminstone som gode landtbrukare. Medan således godsägarne villigt foga sig efter en tid, hvars mest utmärkande drag är att med bildningens tillhjelp låta stånden i hvarandra försmälta, behålla godsen i Finland sin gamla frälsenatur, sina allodial-friheter, och äga således ett ekonomiskt företräde, ännu långt efter det att deras aristokratiska glans förbleknat.

86 Måhända är det till en del just derföre som deras nuvarande innehafvare slagit sig med sådan förkärlek på ekonomin, under det att de visa den största liknöjdhet för de få historiska lemningar, dem tidens tand ännu förskonat. Medan de fordna stolta karaktersbygnaderna murkna, förfalla eller lemna plats för små och landtliga nutidsboningar, resa sig deremot, i gamla rucklens ställe, ståtliga ladugårdar af sten, väldiga magasiner och andra bygnader af praktisk användbarhet. I detta är väl ochså intet ondt; tvärtom är det i tidens lynne. Men när gamla minnesvårdar af en förgången tid, när familjegrafvar, kapeller, kyrkor, träd och annat mer, vid hvilket traditionen fäster sig med en pietet, den man borde vörda, när sådana lemningar vanvårdas, sköflas eller rent af med afsigt förstöras, då måste man djupt beklaga den ekonomi, som icke har sinne för något ädlare än dagens vinning, som »nedsväljt hjertat i magen» och, glömsk af sin skuld till det förgångna, befläckar sig med nesligt helgerån.

87 Den herregård, till hvilken vi nu föra våra läsare, var emellertid en af de få, der ännu en del af bygnadernas och slägtens aristokrati blifvit bevarad jemte markens. Rautakylä hade i mer än 150 år tillhört Drakenhjelmska familjen. Beröfvad alla sina besittningar i Sverige genom Carl XI:s reduktion, hade en ryttmästare Drakenhjelm för de ännu temligen betydliga lemningarne af sin förmögenhet inköpt gården på 1680-taletkonsekvensändrat/normaliserat, och slägten hade under Adolf Fredrik blifvit baroniserad. Nuvarande ägarens far, den förste baronen af detta namn, en praktälskande herre, hade ansenligt utvidgat och förskönat Rau|7|takylä. Sedan hans tid hade mycket förfallit, men qvar stod ännu det stolta, nog dystra stenpalatset med sitt brutna tegeltak, sin ofantligt höga vind med de små gluggarna och de ensliga vindskamrarna, medan den enda och egentliga våningen derunder utbredde en lång rad af djupa och mörka rum med höga fönster, men små rutor. Och qvar stod ännu på gårdssidan den oansenliga raden af uthusen och underhafvandernes boningar, enkom så låga, för att öka hufvudbygnadens höjd genom jemförelsen. Men framför facaden af denna sednare utbredde sig på motsatta sidan en stor och förvildad trädgård, hvars åldriga lindar och lönnar utan skydd förfröso, medan drifvorna tjenstfärdigt bredde glömskans mantel öfver de fordom i engelsk smak anlagda häckarna och blomstersängarna.

88 Detta stora hus synes vara ganska tomt på innevånare, ty blott från ett fönster åt trädgårdssidan ser man ett matt ljussken lysa. Man stadnar en stund i ovisshet, om det ens är ljus, om det icke tilläfventyrs är månens sken på fönsterrutan, så matt och blekt är detta skimmer. Stundom ser man det alldeles förmörkas, likasom rörde sig en varelse mellan skenet och fönstret. Men det slocknar icke, det lefver åter opp, oroligt flämtande, än svagare, än starkare, likt ett ondt samvete.

89 Törhända är anblicken gladare från gårdssidan? Riktigt, der ser man i ett af hörnrummen en stor brasa lysa och flera gestalter grupperade deromkring. Det är påtagligen köket, och gestalterna äro troligen tjenstefolket. De sticka kanhända som bäst, med vanlig finsk aptit, sin sked i grötfatet.

90 Klockan är mellan 6 och 7 på aftonen. I ett af de innersta rummen,original: rummen just detsamma derifrån skenet lyser och som är beläget i den från köket mest aflägsna flygeln, ser man en ganska gammal man. Hans hjessa är nästan kal, de få hårstråna hvita och stripiga, ögonen matta, glanslösa och gråa, dragen för öfrigt vissnade och gula samt utan detta vördnadsvärda behag, som utgör den sista aftonglansen af ett lif genomkämpadt med ära. Han är klädd i hvit nattmössa, icke alldeles ren, en urblekt fotsida nattrock af sammet, här och der med ett illa lappadt hål, samt nedkippade förslitna tofflor. Bredvid honom står en uppbäddad säng, nedplattad af någon som nyss legat ofvanpå täcket, och en hög stoppad gungstol med svartoriginal: s art skinnbeklädnad. En liten byrå af valnöt, en kommod, en förgylld bordstudsare, en likaledes förgylldoriginal: förgyld väggspegel, ett par skinnklädda stolar och ett fordom dyrbart skrifbord,original: skrifbord äfven af valnöt med rika sniderier och inläggningar,original: inlägninggar utgöra de öfriga möblerna i detta rum, hvars anblick visar en sällsam förening af prakt och uselhet. Lägg härtill ett par fransyska kopparstick, med frivola scener från olympen, på väggarna samt på golfvet trasorna af en matta, som ännu visar spår af utsökta broderier, och taflan är fullständig.

91 Den gamle mannen står framför spegeln och belyser med det af en skärm till hälften skymda ljuset sitt tärda och förfallna ansigte. Han skakar sorgligt på hufvudet och mumlar sakta för sig sjelf: »nej jag ser ingenting, och ingenting är heller qvar, alls ingenting, endast – samvetet!»

92 Derpå, likasom för att förströ sig med en gammal vana, framtager han en hvit (d. v. s. fordom hvit) spetshalsduk och knyter den med omsorg om sin hals. När schlafrocken dervid slås upp, ser man en lång broderad vest, knäbyxor och silkesstrumpor under densamma. Det är ruinen af en hofman från Gustaf III:s dagar. Men hvarföre då denna brist på renlighet och elegans, hvilka dock vanligen följa en verklig hofman intill grafven? Ack, det märker man snart på de matta ögonen och den famlande handen. Den gamle ser nästan ingenting mer, eller seroriginal: s r han blott konturerna af föremålen, men icke färgerna. Säkert tror han både sig och sin omgifning vara propra som förr.

93 Han tyckes vänta någon och derföre klär han sig. Men denne någon kommer icke. Otåligt går han fram och åter öfver golfvet. Slutligen sätter han sig vid skrifbordet; der ligga tvenne böcker uppslagna. Den ena är Leopolds samlade skrifter, den andra är – bibeln. Han ser icke mera läsa; således har han någon, som brukar läsa högt ur dessa böcker.

94 Men det är icke böckerna han söker nu. Han öppnar en låda och framtar derur en strut med hallonkarameller. Han suger på dem med begärlighet. Snart äro de få karamellerna slut, och det gör honom misslynt.

95 Kammaren har tvenne dörrar, den ena ledande utåt stora salen mot trädgårdssidan, den andra till en kammare mot gårdssidan. Den mot salen är reglad inifrån kammaren och har säkert länge varit det, ty den gamle ämnar sig ut den vägen, men regeln är ohörsam. Ändtligen ger den vika, den gamle med ljuset i handen går ut i salen och tyckes söka något. Hemskt faller ljusskenet på de åldriga, ännu praktfulla, men ytterst dammiga möblerna och på sex eller sju stora porträtter, som hänga i förgyllda ramar på väggarna. Den gamle sveper schlafrocken bättre omkring sig, ty salen är oeldad och ganska kall, samt går till ett slags skåp eller skänk, som står i ena hörnet. Derifrån utsöker han åt sig en burk och en thesked samt beger sig åter, synbart nöjdare, tillbaka till sin kammare.

96 Dervid förgäter han att åter regla dörren. Hans uppmärksamhet är uteslutande fästad på burken. Han öppnar den likasom i smyg, han nedsticker skeden deri och slukar med triumferande min innehållet. Burken är fylld med hallonsylt.

3. Hushållerskan.

97 Gamla baron Magnus Drakenhjelm – ty läsaren har säkert igenkänt honom – var ännu sysselsatt med sin angenäma undersökning af burkens innehåll, då steg hördes i den närgränsande kammaren närma sig till hans. Genast ställde han med synbar brådska burken under bordet, lade skeden i lådan, aftorkade sin mun med en försliten sidennäsduk och kastade sig på sängen, för att invänta den kommande, som ej heller dröjde att infinna sig.

98 Dörren öppnades och in trädde en liten knotig och kantig qvinnogestalt, klädd i hvit mössa med breda garneringar, som hängde långt ned öfver pannan, tröja af svart kamlott med långt lif och skörten samt kjol af samma nattliga färg. De magra händerna glänste af massiva guldringar, de små gråa ögonen sköto blickar så hvassa som sylar, och hade icke det under garneringen framskymtandeoriginal: framskymtade glesa håret burit vitne om sjuttio vintrars snö, skulle man, att döma af lifligheten i alla hennes rörligheter, ha tagit denna qvinna för knappast femtio år. Hennes ansigte bar ännu spår af förgången skönhet, men af det rena och ädelt intagande slaget hade den icke varit, så mycket kunde man se. Vissa rynkor öfver näsan, ett visst spotskt drag i den tunna öfverläppen gåfvo, jemte de skarpa ögonen, hela ansigtet ett uttryck af elakhet, hersklystnad och egennytta, på samma gång som de läto ana till mycken beslutsamhet och energi, oaktadt åren.

99 Denna qvinna, hvars hela hållning mera anstod en herskarinna, än en tjenarinna i huset, trädde nu fram till sängen, der baron Magnus låg, och yttrade med skarpt betonad svensk accent, i det hon räckte honom en spilkum hafversoppa: »se så, den här skall baron äta nu, det bestås ingenting annat till qvälln, och bäst är det ochså att inte föräta sig, när man är sjuk.»konsekvensändrat/normaliserat

100 »Men, kära Lisette», genmälte baronen med en viss undergifvenhet, antagen under många års vana att foga sig efter den stränga husrådinnan, »skulle du inte ändå bestå mig litet lax med äggröra eller helst ett glas mjölk med skorpa?»

101 »Lax? Hvar menar baron jag skall ta den ifrån? Sill kunde jag väl ha, men ägg står då inte till. Menar baron att hönsen värpa den här tiden? Nej vars, inte får man så allt hvad man vill. Se så, krusa nu inte för soppan, baron vet ju ändå att den måste gå med.»konsekvensändrat/normaliserat

102 Baron Magnus smuttade nu litet ur spilkumen, men gaf den strax tillbaka, sägande: »du har inte satt något sött i den, Lisette lilla!»

103 »Inte sött? Jo det skall man se, jag skulle bestå sött i hafversoppan! Liksom den inte skulle duga utan! Socker vexer inte nuförtiden på träden. Var jag inte svag nog att låta Mårten köpa åt baron hallonkarameller i staden häromdagen? Jag tänker baron borde ha sött nog i dem för hela året.»konsekvensändrat/normaliserat

104 »Att du kan säga så, Lisette! en så liten strut! Den är redan slut, Lisette lilla!»

105 »Hvad, är den slut? Nå Gud sig förbarme, en sådan snålvarg! På mindre än fyra dagar har han ätit för femti kopek hallonkarameller! Och jag skulle ändå dertill bestå russin och socker i hafversoppan!»

106 Med dessa ord gick den ampra hushållerskan fram till bordet, för att öfvertyga sig om sanningen af baronens uppgift. Men olyckan ville att jemte den toma struten äfven ett hallon befanns ligga på bordet, ditfallet under den brådska, hvarmed baronen hade smort kråset med burkens innehåll. Nu bröt stormen lös. »Hvad är det här? Ett hallon? Hvarifrån har baron fått hallon?|3| Nå du min skapare, han må väl aldrig ha understått sig att stjäla mitt hallonsylt, den gamla sockertratten! Säg på stund, hvar har baron fått det här hallonet?»

107 Och den gamla qvinnan ställde sig med armarna i sidan framför baronen, genomborrande honom med sina hvassa ögon. »Nå»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor hon, »konsekvensändrat/normaliseratkanske baron vill inbilla mig att det är ett tranbär, det här?»

108 Baronen gjorde hvad han i så brydsama fall mången gång praktiserat med framgång förut. Han vände sig mot väggen och låtsade sofva, i hopp att stormen af sig sjelf skulle lugna.

109 Men gamla Lisette var icke den som gick af för hackor. »Låts han sofva, den gamla syltmånsen?» fortfor hon, alltmera uppretad genom sin egen häftighet. »Så sof då, gerna för mig, sof fast den eviga sömnen, jag tänker han skall inte ha för vackra drömmar, när salig öfversten bäddar hett åt honom i helvete ...»konsekvensändrat/normaliserat

110 Nu hade den ondsinta qvinnan påtagligen spännt strängen för högt. Gamle baron Magnus for upp med ett ansigte så blekt af vrede, att sjelfva det mångåriga vitnet till hans passioner och hans samvetsqval med häpnad såg den verkan hennes ord framkallat. »Menniska!» ropade baronen och ställde sig stel, rak och hotande framför henne – »menniska, om du engång till vågar yttra sådana ord, så vid Gud, jag krossar din skalle på stunden! Snart femtio år har jag uthärdat med din näsvishet, din snålhet och ditt öfvermod, men nu är jag trött dervid. Jag vill inte hålla dig längre, du kan gå din väg ... och låta mig dö i lugn.»konsekvensändrat/normaliserat

111 Under det baronen talade, hade vredens energi i hela hans hållning snart åter lemnat rum för den vanliga slappheten hos en man, som tvåtredjedelar af sin lefnad darrat för toffeln, och han hade uttalat de sista orden med en nästan bönfallande röst. Hushållerskan, ett ögonblick förbryllad, märkte strax sitt öfvertag och underlät ej att begagna det. »Gå min väg?» upprepade hon bittert. »Jaså, det är då lönen för det jag släpat för baron i fyratioåtta år, skött baron som ett barn och pysslat om alla barons både kropps- och själskrämpor. Det är då lönen för det jag för barons skull uppoffrat heder och samvete ... märk: heder och samvete! För det skall nu jag och min stackars Sebastian köras på landsvägen!»

112 »Din stackars Sebastian! Jag tänker att han på de femton år han redan varit inspektor på egendomen har samlat sig vackra fyrkar. Och dessutom har jag ju testamenterat dig och ... vår son» – baronen uttalade dessa ord med synbar motvilja – »min hela förmögenhet. Är det då för mycket begärdt att få dö i lugn?»

113 »Gud bevare mig från att vilja störa baron i sin kristliga beredelse! genmälte den listiga qvinnan inställsamt. Men si sålänge den der fru Hjelm och hennes dotterdotter ännu lefva, så är ingen säkerhet att inte onda tungor kunna intala baron att ändra testamentet, och så vore jag och Sebastian ändå på bara backen.»konsekvensändrat/normaliserat

114 »Du har rätt, inföll baronen tankfull. De som kanhända ha rättmätiga anspråk på allt, de lefva ännu! Men nej, nej, du har ju hundra gånger sagt mig att det inte var någon ordentlig vigsel, att presten bara var en förklädd dragon!»

115 »Ja det är nu tvärsäkert, i den punkten kan baron vara lugn. Men baron är gammal och sjuklig, man vet inte hvad prester eller andra kunna intala baron, och derföre tänker jag, som jag ofta har sagt, att baron bäst skulle freda sitt samvete och trygga sina verkliga anhöriga genom att låta viga oss tillsamman i morgon dag.»konsekvensändrat/normaliserat

116 »Viga oss! En Drakenhjelm med sin piga! Nej, Lisette, om den saken vet du min tanke förut.»konsekvensändrat/normaliserat

117 Vid ordet »piga» upprördes ånyo den gamla qvinnans galla. »Piga!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade hon. »konsekvensändrat/normaliseratNå lika godt, om en baron Drakenhjelm varit nog litet friherrlig att först uppoffra en hederlig qvinnas heder och samvete och sedan anförtro henne sådana hemligheter, som kunde sätta hans lif, ära och gods på spel, då må han ej heller anse sig för god att taga en sådan piga till hustru. Jag som i fyratioåtta år varit för baron så godt som en maka, jag må säga mer än en maka, – ty hvem skulle vårdat baron så som jag gjort? – jag öknämnes nu för piga, när jag, inte för min egen, utan för min sons skull, begär en makas namn och rättigheter!» Och den listiga qvinnan begynte gråta.

118 Men både tårar och argumenter måtte för baronen hvarken ha varit synnerligen nya eller anslående, ty han hade satt sig i gungstolen och syntes mera böjd att taga sig en blund, än att lyssna till några giftermålsförslager. Hushållerskan fann derföre nödigt att anslå en annan sträng, hvilken hon väl visste vara mera egnad att röra en af baronens svaga sidor.

119 »Hå hå»konsekvensändrat/normaliserat, suckade hon, »konsekvensändrat/normaliseratotack är verldens lön; hvarföre skulle jag vänta mig en bättre lott? Jag kan väl gå och tigga jag, och min Sebastian med, men att den gamla Drakenhjelmska slägten skall dö ut med baron, att Rautakylä skall komma i främmande händer och att alla barons förfäder, som hänga på väggen i stora salen, sedan säljas på auktion och kastas som annat vrakgods i skräpvråarna, ser baron, det går en trogen vän af huset till sinnes ...»konsekvensändrat/normaliserat

120 »Ja, Lisette ... ja, det är bedröfligt att tänka på», svarade baronen tankfull och suckade, äfven han.

121 »Och ser baron, derföre så vore det ju en fröjd för baron och alla hans förfäder, der de ligga i sin graf, om Drakenhjelmska slägten ånyo skulle uppblomstra i en kraftig och tapper afföda, sådan som vår Sebastian ...»konsekvensändrat/normaliserat

122 »Din Sebastian! Vet hut qvinna, och kom nu inte åter fram med dina dumma projekter! Jag skulle låta Drakenhjelmska namnet gå i arf till en vanbörding, en bondlymmel, en ohyfsad tölp! Förr må det dö!»

123 »Gerna för mig!» sade i detsamma en grof skorrande röst från den halföppnade dörren och in trädde en person, hvars steg de talande icke hört, emedan han gick i mjuka pjexstöflor, nemligen

4. Inspektoren.

124 Anblicken af den man, som nu steg in i rummet, bildade en besynnerlig kontrast till den gamle baronens i trasor fallande hofkostym och hushållerskans smaklösa grannlåt. Det var en man i sin ålders kraft, bredaxlad och muskelstark, föga öfver 40 år. Förgäfves skulle man i det breda och platta ansigtet ha sökt ett af dessa aristokratiska drag, hvilka åren endast ännu skarpare markerat hos den gamle baronen; naturen syntes ha roat sig att i detta så att säga groft tillyxade anlete inprägla ett enda uttryck, men ett uttryck som dock gaf det ett afskräckande intresse: uttrycket af en obändig kraft, parad med sinnlig råhet och lystnad. Mannen var klädd i en tjock grå vadmalsjacka, sådan som förmögnare bönder bruka i hvardagslag, samt underkläder af samma färg och ämne, förlorande sig i ett par upp till knäet gående svarta isterbesmorda stöflar. I|3| handen höll han en grytmössa (patalakki) af svart skinn med bräm af siberiska lamskinn, hvilken han vårdslöst kastade på baronens säng, medan han sjelf utan omständigheter trädde midt i kammaren och stadnade framför gungstolen.

125 »Gerna för mig!» upprepade han med en trotsig blick på den gamle baronen, som af hans inträde syntes oangenämt öfverraskad. »Det der krimskramset med anor och präktiga namn kan baron så gerna ta med sig i grafven, inte skall jag sörja för det. Jag håller mig till det reela jag, ser baron, och det qvittar mig lika om jag blir kallad vanbörding och bondlymmel af den som bäst borde veta huru jag blifvit det. Men jag kan väl gissa att det är fråga om vigseln nu igen, och ser baron, i den punkten tänker jag alldeles som min mor, – inte för det att jag vill heta Drakenhjelm och kallas baron, nej vassera tri, den äran skulle jag sälja för ett fat gröt – men för det att Rautakylä är alodial-säteri och för det jag inte kan äga det utan det der klingeliklanget i namnet.»konsekvensändrat/normaliserat

126 *)»Gamla Baron» har i tre numror af bladet nödgats cedera plats åt annat. Att läsaren får en i bitar hackad, stympad novell, det torde gunstbenäget tillskrifvas en liten tidnings trängsel. Denna råa öppenhet af en man, som tycktes bättre känna sin ställning som arftagare än som tjenare, väckte synbarligen den lilla qvarlefva af sjelfständighet, hvilken ännu fanns qvar i baronens förslappade själ. »Så att du inte kan äga Rautakylä du, utan att bära mitt namn! Sörj inte du för det, Hallström, du kan slippa både det ena och det andra.»konsekvensändrat/normaliserat

127 Inspektoren betraktade den gamle med en till utseendet kall och hånande öfverlägsenhet, men en lindrig darrning i rösten lät ana, att någonting kokade och brusade i den trotsige mannens inre. »Hvad skall nu meningen vara med det der igen?»konsekvensändrat/normaliserat sade han. »konsekvensändrat/normaliseratBaron börjar bli barn på nytt, det vore så godt att baron toge sytning och genast afträdde åt mig alltsammans, ty när menniskan blir så der lastgammal, så vet man inte på hvilka dårskaper man kan falla till slut.»konsekvensändrat/normaliserat

128 »Usling, du spelar herre i förtid, men du är det inte ännu. Gå din väg!»

129 »Alltför gerna, men först ursäktar baron om jag säger mitt ärende utan krus. Det är nu på det sättet, ser baron, att jag ämnar mig i morgon bittida till prosten, och som baron inte är uppstigen då ännu, så lär baron inte neka mig att nu redan i qväll skrifva till prosten en liten biljett.»konsekvensändrat/normaliserat

130 »Hvad är det då om?»

131 »Åh hvad skulle det annat vara, än att baron begär ut lysning för sig och min mor till i söndag, ty ser baron» – och inspektoren lutade sig härvid med hånande förtrolighet till den gamles öra – »jag vill det jag, ser baron! Det måste bli slut på det här gyckelspelet. Baron kan dö endera dagen knall och fall, och så äro vi andra från saken. Det bär sig inte det, ser baron! Nå, är jag förstådd?»

132 Baron Magnus Drakenhjelm blef nu ganska blek och begynte darra. Vredens flyktiga energi hade hos honom lemnat rum för en mäktigare känsla, – fruktan! »Du är en otacksam menniska, Hallström, sade baronen med låg röst. Jag har ju testamenterat alltsammans åt er, och kan du icke behålla Rautakylä, så kan du sälja det och köpa dig ett annat gods.»konsekvensändrat/normaliserat

133 »Se så, det der vet jag allt förut, och baron vet ochså att jag inte ämnar låta drifva bort mig från Rautakylä. Hvartill tjenar det då att krångla? Vill baron begära lysning eller vill baron inte?»

134 »Kära Hallström, jag vill besinna mig ...»konsekvensändrat/normaliserat

135 »Baron har haft fyrtiåtta år att besinna den saken, jag tycker det kan ha varit tillräckligt. I afton skall det ske, har jag sagt, för hvem kan svära på att baron lefver mera i morgon bittida?»

136 »Men Lisette, så säg då åt Sebastian ...»konsekvensändrat/normaliserat

137 Hushållerskan, som satt sig vid bordet och låtsade läsa, förblef vid denna uppmaning stum. Inspektorn sänkte nu sin röst till en sorts hviskning. »Nå kommer det ja eller nej? Jag frågar för sista gången.»konsekvensändrat/normaliserat

138 »Tag hit bläck och penna!» suckade den gamle.

139 »Det var då engång förnuftigt taladt. Se så, låt oss nu vara vänner, eftersom malisen påstår att vi äro slägta. Här äro skrifdonen. Men inga krumbugter, det förbehåller jag mig. Vänta, jag skall diktera för baron: ’konsekvensändrat/normaliseratStående på grafvens brädd’konsekvensändrat/normaliserat ...»konsekvensändrat/normaliserat

140 »Besvära dig inte, jag behöfver ingen diktamen.»

141 »Jag ber så mycket, det är intet besvär alls. ’konsekvensändrat/normaliseratStående på grafvens brädd’konsekvensändrat/normaliserat – är det färdigt? – ’konsekvensändrat/normaliserathar jag besinnat mitt i många afseenden gudlösa lefverne’konsekvensändrat/normaliserat ...»konsekvensändrat/normaliserat

142 »Det är oförskämdt!»

143 »Se så, förifra sig inte! .. ’konsekvensändrat/normaliseratgudlösa lefverne’konsekvensändrat/normaliserat – är det färdigt? – ’konsekvensändrat/normaliseratoch isynnerhet den oförrätt jag tillfogat min dygdiga och trogna hushållerska, mamsell Lisette Hallström, i det jag länge vägrat gifva henne och begges vår|3| son, min redlige inspektor Sebastian Hallström, det namn och de rättigheter dem, till följe af mitt handlingssätt, tillkomma. För att i någon mån godtgöra denna min orättvisa, har jag, lydande mitt samvetes röst, beslutat taga sagde Lisette Hallström till min lagliga äkta hustru, hvarföre jag härmedelst utbeder mig lysning för oss båda till nästa söndag.’konsekvensändrat/normaliserat – Är det färdigt?»

144 Den som hade betraktat den gamle baronens drag under det han, dröjande och med synbar motvilja, nedskref dessa rader, skulle i dem ha funnit en sällsam blandning af förödmjukelse, fruktan, vrede och afsky. Stundom bortlade han pennan i afsigt att icke återtaga den, men en blick på den dikterande inspektorns uppsyn förmådde honom att genast åter fortsätta det begynta. I denna stund hvilade öfver den gamle syndarens hufvud en nemesis, som hade bordt försona öfverstens och hans makas lidna oförrätt, om icke detta längesedan skett genom dem som på jorden försona och utplåna alla lidanden, genom tiden och grafven.

145 Och gamle baron skref biljetten till slut.

146 När detta var gjordt och försegladt, stoppade inspektorn med märkbar förnöjelse papperet i sin ficka, klappade den gamle på axeln och sade: »se så, låt oss nu vara vänner, pappa lilla, det var ändå det klokaste ni kunde göra, för tamme f–n jag annars svarat för hvad som kunnat hända. Men när jag rätt betänker saken, så kan det vara så godt att jag ännu i denna qväll far efter presten. Baron – pappa, vill jag säga, – kunde annars lägga sig och dö innan de tre lysningarna gått för sig i laga ordning, och jag tänker, att prosten i så fatta omständigheter icke skall ha någonting emot att viga er ännu i afton. Farväl nu, pappa lilla, farväl, min nådiga fru mamma! Jag hoppas att hennes nåd friherrinnan på det angenämaste sätt entretenerar sin fästman under min frånvaro.»konsekvensändrat/normaliserat

147 Hånleende tog inspektoren sin lamskinnsmössa och aflägsnade sig. Hushållerskan, som plötsligen kommit på det briljantaste lynne, sökte med allehanda karesser och små omsorger lifva den gamle baronens dystra uppsyn, men förgäfves. Slapp, slö, till hälften tillintetgjord, satt han der i sin höga stol och tycktes vara fullkomligt likgiltig för allt omkring honom. När alla hennes bemödanden misslyckades, när icke ens ett rågadt théfat hallonsylt förmådde bringa baronen i ett gladare lynne, gick den blifvande friherrinnan till fönstret och betraktade med tanken på sin tillkommande storhet så mycket af Rautakyläs ägor, som mörkret tillät henne urskilja. Derute rasade ännu öfver slätterna en fruktansvärd storm med snöyra. Stundom hördes från den nära isen af Näsijärvi ohyggliga tjut af ströfvande vargar, och midt under stormen och oljuden hörde man stundom en svag klang af bjellror. Men hushållerskan hade intet sinne för naturens vilda och bistra skönhet. Rosenfärgade, flärdfulla, stolta tankar rörde sig i hennes själ, hon såg sig i inbillningen som sjelfrådig herrskarinna öfver detta sköna gods, som hon så länge eftertraktat, och i besittning af denna friherrliga rang, som utgjort målet för hennes lefnad.

5. Nattfrämmande.

148 Men det är tid att vi återvände till våra stackars resande på den ödsliga isen af Näsijärvi. Nog länge ha de der farit ville i nattens drifvor och ulfvars ruskiga sällskap. Skola de väl komma helbregda derifrån?

149 När gamla fru Hjelm och hennes dotterdotter icke längre kunde misstaga sig om betydelsen af de ohyggliga läten som hördes från isen och de spensliga gestalter, som här och der skymtade förbi släden, intogos de af en dödlig ängslan. De hade hört och läst så många berättelser om resande, som i skog och på isar blifvit anfallne af vargar och jemmerligen uppätne, att de ej annat kunde föreställa sig, än att ett lika förskräckligt öde väntade dem. Men ju mera fasansfull deras belägenhet syntes dem, desto mera måna voro de att dölja sin ängslan för hvarandra. De sutto derföre tysta, darrande, bidande; den gamla inkrupen i ett hörn af kursläden, men Lotten ständigt spejande ut genom gardinerna, väntande hvart ögonblick att se en skock vargar kasta sig öfver hästen, kusken och dem sjelfva.

150 Det undföll icke Lotten att Thomas nu körde i en helt annan direktion, i rät vinkel mot den förra; hon anade att hans envishet ändtligen gifvit vika för en trängande nödvändighet och hon hade så ofta förr sett prof på hans flegmatiska mod, hans orubbliga trohet och hans kloka urskiljning, att hon deraf hämtade ny förtröstan. Emellertid blef tystnaden odräglig för hennes språksama lynne och hon företog sig derföre att inleda ett nytt samtalsämne med mormodren.

151 »Blir mormor ledsen om jag frågar något?»

152 »Hvad är det jag skulle bli ledsen öfver?»

153 »Jo se mormor, det är en sak som förundrat mig. Alltid förut när jag bett mormor att få resa till Dahlens på Hammila, så svarade mormor: kära barn, inte ha vi|3| råd att köra åtta mil fram och tillbaka på lustresor. Men nu i går sade mormor, utan att jag ens drog på den strängen: se så, Lotten, laga dig färdig, du skall nu få din vilja fram, vi fara till Hammila, du och jag i morgon.»konsekvensändrat/normaliserat

154 »Undrar du på att jag följer med? Inte kunde du resa utan förklä’, isynnerhet om unga von Dahlen nu är hemma; jag har märkt att han slår sina krokar för dig, Lotten.»konsekvensändrat/normaliserat

155 »Hvad mormor säger! Visst äro vi vänner, kusin Richard och jag, men deri är inte något illa, efter vi äro slägta. Nog vet mormor att jag egentligen vill träffa Sophie och Augusta von Dahlen, och dessutom är inte Richard hemma, han blef ju prestvigd till julen och har blifvit förordnad jag vet inte hvart. Men mormor svarar inte på min fråga, hvaraf det kom sig att mormor just nu fick så stor lust att fara till Hammila, då jag förut på så många år knappt fått mormor utom dörren.»konsekvensändrat/normaliserat

156 »Ja Lotten du, ser du, det är en annan sak – nå hvarföre kan jag inte säga det, efter jag sagt så mycket annat. Det hände sig, ser du, att jag i söndags kom att tala med gamla klockaremor, som i sin ungdom tjenat hos major von Dahlen, och af henne fick jag veta en sak, som på det lifligaste upprörde mig. Det föll sig nemligen så att vi talade om fordna tider, och helt oförmodadt inföll klockaremor: har nådig öfverstinnan aldrig sedan fått reda på sin vigselattest? Min vigselattest? frågade jag förundrad. Ja den måtte väl finnas, sade hon, efter jag engång hörde salig majoren säga: hvar tusan d–r har Drakenhjelm gjort af med vigselattesten? Det är synd och skam att man skall drifva hans enka från Rautakylä; och likväl har Drakenhjelm sjelf visat mig attesten engång när vi hade några ungkarlsupptåg för oss och han, för att inte behöfva vara med, i tysthet hviskade åt mig att han var gift.»konsekvensändrat/normaliserat

157 »Så besynnerligt! Men att den hederlige majoren icke vitnade detta till mormors fördel!»

158 »Du må väl säga, Lotten! Men, tillade klockaremor, majoren kunde inte svära på den saken, ty först och främst voro herrarne vid det tillfället något muntra, och sen så såg han attesten utan att läsa den och tog alltsammans för ett skämt. Emellertid kan du förstå, Lotten, att denna underrättelse åter lifvade alla gamla minnen och länge vissnade förhoppningar i min själ. Jag greps af en oemotståndlig lust att resa till Hammila och af gamla majorskan utforska hvad hon möjligen vet om denna sällsama attest, om hvars tillvaro jag härtills icke haft någon aning.»konsekvensändrat/normaliserat

159 I detta ögonblick stadnade släden ånyo och blef, efter några fruktlösa ryckningar af hästen i redet, qvarsittande. Lotten såg ut. Thomas stod till medjan i drifvan och matade åt hästen en kaka bröd. Men denna visade ingen hunger; han klippte med öronen, flåsade med näsbårarne och skälfde i alla lemmar. Snart upptäckte man orsaken: tre eller fyra stora vargar visade sig på tjugu stegs afstånd, försvunno stundom, men kommo strax åter tillbaka, närgångnare än förr.

160 konsekvensändrat/normaliseratThomas försökte, hvad han kunde. Han smällde med pisksnärten, han flintade eld, han hojtade högt. Förgäfves, vargarne ströko allt närmare. Redan öfverlade den trogne drängen, om han icke borde lösa hästen ur redet och låta den rädda sig sjelf, medan han, Thomas, ville till det yttersta försvara släden med den lösryckta fimmerstången. Men snön var så ojemn och på sina ställenoriginal: stälen så djup, att hästen nödvändigt innan kort skulle blifvit vargarnes rof, utan att med sitt lif kunna rädda de öfriga.

161 Redan kunde de djerfvaste af odjuren blott med möda afvisas; man såg deras ögon glimma; rofgirigt flämtade deras gap. Då fattade Thomas med båda händerna allt det hö, som låg inpackadt i framdelen af slädan, lade det på isen och antände det med fnöske och svafvelsticka. Högt och klart uppflammade lågan; vid dess anblick drogo sig vilddjuren tillbaka, med sitt breda skulderblad upplyftade Thomas slädan ur drifvan, gaf hästen ett rapp och lyckades med sina skyddslingar komma på en flacka af isen, der snön låg tunnare och färden gick lättare. Hästen, märkande att flykten var möjlig, ansträngde sina yttersta krafter till ett raskt galopp, och sålunda uppnådde de resande innan kort fasta landet, der de med fägnad upptäckte spåren af en väg.

162 Nu höll Thomas rakt framåt emot en stor gård vid insjöns strand. Hvem der bodde, var honom likgiltigt, han var i fara, han kände den finska gästfriheten och det var honom nog. Han körde således upp till gården. I samma ögonblick mötte honom en liten kibitka med en ensam man uti. Med ett f–n anamma å ömse sidor kom man ej utan svårighet förbi hvarandra.

163 Den gård, till hvilken Thomas körde sina fruntimmer, var ingen annan än det stora åldriga, vid stranden af Näsijärvi belägna Rautakylä. Sjelf hade han aldrig varit der förut, Lotten likaså litet, och gamla fru Hjelm, hon som kände detta ställe bättre än någon, – hon var blind. Man körde således upp på gården utan att veta hvar man befann sig, och det var i sanning hög tid, ty knappt hade den trogna hästen släpat sitt lass till stora trappan, innan han dignade ned, för att aldrig mera åter uppstiga.

164 Medan Thomas skyndade att lossa det störtade kreaturet ur redet, tog Lotten sin mormor vid handen och ledde henne upp för den höga trappan i farstun. »Hvad är detta för en gård?» frågade den gamla.

165 »Jag vet inte, förmodligen prostgården», svarade flickan och trefvade i mörkret på dörrarne i farstun. Två af dem voro lästa, och ingen menniska syntes till, ty tjenstefolket bodde åt andra sidan. Till all lycka fanns en tredje dörr, som var medgörligare. Lotten och den gamla trädde in samt befunno sig i hushållerskans kammare. Ingen var der, men ett ljus brann på bordet, rummet var varmt och de båda fruntimmerna bortlade de yttre öfverplaggen med denna egna känsla af trefnad, som man alltid erfar, när man genomfrusen kommer från vinterkölden in i en behaglig kammarvärme.

166 Mellan detta rum och gamla barons låg ett annat, som af hushållerskan begagnades till garderob, men ochså hölls varmt. Dörren dit stod öppen, och sedan Lotten en stund förgäfves väntat, vågade hon sig dit in. Här hörde hon röster från rummet innanföre och kunde tydligen urskilja följande ord:

167 »Men, Lisette, om fru Hjelm ännu lefver? Om hon en dag kommer att återfordra hela Rautakylä?»

168 »Börjar baron prata nu igen? Se så var förnuftig, fru Hjelm är, efter hvad jag hört, redan längesedan död, och om hon ochså lefde och vågade visa sig här på Rautakylä, så blefve det hennes död, så sannt jag heter Lisette Hallström och inom ett par timmar är barons lagliga friherrinna.»konsekvensändrat/normaliserat

169 Lotten, som redan lagt handen på låset, studsade med lätt begriplig förskräckelse tillbaka vid dessa ord och stadnade i den grufligaste ovisshet. Denna gård var Rautakylä, hon kunde icke tvifla derpå, den darrande rösten derinne var gamle baron Drakenhjelms och denna qvinna, som yttrade så förfärliga ord, var samma Lisette Hallström, som mormodren förgäfves sökt i så många år och nu skulle återfinna som en dödsfiende. Underbara slump! Förskräckliga val! Derute natten, kölden och en skara af glupska vargar, härinne egennyttan, hatet och döden! O då vore vargarne barmhertigare än menniskorna, de döda åtminstone utan hämd, utan hat! Men – var icke hästen störtad, flykten afskuren? Det fanns intet annat val än att qvarstadna. Kanske hade åren tillräckligt förändrat mormodren, för att undvika ett igenkännande, helst om Lotten uppgåfve ett främmande namn. Kanske unnades de resande ett afskildt rum, der de okända kunde tillbringa natten och i morgon med lejd häst åter fortsätta resan. Men mormodren fick icke ana den fara, i hvilken hon sväfvade. Man måste hitta på någon förevändning för namnets döljande.

170 Alla dessa tankar korsade hvarandra i Lottens själ. Natur och uppfostran hade gjort henne beslutsamare än annars flickor vid hennes ålder. Hon drog sig hastigt tillbaka, för att återvända till mormodren, men då kammaren var mörk, snafvade hon öfver en på golfvet liggande kudde. Ett buller uppkom och hushållerskans misstänksama öra hörde det genast derinne.

171 Dörren öppnades. Hushållerskan kom ut.

172 »Hvad är det?» skrek hennes hvassa röst. »Tjufvar! tjufvar! hjelp!» och föga fattades att hon icke genast rusat på Lotten, som emellertid uppstigit.

173 Men Lotten kände sitt mod vexa med faran. »Ursäkta, min goda fru»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon så lugnt som möjligt; »konsekvensändrat/normaliseratvi äro här två resande fruntimmer, kaptenskan Holmqvist, min mormor, och jag, vi ha kört vilse i det förfärliga ovädret och varit i lifsfara för vargar, vår häst har störtat och vi ha ej haft annat val, än att anropa herrskapets gästfrihet och bedja herrskapet om tak öfver hufvudet till i morgon bittida.»konsekvensändrat/normaliserat

174 Den gamla qvinnans genomträngande blickar mätte Lotten från hufvud till fot. »Resande fruntimmer, vargar, störtad häst – slidder sladder! Är man kanske skyldig att herbergera allt pack som stryker kring landsvägen? Inte finns här något rum till öfverflöd.»konsekvensändrat/normaliserat

175 Hushållerskan, som annars var af ett listigt och inställsamt lynne, öfverilade sig denna gång, som vanligt när hennes galla kom i gäsning. Ochså kunde ingenting komma henne olägligare, än ett främmande besök i denna stund, då hennes lefnads diktan och traktan stod på punkten att gå i fullbordan. Hon glömde i sin ondska alldeles, att gamle baron, som hyste helt andra begrepp om gästfrihet än hon, derinne i kammaren hörde hennes häftiga ord.

176 Lotten svarade med billig harm: »min fru, var öfvertygad om att ingenting annat än den mest trängande nödvändighet skulle förmå oss att, efter ett sådant bemötande, falla er vidare besvärlig. Men vår belägenhet är sådan, att jag ännu engång måste upprepa min bön om tak öfver hufvudet denna natt, vore det ochså i edra domestikers rum. Vi skola gerna ersätta besväret.»konsekvensändrat/normaliserat

177 På hushållerskans läppar sväfvade redan ett nytt snäsande afslag, då gamle baron, som genom den halföppna dörren åhört alltsamman, och som troligen var långt mera belåten med besöket just nu, trädde ut i rummet och yttrade med en qvarlefva af den gamle hofmannen: »nej gubevars, min söta vän, ni missförstår alldeles min hushållerskas mening; ursäkta henne, mamsell lilla; i sin alteration har hon kommit att uttryckaoriginal: utrycka sig på ett mindre passande sätt. Damerna äro mycket välkomna, var god och genera sig inte, min söta vän, lägg af sig kappan!»

6.original: 7. Mötet efter femtio år.

178 Femtio år äro väl ett grand i evigheten, det är sannt, men huru mycket förändra icke de i ett menniskolif! Om din egen broder, om din ungdoms älskade, hvilken du ej sett på femtio år, komme dig till mötes oväntadt, oförberedt, hvem säger dig att du mera igenkänner den fordne? Och kommer, efter lika lång tid, din ovän, som gjort dig ondt, som förbittrat ditt lif och hvilken du på allt sätt sökt glömma, huru vill du igenkänna honom, när till och med ditt hjertas käraste blifvit främmande för din blick?

179 Här stodo nu i detta samma rum på Rautakylä tre personer, hvilka icke sett hvarandra sedan år 1788 vid Gustaf III:s hof i Stockholm. Dessa två och femtio år, som förflutit sedan dess, hvad hade icke de förändrat! Hvar var nu den spotske hofmannen, den stolte och elegante baron Magnus Drakenhjelm, hvilken behandlade qvinnan som en leksak och ville tvinga sin broders brud till ett giftermål, hvilket hon afskydde? Var det väl denne samme till grafven lutande, af granna trasor omhöljde gubbe, som, sjelf en leksak i en qvinnas hand, darrade för sin hushållerskas vrede, sökande en förevändning att uppskjuta ett giftermål, som han afskydde och hvartill endast neslig fruktan kunde tvinga honom? Ja det var han, och hvilka långa år af förödmjukelse måste det ej hafva varit, som kunnat så förbyta allt till en karrikatyr!

180 Tro mig, det finns en vedergällning, som kastar tillbaka på menniskans hufvud hennes egna passioner. Stolte egoist, hvem kan försäkra dig, att du icke en dag, förfallen och vanmäktig, karrikerar dig sjelf?

181 Och dessa båda qvinnor, båda unga och sköna, när de sednast träffades, – den ena en fröken vid hofvet, förblindad af kärlek och lättsinne; den andra en kammarjungfru, förblindad af ärelystnad och egennytta; den ena befallande, den andra lydande; var det väl dessa båda vissnade, torra, gråhåriga qvinnor, som nu åter, efter så många år af lidanden för den ena och intriger för den andra, möttes under samma tak? Ja det var de, men rollen var ombytt i yttre ställning, den fordna tjenarinnan förde en herrskarinnas språk och den fordom befallande stod ödmjukt väntande vid dörren.

182 Vid baronens oväntade uppträdande fann hushållerskan att hon förhastat sig, och det återstod nu för henne intet annat parti, än att hålla god min och försöka skaffa de främmande ur vägen, innan Sebastian och presten anlände. Hon vände sig derföre till de resande med en inställsamhet, som hon ganska väl förstod att antaga när det behöfdes, och sade: »ja herrskapet är så goda och ta kapporna af och genera sig intet. Jag ber om ursäkt ifall jag mot min vilja yttrat något opassande. Ack jemmer, jag blef så altererad, för, ser herrskapet, man får gunåsåvisst ha ögonen öppna här på landet, och så händer det att man ej alltid i hastigheten är så höflig som man borde.»konsekvensändrat/normaliserat

183 Gamle baron, som såg illa, tittade nu de båda resande så nära i ansigtet som anständigheten medgaf, samt kom till det resultat, att den ena var gammal och ful, men den andra ung och vacker. Och gamle baron var konnässör, det kunde man lita på. »Ma foispråk: franska, ett ruskigt väder, mitt herrskap»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratVar god och tag plats, min nådiga! Damerna ha varit exponerade för vargar? Lilla mamsell är ännu helt blek; jag slår vad att vintern annars ej hade underlåtit att ge hennes vackra kinder färg. Namnet, om jag får fråga? Lotten? Nå lilla mamsell Lotten, låt oss nu vara trygga. Vi äro inte i någon vargkula heller. Mon dieuspråk: franska, jag minns en vinter, när jag for från Stockholm till Eklundshof .... Jag hade nåden följa Hans Majestät, som for strax förut; baron Essen och jag med sviten efteråt; det var en månljus afton i Mars. Plötsligen ser jag Hans Majestät befalla kusken att hålla. Ett pistolskott brinner af, så åter ett och ännu ett, och när jag ser mig om, lunka tvenne stora vargar inåt skogen. Alltid skjuter kungen bom, sade Essen och skrattade. Men det bevisar huru närgångna vargarne äro.»konsekvensändrat/normaliserat

184 Gamla fru Hjelm begynte vid dessa ord att märkbart darra, men hushållerskan, som med skäl befarade att baronen, engång inkommen på kapitlet om »Hans Majestät», skulle för henne bortprata en tid, hvars alla minuter voro dyrbara, skyndade sig att på godt maner bli de resande qvitt. »Kaptenskan är säkert trött»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon; »konsekvensändrat/normaliseratom herrskapet håller till godo med salig öfverstens kammare – eller»konsekvensändrat/normaliserat, rättade hon sig, »konsekvensändrat/normaliseratröda kammaren, som vi ochså kalla den, – så skall jag föra herrskapet dit och låta göra upp en god brasa samt skicka in en tarflig qvällsvard.»konsekvensändrat/normaliserat

185 »Nå men Lisette, så låt oss då konversera en stund, medan du anrättar hvad huset förmår», inföll baronen, som kände sig mycket tryggare i de resandes närvaro.

186 »Om förlåtelse, herr baron»konsekvensändrat/normaliserat, sade Lotten, »konsekvensändrat/normaliseratmormor är både trött och uppskrämd efter resan. Om jag får be, så gå vi gerna till hvila, och frun här är så god och inte besvärar sig med någon qvällsvard, vi förmå intet äta.»konsekvensändrat/normaliserat

187 Men baronen var envis – »Det förekommer mig»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratsom hade jag sett kaptenskan förr. Törs jag fråga min nådiga, vid hvilket regemente tjenade er man?»

188 »Min morfar, skyndade Lotten att svara, tjenade icke vid något regemente, han var – sjökapten.»konsekvensändrat/normaliserat

189 »Min man – svarade gamla fru Hjelm utan att gifva akt på Lottens ord – min man tjenade som ryttmästare vid nyländska dragonerna, men blef sedan öfverförd.»konsekvensändrat/normaliserat

190 »Ma foispråk: franska, min nådiga, er manoriginal: man, var säkert den förste sjökapten, som på samma gång varit ryttmästare. Det påminner mig om en anekdot, som mycket roade Hans Majestät. Det fanns i Stockholm en sotareålderman, som tillika var löjtnant vid borgerskapet. En dag gaf Hans Majestät dinér för borgerskapet ...»konsekvensändrat/normaliserat

191 »Ack jemmer, min bästa mamsell»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade hushållerskan i Lottens öra, »konsekvensändrat/normaliseratnu kommer baron in i sina anekdoter, och så kan han prata för herrskapet hela natten. Säg att herrskapet är alldeles uttröttadt; jag skyndar ut på ett ögonblick att ställa kammarn i ordning.»konsekvensändrat/normaliserat

192 Knappt var hushållerskan utom dörren, innan baronen tvärt afbröt sin berättelse och med en synbar brådska hviskade: »ursäkta, mina damer, hvilka ni ochså må vara, men himlen har skickat er hit i qväll. Jag ber er, både för min och för er skull, stadna qvar i detta rum, det är så, se damerna, att min hushållerska är en elak qvinna – hon är itillagt av utgivaren stånd till allt.»konsekvensändrat/normaliserat

193 »I himlens namn, min herre, hvar äro vi och hvem är ni sjelf?» utbrast den gamla darrande.

194 »Men hvem är då ni?» utropade baronen lika upprörd, ty det var ett uttryck i rösten, som slog honom med häpnad.

195 »Nej, mormor, nej herr baron, fråga icke – för ert eget lugn, fråga icke mer!» inföll Lotten hastigt och ängsligt. »Låt oss gå, genast gå! Vår dräng Thomas skall sofva utanför vår dörr.»konsekvensändrat/normaliserat

196 »Nej jag släpper er icke, min fru, innan ni säger mig ert rätta namn! Ha – ni är ...»konsekvensändrat/normaliserat

197 I detta ögonblick inträdde hushållerskan.

198 »Och derpåkonsekvensändrat/normaliserat – fortfor baronen, likasom vore han allt ännu upp i sin anekdot – derpå skrattade kungen och sade till löjtnanten sotaren: min kära Sundqvist – så hette karlen – min kära Sundqvist, ni är sannerligen icke den förste militär, som krupit bakom stenarna undan eld och rök och likväl kommit högt upp i verlden, men tillstå, mon cher amispråk: franska, att ni åtminstone är den förste som gjort sig en heder deraf.»konsekvensändrat/normaliserat

199 Hushållerskans hastiga, hvassa, misstänksama blick flög spejade öfver de tre personer hon nyss hade den oförsigtigheten att lemna allena. Hon hade på trappan funnit Thomas och af honom frågat de resandes namn. Utan misstankar hade han svarat: fru Hjelm och mamsell Ringius. Den elaka qvinnan förskräcktes. Hon såg sina planer hotas af en fruktansvärd slump; hon måste förekomma dess följder, men huru? Och kanske var det icke en slump? Kanske var det enkom för att spela henne ur brädet, som de två fruntimmerna vågat sig hit? Ha – de skulle ångra sin djerfhet!

200 Allt berodde nu på att hålla baronen i okunnighet om sina gästers verkliga namn. Ve – om han redan visste det! Hatet mot henne, hushållerskan, önskan att på allt sätt undgå giftermålet, samvetsqvalen, som aldrig fullkomligt tigit i baronens bröst och som hon, hans onda genius, endast förmått nedtystaoriginal: nedstysta genom sin försäkran att presten, som vigde öfversten och hans maka, endast varit en förklädd dragon, – allt skulle då förena sig att bringa baronen till en försoning med sin svägerska, och priset för denna försoning blefve Rautakylä!

201 Detta måste förekommas för hvad pris som helst.

202 Med sådana tankar hade hushållerskan inträdt och begrep till sin bestörtning att något särdeles måtte ha förefallit under hennes korta frånvaro. Hon beslöt med sin vanliga djerfhet att afbryta all vidare kommunikation mellan baron och de resande. Hon vände sig derföre till sin husbonde och yttrade med den för honom välkända skarpa tonen, som icke tålde någon motsägelse: »men hvad tänker baron uppå, som står så här ute i draget och drar döden på sig! Se så, nu går baron vackert in till sig, och herrskapet här äro så goda och följa mig till röda kammaren, jag skall lysa herrskapet.»konsekvensändrat/normaliserat

203 Men baronen var nu drifven till det yttersta och samlade än engång, likasom förut i qväll, den sista erbarmliga qvarlefvan af sitt husbondevälde. »Min vän», sade han, utan att låtsa höra hushållerskans maktspråk, – »gå och besörj om att vi få vår qvällsvard dukad här i rummet; jag hoppas damerna inte neka mig det nöjet att spisa med mig, ehuru jag får be om ursäkt för en så tarflig matsal.»konsekvensändrat/normaliserat

204 Hushållerskan, ochså hon drifven till det yttersta, beredde sig på ett krafttag, men hon förekoms. För gamla fru Hjelm hade nemligen detta uppträde varit så plågsamt, så många gamla sår och nya misstankar voro upprifna, att hon för allt i verlden icke ville qvarstadna här längre. Hon tog derföre Lotten under armen och sade: »kom, mitt barn, herr – herr baron ursäktar oss säkert, vi äro mycket trötta och gå gerna till hvila nu genast. Tjenarinna,original: Tjenarinna mitt herrskap!»

205 Och derpå aflägsnade hon sig med Lotten, som villigt följde. Baronen stod öfverraskad och rådvill, hushållerskan var ej sen att begagna sig deraf, sköt sin husbonde med låtsad välvilja in i det inre rummet, fattade lyktan och följde de resande ut i farstun.

206 »Jag ser inte till vår Thomas», sade Lotten, vid passagen förbi den öppna farstugudörren.

207 »Han har tagit nattqvarter i drängkammaren, dit herrskapets saker ochså blifvit inburna, svarade hushållerskan. Troligen sofver han redan.»konsekvensändrat/normaliserat

208 »Var ändå så god, min bästa fru, och låt tillsäga honom att han nu genast infinner sig i vårt rum. Jag har något att säga om vår resa i morgon.»konsekvensändrat/normaliserat

209 »Det skall ske, mamsell lilla!»

210 Inom sig tänkte hushållerskan: bara jag blir af med det här herrskapet, skall jag lemna deras Thomas i godt förvar åt Sebastians pålitliga Eljas, med tillsägelse att inte släppa honom ut på hela natten. Karlen såg arg ut, man måste vara beredd på allt.

7.original: 8. Röda Kammaren.

211 Från den stora farstun ledde, som redan nämndes, tre dörrar till det inre af huset; af den inrättning vi kalla tambur hade man icke vetat den tiden Rautakylä bygdes. Kom man från trappan hade man midt framför sig den lästa dörren till stora salen; till venster åter den enda dörr, som vanligen hölls öppen och ledde till de rum, hvilka nu begagnades af hushållerskan, men som fordom begagnats af frun i huset. Till höger åter ledde en tredje dörr till den flygel, som alltid förut beboddes af herrn på stället, men der baron Magnus icke trifdes, eme|3|dan allting der erinrade om hans olycklige bror. Likasom i den motsatta flygeln, funnos äfven på denna sida tre rum, så att, när man inberäknade salen, som låg i midten, den egentliga våningen i huset bestod af sju stora rum, förutom den utbygnad åt hushållerskans sida, der, jemte inspektorns kammare, köket, kökskammaren och pigornas rum voro belägna. Drängarna bodde i en särskild bygnad nere på gården.

212 Hushållerskan uppläste dörren till höger. Inträdet från den kalla farstun i det lika kalla rummet nästintill var icke trefligt. Lyktan kastade ett spöklikt sken på de dammiga och malätna möblerna, som tycktes utvisa att rummet icke varit bebodt på länge. Men man stadnade icke här. Man vek af till venster och kom så in i ett lika kallt och ödsligt rum som det förra. Hu, tänkte Lotten, kan det vara den hexans mening att låta oss frysa ihjäl här?

213 Men qvinnan med lyktan öppnade ännu en dörr midtför den förra och en behaglig värme mötte de inträdande. Saken var den, att sedan den gamle baronens helsa för hvar dag blef mera vacklande, hade hushållerskan och hennes värdige son, i stundlig förväntan på det afgörande ögonblicket då presten skulle efterskickas, redan en veckas tid låtit elda detta annars obebodda rum till hans emottagande.

214 Här stadnade hushållerskan med sina gäster och tände ett par på bordet stående ljus. »Herrskapet ursäktar att inte allt är så bra vi önskade det»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon inställsamt. »konsekvensändrat/normaliseratHär på landet se vi så sällan främmande och inte är baron heller road af sällskap, så att rummet här har stått öde i många herrans år. Baron har länge varit folkskygg och afsigkommen, man måste sköta honom som ett litet barn. Hvad tycker herskapet väl, han kan inte tåla sina närmaste anhöriga; Gud vet hvaraf det kommer sig, men han afskyr sina slägtingar. Ofta har jag sagt till honom: kära baron, det är icke rätt och kristligt att tänka så om sina anhöriga, men alltid svarar han mig: tig med den saken, Lisette, jag har inga slägtingar, jag vill inte heller ha några, och om jag hade några, så skulle ingen af dem understå sig att komma hit, – jag vore i stånd att mörda dem. Gudbevare, sådant tal, kära baron! svarar jag, men han är nu engång sådan, och jag ville inte råda någon, som tror sig slägt med honom, att visa sig här. Men jag står ju och pratar bort tiden, så herskapet ej får gå till sängs. Här står en tarflig smörgås, håll till godo och sof väl, mitt herrskap!»

215 Och hushållerskan gick.

216 De båda resande voro nu allena och begagnade tillfället att göra sig närmare bekanta med rummet. Lotten fällde rullgardinerna, dervid en sky af dam störtade ned. Derpå tog hon ljusen och lyste med nyfikenhet kring väggarna.

217 Rummet var temmeligen stort och, liksom alla på Rautakylä, ganska högt. De fordom dyrbara röda tapeterna, som gifvit rummet dess namn, hade fallit i trasor; från det rappade taket hade stora stycken nedfallit och de bara ställena hade svartnat af fuktighet. Golfvets oljemålning var den som bibehållit sig bäst; endast fläcktals var den angripen af länge drypande väta. Till venster om den dörr, genom hvilken de resande inkommit, hade man en annan dörr, som ledde till salongen och nu befanns stängd; på ena sidan om den sågs en stor, praktfull och väl bibehållen kakelugn med nich, i hvilken stod en byst af Fredrik II; på andra sidan en skönt arbetad byrå af valnöt. Midtemot ingången voro de två fönsterna som vette mot trädgården, och mellan dem en förgylld spegel med dito bord; till höger åter en stor sparlakanssäng, hvars troligen dyrbara omhängen likväl voro borttagna, sannolikt för att användas till en helgdagsstubb åt hushållerskan. Hela amöblemanget hade ett tungt, aristokratiskt utseende, ehuru numera i förfall; fåtöljerna med sina bakåt lutande karmar och sidenöfvertåg voro ytterst beqväma.

218 Medan Lotten företog denna undersökning, hade gamla fru Hjelm, äfven hon, med ett eget uttryck af spänd nyfikenhet trefvat kring rummet och med handen farit öfver alla föremål. När hon vidrörde sängen och fann dess omhängen borta, studsade hon ett ögonblick och besinnade sig; derpå skakade hon hufvudet, gick vidare, kom till kakelugnen, trefvade i nichen, tog på bysten och nickade, likasom hon funnit hvad hon sökte, fortsatte sedan undersökningen och nickade på samma sätt, när hon vidrörde byrån och spegeln. Slutligen sade hon med en lindrig darrning i rösten:

219 »Lotten du, vet du hvar vi äro?»

220 »På prostgården», svarade flickan, som i det längsta ville fördröja upptäckten af ställets namn.

221 »Nej du Lotten jag är gammal och blind, men det ges saker, dem man aldrig kan glömma, aldrig misstaga sig om. Vi äro på Rautakylä, i din morfars sängkammare. Himmelens Gud, hvilken skickelse! Vi äro under samma tak som baron Magnus och jag har talt med honom!»

222 »Det är inte möjligt, mormor!»

223 »Jo du, det är så säkert, att jag, som icke varit här på nära femtio år, kan beskrifva för dig hvarje möbel här, ehuru tid och menniskor förändrat mycket. Den här spegeln t. ex., den är förgylld; öfverst bland dess sirater ser du en friherrlig krona öfver ett drakehufvud; det är din morfars vapen. Bysten der är Fredrik II:s; sängens omhängen som man borttagit, sammanhöllos fordom af en förgylld drake af bronz med fyra fötter.»konsekvensändrat/normaliserat

224 »Han finns der ännu.»konsekvensändrat/normaliserat

225 »Riktigt, nå ser du, mitt minne sviker icke! Men jag skall säga dig något som hvarken du eller någon annan vet. Stig upp på en stol och se åt om drakens högra bakfot är fästad i väggen med en jernnagel.»konsekvensändrat/normaliserat

226 »Ja, mormor, den är det.»konsekvensändrat/normaliserat

227 »Nå väl, skjut den med all din kraft åt fönstret till.»konsekvensändrat/normaliserat

228 »Den går inte.»konsekvensändrat/normaliserat

229 »Försök ännu, jernet är säkert rostadt.»konsekvensändrat/normaliserat

230 »Omöjligt, det är fastmuradt i väggen.»konsekvensändrat/normaliserat

231 »Det ser endast så ut. Tag någonting att slå med, tag ... ett vedträd. Se så, än engång! Rörs det?»

232 »Icke alls, mormor!»

233 »Det var besynnerligt! Jag kan omöjligen ha misstagit mig. Din morfar, mitt barn, var mycket invecklad i sin tids politiska planer och måste ständigt vara beredd uppå att en dag se sitt lif och sin frihet på spel. Fördenskull lät han här i sin sängkammare, bakom sjelfva sängen, anbringa en lönndörr, genom hvilken han kunde rädda sig, i händelse af en plötslig öfverraskning, och det gafs tider, då ständigt en sadlad häst hölls i beredskap här utanföre om nätterna.»konsekvensändrat/normaliserat

234 »Och det har han berättat mormor sjelf?»

235 »Nej, icke han sjelf, utan gamla Lisa, korpralens hustru, som genom sin man var invigd i hemligheten. Jag sjelf har aldrig sett denna dörr, men jag är säker uppå att den finns. Får du då allsinte jernet att röras?»

236 »Nej, mormor, icke det minsta!»

237 »Så stig ned då. Det gagnar oss ochså till ingenting, jag ville endast visa dig att jag kände lokalen. Men huru i all verlden ha vi kommit hit?»

238 »Minns inte mormor det mera? Vi nödgades köra in hit undan yrvädret och vargarna.»konsekvensändrat/normaliserat

239 »Ja det var sannt. Ser du barn, mitt minne är försvagadt för allt hvad som nu föregår omkring mig, men deremot minns jag femtio år tillbaka så tydligt, som om det varit i går. Låt oss gå till hvila, jag vill försöka att sofva och glömma – glömma allt, allt, ty minnet har för mig endast sorger att bjuda! ... Det är derföre att jag stått brud i maskradkostym.»konsekvensändrat/normaliserat

240 I detta ögonblick hördes bjellerklang af en släde, som just nu körde upp till gården. Lotten ihågkom Thomas, som ännu icke infunnit sig, tog ljuset och ville gå ut i farstun, för att se om han syntes till. Men ett besynnerligt hinder mötte: dörren, genom hvilken hon inkommit, var reglad på yttre sidan.

241 Lotten gick till den andra dörren, ... ochså den var omöjlig att öppna. De båda resande voro inlästa.

242 Färgen flydde från Lottens kinder. Hon tänkte på den elaka hushållerskans ord, på den gamle baronens envishet att hålla dem qvar, och när hon dermed sammanlade deras egen värnlösa belägenhet, skilda från Thomas och instängda i ett rum, som väl kunde öppnas från två sidor utifrån, men icke inifrån, syntes det henne klart, att någon förfärlig plan förehades mot dem. Kanske ville man rödja dem hemligt ur vägen, för att blifva alla medtäflare om arfvet qvitt ... Ingen af gårdsfolket hade ju sett någon annan än Thomas ... Och hvad betydde denna bjellerklang så sent på qvällen? Hvem var det som kom och hvad ville han?

243 Ju mera Lotten tänkte härpå, desto klarare förekom det henne, att något rysligt förestod; men hvad? ...

244 »Skall du ej lägga dig, kära barn?» manade mormodren, som halfklädd kastat sig på sängen.

245 »Vet mormor, jag tänker allt ännu på den der lönndörren; jag är grufligt nyfiken att få se den. Jag måste försöka ännu engång.»konsekvensändrat/normaliserat

246 »Hvartill tjenar det? Kom och lägg dig!»

247 »Nej vänta litet!» – Och Lotten utsökte åt sig det gröfsta vedträd hon fann vid kakelugnen, steg åter på stolen och slog några kraftiga tag mot drakens högra baktass. Ty Lotten var en landtflicka med ganska goda muskler i sina armar, stärkta vid väfstolen.

248 »Låt bli, du slår sönder hela draken!»

249 Men Lotten slog, – hon slog med förtviflans kraft, ty möjligheten att komma ut genom lönndörren syntes henne vara den enda möjligheten till räddning. Och vid det kraftigaste taget brast hela nedra delen af draktassen i stycken.

250 »Sade jag icke det, du oförnuftiga barn!» bannade mormodren, när hon hörde bitarna falla på golfvet. Men i samma ögonblick jublade Lotten:

251 »Mormor, den rörs!»

252 »Hvad rörs?»

253 »Jernnageln rörs. Den har flyttat sig. Vänta litet! Se så, ett slag till ... Gud vare tack, der ha vi dem!»

254 »Hvilka dem?»

255 »Fjädrarna!»

256 »Fjädrarna? Det finns inte mer än en.»konsekvensändrat/normaliserat

257 »Jo mormor, det finns två. När nageln gått ett stycke åt sidan, syntes en, och när den gick ännu längre tillbaka, blottades ännu en annan fjäder bakom den förra.»konsekvensändrat/normaliserat

258 »En eller två fjädrar, det kan allt vara detsamma, Lotten du, de höra båda till dörren. Du har nu sett hvad du ville, nyfikna barn; kom och lägg dig, jag är trött.»konsekvensändrat/normaliserat

259 »Nej mormor, först måste jag ha upp dörren.»konsekvensändrat/normaliserat

260 »Är du tokig, flicka? Dörren går ut till trädgården, du ämnar väl inte kyla ut hela rummet? Hu, jag fryser nu redan.»konsekvensändrat/normaliserat

261 »Se så vänta litet, mormor, bara helt litet ... den här fjädern är så trög ... fy hvad jag stötte min hand!»

262 »Kom och lägg dig och var inte envis nu!»

263 »Vänta, se så ... nej det här är för otäckt! Om jag bara hade ... Richards fingrar ... Jag vill försöka med den andra ... mormor! mormor!»

264 »Skäms du inte? ... Låt mig sofva!»

265 »Mormor, jag har funnit på ett skåp.»konsekvensändrat/normaliserat

266 »Hm ...»konsekvensändrat/normaliserat

267 »Jag tror hon sofver! Men så hör då, mormor! När jag tryckte på den andra fjädern, den som var längre bort, så blottades hastigt en öppning i väggen, stor som en tallrik, och derinne ligga flera bundtar papper ... Hon hör mig inte ... hon sofver, stackars mormor! Nå det vore obarmhertigt att väcka henne. Jag vill vaka, jag, vaka tills dagen gryr.»konsekvensändrat/normaliserat

268 »Hvad kan det vara för papper? Så gula och gamla de äro! ...konsekvensändrat/normaliserat Bref! Jag kunde nästan tro det ... somliga fina och gentila, andra raspade liksom med eldgaffeln. Hvad kan det vara för bref? Säkert måste de vara vigtiga, efter de gömmas så väl. Låt se! ...konsekvensändrat/normaliserat Mon cher baron!språk: franska ...konsekvensändrat/normaliserat åh, det är bara fransyska. Men det här! Högvälborne herr öfverste och riddare af flera ordnar! ...konsekvensändrat/normaliserat Sådana kråkfötter! ...konsekvensändrat/normaliserat Jag får ödmjukast underrätta herr öfversten och riddaren att jag efter ordres låtit utdela penningarna bland tredje compagniet och funnit dispositionen sådan, isynnerhet hos underbefälet, att jag tror mig kunna ansvara för deras conduitespråk: franska mot fäderneslandet, i händelse kungen ... Tyst! Jag tyckte mig höra ett rop!» ...konsekvensändrat/normaliserat

269 »Jag måtte ha misstagit mig ... i händelse kungen, tvärtemot 72 års regeringsform ... nej, nu hörde jag det åter ... Fy då, det är hemskt. Om jag bara hade Thomas här! Jag måste ha rätt uppå honom! O himmel, gif mig styrka!»

270 Medan Lottens ängslan gaf sig luft i dessa ofrivilliga utrop, tryckte hon med hela sin kraft på den första fjädern. Till hennes glädje röjde ett brakande i väggen, att någonting gaf efter, och vid fortsatt ansträngning delade sig slutligen tapeten och visade en lång smal öppen rand, genom hvilken kall vinterluft strömmade henne till mötes. Sängen stod henne nu i vägen. Med någon svårighet fick hon den framskuffad, ty den var ganska tung; derpå fattade hon eldgaffeln, instack den genom den smala öppningen och lyckades sålunda att ändtligen uppbryta den lilla lönndörren, hvilken under så många år hade så att säga vuxit fast vid väggen. När detta var gjordt, kastade hon hastigt en kofta öfver axlarna, påtog utanskorna och skyndade ut.

8.original: 9. Hvem af dem skall dö?

271 Det är tid att vi emellertid se åt hvad det blifvit af gamla baron. Sedan hushållerskan med halft våld instängt baronen i hans rum och likaledes trodde sig kunna vara fullkomligt trygg för de båda resande, dem hon inläst i öfverstens kammare, återvände hon, efter att ha gifvit vissa instruktioner åt en lång mörklagd dräng, Eljas benämnd, till baronen tillbaka.

272 Hon hade väntat sig finna baronen i detta slapphetstillstånd, som alltid var följden af de fruktlösa ansträngningar han stundom gjorde för att lösgöra sig från hushållerskans tyranni, och hvilka endast tjenade att än fastare smida de bojor, under hvilka han suckade. Hon var för slug, för att icke inse det öfvertag hon vann just derigenom, och hon såg derföre icke ogerna att baronen ibland förifrade sig. Det var kattens lek med råttan; ett ögonblick lät hon sitt offer fly, blott för att sedan med desto större vällust kasta sig öfver det och sönderslita det.

273 Nu deremot var den gamle i en ovanlig sinnesstämning. Hans infallna kinder glödde, en febereld brann i hans annars glanslösa ögon. Han gick med stora steg fram och åter öfver golfvet, och hushållerskan studsade ett ögonblick för den skarpa blick, med hvilken han mötte henne vid inträdet. Hon förutsåg att det denna gång skulle kosta en svår strid att böja baronen under hennes vilja, och hon beslöt att använda all sin list för att lyckas. Men framför allt måste hon veta hvad som förefallit mellan honom och de resande under hennes frånvaro och om han kände sina gästers verkliga namn.

274 »Himmelens gud, huru baron ser ut!»konsekvensändrat/normaliserat började hon. »konsekvensändrat/normaliseratSå matt i ögonen och blek om kinderna! Baron är säkert sjuk, mycket sjuk! Baron skall gå och lägga sig strax, baron drar döden på sig på det här sättet.»konsekvensändrat/normaliserat

275 »Gå din väg!»

276 »Baron har feber, stark feber, baron kan få slag. Min salig far, som var sjuttio år gammal, blef en afton sjuk alldeles på samma sätt, och om natten dog han. Ja vet baron, han dog knall och fall, utan att hinna bestyra om sitt hus och godtgöra hvad han syndat här i verlden.»konsekvensändrat/normaliserat

277 »Gå din väg, säger jag!»

278 »Det är synd att säga så om sin egen far, men inte ville jag önska min värsta ovän att dö som han dog. Tänk om baron skulle kola af så der, det vore ju fasligt! Då skulle visst fru Hjelm och de andra, som önska baron det värsta de veta, då skulle de säga: det var försynens straff! Men det är sannt, hon är ju längesedan död.»konsekvensändrat/normaliserat

279 »Är du säker på det, Lisette?»

280 »Jag måtte väl veta det, jag har hört det af en som varit med på hennes begrafning. Dagen derefter rymde dotterdottren, som lär vara en liderlig person, och slog sig i slanger med ett sällskap kringresande lindansare.»konsekvensändrat/normaliserat

281 »Menniska, du ljuger!»

282 »Åh kors, hur kan baron säga så? Det är dagsens sanning; hon är begrafven i Teisko.»konsekvensändrat/normaliserat

283 »Det är inte sannt, säger jag. Hon är ...»konsekvensändrat/normaliserat

284 »Hvad för slag?»

285 »Det är detsamma. Men död är hon inte.»konsekvensändrat/normaliserat

286 Nu visste hushållerskan hvad hon ville veta. Ännu engång förbannade hon sin oförsigtighet att lemna baronen ensam med de resande, men det var nu för sent, det återstod blott att förekomma följderna.

287 »Jaså, nå det kan qvitta mig lika om baron har en dödsfiende mer eller mindre i lifvet; jag säger bara hvad andra sagt. Men i alla dagar, baron skälfver ju i hela kroppen, baron får bestämdt slag. Ack jemmer, när hela verlden öfverger baron, så blir jag qvar i barons sista stund. För Guds skull, kära, bästa baron, tänk på sin hädanfärd, medan det ännu är tid, och godtgör hvad ännu godtgöras kan, i morgon är det kanske för sent. Tyst! jag hör bjellror klinga. Det är Sebastian, som kommer med presten; det var just en försynens skickelse att vi tänkte på det här i qväll. Ännu engång, kära baron, vi veta ju ingen när vår Herre kallar oss; låt oss icke uppskjuta ett ögonblick med att godtgöra det onda vi gjort här i verlden!»

288 Och derpå skyndade hon ut. Men gamle baron kände sig underligt stämd, ehuru hans tankar togo en annan riktning än menadt var. »Godtgöra hvad som ännu godtgöras kan!» upprepade han tankfull. »Vi veta ingen när vår Herre kallar osskonsekvensändrat/normaliserat ... Hon har rätt. Men mot henne har jag intet att godtgöra. Det var hon som från början trängde sig på mig, och hvad jag af lättsinne felat, det har jag betalat med många års förödmjukelser och med de välgerningar jag slösat på dessa basilisker vid min barm, Lisette och Sebastian. Har jag icke rätt att hata dem, likasom jag hade rätt att hata min bror? Men, men, men, gamle Drakenhjelm, ... om du verkligen förskjutit, plundrat, vanärat, dödligt förorättat din egen broders maka, din egen broders dotter ... om det ändock vore sannt hvad samvetets aldrig ljugande röst så ständigt hviskat i mitt öra ... om jag förhärdat min själ mot denna röst och i stället lyssnat alltför villigt till det som min onda genius ingifvit mig ... om jag med denna qvalfulla ovisshet ginge bort ur lifvet ... o Ebba Reutercrona, du som jag djupast älskat och djupast förolämpat, du vore förfärligt hämnad!»

289 Och den olycklige gamle mannen vred sina händer.

290 »Sade man icke att hon är här?»konsekvensändrat/normaliserat fortfor han. »konsekvensändrat/normaliseratHär? ...konsekvensändrat/normaliserat Och hon fruktar då icke att jag ännu engång låter utdrifva henne och hennes barn i vida verlden utan stöd? ...konsekvensändrat/normaliserat Men hvad vill hon mig? Utkräfva räkenskap? Hon? ...konsekvensändrat/normaliserat som vigdes vid min bror af en förklädd dragon? Ma foispråk: franska, det är löjligt ...konsekvensändrat/normaliserat Åh nej, jag har misstagit mig, det är icke hon ... Hon är ung och skön och stolt, hon kan icke vara denna vissnade, förfallna, ödmjuka gestalt ... Men ändå, ändå! Det svindlar för mitt hufvud, jag blir vansinnig af detta tvifvel. Jag vill uppsöka de resande; jag vill säga dem: mitt herskap, excusera det opassande i ett så sent besök, men ... men jag lefver icke till i morgon.»konsekvensändrat/normaliserat

291 Och gamla baron staplade i yrsel mot dörren, men nedsjönk vanmäktig vid tröskeln. Den bräckliga kroppen dukade under för själens sönderslitande qval.

292 Emellertid hade hushållerskan gått för att möta Sebastian. Denne dröjde ej heller att infinna sig. Han kom, men kom ensam. »Nå»konsekvensändrat/normaliserat, utbrast modren otåligt, »konsekvensändrat/normaliserathvar har du presten?»

293 »Sörj inte för det, min nådiga friherrinna!»konsekvensändrat/normaliserat var det gäckande svaret. »konsekvensändrat/normaliseratPresten är i min kammare tillsvidare. Men på vippen var det att jag kommit ensam, och hade jag icke varit så nitisk för ers nåds nya värdighet ...»konsekvensändrat/normaliserat

294 »Fort, och inga glosor, det förbehåller jag mig!»

295 »Nå ja, hade jag icke varit så nitisk, så blefve ni inte friherrinna, inte i natt åtminstone, ty gamle prosten, som vi ha i våra vantar för spanmålslefveransen, hade kört omkull i dag och brutit armen af sig. Anfäkta så dumt streck! Till all lycka hade just för några timmar sedan den nye adjunkten anländt ...»konsekvensändrat/normaliserat

296 »Men du har väl inte vågat ...?»

297 »Var obekymrad, han är alldeles obekant på orten och heter von Dahlen. Nu på vägen har jag stämt honom i vårt intresse, det förstås, och som han tycks vara en godtrogen och dygdig ung man, gubevars, så kommer han hit med den fasta öfvertygelsen, att baron för sin själs bästa är skyldig att göra allt hvad vi föreskrifva honom. Men det är sannt, jag skulle ju begära nyckeln till röda kammaren; han får inqvartera sig der tills vi behöfva honom.»konsekvensändrat/normaliserat

298 »Röda kammaren! Ack Sebastian!»

299 »Nå hvad är det nu åter för dumheter?»

300 Hushållerskan underrättade nu sin son om de resandes ankomst, deras namn, deras förmodade afsigter, deras instängande i röda kammaren, baronens misstankar och hennes egna åtgärder. Hon slöt med att förklara, det vigseln borde försiggå nu genast i närvaro af tvenne de pålitligaste af tjenstefolket, hvarefter man tidigt på morgonen borde skaffa de resande häst och låta dem resa.

301 »Låta dem resa! Ni talar som ni har förstånd till!» utbrast sonen förbittrad. »Ni låts vara slipad ni, och begriper inte att det ligger något sat-tyg under det här. Tror ni att käringen och hennes unge vågat sig hit i vargnästet, utan att ha något bättre att stöda sig på, än den gamle narrens medlidande? Svärta mig i synen, om de det gjort.»konsekvensändrat/normaliserat

302 »Menar du deras dräng?»

303 »Pah, ni pratar! De tänka mycket längre, än ni med er ormskalle. Kommer ni ihåg vigselattesten?»

304 »Hvad, Sebastian, du tror ...?»

305 »Ja hvad annars? Den der vigselattesten, som ni grubblat öfver och som ni sökt till och med i öfverstens säng, utan att nånsin ha funnit den, begriper ni, att endast den har kunnat ge dem kurage att våga sig hit? Lita på det att de ha den.»konsekvensändrat/normaliserat

306 »Men det är inte möjligt. Det vore just en vacker soppa för oss! Hvad skulle vi då ta oss före?»

307 »Och det kan ni ännu fråga! Vill ni gå från hus och knut, från friherreskap och egendom? Har ni lust, hvad? Nå nå, jag frågar bara. Begriper ni nu hvad som bör ske?»

308 »Nej min själ och Gud jag det gör.»konsekvensändrat/normaliserat

309 »Hvad ni låts göra er oskyldig! Likasom ni inte begrepe att här måste någon i hast försvinna.»konsekvensändrat/normaliserat

310 »Du menar att någon skall ... oförmodadt dö?»

311 »Nå ja, vasserra, det är klart som dagen. Ni gör er alltid så helig, och det är likväl ni, som lockat min själ|6| i djefvulens klor. Utan edra förespeglingar hade jag varit en hederlig bonde, som ärligen förtjenat mitt bröd med mina starka armar, i stället för att roffa åt mig gods och guld af en eländig gubbe. Åh, min mor, ni är i botten svartare än jag; mellan oss är bara den skillnaden att ni stinger som en orm och jag biter som en varg, ni ser gudsnådelig ut och jag slår till. Men det må vara, jag har nu engång föresatt mig att äga Rautakylä, och jag vill se hvem som skall ta det ifrån mig. De måste dö.»konsekvensändrat/normaliserat

312 »Hvem af dem skall dö?»

313 »Käringen, det förstås, och flickan med. Den saken åtar jag mig. Ingen har sett dem komma hit. Ingen skall se dem komma härifrån. Begriper ni nu?»

314 »Men betänk, Sebastian, de ha en dräng!»

315 »Så får han göra dem sällskap.»konsekvensändrat/normaliserat

316 »Nej, det duger inte. Vi skulle bli fast för den saken. Då vet jag något bättre. Den gamle derinne ... du förstår. Han har länge krasslat. Han får slag i natt och vi ärfva. Det är mycket säkrare.»konsekvensändrat/normaliserat

317 »Hör på, min mor, jag sade ju er att ni var i botten svartare än jag. Jag vill inte tala derom att er plan är dum; kan käringen attestera sin vigsel med öfversten, så går hela arfvet till dem, man skall ju vara en spån, för att inte begripa det. Men ser ni nu hvad ni vill förleda mig till: till fadermord! Fy tunnor tusan, qvinna, jag är en bof, jag vet det, men i bredd med er är jag en engel! Jag kunde väl skrämma den gamle i jons, men min hand kommer aldrig vid honom.»konsekvensändrat/normaliserat

318 »Men Sebastian ... om du nu inte vore hans son!»

319 »Tig, omenniska! Det är väl möjligt det der, ty hela ert lif är en väfnad af lögner. Men vare hur det vill, jag rör ej vid den gamle, och ni understår er icke heller, ty annars ... ni känner mig! Qvinnfolken derinne expedierar jag.»konsekvensändrat/normaliserat

320 Vi hasta förbi det afskyvärda samtal, som fördes mellan denna i ondska grånade qvinna och hennes i botten långt mindre förhärdade, men råe och af girigheten ända till raseri förblindade son. Qvinnan är förfärligt ihärdig, när hennes åtrå vändt sig åt det onda. I femtio år hade Rautakyläs demon spunnit kring den gamle baronen sitt giftiga spindelnät; nu när hon såg sin lefnads hela diktan och traktan, det friherrliga giftermålet, nära sin fullbordan, nu lade sig mellan henne och hennes mål en främmande makt, men hon behöll likväl sans nog att icke, som sonen, i sitt blinda hat blotställa sig sjelf genom ett mord på de resande; hon föredrog det säkrare, att låta en gubbes matta lefnadslampa slockna, och om hon dervid gaf friherretiteln till spillo, så trodde hon sig åtminstone sauvera de materiela fördelarna, nemligen egendomen.

321 Men vi ha sett att den vilde sonen, som icke skydde att fläcka sina händer med värnlösa qvinnors mord, med afsky förkastade planen att rödja den gamle ur vägen. Det synes som en inkonseqvens, men den förklaras deraf, att ju råare menniskan är, desto mera ledes hon af instinkten. Sebastian, som annars beräknade sin fördel i allt, satte sig af allsingen beräkning, blott af en naturlig afsky, mot den gamles undanrödjande.

322 När han, jemte modren, öppnade baronens dörr, låg denne afdånad vid tröskeln. Sonen kastade på modren en hotande blick. »Olycklig ni, om ni redan vågat ...»konsekvensändrat/normaliserat utbrast Sebastian. »Är han död?»

323 »Vid min salighet, jag har icke gjort honom något! Låt oss lyfta honom på sängen. Åh, han lefver nog, det gamla trollet, han har bara svimmat. Jag vill hålla litet stinkspiritus under näsan på honom.»konsekvensändrat/normaliserat

324 »Vänta ett ögonblick mor! Gå först och hemta hit presten. Han är i min kammare.»konsekvensändrat/normaliserat

325 »Du kan gå sjelf.»konsekvensändrat/normaliserat

326 »konsekvensändrat/normaliseratTack vackert, nej så dum är jag inte. Jag lemnar inte katten ensam med min gamla fågel. När presten väl är här, går jag att uträtta det andra, medan ni och presten fria. Ni får en hygglig brudgum, mor!»

327 »Må göra då ... galgfågel du med dina glosor!»

328 Hushållerskan gick och återkom med presten. Denne, en lång och mager ung man, med ljust hår, blåa ögon och bleka kinder, men ädla och intagande drag, satte sig på sängkanten och undersökte baronens puls. »Han lefver ännu», sade presten.

329 »Ack jo, herr magister»konsekvensändrat/normaliserat, sade hushållerskan smilande, »konsekvensändrat/normaliseratdet är en vanmakt, som stundom påkommer vår goda och nådiga baron, och stundom talar han inte rätt redigt efteråt. Säkert har han icke många stunder att lefva, och det är visst derföre han nu de sednare dagarna varit så enträgen med vigseln ... magistern förstår. Gud skall veta att jag icke fikat efter sådan jordisk ära på mina gamla dar. Kära baron, har jag sagt, låt den saken vara och tänk på sin själ! Men si då säger den stackars goda baron: Lisette, du har varit min trogna vän och vårdarinna i så många herrans år, och jag har handlat illa mot dig för Gud och menniskor; det vill jag försona innan jag dör. Och skulle jag ochså bli svag och förvirrad af min sjukdom, så är det ändå min vilja att vi bli vigda.»konsekvensändrat/normaliserat

330 »Så att han säger det?» genmälte presten och fixerade henne skarpt.

331 »Ja herr magister, det kan tjenstefolket intyga.»konsekvensändrat/normaliserat

332 »Låt då ett par ärliga och trovärdiga personer komma hit. Blir det vigsel, så behöfvas vitnen.»konsekvensändrat/normaliserat

333 »Jag går att hitkalla Eljas och Sussu, vårt pålitligaste folk», sade inspektoren och aflägsnade sig, i det han på modren kastade en betydelsefull blick.

9.original: 10. Mörksens Gerningar.

334 Vi lemnade Lotten vid lönndörren.

335 Natten var ganska kall och ruskig. Yrvädret hade upphört, men de drifvor det hopat lågo manshöga vid planken och gärdsgårdarna, medan andra ställen voro nästan bara. Lönndörren hade ledt ut från gafveln af bygnaden tätt invid trädgårdsplanket, men på gårdssidan derom. Den arma flickan hade en ofantlig drifva att genomvada, eller rättare genomsimma, innan hon kom till gården. Snöhvit som en dufva från topp till tå, arbetade hon sig ändtligen igenom. Med bäfvan lyssnade hon, om icke de rop hon trodde sig ha hört förnyades; sjelf vågade hon icke ropa på Thomas.

336 Från en af de mindre bygnaderna hördes ett oljud, likasom af gräl. Än tystnade det, än begynte det ånyo. Lotten trodde sig igenkänna Thomas på rösten.

337 Om en liten stund öppnades farstugudörren i denna bygnad med brak inifrån, och derifrån störtade tvenne män ut på gården. Påtagligen var den ena förföljd, den andra förföljare. Lotten drog sig bakom hörnet och vågade knappt andas.

338 Den förföljde hade icke hunnit långt, innan den djupa snön försvårade hans steg. Förföljaren upphann honom. Ett brottande uppstod, eller rättare ett slagsmål, ty det var en lek på mer än narri. Förföljaren, en groflemmad karl af ovanlig längd, fattade sin motståndare om lifvet och tycktes vilja med våld återföra honom till stugan. Den förföljde åter, en kort undersätsig, men icke mindre starkt bygd man, syntes endast sträfva att komma lös. Fotfästet var osäkert; båda tumlade öfver hvarandra i snön. Allt mera förbittrad blef striden, men slutligen kom den ene ofvanpå, nedtryckte sin motståndare i snön, gaf honom ett förfärligt slag af knytnäfven i ansigtet och samlade med ett hastigt famntag en hel drifva öfver hans ansigte, hoppade så upp och var fri.

339 »Thomas! Thomas!» hviskade nu Lotten, ty det var den korte som segrat, och hon hade igenkännt honom.

340 Thomas var denna gång hvad han annars aldrig var, nemligen lätt på foten. Sedan han ännu engång kullslagit och i snön nedmyllat sin rasande, men förbryllade fiende, flög han hastigt till sin unga mamsell, vexlade med henne ett par lika hastiga ord, bar henne öfver drifvan, ruskade på sig som en häst, för att afskaka snön, och försvann med Lotten genom den öppnade och strax åter stängda lönndörren.

341 Detta skedde så fort, att när den långe, hvars näsblod färgade drifvorna purpurröda, åter kommit på benen och torkat snön ur ögonen, funnos endast fjäten af hans motståndare. Den långe följde dem, men stadnade förbluffad, ty fjäten upphörde vid väggen.

342 Men var den långe förbluffad, så var Thomas det icke mindre, när han så plötsligen såg sig förflyttad från snödrifvorna in i en varm och präktig sängkammare. Han kunde icke begripa huru han kommit tvärs igenom väggen; han såg sig om: der syntes intet spår till dörr, ty Lotten hade genast åter stängt den med tillhjelp af fjädern. Nu sköt hon jernnageln med den söndrade drakfoten tillbaka i dess förra ställning. Thomas vände sina ögon från väggen till flickan, från flickan till den förgylldaoriginal: förgylda draken, hvilken han såg röras, från draken åter till den stora väggspegeln, der han såg sin egen lurfviga, snöiga och ohyfsade figur göra ett sällsamt afbrott mot rummets prakt. Allt detta förekom honom som ett trolleri, och han tummade förlägen sin hundskinnsmössa, makande sig än hit, än dit, som hade han stått på glöd, ty han märkte att snön dröp som vatten från hans kläder och att stora våta spår på golfvet visade märken efter hans becksömsstöflar.

343 »Der är en matta och en stol»konsekvensändrat/normaliserat, pekade Lotten. »konsekvensändrat/normaliseratSätt dig och berätta hvarföre du slogs med den långe.»konsekvensändrat/normaliserat

344 »Tackar som bjuder ... jag är som en våt hund. Det var så, ser mamsell, att när jag fått släden i lidret|3| och gamla Musti litet ur vägen – voj voj, mamsell, han är stendöd, stackars kräk! – så gick jag in i drängstugan att värma mig. Der hade folket för det mesta lagt sig på bänkarna, och ingen brydde sig stort om mig. Men om en stund kommer en lång drasut, som sade sig heta Eljas, och drog en flaska bränvin ur bröstfickan. Nu ska vi dricka kylmästä tulltuspråk: finska, sa’ han. Må gå, sa’ jag, och så drucko vi. Men på den klunken följde åter en, och så åter en, och Eljas skröt om huru gården hade 100 tunnors utsäde och huru inspektoren lofvat honom att träda i sitt ställe, när inspektoren skulle bli herre på täppan. Karlen såg under musk, när han berättade det der, och jag märkte att han hade en annan flaska i andra fickan och att han ville supa mig plakat. Men när jag tagit tredje klunken, sa’ jag stopp, nu kan det vara nog, nu lägger jag mig. Du skall så f–n heller, sa’ Eljas och ville att jag skulle tömma hans andra flaska ochså. Derom så råkade vi i gräl, och som jag misstänkte att han ville stjäla hvad vi hade i slädan, så ämnade jag mig ut att se åt huru det hängde ihop med liderdörren. Den bofven ville nu qvarhålla mig med våld, men jag är icke släpphändt af mig, jag kastade honom ur vägen och sprang ut; han följde, och hur det sedan gick, det såg mamsell. Jag tänker han fick sig en god minnesbeta. Och hvad han lärer blifvit storögd, när mamsell blåste ett hål i väggen och jag kröp in med!»

345 Det var det längsta tal som Thomas hållit i all sin tid. Men så var han ock ovanligt upprymd af sin lyckade bedrift.

346 »Jo jo»konsekvensändrat/normaliserat, skrattade Lotten, som nu kände sig mycket tryggare; »konsekvensändrat/normaliseratjag kan allt trolla en smula, som du ser. Det kommer sig deraf att slägten Ringius är hemma från Österbotten. Nu skall jag säga dig en sak, Thomas: det är inte släden man vill stjäla, det är våra lif.»konsekvensändrat/normaliserat

347 »Nå så Gud nåde den som vågar ...»konsekvensändrat/normaliserat

348 »Tyst, tala sakta, mycket sakta, ifall någon skulle lyssna vid dörrarna. Nu fruktar jag ingenting, när du är här. Vi båda skola vaka här tills det blir dager, och som du icke lär ha smakat en bit i qväll, så sätt dig här vid bordet och ät.»konsekvensändrat/normaliserat

349 Efter något krus satte sig Thomas till bords. Hvad som uppmuntrade honom, var att anrättningen alldeles icke var så präktig som rummet. Hushållerskan hade nemligen icke desto bättre upprätthållit husets aristokratiska värdighet, än att hon framsatt, jemte smör och bröd, rullsylta, helkokta potäter och ölost. Det var allt ganska godt, men icke särdeles friherrligt.

350 Medan Thomas souperar, begagna vid tillfället och titta ett ögonblick ut på trappan. Der se vi inspektoren och Eljas sakta samtala. »Och du lät honom rymma, dittoriginal: dit nöt!» utbrast den förre med låg, men harmsen röst.

351 »Hvad skulle jag göra?»konsekvensändrat/normaliserat svarade Eljas förlägen. »konsekvensändrat/normaliseratHan var den förste karl, som slagit mig i backen; jag tror det var djefvulen sjelf, men nog gjorde han en käringkrok för det. Derpå fick jag ett rapp, så att hörsel och syn förgingo, och när jag åter kom på fötterna, var karlen sin kos. Inspektorn må tro det eller icke, men han hade farit bums in genom väggen med hufvudet förut; jag såg det på spåren.»konsekvensändrat/normaliserat

352 »Hör på, Eljas, du är en slipad karl eljest, men bränvinet gör dig galen. Gå sök opp din supkamrat, han måste ha gömt sig bakom knuten, ty in har han ej kommit. Börja gräl med honom på nytt och tysta hans mun för evigt. Hundra rubel, om det går som jag sagt, men fort skall det ske. Derpå inställer du dig i min mors kammare och väntar på vidare ordres.»konsekvensändrat/normaliserat

353 »Godt, det skall ske. Jag ställer mig här vid knuten i bakhåll och slår till.»konsekvensändrat/normaliserat

354 Nu framtog Sebastian en nyckel och uppläste helt sakta dörren till stora salen. Under armen bar han en temligen stor kudde, i handen en blindlykta. »Det är säkrast att jag går in den här vägen»konsekvensändrat/normaliserat, mumlade han för sig sjelf; »konsekvensändrat/normaliseratde kunna ha dragit stolar och annat framför den andra ingången, men härifrån vänta de ingen ...konsekvensändrat/normaliserat Det är ändå det bästa med kudden. Först flickan, så käringen. Men hvad är säkrare: att strax låta Eljas bära dem ned till vaken på sjön, eller att låta dem ha dött af os? Det få vi allt se, det är långt ännu till i morgon ... Fördöme mig, tror jag icke gamla Drakenhjelmarne i sina ramar på väggen hånle åt mig! Skulle jag verkligen icke vara af deras blod? Det qvittar mig lika, men ett lofvar jag er, go’ herrar på väggen der, och det är, att så snart jag blir herre på Rautakylä, som väl kan hända i morgon dag, så låter jag hänga er allesamman i stallet, och generalen der i sin forntida rustning skall få den äran att bli kråkskrämma i mitt ärtland. Men nu till verket! ...konsekvensändrat/normaliserat Ts! ... de sofva ...»

10.original: 11. En upptäckt och en ingifvelse.

355 Lotten och Thomas vakade i sängkammaren.

356 Men Lotten hade i sina resbestyr sofvit ganska litet natten förut, och dagens mödor bidrogo att tynga hennes ögonlock. Hon kände att de tid efter annan föllo tillhopa. För att hålla sig vaken, begynte hon åter bladdra i den gamla brefsamling hon funnit i lönnskåpet.

357 »Ack ... hvad är det?» utropad hon plötsligt och skiftade färg. Hon hade bland brefven funnit ett hopviket halfark af groft och grått svenskt conceptpapper. Ena ljuset hade begynt drypa, och då glasmanchetter saknades, ville Lotten med konstvan hand förfärdiga en sådan af papper. Detta blad syntes henne styfvare, och hon utvecklade det i afsigt att sönderrifva det, då hon studsade tillbaka vid det enda ord, som utgjorde bladets rubrik.

358 Detta enda ord var Vigselattest.

359 Papperet innehöll följande rader med stor, läslig och vacker styl; underskrifterna egenhändiga.

360 konsekvensändrat/normaliseratVigselattest. År efter Christi börd 1788 den 20 Februari klockan 11 om aftonen inställde sig undertecknad, på kallelse, hos Öfversten för ** läns regemente och Riddaren Välborne Herr Gustaf Eberhard Drakenhjelm, der vid samma tillfälle närvarande voro Fröken Välborna och Ädla Jungfru Ebba Charlotta Lovisa Reutercrona, Corporalen vid bemälde regemente Manhaftige och Ärlige Isaak Stolt samt Tjensteflickan Välbetrodda Elisabeth Hallström. Herr Öfversten och Riddaren förklarade härvid sin och bemälde Fröken Reutercronas fria vilja och önskan vara att nu genast varda efter Guds bud och Christelig ordning till äkta makar lagligen sammanvigda; hvilket bemälde Fröken, på tillfrågan, otvunget bejakade. Herr Öfversten och Riddaren företedde jemväl en af Pastor locispråk: latin i Danneryds församling utfärdad attest öfver nästföregående söndag i samma församlings kyrka alla tre gånger försiggången vederbörlig lysning för bemälde brudepar; dock har brudens fader och giftoman, Öfverjägmästaren Välborne Herr Carl Julian Reutercrona, i anseende till frånvaro och tidens korthet, ej hunnit om sitt samtycke tillfrågas, hvilket att göra, såväl berörde Herr Öfverste som hans trolofvade sig på hedersord förbundit med det första. I betraktande häraf och med den rättighet Giftermålsbalkens VII Capitel §. 2. medgifver, »när uppbrott sker emot fienden eller mannen för annat Riksens ärende utskickad varder»,konsekvensändrat/normaliserat har undertecknad, i jemväl nedanskrifne ojäfvige, välfrejdade och till Herrans nattvard admitterade vitnens närvaro, detta brudepar, Öfversten Gustaf Eberhard Drakenhjelm och Fröken Ebba Charlotta Lovisa Reutercrona, enligt kyrkohandboken till äkta makar sammanvigt och deras förbund i den Treenige Gudens namn stadfästat. Hvilket allt därmed intygas på ed och samvete, så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ. Stockholm den 20 februari 1788.

361 Lars Anton Levonius
Regements pastor.
(Sigill)

362 Ofvanförmälde vigselakt bevitna

363 Isaak Stolt.
(bomärke)

364 Elisabeth Hallström.konsekvensändrat/normaliserat

365 Ganska olika känslor – nyfikenhet, häpnad, förundran, sorg, glädje – rörde sig i Lottens själ vid läsningen af detta så länge förgäfves sökta, så länge som förloradt ansedda dokument, på hvars betviflade tillvaro icke blott Rautakyläs ägande berodde, utan hvad som var mera: hennes mormors heder och hennes mors lagliga börd. Hon förlorade sig i gissningar, hvarföre hennes morfar icke genast betryggat sin makas rättigheter genom att hos laglig auktoritet deponera vigselattesten. Hon forskade vidare bland papperen och fann slutligen följande concept af öfverstens hand till ett bref, som likväl troligen aldrig blifvit afskickadt.

366 konsekvensändrat/normaliseratCher Fréderic!språk: franska Kriget har utbrutit, tjensten kallar mig och jag har blott få ögonblick att tänka på mina egna affärer. Väl har jag ett hopp att detta olagliga krig skall slutas förrän man tror och på ett sätt som dess upphofsman icke anar; men, bäste vän, framtiden är oviss och det står i försynens hand om vi mera återse hvarandra. Mottag derföre, cher Frédericspråk: franska, ett förtroende, hvilket för verlden är en hemlighet, och lofva mig att, i händelse jag oförmodadt skulle falla hädan, uppfylla den sista bön, hvarom jag anlitar din bepröfvade vänskap.konsekvensändrat/normaliserat

367 konsekvensändrat/normaliseratMin vän, jag är gift! Vid hofvet i Stockholm lärde jag känna en förtjusande flicka, icke blott skön som en idyll af Creutz, utan hvad som är bättre, ädel, ren och oförderfvad midt i det lättsinne, hvaraf hon är omgifven. Min kärlek blef af henne besvarad; men olyckligtvis hade jag en förhatlig rival, gynnad både af min älskades far och af kungen, som hatar mig likasom alla försvarare af friheten och adelns privilegier. För att aflägsna mig, gaf man mig ordres att om fyra dagar afresa till Finland. Döm om min ställning, cher amispråk: franska, när jag erfor, att min egen bror Magnus, en af den kungliga storhetens smidigaste tillbedjare, uppgjorde en afskyvärd plan att par surprisespråk: franska tilltrotsa sig min Ebbas hand! På mina enträgna böner åtog sig en tillgifven vän, kyrkoherden i Danneryd Segerholm, att med risk af sin kappa, en ruskig söndag, när under ett rasande yrväder kyrkan endast besöktes af några få enfaldiga bönder, lysa alla tre gångerna för mig och Ebba Reutercrona samt deröfver gifva mig intyg. Stödande sig på detta, åtog sig min lika tillgifne regementspastor Levonius att aftonen före min afresa sammanviga mig med min älskade, hvilken jag enleverade från en maskrad på Haga. Vår sällhet var lika stor, som den var kort. Morgonen derpå afreste jag och qvarlemnade min maka som hoffröken, i hopp att om få månader kunna återvända, för att utverka hennes fars samtycke och offentligen erkänna vår förbindelse. Detta hopp är tillintetgjordt; vårt äktenskap är okändt, ty vigselattesten har jag af dubbel égardspråk: franska för Segerholm och Levonius ej velat lemna i annans hand. Men skulle mig hända alla dödligas lott, innan jag återser min maka, så ber jag dig, cher Frédericspråk: franska, att här på mitt Rautakylä ur ett lönnskåp, hvars fjäder du finner, om du i min sängkammare skjuter den förgyllda drakens högra bakfot till höger, uttaga vigselattesten och dermed insätta min Ebba i hennes lagliga rättigheter. Säg henne att endast döden kunnat rycka mig från hennes ömma kärlek, och var viss att du för denna sista tjenst skall välsignas af din

368 oföränderlige vän
Gustaf Drakenhjelm.konsekvensändrat/normaliserat

369 Rautakylä den 18 Maj 1788.

370 Lotten hade icke tid att anställa några reflexioner öfver detta bref. Hennes fina öra hörde att en dörr till salen utanföre sakta öppnades och att steg närmade sig|3| dörren till sängkammaren. Af en hastig ingifvelse befalte hon Thomas att huka sig ned bakom den stora sängen och icke visa sig, ehvad som än hände, innan hon kallade honom. Derpå undansköt hon drakfoten och blottade lönndörren, för att i värsta fall hafva en utväg till flykt. Sedan detta var gjordt, satte hon sig med klappande hjerta åter vid bordet, men så, att hon icke genast kunde ses ifrån dörren till salen.

371 De båda ljusen brunno mörkt med långa vekar.

372 Regeln sköts undan, dörren öppnades.

373 Sebastian – ty det var han – studsade ett ögonblick, när han såg ljus i kammaren. Men då allt var tyst och skenet ganska dunkelt, tog han för afgjordt, att de resande somnat från ljusen. Han steg derföre in.

374 Hunnen midt på golfvet, varseblef han Lotten.

375 Han stadnade bestört. Han kunde icke vända sin blick från denna värnlösa flicka, som han ville mörda och hvars stora, blåa, uttrycksfulla ögon nu betraktade honom med en fasthet, ett lugn, en klarhet, som på honom öfvade en magisk kraft. Kudden, hans mordvapen, sjönk ur hans hand, en hög rodnad steg på hans kinder och han begynte framstamma ett slags ursäkt.

376 Oskuldens blick ... svaghetens styrka, som är qvinnans värn och med hvilken hon tämjer ormar och fjettrar lejon, – det var du som förlamade den vilde mördarens arm och kom honom, första gången i hans lif, att rodna!

377 Lotten sade – och hennes röst, i början lindrigt oklar, återfick snart sin naturliga vackra klang: »var god och sitt, herr inspektor! Jag vet hvad ni vill. Ni har säkert fått veta att man här i huset uppgjort mot oss en nedrig komplott, och ni vill beskydda oss. Tack, herr inspektor, tack! Ni är säkert en redlig man, ni skulle aldrig tillåta att man kränkte gästfriheten så djupt, att man ville tillfoga tvenne värnlösa fruntimmer något ondt, medan de sofva. Men vi äro ganska lugna. Se på min mormor! Sofver hon icke der så lugnt, som någonsin under eget tak? Och jag? Se på mig, om jag darrar eller bleknar! Nej, och det är derföre att vi ha ett rent samvete och stå under Guds beskydd.»

378 Vi ha sett af det föregående, att Sebastian, ehuru ända till raseri förblindad af sitt begär att spela herre på Rautakylä, väl var en rå, men icke förhärdad karakter. Hans bättre känslor, från barndomen nedtystade af en i ondska grånad mor, drogo stundom ett streck i dennas beräkningar, och de gjorde det äfven nu. Denna vackra, modiga flickas ord och anblick återgåfvo med ens det länge förqväfda goda i hans själ dess makt. Han kände sig på engång stolt och förödmjukad af hennes förtroende; ett sådant mod, en sådan himmelsk förtröstan hade han aldrig sett, aldrig anat. Han böjde sig för denna oskuldens makt; han – nyss en mördare – stod tillintetgjord inför sitt offer.

379 Och för detta hade Lotten att tacka sin fina qvinliga takt, man kunde säga en ingifvelse. Hon hade kunnat ställa Thomas till sitt försvar, men hvad hade följden blifvit? Hon skulle ha vädjat till den råa styrkan; trots och hat skulle ha kallat alla demoner i Sebastians själ till lif, det hade blifvit en strid på lif och död, men försoning – ingen.

380 Nu deremot föll han till hennes fötter och sade: »Ni är en Guds engel, mamsell, och jag – jag är en usling! Jag har varit med om er död, men vid Gud, den som kröker ett hår på ert hufvud, han skall hädanefter få med mig att göra! Förlåt mig, mamsell, förlåt mig! Ser ni, jag är en skurk från barndomen, född och uppfödd i ondska och egennytta, men när ni talar så der till mig, då känner jag, att också jag kunde vara en bättre menniska, om icke ... Kan ni förlåta mig?»

381 I detta ögonblick var Lotten vacker. Det gifves en själens adel, som stundom går i arf inom vissa familjer och förutom hvilken namnets adel är mindre än intet; man kunde säga att Lotten, sådan hon stod der med sin lugna, värdiga hållning, hade något i vacker mening aristokratiskt, något som påminte om att hon var den sista legitima afkomlingen på mödernet af en ädel familj. Den råe brottslingen vid hennes fötter kände detta, likasom af instinkt, och hans hufvud böjde sig än djupare, när han sade: »konsekvensändrat/normaliseratkan ni förlåta mig?»konsekvensändrat/normaliserat

382 »Stig upp»,original: upp» sade den unga flickan ganska mildt. »Gud allena dömer afsigten, och mig har ni intet ondt gjort. Vet ni hvilka vi äro?»

383 »Jag vet det, mamsell!» svarade Sebastian, i det han långsamt uppreste sig.

384 »Nåväl, då behöfver jag icke säga er, att der i denna säng sofver Öfverstinnan Drakenhjelm, som efter all mensklig lag borde vara ägarinna till detta gods. Men tro icke att vi hitkommit, för att göra anspråk på något arf. Nej, herr inspektor, min mormor och jag ha nog af vår tarfliga utkomst; vi begära intet af gamla baron, icke engång rättvisa. Slumpen har förtoriginal: för oss hit; ni bör veta att min mormor är blind. Slumpen lät oss i ett lönnskåp, hvilket ni ser blottadt der vid tapetdörren, upptäcka ett dokument, som bevisar min mormors lagliga äktenskap, ... se här!»

385 Sebastian genomögnade vigselattesten. »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratdet är som mitt samvete alltid sagt; gamla frun der är den rätta. Ack mamsell, vi äro ganska brottsliga, jag och min mor! Jag bör inte dölja för er, att gamla baron redan länge ångrat sin hårdhet mot öfverstinnan och säkert längesedan skulle ha godtgjort sin orättvisa, helst han sjelf var barnlös ... jag menar utan lagliga barn ... om icke min mor så ständigt för honom bedyrat, att presten, som vigde öfversten och fröken tillsammans, var bara en förklädd dragon ...»

386 »Hvilken nedrighet af den som bäst bordt veta rätta förhållandet!»

387 »Ni har rätt, mamsell! Ni har rätt, om hon också tusende gånger vore min mor. Min mor! Ack, mamsell, om ni visste hvad det vill säga att ha en mor, som man måste hata och förakta! Hon är den som från början vändt baronens sinne från er mormor och alltsedan omspunnit honom med sina olycksfulla lögner. Men hon skall icke lyckas. Jag, hennes egen son, jag skall göra hennes anslag om intet. Mamsell, ni skall ha er egendom åter, ni som haft mod att säga till mig, när jag kom för att mörda er: ni är en redlig man!»

388 Och den vilde råe mannen gret.

389 Men plötsligt spratt han till. »Och jag som glömt att Eljas kanhända i denna stund på min befallning begår ett mord! Den der dörren, sade ni ... ah! Farväl för en kort stund, mamsell! Var lugn, jag tillåter intet hår att röras på ert hufvud. Ni har trott mig om godt, när jag stämplade mot ert lif; jag vill bli er goda tanke värdig!»

390 Och med ängslig ifver skyndade Sebastian till lönndörren, öppnade den och försvann, utan att varseblifva Thomas som i detsamma steg fram ur sitt gömställe.

391 Men knapt hade hanoriginal: kan kommit ut, innan både Lotten och Thomas hörde ett dåft slag, ett qväfdt rop och ett hånskratt derute i drifvorna.

11.original: 12. En döende Gubbe.

392 Åter förflytta vi oss till gamla baron.

393 Presten och hushållerskan stå vid hans säng. Den ytterliga, dödlika afmattning, som följt efter qvällens själsskakningar, har efter hand gifvit vika för starka nerfretande medel. Bröstet häfves, ögonen öppnas, men sjunka snart åter tillhopa.

394 Detta varade en stund, och hushållerskan, som redan började kasta oroliga blickar åt dörren, begagnade tillfället att än vidare bearbeta den unge presten för sina planer. Denne, som tycktes fästa sig vid den i rummet rådande|3| kontrasten mellan trasor och lyx, afbröt henne tvärt med en fråga, hvaraf det kom sig, att baronen, som fordom varit en så fin hofman, nu trifdes i en så föga elegant, att icke säga föga renlig omgifning.

395 »Ack, herr magister, jag har just sagt detsamma!»konsekvensändrat/normaliserat genmälte hushållerskan. »konsekvensändrat/normaliseratKära baron, har jag sagt, låt mig nu engång städa här i rummet och laga snyggt åt baron; och hvarföre skall baron gå i den trasiga schlafrocken? Bry dig inte om det, Lisette, säger han; jag vill ingenting ha att skaffa med dina damborstar och dessutom är jag halfblind. Jo det kan magistern tänka, annorlunda såg baron ut förr i verlden vid kungens hof.»

396 »Tyst! ... han vaknar!»

397 Gamla baron hade satt sig upprätt i sängen och hans ögon glänste af febereld. »Kungens hof!» upprepade han, likasom eftersinnande. »Ah! jag hade så när glömt att det är bal i dag hos drottningen. Lisette ... hämta min gala frack! Men akta dig om knapparna äro det minsta mulna! Intet damkorn på kragen, förstår du! Har du sett åt om han är der?»

398 »Söta bästa baron, hvem menar baron?»

399 »Kammarherrenyckeln. Fäst honom väl fast, ty ser du, ma chèrespråk: franska, hans konglig höghet intrigerar, Reuterholm intrigerar, min bror intrigerar, hela verlden intrigerar mot mig! Åh, var inte rädd för det, lilla toka! Jag har hviskat kungen i örat att finska adeln inte är att lita på, isynnerhet en viss öfverste. Jag sitter så säkert i sadeln som en lindansare. Tout à fait, je vous assure.språk: franska Jag skall dansa i afton med fröken Reutercrona, det blir en gala-menuet. Diable, qu’elle est charmante!språk: franska Har du sett de ögonen? Vackrare än Höpkens. Och munnen sen ... ett körsbär, ma foispråk: franska, den skulle anstå en La Valliere. Man påstår att Kellgren gifvit henne priset framför sina tre gracer. Han har skrifvit ett ode till henne, som börjas så här:

En dag från sin Olymp till jorden Jofur sände

Mercur ...konsekvensändrat/normaliserat

401 »Men söta bästa baron! Känner baron inte igen sin trogna Lisette? Inte vill någon ge merkyr åt baron ... Nej, han hör mig inte, han yrar!»

402 »Hvad är det för en uggla som skriker i mitt öra? Sacre nomspråk: franska, jag är ingen brodermördare! Det är han som stulit ifrån mig min lilla crona. Haha, jag kallar henne min krona! Om kungen hörde det, skulle han bli jalouxspråk: franska. Här är så varmt. Solen bränner, kaskaderna sorla, herdinnorna hvila i gräset. Så charmantspråk: franska att räfsa hö i pariserhandskar! Ha, min fröken, hvad är priset på er dygd? Skyll ni på presten, jag känner rätt väl min brors dragoner! Dygd, det se vi i komedier. Låt oss dansa! Musik! Musik! Vi flyga som Zephyr mellan ekarna på Drottningholm och mot stranden brusar ett haf af champagne. Kungen vill ha glacespråk: franska! Glacespråk: franska och champagne! Apropos, har ni hört hvad fru Schröderheim sade åt kungen, när hon höll slidan och han värjan?»

403 »Ack jemmer, herr magister, att jag skall upplefva en sådan olycka! Baron har blifvit tokig!»

404 »Baron måste ha lefvat mycket lättsinnigt i sin ungdom, och det kommer för honom i hans yrsel. Febern förtär honom; ni hade längesedan bordt efterskicka en läkare.»

405 »Tror magistern? Men vi ha fem mil till Tammerfors.»

406 »Det får inte hjelpa. Skicka genast ett ilbud dit, låt beskrifva sjukdomen och begär medikamenter. Den sjuke tycks nu vara något lugnare. Om vi kunde ge honom något läskande.»

407 »Jag skall hämta hallonsaft i vatten, och derpå skickar jag exprès till staden.»

408 »Godt, låt det gå fort. Ni begriper väl att man inte nu kan tänka på någon vigsel?»

409 »Åh nej kors, hur skulle det falla mig in?»

410 Hushållerskan lemnade presten hos den sjuke och gick. I yttre rummet möttes hon af Eljas; han var blek och förstörd, men öfver hans läppar spelade ett triumferande hånlöje.

411 »Hvad står på? Så du ser ut! Hvad har du på händerna, efter du gömmer dem under jackan? ...konsekvensändrat/normaliserat Blod!»

412 »Tyst med den saken, den angår bara mig och inspektoren! Ni känner den der Thomas ... drängen. Inspektoren ställde mig att lura på honom vid knuten der, och med den här plankspolen, ser ni ... dunk! och som han kom ut genom väggen, så låg han baklänges i drifvan, så att han icke rörde en fena efter den betan.»

413 »Präktigt, präktigt! Du är en rask gosse, Eljas! Kom hit skall du få ett glas rhum.»

414 »Tackar som bjuder ... det kan allt behöfvas, ty ... ja besitta, har jag inte litet rödt på händerna. Det är visst bara lingonsaft. Men hörpå, hvad var det jag skulle säga? Jo, hvar är inspektoren?»

415 »Han är i röda kammaren och gör brasa åt de resande. Bara de inte dö af os i natt.»

416 »Os! ... så förbannadtoriginal: förbannade fint! Men vet ni hvad, när jag gick genom farstun, stod dörren till salen på glänt, och i salen stod ett främmande fruntimmer och lyfte på porträtterna!»

417 »Nej ... det är inte möjligt! Hvar är Sebastian?»

418 »Hvad tunnor tusan, jag trodde ni visste det.»

419 »Såg du inte honom ... Sebastian ... säg!»

420 »Jag har ju sagt att jag såg bara qvinfolket.»

421 »Det måste vara något under det här. Gå i farstun och passa på de resande. Eller ... ännu bättre ... gå in med friskt mod och hjelp Sebastian att göra af med det skräpet. Hundra rubel, om du gör som jag sagt.»

422 »Qvittar mig lika, en mer eller mindre!» mumlade Eljas och gick.

423 Hushållerskan eftersinnade. »Huru? ... det här har jag åter Sebastians blödighet att tacka för. Men den gamle token derinne skall dö, han kunde annars hitta på att bli redig igen. Har jag inte opium qvar i flaskan? Jo, bra. Den här dosen i hallonsaften, och han skall sofva till domedag.»

424 Von Dahlen blef ensam hos den sjuke, som låg i brinnande feber, utan att märka hvad som föregick omkring honom. Dennes tillstånd föreföll den unge presten så betänkligt, att han beslöt efterskicka oblatasken och kalken, för att kunna gifva den gamle sakramenterna. Ty föga troligt var, att han skulle upplefva läkarens ankomst. Von Dahlen gick derföre ut, för att bedja hushållerskan skicka ett annat bud till prestgården på samma gång som till staden.

425 Han kom just i rättan tid, för att varseblifva, huru hushållerskan hällde från en liten flaska en brun vätska i den spilkum, hvari hon tillblandat vattnet och hallonsaften. Den gamla smilande qvinnan hade från första stund förefallit honom misstänkt; anande oråd, drog han sig hastigt tillbaka, utan att blifva bemärkt.

426 Strax derpå inträdde hushållerskan med spilkumen. »Det här skall smaka min stackars baron bra», yttrade hon med en mycket öm ton, i det hon närmade spilkumen till den sjukes läppar. »Den kära gamla herren tycker så ofantligt om hallonsaft. Han skall dricka ut alltsammans, det skall läska honom obegripligt.»

427 »Var så god och räck mig spilkumen. Jag vill smaka om det kanhända är för mycket syrligt.»

428 »Det behöfs inte; jag är van att blanda sådant här.»

429 »Vänta ett ögonblick!» – Den unge mannen ryckte med en häftig rörelse spilkumen åt sig, fuktade sina läppar med innehållet, trädde hushållerskan tätt under ögonen och sade plötsligt och strängt: »Qvinna, du har blandat gift i din husbondes dryck!»

430 Hushållerskan hajade tillbaka, bleknade litet, men återvann genast fattningen. »Om det skall vara ett narri af magistern»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratså är det bra sårande för mig, som i så många herrans år vårdat gamla baron som min ögonsten. Jag får säga att det är mycket obeskedligt af magistern att yttra någonting så fasligt.»

431 »Om jag gjort er orätt, så skall jag ge er all möjlig upprättelse. Det är ju den lättaste sak i verlden att bevisa er oskuld. Drick ut den här blandningen!»

432 »Men den är för en sjuk, inte för en frisk!»

433 »Hallonsaft och vatten skadar ingen menniska.»

434 »Det är dentillagt av utgivaren enda hallonsaft jag har qvar ...»

435 »Drick, qvinna, eller, vid himmlen, jag skall låta undersöka er blandning, och ve er, om der finnes något annat, än hvad ni uppgifvit!»

436 »Nå efter magistern nödvändigt så vill ... Kors jemmer, skulle jag inte veta att det är den oskadligaste dryck i verlden! ... Aj, se så!»

437 Den listiga qvinnan hade fällt spilkumen i golfvet, och dess innehåll rann öfver mattan.

438 »Min sköna spilkum och min rara hallonsaft!»

439 »Orm!» utbrast von Dahlen förbittrad. Men i samma ögonblick vändes hans uppmärksamhet åt ett annat håll.

12.original: 13. Nemesis.

440 Lotten hade gått ut genom den af Sebastian öppnade dörren till salen. Skenet från hennes ljus föll öfver de gamla familjeporträtterna. Bistra och allvarsama blickade de ned från sina gyllne ramar på henne, deras afkomling, likasom förtörnade öfver den mesallians, hvarigenom hon kommit att bära det ofrälse namnet Ringius. Tankfull gick hon från den ena till den andra och stadnade sist vid tvenne porträtter på väggen emot baronens rum. Båda voro unga, båda af ett högburet aristokratiskt utseende; båda i hofdrägt med pudrad peruk, hårpung, fina hvita krås och manchetter af dyrbara spetsar; den ena militär, den andra civil. Krigarens drag voro regelbundna, stolta, man kunde säga högdragna, likasom sväfvade på hans läppar ett åberopande af adelns privilegier; hofmannens voro mindre reguliera, men mera intagande, satiriskt leende, likasom berättade han en fransysk anekdot, medan den något frivola blicken och en viss slapphet i munnens vinklar tydde på förfinad sinnlighet och ett lättsinne, så vanligt i de högre kretsarna på hans tid.

441 Lotten betraktade båda porträtterna med ungdomens lifliga nyfikenhet, ty hon tviflade icke, att ju krigaren var hennes olyckliga morfar, hofmannen deremot samme man, som nu vissnad och förfallen dvaldes i detta hus, en skugga af sig sjelf. Hon tänkte på bådas öden, på ovaraktigheten af mensklig lycka och glans, och hennes ögon fylldes af tårar.

442 Men snart fängslades hennes öra af några ord, uttalade i rummet bredvid. Ljudet var svagt, hon kunde föga urskilja hvad som sades, men hon trodde sig igenkänna en röst, hvars blotta minne öfverdrog hennes kind med purpur. Skulle det vara han? sade hon till sig sjelf. Nej, det är inte möjligt!

443 Möjligt eller icke, alltnog hennes nyfikenhet blef så stark, att hon – lydande den oöfverlagda känsla, som så ofta bestämmer en liflig qvinnas handlingar, – lade handen på låset af dörren till baronens rum.

444 Läsaren torde påminna sig, att denna dörr, annars alltid reglad, hade blifvit lemnad öppen af gamla baron under hans exkursion efter hallonsyltet. Det behöfdes icke mer än Lottens lätta tryckning, och dörren sprang opp.

445 Det var detta som afledde von Dahlens uppmärksamhet.

446 Men i samma ögonblick Lotten så oförmodadt inträdde i gamla barons kammare, öppnades dörren från farstun till salen och Eljas smög in. Sedan han öfvertygat sig att ingen var i salen och att intet buller hördes, afdrog han stöflarna, öppnade helt varligt dörren till röda kammaren och tassade in i strumpfötterna.

447 Thomas satt ungefär der Lotten suttit när Sebastian först kom in och ännu dertill i skuggan af den framskjutnaoriginal: framskjut,na sängen. Han varseblefs derföre icke genast af Eljas som endast såg den i sängen sofvande gamla frun.

448 Thomas hade varit högst uttröttad både af ett par mils vandring i drifvorna på isen och af striden med Eljas. Det var derföre ursäktligt, om också ej försigtigt, att han gifvit vika för en oemotståndlig tyngd öfver ögonen och somnat der han satt i den mjuka karmstolen. Man hade kunnat afskjuta ett pistolskott vid hans öra, och han skulle väl knappast ha vaknat deraf. Långt mindre hörde han Eljas inträdande.

449 Denne stadnade midt på golfvet, oviss hvad han borde göra, när inspektoren icke syntes till. Men troligen lekte de utlofvade hundra rublarna i hans håg, och retad var hans blodtörst nyss förut. Han nalkades sängen och framdrog ur bältet en kort knif.

450 Hans offer och hennes beskyddare såfvo båda.

451 Endast ett underverk kunde rädda den gamla.

452 Och detta under inträffade.

453 Den sofvande Thomas hade med hela sin tyngd lutat sig mot ena sidostödet af länstolen, der han satt. Vare sig nu att han gjorde en rörelse i sömnen eller att hans blotta tyngd var mer än den bräckliga halfmurkna stolen kunde bära, alltnog stödet brast och Thomas störtade med brak i golfvet. Af detta buller vaknade den gamla förskräckt. »Lotten! Thomas!» ropade hon af fruktans naturliga instinkt.

454 Det är möjligt att Thomas, om allt varit tyst, hade förblifvit liggande der han låg. Nu deremot hörde han sin matmors röst, steg upp och gnuggade sig i ögonen.

455 Eljas stadnade handfallen vid den oväntade anblicken af den man han trodde sig ha lemnat död i drifvan. Men knappt blef Thomas honom varse, innan han kastade sigoriginal: kastasig öfver honom med raseri, fällde honom med ett förfärligt slag sanslös till golfvet, fattade honom om lifvet, bar honom ut och kastade honom hufvudstupa utför den höga trappan i drifvorna.

456 Efter denna raska expedition återvände Thomas, för att lugna den gamla frun, som emellertid uppstigit och under en pinsam oro klädt sig. Bådas bekymmer öfver Lottens försvinnande förenade sig med nattens hemska uppträden att låta dem ana det värsta. Den gamla påyrkade att man genast måtte uppsöka flickan, och Thomas, hvars tillgifvenhet var lika bergfast som trumpen, tog sin matmor i handen och begaf sig med henne ut på upptäckter.

457 Komna ut i salen, vägleddes de af rösterna till baronens rum och trädde utan betänkande in.

458 Här funno de Lotten oskadad och trygg i samtal med von Dahlen. För båda hade detta möte varit oväntadt, men ljuft, och det var en vacker, nästan högtidlig syn, att se detta unga par med vårens och kärlekens rosor på sina kinder, sittande vid den vissnade och döende gubbens bädd.

459 Men denna tafla hade äfven sin starka skugga. Hushållerskan hade ej kunnat dölja sin förvåning och sitt raseri vid Lottens inträde; hon ville aflägsna sig, men von Dahlen, fruktande nya stämplingar, hade med manlig fasthet förbjudit henne att lemna rummet. Vid anblicken af Thomas och gamla öfverstinnan fattades den elaka qvinnan af förfäran. En ny tanke, en förskräcklig aning syntes ha bemäktigat sig hennes själ, och ur ståndoriginal: urstånd att hejda sig, rusade hon mot Thomas, fattade honom i tröjan och utropade: »röfvare! mördare! hvad har du gjort af min Sebastian?»

460 »Nå nå»konsekvensändrat/normaliserat, sade Thomas, lättare retad nu än annars; »konsekvensändrat/normaliseratsläpp vackert min tröja!»

461 »Sebastian? Hvar har du min Sebastian?»

462 »Hvad d–n angår mig er Sebastian? Menar ni er andra hyggliga pojke Eljas, så ligger han med blodig näsa nedanför stora trappan. Sök honom der!»

463 »Om ni menar inspektoren»konsekvensändrat/normaliserat, inföll Lotten, »konsekvensändrat/normaliseratså gick han ut från röda kammaren för en timma sedan. Jag påminner mig nu att jag hörde likasom ett nödrop strax derefter.»

464 »Ha! ... Eljas ... Eljas har tagit miste! Förbannelse öfver den bofven! Släpp mig, jag måste ut ... ut!»

465 Och utan att någon hindrade henne, störtade hushållerskan med en furies vildhet ut. Drifvorna voro höga, snön gick henne under armarna, hon stupade oupphörligt, men reste sig genast åter och skyndade framåt, ropande Sebastian vid namn. Men ingen hörde henne; endast vindflöjelns gnisslande och stormens tjut besvarade hennes rop. Guds eviga stjernor deruppe på den klara nattens hvalf voro de enda vittnena till den eländiga qvinnans förtviflan, – hon som i all sin förhärdade brottslighet dock bar en mensklig känsla i sitt bröst: moderskärleken. För Sebastians skull, för hans rikedom, hans ära, hade hon sålt sin själ i de onda makternas våld, och nu ... nu låg han sannolikt mördad, fallen i det försåt han, jemte modren, beredt åt andra!

466 Vid trappan till drängstugan fann hon slutligen Eljas, som ännu blödande och förvirrad med möda hade släpat sig dit från stora trappan. Hon rusade på honom som en katt, tryckte sina naglar i hans ansigte, bet honom, slog honom, sparkade honom och skulle i sitt raseri hafva strypt honom, om han icke med en våldsam stöt hade kastat henne till marken. Då, när krafterna voro uttömda, återkom besinningen. Ett svagt hopp, att Sebastian ännu kunde räddas, efterträdde paroxysmen af hennes hämd. Guld och rublar lofvade hon Eljas, om han ville visa henne stället, der han trodde sig ha slagit Thomas. Och Eljas lät länge bedja sig; han njöt af hennes ångest. Men slutligen segrade girigheten, båda åtföljdes till platsen utanför lönndörren och framdrogo der ur drifvorna Sebastians blodiga liflösa kropp.

13.original: 14. Försoningen.

467 Åter befinna vi oss i gamla barons sängkammare. Läsaren torde påminna sig att Thomas och hans matmor nyss inkommit.

468 »Lotten du!»konsekvensändrat/normaliserat sade den gamla frun. »konsekvensändrat/normaliseratKom hit, mitt barn, räck mig din hand! Så der. Gudskelof att du är oskadad. Kom, låt oss gå härifrån!»

469 »Strax mormor! Men först måste jag fråga en sak.»

470 »Det kan du göra sedan. Kom, låt oss resa härifrån!»

471 »Kära goda mormor, svara mig på en sak! Om mormor hade en ovän, som gjort mormor mycket ondt, mycket orätt, som förbittrat för mormor ett helt långt lif och som mormor ej har sett på många, många år; och om mormor nu efter lång tid skulle återfinna denna sin ovän bruten till kropp och själ, förlorad och döende, men kanske ändå ångerfull, – ångerfull emedan han varit bedragen af en, som ständigt för honom beljugit och svärtat mormors handlingssätt – skulle mormor då vända sig bort från sin oväns bädd och låta honom utan försoning dö?»

472 »Lotten du! Lotten du!»konsekvensändrat/normaliserat sade den gamla, häftigt upprörd, »konsekvensändrat/normaliserathvarföre frågar du så? Jag kan ju ej se, min Gud! jag är ju blind, jag vet ju ej vid hvems bädd jag står.»

473 »Låt mig leda mormor hit till bädden. Se så, tag denna vissnade kalla hand i sin! Föreställ sig nu att mormor håller i sin hand den gamle ovännens hand, hanoriginal: hans som gjort mormor så mycket orätt, så mycket ondt, som förbittrat mormors hela lif och som mormor ej sett på många år, men nu återfinner döende och bruten till kropp och själ. Kan mormor förlåta honom?»

474 »O min Gud, ja, ja, ja!»konsekvensändrat/normaliserat snyftade den gamla utom sig. »konsekvensändrat/normaliseratHimlens nåd har hållit mig uppe under de svåraste pröfningar; skulle jag bära ett hatfullt hjerta i mitt bröst! Arma olycklige Magnus Drakenhjelm, du har varit olyckligare än jag, ty du har icke ägt den inre friden i ditt bröst! Jag förlåter dig så visst och så uppriktigt, som jag önskar att Gud engång måtte förlåta mig all bitterhet och allt knot, hvarmed jag misstrott hans eviga försyn.»

475 Denna scen grep alla närvarande djupt. Lotten och von Dahlen kände båda sina tårar strömma, och sjelfve den barske Thomas vände sig mot väggen och – snöt sig.

476 »Är han död?» frågade ändtligen den gamla.

477 »Ännu icke»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Lotten; »konsekvensändrat/normaliseratmen han ligger i en dvala, han har yrat nyss. Tyst, nu börjar han åter.»

478 Den sjukes ögon fortforo att vara slutna, men man såg hans läppar sakta röras. »Är det ni, fröken Reutercrona!» sade han med ett mildt uttryck i sin röst, likasom intagen af helt andra och ljufvare föreställningar, än för en stund sedan. »Åh, ma belle cousinespråk: franska, jag kände er röst, det var ni som nämnde mig vid namn. Tro mig, ni är charmantespråk: franska i den ljusblåa tyllklädningen, med de fina brabantska spetsarna kring hofärmarna. Vet ni väl att man kommer att uppföra ’konsekvensändrat/normaliseratSiri Brahe’konsekvensändrat/normaliserat på Haga? Ts – jag skall säga er en sak, det är inte kungen, som skrifvit den, det är Kellgren. Förråd mig inte, lilla kusin, det kunde kosta min kammarherrenyckel ...»

479 »Baron Magnus Drakenhjelm!» afbröt honom von Dahlen, för att, om möjligt, leda honom från dessa tankar, så föga passande för en som står i begrepp att skiljas från lifvet. »Tänk icke mera på denna verldens flärd, tänk på er själ och på Guds rättfärdighet, ty ni måste dö.»

480 Ett eget småleende – ett af dessa lättsinniga spefulla löjen, som i lyckans dagar krusa gudsförnekarens läppar och med hvilket de sig såkallande bildade i baronens ungdom brukade behandla religiösa ämnen – ett sådant leende for nu öfver den sjukes vissnade drag. Det skulle vara ett fint »philosophiskt» löje, ett galanteri, ett skämt, men det blef på hans läppar en förfärlig ironi. Det skulle vara en solstråle från »upplysningens» höjd, och det blef ett darrande skimmer af lampan i ett grafchor.

481 »Mon cher amispråk: franska, ni talar som Nordborgs postilla. Jag vill rekommendera er hos Hans Majestät och Lehnberg till fångpredikant. Men hvarföre står ni bakom ridån? Pauvre bêtespråk: franska, har ni läst Voltaire? Minns ni hvad hertigens af Richelieu hårfrisör sade en dag, under det han klädde sin herre? Jag är väl inte mera än en simpel kammartjenare, sade han, och likväl tror jag likaså litet som monseigneurspråk: franska att det finns någon Gud.»

482 »Det är förskräckligt. Herr baron, har ni då allsingen aning om att ni måste dö – märk väl: dö!»

483 »Bah, dö? Jag är ju knappast trettio år. Lefva och njuta, det är min philosophi. Stig upp från sufflörluckan, min vän! Jag spelar lifvets gudomliga komedi och ni sufflerar från er underjordiska ståndpunkt en tragedi. Cela ne va pas, mon ami.språk: franska Stig upp hit i foyer’n och räck mig puderkappan. Det blir en superb kostymbal, eckläreringen éblouissantspråk: franska. Sköna Daphne, en contredansespråk: franska?»

484 »Han yrar ohjelpligt!» sade von Dahlen sorgset. »Det vore olyckligt om han så utan all besinning skulle gå till evigheten. Nyss förekom det mig likväl, som skulle er röst, min fru, ha gjort ett välgörande intryck på hans nerver. Får jag be er att ännu engång tilltala honom.»

485 »Drakenhjelm!» sade den gamla öfverstinnan sakta vid den sjukes öra. »Känner ni mig ännu?»

486 Gamla baron uppslog genast sina ögon, som glänste af en ovanlig eld, betraktade gestalten vid sin bädd, for med handen öfver pannan, tillslöt ögonen åter och sade med förändrad stämma: »nej, nej ... jag känner er in|6|te. Rösten är Ebba Reutercronas, men ... hon är ung och skön ...»

487 »Det var för femtio år sedan!»

488 »Femtio år? ...konsekvensändrat/normaliserat Ja ...konsekvensändrat/normaliserat det är sannt ...konsekvensändrat/normaliserat det var för femtio år sedan, och nu ... ha! ni är Ebba Reutercrona ...konsekvensändrat/normaliserat som kallar sig min brors enka ...konsekvensändrat/normaliserat och ni kommer för att glädjas åt min förödmjukelse ...konsekvensändrat/normaliserat min uselhet ...konsekvensändrat/normaliserat men ...konsekvensändrat/normaliserat triumfera icke ...konsekvensändrat/normaliserat jag känner mig nu bättre ...konsekvensändrat/normaliserat jag mår ganska väl ...konsekvensändrat/normaliserat madame, excusez mon habit!språk: franska ...konsekvensändrat/normaliserat Lisette! du har understått dig att ge mig en söndrig schlafrock! Lisette! huru här ser ut! Damerna ursäkta! Jag har ganska ...konsekvensändrat/normaliserat vårdslösa domestiker. Lisette! Hon kommer inte. Verkeligen, mina damer, jag rodnar öfver min deshabilléspråk: franska ...»

489 »Han har icke märkt det förrkonsekvensändrat/normaliserat som frisk»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade Lotten åt von Dahlen. »Han var halfblind ännu för några timmar sedan, men nu tyckes han åter se.»

490 »Det är lifvets sista solglimt några ögonblick före döden»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade lika sakta von Dahlen. »konsekvensändrat/normaliseratDet är en observation, som man ofta gör hos döende.»

491 Gamla öfverstinnan syntes icke märka den sällsama afvikelse, hvilken anblicken af hans negligerade drägt hade förorsakat i baronens tankegång. Hans vissnade hand qvarhölls af hennes, under det att hon fortfor med en omedveten reminiscens i tonen, äfven hon, från den gustavianska hofcirkeln. – »Nej baron Drakenhjelm, det är hvarken för att glädja mig åt en anförvandts lidanden eller för att upplifva en olycklig familjetvist, som jag räckt er min hand. Båda ha vi lidit, båda äro vi gamla och skola snart gå hädan ... så låt oss då försonas vid randen af vår graf, mon cher vieux baronspråk: franska, ... försonas och förlåta!»

492 »Ni har rätt, min cousinespråk: franska! ...konsekvensändrat/normaliserat Vi äro båda gamla ...konsekvensändrat/normaliserat ha kanske icke många år att lefva ...konsekvensändrat/normaliserat på sin höjd tio. – Det är bäst att vi ...konsekvensändrat/normaliserat försonas. Jag har gjort er orätt, min cousinespråk: franska ...konsekvensändrat/normaliserat ni är ju min olycklige brors ...konsekvensändrat/normaliserat verkliga maka ...konsekvensändrat/normaliserat icke sannt?»

493 »Inför Gud och menniskor, min baron!»

494 »Här är beviset derpå!» utropade Lotten, som nyss från röda kammaren hämtat ett hopviket papper.

495 »Vigselattesten?» stammade öfverstinnan utom sig.

496 »Vigselattesten, ja mormor!» upprepade Lotten.

497 »O min Gud, och jag kan ej se, ej läsa detta papper!»

498 »Minns mormor ännu Zigenerskans spådom på Haga maskrad? Hvad ni ser skall bringa er ofärd och hvad ni icke ser skall bringa er lycka! Från detta papper, som mormor såg den qvällen när det skrefs, härleda sig ett helt lifs olyckor, och samma papper, som mormor icke mer kan se, är det som skall aftvå hvarje skymf från mormors namn.»

499 »Gud är rättvis ...konsekvensändrat/normaliserat Läs detta papper, min baron!»

500 »Det behöfs icke ...konsekvensändrat/normaliserat Foi de gentilhommespråk: franska, som kungen brukade säga ...konsekvensändrat/normaliserat jag tror ...konsekvensändrat/normaliserat min friherrinna! I dessa personers närvaro ...konsekvensändrat/normaliserat ber jag er glömma den oförrätt ...konsekvensändrat/normaliserat jag gjort er ...konsekvensändrat/normaliserat och utnämner er ...konsekvensändrat/normaliserat till laglig arfving af all min egendom .. ifall ni skulle öfverlefva mig .. Är den unga flickan der er dotter?»

501 »Min dotterdotter; enda barnet af mitt enda barn, följaktligen min rättmätiga arfving.»

502 »Hennes namn?»

503 »Hedvig Charlotte Sophie Ringius.»

504 »Ringius? ...konsekvensändrat/normaliserat hm ...konsekvensändrat/normaliserat känner icke den familjen ...konsekvensändrat/normaliserat prestfamilj, att döma af namnet. Eh bienspråk: franska, kom hit, mitt barn, låt mig kyssa din panna. Din ålder?»

505 »Nitton år.»

506 »Vackra ögon ...konsekvensändrat/normaliserat täck profil ...konsekvensändrat/normaliserat mera cendréespråk: franska, än din mormor fordom. Mais si ...konsekvensändrat/normaliserat mon enfant, vous parlez francais?språk: franska»

507 »Je le dois aux leçons de ma grande-mère.språk: franska»

508 »C’est bien.språk: franska Vet ni väl, min friherrinna ...konsekvensändrat/normaliserat den flickan behagar mig rätt mycket ...konsekvensändrat/normaliserat Hon har en god prononciationspråk: franska ...konsekvensändrat/normaliserat Jag har här flera intressanta arbeten af Paul de Kock och Georges Sand ...konsekvensändrat/normaliserat ni ser att jag följer med min tid ...konsekvensändrat/normaliserat men hvilka jag ej kunnat läsa ...konsekvensändrat/normaliserat sedan mina ögon blefvo svaga ...konsekvensändrat/normaliserat Jag vore enchanterad af att ...konsekvensändrat/normaliserat höra min lilla cousinespråk: franska ...konsekvensändrat/normaliserat läsa dem högt.»

14.original: 15. En gammal hofmans död.

509 »Herr baron», sade nu von Dahlen med djupt allvar, i det han satte sig vid den sjukes säng och fattade hans hand; »det är min sorgliga pligt som menniska och prest att erinra er, det ni, enligt allt menskligt förutseende, icke har många ögonblick öfriga att lefva. Ni har följt ert samvetes röst, ni har erkänt och inför menniskor försonat den skuld, som måhända varit den tyngsta på edra synders vågskål; men herr baron, den gudomliga rättvisan är icke försonad med ett helt lifs goda gerningar, långt mindre med en. Är edert sinnelag så kristligt ödmjukt, så bortvändt från denna verldens flärd, som det anstår en döende kristen, en ångerfull syndare?»

510 Gamla baron svarade icke strax. Han syntes ett ögonblick obehagligt störd i sina literära funderingar, men snart lyckades han åter framkalla det förra tvungna leendet på sina läppar. »Med hvem har jag den äran att tala?» frågade han.

511 »Mitt namn är von Dahlen, prest.»konsekvensändrat/normaliserat

512 »Von Dahlen? ...konsekvensändrat/normaliserat Känner den familjen ...konsekvensändrat/normaliserat en von Dahlen var major vid Åbo läns regemente .. en tapper man ...konsekvensändrat/normaliserat stor vän af könet ...konsekvensändrat/normaliserat nå nå, min unga vän ...konsekvensändrat/normaliserat ni är prest ...konsekvensändrat/normaliserat låt oss tala om något annat ...konsekvensändrat/normaliserat Jag känner mig nu ...konsekvensändrat/normaliserat mycket stärkt af hvilan ...konsekvensändrat/normaliserat Vore ni läkare, skulle jag försäkra er, att ni ...konsekvensändrat/normaliserat ej ännu på några år ...konsekvensändrat/normaliserat får det nöjet att förpassa mig ...konsekvensändrat/normaliserat till evigheten. Ser ni ...konsekvensändrat/normaliserat min vän, jag är ...konsekvensändrat/normaliserat philosoph ...konsekvensändrat/normaliserat jag fruktar inte ...konsekvensändrat/normaliserat döden, men förlåt mig ...konsekvensändrat/normaliserat det ämnet är ...konsekvensändrat/normaliserat ruskigt, och ...konsekvensändrat/normaliserat en gammal hofman, som jag ...konsekvensändrat/normaliserat väljer gerna gladare ämnen i fruntimmers ...konsekvensändrat/normaliserat sällskap. Apropos, jag påminner mig just ...konsekvensändrat/normaliserat en anekdot om ...konsekvensändrat/normaliserat Lehnberg. Ni känner ju Lehnberg ...konsekvensändrat/normaliserat hans predikningar åtminstone ...konsekvensändrat/normaliserat Han skulle engång skrifta en fröken ...konsekvensändrat/normaliserat Psilanderhjelm ...konsekvensändrat/normaliserat»

513 Så långt hade baronen hunnit i sin dödsberedelse, då han blef afbruten af hushållerskan, som i ursinnig förtviflan instörtade, ropande: »hjelp! baron, hjelp! de ha mördat vår son, vår Sebastian, er Sebastian! Han ligger härute död, ihjälslagen, ihjälfrusen, hjelp, baron! hjelp! De vilja mörda oss alla!»

514 Under det att baronen talade, hade han röjt denna tilltagande matthet, som är en följd af nervernes förslappande efter en onaturlig retning. Man vet af nervsjukdomarnas historia, att den yttersta ömtålighet för alla intryck kan vara förenad med ett sådant matthetstillstånd; örat pinas af en flugas surrande, och en kullfallen stol kan skrämma en till döds. Det var derföre naturligt, att hushållerskans inrusande och häftiga rop, som kommo äfven de friska att blekna, måste verka hastigt och våldsamt på den sjuke. Han satte sig plötsligt upp, hans ögon stirrade mot dörren, han ville säga något, men tungan vägrade sin tjenst, hans kind blef snöhvit, en lindrig darrning skakade hans kropp och han föll tillbaka utan vinning och utan ljud.

515 Gamla baron hade blifvit träffad af nervslag.

516 Alla omsorger användes, för att återkalla honom till lifvet. Åderlåtning, slagvatten – allt förgäfves.

517 Baron Magnus Drakenhjelm hade upphört att lefva.

518 Detta var således en gammal hofmans död!

519 Han hade gått hädan med en fransysk roman i sitt hjerta och en lättfärdig anekdot på sina läppar, – dödad af sin mätress med nyheten om hans oäkta sons mord! Man tyckte sig ännu på dessa läppar se det »philosophiska» löje, hvarmed han för få ögonblick sedan, likasom under hela sitt lif, betraktat döden, domen och evigheten – dessa jätteskuggor vid aftonen af lifvets korta dag, dem endast kristendomen kan upplösa med sitt eviga ljus. Hvilken förfärlig parodi på den troendes saliga leende in i det sista! Huru mycket har icke lifvet ännu att lära af döden!

520 De närvarande vände sig bort med fasa.

521 Von Dahlens ovilja riktades nu mot hushållerskan, som under den första bestörtningen förgätit sin son och stum och orörlig betraktat baronens död. »Olyckliga!»konsekvensändrat/normaliserat sade han, »konsekvensändrat/normaliseratdet är icke nog att ni förbittrat denne gubbes lefnad; ni har äfven påskyndat hans död. Aflägsna er nu genast från detta rum och så fort som möjligt äfven från detta hus, som numera tillhör sin rättmätiga ägarinna, friherrinnan Drakenhjelm.»konsekvensändrat/normaliserat

522 Hushållerskans ögon gnistrade af raseri. »Jaså»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon; »konsekvensändrat/normaliseratjag drifves ur huset, jag? Och hvarföre, om jag får fråga? Kanske för det ni tagit lifvet af min gamla baron, – ty ni har gjort det, ni samvetstjuf med edra skenfagra miner och edra dräpande ord! Eller kanske för det ni låtit mörda sonen, likasom ni predikat fadren till döds? Ni skall stå till svars för det, ni svarta rackare med edra liderliga qvinfolk, dem ni skaffat hit från landsvägen! Men tänk att midt för er näsa skall jag behålla Rautakylä jag, ser ni, ty barons testamente har jag i säkert förvar, det skall ni låta bli att roffa, ni skenhelige tjuf!»

523 »Spara edra ord, oförnuftiga qvinna; er skamlöshet tjenar till intet. Vigselattesten, som intygar denna gamla frus lagliga giftermål med aflidne baron Gustaf Drakenhjelm, är återfunnen och skall, hoppas jag, vara tillräcklig att bestyrka hennes rätt.»konsekvensändrat/normaliserat

524 »Vigselatt... jaså ...konsekvensändrat/normaliserat den visste jag inte af ...konsekvensändrat/normaliserat Nå om så är, så har jag ...konsekvensändrat/normaliserat haft orätt och ber herskapet om förlåtelse. Men kan jag ochså tro herskapet? Om det skulle vara ett simpelt annat papper ...konsekvensändrat/normaliserat men det är väl så, kan jag tro, att jag inte får se den?»

525 Hushållerskan hade under dessa ord, med det välde öfver sina drag, som denna farliga qvinna visat flera gånger förut, nu antagit en katts smilande ödmjukhet, lagom för hennes ändamål blandad med låtsadt misstroende.|3| Ochså räckte henne Lotten papperet, sägande: »här är det, läs sjelf, så får ni se!»

526 »Håll!» ropade von Dahlen. Men det var för sent.

527 Hushållerskan hade fattat papperet, gnuggat det mellan sina händer och med obegriplig hastighet sönderrifvit det i små bitar.

528 För sent grep henne von Dahlen i armen; papperet var förstördt. Hushållerskans ansigte hade återtagit sitt med möda bekämpade uttryck af hat och ondska, blandad med trots. Hon steg tillbaka mot dörren, utsträckte hotande sin hand och utropade: »Ut med er, mördarepack, tjuffölje, lösdrifvare! Ut från mitt hus, mitt hus, begriper ni! Ut på stunden, eller låter jag mitt folk kasta er på dörren!»

529 Lotten såg sig om efter Thomas; han hade, måhända af en naturlig instinkt för det passande, gått ut, när det mellan gamla baron och öfverstinnan blef fråga om deras familjeangelägenheter. Lotten och von Dahlen vexlade med hvarandra en blick, som sade: vi ha icke mer än ett ojäfvigt vitne till barons muntliga testamente, och vigselattesten ligger der i bitar. Hvilken olycka!

530 Hushållerskan såg sitt öfvertag och skrek med gäll röst utåt yttre rummet: »Eljas! Eljas! Kom och vräk det här packet på dörren!»

531 Men vid hennes rop inträdde – icke Eljas, utan en helt annan person, hvilken man minst hade väntat och hvars anblick slog alla närvarande med häpnad.

532 Den person, som så oförmodadt inträdde i sängkammaren, var ingen annan än Sebastian, den för död ansedde. I den varma kammaren hade han efterhand återkommit till lif och sans, och vacklade nu, blodig och matt, vid sin moders rop in genom dörren.

533 När hushållerskan blef honom varse, kastade hon sig med ett anskri af glädje kring hans hals och betäckte honom med kyssar. Men han lösgjorde sig med synbar motvilja ur hennes armar, stapplade till sängen, sjönk utmattad på en stol och utropade vid anblicken af den döde: »min mor, ni har ju dödat honom ändå! Svara mig på er salighet ...konsekvensändrat/normaliserat var han min far?»

534 »Han var det, Sebastian, han var det. Men jag har icke dödat honom, dessa menniskor äro hans mördare. Kom, min stackars gosse, du är sjuk, du behöfver hvila; låt oss gå till ditt rum! Men det är sannt – fortfor hon ilsket – jag kan icke lemna dessa främmande menniskor ensamma i rummet; här ligger både silfver och annat framme.»

535 Lotten tog sin mormor under armen och gick.

536 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade Sebastian dystert, »konsekvensändrat/normaliserathär ligger både silfver och annat ...konsekvensändrat/normaliserat här ligger ochså en död gubbe. Qvinna, är ni så förhärdad, att ni icke ens vid denna dödsbädd vill afsvära ert gudlösa hat och er orättfärdiga girighet? Vågar ni ännu neka, att dessa båda, som nyss gingo ut, äro de enda lagliga arfvingarna till Rautakylä gård?»

537 »Men söta bästa Sebastian, förifra dig inte, du är så blek och svag, var lugn! Jag erkänner allt hvad de vilja, endast de skaffa bevis.»

538 »Er mor sönderref nyss på ett försåtligt sätt öfverstinnans vigselattest»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast von Dahlen.

539 »O qvinna, qvinna!» suckade inspektoren, och hans likbleka kind färgades för ett ögonblick röd. »Denna främmande flicka, som nyss gick ut, sade till mig, när jag trädde in till henne med mord och onda tankar: ni är en redlig man! Och min egen mor, som inför Gud är ansvarig för den riktning min bana från början tagit – hon säger till mig, när det länge qväfda goda arbetar sig upp i min själ: du är en skurk, min son! var och förblif en skurk!»

540 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade von Dahlen allvarligt och mildt, i det han fattade Sebastians hand, »ni är ingen skurk; så talar icke den förkastade. Hvad ni felat, skall ni ångra och godtgöra; Gud ser till hjertats uppsåt. Tag min hand som en uppriktig väns och svär nu här vid er döde faders stoft att framdeles vandra på det godas och det rättas väg! Vill ni det, min vän?»

541 »Det vill och det svär jag heligt.»

542 »Amen! Då finnes det en redlig man mera på jorden.»

543 »Är det inte slut nu redan med litaniorna?» utbrast hushållerskan hånfullt, likasom för att dölja sin inre förvirring. »Gör dig inte bättre än du är, Sebastian! Så visst som dessa menniskor aldrig skola kunna framvisa sin föregifna vigselattest, så visst skall ochså du, kära Sebastian, aldrig blifva ett sådant spakt och gudaktigt nöt, som den der predikarepresten vill ha dig till.»

544 I samma stund öppnades dörren från salen och Lotten inträdde med strålande ögon, utropande: »Richard! Sebastian! vigselattesten är återfunnen! Här är den! Det hopvikna papper jag nyss höll i handen, och som denna elaka qvinna sönderref, var icke det rätta, utan ett brefconcept från min morfar till en hans vän vid namn Fredrik.»

545 Von Dahlen betraktade papperet. »Riktigt!» sade han.

546 »Ser ni nu, min mor!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Sebastian, »konsekvensändrat/normaliserathimlen sjelf beslår eder orättfärdiga tunga med lögn.»

547 Hushållerskan stod tillintetgjord.

548 Och den sena vintermorgonen begynte gry öfver nejden.

15.original: 16. Åtta år sednare.

549 Sommarens blåa vågor dansade glimmande öfver Näsijärvi sjö. En frisk vind for med barrskogens dofter öfver de vida vackra vattenslätterna och skämtade med den lättfärdiga vassen, som här och der stod och komplimenterade vid stränderna. Vikar och fjärdar skimrade i solskenet; uddarnas hängbjörkar skakade sina koketta lockar öfver vågorna. Men öfver dessa taflor af skimmer och ljuslätt grönska höjde sig Satakundas mörka kullar med denna egna allvarsama, ända in i svart gående färgnyans, som lik en dunkel ram förhöjer glansen af det inre Finlands insjövyer.

550 Öfver dessa täcka böljor såg man ett segel hastigt ila fram, och till stranden af Rautakylä närmade sig en vacker grönmålad slup. Den bergade sina segel, den saktade sin fart; den landade vid en täck brygga tätt under gården.

551 Ur slupen stego tvenne herrar, en prest och en lekman, unga män om föga öfver trettio år. Båda syntes vara inbegripne i ett lifligt samtal. »En kuriös historia, min goda bror Dahlen!» sade den ena, under det att herrarne promenerade uppför gångstigen från stranden. »konsekvensändrat/normaliseratJag är högst nyfiken att få höra slutet. Den der elaka hushållerskan till exempel, hon måtte väl aldrig ha undsluppit onäpst för sina nedriga tillställningar?»

552 »Onäpst? Åh, det vore orätt att säga. Men om du anser min berättelse för en roman, der de elaka på något gräseligt sätt omkomma, såsom t. ex. dricka sitt eget gift, stupa på sin egen dolk eller knuffas ihjäl af sin stamfars nedramlande staty, så misstar du dig. Den himmelska rättvisan drabbade Lisette Hallström på ett mycket mindre braskande, men långt mera kännbart sätt. Hon nödgades, till följd af sin underskrift på vigselattesten, sjelf bevitna och bestyrka öfverstinnan Drakenhjelms lagliga giftermål, således sjelf beröfva sig hvarje förhoppning om ägandet af Rautakylä. Jag väntade ett ögonblick att menniskan skulle svära falskt, men sonen stod bredvid och fixerade henne så skarpt, att hennes förra goda kurage att ljuga svek henne den gången. Detta vitnesmål, tillika med sonens omvändelse till det goda, grämde emellertid den onda qvinnan in i själen. Hennes hår, ännu vid sjuttio års ålder nästan alldeles svart blef inom några veckor isgrått; hon flyttade från gården, när det nya herrskapet flyttade in, och ett par månader derefter fanns hon en morgon död i sin säng.»

553 »Således, om jag förstått dig rätt, äro nu gamla öfverstinnan och mamsell Ringius i obestridd besittning af denna sköna egendom? Hvilket förtjusande läge! Hvilka herrliga åkerfält! Du vet, jag är alldeles obekant på orten, och då vi ej träffats sedan i Helsingfors för tio år sedan, så förlåter du mig en fråga: i hvilket förhållande står du sjelf till familjen här på Rautakylä, för hvilken du lofvat presentera mig? Går man bror i förväg, om man spekulerar på arftagerskan? Ett älskvärdt fruntimmer, säger du?»

554 »Döm sjelf, ty nu äro vi framme.»

555 I sjelfva verket inträdde nu de båda herrarne i en yppig trädgård, hvars alléer, gångar, buskar och blomsterrabatter vitnade om utmärkt omsorg och smak. Omöjligen skulle du, min läsare, i denna doftande grönska igenkänna samma förvildade och öfversnögade mark, som för åtta år sedan om vintern utbredde sig under Rautakyläs fönster. Karaktersbygnaden var sig temligen lik, men hade blifvit omrappad och fått nytt tegeltak samt ett mycket gladare utseende. Försvunna voro de eländiga kojorna rundtomkringoriginal: rundtomkring. och i stället såg man idel nya vackra och ljusa, fast tarfliga, bondstugor. Allt röjde ordning, välstånd och trefnad, men af den fordna stela aristokratiska ståten såg man inte mer.

556 Man kunde se på Rautakylä att det var söndag. Allt var så stilla och fridfullt; intet arbete, intet stoj, allting i högtidsdräkt. Endast i trädgården hördes det glada språnget af några barn, som lekte kurragömma bakom krusbärsbuskarna och syrenhäckarna. Snart framhoppade en ljuslockig gosse om sex år, ropande: »pappa! der|3| är pappa!» medan tvenne små söta flickor, den ena fyra, den andra två år, blyga tittade fram med fingret i munnen bakom en häck.

557 »Åh»konsekvensändrat/normaliserat, sade den främmande förundrad till von Dahlen; jag visste icke att du var gift!»

558 »Sedan sju år, min goda bror Henrik!»

559 »Och din hustru?»

560 »Lotten, född Ringius ... Här är hon!»

561 Nu visade sig bakom häckarna en ung intagande qvinna, hvars mörkblåa ögon strålade af glädje. »Richard! Richard!»konsekvensändrat/normaliserat ropade hon på långt håll, »konsekvensändrat/normaliseratjag har en nyhet! Sebastian har kommit från kyrkan!»

562 »Jag ser på dina ögon huru kappellansvalet utfallit.»

563 »Du har fått halfva kapellets enhälliga kallelse och att du icke fick andra hälften, kom sig deraf att Rautakylä icke voterade.»

564 »Det kan jag intyga!» utropade en bredaxlad undersätsig man, hvars mörka, icke just vackra drag röjde en oskrymtad glädje och en innerlig tillgifvenhet. Honom följde en annan kort, fet och något lurfvig figur, som likaledes syntes rörd och, utan att säga ett ord, aftorkade ögonen med den grofva vadmalsärmen.

565 »Tack, min lilla Lotten! tack mina vänner för er goda nyhet! Det gläder mig att min redliga församling haft förtroende för mig. Jag skall icke svika det; intet pastorat skall locka mig härifrån. Med er och på vårt Rautakylä vill jag lefva och dö ...konsekvensändrat/normaliserat Men det är sannt»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han, »konsekvensändrat/normaliseratjag hade så när glömt att presentera de mina. Här, broder Henrik, ser du min lilla tappra hustru; ursäkta att jag förekommit dig! Här är min trogne och bergfast tillgifne inspektor Sebastian Hallström, och här ser du min raska gårdsfogde Thomas, som i tjensten efterträdde en skurk vid namn Eljas, hvilken jagades på porten. Är jag icke rik, min vän, oförtjent rik på lycka och tillgifvenhet!»

566 »Du är afundsvärd! ...konsekvensändrat/normaliserat Men du sade att också gamla öfverstinnan lefver ännu.»

567 »Ja Gudilof, efter många lidanden har hon nu, ehuru blind, framlefvat åtta år af frid och sällhet, smekt af sina barnabarnsbarn. Just i dag är hennes åttationde födelsedag; Lotten, du har väl gjort som vi öfverenskommo?»

568 »Ja, vi ledde henne ut i löfsalen att dricka kaffe, och barnen räckte henne kransar af hennes älsklingsblommor, dem hon känner af doften. Hon var mycket rörd; jag fruktar att nyheten om kappellansvalet bidrog att verka alltför starkt på hennes nerver. Hon har nu fallit i en stilla slummer, och jag hörde henne endast flera gånger upprepa: »o Gud, din nåd är stor! Högtlofvadt vare ditt heliga namn!»

569 »Du säger att hon slumrar i löfsalen»konsekvensändrat/normaliserat, sade von Dahlen med en lätt skymt af oro. »konsekvensändrat/normaliseratLåt oss gå dit!»

570 Alla gingo nu med tysta steg till löfsalen. Der satt den gamla öfverstinnan i en af Rautakyläs åldriga länstolar med händerna hopknäppta liksom till bön. Hennes hufvud hade stilla nedsjunkit mot bröstet, en salig frid, ett förklaradt leende dröjde ännu på hennes vissnade drag; mellan löfven spelade en klar solstråle öfver hennes gråa hufvud, på alla grenar sjöngo fåglarna, och tusende blommors dofter uppstego rundtomkring som ett tackoffer emot skaparens thron.

571 Von Dahlen lutade sig ned, betraktade uppmärksamt den gamla och sade slutligen med rörd stämma:

572 »Du har rätt, Lotten, vår goda mormor sofver, men hon skall icke mera vakna på denna jorden. Gud, som pröfvat henne med mycken sorg, har på sistone gifvit henne den rättfärdiges död. Högtlofvadt vare Hans namn evinnerligen!»

573 Och allas tårar runno; men deras hjertan prisade Gud.