Dockan och Violinen

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 23/10 1852:|3|

Dockan och Violinen.

1 »Har du hört Maria Serato?» frågade hvarandra två flickor, båda om tolf års ålder, när de dagen efter konserten kommo att gå på samma trottoir under vägen till skolan. »Har du också hört henne?» – »Det har jag visst.» – »Och jag också.» – »Hvad tycker du om henne?» – »Hon är så liten.» – »Åh, hon är lika lång som jag.» – »Hon ser sorgsen ut.» – »Månne hon är lycklig?» – »Lycklig! Ack när man spelar så vackert!» – »Och när man har ett sådant instrument!» – »Och när man har sådana fingrar!» – »Ja det är sannt, jag har spelat tre år för Nyberg ...»konsekvensändrat/normaliserat tillagt av utgivaren »Och jag har spelat fyra år för Elsner ...»konsekvensändrat/normaliserat – »Men aldrig har jag fått en sådan ton i fingerspetsarna.» – »Och inte heller jag, det försäkrar jag.» – »Hur är det då möjligt att vara en så liten flicka och en så stor artist?»

2 »Det skall jag säga dig. Det kommer af svartsjuka.»

3 »Fy! Hvad vill det säga, svartsjuka?»

4 »Ja det vet inte du, som knappt har läst en enda roman.»

5 »Jag ber så mycket, jag slöt i förrgår den tjugufemte. Men just för det jag vet hvad svartsjuka är, så ...»konsekvensändrat/normaliserat

6 »Vänta skall du få höra. Det finns intet land på jorden, der man är så svartsjuk, som i Italien ...»konsekvensändrat/normaliserat

7 »Undantagande Spanien ...»konsekvensändrat/normaliserat

8 »Afbryt mig inte. I Italien är man svartsjuk redan i vaggan. Man är svartsjuk på sin bror, på sin syster, på sin vän, på sig sjelf. Himmelens stjernor äro svartsjuka på den blåa luften, luften är svartsjuk på hafvet, hafvet på stranden, stranden på blommorna, blommorna på handen som plockar dem, och den ena handen är svartsjuk på den andra. Du begriper då, att i Italien är man mycket svartsjuk.»

9 »Jag begriper ingenting.»

10 »Och Maria Serato är Italienska.»

11 »Jag förstår ännu ingenting.»

12 »Ack, hon hade en docka, du skulle sett henne, den allrasötaste docka med verkligt svart hår och bruna ögon och klädning af ljusrödt flor. Viola hette hon, det var Marias favoritdocka; om natten sof hon på hennes arm, om dagen satt hon på hennes knä, och om qvällen, när Maria for ut med sin mor i gondolen på Venedigs kanaler och månen sken på palatsernas tinnar, och årorna plaskade sakta, och mandolinens klang ljöd långt bort öfver de glimmande vågorna ... då satt dockan i Marias famn, och de sågo på hvarandra, och de sade till hvarandra: lemma startcorpo di Bachospråk: italienskakommentar ... nej, så var det inte, de sade till hvarandra: lemma starto mia cara signoraspråk: italienskakommentar, hvad jag älskar dig! Och de svuro hvarandra en evig trohet.»

13 »Nå än sen?»

14 »En dag hörde Maria en maëstro spela violin och stadnade så länge qvar att hon glömde gå bort. Maëstron såg på henne med förundran och gaf en mycket liten violin i hennes hand och lärde henne de första greppen, och så begynte hon spela, och från den dagen blef hon trolös. Ty från den dagen glömde hon dockan för violinens skull. Stackars docka, hon gret sina bruna ögon förderfvade och slet sitt svarta hår och trampade med fötterna sin ljusröda florsklädning. Ack hon var så svartsjuk och så olycklig, hon skulle ha krossat violinen i små bitar, om hon haft makt dertill, men hon hade icke. Hvad skulle hon göra! En natt när Maria sof och violinen låg i den öppna lådan vid hennes bädd, smög sig dockan på tå in i lådan, klef mellan strängarna och gömde sig in i violinen ...»konsekvensändrat/normaliserat

15 »In i violinen? Åh!»

16 »Maria visste allsintet deraf. Men föreställ dig, när hon begynte att spela dagen derpå, jo då skall man tro att violinen hade en klang, som man aldrig hört förut. Det var dockans svartsjuka, det var dockans olyckliga kärlek, som sjöng inne i violinen och blandade sin barnsliga röst med strängarnas toner. Och nu förstår du hemligheten af Maria Seratos spel; der sitter en docka i violinen, och det är hon som sjunger så himmelskt vackert, som man endast kan sjunga när man är så oskyldig som en liten docka. Men ack att den dockan blefve ständigt qvar i Marias violin, ty jagas hon bort derifrån, då är det himmelska slut och det jordiska begynner. Nu tror jag du förstår mig?»

17 »Jo nu förstår jag dig.»

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 23/10 1852.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    12 corpo di Bacho (ita.)

    12 o mia cara signora (ita.)

    Faksimile