Avsnittet publicerades 27/5 1854: |3|

Alarm för ro skull.

(Obetydlighet i 1 akt.)

1 Personer:

2 Skogsrådet.

3 Sjörådet.

4 Leo

5 Martialis, midshipsmän.

6 Manda.

7 Juliana.

8 Jonas, gammal matros.

9 Rekryter och landtfolk.

---

Scen 1.

10 En salong på skogsrådets landtegendom. Utsigt öfver en park. Manda och Leo vid ett öppet fönster.

11 Manda.

12 Gå, Leo, gå, jag besvär dig. Om Juliana får se oss, äro vi olyckliga.

13 Leo.

14 Jag skulle gå från dig – dig som jag älskar! Jag skulle gå just nu, när du lofvat att bli min egen lilla flicka! Nej, Manda, du kan ej vara så grym.

15 Manda.

16 Jag ber dig, Leo, för min skull. Juliana är mycket besynnerlig. Hon är rädd för mig.

17 Leo.

18 Hon gör rätt deri. Du är verkligen mycket – fruktansvärd.

19 Manda.

20 Du vet att min morbror skogsrådet är barnlös enkling och rik. Juliana har styrt hans hus i tjugu år. Derföre, sedan jag, en fattig fader- och moderlös flicka, blef upptagen i min morbrors hus, fruktar hon att jag en dag skall rycka väldet ifrån henne.

21 Leo.

22 Hon är då mycket elak emot dig, stackars barn?

23 Manda.

24 Det är hon inte. Tvärtom, hon är ofta mycket god emot mig. Men hon förbjuder mig att gå utom trädgårdsporten. Hon bortvisar alla unga karlar ifrån vårt hus.original: hus, Säg, Leo, är det möjligt att stå ut med ett sådant tyranni?

25 Leo.

26 Nej, det är alldeles omöjligt. Men hvarföre klagar du inte för morbror?

27 Manda.

28 Morbror? Jo han vore den rätte! Morbror, som ej bryr sig om annat i hela verlden, än insekter och politik.

29 Leo.

30 Insekter och politik?

31 Manda.

32 Ja morbror har idéer – idéer, Leo, som du aldrig kan begripa. Mins du det höga planket, som stänger utsigten från trädgården åt sjön?

33 Leo.

34 Om jag mins det? Lyckliga plank, det var du som dolde vårt första möte, när jag lade till med min slup vid stranden, för att se hvem den flickan var, som plockade smultron i skogsbacken.

35 Manda.

36 Alla menniskor förundra sig öfver det planket. Morbror har den vurmen att ej tåla se sjö. Men hvad skulle han göra? Finland är nu engång sådant, att hvart man vänder sig, har man sjön till granne. Morbror tog sitt parti: han byggde ett fult orimligt plank, för att slippa se det herrligaste i naturen, det blåa hafvet.

37 Leo.

38 Är han rätt klok?

39 Manda.

40 Jo du, ganska klok. Men derunder är en hemlighet, som jag ej lyckats utspana. Det besynnerliga är, att han förliks rätt väl med sin granne sjörådet.

41 Leo.

42 Skogsråd och sjöråd! Jag mins mig ej ha sett så hemska titlar i rangordningen.

43 Manda.

44 Hvarför inte det? Klingar det inte lika förnämt som andra råd? Min vän, sade morbror en dag till sjörådet, som då ännu ej var något sjöråd – min vän, det är ändå fatalt att, som du och jag, ej äga titel och anseende här i verlden. Mina bönder kalla mig »Komsarie»,konsekvensändrat/normaliserat och det kan jag inte tåla. Jag är en landtkrabba och du en haj. Låt oss derföre kalla oss landtråd och sjöråd. Sagdt och gjordt. Det hederliga gårdsfolket förstod ej annat, än att allt var rena allvaret, och så buga de sig ännu i dag för de förnäma titlarna ... Men jag skall berätta dig en sak, Leo. Sjörådet visar mig mycken artighet.

45 Leo.

46 Han är då ung, vacker, rik?

47 Manda.

48 Ung? Så der sexti år. Vacker? Lagom. Rik? Åhja, han har en präktig gård och en half million gäddkrokar.

49 Leo.

50 Manda, du vet, jag är blott en fattig soldat, ett lyckans barn, utan slägt, utan relationer – upptagen i min barndom af en fiskare på sjön. Gif mig på båten, Manda, och tag sjörådet med alla hans gäddkrokar.

51 Manda.

52 Ingen jalousi, min herre! Men ack, Leo, du är en sjöman, en viking. Aldrig skall morbror tillåta ...

53 Leo.

54 Vet du väl, Manda, att vi lefva i krigstider? Jag bortröfvar dig på vikingavis – »sveder den gamle och röfvar den sköna» ...

55 Manda.

56 Himmel! ...konsekvensändrat/normaliserat Julianas röst!

57 Leo.

58 Manda ... jag enleverar dig!

59 Manda.

60 Fort ... ut genom fönstret!

61 Leo (i fönstret).konsekvensändrat/normaliserat

62 Grymma!

63 Manda.

64 Marsch, marsch!

65 Leo (utanföre).konsekvensändrat/normaliserat

66 Manda, dyra flicka, haf medlidande! Ges det då ingen nyckel till ett skogsråds hjerta?

67 Manda (eftersinnande).konsekvensändrat/normaliserat

68 Låt se, jo det ges ett ord. Det ordet är: Napier!

69 Leo.

70 Ännu en fråga: ges det ingen buse för en gammal hushållerskas tyranni?

71 Manda.

72 Vänta ... jo, det ges en buse. Han heter bumbarremang.

73 Leo.

74 Men så säg mig ...

75 Manda (stänger fönstret).konsekvensändrat/normaliserat

76 Adjö, adjö. Juliana kunde få tandvärk. Juliana har alltid tandvärk.

Scen 2.

77 Manda tar hastigt sin söm och tyckes fördjupad i sitt arbete. Skogsrådet, i gul nankins sommardrägt med en insekthåf i handen, inträder brådskande, förföljd af Juliana under en liflig ordvexling.

78 Juliana.

79 Se nu går han ända in i salongen, den gamla brömsfångaren. Jag frågar, är det rim och reson? Hvarför har jag satt opp de rena gardinerna? Hvarför har jag putsat och skurat och fejat till helgen? Hvarför har jag dammat det gamla skåpet med maskar och ohyra från alla verldens ändar? Är det, månne, för att rådet skall samla hit alla krankar och flugor från hela skogsbacken? Jag skall säga rådet hvar han kan håfva sina krypfän. Jo gå i ladugården, der sitta väggarna svarta deraf, håfva der och speta upp dem på stoppnålar, så gör han någon nytta i gården.

80 Skogsrådet (mönstrande insektskåpen).konsekvensändrat/normaliserat

81 Nånå, nånå. Hvad säger du? Har du dammat mitt skåp? ... (med stigande ifver) Har du dammat mitt skåp? ... Hvar är vingen af min Scarabæus? ... Hvar är foten af min Hercules? ... Hvar är sprötet ... menniska, hvar är sprötet af Sutor, min skomakare? Du har dammat mitt skåp!

82 Juliana.

83 Ja kantänka, några maskar mer eller mindre; det var ju en skam att se skåpet så ostädadt. Rådet skulle ta sitt förnuft till fånga och begripa att vi lefva i ett tidehvarf. Rätt som det är, kommer ett bumbarremang, och adjö med oss maskar allihop.

84 Skogsrådet (saktmodigare, i det han fortsätter mönstringen).

85 Lucanus, min förträffliga ekoxe! Coccinella, min snälla nyckelpiga; Fur, min tjuf! Lyckligtvis finner man tjufven i alla vrår ... Sphinx, min rara nattvaka! Alla benlösa, vinglösa, hufvudlösa, jag ruinerade man! (framtar ett mikroskop och fördjupar sig i betraktande.)

86 Juliana (snäsigt till Manda).konsekvensändrat/normaliserat

87 Litet längre från fönstret. (Manda flyttar sin stol) Man syr litet mer och ser litet mindre. Man låter bli att kika efter vissa löjtnanter, som äro på värfning i byn. Lyckligtvis ha vi ett plank. Om rådet gjort någon god gerning i verlden, så var det planket.

88 Manda (retsamt).konsekvensändrat/normaliserat

89 Officerare i byn? Och vackra officerare? Mycket vackra, icke sannt? Smärta, raka, välvexta, med ståtliga mustascher, djerf hållning,original: hållning granna uniformer, det förstås. Tycker Juliana också om officerare?

90 Juliana (med förändrad ton).konsekvensändrat/normaliserat

91 Olyckliga barn, du skulle då redan ...? Nej, lilla Manda, nej, det är inte möjligt. Det der har du läst. Det är oförsigtigt af rådet att gifva dig alla slags böcker.

92 Manda (som förut).

93 Läst? Visst inte. Jag har sett officerarne. Och det rätt många ändå.

94 Juliana (bestört).konsekvensändrat/normaliserat

95 Du har sett ...?

96 Manda (skrattande).konsekvensändrat/normaliserat

97 Ja i plancher. Hvad skulle man annat se i ett fängelse?

98 Juliana (mildt).konsekvensändrat/normaliserat

99 Det är inte rätt af dig att gyckla med en vän som vill dig väl. Du borde veta att jag har mina skäl. Och din morbror också. (i sin förra ton till skogsrådet) Nå min själ, har han inte ställt håfven mot väggen och låtit alla flugorna krypa ut. Jo här blir skönt till helgen. Men si håfven sticker jag i ugnen nästa gång vi baka. (åter mildt till Manda) Ack mitt barn, tro aldrig en grann yta och fagra ord. Af dessa ljufliga blommor vexer en bitter frukt.

100 Manda (förtrytsamt).konsekvensändrat/normaliserat

101 »Mitt barn»,konsekvensändrat/normaliserat och ständigt »mitt barn» och »min lilla Manda».konsekvensändrat/normaliserat Jag är hvarken ert barn eller er lilla Manda. Jag är sjutton år och sju månader, och jag har ledsnat vid att vara er fånge. Åh, ni tror ni, att jag ingenting vet och ingenting sett. För det ni har det välsignade planket och edra spioner bland tjenstefolket och edra hvassa ögon och er rynkade panna, så tror ni att jag, som morbror, skall evigt vara er ödmjuka slafvinna. Men (stampande med foten) jag vill intet det längre, nej jag vill inte, hör ni, jag vill inte. Ger ni mig inte friheten, så rymmer jag bort. Vill ni veta med hvem? Jo med en officerare rymmer jag – hör ni det?

102 Juliana (bedjande).konsekvensändrat/normaliserat

103 Manda ... älskade lilla Manda ... nej, jag vill ej mera kalla dig liten. Men hör mig. Du skall en dag få veta allt. Gif dig blott tålamod.

104 Manda.

105 Nej, nu är det sagdt. Nu vet ni hvad jag tänker. Vill ni veta mera? Jo jag skall säga hvad jag tänker om er. Jag tänker att ni är en elak, en egennyttig menniska, som tyranniserar morbror och mig och som ej vill släppa ert välde ifrån er. Jag tänker att ni hatar mig och fruktar mig. Och jag hatar er, jag också, det är qvitt. Men jag fruktar er inte, det är skillnaden. Nu kan ni stänga mig i källaren, om ni vågar det.

106 Julianakonsekvensändrat/normaliserat (häftigt).konsekvensändrat/normaliserat

107 Än om jag vågar det? (gråtande) Nej ... hör opp, var klok, Manda, var god! Du vet intet allt hvad jag lidit – och huru jag älskar dig, och du hatar mig, du! Du skall få gå till stranden, ja hvart du vill, men säg inte att du hatar mig. Ser du, jag är hård och snäsande, det är mitt sätt gudnås, men jag håller af dig mer, ja mycket mer än du tror.

108 Manda (trotsigt).konsekvensändrat/normaliserat

109 Låt mig vara i fred.

110 Juliana (till skogsrådet).konsekvensändrat/normaliserat

111 Så kan man då vara så nådig och upplåta sina ögon och öron för annat än kryp och okynnesfän. (bedjande) Rådet skulle säga åt flickan ... Ja sjung ut hela sanningen, ty si rådet, hon har vuxit oss öfver hufvudet förr än vi trott.

112 Skogsrådet (otåligt).konsekvensändrat/normaliserat

113 Käringtassel! Vill man låta mig undersöka denna chrysomela, hvad? Gyllenhaal anser henne för en varietet, men jag skall kunna bevisa att hon är ett nytt species. Manda, min vän, du skall blifva odödlig. Denna chrysomela skall bära ditt namn: Chrysomela Amanda.

114 Manda (till Juliana).konsekvensändrat/normaliserat

115 Ser ni, nu går jag, utan att fråga er om lof. Ni kan vara lugn. Jag rymmer inte – i dag. (går).

Avsnittet publicerades 31/5 1854: |3|

Scen 3.

116 Skogsrådet. Juliana.

117 Juliana.

118 Hon rymmer inte i dag? Det vill säga, man vet ej hvad som kan hända i morgon eller öfvermorgon ... Men så hör mig då ... fädernes missgerningar skola hemsökas på barnen. (skriker skogsrådet i örat) Manda vill rymma med en officer.

119 Skogsrådet (flegmatiskt).konsekvensändrat/normaliserat

120 Skrik då inte så fasligt. Jaså, hon vill rymma? Och hvarföre det?

121 Juliana.

122 Hvarföre? För det att rådet är ett oting, en halfmenniska, som icke bekymrar sig om någonting ... och för det att hon är sjutton år, och för det att i hennes ådror flyter engelskt blod.

123 Skogsrådet (uppfarande).konsekvensändrat/normaliserat

124 Eng... (hejdar sig) Gå din väg. Jag hade så när ... Denna dag är en Tychobrahedag. Jag hör ej annat än dumheter, trätor, förargelser ... Jag kan förlåta dig allt, Juliana, men att du städat insektskåpet, det är mer än en menniska kan stå ut med. Du är det värsta jag vet. Du är en mal – malum domesticumspråk: latin, en skåpmal. (Undertiden har Juliana oförmärkt utkastat insekthåfven genom fönstret) Jag ser ej till min håf.

125 Juliana.

126 Nu kan rådet äta frukost. Jag har bräckt skinka och äggröra.

127 Skogsrådet.

128 Hvar är min håf?

129 Juliana.

130 Dessutom färsk gräslök.

131 Skogsrådet (uppfarande).konsekvensändrat/normaliserat

132 Hvar är min håf?

133 Juliana (jemkar sig åt dörren).konsekvensändrat/normaliserat

134 Litet bäjerskt öl vore väl inte så alldeles omöjligt ...

135 (Juliana retirerar. Skogsrådet följer henne i vredesmod. I dörren stöta båda på Leo, som inträder.)

Scen 4.

136 Leo.

137 Om förlåtelse, kanske jag stör?

138 Skogsrådet (förlägen).konsekvensändrat/normaliserat

139 Ingalunda. Jag höll just på att för min hushållerska utreda skillnaden mellan en ekoxe och en nyckelpiga. Med hvem har jag den äran?

140 Leo.

141 Jag är Midshipman Leo, till er tjenst.

142 Skogsrådet.

143 Fägnar mig. (à part) Drag för böfveln.

144 Juliana (à part).konsekvensändrat/normaliserat

145 Det är han.

146 Leo.

147 Min herre, det kan synas indiskret af mig, men jag är en rättfram sjöman ...

148 Skogsrådet.

149 Hm. Jaså. Jaha.

150 Leo.

151 Hvad befalls?

152 Skogsrådet.

153 Fortfar.

154 Leo.

155 Jag är en bra karl, jag ämnar slåss med min lycka, jag älskar er systerdotter, hon älskar mig, och jag begär hennes hand.

156 Skogsrådet.

157 Det kallar jag att säga mycket i få ord.

158 Juliana (à part).konsekvensändrat/normaliserat

159 För mycket. Det hörs att han friar första gången.

160 Leo.

161 Nå väl, hvad tycker ni om mig? Vill ni ge mig er systerdotter? Ja eller nej?

162 Skogsrådet.

163 Min herre är sjöman?

164 Leo.

165 Jag har ju sagt er det.

166 Juliana (à part).konsekvensändrat/normaliserat

167 Det hade varit bättre att tiga dermed.

168 Skogsrådet.

169 Och min herre vill ha ja eller nej?

170 Leo.

171 Ettdera.

172 Skogsrådetkonsekvensändrat/normaliserat (snäft).konsekvensändrat/normaliserat

173 Min bästa midshipman, jag vill inte förtala ett hederligt yrke, men ert yrke är det sämsta jag vet.

174 Juliana.

175 Rådet svarar nej.

176 Skogsrådet.

177 Ja, jag svarar nej.

178 Leo.

179 Betänken er väl. Ser jag ut att låta afspisa mig med en korg?

180 Juliana.

181 Herre, han blir oförskämd ...

182 Skogsrådet.

183 Min herre, ni för ett språk, som ...

184 Leo.

185 Vet ni väl, att jag förut haft äran besöka ert hus?

186 Skogsrådet.

187 Det är inte möjligt.

188 Juliana.

189 Nej, min herre, vi läsa våra dörrar för allt slags obehörigt folk.

190 Leo.

191 Rätt så. Men ni glömmer fönsterna.

192 Juliana.

193 Rättvise himmel!

194 Skogsrådet.

195 Det var mig en scarabæus.

196 Leo.

197 Innan qvällen har jag ert samtycke.

198 Juliana.

199 Det få vi se.

200 Skogsrådet.

201 Ni understår er att tro ...konsekvensändrat/normaliserat?

202 Leo.

203 Ja på min ära.

204 Juliana.

205 Der är dörrn ...

206 Skogsrådet.

207 Och så fort som möjligt.

208 Leo (skrattande till skogsrådet).konsekvensändrat/normaliserat

209 Tillåt mig säga er något i förtroende: Napier kommer!

210 Skogsrådet (dekontenanserad).konsekvensändrat/normaliserat

211 Jag vill inte förmoda ...

212 Juliana (hetsigt).konsekvensändrat/normaliserat

213 Hvad vill det säga? Man ofredar oss i vårt hus! Man skymfar min husbonde! Man trottsar oss! Man hotar oss! Åh, min herre, mig skrämmer ni inte så lätt.

214 Leo (lutar sig till Julianas öra och skriker):konsekvensändrat/normaliserat

215 Bumbarremang!

216 Juliana (håller händerna för öronen).konsekvensändrat/normaliserat

217 Ah ...

218 (Leo skyndar skrattande bort. Skogsrådet och Juliana betrakta hvarandra med stum häpnad. Paus. Dörren öppnas ånyo, och Sjörådet inträder.)

Scen 5.

219 Skogsrådet. Juliana. Sjörådet i blå frack med blanka knappar, berlocker, peruk och putsad gammal-ungkarls-toilett.

220 Sjörådet.

221 Min bästa bror, det är något ovanligt, om jag så får säga, att springas omkull af unge officerare, som gjort sin kur här i huset. Hvem var den näsvise unge mannen, om jag så får uttrycka mig?

222 Juliana.

223 Sjörådet skämtar; hvem skulle göra sin kur hos ett barn, som lilla Manda?

224 Sjörådet.

225 Min bästa mamsell, tillåt mig försäkra, att ni, om jag så får säga, tar mycket miste. Mamsell Amanda är redan i den ålder, då en stadgad man kunde ...

226 Skogsrådet.

227 Ja beklaga mig, bror, beklaga mig. Det är i dag en Tychobrahedag. Ingenting annat än förargelser från morgon till qväll.

228 Sjörådet.

229 Förargelser? Bästa bror ...

230 Juliana.

231 Den unga karln ville låna pengar af oss. Du himmel, liksom vi vore några procentare! Och hvad hade han för borgen! Sitt ärliga ansigte och en befordran i framtiden.

232 Sjörådet.

233 Ja tiderna bli allt värre och värre. Penningebrist och dyr tid öfverallt, ingen export, ingen import, och fisket tar af. Ångbåtar och kanonskott jaga fisken från stränderna, strömingen går på djupet, gäddan vågar ej leka i vikarna, och laxen blir årligen sällsyntare. Jag vill ej tala om abborren, och gösen, min bästa bror, gösen har väderkorn af kriget, han synes ej till.

234 Skogsrådet (lifvad).konsekvensändrat/normaliserat

235 Ja hvad kriget angår, så är jag af annan tanke än bror. För det första bör supponeras ...

236 Sjörådet.

237 Min bästa bror tar alldeles fel. Den europeiska villervallan har en helt annan grund. Orientaliska frågan, om jag så får ...

238 Skogsrådet.

239 Men för det första bör supponeras ...

240 Sjörådet.

241 Jag ber att få tala till punkt.

242 Skogsrådet.

243 Det är just det jag förbehåller mig.

244 Juliana (à part).konsekvensändrat/normaliserat

245 Der ha vi originaliska frågan nu igen.

246 Sjörådet.

247 Posito att min bror vore Turken ...

248 Skogsrådet.

249 Jag tackar för äran.

|4|

250 Sjörådet.

251 Och att jag vore Engelsman. Nu kommer jag i brors hus och inqvarterar mig utan krus i brors kök.

252 Skogsrådet.

253 Det vore knäfveln ...

254 Sjörådetkonsekvensändrat/normaliserat (pekande på Juliana).konsekvensändrat/normaliserat

255 Bror har en gammal lunta vid namn Koran, full med skrock ...

256 Julianakonsekvensändrat/normaliserat (à part).konsekvensändrat/normaliserat

257 Skall det vara åt mig?

258 Sjörådet.

259 Bror låter den luntan regera sig ...

260 Juliana (à part).konsekvensändrat/normaliserat

261 Det är jag.

262 Skogsrådet.

263 Hon skall så böfveln heller.

264 Sjörådet.

265 Hon tyranniserar bror, hon ordentligt huttlar med bror. Hon har både första och sista ordet i huset.

266 Juliana.

267 Hvem? Jag?

268 Sjörådet.

269 Nej – Koran, det förstås. Hon kan aldrig hålla sin mun.

270 Skogsrådet.

271 Vidare, vidare.

272 Sjörådet.

273 Men när jag inqvarterar mig i köket, om jag så får säga, så kastar jag luntan i slaskämbaret.

274 Skogsrådet.

275 Bra, bra. Och sedan?

276 Juliana (à part).konsekvensändrat/normaliserat

277 Han är galen.

278 Sjörådet.

279 Sedan gör jag rent hus.

280 Juliana (förifrad).konsekvensändrat/normaliserat

281 Det låter han bli.

282 Sjörådet.

283 Hvad befalls?

284 Skogsrådet.

285 Vidare, vidare.

286 Sjörådet.

287 Sedan har bror ett litet slott vid Dardanellerna – posito, här ha vi det ... (Manda inträder brådskande.)

Scen 6.

288 De förra. Manda.

289 Skogsrådet.

290 Ett slott?

291 Sjörådet.

292 Ointagligt för alla andra, än den gamla krigskonsten. Dessutom välbeläget med en herrlig utsigt, torn, bastioner och bröstvärn.

293 Skogsrådet.

294 Mjuka tjenare.

295 Sjörådet.

296 Jag intager detta slott ...

297 Manda.

298 Den gamla krigskonsten är alltid intagande.

299 Sjörådet.

300 Jag behåller det, jag förskönar det, jag befästar alla inlopp, om jag så får uttrycka mig.

301 Skogsrådet.

302 Men hvad gör jag då?

303 Juliana.

304 Ja hvad göra vi då?

305 Sjörådet.

306 Bror tackar mig för det jag expedierat luntan och befästat Dardanellerna. Salam aleikumspråk: arabiska. Bror har ingenting vidare att göra. Bror är herre i sitt hus.

307 Skogsrådet.

308 Jo jag tackar. Vacker herre!

309 Juliana.

310 Nej vi tacka för den stora äran.

311 Sjörådet.

312 Jag skulle tro att min framställning af den orientaliska frågan är ganska klar.

313 Skogsrådet.

314 Solklar.

315 Juliana.

316 Det kan jag inte finna.

317 Skogsrådet.

318 Men något malitiös mot Turken.

319 Sjörådet.

320 Medges, den europeiska politiken är så beskaffad. Emellertid ...

321 Manda (afbrytande).konsekvensändrat/normaliserat

322 Men morbror vet då ingenting ... Morbror hör ingenting ...

323 Skogsrådet.

324 Hvad vet jag ej?

325 Juliana.

326 Hvad höra vi ej?

327 Sjörådet.

328 Tala, älskvärda Dardaneller!

329 Manda.

330 Fienden nalkas!

331 Alla.

332 O himmel!

333 Manda.

334 Han är här innan aftonen.

335 Alla.

336 Är det möjligt!

337 Manda.

338 Om det är möjligt? Hör ni då ingenting?

339 Sjörådet (lyssnar).konsekvensändrat/normaliserat

340 Platt ingenting.

341 Skogsrådet (lyssnar).konsekvensändrat/normaliserat

342 Jag tycker mig höra ett surrande ...

343 Manda.

344 Det är ännu på afstånd.

345 Juliana (med fasa).konsekvensändrat/normaliserat

346 Jag hör ett bumbarremang!

347 Alla utom Manda.

348 Oh ... (de störta på dörren).

Scen 7.

349 Manda. Strax derpå Leo.

350 Manda.

351 Mitt hjerta klappar. Samvete, samvete! Är det rätt att bedraga ...? Ah, hvad frågar jag derefter? Leo har blifvit bortvisad. Hela min lycka står på spel.

352 Leo (utanföre).konsekvensändrat/normaliserat

353 Öppna fönstret!

354 Manda (öppnar).konsekvensändrat/normaliserat

355 Är det du?

356 Leo (i fönstret).konsekvensändrat/normaliserat

357 Allt går bra. Min vän Martialis har åtagit sig att föreställa amiral Napier. Till husbehof har jag lärt honom hela mitt engelska språkförråd, Goddamspråk: engelska och Very wellspråk: engelska. Jag hoppas det förslår.

358 Manda.

359 Jag darrar af ängslan.

360 Leo.

361 Vi ha omkring trettio rekryter här i byn. Af dessa tar amiralen tjugu och jag tio. Han stormar gården, intager den, och jag ... resten får du gissa. Kurage! Adjö! (försvinner.)

362 Manda.

363 Resten? ... Leo, Leo, jag vill veta ... Han är borta. Hvad skall det bli af allt detta? (Ilar ut och stöter i dörren på Jonas.)

Avsnittet publicerades 3/6 1854: |3|

Scen 8.

364 Jonas. Sedan Juliana.

365 Jonas (i dörren till Manda).konsekvensändrat/normaliserat

366 Stopp och belägg, mamsell ... Hon brassar om ... hon går till segels ... Får gå då. Gamle Jonas prejar väl någon köl i farvattnet. (Ser sig omkring) Precis som för sjutton år sedan! ...konsekvensändrat/normaliserat Der (pekande på insektskåpet) står den gamle kabysen på fördäcket. Och der (pekande på parken) står den unga skogen i fullt tacklage, lotsgös i toppen och hvarje ända styf i bramsalningarna. Det är förunderligt, när en skuta tar landkänning af hamnen, som hon ej sett på sjutton år, och allt är som förr ... bara skutan sjelf har blifvit gammal och litet rostfrätt i spikhålen, och taljorna äro ej smorda som förr, men (torkar ögat med tröjärmen) får gå ... det är icke värdt att langa saltvatten i märsen för det ... Stopp och belägg, här kommer en seglare.

367 Juliana inträder förvirrad och brådskande, i ena handen en kastrull, i den andra en kaffepanna, öfver axeln ett bylte mattor. Utan att blifva Jonas varse, springer hon till fönstret och rycker ned gardinerna. I detsamma höres utanföre ljudet af krossadt glas. Juliana spritter till, kastar ifrån sig allt hvad hon bär, tittar ut och kommer tillbaka.

368 Juliana (förvirrad).konsekvensändrat/normaliserat

369 Nej ... det var ingenting ... det var bara den stora väggspegeln, som pigorna fällde i golfvet.

370 Jonas (à part).konsekvensändrat/normaliserat

371 Stiltje och marvatten! Det är Juliana. »Bara den stora väggspegeln!» ...konsekvensändrat/normaliserat Hon som förr kunde lappsalva en menniska för en sönderslagen talrik! ...konsekvensändrat/normaliserat (hostar) Hm, hm.

372 Juliana (utan att se eller höra honom, går till insektskåpet, stjelper omkull det, fattar en stol och kastar den ut genom fönstret, i det hon mumlar: bumbarremang! Åter höres ett brak; hon tittar ut, kommer tillbaka och fortfar).konsekvensändrat/normaliserat

373 Det var bara porslinskåpet, som gick i kras. (börjar upplocka de bortkastade mattorna) Bumbarremang!

374 Jonas (à part).konsekvensändrat/normaliserat

375 »Bara porslinsskåpet»! Har menniskan strukit toppseglen? (högt) Stopp och belägg, mamsell! Ni hör och ni ser ju ingenting. Gudsfred vackert och helsningar från Liverpool!

376 Juliana (släpper mattorna och stirrar förfärad på Jonas).konsekvensändrat/normaliserat

377 Skona mitt lif! Bästa herr sjöröfvare, skona mitt lif!

378 Jonas.

379 Stiltje och strömsättning, hvad tar hon mig för? Känner hon inte igen det gamla tacklaget? Spänn opp kanongluggarna och kika litet bättre upp på mig. Känner hon inte igen den gamle Jonas, som varit så länge jollgast här i huset?

380 Juliana (hämtar sig långsamt och slår ihop händerna).konsekvensändrat/normaliserat

381 Jonas? ... Jonas! Nej, det är inte möjligt.

382 Jonas.

383 Råkar vara, mamsell! Jo jo, jag säger ingenting om’et, det är allt en vacker tid, sedan jag rymde med kapten och den lilla frun, som egentligen seglade för ett annat rederi ... och nog kan väl målningen vara skamfilad och rårna litet ombrassade, men när nu Jonas säger att han är Jonas,|4| så borde hon ta det connoissementet för fullt och klarera alla krumbugter.

384 Juliana.

385 Men så säg mig ... hvar har han varit i sjutton år och huru kom han hit?

386 Jonas.

387 Hvar jag har varit? Jo om natten i skansen och om dagen på däck, förstås, när jag ej haft hundvakten eller suttit grensle öfver en rå. Jag har seglat med Holländare, Amerikanare och nu sist med Engelsmän.konsekvensändrat/normaliserat (Juliana tar ett steg tillbaka)konsekvensändrat/normaliserat Nå nå, inte är jag mer än menniska för det jag ätit pudding med korinther och porter på; det var annat än stekta rofvor, sur sill och mjölkvassla, som hon bestod oss i fordna tider, mamsell! Engelsman förstår att brassa sin gröt; jag har ingenting emot honom, högfärdig är han som en bogenbramtopp i förlig vind, hvar kocksmat tycker sig vara en amiral emot oss finska becktröjor, men duktigt folk till sjöss, det kan inte hin håle och Amerikanaren neka till. Nå godt, det der skall jag sedan logga ihop åt er. Men huru jag kom hit? Jo det skall jag säga. Jag tänkte ge mitt land på båten och tjena Engelsman, efter det ändå här hemma var litet grums i mitt kölvatten. Men så kom Turken, den hednahund, som jag önskar längst in i marvattnet af en holländsk sump, och satte Engelsman i hufvudet att slåss med de våra, som var dumt gjordt, stiltje och solstygn, var det inte så, för si uti Europa ges det tre becktröjor, som äro värda att segla i salt vatten, och det är Engelsman, Greken och Finn’; ja jag säger ingenting om Holländaren, han är god nog för att vara en thévattenskarl, och hvad Dansken angår, har han en blöt mun, men en styf arm ...

388 Juliana (otåligt).konsekvensändrat/normaliserat

389 Ja det är allt bra, Jonas, men han vet inte han att här är bumbarre...

390 Jonas.

391 Stopp och belägg, mamsell, tag in ett ref i språklådan, för nu låter jag trossen löpa ut. Hvar törnade jag på? Jo jag och John Bull voro goda kojkamrater ända till för några veckor sedan ... då kommo de inhalande med ett fartyg till Portsmouth ... stiltje och läsegel, det var en smäcker brigg, spenslig och smärt som en jungfru, jag har sällan sett en så vacker båt, (torkar ögat med tröjärmen) det stänker allt litet uppsjö i hjertat, när jag tänkeroriginal: tänker, derpå. Folket gapade; bredvid mig stod en äkta lurk till boxare; ser du, sad’ han, den der ha vi tagit af dem? Hvad nu? sad’ jag. Det är en finsk brigg, som en af våra fregatter knep i Östersjön, sad’ han; kamrat, på den saken ta vi en grogg. Herre, sad’ jag, den der ha ni tagit af oss, och skryt lagom med det, att ett 1 200konsekvensändrat/normaliserat tons skepp med 50 kanoner tar ett 120 tons med 2 nickor, som knappast skrämma en mygga engång. Goddam, masterspråk: engelska, sad’ han, du måste boxas med mig, och så vecklade han opp skjortärmen. Men det gamla hjertat hade nu engång vaknat uti mig, och så kom der en gammal ovana med. Hvad gjorde jag? Stiltje och skörbjugg, mamsell, jag gaf karlen en örfil, så att han trillade tre hvarf omkring ... och ser hon, från den stunden sade jag opp min hyra hos Engelsman.

Avsnittet publicerades 7/6 1854: |3|

392 Juliana (som oroligt sett ut genom fönstret).

393 Han pratar, Jonas, och tänker inte på att man måste berga lif och gods. (börjar åter uppsamla mattorna) Begriper han inte att här är bumbarremang?

394 Jonas.

395 Hvad för något? Bumba...?

396 Juliana.

397 Han vet inte att fienden är här?

398 Jonas.

399 Fienden! Kultje och kovändning, det var då derföre ...? (skrattar omåttligt)

400 Juliana (ond).

401 Skrattar han åt det som vore bättre att gråta åt? (fäller mattorna)

402 Jonas.

403 Nej, men det var då derföre den stora väggspegeln betydde ingenting ...

404 Juliana.

405 Gamle sjövarg! (upptar mattorna)

406 Jonas.

407 Och det stora porslinskåpet i kras, det betydde heller ingenting ...

408 Juliana.

409 Håll munnen!

Scen 9.

410 De förre. Skogsrådet.

411 Skogsrådet (i dörren, ropande utåt).konsekvensändrat/normaliserat

412 Hästarna, säger ni? Fråga Juliana, kära barn, fråga Juliana! – Boskapen! fråga Juliana! ... Fjäderfänaden? fråga Juliana, låt mig vara i fred, allt är till spillo, kära vänner, det är förbi med oss ... jag förmår inte mer. (famlar efter en stol, men finner alla kullstjelpta.)

413 Jonas.

414 Min gamle husbonde ser mig inte ... han går i marvatten, han som de andra.

415 Skogsrådet (pekande på förstörelsen i rummet).konsekvensändrat/normaliserat

416 Hvad vill det säga? Juliana, min vän, har fienden varit här? Alla stolar omkull, skåpet omkull, allt omkull. Jag olycklige man, all min egendom är i fiendehand. Säg har han tagit ... svara, menniska, har han tagit mina scarabæer?

417 Juliana (fövirrad, uppresande stolarna).konsekvensändrat/normaliserat

418 Gud gifve han ej toge något bättre än dem. Man får vara nöjd med lifvet.

419 Skogsrådet.

420 Ja kom, Juliana, kom, låt oss fly. Allt är förbi ... de ha plundrat allt hvad jag äger. Tag inte illa vid, Juliana, men när jag gick genom salen, der såg jag något ... spegeln ... trösta dig, min vän. Vi äro på landsvägen. Kom, låt oss gå. Men vänta ... jag måste berga insekthåfven.

421 Juliana (hopsamlar sitt förra bylte).konsekvensändrat/normaliserat

422 Ack att jag skulle upplefva en sådan dag.

423 Jonas.

424 Nej stopp och belägg, husbonde, den byn mojar väl af. Jag är en gammal märsgast, och derföre säger jag rena sanningen. Allt det der är bara skum och inga bränningar. Fruktan är den sämsta styrman i krångliga farvatten. Fruktan gör menniskor blinda och galna. Hvem har kullslagit stolarna och nedryckt gardinerna och stjelpt skåpet och krossat väggspegeln och porslinskåpet och plundrat hela huset och drifvit husbond på grund med last och besättning? Jo, hagel och sjömörker, det har fruktan gjort. Och den har gjort ännu mer; den har här uppe i märskorgen (pekar på pannan) tillställt ett ... hur hette det? ...konsekvensändrat/normaliserat bumba...

425 Juliana (mekaniskt eftersägande).konsekvensändrat/normaliserat

426 Bumbarremang.

427 Jonas.

428 Riktigt; så var det. Nå då ser ju husbond utan kikare att fruktan och inbillning varit de rätte sjöröfrarne, som vändt upp och ned på hela huset, och i den betan är fienden utan skuld. Lita på att jag känner Engelsman; han är en haj i sjön, men på land är han en menniska som husbond och jag. Hvarken horn eller hästfötter har han. Det rykte har han om sig att emellanåt vara konstig och utan kompass på landbacken. Vasserra, det kan hända en, när man kommer utom sitt rätta element. Men kasta en liten milord, som är bara aderton tum lång, i sjön, och jag vill aldrig hala en ända, om han ej strax skall simma som en mört.

429 Juliana.

430 Han tror då, Jonas ...?

431 Jonas.

432 Derför hal’ an fockskot, husbond’ och låt ej seglena lefva. Fäll inte af vid första stormby; nog ha vi hållit sjön i värre väder än så. Tag ej vågen från sidan, då kantra vi, utan håll styft i vind och se hurtig ut, så går brisen förbi.

433 Skogsrådet (matt och förvirrad).konsekvensändrat/normaliserat

434 Kära vänner, låt oss fly härifrån. Allt hvad jag äger, fattige man, ha de tagit ifrån mig, och tiggarstafven blir nu vår lott.

435 Jonas.

436 Men så hör då, husbond, det är inte fienden, som plundrat ert hus, det är mamsell Juliana ...

437 Juliana.

438 Har jag ...

439 Jonas.

440 Ja, det har hon, så sannt jag heter Jonas Klyfvare. Känner inte husbond igen mig? Jag har hjelpt till att spela husbond ett fult streck ... den saken har alltsedan skäggat i mitt samvete. Se på mig, kommer husbond ihåg salig frun?

441 Skogsrådet (skakar på hufvudet och upprepar mekaniskt):konsekvensändrat/normaliserat

442 Salig frun?

443 Juliana.konsekvensändrat/normaliserat

444 Tig, Jonas! Rådet vill ingenting höra om den saken alltsedan den olyckliga natten ... han vet.

445 Jonas.

446 Stopp och belägg, mamsell, jag har tigit i sjutton år, men nu skall, nu måste jag tala. Tror hon att samvetet är en gammal pressenning, som aldrig blir genomblött? Jo det var så, att den främmande löjtnanten, som låg sjuk hos husbond i två månader sedan korvetten Thetis förliste här nära ... Napier hette han ...

447 Skogsrådet (som förut).konsekvensändrat/normaliserat

448 Napier!

449 Jonas.

450 Jo det var så, som husbond väl vet, att löjtnanten förälskade sig i den lilla blonda frun och den lilla frun var gunåsåvisst ej kopparförhydd ... utan så kom löjtnanten om natten till mig och sade: Jonas, sad’ han, här har du hundra guinéer, kom med mig, så fara vi öfver till liffländska valln. Hundra guinéer – tjocka och missräkning, det var ej små smulor för en fattig karl, som ej hade mer än tröjan på kroppen! Men jag drog öronen åt mig och sade: kanske vi spara det der till i morgon. Då drog han ihop sina bistra ögonbryn ... vacker karl för resten ...

451 Juliana (suckande).konsekvensändrat/normaliserat

452 Det vilddjuret!

453 Jonas.konsekvensändrat/normaliserat

454 ... och sade: Harriet och jag älska hvarandra och ha beslutit att fly. Om du ej skaffar oss utväg dertill, hoppa vi båda i sjön ... Jo men, lilla frun hade allt varit i stånd dertill, ty hon var romanesk som en spansk galér och hade läst allehanda underliga böcker i sin ungdom. Derföre klack det i bröstet på mig, så trossarne ville springa, och jag sad’ åt löjtnanten: herre, var ej galen, det der är synd. Nyss gick er egen unga hustru till botten med korvetten, och hvad vill ni göra med er lilla Amanda? Men se den som ändrade kurs, det var inte han. Flickan, sad’ han, har jag ackorderat in hos en hederlig fru, och i natt flyr jag med Harriet.

455 Skogsrådet (som förut).konsekvensändrat/normaliserat

456 Henriette!

457 Juliana.

458 Det är nog, Jonas; vi veta det alltför väl; hör opp!

459 Jonas.

460 Stopp, mamsell, nu vill jag lossa hela barlasten. Och en del af lasten är oklar ännu. Vi flydde, det är sannt, i nattens mörker och med onda samveten, men vi voro ej tre, vi voro fyra ...

461 Juliana.

462 Ja ja ... vildar voro ni och inga menniskor. Ni togo med er min husbondes enda barn, den stackars lilla fyraåriga Gustaf, och sedan förgicks barnet på sjön ...

463 Skogsrådetoriginal: Sjörådet (som förut).konsekvensändrat/normaliserat

464 Gustaf!

465 Jonas.

466 Ja mamsell, det var det svartaste streck, som vår Herre en dag skall finna i min lefnads loggbok. Men hvad skulle vi göra, lilla frun lät ej förmå sig att rymma på annat vilkor. Vi fingo hårdt väder på resan och lade bi under Nargön. Här fingo vi plötsligt stiltje, och det blef en brännande het Augustidag. Löjtnanten och jag voro i land att skaffa friskt vatten och kaffegrädde åt lilla frun, som vi lemnade trött och matt efter sjösjuka under resan .... När vi kommo tillbaka till galeasen, var pojken försvunnen, medan modren sof, och jullen var borta ... Mörker och mist, husbond, det var en hård dag, men pojken stod ej att finna. Så kommo vi, efter många äfventyr, till London, jag fick mina guldstycken, men de brännde min hand, och om tre veckor voro de slut. Men löjtnanten och lilla frun reste på landet till ett slott i Derbyshire, och sedan har jag ej hört utaf dem.

467 Juliana.

468 För tre år sedan fick rådet ett engelskt bref med sorgkant. Lilla frun hade blifvit skild från sin andra man och vandrat all verldens väg. Men det onda hon gjort stod icke att hjelpa. (hviskande) Alltsedan natten då hon flydde har rådet varit si så der litet bortkommen och lallig ibland.

469 Skogsrådet (som förut).original: förut,)

470 Henriette ... Gustaf ... det är allt förbi ... de ha tagit ifrån mig allt.

471 Jonas.

472 Hal’ an fockskot, säger jag. Hvem vet om inte vår Herre assurerat en del utaf lasten.

473 Juliana.

474 Omöjligt!

475 Skogsrådet (som förut)

476 Omöjligt!

477 Jonas.

478 Fira flagg för vår Herre, säger jag. När jag nu kom tillbaka på hemresan, lade vi bi för storm vid Nargön, precis som för sjutton år sedan. Passpå, tänkte jag, här har vår Herre ett finger med i marschrutan. Begynte så fråga både fiskare och landkrabbor om de fått någon spaning på pojken, och så var der en ...

479 Juliana (häftigt).konsekvensändrat/normaliserat

480 Så var der en ...?

481 Jonas.

482 Så var der en gammal lots, som gick med två tuggbussar ...

483 Juliana.

484 Med två ...? Så säg då utan omsvep, han hade funnit pojken död?

|4|

485 Jonas.

486 Nej sprittlefvande, mamsell! Lotsen hade prejat an honom i öppna sjön, allt i den lilla jullen, som troligen varit illa fastgjord, när pilten smög sig dit. Kultje och åtta glas, han måste bli en bra sjöman, den pojken!

487 Juliana (skakar om skogsrådet).konsekvensändrat/normaliserat

488 Men så hör då rådet ingenting! Lilla Gustaf lefver ... lilla Gustaf skall komma tillbaka! Vi få ännu gunga honom på våra knän ... han skall ännu med sin barnsliga röst sjunga för oss: »Det var i Saimen på en ö ...»konsekvensändrat/normaliserat

489 Skogsrådet (som förut).konsekvensändrat/normaliserat

490 Det var i Saimen på en ö ...

491 Jonas.

492 Pojken var den tiden fyra år; nu måste han vara tjuguett.

493 Juliana.

494 Det är detsamma, han är ändå vår lilla Gustaf ... Men så säg då Jonas, hvar är han? när kommer han? är han stor? är han vacker? Har han ännu det ljusa lockiga håret och de englagoda blå ögonen? Milda himmel, jag kan bli tokig af glädje, när jag tänker uppå att vi ännu engång få omfamna den lilla söta gossen.

495 Jonaskonsekvensändrat/normaliserat (torkar ögat med tröjärmen).konsekvensändrat/normaliserat

496 Mamsell ... tag inte illa opp, jag har härtills hållit henne för en argsimpa ... ja en riktig etterbölla ... men man ser inte en menniska längre än till tänderna, och jag har sett knaggliga brasilianska skutor, som fört en last af guldsand ombord. Förlåt mig det der, mamsell ... ser hon, jag begriper nu att hon har ett hjerta i bröstet, och det klappar nog under becktröjan också, var säker på det. Hon är en bra menniska, mamsell.

497 Juliana.

498 Men så svara mig, när kommer han, säg?

499 Jonas.

500 Det är allt några bankar och grund i den kursen ännu. Pojken fördes till Reval och togs som barn i huset af en hederlig köpman. Derifrån blef han skickad till sjökadettkorpsen i Kronstadt och lärer vid detta laget vara midshipman. Han har bytt namn och heter nu ...

501 Juliana.original: Juliana,

502 Han heter nu ...?

Scen 10.

503 De förra. Sjörådet inträder med brådska.

504 Sjörådet.

505 Min bästa bror, var alldeles lugn, nu komma de.

506 Jonas, Juliana.

507 Hvem kommer?

508 Sjörådet.

509 Hvem? Jo fienden, om jag så får uttrycka mig.

510 Juliana.

511 Jemmer!

512 Jonas.

513 Störtsjö och bränningar!

514 Skogsrådet (vaknar ett ögonblick ur sitt grubblande).konsekvensändrat/normaliserat

515 Kära vänner, låt oss rymma. Fienden är här. Jag fattige man är på bara backen. Allt hvad jag äger ha de tagit ifrån mig.

516 Sjörådet.

517 Var alldeles lugn, min bästa bror, var alldeles lugn. Vi rymma med det allrafortaste. Bredschäsen är förspänd, vi sätta oss i. Mamsell Manda får min ensitsiga schäs, och Mamsell Juliana får sitta på hundsfotten. Pigorna packas på långflaken. Drängarne ta till fötter, var alldeles lugn, här är ingen rädd, vi ta alla till fötter ...

518 Jonas.

519 Stopp och belägg, herre; äro vi skeppsråttor? Låt mig råda. Mamsell går genast i köket och tillreder rostbiff och plumpudding efter Kajsa ... hur var det hon hette? ...konsekvensändrat/normaliserat Kajsa Filfras! Jag går med drängarne till det höga planket vid sjön. Der möta vi fienden. Jag ropar till honom: masterspråk: engelska, eller sirspråk: engelska, eller milordspråk: engelska – det kommer an på huru höflig han är – här har ni att välja mellan varm mat eller varm tröskmachin – ty slagorna ta vi ur rian. Jag slår vad att han väljer pudding och biff.

520 Juliana och Skogsrådet.

521 Men ....

522 Jonas.

523 Inga men i blåsväder!

524 (Alla skynda ut.)