Halmgubben
Kommentaari
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 24/12 1842.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 stramalj styvt glest tyg till underlag för broderi.
1 sandperlor små glasperlor (till pärlbroderi).
1 reqvisitioner beställningar.
3 lästa låsta.
3 tibet fint tyg av ull från tibetanska får.
3 kattun tryckt bomullstyg.
3 shawletter sjaletter.
4 Tippo Saib användes för att torka överflödigt bläck av pennspetsen.
5 pipsnodder snodd mellan huvudet och munstycket på en lång tobakspipa.
6 som Jehu i rasande fart.
7 karduser paket som innehåller röktobak.
9 tortor mindre bakverk, bakelser.
9 grenaljus grenljus: stearinljus med flera grenar upptill.
9 rara sällsynta, fina.
14 klipparen spjuvern, skojaren.
Halmgubben
(En Jul-Novell.)
1 En julafton – det var för 7 eller 8 år sedan – blåste vinden fuktig och ruskig kring de nytimrade knutarne af en viss anspråkslös prostgård, som våra läsare känna af Conturteckningarna. Det hade varit det yppersta julföre och isarne lågo redan blanka på sjön, då det med ens slog om till tö, vägar och gator blefvo oangenäma att färdas uppå och taken dröpo ideligen, till stor harm för husfäderna i den lilla staden, som nu, i elfte stunden, ändtligen vandrade ut på julbestyr. Det vackra könet, å sin sida, hade länge varit betänkt på dessa vigtiga bestyr och redan för goda fyra veckor tillbaka trippade mamsellerna ur den ena handelsboden i den andra, för att köpa zefirgarn, stramalj, carnaval, sandperlor, synålar och himlen vet icke hvilka högst nödvändiga och oumbärliga saker. Ungherrarna, icke mindre beställsamma, hade långt för detta afsändt reqvisitioner till sina vänner i Helsingfors, innehållande uppdrag att köpa det eller det hos Etholéns eller beställa det och det hos Mellin, samt hemförsända alltsamman med resande studenter. »Hvad kostnaden vidkommer»konsekvensändrat/normaliserat, hette det då vanligen, »konsekvensändrat/normaliseratville Min Kära Bror benäget gå i utläggning derföre.»konsekvensändrat/normaliserat
2 Nu var allaredan julqvällen förhanden och mörkret hade för ett par timmar sedan inbrutit. De ringare klasserna i den lilla staden – ty det gifves i småstäder en skarpt begränsad rangskilnad – hade redan slutat dagens möda, undantagande vissa handtverkare och symamseller, hvilkas riktiga skärseld nu först började. Julgröten puttrade redan i grytorna, vänliga ljus tändes i de små låga fönsterna och det fanns icke en enda pojke i staden, som ej redan med högt jubel hissade sin talgade lanterna på den höga, smärta stången vid porten. Det är en åldrig och vacker sed, detta illuminerande och dessa lanternor om julaftonen och julmorgonen; den häntyder, liksom stjerngossarnes upptåg, på den klara stjernan, som i fordomtima sken öfver Bethlehem samma natt. Ovisa magistratspersoner hade i den lilla staden förbjudit denna gamla sed, såsom eldfarlig ehuru man ej kunde erinra sig, att någon skada någonsin derigenom uppstått; men förbudet råkade snart i en förtjent glömska och lanternorna brunno nu lika talrikt och klart som för hundrade år sedan i alla vinklar och vrår af staden.
3 Men i »de bättre husen», – såsom man, icke allestädes så välförtjent, kallar de med rang eller förmögenhet stoltiserande, – var det ännu kolmörkt i fönsterna och endast ensliga ljus från herrnsoriginal: herns eller fruns eller unga herrns eller mamsellernas kammare vitnade om den flit, den ifver och det bråk, som nu rådde inom de hemlighetsfullt lästa dörrarne. Sådant var äfven förhållandet på prostgården. Wargelin, prostens lif- och husdräng, hade nyss på befallning hemsläpat åtskilliga bylten tibet och kattun, och gubben instufvade dessa tillämnade presenter med den förnöjdaste min i verlden. Prostinnan och Emma voro ifrigt sysselsatta med att kläda en sprittny länstol i band och blommor, dem Emma sjelf förfärdigat. Länstolen, stoppad och mjuk, var ämnad till den vördnadsvärde familjefadrens beqvämlighet på gamla dagar. Ehuru Thilda och Marie, de yngsta af familjen, då redan räckte sin mor till hakan, sysslades likväl inom lästa dörrar med ett julträd, en glädje som ej fick saknas. Dockorna voro ännu ej kastade i vrån, fastän vackra böcker, shawletter och annat smått började leka barnen i hågen.
4 »Men jag kan ej begripa, det är då alldeles fasligt, att inte Henrik kommer!» suckade den lilla tioåriga Thilda och klappade sina små händer af otålighet, der hon, jemte den åttaåriga Marie, lade sista hand vid städningen af sin brors trefliga, men toma kammare. »En sådan stygg examen, som skall hålla honom qvar i Helsingfors! Och|4| min präktiga Tippo Saib, med sina vackra silfverperlor ... den skulle Henrik få!»
5 »Och mina pipsnodder»konsekvensändrat/normaliserat, sade Marie »konsekvensändrat/normaliserat... Hvad skall det bli af dem?» Thilda satte sig vid skrifbordet, betäckte sina vackra ögon med händerna och började gråta. Men hastigt hoppade hon upp, föll sin lilla syster om halsen och skrek af glädje. »Marie, Marie, bed Wargelin komma upp, han skall göra oss en halmgubbe på den långa engelska eldgaffeln, vi skola klä Henriks gamla kläder på den och låta bära in den i qväll i salongen.»konsekvensändrat/normaliserat Och Thilda gjorde ett högt hopp af munterhet öfver detta påhitt.
6 Emedlertid satt den unge Henrik, då 18 år, i en grön-original: grön och rödmålad skjutssläde på sista hållet mot hemmet och nytjade piskan flitigare än det öfriga ressällskapet, hästen och skjutspojken, rätt tyckte om. Men det var nu jul; ett löfte om lagligen förbjudna drickspenningar försonade den rödnäsige pilten på medarna och det bar af som Jehu öfver isarne och utför backarna. Hvithåriga ungar plattade sina näsor mot rutorna, der Henrik med klingande bjellor ilade genom byn, och hedervärda gummor, som med brinnande pertor i händerna kommo ut från fähusen med julmjölken, himlade sig öfver »de omenskliga studenterna».
7 Det gamla tornuret i staden slog 7 då Henrik närmade sig den röd-,original: röd- svart- och hvitmålade tullbommen. Men så otåligt Henriks hjerta än klappade, vände han likväl ej in på den välkända gatan, der det kära hemmet reste sina hvita knutar, utan stadnade vid den yttersta ändan af staden, der den gamle klockaren bodde. Den hederlige gubben blef lika förvånad som upprymd öfver sådant julfrämmande och hans skrynkliga ansigte drog sig till det mest vänliga välkomstgrin, då Henrik, framtagande ett par karduser åt gubben och lakritzstänger åt barnen, lät förljuda att han hade en speciell anledning till sitt besök.
8 »Hit med en kärfve halm, pojkar!» skrek gubben, efter en förtrolig hviskning med sin gäst. Uppmaningen lyddes, klockarmors skickliga händer omlindade Henrik kring hufvud och lif, kring armar och ben med den friska gula halmen. Snart var han en fullständig halmgubbe, och inöfvade sig på förhand i det orubbliga styfsinta lugn, som anstår en veritabel halmgubbe af gamla stammen.
9 Nu slog klockan 8. Ljusen glimmade gladt i de höga fönsterna på den ståtliga prostgården och bordet stod dukadt med lutfisk, gröt, tortor och väldiga grenaljus. Gamla och unga hade slutat sina små bestyr och församlats i salongen. Väl voro de ungas ansigten glada och de gamla sågo fryntliga ut; men dock såg man att någon saknades, att Henrik, den väntade, ej mera väntades. Familjen hade intagit sitt thé och prosten, en vän af den gamla lefnadsordningen, knäppte redan sina händer till bordsbönen, då dubbeldörrarna till salongen slogs upp och en bepelsad julbock inbar en halmgubbe, som likväl syntes vigtigare än en rättskaffens halmgubbe har lof att vara. Thilda knyckte i Marie och Marie i Thilda. Båda sågo småsluga på hvarandra och föreställde sig sin mors fägnad öfver den rara eldgaffeln, som, etsad med vackra löfverk, skulle utgöra en ståtelig prydnad för förmaket. Man samlade sig omkring den nykomne, som stod der, så styf som en sannskyldig eldgaffel, midt på golfvet. De små kunde ej låta bli att rycka i Wargelins mästerstycke, som var så oändligen naturligt och väl gjordt. Men på engång ryckte Marie handen tillbaka, som hade hon bränt sig. »Gubben nickade åt mig!» sade hon.
10 Föräldrarna logo. »Så du inbillar dig!» sade Thilda, som ville vara förståndigare, »skall du vara rädd för en halmgubbe!» Och dervid steg hon dristigt fram och nöp den förmenta gubben i näsan. Men har du, min läsare, någonsin varit vitne till Zampas gyckel med marmorbruden, så kan du föreställa dig den lilla Thildas fasa vid detta misslyckade tapperhetsprof. Tre steg hoppade hon som en fågel tillbaka och kunde för häpnad icke få fram ordet. Den vackra Emma log åt denna barnslighet, tog systrarna vid handen och började en ringdans kring halmspöket; men det dröjde ej länge, innan hon märkte att ett par besynnerligt lefvande ögon sågo på henne ur halmen. Ringen åtskildes.
11 »Hvad går åt er, barn?» frågade prostinnan leende.
12 »Eldgaffeln ser på oss!» skreko de två yngsta, och röjde i häpenheten hela sin förmenta hemlighet.
13 »Åh ni fjollor!» sade den goda modren och gick fram till halmgubben. Då brast dennes tålamod och han lyftade sina armar, slog dem kring den kära modrens hals och sade med en röst, som darrade af glädje: »det är jag, det är jag!» Men de små sprungo skrikande till fadren och ropade: »aj pappa, eldgaffeln tar mamma i famn!»
14 Prosten skrattade. »Nå deröfver blir jag ej svartsjuk. Låt se om det inte är den klipparen Henrik!» sade han. »Henrik!» ropade båda flickorna med en mund och hoppade af glädje. Men nu hade Wargelin ändtligen infunnit sig med sitt veritabla mästerstycke. De små flögo halmgubben N:o 2 om halsen, refvo och sleto honom, för att få Henrik fram, och blefvo nu ej mindre häpna att se den verkliga eldgaffeln framtitta. »Det är ändå bara eldgaffeln!» skreko de.
15 Men den rätta Henrik steg fram och kysste de små. Han har sedan sagt mig, att denna qväll var en af de gladaste i hans lif. Det är nu längesedan och mycket är annorlunda.