Det Hemlighetsfulla Slädpartiet.

(En Fastlags Novell.)

1 »Man säger att vår tid saknar romantiska situationer, att den i allmänhet lider af en stor brist på äfventyr. Hvilken dårskap! Hvilken fattigdom på fantasie! Hvem vågar påstå att våra dagar i stället för vandrande riddare blott hafva att framvisa vandrande gesäller, att courtoisien är glömd och den romantiska kärleken en saga, som med löje omtalas? Skåda blott dessa dagens eleganta riddare, med och utan fjun på haka och läppar, hvilkas hela lefnadsmål är att vandra – d. v. s. åka – från bal till bal, från Soirée till Soiréetryckvarians: Soiré och försvara – hm, jag menar beundra – oskulden i alla dess modifikationer. Och dessa sköna, besjungna damer, – hvad mer om de nu i stället för att från borgtornet nedblicka på tornerspelet, sända sina hulda blickar från bel-étagenspråk: franska ned till paraden och, i stället för att kröna med en lagerkrans den segrande hjeltens panna, kröna honom – i en tableau vivantspråk: franska och förunna honom sin hand i en cottillon! Och dessa troubadourer – hvad mer om de nedstigit till tidningsredaktörer! Och dessa spöken och gengångare i ruiner och underjordiska hvalf – hvad mer om de inqvarterat sig inom de öfverjordiska ruinerna af skräpiga författarehjernor! Bagatell! Hvad ha vi förlorat? Vi äge ju riddare af alla classer, vi äge theaterspöken, champagne och sköna damer med känslor som Mimosan och hjertan af vax. Och vill man nödvändigt hafva något fantastiskt, något äfventyrligt, så ha vi ju vår Marie Cappelle, vår Gabriéle Mimanso. – Ah, – om ödet ville skicka en sådan sublim varelse i min väg, en okänd förtjusande skönhet, med Arabiskt brännande blickar inom en förrädisk slöja af flor, – anfäkta! jag ville se hvem som skulle hindra mig att –»

2 Under denna monolog trädde den unge Achilles, en af hufvudstadens fashionablaste ungherrar, ut ur porten till ett af de mest magnifika palatser vid en af de förnämsta gatorna i Helsingfors, i afsigt att hämta någon motion efter ansträngningarna vid en pompös dinér hos X. Vi vilja ej direkte påstå att champagnen hade någon del i de sublima idéer, som blixtlikt genomkorsade skyarna innanför hans af behagfulla lockar omkrusade panna, utan äre vi långt mera böjde att tillskrifva detta den litterära dispute, som vid bordet uppstått i anledning af Gabriéle Mimanso. Alltnog, den unge Achilles befann sig i den optimistiska sinnesstämning, som hos lyckligt lottade naturer vanligen infinner sig efter en god middagsmåltid, med dess angenäma tillbehör af små silverhalsade revolutionärer med hufvuden af kork och en hel brusande uppsjö af Fransyskt lättsinne under korken. Upptagen af sin nyss uttalade till hälften romantiska, till hälften moderna verldsåskådning, betraktade han med hela verldsmannens likgiltighet den hvimlande menniskoskara, som nu, i skymningen på sjelfva fet-tisdagen, brådskade kring gator och torg, då plötsligt hans blickar fängslades af en lång rad Isvoschikar, som med en lysande laddning af herrar och damer ilade framåt Unionsgatan. I en blink var lorgnetten vid ögat och ögat i riktning mot den ilande raden. Att sällskapet var fashionabelt, var för ett öfvadt öga lätt att upptäcka, mindre af de gentila costumerna än af den bonne façonspråk: franska, som alltid utmärker personer af bildning och god ton. »Men på Isvoschikar? – hm»konsekvensändrat/normaliserat – tänkte Achilles, i det han mönstrade de åkande, – »konsekvensändrat/normaliserathvarför icke, – ehuru jag ej kan undgå att finna det mindre artigt af cavaliererna? – Parbleu!språk: franska Jag känner icke dessa damer, – jag, som likväl kan skryta af att hafva noga reda på alla fruntimmer af qvalité i hela staden! Utan tvifvel resande, – landsdamer, som begagna detta tillfälle att begapa hufvudstaden. Riktigt! Se blott dessa leende miner, med hvilka de se omkring sig på alla förbigående. Pauvres enfans!språk: franska Blygsamt dolda bakom sina voiler, tro de sig, i sin lyckliga obekantskap med verlden, läsa beundran i hvarje blick. Ha! hvilket vackert ansigte! hvilka sköna, mörka, blixtrande ögon hos denna okända, som sist åkte förbi. Himmel, är det möjligt att hon kastade åt mig en slängkyss? Jag måste veta hvem hon är. Jag måste göra bekantskap med dessa intressanta främlingar. Isvoschik!»konsekvensändrat/normaliserat

3 Achilles glömde i sin ifver att alla stadens hundrade Isvoschikar för ögonblicket voro upptagne. Ingen af dessa Universitetets och Senatens hörnprydnader, som annars så beställsamt öfverhopa den fredliga vandraren med sitt »Skall det vara häst, herre? Skall det vara trafvare? Är det häst, herre?» infann sig nu på den välbekanta kallelsen. Svärjande öfver sin olyckliga stjerna, skyndade vår hjelte, ej mindre snabbfotad än sin namne vid Troja, af alla krafter efter de okända. – Men, o harm! der veko de redan af i Silfverbergs hörn. »konsekvensändrat/normaliseratIsvoschik! Isvoschik!»konsekvensändrat/normaliserat skrek den förtviflade vandraren, och, – lyckliga öde! der kom ändtligen en, som var ledig. Men himmelska makter, hvilken Rosinante till häst! »Kör på, karl, kör på för klingande silfver! Na prava, Na leva!»original: leva!,»språk: ryska dundrade Achilles, och den arma kampen, – som, ännu drypande efter en grassatumfärd med ett halft dussin barnungar och deras sköterska på köpet, hade svårt att föreställa sig hvad det vill säga att jaga par force efter ett vackert öga – ansträngde sina yttersta krafter för att efterkomma hans önskan. Så bar det af gata upp och gata ned med en hednisk fart, och att man här och der körde omkull en hederlig madam eller stötte tillsammans med en och annan släda, fullastad med smilande jungfrur, det rörde ej det ringaste vår brådskande hjelte. Ändtligen fick man i sigte en rad voiturer, men – hvilken ny harm! – de voro occuperade af en helt annan och för Achilles välbekant Societé. – Trots dessa bedragna förhoppningar, beslöt vår hjelte att bära sitt öde som en man, och erbjuda denna Societé den intressanta tillökningen af sin person, då vid passagen förbi ett hörn, jag tror det var det Uschakoffska, ett dussin Kasanska slädor, med frustande Isvoschikhästar, och de sköna okända uti, i flygande galopp upp|3|hunno och blandade sig med det andra åkande sällskapet. – Båda partierna galopperade nu framåt i fredlig förening med de sköna okända i spetsen, och när dessa veko af, följde hela raden efter, hvar och en i den förmodan att anförarne hörde till hans parti. – Slutligen upptäcktes misstaget och den för Achilles bekanta Societén aflägsnade sig, medan de okända i friskt traf skyndade fram mot trakten af Ryska kyrkan och Cliniska Institutet. »Kör, sakram–» ropade vår hjelte och Rosinante lyckades med yttersta ansträngning uppnå höjden af sistnämnda Institut, då den plötsligen i bästa farten nedstörtade och uppgaf sin hjelteanda på en högst oläglig tid. Sålunda lemnad i sticket, kraflade sig vår hjelte upp från den kullerbytta, som var en följd af trafvarens olycka, och ämnade just skynda efter de okända in genom trädgårdsporten åt Cajsaniemi till, då han kände sig fasthållen af Isvoschiken, som i sin nöd anfäktade honom på sin brutna Svenska: »Herre, min hästs! Är det häst, herre?» – »Dumhufvud»konsekvensändrat/normaliserat, röt Achilles, »konsekvensändrat/normaliseratmenar du jag ej ser att det var en hästkrake, eller något, som hade en aflägsen likhet dermed! Drag för – karl, har jag nu tid att befatta mig med dig och din eländiga kamp? Der, tag en Silfverrubel – tag två – tre – fem – blott jag slipper se din odrägliga physionomi. Uppehåll mig nu ej längre, jag har vigtiga affärer.» – Och med en ed öfver sin otur skyndade vår hjelte till Cajsaniemi, lemnande Isvoschiken att under tårar anropa de förbigåendes medlidande med sitt vanliga, nu lamentabile framsjungna: »Är det häst, herre!»

4 Anländ till Cajsaniemi, inträdde vår Achilles med den honom egna frimodighet, gjorde en harang för Herrar Medicinae Studiosispråk: latin, som nyss uppstigit från middagsbordet, och förfogade sig derefter omedelbarligen in till det rum, som var upptaget af den okända Societén. Något öfverraskad vid den oväntade åsynen af en ansenlig punschbål och en redan betydlig cigarrök i damernas presence, blef han det ännu mer vid upptäckten att damerna sjelfva voro de ifrigast blossande af hela sällskapet. Likväl behållande hela den contenance, som vid alla tillfällen utmärker en man af verld, gjorde han för damerna den mest fulländade dandy-compliment, anhöll på det förbindligaste om ursäkt för sitt obefogade inträdande och föregaf med en fintlighet, hvilken han sjelf beundrade, att han trott sig igenkänna några af damerna såsom resande från en ort, der han hade många och dyrbara förbindelser, hvarföre han ansett det som en angenäm pligt att erbjuda dem sin ringa tjenst på en främmande ort, o. s. v. Men hvem målar hans bestörtning, hans colossala, odödliga förvåning, när hon sjelf, den sköna okända med de mörka, blixtrande ögonen, – hon, i hvilken han nära nog anat en annan Gabriéle Mimanso, – framträdde till bålen, tog ett till brädden fylldt glas och, vändande sig till vår hjelte, sade med fyllig basstämma:original: basstämma; »skål, bror Achilles!» För första gången i sitt lif saknade vår hjelte ord, och hans nyss så beundrade fintlighet hade platt öfvergifvit honom. Hans förlägenhet blef ännu större, när äfven de öfriga damerna, bortläggande cigarrerna, med oförställd munterhet förenade sig i skålen. Gåtan blef ändtligen löst, i det den sköna okända aftog sin eleganta sidenhatt och derunder framtedde, ej ett svall af rika korplockar, uppfästade i en sirlig chignon, utan en helt vanlig kortklippt och något burrig student chevelure, medan skörten af en bonjour skälmskt framtittade under den vida räfskinskappan. De öfriga damerna följde exemplet och presenterade sig i hast som muntra bröder för den numera från den första förbluffningen sig hämtande Achilles. Glädjen blef snart allmän och stor och Achilles beslöt att, till bekräftelse för sitt påstående att vår tid ej saknar äfventyr och romantiska situationer, med det första insända denna berättelse till Helsingfors Tidningar.