Den Gamle Lotsens Minnen
Kommentaari
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i två avsnitt 22–25/2 1843.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
2 välfägnad traktering.
12 kuttern kutter: enmastat segelfartyg med två försegel.
13 Goddam (eng.) förbannelse.
14 rhumfastagerna romtunnorna.
14 spirituosa spritdrycker.
15 örlogskutter krigsfartyg.
17 Pair pär, (titel för) huvudman i engelsk adelsätt.
22 dvaldes stannade.
23 slup mindre båt för segling och rodd.
28 förmäld gift.
28 livréer betjäntuniformer.
28 otidiga oförskämda.
29 säll lycklig.
Den Gamle Lotsens Minnen.
1 Det var en qväll i den nordvest-Finska skärgården. Såg du någonsin dess tallösa holmar, dess täcka löfstränder, dess trånga farvatten och de vågsköljda grunden, som lura under fjärdarnes speglar? Såg du solen sjunka i Bottenhafvet och aftonrodnaden kasta sitt rosiga skimmer öfver stränder och fjärdar, öfver blågröna alar och ensliga|2| hyddor under deras rika skugga? Jag har sett det mången gång och, förlorad i drömmar, blickat ut mot Bottniska vikens böljor och tänkt på den fjerran dag, då dessa böljor ej mera svalla så vida och så starka, då Finland fullföljt sina eröfringar långt vesterut ... du ler, min Läsare! .. jag tänkte på de Finska kusternas regelmässiga höjning öfver hafsytan och sträckte min tanke så långt, så långt, att i de tider, då den blir verklighet, finns det måhända intet Finland mer. I dessa dagar, då Bottniska viken blifvit en rännil, så smal att en pojke kan hoppa öfver den med en stång, då sjöstäderna, nu redan förvånade att befinna sig ett godt stycke från kusterna, förvandlats till uppstäder ... då skola våra andar från okända trakter uppsöka dessa stränder, sväfva likt trollsländor öfver vatnen, skåda de skiften, som då gått in, och minnas den tid, som fordom var.
2 Det var en vacker Augustiqväll. Korgar med hallon och åkerbär stodo präktigt rodnande vid trappan till den lilla lotskojan och bredvid dem suto de flitiga plockerskorna i gröngräset och ränsade bären, medan ett par unga jägare, stödande sina bössor mot träden, skämtade med ett koppel hundar, som trötta utsträckte sig på marken. Ett par skjutna harar, hvilkas i lifvet lättskrämda hjertan redan passerat såsom läckerbitar genom hundarnes gap, vitnade, att dessas möda ej varit fåfäng. I granskapet af denna grupp sysslade den gamle lotsen, med sin korta pipa i munnen, vid några upphängda laxnät, hvilka lidit skada under den sista stormen. Sällskapet drack sitt thé, medan solen lutade åt vester; men för den gamle sjöbussens räkning hade jägarne ifyllt ett rykande glas af en välfägnad, som han bättre förstod att värdera.
3 »Skyarna äro vackra i qväll», sade en af de unga flickorna, i hvars ögon aftonsolen spred sin mildaste glans, – »och de der molntapparne se alldeles ut som bomullsstoppningen i ett täcke, så mjuka och så väl kardade äro de!»
4 »Det betyder storm», sade en af jägarne, »och i morgon få vi pröfva vårt sjöhufvud på återfärden; icke sannt, gamle far?»
5 Den gamle satte handen öfver ögonen och såg ut mot sjön. »Vi ha honom här vid daggryningen och han blir ej att narras med. Nog går det för herrskapet, som är här i le inom skären, men Gud nåde hvarje segellapp, som i morgon är ute i Quarken och ej vackert och väl kommit förbi Understen.»konsekvensändrat/normaliserat
6 »Det vet ni nog bäst, gamle far! ni har ju seglat mycket i edra dar och varit med i mången lek?»
7 »Ja ja, den som gammal är, har något pröfvat. Jag glömmer aldrig en dag för trettio år sedan; sydvesten var befängd den gången.»konsekvensändrat/normaliserat
8 »Ni har godt minne, far! Berätta oss, huru det var.»konsekvensändrat/normaliserat
9 Den gamle tog en djup klunk ur glaset; arrak och gamla minnen hade gjort den trumpne, fåtalige mannen upprymd. »Det är en hel historia», sade han.
10 Nu nödgade man gubben att sätta sig på den mossiga stenen i midten af den flitiga ringen och de unge jägarne fyllde hans glas.
11 »Det var en höstlig qväll i min ungdom», sade han, »jag var då fem och tjugu år och hade seglat på många haf, då min gamle fader, lotsen, sade till mig: ’konsekvensändrat/normaliseratJohannes, jag är vorden gammal och vissnad som hafstången här på stranden, blif hemma och tag min tjenst.’konsekvensändrat/normaliserat Jag gjorde så. Nu var det en afton, då skyarna sågo ut som i qväll; ’konsekvensändrat/normaliseratvi få sydvesten i morgon’konsekvensändrat/normaliserat, sade far, ’konsekvensändrat/normaliseratGudnåde Engelsmannen, som kryssar här utanföre, om han är för högfärdig, att söka hamn.’konsekvensändrat/normaliserat – Ty den tiden kryssade örlogsmän af och an, för den orolighet, som verlden då var stadd uti; men många ref voro då ännu ej prickade på korten.»konsekvensändrat/normaliserat
12 »Morgon bröt in och stormen kom som en störtsjö öfver hafvet. Jag satt i le vid udden och vågorna bröto sig mot den. Långt i vester syntes Engelsmannen; han förde endast märssegel och klyfvare, men manövrerade som en fiskmås. Hela dagen höll han sjön; han litade på sina kort. Mot natten tog stormen till; sjön var oregerlig som en galen varg. Far hade gått till kojs; elden brann ut i spiseln. Ångest bodde i mitt hjerta; det gjorde mig ondt om den vackra kuttern; jag hade sett honom engång på nära håll, han förde 16 kanoner och var så smäcker och välskapad som en flicka. Jag kunde ej lida att veta honom så djerf och så sorglös; jag kastade becktröjan öfver mig, tog blankhatten på och sprang ut till udden.»konsekvensändrat/normaliserat
13 »Det var kolmörkt ute, molnen foro svarta öfver månen. Hafvet tjöt som en bandhund; det var ett infernaliskt väsende ute vid klipporna. När det stundom ljusnade, kunde jag se något hvitt långt ut; det var vågorna, som klädde sig i svanehamn borta vid refvet. För resten kunde intet ses eller höras, för mörkret och bränningarna. Rätt som det var, syntes en svag blixt och så åter en och åter en. Vinden låg åt land och knallarna hördes tydeligen en stund derefter. Det var som jag fruktat; Engelsmannen satt fast på refvet och kanonerna ropade Goddamspråk: engelska åt bränningarna.»konsekvensändrat/normaliserat
14 »Ni, som ären unga, ni veten hvad det är att vara ung och ha ett hjerta i bröstet. Trots natten och mörkret och stormen skjöt jag ut min båt, lösgjorde seglet och beslöt att våga det yttersta, för att, om möjligt, rädda några menniskolif. Tre gånger kastades jag tillbaka, vid försöket att vinna höjden af den yttersta klippudden, från hvilken jag med bidevind kunde hålla rakt på refvet. Fjerde gången lyckades försöket; månen blef i detsamma klar, min båt var känd som den bästa seglare vida omkring och ilade lätt som en mås genom vågorna. Sjön slog in och båten var half med vatten, när jag efter lång ansträngning nalkades kuttern. Nu först såg jag dess ställning; den satt orörligt inkilad mellan tvenne klippor, vågorna slogo hvarje ögonblick deröfver och båtarna voro bortspolade. Kanonerna hade tystnat; man hade kastat några öfver bord och i andra var fängkrutet vått. På däcket förnam man Chefens dunderstämma, som anbefallte utsättandet af flottor och båtar; men han åtlyddes icke mer. Alla subordinationens band voro lösta, manskapet hade kastat sig öfver rhumfastagerna, sönderslagit dem och berusat sig. Villervallan var förskräcklig och den ökades till ytterlighet, när de öfverallt kringspilda spirituosa fattade eld. I detta förtviflade ögonblick nalkades jag de olyckliga. Man hade ej tid att förvåna sig öfver den nattliga våghalsen, man kastade mig en tågända, jag halade mig till sidan och snart såg jag min båt öfverlastad med skeppsbrutne, hvilka i mig sågo sitt sista hopp. Nu bar båten ej flera, jag ville lägga af; då syntes Chefen vid relingen och bar en afdånad qvinna i sina armar. Aldrig, så länge jag lefver, glömmer jag hans sista ord, med hvilka han varsamt nedsläppte sin börda i mina armar: ’konsekvensändrat/normaliseratIf you will, friend, that God shall help you –|3| save my wifespråk: engelska!’konsekvensändrat/normaliserat*)Min vän, om ni vill att Gud skall hjelpa er, så rädda min hustru. – Sjelf ville han dö på sin vackra förlorade kutter.»konsekvensändrat/normaliserat
15 »Vi stötte af. Båten var öfverlastad ... en obetydlig krängning, och den kantrade. Åtta par menniskoögon somnade bort i djupet. Fyra sågo åter månens ljus, jag och min Engelska bland dem. Med den venstra armen fast knuten om hennes lif, grep jag med den högra kring båtkölen. Långsamt drefvo vi mot landet. Dagens yttersta strimma grydde öfver de aflägsna skogstopparna i öster, då det plötsligt blef ljust som en middag kring oss. Likt en uppenbarelse kom det öfver oss, detta hemska sken; alla svartblåa vågor, alla skummiga klippor reste sig upp kring oss ur natten, och vi sågo hvarandras vilda stirrande blickar, der vi kämpade mot dödens fasor på en förlorad farkost i hafvet. Men hastigare än jag kan uttala det, försvann detta sken, natten föll som ett täcke öfver himmel, haf och jord och i samma ögonblick förnummo vi en knall, för hvilken djupen bäfvade, stormen tvärtystnade och det blef för några sekunder en graflik stillhet rundt omkring. Det var Hans Brittiska Majestäts örlogskutter Triton, som sprang i luften.»konsekvensändrat/normaliserat
16 »Snart var det förbi, vind och vågor rusade åter öfver oss. Vi voro nu tre. Betagen af fasa och köld, hade den ena af Engelsmännen, som fasthöllo sig vid båten, släppt taget och gått till botten. Det ljusnade ändtligen och solen rann opp. Jag såg på den liflösa varelse, hvilken jag tryckte så hårdt till mitt hjerta. Bleka som döden voro hennes unga drag, men vackra som en lugn sjö med blå himmel öfver. Jag var fem och tjugu år ... jag tänkte: du vackra stormdrifna julle, skall du väl nånsin mera segla på lifvets vilda våg?»
17 »Till hälften förstelnade uppnådde vi landet. Kojan emottog oss. Hon ser nu förfallen och rucklig ut ... men hon har varit en fristad för dottern af en Engelsk Pair, arftagerskan till en rikedom, för hvilken man kunnat köpa hela Österbotten med dess städer, byar, gårdar, skepp och bruk ...»konsekvensändrat/normaliserat
18 Alla sågo med undran på den gamle, hvars ögon glimmade ... osäkert om det var af stolthet eller rörelse, när han fortfor:
19 »Hon hette nu helt simpelt Misstriss Anna Pool, den stolta Ladyn, hvars ännu stoltare fader var en förtrolig vän till Ministern Pitt och hade ej så ringa andel i styrelsen öfver det stoltaste folk på jorden och på hafvet. Hon hade mot fadrens vilja gifvit hand och hjerta åt den fattige Pool, H. M. Konungens af StorBritannien Marine-Lieutenant, och de voro sammanvigda på ett ställe, benämndt Gretna Green. Den faderliga vreden stängde för dottern de gyllene palatsen i London och förskaffade svärsonen ett befäl på främmande kuster, på det att båda de nygifta måtte lefva fjerran från Hans Herrlighets åsyn. Glad hade Misstriss Anna följt sin man ... nu var hon en öfvergifven enka, fattig och ensam på en okänd kust. – Jag vill ej beskrifva hennes uppvaknande. Far, der han satt på spiseln, var gammal och grå, genomhärdad i skeppsbrott och stormar ... men tårarna runno klara utför hans skrynkliga kind. Dag och natt suto mor och syster vid den unga främmande qvinnans bädd; ty hon var mycket sjuk, och jag ... jag tjenade henne som en hund sin herre. Så kom vintern och Misstriss Anna blef åter frisk och lugn; hon klädde sig i min systers kläder och lärde sig förstå vårt språk. Hon var så mild och så ödmjuk; blott när främmande från staden kommo ut af nyfikenhet och betedde sig föga granlaga dervid, då var hon stundom Lady Anna igen, hennes blick var stolt och kall, och kring munnen spelade ett drag af förnämhet, för hvilket alla näsvisa frågare skyggade tillbaka. Från staden förskaffade vi henne böcker, så många vi kunde få. Hon läste gerna religiösa skrifter och tillbragte sin öfriga tid med ritning och söm. Min syster höll hon mycket af och lärde henne mången vacker handsyssla. Så gick vintern.»konsekvensändrat/normaliserat
Avsnittet publicerades 25/2 1843:|1|20 »Under tiden kommo underliga sägner i omlopp om den främmande. ’konsekvensändrat/normaliseratJohannes’konsekvensändrat/normaliserat, sade man, ’konsekvensändrat/normaliserathar varit ute en mörk natt, ingen vet hvar, och fångat en hafsfru ur sjön, fast han skyller på skeppsbrottet. Ty det är klart, att ingen själ blef lefvande, när kuttern sprang i luften; och den rödhårige besten, som följde med frun och likaså litet som hon kan tala Christna menniskors språk, är så döden ingen Engelsman, utan en Gud vet hvad. Hvarföre är den svartklädda frun så vacker som en dag, hvarföre bär hon så kostbara ringar på fingren, hvarföre går hon aldrig i kyrkan och vill ej heller tala med folk, utan suckar så djupt på stranden, hvar gång det blåser sydvest – hvarföre, om icke derföre, att all hennes fägring och rikedom är skum, och att hon sjelf vill till sin fader i hafvet igen?’konsekvensändrat/normaliserat»
21 »Käre vänner, plägade jag då säga, sagorna veta ofta att förtälja om prinsessor och höga damer, hvilka stoltheten gjort misshageliga inför Gud och hvilka sedan i tjenarinnors skickelse fått lära sig en Christelig qvinnas ödmjukhet. Denna fru är icke ett hafstroll, utan af förnämt stånd och mycket rik, men i olyckan är hon mild som en engel. Hon känner icke vårt språk, och om hon suckar på stranden, veten I väl, hvem hon sörjerkonsekvensändrat/normaliserat. – Men dermed läto de ej säga sig, utan vidblefvo sitt skrock. Engelsmannen, som öfverblef, hade emedlertid redan om hösten sjöledes farit till sitt land igen och medförde bref till Hans Herrlighet, Misstress Annas fader.»konsekvensändrat/normaliserat
22 »Så länge vintern var mörk och sorgen var tung, så länge dvaldes den älskliga Ladyn roligt i vår hydda. Men när våren kom och drifvorna halkade ned från granarna och solen börjadeoriginal: börja slicka fjärdarnas isar, då kom der en längtan i hennes ögon och hon blef tystare och förnämare än förr. En dag bragte man henne ett bref med många stämplar; hon bröt det och hennes tårar runno. I brefvet var en vexel på flera tusen Riksdaler, hvilken hon lät inlösa i staden och hvarvid hon återfick sina dyrbara ringar, dem hon låtit pantsätta för lån. Efter denna dag frågade hon ofta när hafvet skulle bli öppet, och en morgon, när den första blåa strimman syntes i vester, ljusnade hennes anlete och det första leende sedan lång tid flög, likt ett solsken, deröfver.»konsekvensändrat/normaliserat
23 »Redan länge hade vågorna vandrat i sin frihet öfver hafvet, då vi en dag sågo en med granna vimplar utsirad slup styra från staden ut till vår holme. När slupen landat, utstego derur Hans Råd Landshöfdingen samt flera höga herrar och helsade Misstress Anna med mycken aktning. De sågo förundrade ut, att finna henne klädd nästan som en af oss; men värdigare helsar ej en mild Drottning sitt folk, än den Engelska Ladyn emottog de nykomne. Hennes ögon glänste, när hon tänkte på sitt fosterland, till hvilket återvägen nu var henne beredd; men vi sörjde; ty så trösterik skiner ej vårlig sol öfver frusen mark, som den välgörande Ladyns milda ögon i armodets hyddor rundtomkring. Nu skulle hon bort med dessa herrar, hvilkas vagn väntade henne i staden, för att föra henne till Åbo, derifrån sjövägen stod henne öppen till England. Ännu en lång, sorgelig blick kastade hon på den fattiga stugan, som varit hennes fristad i bedröfvelsens dagar, och till minne skref hon sitt namn på väggen i den lilla kammaren, der 7 långa månader af hennes unga lif förnötts i enslig sorg. Vid afskedet tryckte hon varmt våra händer och tackade oss med ord och med gerning. Genom hennes frikostighet blef min fader i stånd att köpa denna holme, på hvilken vi nu bo i välstånd, min syster fick en hemgift, för hvilken hennes man sedan köpte sig ett vackert hemman, och jag ... jag fick detta guldur, hvilket Ladyn bar vid skeppsbrottet, och hvilket ingen nöd skall tvinga mig att sälja.»konsekvensändrat/normaliserat
24 »Och silfvermedaillen på er helgdagsjacka, gamle far, hvar fick ni den?»
|2|25 »Den skickade mig Hans Brittiska Majestät för min obetydliga gerning, och Landshöfdingen hängde den under nådiga ordalag på mitt bröst.»konsekvensändrat/normaliserat
26 »Och Ladyn, – henne såg ni aldrig mer?»
27 »Den sköna Ladyn var borta; år förgingo. Jag hade tagit mig en maka, ung och god. Hon dog, i det hon gaf mig den raska pojken, som nu sätter ut mina nät derborta tvärs öfver viken. Bedröfvelsen gjorde mig lifvet tungt; jag tog ånyo hyra och for till sjös. Vi kommo till London. Der hände oss en ledsam historie. En matros af vårt folk hade, kaptenen ovetande, från Cadiz medtagit ett parti cigarrer, för att insmugla i London. Nu var utländsk tobak der belagd med en så hög tull, att den kunde anses som förbjuden. Smugleriet blef upptäckt, lagen visade oss tänderna, skeppet hotades med ingenting mer eller mindre än confiskation. Inga förklaringar hjelpte. Vi voro i det största bryderi.»konsekvensändrat/normaliserat
28 »Då vandrade jag en dag vid mulet lynne på Oxford Street, då en ståtlig öppen vagn rullade mig förbi. Som en blixt var den försvunnen, men jag stod betagen af undran der. Lady Anna ... var det ni? Ja det var hon, jag kunde ej bedraga mig på dessa ädla drag. Då rann det mig i hågen: hvad, om du skulle uppsöka henne, hon är rik och mäktig, hon skall afvända den fara, som hänger öfver våra hufvuden. – Och jag beslöt att våga. Jag kände namnet på Ladyns fader, jag fann slutligen hans palats, men den jag sökte, fanns icke der. Hon var andra gången förmäld med en man af hög rang; jag fällde ej modet, jag fann hennes ståtliga boning en qväll. Fönsterna voro upplysta som ett himmelrike. Skulle jag gå in? Gå, sade sjömanshjertat, och jag gick. I trapporna hejdades mina stormodiga steg af slynglar i granna livréer. Först brukade jag goda ord, – slynglarna blefvo otidiga, jag boxade ett par utför trapporna och klef dristigt vidare. Jag kom i vestibulen; samma hinder. Här hjelpte ingen boxning. Gå, sade jag till hofmästaren, och visa Miladyspråk: engelska detta signet; det hade hängt vid gullklockan. – Miladyspråk: engelska kom ... hvem skulle i denna strålande engel ha anat hafsfrun, hvilken jag tryckte så hårdt till mitt hjerta en natt i hafvet! Bleka och röda blefvo hennes kinder. Hon kallade mig med godhet i enrum; hon afhörde tåligt min bön, hon lofvade att rädda fartyg och gods från skeppsbrott mot lagens bankar, och hon höll ord. På en vink af henne uppslogos dubbeldörrarna; en skara af lysande gäster strömmade in, blodet steg på mina kinder, jag tummade min hatt och såg i golfvet.»original: golfvet»
29 »’konsekvensändrat/normaliseratDenne man’konsekvensändrat/normaliserat, sade Miladyspråk: engelska, ’konsekvensändrat/normaliseratär den jag har att tacka för lifvet och för mer än lifvet, för en fristad i olyckan!’konsekvensändrat/normaliserat – Nu framträdde de ståtliga herrarne, skakade mina händer och tömde börsar fulla med guldmynt i min hatt. Jag ville förgås af blygsel. ’konsekvensändrat/normaliseratMiladyspråk: engelska’konsekvensändrat/normaliserat, stammade jag, ’konsekvensändrat/normaliserattillåt mig vara en fattig och ärlig sjöman, som jag varit; jag kan icke emottaga er och edra ärade gästers godhet.’konsekvensändrat/normaliserat – ’konsekvensändrat/normaliseratNå väl, –konsekvensändrat/normaliserat sade den strålande Ladyn med en suck, – var fattig, som du varit, rikedom gör ingen säll. För dessa penningar skola vi grunda en fond till nödlidande sjömäns understöd och ditt land skall jag särskildt ihågkomma.’konsekvensändrat/normaliserat Jag gick och såg henne sedan aldrig mer.»konsekvensändrat/normaliserat
30 »Skulle er Ladys sednare man varit Marquisen af W.?» frågade en af jägarne.
31 »Riktigt, det var hans namn», svarade lotsen.
32 »Då var det Miladyspråk: engelska, som för ett par år sedan skänkte 1 000konsekvensändrat/normaliserat Pund Sterling till Bibelsällskapet i London, med vilkor, att de skulle disponeras till tryckning af Finska Nya Testamenten.»konsekvensändrat/normaliserat
33 Den gamle Lotsens öga tårades. Han förde sällskapet in i kojan, ty det var redan sent. Der läste man ännu på väggen i den lilla kammaren de halft utplånade orden: Anna Pool the 12 June 1807. God save this house ever-more!språk: engelska