Äfventyr på julaftonen

Äfventyr på julaftonen

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 24/12 1856:|1|

Äfventyr på julaftonen.

1 Der sutto vi, en julafton, vi stora barn, och väntade i salen framför den öppna gammaldags spiseln, der den muntra brasan fladdrade uti barnsligt skämt, medan derute ett yrväder piskade snön emot fönsterrutorna. Mot all vana voro vi för bittida i ordning med qvällens bestyr, ty alla väntade vi kära och långväga gäster, som blifvit fördröjde af det elaka väglaget, och innan de kommo, fick fröjden icke begynna. Vi drucko emellertid thé och berättade|2| enhvar någon märkvärdighet, som vi upplefvat förr på en snöig julafton.

2 Karl sade: vi foro engång, fyra studenter, till julen hem till Tamerfors, men föret var eländigt, och vi hade dröjt i det sista. Hellre än att komma sent på natten hem, beslöto vi att stadna i Pelkäne och valde icke de stora byarna, utan ett enstaka torp på höjden invid sjön. Glada och unga, blefvo vi, om icke hjertligt, dock väl emottagne, ty hjertligheten kommer hos våra landsmän först en stund efteråt. Der var halm på golfvet, och på bordet brann ett ordentligt ljus, och i spiseln en stor brasa, likasom nu, och der fanns en bibel, och den gamle torparen las för oss. Ju längre det led mot qvällen, desto förlägnare blef värdinnan och gick ut och kom åter in och gick åter ut, tilldess att den halfvuxna dottern sade helt högt: »icke går det an att äta grisen i dag, han skall vara till jul» – och så begrepo vi, att jul hos folket betyder i främsta rummet juldagen, isynnerhet julmorgonen, men icke julaftonen, qvällen förut. Då togo vi fram vår vägkost, som icke var att förakta, ty der funnos limpor från staden och ett par franska bröd och smör och metvurst och en butelj sherry – och så blef der kalas uti torparestugan. Dertill bestod värdinnan en god gröt, och eftersom vi hade i kappsäcken leksaker åt våra små syskon, så företogo vi oss att roa barnen. En bland oss gick ut, vände pelsen afvig, band ett par trädskedar till horn i den afviga mössan och agerade julbock. Det var något spritternytt för de hvitluggiga barnen; en kröp under bänken, en annan under modrens förkläde; aldrig ha en spelman, en docka, en hund af porcellin gjort en sådan furore – men största effekten af allt gjorde en oerhörd lakritsstång ...

3 Elias sade: jag var en julafton i det stora fängelset på Sveaborg, var der icke som fånge, utan sjelfmant och fri, för att studera de djupa kontrasterna utaf menniskolifvet. Tvåhundrade fångar slamrade med sina kedjor i de långa gångarna och de låga, djupa, dunkelt upplysta fängelserummen. De hade dock improviserat i taket ljuskronor af träd, och flera ljus än vanligt brunno i borrade bräden på väggarna och vid de stora britserna, som tjenade fångarne till lägerställen. Der voro många lifstidsfångar, mördare, röfvare, folk som uppgjort sin räkning med lifvet och menskligheten och för hvilka det ännu återstod att uppgöra sin räkning med Gud. De sutto der stilla, saktmodige, tankfulle i det för dem så ovanliga ljusskimret; en del läste i psalmboken, andra rökte och talade sins emellan om fordna frihetsdagar. Julen hade funnit en väg äfven hit, genom de tjocka murarna, genom de svarta jerngallren, i den qvalmiga fängelseluften, genom fångens rutiga tröja, ända in i hans sorgbetyngda eller förhärdade bröst ....

4 Sedan, sade Elias, for jag åter till staden och hamnade i ett af de lyckliga hem, midtuti julens gladaste glädje. Rundtomkring mig strålade ljusen, barnen skreko af fröjd, och sällheten smålog också på de äldres läppar, ty sällheten smittar, likasom sorgen. Dock gick der genom hela denna qväll en förunderlig känsla af vemod. Der syntes mig svarta galler af jern skymta fram öfver fönsternas glänsande rutor – jag tyckte mig höra suckar derute blandas i stormens brus, och skramlet af fångarnes kedjor förföljde mig ända in i det jublande stojet af barnens lekar och dansar ...

5 Gustaf sade: som barn reste jag engång med min mor att jula till Uleåborg. En stark blida hade förtärt all snö uppå vägarna, så att slädens medar skrapade i sanden och resan fördröjdes mot all beräkning. Julaftonen, när det begynte skymma, hade vi ej hunnit längre än till Karinkanda i Siikajoki, 4¾ från Uleåborg, när man far landsvägen i bugt kring den breda hafsviken, och man gaf oss den ringa tröst, att väglaget der var, om möjligt, än sämre. En möjlighet återstod att ännu hinna fram i tid, och det var att fara raka isvägen tvärsöfver hafsviken, då vi blott hade 3 lemma startmilkommentar till staden. Vi frågade oss före, och man trodde att det »möjligen» skulle låta sig göra. Hvad var att göra? Vi foro isvägen.

6 Innan kort blef det mörkt, och vi foro i början med god fart utåt det vida hafvet. Stränderna försvunno, skuggorna blefvo allt tätare. Om en stund höll skjutskarlen stilla och tycktes betänka sig. Vi ansatte karlen med frågor, och då måste sanningen fram: han hade förlorat all landkänning i mörkret och visste icke mera hvar vi voro eller hvartåt han borde köra.

7 Ni kan tro det på mina ord, att det alldeles icke var roligt. Medan väntande vänner tände sina ljus för vår ankomst, sutto vi hjelplöse, förvillade i natt och mörker ute på hafvets omätliga isfält, osäkre, hvarthelst vi vände oss, om vi icke, i stället att närma oss stranden, körde allt längre ut mot ett omäteligt fjerran, der vi måste förgås. Dertill kom ännu något, som på alla isar är en betänkelig sak – lemma startflödvattnetkommentar. I början helt grundt, blef det ute på hafvet allt djupare, så att det slutligen gick öfver medarna in i släden. Det är något fruktansvärdt, också vid dager, att åka in i ett sådant blindvatten; hvem svarar oss för att der verkligen är en botten under det? Och nu, med hafvet under oss, en stjernlös himmel öfver oss, mörkret omkring oss, tvekan inom oss – var det då underligt, att vi hundrade gånger hellre önskat oss tillbaka till en fattigare, men tryggare julqväll borta på Karinkanda?

8 Stadna kunde vi icke, ty vi hade 13 timmar till dagningen, och derunder skulle både hästen och vi förstelnat i den isande hafsvinden. Vi måste framåt, men hvart? Då trodde sig någon af oss på långt afstånd upptäcka ett ljus; ingen kunde säga om det icke var en stjernas skimmer längst borta vid horizonten. Dock foro vi efter detta lilla ljus, som då för oss betydde lif eller död – och se, det vardt klarare, tydligare, och slutligen kunde vi dunkelt skönja stranden framför oss. Med tacksama hjertan kände vi åter fast mark under slädens medar. Försynen tände för oss detta enstaka juleljus i en fattig koja på stranden, och lyckan ville oss så väl, att vi, komne i land, voro en knapp half mil från Uleåborg. Klockan inemot 10 på aftonen kommo vi fram. De kära goda vännerna hade nästan upphört att vänta oss; men just då ljusen tändes på det gästfria rågade bordet, der våra platser stodo väntande toma, trädde vi in ....

9 Och just i det Gustaf förtäljde detta, hördes bjellror på gården, upp slogos dörrarna, julgranen brann i sin tindrande glans, och barnen, utom sig öfver den långa väntan, skreko i kapp: de komma! de komma!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 24/12 1856.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    5 mil en svensk mil motsvarade före decimalsystemet 10 688,5 m.

    7 flödvattnet vattnet som stigit och samlat sig på isen.

    Faksimile