Avsnittet publicerades 13/11 1860:|3|

Vincent Vågbrytaren.

1. Studentmatrikeln.

1 Det har ett eget intresse att genomläsa en studentmatrikel för 20, 30 år tillbaka, eller längre, om man så vill. Namnen stå der på deras linierade rader egenhändiga, tappra och styfva, såsom de skrefvos i den lyckliga tiden, när den första lyran blänkte på mössan – ungdomens glada lyrik – och vanligen skrifna med stor pränt, såsom man gör, när man gör en sak af vigt. Vigtiga voro också dessa penndrag för dem som skrefvo dem, ty de inneburo inseglet på den akademiska värdigheten och upptagandet i ett samfund, till hvilket man alltifrån skolans första dagar med längtan skådat såsom målet för sin högsta ärelystnad. Det tycktes en, såsom hade pilten med samma penndrag ristat sin mandoms bomärke uti lifvets bok och vore en annan och fullgiltigare karl, när han bortlade pennan, än när han nyss grep i henne.

2 Men under denna linierade egenhändiga namnteckning lemnas ett oskrifvet blankt rum på det hvita foliobladet, och detta oskrifna rum har ock sin märkvärdighet. Det är såsom en skuldsedel till lifvet och efterverlden, på hvilka dessa en dag skola skrifva sitt qvitto. Här, på det nu så oskyldigt hvita bladet, skola okända framtida händer anteckna det ofvanstående namnets orlofssedel, när tjenstetiden är ute. Här inskrifvas, tid efter annan, namntecknarens öden och förtjenster – åtminstone hans befordringar, ifall han vunnit sådana, och hans lefnadsyrke, ifall han kommit sig till ett sådant. Sist tecknas afskedet ur lifvets tjenst med den sedvanliga formeln, som fordom brukades på latin: Obiit annospråk: latin .... eller »Död år ...»konsekvensändrat/normaliserat eller ock tecknas i slutet ingenting alls, när måhända platsinnehafvarens död är likaså obekant, som hans lefnad varit tillförene.

3 Jemföras nu de tappra namnen med de oftast blygsama anteckningarna under dem – hvilka minnen! hvilka lärdomar! hvilken sällsam profkarta på menskliga ödens vankelmod! Läser man namnen endast för fem och tjugu år tillbaka, så är redan halfva antalet, och till stor del spårlöst, bortsopadt från jorden; den andra hälften arbetar ännu på material att fylla tomrummet under namnet. Det är ofta med ett vemodigt intryck man stafvar på dessa runstenar öfver jordade illusioner och smultna Icari-vingar. Hur många bland alla dessa af stormen kringströdda tallkottar ha vuxit till furor? Hur många ha ens tagit rot? Somliga vissnade i vårens första knoppningsdagar; somliga föllo på hälleberget, somliga bland törnen, somliga på landsvägen och några äfven i herrlig jordmån. Dock ha de flesta blifvit, de också, ett stycke grönska i Finlands skog – och det är nog för en blick tillbaka, om det ock synes alltför litet för en blick framåt.

4 Men stundom sörjer också ett skämtande öde för att anteckningarne under namnen få en viss humoristiskoriginal: humoritisk färg.

5 Vid den tiden, då ömma föräldrar ansågo ingen ära och utkomst vara möjlig för deras guldgossar utom i kronans bröd, med kaftanen, epåletten eller den civila ståndkragen; – vid den tiden, då ingen visdom ansågs tänkbar utom de fyra fakulteterna med deras små appendices af landtmätare och andre dii minores gentiumspråk: latin; – vid den tid, med ett ord, då den akademiska strömfåran delade sig i tvenne hufvudriktningar: den ecklesiastika med skolan och den juridiska med kameralen som bihang, medan här och der en droppe stänkte åt medicinen och resten af flödet skummade vid stränderna, utan att så noga veta varthän; – vid den tiden inskrefvo på samma dag sju valedicenter från samma skola sina namn såsom frie akademiska medborgare i ****ska afdelningens matrikel. De hade troget följts åt som dimisionskamrater i alla vexlande öden och äfventyr från de allraförsta plaggorna i secundan ända till den allrasista dufningen i Euklides, som, näst ryskan, var det värsta blindskäret vid inloppet till hamnen.

6 Det var en sommarafton i början af Juni. Afdelningen var församlad, omkring 30 eller 40 studenter, i deras egen hyrda lokal, en mörk sal och dito kammare i den del af Helsingfors, som icke längesedan uppvuxit ur de steniga ödemarkerna söderom de äldre stadsdelarna och som derföre kallades Nystaden. När de sju inskrifvit sina namn i den stora matrikeln, som låg uppslagen på bordet, och dagens öfriga frågor blifvit undanstökade af församlingen, begynte stugan kännas de unga för trång. Man vandrade ut, och de sju skulle, efter gammal sed, med glas i hand besegla sitt nya broderskap med seniorer och civesspråk: latin.

7 Beslutet var enhälligt, det kom ej i fråga; men om valplatsen för den skeende bataljen voro meningarna delade. Helsingfors hade vid den tiden hvarken societetshus, brunnshus eller Kajsaniemi; ingen Kleineh, följaktligen ej heller Kleinehs hotel; ingen läseförening, ingen klubb. Det mest renommerade värdshuset var mamsell Wahllunds i nuvarande Baranoffska huset vid senatstorget; näst henne den gamle Nathan i Sederholmska huset; vidare fyra »schweitzer konditorer»,konsekvensändrat/normaliserat som täflade om rangen i punsch och likörer: herrar Catani (ensam öfverblifven), Menn, Kestli och Järngren. Catanis punsch ansågs företrädesvis akademisk; Menns guterades mest af militärer; Kestli och Järngren räknade sina mesta kunder bland yngre tjenstemän och stamgäster bland borgerskapet. För att säga sanningen, dracks den tiden temligen groft, och sällan aflopp ett fältslag utan ett antal stupade och blesserade, som inföstes att hvila efter stridens mödor i ett enkom för tillfället s. k. lazarett. Utomdess funnos, jemte de ärbara spisqvarteren hos borgar Petrell, fru Christén, mamsell Björklund m. fl., en mängd sämre ställen; dagarna igenom spelades biljard med tillbehör, och följden var att, jemte mycken kärnfast duglighet, allvar och flit, funnos också en stor mängd »rantar» bland den tidens akademiska generation. En afdelning relegerade på en afton sex bland sina kamrater, som öfverbevistesoriginal: öfver evistes om att turvis hos hvarandra ha användt sin termin på trädkarl och finkelsupande.

8 En enda stad den tiden räknade, bland 11 inom få år till universitetet afsände lofvande ynglingar, 8 som gingo totalt förlorade i den bedröfligaste liderlighet. Låt oss ej för mycket prisa »den gamla goda tiden».konsekvensändrat/normaliserat

9 Vid salutorget blef rådplägning; – esplanader funnos, men intet »kapell»;konsekvensändrat/normaliserat – och efter någon diskussion föreslog någon att tåga ut till »Sällskapsträdgården» och låta ditföra punsch. Förslaget antogs med acklamation.

10 Ynglingarne tågade alltså ut i den herrliga Juniqvällen. De togo vägen utåt Unionsgatan och genom botaniska trädgården med dess klippta alleér, der acacierna just slagit ut sina späda blad, medan ekar och lönnar utvecklade sina första ljusgula löfhylsor och de första narcisserna begynte dofta vid gångarna. De helsade på professor Sahlberg, som i sin korta trädgårdsrock gaf befallning om fönstrens insättande i det nya calidariumspråk: latin, på det att aloë, fikon och sockerrör ej skulle taga skada af nattkylan. De kastade i förbigående en blick åt det lilla fyrkantiga stenbordet på kullen vid stranden, der ännu ett och annat förgätet apelsinskal och en eller annan punschfläck erinradeoriginal: erinrande om faunamiddagen några dagar förut, hvilken börjats i orangerierna och slutats med bålar på kullen. Härifrån gingo de genom den smala grinden ut i den yttre parken, tände sina pipor vid »frimurarns graf» och fortsatte strandvägen framåt den vackra, men ödsliga udden, utan att bekymra sig om häggars och rönnars tysta protester, när deras dofter under vandringen blefvo förgiftade med rökmoln af »Tuppen»,konsekvensändrat/normaliserat »Rosen» och »Gefle Vapen».konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet publicerades 15/11 1860:|3|

2. De sju presenteras.

11 Den plats, der Kajsaniemi värdshus sedan uppfördes 1838 och 1839 och erhöll sitt namn till mamsell Kajsa Wahllunds ära, var 1835 fullkomligt obebygd: icke ett skjul för regnet, icke en bänk för den trötte vandraren. Endast den lilla runda gräsplanen midtför den nuvarande bryggan fanns planerad då redan, eller rättare då ännu, ty sannolikt var den, jemte grafven, brunnen och en eller annan sandgång, ett återstående minne från fordna tider, när parken var »frimurarens» enskilda trädgård – den lustgård han höll så kär, att han ville slumra för evigt invid dess vågors sorl och under dess rönnars blommor. Kring denna runda gräsplan slog sig »ynglingaätten» ned i det gröna, knackade sina pipor mot berget – ty medan mången rökte en »Tupp» i veckan, voro cigarrerne ännu en spansk lejonsaga, känd och erkänd endast af några få utvalde, som hunnit i konsten ända till de då uppkommande »bruna prima».konsekvensändrat/normaliserat Till tidens märkvärdigheter hörde också, att en bland sällskapet var försedd med en liten trädlåda, uppfylld med sågspån, hvari lågo några grofva tändstickor med en ansenlig och sprakande kluns fosfor och svafvel på spetsen. En sådan låda var ingen ringa lyxartikel, ty hon kostade i sin första kamp med svafvelstickorna en hel plåt, och en plåt var pengar; hvarför ock de flesta studenter buro, som ärlige torpare, fnöske och flinta i fickan.

12 Också bedrefvos allehanda upptåg med detta lybska fabrikat, innan det blef allmänt bekant och priset föll ända till 6 och 4 skillingar lådan. Det vanligaste var att när en student, stadd på resa att taga »landshöfdingeexamen»,konsekvensändrat/normaliserat trädde myndigt in i gästgifvarstugan, nedlät han sig att upptaga en spån från golfvet och helt likgiltigt stryka den mot ugnen, då den genast tog eld, – till icke ringa fromma för lärdomens anseende och som ett bevis att ingenting mer var omöjligt för de utkorade.

13 Ur rockfickorna uppenbarade sig nu några buteljer punsch och två glas – jemnt hvad som behöfdes för att klinga brorskålar på 99½ – och kalaset var färdigt. Fint var det icke, och kunde ej vara det, på en tid när en lång vårtermin i medeltal kostade 100 riksdaler banko, motsvarande i ziffran ungefär 56 rubel silfver, en summa, som då föranledde bittra klagomål öfver tidens dyrhet, emedan den generationens fäder lefvat sin termin i Åbo för lika många plåtar och nästföregående generation för en tunna bröd, en bytta smör och några riksdaler. Hur skulle desse gode fäder hisnat, om de förnummit lärdomens taxa nuförtiden!

14 Lyxen hade stigit 1835. De hedervärda vadmalsrockarne, gjorde af sockneskräddaren hemma i fädernehuset, buros väl ännu utan mehn för den akademiska värdigheten, men voro allaredan i fara att alldeles utträngas af studentrockar och svarta syrtuter, merändels tagna på krita hos Palmqvist, som med dem byggde åtminstone en våning af det vackra stenhuset. Smorlädersstöflarna lupo samma fara för finare fabrikater från Nordin och Hanelius. Någon enda bar till och med handskar; men käppar af elegantare sort än knölpåkar voro icke väl lidne och ådrogo sina ägare spenamn, motsvarande en sednare tids ryktbara »lejongrisar».konsekvensändrat/normaliserat

15 Den tiden talades, åtminstone lika mycket som nu, om »andan» inom studentkorpsen. Men hvari denna »anda» egentligen bestod, var svårt att upptäcka. Man såg väl stundom, – när en befordran vid universitetet väckte missnöje, eller när högt uppburne kamrater relegerades för opposition, mest i disciplinära frågor, mot det då rådande ultrakonservativa systemet i den akademiska styrelsen – spår af ett samband mellan den annars splittrade ungdomen, som blott vid majfesterna hade sin enda föreningspunkt; ja, det hände att skaror af ett par hundrade studenter någongång kringtågade i månskenet med sångarne i spetsen och kände sig genom massan något betyda. Men allt detta var i grunden ej annat än samma öfversvallande ungdomsmod, med hvilket klassen i en skola någon gång ställer sig, en för alla och alla för en, i opposition mot förmenta oförrätter. Politik gjordes – med ett enda ryktbart undantag – alldeles icke. Kalevala var då först i görningen, och de finska tendenserna lågo som lindebarn i Judéns och v. Beckers skrifter, Topelii runor, C. N. Keckmans lärda afhandlingar och E. A. Ingmans öfversättning af Anakreon. Det sammanhållande fosterländska elementet saknades och fäderneslandet låg vid universitetet »afdelt» i åtta, ofta nog rivaliserande »afdelningar».konsekvensändrat/normaliserat Några bland dessa afdelningar – f. d. »nationer» – voro mera ansedde än andra och fasthöllo med icke ringa sjelfkänsla prerogativet att tillverka landets och universitetets berömde män; hvilken anstolthet hade det goda med sig, att den gjorde dem mer än andra ömtålige om landsmannaskapets heder, men tillika genom en viss slutenhet stötte de öfriga för hufvudet.

16 Sjelfva dessa afdelningar hade sina vexlande perioder af förfall och blomstring; deras ofta reviderade och i heta debatter omtvistade »statuter» voro studentlifvets enda verkliga samhällsfrågor, vigtiga nog för deras tid, emedan ynglingen lärde sig der ett slags parlamentarisk styrelseform och för första gången fick tillfälle att höja sig öfver sina små personliga intressen till ett högre, allmännare mål. Dessa akademiska småstater med deras statutdebatter voro i sjelfva verket de enda konstitutionela i landet.

17 Men vi återvända till den gröna rotundan vid framtidens Kajsaniemi. Sedan vi lemnade den, ha novitierne redan hunnit dricka brorskål, icke blott med cives, utan ock med seniorerne; så hastigt voro då redan de fordna stränga rangskilnaderne öfverhoppade, ty de qvarstodo numera endast till namnet. Kanske är det dock i sin ordning, att de sju nybakade akademiska medborgarne presenteras äfven för den gunstbenägne läsaren, ifall han icke var med på rotundan, och för läsarinnan, ifall hon tillåter de sju att göra henne sin komplimang, så godt det är möjligt med den tidens bristfälliga dansskolor.

18 Den äldste bland telningarne i denna ungskog, en patriark bland de unge, hette Abraham Tallrot och hade sina 30 år på nacken; var bondson och hade vid 16 års ålder fått i sitt hufvud att han ville bli prest, hvarefter han, med outsäglig möda, först lärt sig svenska, derpå med finsk envishet, under pustar och plaggor, kafvat sig genom vishetens urkund, den ärevördige Strelings grammatica latina; sedan fått den onödiga, men alltför vanliga ärelystnaden att försvenska sitt ärliga finska namn och slutligen med njugg nöd kryssat sig genom studentexamens klippor och grund. För resten var han rödbrusig, groflemmad och axelbred, bar yfviga svarta polissonger, hemgjord uniformsrock af blått vadmal, som han hitfört färdig (dock utan knappar) i kappsäcken; tuggade kalmusrot, var känd för sin talent att spotta till måls och kallades i skolan »Tusse».konsekvensändrat/normaliserat

19 Öfver honom i längd, fast icke i ålder, var en annan Herkules vid namn Hesekiel Granqvist, 26 år gammal, klockareson, kroknackig och kulleraxlad, håret af morgonrodnans färg, munnen otroligt bred, ögonen ärliga och dumma, rocken något för snäf, stöflarna ofantliga och af tjockaste oxläder; tuggade långtobak och bar uti skolan spenamnet »hästen».konsekvensändrat/normaliserat

20 Dernäst följde i år och visdom Josef Alexius Enestam, 25 år gammal, fadren häradshöfding; lång, ljushårig, mager och bleklagd; rocken af finare kläde, ej utan anlag till sprätt; nyttjade handskar; hade försinkat sig, emedan han fann mesta behag i röfvarromaner. Han hvarken rökte eller snusade, men tuggade ständigt kanelknoppar och bar i skolan namnet »Alonzo».konsekvensändrat/normaliserat

21 Vidare följde i ordningen Adolf Julius Ahl, 22 år gammal, en kort, fetlagd och rödblommig passagerare af ett klippskt och jovialiskt utseende, med små plirande grå ögon, rocken något luggsliten, ehuru fadren var skräddare; hela turnyren litet slarfvig, men småtreflig. Redan ryktbar som flink biljardspelare, kunde han konsten att svälja rök hos Catani och blåsa ut den hos Kestli; var annars känd för godt hufvud och vig mun samt bar i skolan, der han luntat sig fram, hedersnamnet »paschan».konsekvensändrat/normaliserat

22 Ytterligare Anders Rönnblom, 21 år gammal, prestson; mörklagd, af medellängd och allvarligt utseende; något distrait, men värderad af alla som flitig och redbar, med grundliga laudaturs kunskaper; snusade; bar glasögon och hade svagt bröst; kallades i skolan »Antepenultimus».konsekvensändrat/normaliserat

23 Näst honom följde i ålder Lambert Severin Björck, 18 år gammal, fadren förmögen köpman; en späd, ljuslätt och fromsint yngling med klara tänkande blå ögon och ett hjertegodt utseende. Hade fått högsta betyget ibland de sju, men var blyg som en flicka och hade engång försökt röka, men blef sjuk deraf och gjorde ej om det. I skolan hade han fått ett spenamn för sin späda figur och sitt tysta väsende; han kallades »mösset».konsekvensändrat/normaliserat

24 Den sjunde och yngste i ordningen, 17 år gammal, hade tecknat i matrikeln Vincentius Ek. Han var en lång, smärt yngling, starkt byggd, ehuru ännu icke fullt utbildad, och skulle varit bildskön, om ej ett djupt ärr vanställt hans venstra tinning; brunt hår, klara och trotsiga blå ögon; hela hållningen frimodig och medfödt öfverlägsen, utan att göra anspråk derpå. Fadren, militär, sades ha stupat i grekiska frihetskriget. Sonen blef student med endast 14 röster, som den tiden var lägsta cum laudespråk: latin; men i skolan var han lekarnas sjelfskrifne kung; ingen kunde slå en lyra som han, skrinna som han och, i nödfall, slåss såsom han mot en hel armé gatpojkar. Ovisst är, om han derföre fick sitt binamn i skolan, eller emedan han var den djerfvaste simmare man der på orten ännu hade sett: alltnog, bland kamraterne var han känd under namn af »Vågbrytaren».konsekvensändrat/normaliserat

25 När vi dessutom veta, att han som ett fattigt fader- och moderlöst barn blifvit upptagen och uppfostrad af Severin Björcks fader – och när vi erinra oss huru mäktigt motsatserna i lif och lynne draga hvarandra till sig – undra vi icke mer, att tvenne trognare vänner aldrig funnits, än Vincent Vågbrytaren och hans kamrat »mösset».konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet publicerades 20/11 1860:|2|

3. En sjöresa till Sparbanken.

26 Det var en herrlig vårqväll. Luften var så ren, så frisk, himlen var så klar, sjön varoriginal: var så blå, alla lundar voro så ljufligt täcka i deras späda ungdomsgrönska. Ynglingarne på kullen andades frihetens luft och njöto vårens behag, hvar och en efter sitt lynne. Några förblefvo hvilande, vårdslöst utsträckta på den mjuka gräsmattan, under det att de med halfslutna ögon inandades dofterna från hägg och rönn. Andra i samma ställning blåste makligt lätta ringar af rök, som förtunnades och fördelade sig i den klara aftonluften. Några drogo handkafvel, »bröto arm» eller »kastade spjut», som Iliadens Hektor, Achilles, Diomedes och Ajas. Några excellererade i konsten att hoppa grensle öfver »Hästens» krokiga rygg, medan andra, som undertiden skötte buteljerna, småningom tömde broderlotten af dessas innehåll.

27 Generationen var troligen vida armstarkare och fysiskt mera härdad än den nuvarande. Visst förde den tidens veteraner samma klagan, som Nestor förde för|3| tretusen år sedan utanför Trojas murar, och påstodo vid de första fyra majfesterna Helsingfors 1832, 1833, 1834 och 1836, att studenterne då voro de fordna Åbogossarne underlägsna i sådana ridderliga öfningar, som att slå hög lyra och simma på armarna af en lång haj kamrater. Men vid majfesten 1848 hade dessa öfningar redan kommit så ur bruk, att veteranerne af den första Helsingforska studentupplagan då i deras tur funno skäl att klaga öfver tidernas förfall. En efterföljande generation må pröfva sin armstyrka vid majfesten 1861.

28 Några kastade stenar vid stranden och fröjdade sig när de långt ute på fjärden »bundo Necken».konsekvensändrat/normaliserat »Tusse» med sin seniga arm lyckades kasta öfver mer än halfva sundet åt »Sparbanken» till och utmanade alla öfriga att göra det efter. Sex eller sju försökte; somliga hunno till midten, somliga något deröfver, men ingen uppnådde Tusses kast. Äfven »Mösset» gjorde ett svagt försök med sin späda arm, men det aflopp ej bättre än att stenen helt varligt plaskade ned i vattnet 20 alnar från stranden.

29 »O Kambyses, en gud skulle ej ha gjordt det bättre»,konsekvensändrat/normaliserat utropade »Paschan», som druckit någorlunda punsch och ännu hade verldshistorien i godt minne sedan studentexamen i förrgår.

30 Kamraterna skrattade; men det förtröt Vincent Vågbrytaren. I all tysthet upptog han ur vestfickan en af den tidens stora 10 kopeks bankoslantar, räckte den åt Björck och hviskade: »kasta med den här, men håll armen lägre och gör svängen i båge nedåt, – ej med kurven uppåt, förstår du, ty det tar ej flygt ... Se så, försök!»konsekvensändrat/normaliserat

31 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade Lambert Severin Björck, med tillnamnet »mösset» – »konsekvensändrat/normaliseratkasta du för mig; du kan kasta för två.»

32 Vincent tvekade. Fram trädde derefter tvenne bröder Videfelt, två raska ståtliga ynglingar, och kastade. Bådas stenar nedslogo ungefär på samma punkt och så nära längsta kastet, att segern med skäl kunde anses oafgjord. Efter dem kom en äldre, trygg och tystlåten student vid namn Renius, valde länge och noga bland stenförrådet på stranden, måttade också eftertänkeligen och lät så kastet gå. Allas blickar följde den lilla qvartcirkel som hans sten beskref i den genomskinliga luften, och se, det befanns att den nedslog ungefär två eller tre famnar bortom det nyss så beundrade första kastet.

33 »Kasta nu, Vincent, kasta nu!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade Björck, ty denna täflan – ehuru den allra vanligaste lek – hade blifvit en af de stundom små, stundom stora föremål, som sporra ynglingarsoriginal: yngligars ärelystnad.

34 »Gör efter den som kan!» ropade flera de närmast stående, triumferande öfver ett kast, som de alla ansågo oöfverträffeligt. Endast paschan företog sig med något osäker arm, men mycken skicklighet att svara på uppmaningen med några väl anbragta »smörgåsar».konsekvensändrat/normaliserat Men Renius satte sig helt lugn att stoppa en ny pipa, likasom angick honom seger eller nederlag föga i en så ringa betydande strid.

35 Vincent mätte en stund distansen, böjde sig derpå ned, upptog den första sten han fann vid sina fötter, vände den ett ögonblick mellan fingrarna, böjde sig derpå något bakåt på högra foten och kastade utan synbar ansträngning, likasom blott för ro skull. Stenen susade genom luften, allas ögon vändes ditåt, men intet plaskande hördes ty han nedföll på stranden vid Sparbanken, åtminstone 30 famnar bortom den längsta punkten, som Renius hade uppnått med sitt beundrade kast.

36 Den gången hördes intet bifallsrop, endast undran och häpnad, ty ett sådant kast hade ännu ingen af de närvarande upplefvat, och näppeligen lärer mången numera göra det efter, om icke med slunga, och knappt nog ändå. Endast Abraham Rönnholm, Tusse benämnd, lät genast förnimma att Vincent måste ha kastat med slant.

37 »Han har kastat med slant», upprepade de öfriga, ty flera hade sett den slant, som Vincent Vågbrytaren nyss hade bjudit sin vän Severin Björck.

38 »Slanten är här», sade Vincent föraktligt och kastade den på stranden, så att det klang mot stenarna.

39 »Du har flera slantar»konsekvensändrat/normaliserat, upprepade Rönnholm; »konsekvensändrat/normaliseratjag såg tydligt att du låtsade ta upp sten, men du kastade med slant.»

40 »När jag säger att jag kastat med sten, har jag kastat med sten»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Vincent, retad af motsägelsen.

41 »Det var en fyrkantig, flat gråsten af slantens storlek; jag skulle känna igen honom bland tusende, ty han hade ett aflångt hål på sidan»,konsekvensändrat/normaliserat försäkrade Mösset.

42 »Och jag såg med mina egna ögon att det var en slant»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Tusse med den envishet, som aldrig tager ett ord tillbaka.

43 Vincent Vågbrytaren aktade icke nödigt att svara härpå, utan kastade hastigt kläderna af sig och hoppade i sjön. Förvånade samlades alla kamraterne nu på stranden, osäkre hvad meningen var med denna så hastigt beslutade simfärd.

44 Vincent var emellertid redan ute på sundet. Han samm som en fiskmås. De lätta vågorna, förgyllde af aftonsolen, som just då sänkte sig bakom talldungen vid Thölö, krusade sig behagligt omkring hans skullror, och snart hade han med raska, lediga tag uppnått den motsatta stranden vid den udde, som då allmänt var känd under namn af »Sparbanken».konsekvensändrat/normaliserat

45 Denna sparbank var ett litet värdshus, der Helsingforsboerne gerna insatte sina kapitaler på kägelbanan, innan de hade tillfälle att insätta dem på Kajsaniemi. Udden har det allra täckaste, men också det mest vanvårdade läge, emedan den, som dock kunde vara hela nejdens prydnad, blifvit lemnad alldeles kal, utan andra planteringar, än kål och potäter. Vid tiden för denna berättelse funnos der fyra eller fem magra pilträd och ett par rönnar, alla sedermera försvunna under uddens skiftande öden. Ty sedan Sparbanken 1837 om våren upplefvat sin mest glänsande period vid den stora afskedsfesten för Runeberg som flyttade då till Borgå, begynte dess glans att förblekna och blef snart derpå alldeles fördunklad af Kajsaniemi. Ännu en tid vegeterade inrättningen, dock utan kapitaler, som »villa»; blef derefter omvexlande privat bostad, Pohlmansk hattfabrik, ryskt bageri och lägerplats m. m., tilldess att byggnaderna en vacker natt på vintern 1855 förstördes af en eldsvåda, som på ett lysande sätt afslutade Sparbankens på dess tid märkvärdiga krönika.

46 Men vi återvände till Vågbrytaren, som denna gång dokumenterade sin värdighet efter bokstafven. Uppkommen påoriginal: Uppkompå stranden, letade han några ögonblick bland stenarna, utan att bekymra sig om några vicehäradshöfdingar, som af förundran stadnade med kloten i handen på kägelbanan. Slutligen såg man honom resa sig upp, luta sig original: sig något tillbaka och åter göra ett kast. Det kastet var säkert måttadt, ty snart nedföll en sten vid de församlade kamraternes fötter på motsatta stranden. Ena Videfelt upptog stenen, hvarpå den synades så noga som hade den varit det sällsyntaste mineral. Och se, den befanns vara samma sten, som Björck beskrifvit och hvars ovanliga form uteslöt all möjlighet af att den kunnat vara understucken. Upptäckten helsades med ett jubel, mot hvilket icke ens Abraham Rönnholm vågade göra ett inkast, och den alltid vakna rättskänslan i dessa ynglingahjertan vände hastigt segern på Vågbrytarens sida. Man såg honom åter klyfva vågen på färd tillbaka; men ännu innan han uppnått stranden, hade sällskapet redan uppsökt en gammal båt vid stranden af botaniska trädgården och begynt ett triumftåg, för att värdigt helsa den störste kastare, som någonsin slungat en sten från Kajsaniemi till Sparbanken.

47 Båten, ehuru lastad ända till bräddarna, bar icke flera än åtta, men hade Vincents kläder ombord och återförde honom i triumf till Sparbankens strand sålunda att han höll sig fast uti stammen och förmåddes i denna ställning att tömma det sista återstående punschglaset. Bland dem som ej fingo rum uti båten väntade några på dennes återkomst; några simmade öfver, och några föredrogo att begifva sig landvägen öfver långa bron, hvarefter en rykande bål till Vincents ära beställdes på Sparbanken.

48 Detta uppträde hade haft några obemärkte åskådare, som af en händelse promenerade i parken och stadnat bakom tallarne för att betrakta ynglingarne. Föga anade Vincent Vågbrytaren eller någon af hans kamrater att ett i sig sjelf så obetydligt äfventyr, som stenkastningen vid Kajsaniemis stränder, skulle blifva af ett märkvärdigt inflytande på den raske ynglingens hela framtid.

Avsnittet publicerades 24/11 1860:|2|

4. Löftets bägare.

49 Den afton, då Vincent Vågbrytaren samm öfver sundet till Sparbanken, stodo på kullen bakom tallarne tvenne grupper, som betraktade ynglingarnes lek. Längre bort på sandgången stadnade en gammal fru, klädd i en sliten och urmodig svart sidenkappa, beskuggad af en halmhatt med den tidens långt framstående skärmar, som nu väcka så mycken munterhet, när de hittas i skräpgömmorna eller begagnas till karrikatyr-kostymer. Bredvid henne stod en ung, blond flicka med ett godt och behagligt utseende, klädd i en något urvuxen rutig bomullsklädning, äfven med bredskärmig hatt och en mycket liten, hvit parasoll. Båda syntes frukta att blifva bemärkta och fortsatte promenaden, såsnart ynglingarnes blickar riktades ditåt; men när de åter trodde sig säkra, stadnade de ånyo och gåfvo förstulet akt på sällskapet vid stranden.

50 Närmare stranden öfverst på kullen der nu den gamla iskällaren är uppförd i sluttningen, stodo tvenne andra personer, som icke tycktes äga någon gemenskap med de förra. Den äldre af dem var en lång mager herre, som såg ut att ha fyllt sina sextio år. Han bar en låg mössa eller tschakå af ganska ovanlig form, under hvilken framskymtade svart, men gråsprängdt hår; ofvanför hans krökta örnnäsa framblixtrade ett mörkt öga; det andra ögat var blindt; långa grå mustacher och en officerskappa, som dolde något liknande en husaruniform, passade väl till den stolta, befallande och militäriska hållningen.

51 Vid hans sida stod en yngre man om 30 eller 35 år, civilt klädd, kortvext, mörklätt och blek, med små, bruna, lifliga och ständigt rörliga ögon. Det sätt, på hvilket han besvarade den äldre herrns frågor, utvisade en tjenare eller åtminstone en underordnad. Båda voro påtagligen främlingar och stodo der till utseende som likgiltige betraktare af den vackra utsigten, men i sjelfva verket följande med uppmärksamhet ynglingarnes rörelser; likväl på tillräckligt afstånd, för att ej väcka uppseende. Måhända visste de, att ingenting så lätt kommer ungdomsblodet att sjuda, som den aflägsnaste misstanke om spioneri. Och denna tid saknade, lika litet som andra tider, sina rykten i detta afseende.

52 »Låt oss nu gå, tant!» sade den unga flickan till sin följeslagarinna. »Jag är så rädd att de se oss, – och den der långa herrn derborta ser så underlig ut. Märker tant hur han beständigt ger akt på dem? Jag hörde honom nyss, när han gick förbi oss, tala ett alldeles främmande språk, som jag aldrig hört förr.»

53 »Det var ryska,»original: ryska» svarade den gamla frun tankspridd, i det hon fortfor att betrakta studenterne vid stranden.

54 »Nej, tant, det var bestämdt inte ryska, inte franska, inte tyska, och inte engelska; det liknade snarare finska, men finska var det inte heller. Det vore märkvärdigt att veta hvad det är för ett språk.»

55 »Man skall få se att han går och dränker sig, den oförnuftiga pojken!» mumlade tanten, utan att höra henne, och tog några steg framåt med synbar oro, när Vincent hoppade i sjön.

56 »Han som de kalla vågbrytaren!» utropade flickan med ett barnsligt uttryck af tillförsigt.

57 »Just derföre, kära barn, just derföre. En våghals är han, och en af de värsta. Det går aldrig väl.original: väl, De förleda honom, de förstöra honom. Och hvad skall svåger Björck säga, om jag låter gossen drunkna midtför mina ögon?»

58 »Kära tant, Severin står ju bredvid!»

59 »Ja, Gud välsigne honom. Ack, om alla gossar vore som Severin. Men han kan inte rädda ett möss engång.»

60 »Nå, ett möss kan han rädda!» utropade flickan skrattande. »Men nu är Vincent öfver på andra stranden!»

61 De två främlingarne närmade sig strandsluttningen, följde simmaren med sina blickar och samtalade lifligt på ett språk, som väl sällan varit hördt uti dessa nejder. Flickan var ursäktad om hon icke förstod det, ty det var nygrekiska.

62 »Det är han!»konsekvensändrat/normaliserat sade den kortare mannen.

63 »Men är du säker derpå?» frågade han med den ovanliga mössan.

64 »Så sannt som jag är min moders son! Kalla mig en otrogen hund och kasta mina öron för Ibrahims fötter, om jag denna gången bedragit mig.»

65 »Bevis!»

66 »Jag följde spåren ända ifrån – du vet – öfver Simferopol till Moskva – från Moskva till Petersburg – från Petersburg hit – från Helsingfors till *** – derifrån åter tillbaka hit. Jag vet allt: det kors han bär på sitt bröst, det ärr han bär på sin venstraoriginal: vestra tinning, sjelfva hans ärfda mod; allt slår in. Sälj mig till en träl, herre, eller tag mitt hufvud; men jag säger dig: det är han!»

67 »Godt. Jag vill tro dig. De femtio tusen pjastrarne torde bli dina.»

68 »Jag är säker derpå. Men hvad ämnar du göra?»

69 »Hvad jag bör. Gå till ditt qvarter, och vänta mig ej förrän fram på morgonen.»

70 »Men du känner ej språket, herre. Du kan behöfva min tjenst.»

71 »Gå, säger jag.»

72 Den kortare mannen förde handen till sitt bröst, bugade sig och gick. Den långe mannen tog strandvägen framåt botaniska trädgården och försvann snart ur sigte bakom dess lindar och ekar.

73 Emellertid skedde det sist omtalade triumftåget tillbaka till Sparbanken. Såsnart den gamla tanten i all tysthet öfvertygat sig att föremålet för hennes bekymmer åtminstone kommit helbregda på det torra, aflägsnade hon sig med sin skyddsling, suckande öfver alla de vådor och villor, för hvilka de stackars gossarne äro utsatte i denna onda verld.

74 Kajsaniemis framtidsudde och gröna parker blefvo nu öde och öfvergifna. Ett dröjande återsken af Thölös förgångna sol bredde sin milda halfdager öfver de daggiga kullarna och den lugna viken, der rönnar och häggar speglade sina hvita blommor. Natten doftade och strålade. Allt var så tyst, så fridfullt, så blommigt och grönt. Endast talltrasten sjöng på sin dunkla gren, och på afstånd hördes de sakta, jemna årtagen af en båt, som rodde åt staden på andra sidan om långa bron.

75 Naturen drömde sin sköna, barnsliga vårdröm i norden. Hvem hade hjerta att störa hennes frid? Ack, denna täcka nejd har kanske mer än engång saknat den tid, då en liten stad af kojor reste sig i dess närhet och endast fiskarens årtag i qvällen förjagade svanen ifrån dess klara vattenspeglar.

76 Kloten begynte åter rulla på Sparbanken, och blandade sitt dån med ljudet af sången, som i början klang frisk och harmonisk.original: harmoniskt. Häffners och Nordbloms Upsalasånger voro den tiden på modet. Ekot i bergen upprepade gäckande:

konsekvensändrat/normaliseratVikingasäten, åldriga lunder,

Klippor, den eviga frihetens värn!konsekvensändrat/normaliserat

78 »Svearne fordomdags» sjöngo: »Student, om du det namnet värd!» »Än uppå tidens mörka vågor» förnams ej ljudet af »Vårt land».konsekvensändrat/normaliserat Men gerna steg sången mot »himlens blå»,konsekvensändrat/normaliserat »upp genom luften, bort öfver hafven»;konsekvensändrat/normaliserat gerna bad den: »sköna flicka, tillåt mig blott ett ord dig fråga!» På sistone stormade sången med lösa tyglar i »fader Bergströms» klingande fotspår. »Bröderne foro väl vilse ibland»,konsekvensändrat/normaliserat gycklade med samma melodi, som nu doftar af »Glädjens blomster»,konsekvensändrat/normaliserat och slutade, när bålen var tom, med den glupska önskan: »Ack, om vi hade, god’ vänner, en så ungerskt vin!»

79 Folkvisan hade tre röster: »minun kultani»,konsekvensändrat/normaliserat »mistäs tulet?» och »minä seisoon»:konsekvensändrat/normaliserat hon visste då ännu icke, att »högre klinga skall en dag vår fosterländska sång».konsekvensändrat/normaliserat Det fanns likväl då redan nyare toner, som sjöngos ur den finska naturens egen barm och i enkla, vackra, vemodsfulla melodier uttalade dess hemlands lynne. Fredrik Ehrströms sånger voro då nya och blefvo kända och kära vida kring Finlands bygder. Svanen flög »från molnets purpurstänkta rand».konsekvensändrat/normaliserat Vid källan satt ynglingen och »såg på molnens tåg»,konsekvensändrat/normaliserat medan lifvets och Nikanders »våg» slog »högre mot sanden»,konsekvensändrat/normaliserat och unga hjertan smälte för tonernas milda värme.

80 En yngling hade skilt sig från det stormiga jublet derinne och satt ensam vid stranden. Det var Lambert Severin Björck. Han trifdes bättre härute i naturens ensliga frid och satt försjunken i betraktande af nattens skimmer på den glänsande viken. Han trodde sig glömd och obemärkt, och det gjorde honom lycklig.

81 Men bakom honom rasslade snart några raska steg bland stenarna, och Vincent stod bredvid honom. »Kom!» sade vännen och slog Severin hårdt på axeln. »Jag har sökt dig derinne: vi ingå nu just ett fostbrödralag.»

82 »Låt mig vara!» genmälde Severin, otålig att väckas ur sina svärmande drömmar. Det var lamsens vrede, som Vincent kände af gammalt.

83 »Nej»,konsekvensändrat/normaliserat sade Vincent, »konsekvensändrat/normaliseratnu måste du komma. Först drucko vi brorskål öfver laget. Sedan knöto vi händerna öfver bålen och svuro att mötas här på detta samma ställe 25 år härefter, den 9 Juni 1860, så många af oss som då ännu lefva. Då skola vi berätta hvarandra hvad vi gjort för Finland, och då skola vi tömma de nya tidernas skummande bål; kom, Severin, kom!»

84 Severin uppstod. »Och hvad ha vi gjort tjugufem år härefter?» upprepade han tankfullt.

85 »Fråga hvad vi icke ha gjort!» svarade Vincent, uppbrusande. »Kom, Severin, låt oss svära – att lefva eller dö, det är detsamma ... vi äro studenter!»

86 »Vincent, om det blir krig, skall du eröfra hela norden.»

87 »Säg verlden! Och om det blir fred, skall du föra hela vårt folk till sanning och ljus.»

88 »Din hjelte var alltid Hannibal. Ditt namn skall lysa som hans genom häfderna.»

89 »Och du, Severin, har att välja mellan Aristides, Petrarca, Newton och Humboldt.»

90 »Vi skola sluta förbund med hvarandra!»

91 »I lif och död, Severin! Mins du hvad de andra ha lofvat vid löftets bägare?»

92 »Jag var ju ej inne då.»original: då:»

93 »Det är sannt. ’konsekvensändrat/normaliseratAlonzo’konsekvensändrat/normaliserat svär på att han en dag skall blifva Finlands Walter Scott. ’konsekvensändrat/normaliseratAntepenultimus’konsekvensändrat/normaliserat lofvar som erkebiskop reformera hela den finska kyrkan. ’konsekvensändrat/normaliseratTusse’konsekvensändrat/normaliserat vill biträda honom deri, allenast han får löfte om Ulfsby eller Storkyro. ’konsekvensändrat/normaliseratHästen’,konsekvensändrat/normaliserat som blir landtmätare, lofvar att utdika alla Finlandsoriginal: Finlnads mossar. Hvad ’konsekvensändrat/normaliseratpaschan’konsekvensändrat/normaliserat angår, lofvar han att taga lilla kameral examen i höst och bjuda oss på betyget.»

94 »Det var att slippa för godt köp.»

95 »Paschan tar saken på sitt sätt. Men kom, Severin – låt dem skratta, men vid himmel och jord, jag känner något inom mig, som ville jag krama bergen mellan mina händer till grus ...»konsekvensändrat/normaliserat

96 Och de två följdes åt.

Avsnittet publicerades 6/12 1860:|3|

5. Vid Gröna Villan.

97 Klockan torde ha varit mellan 2 och 3 på morgonen, när studenterne bröto upp från Sparbanken, för att återvända till staden. Denna återväg var likväl ingenting mindre än rak, ty den ledde åt ett håll, som var alldeles motsatt närmaste vägen. Några föreslogo att man borde se solen gå upp på »Gröna villan»,konsekvensändrat/normaliserat och förslaget antogs med acklamation.

98 »Gröna villan» var ett litet envånings trädhus på Thölövikens norra strand, gentemot Kajsaniemi och tätt invid det ställe, der jernvägen nu är sprängd genom bergen, innan den löper ut öfver dammen. Huset står qvar än i dag och har haft allehanda brokiga öden, men vid tiden för vår berättelse var det ett af de mest besökta små utvärdshusen eller villorna utanför staden, der man, ifall sällskapet ej var alltför stort, med någorlunda säkerhet kunde påräkna löskokta ägg, en biffstek och ett glas vin, eller en kopp kaffe af medelmåttig beskaffenhet.

99 Ankomne dit, bultade nattvandrarne temligen omildt på dörren och fingo efter långa underhandlingar benäget löfte om kaffe. I förväntan derpå klef man upp på bergen och njöt af den vackra utsigten. Näst tornpaviljongen på Sumparns holme finnes måhända ingen så vacker punkt som denna bland Helsingfors omgifningar. Nedanför bergen utbreder sig åt söder Thölö vikens vattenspegel och bortom dess blanka yta utbrederoriginal: utbredet sig staden i den vackraste omvexling af grönt och hvitt bakom vikens bugter och krökningar. Högt öfver dem alla höjde sig då för första gången Nikolaikyrkans torn mot den blå morgonhimmelen, och längst i söder glimmade hafvet bakom de tre tornen af observatorium på Ulrikasborg.

100 Denna tafla skulle snart få en egen sällsam glans, som likväl ganska få bland Helsingfors invånare med egna ögon bevittnat, emedan den aldrig skådas andra tider på dygnet, än just den tid, när hela staden sofver sin sötaste sömn, d. v. s. mellan klockan 2 och 3 på morgonen, och äfven det endast en kort tid på året, i början och medlet af Juni månad. Då går solen upp bakom bergen i nord nordost, så att hon sjelf ej synes på denna punkt, men blott hennes återglans. Långt innan man ännu anar hennes tillvaro, börja hennes första röda strålar skimra på det förgyllda korset och klotet öfverst på tornspetsen af Nikolaikyrkan.*)Då ännu icke färdiga. Derefter börjar det röda skimret dansa på de öfversta tornfönstren; sedan går det allt lägre nedåt och sprider en sällsam gloria kring apostlarnes hufvuden. Slutligen har det uppnått fönstren i kyrkans murar, som blänka likt eld, och på samma gång strålar fönstren i det aflägsna, jemnhöga observatorium som stjernor mot himmelens fond. Hela den öfriga staden ligger ännu i halfdunkel. Men efterhand sänker sig skenet allt lägre, ju högre solen stiger öfver horizonten, och det ena fönstret efter det andra begynner att rodna och glimma, tills slutligen allt står i glans och lågor från flera tusende rutors speglar och sjelfva viken skimrar likasom doppad i morgonrodnad. Det är blott några ögonblick, ty när solen uppnått en viss höjd, då slocknar skenet; men dessa ögonblick tillhöra det vackraste man kan se i naturen, – kanske dubbelt vackrare, emedan de äro så hemlighetsfulla, så föga kända, så sällan sedda, sällan förstådda och af de allraflesta bortsofna, utan aning om att en sådan tafla finns till.

101 På ynglingarne gjorde denna tafla ett mycket olika intryck. Några hade gifvit vika för mödorna af dagens kampanj och sofvo eller halfsofvo, utsträckta på berghällen under väntan på kaffet. Andra disputerade om utslaget i examen, utan att bevärdiga taflan med synnerlig uppmärksamhet. Paschan föreslog att man skulle uppstämma »Tvänne skälmar höllo råd».konsekvensändrat/normaliserat Antepenultimus botaniserade; Alonzo gret och deklamerade ur Stagnelius; Severin Björck satt helt tyst och aftecknade landskapet; Videfeltarne gingo att simma i viken; andra stodo der betagne af undran, men Renius såg alltemellanåt på sitt ur, för att uträkna den optiska effekten och bestämma huru länge fenomenet ännu kunde fortfara. Endast Vincent Vågbrytaren sågs icke till. Man hade sett honom ensam begifva sig uppåt bergen, och han kom ej tillbaka.

102 Om en stund gick Severin Björck, mösset benämnd, att söka honom bland bergen.

103 Severin kände sin vän från barndomen. Alltid hade han uppsökt det högsta trädet i skogen, den brantaste klippan, det största brådjupet; hvarföre skulle han nu förneka sitt lynne? Den högsta bergstoppen i norr om Helsingfors heter af ålder »Kasaberget», emedan invånarne i fordna krigiska tider brukade der antända vårdkasar, för att varsko, när fienden var i antågande. Stället var också dertill särdeles lämpligt, emedan man der har den friaste utsigt öfver halfön och dess omgifvande klippiga kuster med det fjerran brusande hafvet i bakgrunden. På samma bergtopp ser man ännu stundom eldar af en gladare färg lysa mot molnen i en regnig midsommarnatt.

104 Hit styrde Severin Björck sin vandring, och den var rätt mödosam öfver de oländiga bergklyftorna, här och der genomflutne af en liten bäck eller afbrutne af sank mark. Men han klef hurtigt på, genomströfvade jernvägens nuvarande bana och en del af det område, der Helsingfors om några år skall äga sin grönskande Djurgård. Kommen till foten af Kasaberget, såg han på dess topp två gestalter afteckna sig mot den ljusa morgonhimmelen. Båda syntes i luftperspektivet jättehöga och båda omflutna af morgonrodnaden. Men Severin igenkände blott den ena: det var hans vän Vincent.

105 I nästa ögonblick skymdes åter gestalterna af en framskjutande klippa, och när Severin uppnådde toppen, fann han med förundran sin vän ensam, tankfull lutande sig mot bergväggen och blickande ut mot hafvet.

106 »Hvem var den andre, som nyss stod bakom dig på berget?» var Severins första fråga, i det att han, trött af klättringen, satte sig ned på en murken tallstubbe från den tid då dessa höjder ännu betäcktes af en ståtelig skog.

107 »Den andre?» upprepade Vincent tankspridd. »Här var ingen annan än jag – och bergen och hafvet och morgonrodnaden», tillade han,original: tillade, han sjelf småleende öfver denna sammanställning af storheter.

108 »Men jag såg tydligt en man bakom dig»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Severin.

109 »Jag vet icke. Kanske har ’konsekvensändrat/normaliserathästen’konsekvensändrat/normaliserat drumlat hit med sina långa ben, utan att jag blef honom varse», svarade Vincent.

110 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade Severin; »’konsekvensändrat/normaliserathästen’konsekvensändrat/normaliserat var det icke, och ingen af de våra. Hvad du såg stor ut, Vincent.»

111 »Tyckte du det? Och vet du hvad jag just nu tänkte uppå?»

112 »Du tänkte dig vara ett bergtroll eller något ditåt.»

113 »Ser du hafvet derborta och bergen och skogarna och staden här under oss, likasom små korthus der mellan lindar och lönnar? Vore jag konung af Finland, skulle jag bygga mitt palats här på bergen.»

114 »Jag skulle hellre så dem med skog och göra dem gröna. Denna ödemark är så hemsk, och han står dock tätt invid portarna af det som vårt land nu äger ypperst och dyrbarast. Låt oss hellre göra honom till en trädgård, der blommorna dofta och fåglarna sjunga för Finlands hufvudstad.»

115 »Nej, Severin, nej, så skall det vara, som det nu är. Dessa berg skola säga oss hvad vi varit och hvad vi måste vara, om vi ej skola förlora oss sjelfva. Men här är icke nog högt ännu: här borde vara ett torn!»

116 »Och byggde du här ett bergfäste, likasom de rofgirige riddarne fordom vid Rhen, så skulle du vid foten af ditt fäste se eländiga kojor och förtrampade åkerfält, och du ensam vore kanhända stor, men ditt folk vore litet.»

117 »Nej, mitt folk vore stort och skulle beherrska verlden. Dessa berg skulle vara en enda sammanhängande mur och sträcka sina befästade armar långt öfver granitholmarna vid kusten. Inom detta famntag skulle verldens största fästning få rum, och vi skulle äga en flotta, nog stark att underlägga oss hafven. Här skulle vi trotsa alla våra fiender och gå ut att göra Europa nytt. Severin – vore jag kung, skulle mitt folk blifva ett folk af hjeltar!» – Och Vincents kinder glödde af hänförelse.

118 »Dabo tibi quodcunque quærisspråk: latin (jag skall gifva dig hvadhelst du begär!)» – ljöd oförväntadt en röst bakom dem, och tätt vid deras sida stod den långe gråhårige främlingen, som några timmar förut betraktat stenkastningen vid Kajsaniemis stränder.

119 En ofrivillig rysning for genom ynglingarnes lemmar. Det förekom dem, som stode de här, likasom verldens frälsare, på det heliga landets berg och frestaren nalkades dem med dessa ord, som han ännu i dag hviskar till ärelystnaden uppå jorden: »allt detta vill jag gifva dig, om du faller ned och tillbeder mig.»

120 Ingen af dem förmådde svara ett ord.

121 »Dabo tibi quodcunque quærisspråk: latin»konsekvensändrat/normaliserat, upprepade främlingen.original: främlingen! »konsekvensändrat/normaliseratRex eris et dominabis mundumspråk: latin (du skall|4| vara en konung och beherska verlden).» – Vid dessa ord tryckte han i Vincents händer en liten dosa af sköldpadd, lade stum sin magra, senfulla hand på hans hufvud och aflägsnade sig med långsama steg, innan de två vännerne ännu återfått nog besinning att tilltala eller följa honom.

122 Klockan slog just då 4 på morgonen.

Avsnittet publicerades 11/12 1860:|2|

6. Sjuväpplingen vid Sörnäs.

123 Helsingfors liknade för tjugufem år sedan en ung skönhet, som, alltför stolt i medvetandet af sin naturliga fägring, försmår alla medel att höja den genom konsten.|3| På alla sidor erbjödo hafvet, öarna, stränderna, bergen och parkerna tillfällen till anläggningar, dem Europas vackraste städer kunde afundas; men nästan ingenstädes hade man ens gjort försök att begagna dem. Från fordna enklare tider hade man några små landtvärdshus – »zum Vergnügen», såsom man den tiden läste öfver porten till Thölö värdshuskonsekvensändrat/normaliserat, och på holmarna funnos enskilda sommarboningar. Men intet enda ställe, Thölö, Sparbanken och Sörnäs undantagne, var någon allmännare mötesplats, der man utan särskildt tillstånd af ägaren kunde söka ett skydd för regnet eller svalka sig med ett glas friskt källvatten. Trädgårdar funnos inom staden flera än nu, men alla privata. Ett sådant tillstånd erfordrades för att besöka den då beundrade Klinkowströmska trädgården (nu junkareskolan), och den s. k. gardesträdgården hade väl många beundrare, men få besökare utom vederbörande Martis söner. Som ett litet prof på den tidens oskuld berättar man, huru ägarinnan till dåvarande Gebauerska villan, – som ännu qvarstår nästan midti den nuvarande staden invid Litonii stenhus, ehuru trädgården försvunnit – brukade hvarje vår, när hon utflyttade dit »på landet», göra formliga afskedsvisiter hos sina vänner i staden.

124 Sörnäs, en qvartmil norrom staden, utgjorde som sagt, ett undantag. Här fanns ett litet värdshus, som på sin tid hade en viss ryktbarhet. Det låg oändeligen täckt på en udde vid den åt Gammelstaden inskjutande viken, och spår deraf kunna ses ännu i dag, ehuru det längesedan blifvit förgätet och stället upphört att vara tillgängligt för allmänheten. Här firades likväl en och annan större festlighet, såsom faunamiddagen 1831, då de glade gästerne på gamla trojanska viset krigade så heroiskt med spjutkastning, att en af deltagarne miste ögat och behöll för lifstiden ett minne af denna kämpalek. Likväl hörde till tidens lynne, att Sörnäs, likasom dess öfrige medtäflare, besöktes nästan uteslutande af manlige gäster. Det täcka könet våga sig högst sällan i närheten af dessa valplatser för arrackspunschen, lerpiporna, kägelbanorna och bellmanianerne.

125 Det var derföre något ovanligt, när man dagen efter de tilldragelser som beskrifvits i föregående kapitel af denna berättelse, vidpass klockan 4 på eftermiddagen såg ett par båtar, lastade med fruntimmer och herrar från staden, landa i granskapet af Sörnäs. En liten täck plats vid sluttningen af en kulle var det mål, der sällskapet mangrannt församlade sig och slog sig ned uti gröngräset, medan några korgar, åtföljde af en kaffepanna, utvisade att man här ämnade sköta affärerne oberoende af värdshusets gästfrihet. Det var således helt enkelt ett »knytparti», der hvarje familj bland deltagarne medförde sin öfverenskomna andel af undfägnaden i det gröna.

126 Sällskapet bestod af tre eller fyra fruar, ett par äldre herrar, fem eller sex unga flickor och lika många studenter. Bland fruntimmerna sågos tvenne bekanta från gårdagen: assessorskan Riding och hennes systerdotter Amelie Evers; bland studenterne likaledes en bekant: Vincent Ek, benämnd vågbrytaren. Det bör tilläggas, att assessorskan var född Björck och faster till Severin Björck, hvilken således var den unga flickans kusin, samt att han och Vincent bebodde tillsammans ett rum hos assessorskan och hade der, utom fritt vivre, ett annat hem och ett moderligt öga, som vakade öfver dem med yttersta omsorg. Läsaren inser nu hvarföre den omtänksama frun i går med så vänligt bekymmer i egen person gjorde sig underrättad om förloppet af deras första studentkalas i parken vid det nuvarande Kajsaniemi.

127 Vincent hade styrt den ena båten och kände för väl sin goda tants små svaga sidor – ty äfven han, i sin egenskap af fosterson i det Björckska huset, kallade assessorskan tant – för att ej underlåta mot henne en skyldig uppmärksamhet. Han bjöd henne derföre armen, likväl ej utan en hastig sidoblick på den unga flickan, som flög, likt en fågel nyss sluppen ur buren, öfver stenar och tufvor. Men Vincent teg och hade, mot sin vana, icke ett enda skämtsamt ord för den moderliga vännen.

128 Assessorskan tillskref detta den föregående nattens rummel; en förmodan, som icke motsades af en märkbar och lika ovanlig blekhet på ynglingens kinder. Men alltför grannlaga att nu släppa lös någon af de moraler, dem hon inom sig beslöt att icke spara vid första lägliga tillfälle, frågade hon blott med skenbar likgiltighet hvar Severin kunde dröja, efter han icke på den utsatta tiden infunnit sig vid båten.

129 »Jag vet icke»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Vincent; »konsekvensändrat/normaliserathan skulle gå till en kamrat, när vi skildes, och kom troligen att prata bort tiden.»

130 Assessorskan skakade på hufvudet. Hon hade sina tankar för sig.

131 De äldre satte sig nu att dricka kaffe; de yngre sökte hvitsippor och fyrväpplingar. »Nu söker jag en för din lycka»,konsekvensändrat/normaliserat sade Amelie Evers till Vincent Ek.

132 »Tack»,konsekvensändrat/normaliserat sade Vincent med en skymt af den fordna glädtigheten. »Men det måste vara en femväppling; jag nöjs ej med mindre.»

133 »Det borde jag gissat»konsekvensändrat/normaliserat, svarade flickan i samma ton; »konsekvensändrat/normaliseratnär var du nånsin nöjd med vanliga dödligas lott?» – Och dervid böjde hon ett knä i gräset och letade så flitigt, som en flicka letar sin älsklings lycka och som en yngling letar – sin egen.

134 »Det är likväl rysligt att studenterne kunna bära sig så åt» – suckade en gammal majorska vid kaffekoppen, fortsättande ett ämne, som redan varit afhandladt på hitresan. »Kan det vara sannt att de i natt slagit ihjäl hela patrullen?»

135 »Jag har hört talas om fyra karlar, två döde och två illa sårade»,konsekvensändrat/normaliserat rättade en af de äldre herrarne, ett gammalt krigsråd med två helt små ordensband uti knapphålet. »Det skall ha skett i morgse vid långa bron.»

136 »Hvad det beträffar»,konsekvensändrat/normaliserat inföll den andra äldre herrn, en kamrer, – »så vet jag bestämdt att det icke var flera än två. Men det var två för mycket. Hela staden är i uppståndelse; saken är anmäld för kommendanten, militär är utskickad, och polisen är i rörelse för att efterspana de brottslige.»

137 »Har man allsingen aning om hvem de olyckliga kunna vara?» inföll assessorskan, som fåfängt sökte dölja sin oro.

138 »Man skall ha funnit en studentmössa, ingenting annat»konsekvensändrat/normaliserat, svarade kamrern likgiltigt. »konsekvensändrat/normaliseratDerpå blir ingen klok; den ena mössan liknar den andra, och sådana finnas flera hundrade.»

139 »Hvad lofvar du mig, om jag hittar en femväppling?» frågade Amelie sjelfsvåldigt, i det hon fortfor att leta.

140 »Och hvad lofvar du mig, om du icke hittar den?» frågade Vincent i samma ton.

141 »Jag lofvar dig en bättre lyra i mössan, än den der lilla, som knappast syns»,konsekvensändrat/normaliserat svarade flickan och såg upp med en blå blick. »Men du har en annan mössa nu än i går»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon oskyldigt.

142 En rodnad for öfver Vincents bleka kinder. »Hittar du en femväppling»konsekvensändrat/normaliserat, sade han hastigt, »konsekvensändrat/normaliseratså lofvar jag dig en ny parasoll, ty din är så urblekt, att den icke det minsta liknar dig sjelf.»

143 »Men jag skall berätta min herre, att udda tal äro farliga»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor flickan. »konsekvensändrat/normaliseratTreväpplingar betyda alldeles ingenting men andra udda väpplingar betyda en fara.»

144 »Sök då en sexväppling», svarade Vincent tankspridd, i det han plockade sönder en qvist med doftande häggblommor.

145 Majorskan fortfor: »förr hörde man talas om bataljer mellan studenter och gesäller. Men nu finns ingen säkerhet mera, när studenterne öfverfalla militären.»

146 »Militären kan ju skaffa sig en säkerhetsvakt af studenter», inföll kamrern något spetsigt.

147 Amelie Evers hörde dessa ord under sin väpplingsjagt och tog eld med en värme, som klädde hennes naturliga blyghet förträffligt. »Förlåt»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, – »konsekvensändrat/normaliseratdet finns intet bevis att studenterne öfverfallit patrullen. Jag har hört sägas att studenterne sjungit på långa bron och att patrullen angripit dem för det att de sjöngo. Det är likväl bra hårdt för en så oskyldig förbrytelse.»

148 »Men det är förbjudet att sjunga på gatorna», genmälde krigsrådet, som kände författningarna.

149 »Långa bron är ej någon gata», vågade Amelie svara, i det hon rodnade ända upp till örsnibbarna.

150 »Långa bron är inom stadens tullbom», förklarade krigsrådet, envist hållande fast vid lagens bokstaf.

151 Amelie ville svara, men en blick på hennes tants uppskrämda min dödade i samma ögonblick orden på hennes läppar. Hon tog sitt parti och fortfor att leta bland väpplingarna, men det gick numera dåligt, ty en fuktig dimma hade stigit ur hjertat upp under ögonlocken och skymde vid letandet hennes blick. Händelsen gjorde att studenterne i sällskapet skingrat sig uti skogsbacken, så att ingen af dem blef vittne till detta hjeltemodiga försvar för en sak, som rörde dem så nära och som syntes förlorad i opinionen. Måhända hade annars Amelie Evers blifvit kransbinderska vid 1836 års promotion.

152 Endast Vincent Ek hade på afstånd varit vittne till samtalet. När Amelie åter närmade sig, nalkades han, likasom ville han säga henne något, tryckte tigande hennes hand, vände derpå plötsligt om och gick med hastiga steg bortåt landsvägen.

153 »Vincent!» ropade den unga flickan efter honom. Han hörde henne icke.

154 »Men så vänta då!» utropade hon åter höjande rösten. »Kom, skall jag visa dig något! Vincent – jag har funnit en sjuväppling, och det är för din lycka – i fall det är någon lycka»,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon dröjande och med så lågoriginal: låg, röst, att endast rönnar och häggar förnummo de sista orden.

Avsnittet publicerades 13/12 1860:|2|

7. De två vännerne.

155 Vincent hade ännu icke uppnått landsvägen, då en af dessa tunga, fyrhjuliga droschkor, som vunnit sin ryktbarhet jemte isvoschikarne (»isvoschtschikarne»,konsekvensändrat/normaliserat ett omenskligt ord), rullade in på den smalare vägen, som ledde österut nedåt Sörnäs. Ur droschkan steg Severin Björck, benämnd mösset, och gjorde min att bortskicka hästen.

156 »Vänta!» ropade Vincent redan på afstånd. Kusken höll stilla.

157 De båda vännerne vexlade en blick och aflägsnade sig nog långt, för att ej kunna höras. »Nåväl?» sade Vincent.

158 »Karlen var icke död, endast afsvimmad, och har åter kommit till sans. Man tror att det icke är farligt. Han slapp med en stark kontusion, när han föll emot afvisaren.»

159 Vincent vågbrytaren andades djupt, likasom hade ett berg fallit bort ifrån hansoriginal: han hjerta. »Och den andra?» frågade han.

160 »Den andra har fått en skråma på kindbenet: det är en bagatell, som i morgon ej syns.»

161 »Och mössan?»

162 »Är icke igenkänd. Paschan blef misstänkt och var i förhör, men slingrade sig fri, utan att upptäcka något. Var lugn; allt skall gå bra.»

163 »Men du sjelf, Severin? En af kamraterne sade mig på hitvägen att någon af polisen trott sig igenkänna dig.»

164 »Mig? Det är prat.»

165 »Är du säker på det? Om någon borde gå fri, är det du, som gjorde allt för att afböja striden. Du höll mina armar; du besvor mig att icke slå till. Det var jag, som blef ursinnig, när man ville spärra oss vägen, och kastade dig åt sidan .... Nej, Severin, du måste gå fri!»

166 »Men jag säger dig att det är ingen fara alls. På sin höjd ett års relegation. Det kommer mig väl till pass. Jag har i alla fall ämnat läsa grekiskan hemma.»

167 »Och du tror att jag skulle låta dig plikta för mina dumheter? Din framtid skulle vara förstörd, och du tror att jag tillåter det?»

168 »Har du ej sjelf så ofta sagt, att framtiden ligger i våra egna händer?»

169 »Ja ... du har rätt.»

170 »Var derföre klok, och låt saken vara. Allt skall gå bra. Och i värsta fall – hvad hindrar oss att dela våra öden som vänner i lif och död?»

171 »I lif och död! Vare sagdt.»

172 »Och nu, kom, följ mig till Sörnäs. Jag ville så gerna än engång – ifall vi måste resa härifrån förrän vi ämnat» –

173 »Säga farväl åt Amelie Evers?»

174 Severin svarade icke, men rodnade som en flicka. Vincent vågbrytaren teg några ögonblick och sade derpå beslutsamt:

175 »Älskar hon dig?»

176 »Jag vet icke – jag tror icke» –konsekvensändrat/normaliserat stammade den blyge ynglingen, synbart förskräckt att ha låtit undfalla sig en hemlighet, som varit honom så helig, att icke ens hans trognaste vän bordt ana dess tillvaro, ja att han knappt uti nattens tystaste dröm vågat tillstå den för sig sjelf. Det förekom honom som skulle träden i skogen förråda honom och hviska till hvarandra det älskade namn, som ännu aldrig blifvit oskäradt af ett ljud från hans läppar.

177 »Godt»konsekvensändrat/normaliserat, sade Vincent. »konsekvensändrat/normaliseratGå du till Sörnäs; jag reser till staden.»

|3|

178 »Nej – nej, far icke dit! Hvad har du i staden att göra?»

179 »Fråga mig icke. Jag lofvar dig att sist om två timmar vara tillbaka.»

180 »Låt mig följa dig.»

181 »Din tant är orolig – hon är orolig – gå, Severin! Om två timmar är jag åter hos er.»

182 »Vincent – nej – du får icke fara!»

183 Det var för sent. Vincent Ek hade redan kastat sig i droschkan och lät köra allt hvad hästen förmådde öfver den knagliga vägen. Severin sprang några steg, men när han såg sig ur stånd att hinna den bortilande, stadnade han några minuter obeslutsam och tvekande. Derpå fortsatte han vägen till Sörnäs, snarare lik en gosse, som tappat sin bok på vägen till skolan, än en yngling, som går till den älskades möte.

184 Med läsarens tillåtelse skola vi nu följa Vincent vågbrytaren på den färd, som hans vän, kanske ej utan skäl, så ifrigt afrådde.

185 Droschkan uppnådde staden, for skramlande öfver den ojemna stenläggningen uppför unionsgatan, förbi universitetet, långs esplanaderna till nejden af gamla kyrkan och stadnade utanför rektor magnifici port. Men rektor var icke hemma.

186 Derifrån rullade samma droschka förbi theaterhuset nedåt södra esplanadgatan och stadnade för andra gången utanför Hjärneska huset, der kommendanten logerade. Vincent vågbrytaren passerade skyltvakten i korridoren, klef med stadiga steg uppför trappan och lät anmäla sig. Kommendanten var hemma.

187 »Hvad är er önskan, unge man?» sade generalen höfligt på tyska, ty han var utlänning.

188 Vincent samlade nu i hast allt det ordförråd han i skolan inhämtat ur Stridsbergs tyska grammatika och Heinrichs lexikon. »Ers excellens»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseraten af mina kamrater har blifvit anklagad för uppträdet i dag morgon på långa bron.»

189 »Jag vet det»konsekvensändrat/normaliserat, svarade generalen. »konsekvensändrat/normaliseratEn mössa har blifvit funnen, och en studerande vid namn Björck har tillstått att mössan är hans. Emedan han gjorde det frivilligt, har jag låtit honom aflägsna sig i dag, på hans hedersord att infinna sig vid förhöret i morgon.»

190 »Ers excellens»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Vincent, ur stånd att alldeles beherrska sin rörelse, – »konsekvensändrat/normaliseratmössan är min, och Björck är oskyldig. När patrullen stängde vår väg på långa bron för det att vi sjöngo, gjorde Björck allt hvad han förmådde, för att afböja uppträdet. Det var jag som, ur stånd att styra min hetta, störtade mot patrullen och – förlåt mig – slog två till marken, hvarpå de öfriga flydde.»

191 »Unge man»konsekvensändrat/normaliserat, sade generalen allvarsamt, »konsekvensändrat/normaliseratvet ni väl att det är ett brott, som lagarne straffa med det strängaste ansvar?»

192 »Jag vet det, ers excellens.»

193 »Ni har icke blott förgripit er mot patrullen, som lydde ordres; ni har slagit en af soldaterna så, att fara är för hans lif. Vet ni väl, att fästning eller krigstjenst är det lindrigaste straff för en sådan förbrytelse?»

194 »Jag vet det.»

195 »Och hvad har ni att anföra till ert försvar?»

196 »Intet.»

197 »Alldeles intet?»

198 »Jag ber ers excellens ha godheten tänka sig i mitt ställe. Det är det enda jag har att anföra.»

199 »Ni känner ert straff, och ni kommer likväl för att angifva er sjelf?»

200 »Björck är min vän. Jag gör för honom endast detsamma som han gjort för mig. Men jag gör det med mera skäl, ty jag vill bevisa att jag är den ende skyldige.»

201 Generalen höjde på axlarna. »Edra motiver må vara hvilka som helst, så kan jag ej undgå att låta arrestera er. Ni står till rektors förfogande och kommer till en början att bevakas i universitetets carcer.»

202 »Tillåter ers excellens mig en anhållan?»

203 »Tala. Om det beror på mig ...»konsekvensändrat/normaliserat

204 »Ers excellens har beviljat Björck på hans hedersord frihet till i morgon. Jag beder på samma vilkor om samma gunst.»

205 Generalen mötte ynglingens fasta blick, och granskningen torde utfallit gynnsamt, ty efter ett ögonblicks betänkande svarade han: »ni är finne; jag litar på ert ord. I morgon bittida klockan åtta infinner ni er hos rektor.»

206 Vincent bugade och aflägsnade sig med lika stadiga steg som han kommit.

207 Generalen blickade efter honom och skakade misslynt på hufvudet. »De fördömda pojkarna!»konsekvensändrat/normaliserat mumlade han. »konsekvensändrat/normaliseratSkada på den der; – det hade med tiden kunnat blifva något utaf honom. Ivan – min vagn! – jag vill åka till Munksnäs .....»konsekvensändrat/normaliserat

208 Klockan kunde vara vidpass sju på aftonen, då Vincent vågbrytaren åter åkte in på bivägen till Sörnäs. Han lät likväl hålla ett stycke från udden, bortsände droschkan och fortsatte vägen ensam till fots. När han nalkades knytpartiet i skogsbacken, hörde han ett gladt stoj, som i hans nuvarande ställning ej kunde undgå att göra på honom ett sällsamt intryck. »De ha muntert, de der! Ja, hvarför icke?» sade han till sig sjelf.

209 Från den lilla kullen hade han utsigt öfver sluttningen nedanför. Han såg nu att ungdomen sprang enklek på gräsplanen. Man ropade »sista paret ut» – och fram skyndade bakom de andra Severin Björck och Amelie Evers. Vincent gaf akt på dem. En student med omenskligt långa ben gjorde de mest förtviflade ansträngningar att frånrycka Severin hans brud uti leken. Förgäfves sökte den lycklige ägaren med sina korta ben att förrän förföljaren upphinna sin följeslagarinna. Hans nederlag syntes gifvet, men lyckan vände sig. Amelie Evers bedrog sin förföljare, vände hastigt om, sprang kring en albuske, stadnade åter, sprang åter, gäckande alla försök att fånga henne, och gaf derigenom Severin tid att upphinna henne på en omväg. Ingenting var enklare: hvarje flicka med ungdomens och glädjens osynliga vingar på skuldrorna gör alldeles som Amelie Evers i enkleken, derest hon icke rent af vill bli af med sin följeslagare. Det är en ambitionsfråga, en strid som icke kämpas om kärleken, utan om äran.

210 Men Vincent vågbrytaren var icke vid lynne att se saken så enkelt. Han lutade sig osedd mot stammen af en björk, och ett par heta, tysta, för evigt okända tårar tillrade ned utför björkens hvita näfver. Det var endast en minut eller två; men när han åter såg upp och skyndade att aftorka de förrädiska spåren af ett smältande hjerta, tyckte han sig med ens ha blifvit tio år äldre.

211 Han gick nu fram till sällskapet och visade sig alldeles lugn, nästan glad. Man hörde till och med hans vanliga skämt; men i enkleken lät han icke förmå sig att deltaga.

212 Severin Björck blef bedragen; Amelie blef bedragen; endast en, som mera kände lifvet, genomskådade det främmande väsen, som Vincent ej alltid lyckades dölja fullkomligt, och det var den moderliga vännen, som bevakade honom med spanande öga.

213 Sällskapet drack nu thé i det gröna. Severin Björck begagnade tillfället och hviskade till sin vän: »hvad hörs?»

214 »Allt bra. Det är som du sagt.»

215 »Och ingen misstanke har fallit på dig?»konsekvensändrat/normaliserat

216 »Var lugn.»

217 »Vincent – låt oss vara glada i qväll.

Sörj ej den gryende

Dagen förut.

Njut af den flyende

Hvarje minut.

Rosornas doft,

Drufvornas ånga

Skynda att fånga .....»konsekvensändrat/normaliserat

219 Men tyst för sig sjelf tillade Severin sista raden af Franzéns älskliga visa:

»Yngling, de vissna! Du sjelf är ett stoft.»

221 Dessa två ynglingar, för hvilka lifvet skimrade så nyss i »rosornas doft och drufvornas ånga», de buro båda inom sig den vissheten att solen skulle i qväll, måhända för alltid, gå ned öfver deras ungdoms fröjder. Men de dolde det för hvarandra och verlden: hvardera ville ensam bära den andras öde, och bära det tyst, utan fruktan och utan klagan, lycklig i tanken att hafva räddat en vän.

222 Man gick nu till båtarna och anträdde återfärden. En viss oklar förstämning rådde i sällskapet. Krigsrådet och kamrern kommo in i politiken. Majorskan underhöll sina grannar med en beskrifning öfver de nyaste sommarmoderna. Studenterne uppgjorde planer för sommaren. Mellan assessorskan och hennes tre skyddslingar vexlades endast enstafviga ord. Blott när de stego ur båten, vågade Amelie Evers, på engång nyfiken och skrämd af det främmande uttrycket i Vincents drag, hviska till honom: »vill du ha sjuväpplingen?»

223 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, uppfarande ur sina tankar; »konsekvensändrat/normaliseratgif mig den – och kom ihåg mig en dag, när profetiorna slagit in.»

224 »Hvilka profetior?»

225 »Din parasol naturligtvis»,konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen, men ångrade strax det bittra, som kunde ligga deri, och tillade med låg, af rörelse darrande röst:

226 »Hände hvad som helst – Amelie, blif lycklig! Jag skall aldrig förgäta din vänskap. Farväl!»

Avsnittet publicerades 15/12 1860:|2|

8. Sköldpaddsdosan.

227 Vincent Ek och Lambert Severin Björck bebodde tillsamman ett ljust och vackert rum i assessorskan Ridings gård, likväl icke i gatbyggnaden, utan inne på gården. Den tiden bodde ännu de flesta studenter två, och stundom tre, tillsammans i ett rum; blott de förmögnaste hade sitt skilda rum, och hade någon två, så var han ett fullblodigt lejon.

228 Vincent hade fått sina moraler vid hemkomsten, och icke oförtjenta; han hade, mot sin vana, lyssnat derpå med ett lamms fromhet, men intet ord undföll honom om morgondagen. Assessorskan, Severin, Amelie, alla voro bedragna; de ansågo honom lugn och säker, under det att framtiden för hans blickar svartnade till natt.

229 Severin var ovanligt vek och upprymd. Hans svärmiska lynne målade för honom i de ljusaste färger fröjden att uppoffra sig för en vän; han tänkte på morgondagen med en stolthet, som gjorde hans hjerta större heder, än hans klokhet. Också han lät icke märka i ord den fara, som han trodde sig gå att trotsa; men hans blå ögon glödde af hänförelse; det var något triumferande i hans annars så blyga väsen. Vincent förstod honom så väl, men låtsade ingenting märka. Och bland dessa fyra, som älskade hvarandra så uppriktigt, gingo två den qvällen till hvila utan aning om morgondagens stormar; den tredje motsåg denna dag som en af de skönaste i sitt lif; den fjerde ensam visste hvad de inneburo, men kände sig också stark att bära dem.

230 »Vincent» – sade hans vän till honom, när de kommit till deras rum och afkastade rockarna, – »det kallar jag att ej vara nyfiken. Du har icke ens öppnat den lilla dosan, som räcktes dig på ett så besynnerligt sätt i dag på morgonen.»

231 Vincent for upp. Han hade alldeles glömt uppträdet med främlingen. Innan de båda vännerne haft tid att besinna sig efter mötet på bergen, hade kamraterna öfverraskat dem. Derefter hade man druckit kaffe tillsammans på Gröna villan; sedan hade man tågat en corpsspråk: franska tillbaka till staden, och vid passagen öfver långa bron hände sedan det uppträde, som läsaren känner och som trängde alla andra intryck i bakgrunden.

232 Dosan fanns ganska riktigt qvar uti vestfickan. Den var liten, aflång och liknade till det yttre en fint arbetad snusdosa. »Får jag vara med om hemligheten, o rex mundispråk: latin!» utropade Severin i sitt glada och manhaftiga lynne. »När allt går omkring, är det ingenting annat än en pris snus.»

233 »Vore hon helst af guld!»konsekvensändrat/normaliserat svarade Vincent i samma ton. »konsekvensändrat/normaliseratJag slår vad att den långa karlen drifvit med oss; vi borde ha tagit honom i kragen. Men låt oss se hvad der är.»

234 De satte sig vid bordet, och Vincent öppnade dosan. Snus var der icke, men väl ett slags étui eller foderal af röd sammet. I detta étui låg en liten guldmedaljong, och i den var en hårlock – långt och vackert svart hår. På baksidan af medaljongen stod med grekisk skrift inristadt: den 20 Mars 1818.

235 Ynglingarnes skämt förstummades. De visste icke hvad de skulle tänka om denna sällsama gåfva. Severin gjorde strax den anmärkning, att denna hårlock måste ha tillhört ett fruntimmer.

236 »Var lugn; han är icke blond!» inföll Vincent, men skyndade strax att förslöa udden af detta förflugna ord och tillade: »Jag visste verkligen ej att jag gjort så svarta eröfringar.»

237 »Här är något mera!» utropade Severin och framtog ur étuiet ett litet tunnt hopviket postpappersblad, som legat under medaljongen. Bladet uppvecklades, och båda läste några rader latin, hvilka i öfversättning lydde som följer:

238 konsekvensändrat/normaliseratLandsflyktige son af det ädla Hellas, denna lock är din moders hår. Hon föll ohämnad för barbarernes raseri, och dig tillkommer att försona hennes skugga. I åtta nätter vill jag vänta dig hvarje midnatt utanför vår bekännelses kyrka, och kommer du icke, har du för alltid svikit ditt land och förrådt din moders minne.konsekvensändrat/normaliserat

239 Ingen underskrift. Ynglingarne sågo ömsom på hvar|3|andra, ömsom på papperet. Det lät som en saga. Den långe, bistre mannen på bergen stod åter lifligt för deras hågkomst.

240 »Kände du din mor?» frågade slutligen Severin.

241 »Aldrig»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Vincent. »konsekvensändrat/normaliseratHvarken far eller mor. Du vet att jag vid fyra års ålder fördes till dina föräldrars hus af löjtnant S. – finne och slägting till er. Han hade funnit mig värnlös och öfvergifven uti Simferopol på Krim. Allt hvad han visste var att min far varit officer och grek till börden; att han stupat mot turkarne vid början af frihetskriget och att en gammal sjöman, som tagit mig i sin vård, hade dött i Simferopol. Det är allt hvad jag vet om min barndom. Jag kan tillägga detta ärr, som jag bar då redan på venstra tinningen, och några dunkla hågkomster af ett stort haf, ett skepp med skäggige män och brokiga kläder och en gammal gumma, som gaf mig fikon och getmjölk. Hela mitt lif är sedan förenadt med minnet af dina föräldrars godhet.»

242 »Det är skada att löjtnant S. för längesedan är död. Men hvad ämnar du göra med denna besynnerliga uppmaning?»

243 »Jag vet ej. Jag vill tänka derpå.»

244 »Ämnar du uppsöka den långe mannen.»

245 »Kanhända.»

246 »Jag tänker också att det vore din pligt, om ditt första fädernesland behöfde din arm. Men Vincent, betänk att Grekland är fritt.»

247 »Till hälften.»

248 »Du tror då verkligen, att ....»konsekvensändrat/normaliserat

249 »Jag tror ingenting. Jag vill se.»

250 »Skulle du ha hjerta att öfvergifva oss?»

251 »Öfvergifva er! ... Låt oss icke nu tänka derpå. Låt oss tala derom i morgon. Du får ej besticka mig. Vi måste alla göra vår pligt.»

252 »Betänk att du är allas vår stolthet. Kom ihåg hur vi älska dig. Hvad skulle mina föräldrar säga? Och tant? Och Amelie?»

253 »Severin! .... Låt oss sofva nu.»

254 »Som du vill. Men kom ihåg, att ... om det skulle hända en af oss någonting ... måste den andra uppfylla bådas plats.»

255 »Du skall göra det, du.»

256 »Nej, du, Vincent, du skall göra det.»

257 »Godnatt, min enda vän! Godnatt, din narr! Jag är sömnig.»

258 »Godnatt, Vincent!»

259 Och ljuset släcktes. Sommarnatten var mulen och skum, men ofvanför halfgardinerna föll ännu en svag dager in på ynglingarnes bäddar och den hemlighetsfulla dosan, som qvarlåg på bordet.

260 Vincent hade bedragit sin vän: han kunde ej sofva. Dagens brokiga intryck bestormade hans inbillning. Hvad hade han icke upplefvat under den korta tid, som förflutit sedan han inskref sitt namn i studentmatrikeln? Den första studentfesten – täflan – triumfen – Finlands krona – mötet på bergen – striden på långa bron – den grufliga tanken att ha dödat en menniska – oron öfver dess följder – vännens uppoffring – hans egen sjelfförsakelse – svartsjukans qval – den första kärlekens vissnade rosor – och slutligen denna sista föreställning, som ensam varit tillräcklig att uppfylla en ynglings hela verld: medaljongen och dosan, sagan om en okänd, en ohämnad mor och om ett nytt fädernesland, som väntade på sin befriares arm! Hvilka skiften! Hvilka korsande känslor! Hvilken dag, när man är 18 år gammal och dittills sett sin lefnad förflyta som den lugna floden mellan grönskande ängar, stundom snabbare, stundom en liten bläddra af skum eller ett sakta brus mot småstenarna vid stranden, men utan forsar och vattenfall skridande sakta fram mot det efterlängtade, fjerran vinkande hafvet!

261 Det sista intrycket förjagade slutligen alla de öfriga. Skulle han följa främlingens uppmaning? Hvarför icke? Han måste ju veta mer, för att bestämma sin handling. Man kände hans börd, hans föräldrar; – ja, han måste också lära känna dem. Och denna svarta hårlock, som hade tillhört hans mor; – hvad hon måste ha varit skön! Hvad hon måste ha varit olycklig! Och detta ohämnade brott; – nej, detta möte fick icke försummas. Skedde det så, skulle han ju ångra det hela sitt lif.

262 Men ägde han längre att bestämma öfver sig sjelf? I morgon kl. 8 skulle han frivilligt inställa sig för att gå uti fängelse. Derifrån skulle han utgå endast till domstolen, till fästningsarbetet eller till krigstjenst fjerran emot Kaukasiens bergfolk.original: bergfolk I alla händelser skulle de 8 dagarne gå förbi, utan att han sedan kunde infinna sig på mötesplatsen. Derföre måste det ske nu – nu genast. Intet ögonblick var att förlora.

263 Vincent satte sig upp. Severins jemna och lätta andedrag antydde att han somnat från dagens oro och mödor ungdomens och det goda samvetets friska, oskyldiga aftonslummer.

264 Vincent steg upp, klädde sig tyst och hastigt, öppnade sakta dörren och smög sig ut. Den svala nattluften fläktade mot honom och afkylde hans brännande panna. Han besinnade sig icke längre, utan gick med raska steg nedåt esplanaderna och derifrån öfver senatstorget uppför unionsgatan, förbi den ännu ofulländade Nikolaikyrkan till den tätt derinvid belägna ryska kyrkan. Senatsuret slog i detta ögonblick tre qvart på tolf.

265 Natten var mulen, men likväl denna årstid tillräckligt ljus, för att låta urskilja alla föremål äfven på afstånd. Gatorna voro nästan öde. Endast skyltvakterne vid kyrkan och det midtemot belägna lazarettet stodo orörliga på sin post, och på afstånd hördes skrålet af några nattvandrare, som återvände från deras sentida dryckeslag.

266 Vincent vandrade gatan utföre åt kliniska institutet. Häggarnas dofter från parken susade mot honom i den sakta nattvinden. Han märkte dem ej; han vände om och gick åter åt kyrkan. Klockan slog tolf.

267 Vid nordvestra hörnet af den sedan jemnade bergplatån, som omgifver Nikolaikyrkan, stod den tiden en liten, högst oansenlig trädkoja, som i visst afseende kunde kallas den unga kyrkans amma eller barnsköterska, emedan hon beboddes af en gammal hedersman, inspektor Kantlin, som hade inseendet öfver byggnaden och hvars stränga gammaldags redlighet Helsingfors har att tacka för att mycket fusk blifvit förekommet och många tusen rublar inbesparade vid denna kostsama byggnad. Gubben Kantlin och hans åldriga maka, som med honom bebodde den lilla kojan, sofva längesedan de rättfärdigas sömn i det tysta; han upplefde icke ens kyrkans fulländning, men hans namn förtjenar en tacksam hågkomst så länge denna kyrka står.

268 Bakom denna koja framträdde nu tvenne män, en längre och en kortare, i hvilka vi igenkänna desamme, som okände betraktade studenternes stenkastning vid stranden af Kajsaniemi. De banade sig med någon svårighet väg mellan stenar, grus och timmer, som då uppfyllde kyrkplanen, nedstego på gatan och gingo Vincent vågbrytaren rakt till mötes. Denne igenkände också genast främlingen från bergen.

269 Den långe mannen yttrade några ord på nygrekiska, och den kortare skyndade att tolka dem på bruten svenska:

270 »Hans herrlighet frågar om ni är beredd att höra honom.»original: honom»

271 Den långe främlingens röst var djup, manlig och välljudande, men tolken gjorde på Vincent ett motbjudande intryck. I hans första få ord låg på engång kryperi och öfvermod.

272 Vincent lydde detta intryck och skyndade att svara på latin: »Jag är beredd att höra och ber att få tala utan tolk.»

273 »Det vore likväl säkrare ...»konsekvensändrat/normaliserat invände tolken; men hans herre afbröt honom och fortsatte samtalet, äfven han på latin, ehuru styft och med någon svårighet.

274 »Om ni behagar»,original: behagar sade han, med en lätt antydning på skyltvakterna, »konsekvensändrat/normaliseratgå vi utåt bron, ty det jag har att säga er tål inga vittnen.»

275 Vincent svarade med en lätt bugning, och alla tre gingo vidare, likväl så, att tolken gick några steg efter sin herre och hans unge följeslagare.

276 Hvad detta samtal innebar skall framdeles visa sig. Vi återvända nu för några ögonblick till Lambert Severin Björck, som, okunnig om sin väns nattliga utflykt, hemma låg uti sömnens armar.

277 Äfven han var likväl för mycket upptagen af dagens händelser, för att njuta en ostörd hvila. Drömmar i tusen gestalter och färger gycklade för hans inbillningoriginal: inbillning. – än glada och tjusande liksom den hulda bild, hvilken genom Vincents djerfva fråga på engång klarnat till medvetande i hans själ och uppfyllde den likt ett rosende moln, öfverallt kantadt med englavingar – än mörka och förskräckande under bilden af dystra fängelsemurar, kedjor och bajonetter, – än åter svärmiskt hängifna och högsinnade såsom en ynglings känslor, när han står i begrepp att uppoffra sig för någonting kärt och dyrbart på jorden. I dessa drömbilder trängde sig efterhand Vincent vågbrytarens gestalt uti främsta rummet och blandade sig i föreställningen om en nära förestående fara. Severin tyckte sig se Vincent Ek, gående med förbundna ögon på ledstängerna vid långa bron, och bredvid honom stod främlingen från bergen, upplyftande sin arm, för att störta honom i djupet .... Drömmen blef så lefvande, att Severin plötsligt vaknade och stirrade, ännu yrvaken, ut i det halfdunkla rummet.

278 Vincents bädd var tom; hans kläder och mössa voro borta. Severin öfvertygade sig att han var ensam.

279 Allt det ovanliga och underbara, som han så nyss upplefvat, återkom för hans fantasi och skrämde honom med hundrade farhågor. Han steg upp, klädde sig och skyndade ut för att uppsöka sinoriginal: sig vän.

280 Hans första och riktiga tanke var att Vincent gått till det hemlighetsfulla mötet utanför grekiska kyrkan. Han ilade derföre ditåt. Klockan var half ett. Ingen syntes. Gatorna voro tysta och folktoma; endast brandvakterne smögo sig som grå läderlappar utmed husens väggar på trottoirerna.

281 Severin frågade dem, om de mött någon herre af det och det utseendet. Gubbarne stirrade trögt och likgiltigt på honom, likasom ville de säga: gå hem och lägg dig!

282 Severin upprepade frågan och understödde den med en tolfskilling. Då tog sig den ena bakom örat och lät förnimma att han för en stund sedan sett tre herrar spatsera utåt långa bron.

283 Severin skyndade ditåt. Äfven här var öde och tyst. Endast talltrasten sjöng som i går uti parkens blommande rönnar, och på afstånd förnummos de jemna årtagen af en bortroende båt.

Avsnittet publicerades 20/12 1860:|2|

9.original: 8. Ransakningen.

284 Blek och modfälld efter en genomvakad natt, derunder han i alla möjliga riktningar genomkorsat staden för att uppsöka den försvunne vännen och lika förgäfves väckt ur deras morgonsömn alla kamrater, som törhända kunde veta något om Vincent vågbrytaren,original: vågbrytaren – (källa för ändring: Vinterqvällar) begaf sig Severin Björck kl. före 8 på morgonen till rektor, fast besluten att påtaga sig den största möjliga del i ansvaret för gårdagens händelser. Så fullkomligt oerfaren som han var i brottmålsförhandlingar, misströstade han alldeles icke om framgången af sitt ädelmodiga svek; det värsta syntes honom endast att nödgas ljuga, ty deri saknade han all praktik. Men han beslöt att se öfvermåttan stursk och trotsig ut, likasom den der verkligen vore karl att slå en hel patrull på flykten. Stackars gosse, det var mot hans natur; det var raka motsatsen af Achilles förklädd till flicka.

285 Trogen denna manhaftiga föresats, stöflade han in till rektor med ett buller, som kom honom sjelf att häpna. Men det behöfdes icke mycket att afväpna honom. Rektors första korta fråga lydde: »hvar är Ek?» – och dermed var Severin Björcks kurage komplett förbi.

286 »Ek?» stammade han.

287 »Ja, Ek, som sjelf angifvit sig hos kommendanten i går»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor rektor i sträng ton.

288 Severin hisnade. Han begrep ganska väl huru sakerna stodo, men ville likväl våga ännu ett försök. »Om Ek angifvit sig sjelf, har han gjort det blott för att rädda mig»,konsekvensändrat/normaliserat bedyrade han med tårar i ögonen.

289 Rektor skakade på hufvudet. »Herrn är för ung, och jag vill gerna tro för hederlig för att ljuga, om det också sker uti god afsigt»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han. »Var god och sitt ned. Ek har gifvit kommendanten sitt hedersord att infinna sig hos mig klockan åtta, och hon fattas ännu 4 minuter.»

290 Severin satte sig ungefär med samma nöje som Mexikos furste Guatemozin fordom nedlade sig på spaniorernes eldröda halster. Rektor begagnade tiden att göra några deltagande frågor om hans och hans väns familjeförhållanden. Hvarje fråga förekom Severin som hade han blifvit knipen med en glödande tång.

291 »Klockan är nu sju minuter öfver 8»konsekvensändrat/normaliserat, sade rektor om en stund. »konsekvensändrat/normaliseratHerr Ek tycks glömma att den akademiska qvarten ej är här på sitt ställe.»

292 »Har han lofvat, så skall han komma»,konsekvensändrat/normaliserat försäkrade|3| Severin. »Det vill säga om han kan infinna sig»,konsekvensändrat/normaliserat tillade han med en tvekan, som icke undföll den skarpsynte förmannen.

293 »Hvad vill det säga? Är han sjuk?»

294 »Nej – men han har gått ut, och ...»konsekvensändrat/normaliserat

295 Severin tvärtystnade.

296 »Det är en allvarsam sak, herr Björck. Hvart har han gått?»

297 »Jag vet icke. Han gick ut sent i går afton och har sedan ej kommit tillbaka.»

298 »Tror herr Björck att han rymt?»

299 »Aldrig! Han rymma? Nej, ers magnificence! Förr skulle han gå hvilket straff till möte som helst.»

300 Rektor teg några ögonblick. »Klockan är nu en qvart på nio, sade han. Precis klockan 9 infinner sig herr Björck vid kämnersrätten; jag vill hoppas endast som vittne. Vi få då se om herr Björck bedömt sin kamrat rätt.»

301 »Skall jag infinna mig vid kämnersrätten?» upprepade Severin, som trodde sig ha hört miste. Han hade ej drömt om annat än disciplinskommissionen,original: diciplinskommissionen, och det var dock något, det redan.

302 »Se här, läs sjelf § 16 i statuterna!»

303 Severin läste:

304 konsekvensändrat/normaliseratOfredar Studerande, med ord eller gärning, Militair-Vakteroriginal: Militair Vakter eller Patrouiller, hänskjutes brottet till Domstol som vederbör, och den anklagade vare under ransakningen, och intill dess slutligt utslag laga kraft vunnit, förlustig rättigheten att föreläsningar vid universitetet bevista; och varde han sedan, efter förbrytelsens beskaffenhet, på längre eller kortare tid eller ock för all tid, från Universitetet förvist.konsekvensändrat/normaliserat

305 »Gå, unge man, och låt sanningen blifva ert enda rättesnöre», yttrade rektor, sjelf känd att vara en man, som, med eller mot opinionernas vindkast, orubbligt följde sin öfvertygelse om det rätta.

306 Severin bugade och gick, men den gången långt tystare än han kommit. Att stå inför kämnersrätten och stå der för att med sitt vittnesmål anklaga och fälla sin bäste vän, detoriginal: dat var ingen glad utsigt för en vekhjertad yngling, som, ännu knappt öfver barnaåren, aldrig skådat andra busar i ögonen, än lärare och examinatorer, aldrig gått andra faror till möte, än vådorna af ett misshugg uti Euklides eller en grammatikalisk bock uti ämneskrifningen. Och likväl var det icke det, som mest bekymrade honom. Hvar fanns Vincent? Och skulle han komma i tid för att inlösa sitt hedersord? Den långe mannen från bergen stod som en jätte för Severins inbillning. Ack, endast Vincent kom, skulle kanske allt ännu reda sig. Men om han blef borta? Utan honom var Severin Björck endast hälften af sig sjelf.

307 Han gick hem till sin tant. Kanhända var Vincent der? Nej, han fanns icke der. Hans försvinnande var ännu okändt, men en kursor hade varit der för att efterfråga honom, och kursorerne ha i alla tider varit kända för att icke onödigtvis tiga med hemligheter, som hela verlden ändå snart skall få veta. Hela huset var i uppståndelse. Severin nödgades utlägga hela sin lilla vältalighet för att öfvertyga sin tant och sin kusin att här blott var fråga om ett litet krakel, som skulle aflöpa utan alla vådliga följder. Men ingen ville tro honom, och under dessa förklaringar nalkades med vingade sekunders snabbhet det fatala klockslaget 9.

308 Det gamla rådhuset af sten, med årtalet 1770 i förgyllda ziffror öfver ingången, stod ännu qvar vid senatstorgets nordöstra hörn, på den plats, som nu upptages af Nikolaikyrkans östra paviljong. Utom de två egentliga våningarne, som voro bestämda »för nytta och nöje» och der borgarbalerna vintertid vände upp och ned på magistratsresidenset, fanns äfven en jordvåning, hvilken i oskyldigare tider tjenstgjort som häkte, men nu mer och mer hade nedsjunkit till den mindre vördnadsbjudande bestämmelsen af »kurra».konsekvensändrat/normaliserat

309 När Severin Björck med tunga steg närmade sig denna rättvisans bostad, var det icke utan att han kastade en hemsk sidoblick på denna till hälften underjordiska boning, som måhända en vacker dag skulle blifva hans eller hans väns bostad tillsvidare. Men han bemannade sig och klef uppför trappan till rättens sessionssal.

310 Der sutto rättens ordförande och ledamöter allaredan färdige och hade så mycket mer ansett sig förbundne att påtaga sin högtidligaste embetsmin, emedan sessionen hedrades af rektors, kommendantens, polismästarens m. fl. tjenstemäns närvaro, och bland dem fiskalen som åklagare. Polisransakningen, som vid sådana tillfällen föregår, hade den gången blifvit med militärisk snabbhet undangjord, och rätten fick del af dess i går uppsatta protokoll, jemte vittnesmålen, som väl utredde förbrytelsen, men icke kommit till något bindande resultat om förbrytarne. Läkareattest framteddes och utredde att en man bland patrullen erhållit en stark kontusion på högra sidan af hufvudet »af ett trubbigt föremål»,konsekvensändrat/normaliserat utan att ännu med säkerhet kunde afgöras huruvida hjernan blifvit skadad; en annan man, en polisbetjent, intygades vara försedd med en blånad under venstra ögat och en svullnad på kindbenet derunder, båda »uppkomne af yttre våld».konsekvensändrat/normaliserat Äfven hade kommendanten, bister som ett åskmoln, pligtenligt meddelat Vincent Eks i går inför honom enskildt aflagda bekännelse.

311 Förhandlingarne började, och studeranden vid kejs. Alexandersoriginal: Alexbnders universitetet Vincent Ek uppropades. Allmän tystnad. Severin Björck var till mods, som ville han sjunka genom golfvet rakt ned uti kurran.

312 »Den unge mannen gaf mig sitt hedersord och jag sade till honom: jag vill tro er, ni är finne!» – hviskade kommendanten harmfullt till rektor. – Rektor höjde på axlarna och hviskade tillbaka: »ers excellens torde icke bedöma män efter pojkar.»

313 Severin förnam dessa ord, så sakta de än yttrades, och det är troligt att han i denna stund hellre sett sin vän med bindel för ögonen framför sex laddade gevär, än frånvarande föremål för ett samtal som detta.

314 »Icke tillstädes?» upprepade kämnerspræses.

315 »Icke tillstädes»,konsekvensändrat/normaliserat svarade rättsbetjenten.

316 »På förekomne skäl och med herr rektors begifvande finner rätten nödigt att anbefalla bemälde studerandes Vincent Eks noga efterspanande och häktande hvarhelst han anträffas!» ljöd ånyo ordförandens torra stämma.

317 »Det behöfs icke; jag är här!» svarade i detsamma en röst vid dörren, och in trängde sig en yngling med blekt och förstördt utseende, utan mössa, utan rock, barfota, hår och kläder i största oordning, dammig och genomvåt, drypande på engång af vatten och svett, men med en blick, som oförsagdt skådade hvemhelst, som mötte honom, djerft uti ögat. Severin uppgaf ett glädjerop: det var Vincent vågbrytaren.

Avsnittet publicerades 22/12 1860:|3|

10. Domen.

318 Vårtermin nalkades sitt slut – den 15 Juni, efter dåvarande sed och stadga. Man påskyndade alltså rättegången öfver uppträdet på långa bron, och innan ännu två veckor voro förlidna,original: förlidna. d. v. s. inemot midsommar, nalkades för Vincent vågbrytaren det ögonblick, som skulle afgöra hans kommande öden.

319 Under denna tid, och mellan förhören, som påskyndade målets förlopp, emedan den anklagade utan alla undflykter erkände sig skyldig, satt Vincent i carcer. Detta fängelse, hvars tillvaro nu blifvit nästan okänd, emedan det så sällan kommit i fråga, var beläget i universitetshusets jordvåning, icke långt från gamla vaktmästar Häggströms boning. Emedan denne universitetets trotjenare och alla akademiske medborgares förste gynnare – han som med sin runda mage och sin fryntliga beskyddaremin hade påtryckt deras studentbref det stora vaxsigillet och dermed likasom hallstämplat deras nya värdighet – emedan han på engång ansågs för gammal och jäfvig, hade han fått en särskild kursor till biträde, för att bevaka fången. Ja, den första veckan stod tillochmed en vakt i korridoren utanför; men när det befanns att den slagne soldaten återhämtade sig från sin vådeliga bekantskap med sten-afvisaren vid långa bron och ingen fara mer var för lifvet, borttogs vakten, och Vincent fick tillbringa sin tid så komfortabelt som möjligt; d. v. s. med böcker, goda middagar på egen bekostnad och en eller annan god vän, som hade tillåtelse att besöka honom i hans ensamhet.

320 Bland dessa vänner var naturligtvis Severin Björck, och hvem kan förtänka honom en så naturlig nyfikenhet, som den, att gerna vilja veta sammanhanget mellan Vincents försvinnande och hans uppträdande i sista stunden uti en kostym, som försatte hela kämnersrätten i häpnad? Kommendanten sjelf hade ju vid detta tillfälle yttrat sin förundran att den anklagade icke infann sig, med skyldig aktning för rätten, i uniform, och Vincent hade icke låtit förmå sig att svara annat på dessa frågor, än att han under en utfärd till sjös blifvit hindrad af storm att infinna sig uti rättan tid och varit nödsakad att simma från Rönnskär, för att uppnå fasta landet och inställa sig för domstolen.

321 Severin var icke nöjd med dessa förklaringar. Han hade sina skäl att misstänka andra personers inflytande på Vincents dröjsmål och underlät icke att begära en förklaring deröfver. Vincents svar var sådant, att en vän kunde finna sig tillfredsställd, ifall han icke var en nyfiken vän, och det må förlåtas Severin att hans vänskap blandades med en god portion af den sednare egenskapen.

322 »Jag gick ut den natten»konsekvensändrat/normaliserat, sade Vincent, »konsekvensändrat/normaliseratför att möta den som du vet och för att af honom begära förklaring på mitt och mina föräldrars dunkla öde. Jag mötte honom vid grekiska kyrkan, och vi vandrade tillsamman åt långa bron, medan han berättade mig sällsama och förskräckliga händelser från min tidigaste barndom. När vi kommo till bron, var der en slup med fyra roddare i främmande drägt, och efter natten var lugn och mild, föreslog mig den grekiske palikaren – ty en sådan är han och en vän till min far – att följa sig på ett kort besök till sin brigg, som låg för ankar i södra hamnen, ej långt ifrån varfvet. Jag hade ingenting deremot; vi skulle ju om ett par timmar vara tillbaka, och jag behöfde slå bort mina dystra tankar med utsigterna mot den nya framtid, som han för mig upprullade. Jag steg i hans slup, vi uppnådde fartyget, och jag lyssnade i dess kajuta vid ett glas cypervin på främlingens hänförande skildringar från grekiska frihetskriget och hans nya planer för Greklands storhet. Timmarna förgingo, utan att jag anade det, emedan den redan förut ljusa natten så omärkligt klarnade till full dag. Slutligen, då han uppmanade mig att nu genast fortsätta med honom färden mot en framtid full af rykte och ära, rann det mig i hågen, att jag ännu hade en pligt att uppfylla uti mitt andra fosterland. Jag ilade upp på däck: briggen var under segel, hade redan passerat med grekisk djerfhet innanför Långörn och styrde till sjös. Lyckligtvis för mig var vinden sydlig och hindrade briggen att styra rak kurs mot Gråhara båk, hvarföre den gjorde en dristig lov emot Rönnskär i vester. Jag fordrade en båt, för att sättas i land; man vägrade det, och tolken sade mig rent ut att allt motstånd var fåfängt, jag borde nu billigt foga mig i mitt öde och stadna ombord. Mitt svar var att stöta den gemena karlen för bröstet, så att han tumlade raklång på däcket, och derpå hoppade jag öfver bord. På briggen blef en uppståndelse: man ville utsätta slupen för att hämta mig tillbaka, men den gamle palikaren, som stod vid relingen, förbjöd dem det. Din moder Hellas, sade han, begär icke en tvungen uppoffring. Fly tillbaka, om du vill, till dessa ödsliga klippor och pröfva om den lycka de unna dig kan jemföras med den bana af rykte och storhet jag erbjudit dig. Och väljer du fritt en dag ditt första fädernesland framför ditt andra, då skall du finna mig i Athén – och han nämnde mig en adress. Jag hörde icke mer: vågorna voro nära att slå öfver mitt hufvud. Jag samlade mina krafter,original: krafter afkastade hvad jag kunde af mina kläder och uppnådde stranden: då såg jag briggens hvita segel fjerran ute vid den ändlösa randen af hafvet. Men jag ihågkom mitt hedersord och skyndade till domstolen sådan jag var, emedan ingen tid var att förlora. – Resten är dig bekant.»konsekvensändrat/normaliserat

323 »Och hvad ämnar du nu göra?» frågade Severin, som väl insåg att han denna gång måste nöjas med endast en del af hemligheten.

324 »Vänta utslaget», svarade Vincent kallt.

325 »Och sedan?»

326 »Sedan vill jag välja det fosterland, som icke förskjuter mig.»

327 Severin teg. Hvad skulle han säga?

328 Emellertid nalkades rättens förhandlingar dess slut, och dagen blef utsatt, när dess dom skulle afkunnas. Det var den 23 Juni, midsommaraftonen. Dagen var något kylig, som stundom händer midt i den nordiska sommarens skönaste ungdom, men ängar och parker stodo gröna, syrenerna blommade, svalorna flögo, och seglen glimmade hvita öfverallt på de blå fjärdarna kring det sköna Helsingfors.

329 Målet hade väckt uppseende, och en mängd herrar hade samlat sig dels i, dels utanför rådhuset för att erfara utslaget. De oskyldiga tidningarna visste den tiden intet om sådana tilldragelser. De redogjorde samvetsgrannt för alla utnämnde vicepastorer, vicehäradshöfdingar, titulärråder och andra råder i landet, men iakttogo den frommaste tystnad om ämnen som rörde medborgares lif och ära.

330 »Mindre än fästning kan icke komma i fråga»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade vår vän krigsrådet, som gravitetiskt stadnat en stund vid högvakten tätt invid rådhuset.

331 »Mildrande omständigheter, ungdom och okynne torde influera på facit», genmälde kamrern, i det han petade med sin käpp mot de svart-röd-hvita stolparne på trädplanen utanför högvakten.original: högvakten:

332 »Lagen känner ingen annan ungdom än omyndig och öfvermage», invände krigsrådet med martialiskt allvar.

333 »Tror ej krigsrådet, tror ej kamrern, att en underdånig förbön hos hans majestät kunde rädda den stackars gossen?» frågade med darrande stämma en gammal fru, som, åtföljd af en ung flicka, i det de närmade sig tvekande rådhuset. Det var assessorskan Riding och Amelie Evers.

334 »Exempel bör statueras», svarade krigsrådet, utan att förändra en min.

335 »Man kunde genom rektor göra förbön hos kansler», tröstade kamrern.

336 »När resa vi till Petersburg? Säg, tant, när resa vi?» hviskade den unga fickan, som i sin oskuld tänkte på knäfall för den unge sjuttonårige thronföljaren, hvars mildhet redan blifvit i landet vida berömd. Hennes fråga afbröts af ett sorl från rådhustrappan. En mängd herrar strömmade ut och spridde sig öfver torget.

337 »Nå?» sade på en gång både krigsrådet och kamrern till en af de utkommande.

338 »Godt köp»konsekvensändrat/normaliserat, blef svaret. »konsekvensändrat/normaliseratDen unga karlen har sluppit för gatufredsbrott, skadabot och ett års fästning, och den lärer han slippa på nådeväg.»

339 »Hm»konsekvensändrat/normaliserat, puttrade krigsrådet, »konsekvensändrat/normaliseratdet ser ut som vore lagarna nuförtiden gjorda af sötmjölk.»

340 Assessorskanoriginal: Asessorskan och hennes skyddsling andades åter.original: åter I samma ögonblick utkom den dömde, åtföljd af vakt, från rådhuset, och Severin följde honom som hans skugga. De passerade nära förbi de båda fruntimmerna. Ingen hade hjerta att yttra ett ord.

341 Men när de redan passerat, vände sig Vincent om, stadnade och hviskade sorgset:

342 »Amelie, – det var en sjuväppling!»

343 »Du skall snart vara fri», hviskade flickan tillbaka med tårfyllda ögon.

344 »Ja, fri!» upprepade han. »Jag är för alltid relegerad från universitetet.»

Avsnittet publicerades 27/12 1860:|3|

11. Vid Varfvet.

345 En vacker sommarafton, någon tid efter midsommar, när kämnersrätten afsade sin dom, såg man två äldre herrar promenera vid varfvet i vester om nuvarande vägen till brunnshuset. Der fanns en körväg förbi magasinerna från staden till varfvet, men allt hvad som låg i söder om denna trakt var en vild och ytterst ful bergöken, mot hvars kala klippor vågorna brötos i enformigt brus, medan här och der en förfallen koja endast gjorde ödsligheten än mera märkbar. Det nya observatorium hade kort förut placerat sig som ett örnbo på klipporna för att öfverskåda detta kaos af hällar och klyftor, till icke ringa förundran för den gamla runda väderqvarnen, hvilken i mansåldrar ensam beherrskat nejden och koxat ut öfver hafvet som ett bergsrå från tinnarna af sin gråa jätteborg.

346 Nu hotades likväl denna nejd af en fullkomlig omskapning. De två herrarne, krigsrådet och kamrern, hade med mycket besvär klifvit fram mellan stenarna för att tillfredsställa sin nyfikenhet och taga en öfversigt af de nyss påbegynta planeringsarbetena. Båda voro ense om att hela planen till brunnsparkens anläggning med badhus etcetera var ett högst förhastadt företag, som aldrig kunde bli något af; men de skilde sig deri, att medan kamrern ansåg det vara »icke illa för nejdens utseende»,konsekvensändrat/normaliserat ehuru det måste ruinera anläggarne, förklarade krigsrådet hela anläggningen rent af dårhusmessig och förundrade sig högeligen att staden velat upplåta denna sin mark (som notabene dittills icke haft annat värde än enrisbuskarnes afkastning) till att bortskämmas och missprydas med allehanda tillställningar, som några enskilda personer företagit sig i egennyttiga afsigter. »Men så går det nuförtiden»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle herrn i sin patriotiska ifver. »Lag och rätt bryr sig ingen om; man spekulerar bara huru man bäst må rikta sig på det allmännas bekostnad, och med våra gamla goda seder är det förbi.»

347 »Apropos af lag»konsekvensändrat/normaliserat, inföll kamrern, »konsekvensändrat/normaliserathar bror hört att hofrätten fastställt kämnersrättens utslag om Ek i hvad som rört böterna, men frikännt honom från fästningsstraffet, och att Hans Majestät i nåder fastställt hofrättens utslag?»

348 »Hvad? Nu redan!» utropade krigsrådet mäkta förvånad. »konsekvensändrat/normaliseratKnappt en månad har förflutit, och målet har redan passerat alla instanser!»

349 »Jag kan ej annat förstå, än att det blifvit påskyndadt från högre ort»,konsekvensändrat/normaliserat svarade kamrern saktmodigt.

350 »Påskyndadt? Skönt! sa’ Gustava. På det sättet behandlar man våra lagar. När har man nånsin hört att ett sådant mål passerat alla instanserna på mindre än minst ett års tid? Det är, tamme tusan, skickligt och anständigt; det är laga ordning, säger jag. Och nu på en månad! Är det reson? Är det lag? Fy f–n, så’na tider vi lefva i, bror!»

351 »Nå, för den präktiga gossen var det i alla fall rätt bra; han kan nu med tiden bli länsman till exempel.»

352 »Hänga hade han bordt, eller benådas med grufvorna. Hvarför bekände han? Jag stod vid dörren till rätten, när han kom in den dagen i skjortärmarna,|4| våt som en pudel nyss uppdragen ur sjön, och hviskade honom af pur vänskap i örat: ’konsekvensändrat/normaliseratfilement, sa’ Mobergskan, kom ihåg att herrn nekar till allt – prima regula jurisspråk: latin.’konsekvensändrat/normaliserat Men hvad svarade han? Jo, pojkslyngeln gaf mig ett par ögon, som hade han velat borra mig i sank, och derpå klef han fram till rättens bord och svarade ja, ja, ja, som en enfaldig flickstackare. Och en sådan personage får mildring i utslaget! Det är, tamme d–n, skandal!»

353 »Gå vi ned till varfvet? Jag ser assessorskan Riding vid landgången till fartyget. Det skall vara konsul Björcks skepp, och misstar jag mig ej, är det han sjelf, som står der nere på kajen.»

354 Herrarne gingo ned, och det befanns att kamrern icke sett miste. Konsul Björck var verkligen hitkommen i affärer, emedan hans skepp hade anlupit Helsingfors med saltlast, som här inköptes af ett bland den tidens kommerseråder, om hvilken professor N. sedermera gjorde följande korta, men innehållsrika grafskrift:

konsekvensändrat/normaliseratHan lefde, sålde salt,

Och det var allt.konsekvensändrat/normaliserat

356 Nu hade skeppet lastat plankor och var färdigt att afsegla till Livorno. Konsul Björck hade inviterat sin slägting, assessorskan Riding och hennes systerdotter att dricka thé på skeppet och önska det lycklig resa. Äfven hans son Severin, som icke velat lemna staden, innan Vincents öde blef afgjordt, befann sig i sällskapet.

357 Konsul Björck stod på däcket i fören och samtalade på tu man hand med en ung man i sjömansjacka, hvilken just höll på att brassa en ända under tillrustningarne att göra klart till segels.

358 Denne sjöman var Vincent vågbrytaren.

359 »Och du har verkligen tagit hyra som jungman i går, min kära Vincent?» sade den faderlige vännen med ömt allvar.

360 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade ynglingen med ett vemodigt leende. »konsekvensändrat/normaliseratI går klockan elfva fick jag del af Hans Majestäts utslag som för mig öppnade fängelsets dörrar, och klockan 12 var jag sjöman. Hvad skulle jag göra? Jag är relegerad för alltid.»

361 »Och du reser nu?»

362 »Till Livorno, farbror, med hjertat uppfylldt af er godhet, så länge det klappar i detta lif ... Men med er och kaptens tillåtelse lemnar jag fartyget i Livorno och ser, om jag kan vidare uträtta något i verlden.

363 »I Athén?»

364 »Ja, i Athén. Farbror vet då ...»konsekvensändrat/normaliserat?

365 »Att du hoppas finna anhöriga der; jag vet det. Vincent, min redlige gosse, hvilket lif, hvilka faror går du till möte, och jag kan ej stå som en far vid din sida!»

366 Ynglingen teg.

367 »Hör mig»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Björck allvarligt. »konsekvensändrat/normaliseratKasta ej från dig för en oviss framtid hvad du än äger qvar. Du är en yngling med kunskaper och praktisk förmåga: också handeln behöfver kunskaper, nu mera än någonsin. Severin är i högsta grad opraktisk; jag behöfver ett biträde, och han kan ej blifva det, han duger blott till professor med tiden. Men du kan blifva mitt stöd, om du vill: efter din akademiska bana är bruten, så blif min kontorist, för att sedan blifva min kompanjon, och din framtid, min son, är tryggad.»

368 »Min farbror – hur skall jag nånsin kunna vedergälla er godhet? Ni öfverskattar min förmåga; – jag kan aldrig bli köpman.»

369 »Prat, min gosse! En pojke som du kan bli hvad han vill. Och sedan – tänk på flickungen der; hon är god som gull, vacker som en dag och har dessutom en bra hemgift. Jag har sett henne gråta sina blå ögon röda för din skull, och – vi skulle lefva ett lyckligt lif tillsammans hos oss.»

370 »Min farbror, – jag är relegerad!»

371 »Allt klart, gossar, att lätta ankar, när patron befaller!» ljöd i detsamma kaptenens väldiga stämma.

372 »Ännu engång, Vincent, besinna dig – blif hos oss! Stöt ej ifrån dig den sanna lyckan! Hvad mer, om universitetet och tjenstebanan äro stängda för dig? Hela det praktiska lifvets vida fält står öppet för dig. Kom! Ännu är det tid! Blif vår!»

373 »Detta land har förskjutit mig!»

374 »Hvem har sagt det? Är då Finland så rikt på hjertan, hufvuden och armar sådana som dina, att det kan stöta ifrån sig en hel lefnads gagnande verksamhet? Nej, Vincent, nej, – du skall en dag blifva detta lands ära och prydnad. Kom!»

375 Vincent tvekade. Han stod der blek såsom hafvets skum och vägde framtidens öden i sina händer. Då föll hans blick på en grupp ej långt derifrån. Amelie Evers lutade gråtande sitt hufvud mot relingen, och Severin Björck stod bredvid henne, hviskande något i hennes öra. Det var endast en flyktig sekund, ett oskyldigt ord, men denna sekund blef afgörande. Vincent tryckte sin fosterfaders hand och sade med knappast hörbar stämma: »farväl!»

376 »Lätta ankar!» befallde patronen dystert.

377 Befallningen åtlyddes. Sjömännens muntra sång ljöd frisk i den klara aftonluften. En qvart timma derefter sågos seglen svälla för vinden, och den mörka kolossen begynte sakta glida fram öfver hamnens krusade yta. En ung sjöman klängde på medlersta rån, för att lösgöra storseglet. Det var Vincent vågbrytaren. På stranden qvarstodo de fyra som han i lifvet haft kärast, men ingen af dem kunde se att två stora tårar droppade ned från rån och försvunno utan spår i den vida svällande segelduken.

Avsnittet publicerades 29/12 1860:|2|

12. Tjugufem år sednare.

378 En vacker Juniafton innevarande år 1860, som snart sjunker med sin snöiga hjessa under tidens böljor, rullade en elegant vagn Unionsgatan framåt till långa bron vid Helsingfors och stadnade der. Ur vagnen steg en ljuslätt, något fetlagd medelålders herre i brun paltå och grå sommarhatt, åtföljd af en i svart mantilj insvept fru, som påtagligen varit vacker i sina dagar och ännu bar spår deraf i det oförgängliga behag, som blommar i hjertats godhet och aldrig åldras. Sist hoppade ur vagnen en ung flicka om 15 eller 16 år, i ljusblått musslin, och amazonhatt, lätt som en ekorre och synbarligen mera van att dansa i skog och gröngräs, än på dessa hårda och styfva stenlagda gator.

379 »Få vi höra sång i afton på Kajsaniemi?»konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. »konsekvensändrat/normaliseratJag undrar om studenterne ännu äro qvar. Ack om de ville sjunga Glädjens blomster! Näst Tuoll’ onoriginal: Tuoll’on mun kultani finns ingen vackrare visa i verlden:

konsekvensändrat/normaliseratGlädjens blomster i jordens mull

Ack visst aldrig gro.

Kärlek sjelf .....konsekvensändrat/normaliseratkonsekvensändrat/normaliserat

381 Förlåt, jag glömde att den visan alltid gör mamma så sorgsen. Men ... vi gå ju inte till Kajsaniemi?»

382 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade den äldre herrn småleende,original: småleende: »konsekvensändrat/normaliseratvi gå till Sparbanken.» Och dermed begynte han med filosofiskt lugn promenera utåt bron.

383 »Sparbanken?» upprepade den unga flickan förundrad.

384 »Man har der en mycket vackertillagt av utgivaren (källa för ändring: Vinterqvällar) utsigt», genmälde frun i den svarta mantiljen, också småleende.

385 »Det måste väl mamma veta som gammal Helsingforsbo, – och pappa med», anmärkte den dansande ekorrn, likväl ej utan en förtretad sidoblick på ekarna och lön|3|narna i botaniska trädgården. »Men –konsekvensändrat/normaliserat tillade hon – Sparbanken, det var ett högst besynnerligt namn för en vacker utsigt.»

386 »Annat än utsigter finns här icke qvar», sade hennes far om en stund, när de tagit af åt venster och kommit in på den fula, kala, med kål och potäter planterade udden, som kunde vara en af de mest förtjusande uddar i hela nejden, om någon ville förbarma sig öfver den och plantera dit en villa, ritad af Chiewitz, med etthundrade lindar och ekar från Lindstedts plantskola.

387 »Nå, hvad skola vi nu roa oss med?» frågade den öfverdådiga flickan, i det hon sprang ut till stranden af udden och begynte kasta småstenar i vattnet.

388 »Försök att kasta dit öfver till Kajsaniemi», skämtade fadren, i det han satte sig att hvila på en sten. »Försök det, Victorine, så lofvar jagtillagt av utgivaren dig en ny parasol, om det lyckas.»

389 »Dit öfver?»

390 »Nå ja, det har jag sett göras förut.»

391 Han märkte icke att det äldre fruntimret vid dessa ord vände sig bort, för att dölja en fuktig dimma i de vackra blå ögonen.

392 »Nej, kasta lofvar jag inte, men simma, det kunde jag lofva, om inte studenterne vore på Kajsaniemi»,konsekvensändrat/normaliserat skrattade Victorine.

393 »Det har jag också sett göras förr»konsekvensändrat/normaliserat, svarade fadren. »konsekvensändrat/normaliseratVet du, min kära Victorine, att vore du inte flicka, så vore du bestämdt en pojke och skulle ha ärft både namn och lynne af en, som .... Men hvad tycker du om utsigten, min goda Amelie? Märker du denna doft af hägg och rönn, som kommer till oss öfver viken? Jag vet likväl en mycket vackrare utsigt, hvilken hvarken du eller mången i Helsingfors har sett, och det är derborta vid Gröna villan klockan mellan 2 och 3 på morgonen ... Gör jag dig ledsen? Förlåt; man lefver så gerna i gamla minnen, också när blommorna af det förgångna blandas med nässlor. I dag skulle vi mötas, men ... jag torde väl bli ensam på mötesplatsen.»

394 »Ursäkta»konsekvensändrat/normaliserat, sade i detsamma en trasig och löjlig figur, som obemärkt nalkats från andra sidan och nu befann sig helt nära – »konsekvensändrat/normaliseratär det icke brukspatron Björck jag har den äran att tala med?»

395 Lambert Severin Björck – ty det var verkligen han – mönstrade flyktigt den frågande, som bar alla kännetecken af en försupen slarf, den der skådat kanhända bättre dagar. Den ytterst luggslitna svarta rocken, illa lappad på armbågarna, var knäppt upp vid halsen med sin enda återstående knapp, förmodligen för att dölja bristen på vest. De alltför korta benkläderna täckte endast bristfälligt qvarlefvorna af ett par stöflar, som dock med deras innehåll affekterade ett slags dansskolsställning, och det tunna stripiga håret skyddades till hälften af en hatt, som en hamnbuse kanhända försmått, men som satt cavalierement, på sned åt högra sidan. Fysionomin, på engång ödmjuk och knipslug, var, oaktadt tydliga spår af snapsarnas inflytande, dock det bästa på karlen, ty den röjde en qvarlefva af qvickhet och humor, som betydligt mildrade den annars ruskiga anblicken af hans värda personlighet.

396 »Har ni något ärende, min vän?» frågade Severin Björck med sin gamla godhjertade röst, i det han mekaniskt framtog ur plånboken en ny marksedel.

397 Figuren höjde på axlarna, drog sin mun till ett högst komiskt grin, och yttrade: »Jag tror herr patron behagade säga: min vän! Var det så, herr patron?»

398 »Hvad är det ni säger?»konsekvensändrat/normaliserat genmälde Björck,original: Bjöck, som dunkelt påminde sig att han måste någonstädes ha sett karlen förut.

399 »Hvad jag säger? Hm – man har så många spikhamrar och kugghjul i sitt hufvud; man har råkat glömma att det i dag är den 9 Juni, – men allt är han samma beskedliga patron, som den tiden vi ännu understodo oss att kalla honomkonsekvensändrat/normaliserat – och härvid lade han sin breda näbb till Severins öra – ’konsekvensändrat/normaliseratmösset’konsekvensändrat/normaliserat!»

400 Björck drog förvånad sitt hufvud tillbaka och betraktade karlen nogare. »Hvad tusan»konsekvensändrat/normaliserat, utropade han – »konsekvensändrat/normaliseratär det inte ’konsekvensändrat/normaliseratpaschan’konsekvensändrat/normaliserat?»

401 »Ita quidem, doctissime et celeberrime virspråk: latin; det var i de gamla goda tiderna, när vi ännu hade ’konsekvensändrat/normaliseratungerskt vin för vår strupa’.konsekvensändrat/normaliserat Men tiderna förändras, herr patron, et nos mutamurspråk: latin. Jo, det var annat, när vi bundo två kattor tillsammans i Artaxerxes farstu om natten och gubben trodde att det var Hekate, Tisifone och Megärat alla tre, – eller när vi slogos med gesällerna i Mörtens gränd och inbillade Fröbergskan att vi fördrefvo spöken; – eller när vi betalde brandvakterna att ropa tretton slagen utanför gamla Stakens fönster, – eller när vi förde Vågbrytaren i triumf hit öfver till Sparbanken ...»konsekvensändrat/normaliserat

402 »Hör på, pascha, du borde skämmas att titulera gamla kamrater herre ...»konsekvensändrat/normaliserat

403 »Nå, Gud välsigne dig för de orden, gamla möss, du är alltid dig lik; men ser du, jag har kommit så der justsom litet på kneken, sedan jag miste min kondition hos Calle Videfelt, som har ** domsaga. F–n i de gamla kamraterna, det finns ingen broderlighet mera i verlden, de pretendera att en menniska skall vara nykter som en rödmålad brunnshink.»

404 »Jaså, du har varit tingsskrifvare de sednare tiderna?»

405 »Sikter, ita quidemspråk: latin, och kunde nu vara kronofogde, om jag inte stakat mig i examen på Bonsdorffs kameral. Kommer du ännu ihåg hvad vi svuro den qvällen vid löftets bägare? Men nu mins jag, du satt då och gjorde visor om månskenet ... Säg mig, hur kommer det till att du är brukspatron?»

406 »Så går det, kära pascha. Min far behöfde en kompanjon; för hans skull slog jag lärdomen på båten och ...»konsekvensändrat/normaliserat

407 »Gifte dig med din kusin, den lilla söta och rika Amelie Evers ... Mjukaste tjenare, jag ber om ursäkt för min dristighet.»

408 »När min far dog för några år sedan, lade jag ned handeln och behöll endast bruksrörelsen. Nu har jag kommit hit med min hustru och min äldsta flicka till promotionen. Men säg mig, hvad har det blifvit af våra andra vänner, som skulle möta oss här i dag? Jag har så litet hört af dem, sedan vi skingrades öfver vida verlden.»

409 »Derom kan jag ge dig besked, jag har fört bok öfver dem; de ha allesamman fått betala borgen för mig, ty det är nu engång min princip att aldrig betala ut pengar, när jag inga har. Att börja med: Renius, som talade ett ord i qvartalet, är nu assessor i V** hofrätt.»

410 »Det vet jag. Men ’konsekvensändrat/normaliseratAlonzo’konsekvensändrat/normaliserat till exempel?»

411 »Alonzo svor på att en dag blifva Finlands Walter Scott. Han vräkte vid universitetet i åtta år, kom sig ändtligen till lilla theologie examen och lärer varit medarbetare i tidningen Vanadis. Med dessa storverk var han nöjd här i verlden; friade slutligen till en rik kopparslagarenka och blef ’konsekvensändrat/normaliseratsin egen’,konsekvensändrat/normaliserat som han alltid varit; men affärerna gingo öfverända, och så dog han med lånad rock för tio år sedan.»

412 »Stackars karl! Och ’konsekvensändrat/normaliseratAntepenultimus’konsekvensändrat/normaliserat?»

413 »Han skulle bli erkebiskop, om jag mins rätt. Nå ja, ingen vet hvad han ännu kan bli. Han hade alltid hosta, när han skulle predika prof, och derföre fick han med njuggan nöd en liten kapellförsamling uppe i Österbotten.»

414 »En så duglig karl! Men den långa ’konsekvensändrat/normaliseratTusse’,konsekvensändrat/normaliserat som hade klenare hufvud än kropp, hvad blef det af honom?»

415 »Han skrek som en gast i predikstolen och fick allt hvad han sökte. Till slut vandrade han all verldens väg som en fet prost; – och ändå ville han inte låna mig femton rubel på mitt ärliga namn.»

416 »Och ’konsekvensändrat/normaliseratHästen’,konsekvensändrat/normaliserat som skulle utdika alla Finlands mossar?»

417 »Nå, dika, det gjorde han som en hel karl. Men en dag skulle han prompt bege sig till fots öfver en gungfly, och när han engång fått något i sitt hufvud, fick hvarken hin eller länsman det dädan igen. Derför gick han, styf och hjulbent, som han alltid brukade, och när han kom midtpå gungflyn, bar det ned, det förstås, och der blef han.»

418 »Tre redan borta af sju! När allt kommer till boks, lärer du, kära pascha, vara den ende, som hållit ditt löfte den qvällen.»

419 »Det var nu si och så. Jag svor att taga lilla kameralexamen till hösten, och det gjorde jag som en ärlig karl, men fick mig på pelsen af Nordström ... Det finns likväl en ännu qvar af oss, och han svor på att blifva kung öfver Finland.»

420 »Vågbrytaren blef, som du vet, relegerad och reste till Grekland.»

421 »Jag hörde, med respekt till sägande, att f–n tagit honom, och vore det inte mot mina principer, kunde jag vittna att jag såg frestaren i egen person, den der natten du mins, derborta på bergen.»

422 »Allt hvad jag kan säga dig är att den underlige främlingen var en grekisk palikar från frihetskriget, hitrest för att uppsöka Vincent, som lärer varit en sonson till den ryktbare hjelten Miaulis och försvunnen i sin barndom, när fadren stupade mot turkarne och modren blef vid grekernes nederlag misshandlad till döds.»

423 »Skada att inte Alonzo fick veta det. Han hade då fått en bra roman till Vanadis. Men huru fick palikar-menniskan sigte på Vågbrytaren efter så många år?»

424 »Genom ett ärr, som han fått på venstra tinningen vid det olyckliga tillfället, när en Janitschar tog pojken i benen, slog honom mot skeppets reling och kastade honom i sjön, der han räddades af en gammal grekisk matros.»

425 »Åh knäfveln! Det satt också ett gry i Vågbrytaren, som icke var ordinärt konceptpapper. Men hvad blef det utaf hans krona?»

426 »Man säger att det fanns 1835 ett mäktigt parti i Grekland, som var missnöjdt med konung Otto och det knappa område grekerne fått vid freden. – Detta parti umgicks med planen att omstörta hela turkiska väldet, proklamera det grekiska kejsaredömet och uppsätta på thronen någon ättling af deras berömdaste hjeltar.»

427 »Så för tusan hakar! Vågbrytaren hade blifvit en ståtelig kejsare, dertill var han född och stämplad af Vår Herre med charta sigillata. Men hur gick det? Han blef icke kejsare? Hvem håken har så noga reda på alla småsaker i nyare historien?»

428 »Nej, han blef icke kejsare, ifall han icke blir det ännu. När han kom till Grekland, hade kung Ottos thron fått starkare fotfäste, och det var fred med Turkiet.original: Turkiet Vincent, som aldrig kunnat förgäta sin moders död, har svurit att hämnas henne och varit med öfverallt, der det gällt uppror och blod i Turkiets provinser. Men nu skrifver han sist, att han ingått som öfverste i grekisk tjenst och hoppas kunna i sommar besöka Finland under en beskickning till Petersburg.»

429 »Jaså, han skrifver till dig, den hederspojken? Jäkeln så roligt att träffa honom. Jag slår vad att han ännu skulle gå i borgen för mig. Men se bara, hvilken präktig slup, som lägger i land. Hvad kan det folket ha att göra på för detta Sparbanken?»

430 Paschans förundran delades af alla de närvarande. En rikt prydd slup, uppfylld med sjömän af främmande utseende, lade varsamt till vid udden, och ur slupen steg en lång officer i grekisk uniform.

431 Några ögonblickoriginal: ägonblick derefter lågo de gamle vännerne Severin Björck och Vincent vågbrytaren uti hvarandras armar.

432 Vincent var mycket förändrad. Hans fordom blommande hy var brynt af söderns sol; hans ungdomliga drag hade blifvit skarpa och stränga; hans långa svarta mustacher gjorde honom nästan oigenkännelig; hans blick, ehuru nu så varm, hade något kungligt befallande.

433 »Jag kom på dagen, jag kom ändå!» sade han på mycket bruten svenska. »Men huru – vi äro blott två af sju!»

434 »Jag ber allerödmjukast om ursäkt, herr – herr – åh jäkeln, säg sjelf hvad du vill heta, vågbrytare! – men det hampar sig så, att vi ändå äro tre i behåll.»

435 »Paschan!» utropade Vincent och skakade trofast hans hand.

436 »Nå, hvar har du din krona, du verldens beherrskare?» fortfor paschan framfusigt, men hajade till för den mörka blixten ur Vincents ögon och skyndade strax att rätta sitt misstag. »Jag menar»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han ödmjukt, »konsekvensändrat/normaliseratatt du alltid var en krona bland pojkar, och derföre tycker jag du kunde låta ro oss öfver till Kajsaniemi och dricka de gamla tidernas skål. Här är så förtvifladt torrt och stenigt på Sparbanken nuförtiden.»

437 »Det skola vi göra»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Severin Björck, benämnd mösset. Men Vincent vågbrytaren hörde dem icke. Han stod blek och stum vid sidan af den fordna Amelie Evers, som vid hans anblick sjunkit afdånad uti sin dotters armar.

438 »Jag skall säga dig något, vågbrytare!» hviskade den trasige kamraten honom helt sakta i örat. »Hon der – hvarför tog du henne icke? Hvarför reste du som en narr från din lycka? ... Hon har aldrig älskat någon annan än dig!»

439 Vincent vågbrytaren svarade icke. Densamma tåren, som fordom rullade osedd bort uti segelduken, trängde sig än engång oemotståndligt fram ur hans mörka öga. I detsamma hördes studentsången klar och vacker från den motliggande gröna stranden af Kajsaniemi park:

konsekvensändrat/normaliseratGlädjens blomster i jordens mull, ack visst aldrig gro.

Kärlek sjelf ju försåtlig är för ditt hjertas ro.

Men derofvan för hopp och tro

Blomstra de evigt friska.

Hör du ej hur andar ljuft om dem till hjertat hviska?konsekvensändrat/normaliserat

 

 

1. *)Då ännu icke färdiga.