Den Gamle Kardmakaren

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 25/10 1843:|1|

Den Gamle Kardmakaren.

1 Det torde vara säkert, att ingen menniska blifvit af naturen så styfmoderligt utrustad, att icke hos honom eller henne något bestämdt anlag ligger doldt, som, engång odladt, gör den menniskan utmärkt framför andra, vore det också i något helt ringa och obetydligt förhållande i lifvet. Att framtaga och till lif väcka sådana gömda anlag hos hvar och en, är i all uppfostran det vigtigaste, det framför allt nödvändiga. Men omständigheternas makt, de lefnadsförhållanden, i hvilka menniskan födes, äro vanligen så bindande, så bestämmande för hela hennes framtid, att ingen lagstiftning, ingen skolreform någonsin kan hoppas åstadkomma en fullt rättvis bildning efter hvars och ens behof. Emellertid händer stundom, att något visst anlag till den grad genomtränger hela menniskan, att det måste få luft och lif, om menniskan skall hafva ro på jorden, – omständigheterna må sedan binda och nedtrycka henne huru tungt som helst. Sådana personer, som af en afgjord drift tvingas att rikta sin verksamhet åt ett visst håll och uppfostra sig sjelfva, kallas autodidakter, sjelflärde, och många stora snillen, ja de aldra flesta, hafva tillhört detta slags menniskor. Se här ett ganska ringa exempel, sådana vårt land äger ej så få.

2 År 1835 om hösten satt en blek yngling i sin lilla kammare i småstaden och spelade flöjt. Han var informator i staden, hade mycket arbete och hvarken tid eller lust att med ungdomens vanliga förströelser förljufva enformigheten af sitt tysta lif. Flöjten var hans sällskap och hans glädje, på den spelade han af hjertans lust och efter egna besynnerliga ingifvelser, så ofta qvällen inbröt och tanken behöfde hvila sig i känslans armar, sedan det mödosama pluggandet med piltar och yrhättor ändtligen var slutadt för dagen.

3 Bredvid den lilla kammaren, och blott genom en tunn brädvägg afskildt från den, fanns ett annat rum, en verkstad, der en kardmakare flitigt sysslade med sina tusendetals pinnar. Mannen var icke mera ung och ansågs af sina grannar för en mycket trägen, men något egen gubbe. Han hade aldrig befattat sig med musik, men var känd såsom en af de ifrigaste kyrkosångare i staden. Han lyssnade under sitt tysta arbete på den unge studentens spel i rummetoriginal: rummet, bredvid, och ju längre han lyssnade, desto mer fann han nöje och njutning deri. En afton lade han bort sina pinnar och inträdde i studentens kammare.

4 »Vill inte herrn lära mig att spela flöjt?» sade han.

5 Den unge mannen smålog åt den gamles begäran och biföll den. Undervisningen började och bedrefs med mycken ifver, men föga framgång. Lärjungen fann med bedröfvelse att hans gamla fingrar redan voro alldeles för styfva och att hans läppar, så excellenta när det kom an på att sjunga en psalm, alls icke ville passa för det lilla förtretliga hålet på flöjten. Undervisningen upphörde.

6 Då började mannen att eftersinna huru han skulle förskaffa sig en musikalisk njutning, som han vore vuxen att sjelf bereda sig. Han tog några stycken rö, formade dem först till flöjter, sedan till ett slags pipor, som hade ett aflägset tycke af orgel. Derpå fogade han flera sådana pipor tillsamman, satte dem i förbindelse med en liten blåsbälg och några tangenter, jemkade och bråkade tills det kom ett slags besynnerlig ton i dem. På detta instrument spelade han nu till sitt stora nöje hvarje afton, sedan arbetet var slut, och de förbigående stadnade förundrade vid det låga fönstret för att lyssna till de underliga, icke särdeles musikaliska läten, som hördes från den besynnerliga kardmakarens verkstad.

|2|

7 Snart förlorade likväl detta ofullkomliga instrument nyhetens behag och mästarens örhinnor började blifva känsliga för tonernas snedsprång. Nu beslöt han att taga närmare notis om det gamla goda, men ytterligt vanskötta orgelverket i staden, vidtalade till den ändan organisten, besåg detaljerna, så godt sig göra lät, och lärde sig en bättre method att stämma och justera piporna. Derpå vidfogade han till sina rörpipor några grofva pipor af träd för de lägre tonerna, förbättrade blåsbälgen, utvidgade klaviaturen och hade snart den glädjen att kunna öfva sin talent på tre hjelpligen rent stämda oktaver.

8 Denna framgång förtjuste mannen och nu fattade han det raska beslut att för en tid låta sittoriginal: sin handtverk hvila och slå sig på orgelbyggeri. Till biträde härutinnan tog han en slägtinge, en ung man med utmärkta anlag för mekanisk slöjd. Först bygdes ännu en mindre orgel med pipor af rö och träd. Dristig vorden af framgången, förskaffade sig kardmakaren så mycket bly och tenn, som han utan alltför stor kostnad kunde öfverkomma, smälte gamla stakar och tenntalrikar samt började förfärdiga sina pipor af bly. Och se! snart tålde hans förra arbeten ingen jemförelse med de sednare. Verket vexte och blef så högt, att ett stycke ur det låga taket måste bortsågas, för att inrymma pipor af tillräcklig höjd. Småningom förbättrades tillverkningen och på samma gång de båda arbetarnes flit. Utom de två små rörverken, finnas i detta ögonblick tvenne fullständiga orgelverk med stämmor och pedaler, – det ena af 360, det andra af 500 pipor, de flesta pipor af bly samt de gröfsta, såsom vanligt, af träd, – till påseende och till salu hos den verksame mannen. Arbetet är, om icke just något mästerverk, likväl af solid och duglig beskaffenhet samt ganska ändamålsenligt för mindre kyrkor. Församlingen i ett närbeläget kapell var ock betänkt på att köpa ett af verken, af hvilka det mindre värderas till 600, det större till 2 400konsekvensändrat/normaliserat Rubel B. A.bankoassignationer, men handeln gick om intet genom någon oenighet om priset.

9 Utan någon förmögenhet utöfver de kapitaler, som ligga i berörde tillverkningar, äger den gamle mannen mod att än ytterligare arbeta på fulländandet af den konst, för hvilken han nu beslutit att lefva. Den enda uppmuntran, honom vederfarits, är en af Gouvernören i Länet honom tillställd gratifikation af 100 Rub. B. Abankoassignationer. Än i dag hör den förbigående från den låga verkstaden enkla psalmtoner af en styrka, som kommer fönsterna att darra. Det är den gamle kardmakaren, som sitter vid sin orgel och glömmer allt annat för glädjen att höra välljudet af sitt eget verk.

10 Hans namn är för öfrigt Granholm och hans bostad NyCarleby.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 25/10 1843.

    Faksimile