Gröna kammarn på Linnais gård.

Novell.

1. Familjen Littow.

1 Har Finland en aristokrati? frågade nyligen en af desse praktiske män, hvilka af princip förneka alla illusioner, följaktligen äfven bördens.

2 Menas med aristokrati hvad som menades dermed ännu för en eller par mansåldrar tillbaka – en tätt sammansluten gammal adel med lysande namn, högre bildning än alla öfriga stånd, ansenliga jordegendomar, uteslutande rätt till statens högsta embeten och i öfrigt stora privilegier, hvaribland det största att som riksstånd lägga en betydande vigt i landets representation och styrelse – då måste man, i likhet med frågaren, de facto besvara frågan med nej.

3 Menas åter dermed ett antal personer, med eller utan stora och gamla namn, med eller utan titlar och adelsbref, men genom sin samhällsställning, sin solida förmögenhet, sin öfvervägande verksamhet, sin bildning, sitt snille, sin eminenta förmåga och, än mer, genom sina upphöjda tänkesätt kallade till en framstående plats, till detta »de bästas inflytande»,konsekvensändrat/normaliserat som ordet egentligen innebär, med ett ord, en aristokrati sådan vår tid erkänner och till hvilken de mest upplyste bland adeln anse för en ära att räkna sig – då utfaller svaret annorlunda, då äger äfven vårt land en aristokrati, af det enkla skäl att intet bildadt land kan vara en sådan förutan. Denna aristokrati behöfver inga diplomer; den är i alla afseenden sjelfskrifven, och dess anor äro äldre än någon annans, ty de gå tillbaka till alla samhällens början.

4 Men om med denna sjelfskrifna aristokrati, som sträcker sig genom alla samhällsklasser, händelsevis äfven förenas ett gammalt och aktadt namn, som i sig bär minnet af framfarna tiders bragder; och om ägarn af detta namn till fädernes ära lagt egna utmärkta förtjenster om fäderneslandet i fred eller krig; då må det förlåtas en man, om han äfven håller något på detta sitt namn, till och med om hans stolthet någon gång skulle skärpas ända till fördom. Tidens sed kan han ändock icke ostraffad bryta. Vore bördens företräde, vore arfvet af ett namn så blott och bart en tom illusion, som t. ex. rangen, titeln eller andra käpphästar för menniskors fåfänga, så skulle man icke återfinna denna illusion, så som man gör, hos alla tider och alla folkklasser. Den ringaste torpare känner sig stolt öfver att vara en ärlig mans son, och hittebarnet blygs öfver sitt oförskyllda fel att icke med lifvet äfven ha erhållit ett namn i arf. Ädlare är bördsstoltheten, äfven der den måste kallas en fördom, än den uppblåsta penningehögfärden eller månget annat förhäfvande öfver lyckans nyckfulla gåfvor.

5 Vid tiden för denna berättelse, d. v. s. för vidpass tjugu år tillbaka, satt öfversten baron Carl Sigismund Littow en höstafton i sitt arbetsrum på säteriet Linnais, eller som det vanligen kallades, Linnais gård, i södra Finland, omgifven af sina båda döttrar, fröknarna Anna och Ringa Littow. Familjen hade nyss druckit thé i den stora, något ödsliga matsalen och derefter dragit sig tillbaka till det varmare och trefligare arbetsrummet, för att tillbringa en timma med läsning, såsom seden var på Linnais, när ingen främmande funnit för godt att göra en half mils krok dit ned från stora landsvägen.

6 På bordet brann en hög lampa med kupa af mattslipadt glas och öfver kupan en grön skärm, ty öfversten led för tillfället af ögonsjukdom, den enda krämpa han kände vid sina nyss fyllda 60 år. Lampan kastade skenet nedåt på en handskrifven bok, som fröken Anna läste högt för sin far och syster, medan rummet för öfrigt blef i ett halfdunkel. Man kunde således mera ana, än tydligt urskilja de närvarandes anletsdrag. Rummets enkla inredning, oaktadt den prakt som rådde i de för mottagning bestämda rummen; öfverstens raka, något styfva hållning, hans resliga vext, den kala hjessan och de ännu mörka mustacherna visade i förening en af dessa helgjutna gestalter, om hvilka man vid första ögonkastet kan säga: den mannen är sådan och icke annorlunda.

7 Ett egendomligt sorgset uttryck fingo hans vackra regelbundna drag derigenom att han satt med tillslutna ögon tillbakalutad i den höga, med grönt safian beklädda fåtöljen. Orsaken var att han i den förtroliga aftoncirkeln öfverträdde läkarens föreskrifter, som för hans ögons skull förbjudit allt tobaksrökande. Lätta, knappt märkbara ringar af den fina turkiska tobaken framskymtade tid efter annan i lampskenet, men utan att bilda dessa hvirflande skyar, om hvilka skalden säger att »gracerna fly unnan».konsekvensändrat/normaliserat Det hörde till öfverstens sällsynta egenheter att röka på engång mycket och fint, och sådana bolmande herrar, isynnerhet fänrikar och studenter, som voro i stånd att med några glupande drag ur hans vackra sjöskumspipor förgifta en hel athmosfer, fingo ofta hålla till godo att skjutsas in i »kadettkammaren»,konsekvensändrat/normaliserat för att der – som han brukade temligen rakt på saken uttrycka sig – agera »skorstensfejare» bäst de behagade.

8 I det ögonblick vi låta förhänget gå upp öfver denna familjetafla, satt Anna Littow, den äldre dottern, så nära till lampan, att skenet, gröntfärgadt af skärmen, föll starkt på hennes svarta hår, hennes nedslagna mörkbruna ögon och hennes fina, intelligenta, skönt regelbundna drag, som nu af den ovanliga belysningen fingo en sällsam blekhet. Att döma af utseendet kunde hon ej vara öfver tjugu år gammal; men ett visst allvar, en viss förnäm säkerhet i hennes hållning röjde hos henne mera verldsvana, än okonstlad natur, mera en tidig erfarenhet af lifvets sorger, än den första ungdomens lyckliga lättsinne, för hvilket ögonblicket är lifvet.

9 Längre i skuggan satt Ringa, den yngre systern, en fullkomlig motsats till Anna. Runeberg, Cygnæus eller Stenbäck, om de då råkat komma till Linnais och sett Ringa vid systerns sida, skulle förliknat henne vid en solstråle, skimrande på kanten af en mörk guldkantad aftonsky – så ljus, så lätt, så flyktig var denna unga och späda varelse, en tredjedel docka, en tredjedel elfva och knappt en tredjedel välboren fröken, sådan den stränge faderns vilja, systerns exempel och genever guver|4|nanten mademoiselle Triste-Ruban hade uppfostrat henne.

10 En svart pudel med lejonmahn hade lagt sin nos uti hennes famn och betraktade henne med sina kloka menande ögon. Ung Ringa roade sig än att knäppa med sina fina fingrar pudeln på nosen, än att smekande stryka hans ulliga mahn, än åter att hviska något helt sakta vid hans långa hängande öron, hvarefter pudeln, glad att visa sin tjenstfärdighet, var med ett språng vid andra sidan af rummet för att hämta en sykorg eller en näsduk och sedan återtaga sin afundsvärda plats, tills ett nytt upptåg störde hans hvila. Åt läsningen tycktes Ringa skänka en ganska tvetydig uppmärksamhet.

11 »Men så jaga bort hunden!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Anna otåligt, störd utaf pudelns förnyade språng på den rutiga yllemattan. »konsekvensändrat/normaliseratOch är det alldeles omöjligt för dig att vara stilla en stund, så tillåter kanske pappa att du går till ma bonnespråk: franska.»

12 Öfversten hörde henne icke. Han var försjunken i sina tankar.

13 »Couchespråk: franska, Mefisto!» hviskade fröken Ringa med en min som skulle föreställa allvarsam. Och Mefisto kröp lydigt under hennes stol.

14 Fröken Anna teg några ögonblick. »Tillåter min far att jag fortsätter?» frågade hon, något höjande rösten.

15 »Hvar stadnade vi?» sade öfversten, utan att uppslå ögonen.

16 »Vid det ställe i min farfars memoirer, der han omtalar bortläggandet af partikeln von framför vårt namn.»

17 »Riktigt»konsekvensändrat/normaliserat, återtog öfversten. »konsekvensändrat/normaliseratMin salig far hade ett musikaliskt öra och ett fint jugement. När han erhöll friherrevärdigheten af Gustaf III, föreföll det honom sträft och illaljudande att kalla sig baron von Littow, så mycket mer som detta von i sig sjelf är en sottis, när det icke betecknar äganderätten till ett frälsegods. Och deri delar jag fullkomligt hans tanke. Det måste vara reson i namn som i menniskor. Von Littow, bah, det är ju bara klingeliklang! Men Littow till Linnais, det är någonting. Och derföre begärde min salig far kungens samtycke att modifiera namnet.»

18 »Jag trodde likväl»konsekvensändrat/normaliserat, invände fröken Anna, »konsekvensändrat/normaliseratatt min fars konsideration för vårt gamla namn och våra förfäders minne ...»konsekvensändrat/normaliserat

19 »Mais si, ma chère!språk: franska Och har du attenderat till alla de changementer vårt namn undergått under tidernas lopp? Jag talar ej om våra hedniska ättefäder, som led efter led voro chefer för de lithauiske furstarnes lifvakt. Vår kristne stamfader, som lät döpa sig tillika med storfursten Jagiel, hvilken munkarne kallade Jagello, antog efter honom detsamma namnet Jagiel, men med tillägg af godset Szistovo, ungefär hundra verst från det nuvarande Wilna. Således Jagiel af Szistovo, hvilket namn och titel våra anor buro i sex krigiska ätteleder ända till den Jagiel, som åtföljde konung Sigismund till Sverige och af honom utnämndes till chef för hans polska kavalleri. Vid den tiden begynte svenskarne efter vårt första fädernesland kalla oss än Lithou, än Lithau, än Lithow och på latin Lithauensis och Lithovius, hvilket sednare namn ännu exsisterar hos någon prestfamilj här i Finland, vill jag påminna mig, ehuru naturligtvis utan känd eller erkänd skyldskap med oss.»

20 »Jag såg förliden vinter en ung man med detta namn i Helsingfors»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte fröken Anna med en likgiltighet, som ej var utan affektation. Fröken Ringa nickade satiriskt borta i halfdunklet.

21 »Emellertid»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor öfversten, »konsekvensändrat/normaliseratbrouillerade sig vår familj med Sigismund och ingick i Gustaf II Adolfs tjenst, under vilkor att ej behöfva tjena mot Polen. Från den tiden buro vi i fem ärorika leder namnet Littow, under hvilket vi rotfäste oss här i Finland och lierade oss genom giftermål med den gamla inhemska adeln. Men min salig farfar, Jakob Littow, som var en kuriös herre och fann sig generad af namnfrändskapen med Lithovierna, behagade, för att relevera vår noblesse, kalla sig von Littow, hvilket namn också min salig far bar, intilldess han hade äran gravera den friherrliga kronan öfver sin vapensköld. Jugera emellertid, om en narraktighet kan uppväga sex anors glänsande namn.»

22 »För ingen del. Min far har alldeles rätt. Han måste ha varit singulier, min fars farfar? Det var ju han som byggde vårt nuvarande Linnais?»

23 »Ja, det vet himlen och intendentskontoret i Helsingfors. I flera år har jag förgäfves begärt en arkitekt för att till någon supportabel komfort reducera detta min farfars profstycke på hans extraordinära talent att med det mest prodigiösa slöseri af furu och tegel åstadkomma det vidunderligaste och obeqvämaste corps de logis, som någon byggmästares fantasi kunnat mura ihop. Hälften träd, hälften sten, hälften slott, hälften badstuga, hälften kloster och hälften lusthus – se der i få ord vårt nuvarande Linnais! Men det skall med Guds hjelp bli annorlunda. Man tillskrifver mig med sednaste post, att jag ofördröjligen har att vänta den begärda arkitekten.»

24 »Se här, min far, några verser på latin, hvilka ni ännu ej uttydt för mig!» utropade fröken Anna, under det hon fortfor att bladdra i farfadrens memoirer.

25 Öfversten smålog: »En kuriositet utan betydelse. En gammal spådom, hvars tid längesedan varit inne, men hvars uppfyllande låtit vänta på sig. Munksladder, som det är! Det berättas nemligen, att vår stamfader Jagiel, till belöning för sitt nit att utbreda kristendomen bland de hedniska lithauerne, och till någon ersättning för de många hvita yllerockar han, till den goda sakens befrämjande, utdelat bland de nydöpte, fått biskopens i Warschau tillåtelse att utbedja sig en nåd af den undergörande madonnabilden i dervarande S:t Catharinakyrkan. Jagiel har då, efter något betänkande, önskat sig den nåd, att hans ätt måtte lysande och ärorik fortlefva alltintill tidernas ände. Men detta har förtörnat madonnan, som hellre sett att han för sig och de sina begärt den himmelska salighetens ärekrona. Derföre lät hon genom en inspirerad munk förkunna vår stamfar följande profetia:

Do tibi dona illustria, do per sæcula prolem.

Vana, insane, cupis; precibus cedo tuis.

Bis tibi sex acie validas confundo sagittas;

Decimi sed tertii cave, Szistove, acum!

27 Hvilket jag ville öfversätta ungefär så:

konsekvensändrat/normaliseratLysande gåfvor jag ger ... din ätt skall gå genom sekler.

Du det förgängliga ber; narr, jag beviljar din bön.

Se, jag gjuter dig tolf med stålet spetsade pilar;

Akta, Szistovo, dig för den trettondes nål!konsekvensändrat/normaliserat

2. Om assessor Jakob von Littow.

29 »Det är då derföre som vi bära tolf pilar uti vår vapensköld?» utropade fröken Anna med mera intresse, än man vanligen visar vid hennes år för heraldikens mysterier.

30 »Så sägs det»konsekvensändrat/normaliserat, svarade öfversten. »konsekvensändrat/normaliseratI fall icke hellre de tolf pilarne i vapnet gifvit anledning till sagan om madonnans profetia. Jag är böjd att förmoda det sednare.»

31 »Men, min far, om vår ätt räknat sex leder i polsk tjenst efter vår stamfar Jagiel och derefter fem leder i Sverige och Finland intill Jakob, som kallade sig von Littow, så måste ju denne Jakob, min fars farfar, ha varit den trettonde ...»konsekvensändrat/normaliserat

32 »Utan tvifvel. Dessa memoirer utreda effectivement att så är.»

33 »Således, om de tolf pilarna beteckna tolf ätteleder, så måste Jakob von Littow ha varit betecknad med den trettonde pilen, af hvars spets eller nål, som min far behagar uttrycka sig, en fara skulle uppstå för vår familj.»

34 »Naturligtvis. Sådan var också den lärde antiqvarien professor Bilmarks mening vid ett besök, som han gjorde hos min far i tiden på Linnais. Bilmark vidhöll också den mening att det latinska acusspråk: latin omöjligen kunde öfversättas med annat än nål, synål, ehuru min far sökte öfvertyga honom att här ej gerna kunde menas annat än spets, pilspets. Men sådana äro de lärde, – alltid envisa – och sådana äro orakelspråken, – alltid tvåvisa, tvetydiga, dubbla, så att hvad der mankerar i förnuftig betydelse, det får ersättas af konjekturer och fantasi. Min far var för öfrigt en upplyst man och ansågs af mången för fritänkare. Jag supponerar att han med denna antiqvariska fråga endast roade sig att gifva sin lärde gäst en passande nöt att bita på. Bilmark måste i vårt familjearkiv ha befunnit sig som fisken i vattnet.»

35 »Men förlåt mig, min far, jag kan ej inse huru spådomen kunnat tillämpas på Jakob von Littow ...»konsekvensändrat/normaliserat

36 »Dam! skulle man tro att min kloka och fördomsfria Anna med sådan värme fäster sig vid ett gammalt munksladder? Jag kan derpå svara dig blott att profetian tyvärr har ohjelpligen kommit på skam, såvida min farfar, hvilken den egentligen gällde, lefde för hundra år sedan och dog tout bonnementspråk: franska år 1768, utan att, mig veterligen, ha tillfogat oss annan skada, än att ha byggt detta gamla kråknästet efter modeller från Kung Orres tid. Det är sannt, att han var den förste och ende af vår ätt som aldrig dragit värjan – en fredlig tjensteman vid kommissariatet,original: komissariatet, sedan leverantör under 1741 års krig och slutligen landtjunkare med assessors afsked; – enfinspråk: franska, någon skulle vara den förste; och chevaleriets dagar äro förbi. För resten en kuriös karl, som jag redan sagt; till ytterlighet fåfäng och rädd om sin värdighet, har man berättat mig; äfven inbunden, folkskygg och krånglig, tvärtemot våra liberala vanor. De sista åren af sin lefnad stängde han in sig i gröna kammaren här i vestra flygeln och visade sig blott vid högtidliga tillfällen, men då med den öfverdrifnaste prakt, som kom sjelfva konung Adolf Fredrik att skratta, när hans majestät under sin finska resa behagade dejeunera på Linnais. På den halfva milen från landsvägen hit voro ej mindre än tretton kolossala äreportar uppresta för tillfället; alla gärdsgårdsstörar voro prydda med blågula bandrosor, vägen var betäckt med sågspån, gården med fint holländskt kläde. Tretton betjenter, klädda i siden, och tretton bondflickor, löjligt utstyrda i styfkjortlar af röd kamlott, uppvaktade hans majestät med tokajer och persikor på guldtalrikar, och min farfar, som var liten och spenslig till vexten, mottog sin höga gäst i en så guldbelastad adels uniform och med en så ofantligt högt upptornad peruk, att hela den kungliga sviten genast råkade i det muntraste lynne, som snart äfven smittade de kungliga läpparna, hvarpå hans majestät behagade yttra: ’konsekvensändrat/normaliseratmin bästa assessor, det gläder mig att se huru högt man här i landet kommit i hufvudfrågan, mina trogna undersåters prosperité’,konsekvensändrat/normaliserat – hvilket mediokra kungliga infall, säges det, haft ett så lyckligt inflytande på den kungliga aptiten, att hans majestät behagade goutera alla tretton rätterna vid dejeunern och finna dem ’konsekvensändrat/normaliseratunvergleichlich köstlichspråk: tyska’,konsekvensändrat/normaliserat som orden skola ha fallit. Det hörde till Adolf Fredriks ungkarlsvanor att ofta inblanda vulgära tyska ord i sin nådiga konversation.»

37 »Och min far känner så noga alla dessa detaljer, – alla dessa tretton och åter tretton?»

38 »I min ungdom var tant Justina ett lefvande lexikon öfver alla familjens märkvärdigheter. Det är skada, ma chèrespråk: franska, att hon ej mera kan soulagera din curiosité, ty sedan hon blifvit 90 år gammal och stendöf, är hon en förseglad bok ...»konsekvensändrat/normaliserat

39 »Som endast Ringa kan öppna. Ringa har en egen konst att utsäga orden, så att tant Justina hör henne. Se der ... hon har somnat. Den lyckliga, hon kan också konsten att sofva!»

40 Fröken Ringa hade sjunkit med sitt täcka blonda hufvud mot fadrens skrifbord och sof oskuldens sömn. Mefisto låg orörlig vid hennes fötter.

41 »Det goda barnet!»konsekvensändrat/normaliserat sade fadren med ömhet. »konsekvensändrat/normaliseratOstyrig, som en ung fåle, omöjlig att dressera i er konvenans, arma flickor, och likväl en solstråle, som vi alla behöfva på detta ensliga Linnais! Du älskar ju din syster, Anna?»

42 »Min far ... hvem älskar ej Ringa!»

43 »Var en mor för henne, sedan ni ej mera ägen en mor. Du har hufvud för er begge och hjerta nog åtminstone för en. Hon är enoriginal: cn fågel i skogen, en vind, en våg, tanklös och utan hållning, utan allvar, utan nobless. Vaka öfver henne, när hennes känslor vakna. Lär henne, Anna, att vara en Littow ... Mitt barn, du afundades hennes sömn?»

44 »Jag sofver icke alltid väl, min far.»

45 »Du är ej lugn, ej lycklig, du har något som oroar dig. Behåll din hemlighet, jag frågar dig icke. Men mins, när du engång behöfver det, att du äger en far.»

46 »Hvad ni är god!»

47 »Och glöm hvad jag i förtroende sagt dig om min salig farfar. Man bör hysa egard för sina förfäders minne. Det var likväl Jakob von Littow, som inköpte Linnais, och från honom daterar sig vår förmögenhet. Våra föregående anor voro ridderlige slösare, hvilka ansågo en god stridshäst, en skarp klinga och ett ärofullt namn för de enda skatter af något värde. När slutligen Sigismund Littow stupade vid Clissow och qvarlemnade sin son Jakob fader- och moderlös vid 3 års ålder, hade reduktionen och snart derpå stora ofreden af alla våra possessioner ej lemnat oss mera|4| öfrigt, än några gamla sporrar, några förrostade rustningar och vår stamfars breda tveäggade slagsvärd, som ännu hänger på väggen i gröna kammaren.»

48 »Låt oss tala om dessa lysande minnen, min far. Hvad jag älskar dessa ridderlige hjeltar, för hvilka ingen skatt var så dyrbar som äran och ingen titel högre än deras obefläckade namn! Ja, ni har rätt, ingen af oss skall glömma hvad vi äro skyldiga namnet Littow.»

49 »Ingen sann Littow har ännu glömt det, mitt barn. Jag nämnde nyss den katastrof, som kastade vår familj från Polen till norden. Konung Sigismund hade en sadelmakare, känd för sin utomordentliga skicklighet, hvarför han också var en favorit hos kungen, som älskade beqvämlighet, till och med när han satt till häst. Denne sadelmakare hade en son, som ingick i krigstjenst och gjorde allt för att med sin tapperhet utplåna minnet af sin låga börd. Olyckligtvis förde honom hans tjenst vid drottningens lifvakt ofta tillsammans med den sköna Catharina Szistovo, som var hoffröken hos drottningen, och de båda unga fattade en häftig kärlek till hvarandra. Drottningen, som estimerade den unge mannen, gynnade denna böjelse och utverkade hos sin gemål att sadelmakarens son blef dubbad till riddare, hvarefter han formligen anhöll om Catharinas hand. Men hennes far, Bogislaus Jagiel af Szistovo, blef så uppbragt öfver detta opassande anbud, att han på stället drog sitt svärd och klöf den unge vanbördingens hufvud. Man tillägger, att han lät sätta sin dotter i kloster, der hon dog kort derefter. Denna händelse, hvilken hvarken kungen eller drottningen kunde förlåta Bogislaus, blef orsaken till vår familjs flyttning till Sverige.» – Anna teg, men en stark rodnad uppsteg på hennes fina kinder.

50 Öfversten märkte det. »Lägg icke din anfrökens öde på sinnet, min lilla förtjusande Anna»konsekvensändrat/normaliserat, sade han vänligt. »konsekvensändrat/normaliseratTiderna förändras, sju ätteleder ligga mellan oss och denna, jag medger det, något barbariska tilldragelse. I våra dagar klyfver man ej mera hufvudet på en ung vildhjerna; man iakttager konvenansen äfven mot den ringaste, och det enda en sadelmakare nu kunde riskera i en dylik situation, vore att bli höfligt visad på dörren med en korg af fadren och en dito af dottern. Men – vi ha glömt memoirerna. Det är sent, vi kunna fortsätta i morgon afton. Godnatt.»

51 Fröken Anna kysste sin fars hand, väckte sin syster och gick tankfull och tigande upp till sitt rum i öfre våningen af det gamla Linnais.

3. Winterloo till Syrjenkoski.

52 Följande dag i skymningen närmade sig en tarflig gammal suflett vagn, dragen af tvenne ypperliga välfödda hästar, Linnais herregård. Medan vagnen viker in på sidovägen, som leder till gården vidpass en half mil från allmänna landsvägen, ha vi tillfälle att göra bekantskap med de tvenne personer, som väl instufvade sutto med nedfällda fönster uti suflettens inre.

53 Den äldre af dem var en ståtelig, mager, högvext fru emellan 50 och 60 år, insvept i en räfskinnskappa med svart sidenöfvertåg, visserligen något sliten, men med ytterlig omsorg lappad, och den föga dyrbara kragen nyligen uppfärgad hos närmaste bundtmakare, så att den af menige man, som icke hade reda på pelsverkens mysterier, lätteligen kunde tagas för äkta zobel. Ett hvad man kallar distingueradt utseende, en viss tonvigt på orden och den raka deciderade hållningen läto förmoda att denna dame innanför sin räfskinnskappa gömde ett högbornare hjerta och större anspråk, än dennes för öfrigt icke lysande omgifning låtit förmoda.

54 Vid hennes sida satt en något korpulent herre, några och trettio år gammal, med fylligt rödblommigt ansigte, hvilket, i fall det kunde sägas uttrycka något, visade en godsint förnöjsamhet och en viss benägenhet för att räkna en läcker middag och en derpå följande treflig middagslur bland lifvets högsta njutningar. Denne herre var klädd i en svart kalmuckskinnspels med uppfärgadt blått klädesöfvertåg och krage af mårdskinn, innanför hvilken en hvit halsduk framstack sin breda ros; för öfrigt bar han smorlädersstöflar med skinnbräm och på hufvudet en låg mössa af s. k. »ofödt skälskinn»,konsekvensändrat/normaliserat sådana man den tiden fann i alla handelsbodar och som mest brukades af sjökaptener och handels bokhållare.

55 Dessa två till det yttre och inre mycket olika personer reste visserligen nu i vagn, men det var på »kraken» i medlet af November, när marken nyss frusit, medan ingen snö fallit ännu, och den skarpa genomträngande blåsten rättfärdigade fullkomligt de resandes utstyrsel i varma vinterplagg.

56 Den olyckliga gamla vagnen gaf oupphörligt sitt missnöje öfver puffarne tillkänna med vemodiga knakningar i alla dess fogningar. Emellertid fördrog den magra frun med beundransvärdt tålamod dessa halsbrytande knyckar, med hvilka »kraken» hotade att för hvar gång massakrera det bräckliga voityret, under det att herrn vid hennes sida tid efter annan interfolierade sin konversation med ett otåligt brummande.

57 »Och hvad Littows angår, – Rosengren, se då åt hur du kör, resor-remmarna äro gamla, och byskomakaren var full när han smorde dem – om de nu inte ta mig? Det vore just vackert att komma derifrån med en korg; det vore något för Spindelby Snacken att hålla tal om vid julmarknaden. Rider dig perkele, Rosengren, skona kamparna, säger jag, i detta fördömda krakföre ...»konsekvensändrat/normaliserat

58 Rosengren, – en paltig bondpojke, som af den förnäma frun blifvit upphöjd till rang och värdighet af lifkusk samt, i stället för livré, som herrskapet ej hade råd att bestå honom, försetts med ett klingande namn – hörde med obegripeligt lugn dessa förmaningar och lät sig icke bekomma.

59 »Min bästa Eusebius»konsekvensändrat/normaliserat, svarade frun i räfskinnen, »konsekvensändrat/normaliseratvar öfvertygad att ditt namn och din familj» –

60 »Mitt namn och min familj? Kära mamma, låt oss inte mera tala derom. Om någon ville ge mig tre mantaloriginal: matal frälse med uthus och inventarier för mitt namn och min familj, så ville jag i morgon dag kalla mig Matts Mattsson eller Nils Nilsson, eller hvad ni behagar. Jag tänker att Linnais är allt ett betydande frälsegods, och Syrjenkoski är elfva tjugufjerdedels mantal skatte, med inteckningar, som mina förfäder icke tyckas göra sig någon brådska att inlösa.»

61 »Min son»konsekvensändrat/normaliserat, sade frun med stränghet, »konsekvensändrat/normaliseratjag vill icke förmoda att du, i det ögonblick du kan komma i tillfälle att återvinna din familjs anseende och en betydlig förmögenhet, till den grad glömmer hvad du är skyldig dig sjelf som en Winterloo och på möderne härstammande från familjen Ahlekors. Måste jag ännu engång upprepa för dig, att baron Littow af flera skäl ej tör vara obenägen att gifva dig en af sina döttrar? För det första din härkomst ...»konsekvensändrat/normaliserat

62 »Återigen? ...konsekvensändrat/normaliserat Rosengren, vill du hålla vägen, din slyngel?»

63 »För det andra din kända skicklighet som jordbrukare, dina experimenter i vexelbruket, ditt rykte som hästkännare ...»konsekvensändrat/normaliserat

64 »Förträffliga egenskaper, som ruinerat mig, min mor ...»konsekvensändrat/normaliserat

65 »Men på hvilka baron Littow sätter ett högt värde. Vidare att Syrjenkoskis ägor gränsa till Linnais och att baron Littow får behålla sin dotter så nära i grannskapet. Sedermera processen om Hallis äng, som du kan återupptaga ...»konsekvensändrat/normaliserat

66 »Sedan vi förlorat i alla instanser ...»konsekvensändrat/normaliserat

67 »Märk, min son, baron Littoworiginal: Littiw är af ett generöst sinnelag. Jag vet att denna process gjort honom regrêtspråk: franska, så mycket mer som hans farfar, den gamle gnidaren Jakob von Littow, köpte Linnais af dina förfäder, – och det vore ett honorabelt sätt att restituera åt dig den egendom, som genom olyckor och chikaner frångått din familj. Baron Littow äger ingen son; hans friherrligaoriginal: friherliga ätt skall således utgå med honom på svärdssidan, och jag anser det derföre icke omöjligt, att han adopterar en af dina söner och sina dottersöner i framtiden, hvilket vore för båda familjerna en lika lycklig, som önskvärd tilldragelse.»

68 »Tusan – det kan allt ha sin riktighet!»konsekvensändrat/normaliserat utropade herrn i fårskinnspelsen, synbarligen smickrad. »konsekvensändrat/normaliseratJag hade annars tänkt så der halft om halft på Snackens syster Lovisa – en duktig flicka, som kan sköta en mjölkkammare och steka en gödgris, när det behöfs – annan sort än de der fina förnäma fröknarna, som icke hålla att ta i mer än glasdockor ...»konsekvensändrat/normaliserat

69 »Men min kära Eusebius ...»konsekvensändrat/normaliserat

70 »Nå, nå, söta mor ser ju, jag tar hvad som bjuds; jag får väl hålla till godo med en af Linnais fröknarna. Om jag bara visste hvilkendera som passar mig bäst.»

71 »Fröken Ringa är bara barnet ännu, och till på köpet ett bortskämdt barn. Fröken Anna deremot är ett gentilt fruntimmer, ståtlig som en Littow och klok som en Ahlekors. Hennes mor var, som du vet, min köttsliga kusin. Slägtskapen har sina avantager, min son. Glöm inte att kalla henne kusin ...»konsekvensändrat/normaliserat

72 »Vet söta mor, jag tror att Ringa anstår mig bättre. Den der lilla pojkaktigheten tycker jag om. Prrroh, vänd vackert i porten, Rosengren!»

73 »Vi äro nu framme. Mins hvad jag sagt dig, Eusebius; – inga bondfasoner, min son! Öppna din mun så sällan som möjligt; jag skall tala i ditt ställe. Fruntimmer preferera en tänkande karl. Rosengren, – vagnssteget!»

74 Och familjen Winterloo tågade in.

75 Mindre salongen på Linnais var ecklärerad. De resande funno der en redan förut ankommen gäst, hvars närvaro från första ögonblicket både smickrade och misshagade dem.

76 Presentationen skedde: »min nådiga kusin, – grefve Spiegelberg från Kurland! Herr grefve, – min kusin, hofrådinnan Winterloo och kapten Winterloo till Syrjenkoski!»

77 Hofrådinnan gjorde en förnäm knix. Hennes son Eusebius, den gode mannen, framräckte på ärligt finskt vis sin hand åt främlingen, men denne rörde icke sin behandskade hand från dess sirliga plats med tummen i sametsvesten. Kaptenen tummade förlägen sin ofödda skjälskinnsmössa, önskande inom sig att han vore väl tillbaka på Syrjenkoski.

78 Främlingen,original: Främligen, en ung man om knappa 30 år, var likväl icke af något frånstötande yttre. Tvärtom, hans något mörklätta figur, ehuru liten och spenslig, var ganska behaglig. Hans hållning var en fullkomlig verldsmans, artig och i hög grad otvungen. Men det var något hos hans person, handslaget oberäknadt, som icke behagade kapten Winterloo.

79 »Herr grefven»konsekvensändrat/normaliserat, sade öfverste Littow, »konsekvensändrat/normaliserathar skänkt oss äran af sitt besök under en resa, som låter oss hoppas att framdeles förnya bekantskapen, emedan herr grefven ämnar köpa en egendom i Finland. Jag beklagar att vår ärade gäst valt den ogynnsamaste årstid för att lära känna vårt land. Finland i November är en ung skönhet förklädd till trollpacka. Min bästa herr grefve, hvad skall ni tänka om oss?»

80 »Herr baron gör Finland orätt»,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven på god fransyska, med en knappt märkbar blick på de unga fröknarna. »konsekvensändrat/normaliseratJag har ännu aldrig sett en höst, som så lifligt påmint mig om alla vårens behag. Edra vackra granskogar»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han med en fin vändning, »konsekvensändrat/normaliserattrotsa förvissningen. Florens skulle i November afundas er dessa camelior.»

81 Tvenne praktfulla blommande camelior, stående vid ett fönster mot söder, voro verkligen fröken Annasoriginal: Annnas stolthet och fröken Ringas förtjusning.

82 »Magnifika, incomparabla blommor!» utropade hofrådinnan, som ansåg tillfället vara lämpligt att kontrabalansera grefvens artigheter. »Linnais sol är blidare än Syrjenkoski; min son är en passionerad blomsterälskare, men han känner ej konsten i grund, han saknar en vårdarinna för sina jasminer och törnrosor.»

83 »Jag tycker inte om blomster i krukor»konsekvensändrat/normaliserat, inföll kaptenen öppenhjertigt. »konsekvensändrat/normaliseratHvad är det värdt att bråka med krimskrams, som inte tål Guds fria luft? Ja»konsekvensändrat/normaliserat, upprepade han med en sidoblick, »konsekvensändrat/normaliseratjag tycker inte om krukor.»

84 »Eusebius menar att de skönaste blommor vexa fria på landsbygden»,konsekvensändrat/normaliserat inföll hofrådinnan rättande.

85 »Utan tvifvel»konsekvensändrat/normaliserat, sade grefven ironiskt; »konsekvensändrat/normaliseratendast man lyckas att bortrensa tistlar och ogräs från deras omgifning. Men apropos, fröken Anna; denna sjö utanför ert slott måste vara gudomlig! Nu när den är betäckt af blank is, förekommer den mig som ett skönt hjerta i likgiltighetens lugn. Lofva mig att i morgon visa mig dess skönheter. Jag slår vad att dess is smälter vid den första blicken från edra sköna ögon.»

86 »Om det roar grefven att taga en lektion på skridsko»konsekvensändrat/normaliserat, inföll öfversten leende, »konsekvensändrat/normaliseratså kan min dotter Ringa tjena som lärarinna i konsten. Det finns sannolikt ej mången skridskolöpare i Finland, som kan uthärda en kapplöpning med henne på blank is.»

87 »Tusan!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Winterloo förtjust, »konsekvensändrat/normaliseratdet vill jag se, innan jag tror det.»

88 »Åh»konsekvensändrat/normaliserat, sade Ringa en liten grand trotsigt, »konsekvensändrat/normaliseratom det kommer an på att täfla med kusin Waaterloo, så kan jag kanske våga ett försök.»

89 »Tum på det, kusin lilla!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast kaptenen. »konsekvensändrat/normaliseratJag håller min Hollola-fuchs mot en af kamelblommorna der i fönstret, att kusin blir på efterkälken.»

90 »Det få vi se. I morgon?»

91 »Ja hvarför inte? I morgon.»

92 »Det vill säga, om vi inte genera. Min Eusebius tänker, att aldrig blir ett nederlag ärofullare än hans»,konsekvensändrat/normaliserat sade hofrådinnan, i tusen bekymmer för sin goda kaptens något burdusa sätt att uttrycka sig.

93 »Waaterloo, qu’est ce que c’estspråk: franska?» frågade grefven.

94 »Min dotter har en så stor beundran för kapten Winterloo, att hon brukar kalla honom Waaterloo»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde öfversten leende.

95 »Man kan ej finna ett mera passande namn»,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven helt allvarsamt och med en lätt bugning.

4. Skridskofärden.

96 »Också ålderdomen äger sitt solsken, ehuru det skiner öfver grafvar»,konsekvensändrat/normaliserat säger Jean Paul; och detsamma kan man säga om den nordiska hösten. Förvissningens färgprakt, denna »smålöjets mask öfver döden»,konsekvensändrat/normaliserat lyser i September och Oktober öfver de åt förgängelsen vigda löfskogarna, och ännu i November tjusas ögat af soliga utsigter öfver de döda vågor, som stelnat i blank is, och öfver den första, lätta, friska nyfallna snön, som lifvar och föryngrar den ödsliga hösttaflan. Den som engång, efter långa veckor af regn och stormar, stått med klarnade blickar vid en sådan novemberutsigt och spännt den hvassa stålskon under sin unga fot och med vindens hastighet ilat ut öfver en frusen fjärd i morgonens frostiga lugn; – den vet, att naturens stora ande aldrig dör, aldrig förvissnar, utan söker blott nya former, den ena skönare än den andra, för sin eviga ungdom.

97 En sådan lugn, solklar och frostig novembermorgon sken öfver Linnais gård och den derinvid liggande stora sjön, när gårdens innevånare och gäster begåfvo sig ut på den öfverenskomna skridskofärden. Isen kunde anses fullkomligt pålitlig, ty den hade lagt sig under vindstilla och tre dagars fortfarande köld; ej heller hade man att frukta strömdrag i närheten. Öfversten fann således intet skäl att neka sina gäster detta nöje, som delades af hans döttrar. Man försåg sig med tvenne lätta slädar; ett par af drängarna medföljde, beväpnade med långa stänger, i händelse, mot förmodan, »den falska Ran» kunde stöta ett hål i sitt silfvertak, och så begaf man sig ut på isen. Öfversten tog på sin lott hofrådinnan, den kurländske grefven utbad sig äran att få bli fröken Annas riddare, och kapten Winterloo beslöt att dela dagens öden och ära med fröken Ringa. Herrarne beväpnade sig alla med blanka Fiskars skridskor, men af damerna var Ringa den enda, som trängde sina små fötter i fina engelska skridskor, ofvantill klädda med rödt sammet och spända i gröna remmar af safian med silfverspännen.

98 Öfversten nöjde sig med att skjuta sin hofrådinna framför sig i släden och förklarade skrattande att hans fötter på isen numera endast kunde täfla med hans händer på fortepianot. Grefven gjorde på egen hand några skärningar, ej utan talent, men sirliga, smånätta och försigtiga, – ja, han lyckades tillochmed att skära i isen rätt prydliga A A A – hvarefter han återvände för att skjuta fröken Annas släde. De arbetande ledamöterna i den ystra leken och de, som följdes af alla de öfrigas blickar, voro således kaptenen och Ringa. Det gällde ju den kapplöpning, på hvilken Ringa så trottsigt utmanat den ädle och manhaftige riddaren, kusin Waaterloo.

99 För hvilken annan flicka som helst hade kaptenen icke varit någon motståndare att förakta i denna muntra bardalek. Han hade väl blifvit ansenligt korpulentare, sedan han sist försökte sin talent som skridskolöpare – »med tre stjernor på epåletten och en i hufvudet»,konsekvensändrat/normaliserat som han behagade på ett ovanligt förblommeradt sätt uttrycka sig – men hvad som brast honom i vighet ersatte han med finsk ihärdighet, som, engång kommen i rörelse, sedan var outtröttelig. Lätt som en vårvind öfver blommorna susade Ringa honom beständigt förbi, och beständigt hade han åter vunnit ett försprång, medan den unga flickan, icke nöjd med att låta sina stålskor skära enformiga jemna ränder rakt framåt, kastade sig i tusen gratiösa nyckfulla bugter än åt höger, än åt venster, ja stundom, för att rätt reta sin medtäflare, gjorde en hvirflande cirkel rundtomkring honom. Kaptenen deremot fortfor att hålla jemn och rak kurs på en liten holme, som tycktes vara målet för bådas täflan. Der skulle det afgöras, om kaptenens ypperliga|4| häst eller den täcka camelian från Linnais salongfönster skulle som pris tillfalla endera af de täflande.

100 »Fröken Ringa gör mer än Napoleon, hon segrar vid Waaterloo»,konsekvensändrat/normaliserat inföll grefven, under det att han med sin dam följde långsammare efter de bortilande på fjärden.

101 »Ringa förlorar till slut!»konsekvensändrat/normaliserat utropade öfversten. »konsekvensändrat/normaliseratSådan är ungdomen – aldrig rakt fram till målet, utan i tusen bugter åt alla sidor. Kusin Winterloo förstår bättre sin sak; märk bara huru envist han sträfvar framåt litet omsender; – och han hinner till målet!»

102 Så avancerade sällskapet framåt fjärden, i mening att rasta i en liten fiskarestuga på holmen och sedan återvända. Emellertid uppsteg ett snömoln allt högre öfver horizonten, och en blid vind, sockrad med snöflingor, begynte blåsa öfver isfältet.

103 »Hvar blef fröken Ringa? Jag ser henne icke mer!» utropade hofrådinnan med häpnad.

104 »Flickan gör lofvar»konsekvensändrat/normaliserat, svarade öfversten. »konsekvensändrat/normaliseratDet är så flickornas sed. Men nu svärmar min lilla Ringa något för långt ins Blaue.»

105 »Kan isen vara farlig åt det hållet?»

106 »Nej, men hon har medvind nu och motvind tillbaka. Vid hennes ålder tänker man aldrig på återvägen.»

107 Härtills hade sällskapet i slädarne lätt kunnat urskilja de kapplöpandes rörelser. Men nu begynte snöflingorna falla allt tätare, blåsten tog till, och innan kort öfverraskades skridskoåkarne af ett bland dessa våldsama yrväder, med hvilka den finska vintern stundom brukar i November göra sitt inträde.

108 Man kunde nu se att kaptenen stadnat. Men Ringa kunde man knapt mera urskilja som en dunkel punkt långt borta till venster. Slutligen försvann hon alldeles i det tilltagande yrvädret.

109 Öfversten, som dock ej var en af de lättskrämda, blef på allvar orolig, skickade hofrådinnan tillbaka med en af drängarne och medtog den andra drängen för att upphinna och återföra Ringa. Äfven kaptenen begaf sig åt samma håll, och då fröken Anna ej kunde förmås att återvända utan sin syster, nödgades grefven följa henne, bedyrande att denna naturscen var högst pittoresk och att han ansåg en plats vid hennes sida som den afundsvärdaste uti lifvets stormar. Fröken Anna svarade icke, men darrade ej heller.

110 Hon behöfde också hela sitt ärfda mod. Snön föll nu så tätt som en hvit fäll, framdrifven af stormen; landet försvann på alla sidor, öfversten försvann; man kunde ej mera se hundra alnar framför sig. Den unga flickan var ensam med främlingen på den vida fjärden – ensam, lik ett hjerta allena i lifvet.

111 »Sköna flicka»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade den djerfve i hennes öra, »konsekvensändrat/normaliserathimlen har skickat oss detta ögonblick för att säga er huru högt jag älskar er ...»konsekvensändrat/normaliserat

112 »Ni misstager er, grefve»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Anna kallt. »konsekvensändrat/normaliseratHimlen har skickat oss detta ögonblick för att lära mig huru högt jag älskar min syster ...»konsekvensändrat/normaliserat

113 »Ni måste höra mig»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor främlingen i än djerfvare ton, och hans mörka ögon lågade. »konsekvensändrat/normaliseratJag har svurit att ni skall tillhöra mig; – er far skall icke vägra det; – ni sjelf skall icke afslå min bön. Lemna denna Waaterloo-parodi åt er syster, om hennes smak är så besynnerlig, och kom att herrska som en drottning på mina gods vid Mitau. Hvarje vinter resa vi till Paris ...»konsekvensändrat/normaliserat

114 »Sök er då der en drottning, herr grefve. Jag eftersträfvar ej en så lysande lott. Var god och ledsaga mig till min far.»

115 Vid dessa ord steg fröken Anna ur släden. Men främlingen fattade hennes arm och smålog underligt. »Det är således något som man på ert språk kallar en korg?»konsekvensändrat/normaliserat sade han. »konsekvensändrat/normaliseratFörstår ni då ej, sköna fröken, att ni måste tillhöra mig? Cavalierement hade jag väl i några veckor eller månader bordt sucka vid edra fötter, för att vinna en så dyrbar eröfring, men uppriktigt sagdt, dertill har jag ej tid. Jag ber er derföre, sköna Anna ...»konsekvensändrat/normaliserat

116 »Min far! min far!» utropade den unga flickan, som nu först begynte häftigt darra. »Och utan Ringa!» tillade hon.

117 Öfverstens höga gestalt framskymtade nu i snöyran. Drängen, men icke dottren åtföljde honom. Han hade, som så ofta händer vid sådana tillfällen, småningom gått i en cirkel och återkommit ungefär till den punkt, der han började vandringen. Äfven kaptenen var borta. Intet spår syntes af den förlorade. Alltmera tilltog stormen i häftighet och hopade höga massor af snö öfver den nyss så soligt blanka, nu så ödsliga och förvildade fjärden.

5. Fröken Ringas äfventyr.

118 För att ej alltför länge lemna läsarn i oro öfver det besynnerliga äfventyr, som hände den lilla öfverdådiga skridskoåkerskan från Linnais, lemna vi för en stund öfverste Littow, fröken Anna och den kurländska grefven på isen och skynda oss att i det förfärliga yrvädret uppsöka fröken Ringas förlorade spår.

119 När den yra flickan för sent blef varse att hennes medtäflare i kapplöpningen, kusin Waaterloo, sannolikt skulle hinna till holmen förr än hon sjelf, förtretade det henne otroligt att se sig besegrad af en så ovig motståndare. Hellre än att erkänna sitt nederlag, beslöt hon försöka locka kaptenen åt sidan och, i fall det ej lyckades, ville hon låtsa ha glömt både målet och kapplöpningen. Hon girade derföre af åt venster och ropade till kaptenen att isen här var mycket bättre, han skulle försöka, ifall han ej vore rädd. Men den hederlige Waaterloo, envis som synden, var icke den man, som lät en flickas nycker rubba sin engång gifna kurs till det föresatta målet, och ropade tillbaka att Ringa skulle bara skynda till holmen; man skulle få se hvem af dem skulle vinna. Detta låtsade Ringa ej höra, utan fortsatte sin gir åt venster i långa vågformiga bugter öfver det blanka isfältet.

120 Under tiden begynte det blåsa, och vinden fläktade friskt öfver Ringas smärta skullror och de fladdrande fållarna af hennes korta åtsittande sidenpelisse. Den som någonsin åkt skridsko i stark blåst och på jemn is, vet väl huru snabbt och oemotståndligt man jagas framåt af medvinden och huru mödosamt, ja stundom omöjligt det är att åter arbeta sig fram uti motvinden. Flyga är oss tungfotade barn af jorden förnekadt, men ingen rörelse liknar så fågelns flygt, som skridskoåkarens snabba och lediga färd på hans glatta bana. Ringa erfor i början hela det obeskrifliga nöjet att så, på stormens vingar, utan all möda, utan att ens röra arm eller fot, mera sväfva än ila framåt, med en hastighet som endast kunde jemföras med den kryssande falkens. Och när man såg denna smidiga, lätta, luftiga gestalt, så sorglöst yr, så förtjusande glad bortsväfva mot fjerran, qvarlemnande knappt två omärkliga fina ränder af stålet i den brakande isen, hvilken rundtomkring henne utbredde sig som ett omäteligt klarblått, stjernströdt och genomskinligt spegelglas, – då hade man lätt kunnat taga henne för en af dessa nyckfulla najader, som uppdyka ur djupen och dansa i aftonlugnet öfver sjöarnas blanka silfverytor.

121 Ringa var ett barn, och hon glömde i denna stund kapplöpningen, holmen, sin lilla förtret, sin far, sin syster; hon var en svala, en vind, en bevingad fé; – hvar finns ett nöje som det, vid sexton år och med solsken i hjertat? Hon tänkte på intet annat än att flyga än längre och åter längre, bort emot detta dunkla obestämda fjerran, som vinkade henne, likasom det evigt vinkar hjertats oklara längtan bort – bort – bort.

122 Men nu kom snöyran med stormen och sållade först sina fina fjunlika flingor öfver den blå isen, sedan allt mera, allt hvitare, tilldess att ränderna af Ringas stålskor förlorade sig i det ännu tunna täcket af den glänsande snön. Då först vaknade Ringa ur sin förtjusning, svängde sina skridskor tvärsför vinden, så att hon fick fotfäste, och såg sig tillbaka.

123 Stackars barn, hvem kan måla hennes häpnad, när hon, som härtills haft den klara vestra himmeln framför sig, nu vände sig om och såg hela synfältet ända öfver hennes hufvud insvept i täta ogenomträngliga snömoln, framdrifna af en vexande storm. Mellan henne och den strand hon lemnat föll en hvit ridå, som skymde all utsigt. Icke ens holmen, icke ens Linnais fastland kunde numera urskiljas, långt mindre en mensklig gestalt i denna fröken. Endast åt det motsatta hållet i vester syntes ännu en strimma af landet, men dit var åtminstone en half mil.

124 Ringa kände sig i detta ögonblick så öfvergifven som om hela verlden sjunkit omkring henne i hafvets djup och lemnat henne ensam i den toma ödsliga rymden. Hon försökte mekaniskt några språng fram emot Linnais sidan, för att återvända den väg hon kommit, men, samma vind, som jagat henne så pilsnabbt framåt, hejdade nu hennes minsta rörelse, när hon ville vända tillbaka. Innan kort voro hennes krafter uttömda;original: utömda; hon kunde ej ens stadna; den obevekliga vinden dref henne som ett öde beständigt framåt.

125 Till råga på hennes häpnad hade nu äfven landet i vester försvunnit i snötjockan. För att ej viljelös drifvas af vinden, måste hon sätta sig ned i snön. Och nu begynte hon gråta, så som man endast kan gråta när man är barn och aldrig kännt sorgen, men väl bedröfvelsen.

126 När hon så gråtit en stund, ledsnade hon vid sina tårar och beslöt att trefva sig hemåt till fots. Hon löste derföre safiansremmarna med skridskorna från sina fötter och begynte gående streta fram emot stormen. Men då hon icke såg land och vinden vexlade om i ostadiga hvirflar, begrep hon snart att hon midtpå en stor sjö skulle vandra förgäfves. Hon satte sig då för andra gången på snön, i hopp att himlen snart skulle klarna. Hon beslöt att vara tålig och modig; hon visste nog att man sökte henne. Snön föll i långa hvita fransar öfver hennes svarta pelisse och den blå väderhufvan med de ljusröda sidenbanden. Då föll det henne in att man, så hvit som hon nu var, ej kunde på afstånd skilja hennes gestalt från det hvita fältet omkring henne; och så sprang hon upp och skakade snön ifrån sig med ett par raska hopp.

127 Men i stället att klarna, tjocknade luften alltmer, och efter tiden blef Ringa lång, förekom det henne som skulle det redan börja mörkna till qvällen. Tanken att frysa en hel natt igenom på isen och kanske blifva vargarnas rof, uppfyllde den öfvergifna flickan med bäfvan. Men hon gret icke nu; hon begynte ånyo gå, likagodt hvart, tänkte hon, blott jag kommer till land.

128 När hon så gått en stund, märkte hon fotspår i snön och blef i början glad deröfver. Men snart igenkände hon sina egna spår och slöt deraf ganska riktigt att hon återkommit till samma punkt der hon börjat. Nu var det slut med Ringas latin. Hon satte sig för tredje gången uttröttad på snön.

129 Då hörde hon icke långt borta ett anrop och såg en man trefva fram mot henne i snöyran. Säker uppå att det var hennes far, sprang hon upp med ett glädjerop och hade så när störtat i den kommandes armar, då hon till sin förundran såg framför sig en obekant ung man, klädd i en öfversnögad åtsittande frisrock och med mössan något nedtryckt öfver ett par frimodiga klarblickande ögon.

130 Araben, som möter en främling i öknen, ser i honom en fiende; menoriginal: med Ringa gjorde med rätta en annan slutsats. Utan att ens helsa, fattade hon den obekantes arm och sade med en så bedjande röst, att snön kunnat smälta omkring henne: »var god och följ mig, jag hittar inte hem!»

131 »Det undrar jag inte på»konsekvensändrat/normaliserat, svarade främlingen halft leende, i det han otvunget erbjöd henne sitt stöd. »konsekvensändrat/normaliseratKom bara; vi uppnå väl landet på något håll.»

132 »Vet inte herrn hvartåt Linnais ligger?» frågade Ringa, redan betydligt lugnare.

133 »Linnais? Det passar ju förträffligt, det är just dit jag ämnar mig. Jag är arkitekt och kommer på baron Littows kallelse för att vara behjelplig vid några ombyggnader. Förlåt mig, – är det kanske en af fröknarna Littow jag har den äran att upptäcka som en frusen fjäril i vinterdrifvan?»

134 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade Ringa, – »konsekvensändrat/normaliseratoch en fjäril utan vingar – se här!» – Och hon berättade sitt äfventyr, i det hon visade skridskorna.

135 »Nå då prisar jag min lyckliga stjerna, som ingaf mig ett förfluget infall för ett par timmar sedan»konsekvensändrat/normaliserat, sade den obekante. »konsekvensändrat/normaliseratJag visste att sommarvägen kring sjön är tre mil från motsatta stranden till Linnais, medan vintervägen öfver sjön är knappa tre qvart mil. Hvarföre göra en så onödig omväg på en så vacker novembermorgon? tänkte jag. Skridskor för jag med mig; skickade så mitt åkdon den vanliga vägen omkring och företog mig på egen hand att gina här tvärsöfver fjärden. Men jag hade, liksom fröken, uppgjort min räkning utan värden och ångrar nu blott att jag väl sjuttio gånger på en timma fördömt min narraktiga passion för skridskor och blank is.»

136 »Ja, är det inte en fröjd!» utropade Ringa, som med ett barns lyckliga korta minne hade glömt sina bekymmer i samma stund de icke mera oroade henne.

137 »Det är friheten, det är lifvet!»konsekvensändrat/normaliserat sade den obekante. »konsekvensändrat/normaliseratNär jag ilar fram på det vida hala glasgolfvet utan fäste och utan hejd, tycker jag mig vara Bore från ’konsekvensändrat/normaliseratLycksalighetens ö’.konsekvensändrat/normaliserat Skada att vi ej nu kunna fortsätta. Fröken skulle då föreställa Zefyr.»

138 »Åh, vi skola nog göra om det. Men nu, herr Bore, äro vi båda vinglösa. Jag vet allsinte hvartåt jag vill.»

139 »Jag tog märke på vinden, innan landet försvann, och jag tror att vi styra vår kosa ungefär hitåt. Men Zefyr är trött?»

140 »Inte numera. Jag fruktar blott att min far och syster äro mycket oroliga.»

141 »Zefyr skall komma med solsken tillbaka till Linnais. Linnais himmel skall åter klarna.»

142 »Och det genom Bore. Min goda kusin Winterloo, som vi kalla till Waaterloo, skall kanske bestrida ert namn, men jag står på er sida.»

143 »Och då är jag säker om segern»,konsekvensändrat/normaliserat skrattade främlingen.original: främlingen

144 Så fortsatte de båda unga skämtande sin väg genom drifvorna, och för att säga sanningen, förkortades vägens mödor ansenligt genom det nöje de båda erforo af sitt oförmodade sällskap. Det passionerade tycket för skridskor var redan liksom ett samband emellan dem, och gemensam fara gör hastig bekantskap. Fröken Ringa, uppfostrad i sin ensliga landsbygd, tyckte sig aldrig ha sett en ung man så otvunget artig, så gladlynt och likväl med en så manligt säker hållning, till hvilken hon utan tvekan kunde förtro sig i faran. Mannen i frisrocken hade sett mera af verlden, men påminde sig knappt en flicka, som med ett så naturligt behag förenade en så barnslig frimodighet och denna glädtiga öppenhet, som intager och fängslar det manliga hjertat.

145 Yrvädret fortfor emellertid, och drifvorna ökades. Men snön föll ej mera i så mjuka flingor, den kändes ej mera kram under fötterna, och blåsten blef hvassare. Den obekante slöt häraf att vinden, som förut var sydost, efterhand dragit sig till nordost, och att vandrarne således skulle förfela målet, om de fortsatte den hittills följda riktningen. Han stadnade derföre och lät sina skarpa blickar spanande genomfara den ödsliga snörymden.

146 »Jag tycker mig höra ett hundskall»,konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen.

147 Ringa vek upp sin väderhufva för att bättre lyssna. »Det är Mefisto!l»konsekvensändrat/normaliserat utropade hon gladt. »konsekvensändrat/normaliseratNu kunna vi ej vara långt ifrån Linnais.» – Derpå hvisslade hon – en fin hvissling, som ett menskligt öra knappt kunnat höra på tjugu stegs afstånd i det hvinande yrvädret.

148 Men den trogna pudeln måste ha förnummit detta svaga ljud, ty några minuter derefter såg man hans lurfviga svarta hufvud vädrande i drifvorna framkomma genom snögloppet, och strax derpå flög han, tjutande af glädje, med ursinniga språng i den unga flickans famn.

149 »Mefisto! Min trogna Mefisto!» utropade Ringa, knappt mindre förtjust än han, och tryckte hans snöiga flämtande nos mot sina rödblommiga kinder med enoriginal: en med hjertlighet, som den obekante betraktade med nöje och afund.

150 »Allezspråk: franska, passopp, och visa oss vägen!» fortfor hon efter de första karesserna. Pudeln lät icke säga sig detta två gånger. Efter att än engång ha med ett högt hopp slitit af det ena ljusröda bandet på hufvan, vek han hastigt åt höger i rät vinkel mot den direktion de vandrande härtills följt, vände så om för att ånyo betyga sin fägnad och förvissa sig att man följde honom, och fortsatte sedan, ständigt vädrande med sänkt nos, att vägleda sina följeslagare. Dessa följde med gladt mod anvisningen och sågo innan kort de dunkla konturerna af landet och skogen i en lång mörk rand utbreda sig framför dem. »Det är Linnais park!» utropade Ringa.

151 Ännu några steg, och de hade uppnått öfversten, som, efter fåfänga spaningar, hade hopsamlat allt gårdens folk, för att företaga en ordentelig skallgång efter den förlorade. Fröken Anna stod färdig att följa sin far, men den kurländske grefven hade klagat öfver svindel och begifvit sig upp till gården. Man kan tänka sig de väntandes glada öfverraskning, när Ringa så oförmodadt stod midt ibland dem. Tårar och löjen omvexlade på alla håll, och gamla och unga trängdes kring deras älskade fröken för att riktigt öfvertyga sig om att de hade henne åter.

6. Arkitekten.

152 Den bleka novembersolen begynte åter framlysa genom snötjockan, när sällskapet från isen begaf sig|3| till Linnais. Alla voro i den lifligaste rörelse; somliga greto, somliga skrattade; alla tyckte i den stunden att Linnais perla var återuppfångad ur djupet af sjön. Öfversten sjelf, med sitt öppna och varma lynne, brydde sig ej om att lägga något band på sina känslor; han hade tagit Ringa om lifvet, likasom för att rätt stadigt fasthålla henne, och svängde henne som en liten docka öfver tufvor och stenar vid uppgången till gården. Hon måste ånyo och åter ånyo berätta sitt äfventyr, och Mefisto, som tyckte sig hafva någon del deri, hoppade med öfverdådiga språng omkring henne, i det han med bakfötterna uppkrafsade snön och upptog med tänderna än en sten, än ett trädstycke för att lägga det för den unga flickans fötter.

153 »Men pappa har knappt helsat på den unga herrn, som följde mig»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Ringa, när hon i berättelsen om sitt äfventyr kom till mötet med den obekante.

154 »Tusan, du har rätt!»konsekvensändrat/normaliserat utropade öfversten. »konsekvensändrat/normaliseratHvem är denna krona till pojke? En student kanhända? Eller en vicehäradshöfding från höstetinget? Lika godt, jag hoppas få något tillfälle att tacka honom.»

155 »Han är den arkitekt, som pappa förskrifvit från Helsingfors för att bygga om Linnais, och – det ser ut som om Anna känner honom bättre än jag.»

156 Öfversten vände sig om och såg den obekante gå några steg bakom i lifligt samtal med fröken Anna – lifligt från hans sida, men mera fåordigt, fastän höfligt från Annas. Öfversten stadnade och inväntade dem.

157 »Ni borde höra till avantgardet, min unge herre»konsekvensändrat/normaliserat, sade han hjertligt; »konsekvensändrat/normaliserattill avantgardet och ej till arrièrgardet, ty ni har gjort ett ganska ärofullt vinterfälttåg i dag. Det gläder mig i sanning att få en dubbel anledning att helsa er välkommen till Linnais, der jag hoppas ni skall bli som hemma.»

158 »Min far – herr Lithovius!» presenterade fröken Anna litet ceremoniöst. »Jag hade förliden vinter äran göra herr arkitektens bekantskap hos min tant i Helsingfors»,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon dröjande.

159 Öfversten blef för ett ögonblick stum. Han kände detta namn mycket väl från sin fars och farfars tid; det var på sätt och vis en tradition i familjen, hvars stolta och högättade medlemar vid mer än ett tillfälle varit generade af den slägtskap man ville påbörda dem med denna aktningsvärda, men ofrälse familj, hvars föregående slägtleder förlorade sig i dunklet af obemärkta prestgårdar uppe i Finlands aflägsnaste provinser. Det var likväl många år sedan baron Littow förnummit något spår af Lithoviernes tillvaro, och då han aldrig sjelf stått i personlig beröring med någon af dem, hade han föreställt sig att slägten sannolikt redan vore utgången. Emellertid var den oangenäma tvekan han erfor vid detta namn blott hastigt öfvergående; han skyndade att undertrycka denna så flyktiga och oberättigade känsla i sitt bröst och räckte den unge mannen med värma sin hand, under förklaring att han gladde sig åt bekantskapen med den, som gjort hans dotter en så stor tjenst, och att alla på Linnais skulle göra hans vistelse så angenäm, som möjligt vore här på landet i en så ogästvänlig årstid.

160 Den unge mannen svarade med en stum bugning. Kanske märkte hans kloka öga ett spår af den obehagliga öfverraskning hans namn framkallat. Man fortsatte färden under tystnad och uppnådde gården.

161 Här fanns likväl en, som icke delade den allmänna fröjden öfver fröken Ringas återfinnande, och det var hofrådinnan Winterloo. Hon glömde icke hvad alla andra i brådskan glömt, att hennes Eusebius ännu var borta i yrvädret och kanske utsatt för att tillbringa en novembernatt på isen, derest han ej redan funnit sin graf uti Ahtis kyliga vattenrike. Den goda frun var sig mycket olik nu; hon lefde ju blott för ett föremål i verlden, och det var hennes Eusebius. Hon bemödade sig förgäfves att vidhålla det cirklade väsendet, den styfva kruserliga hållningen, som blifvit allt förnämare, ju mera den behöfdes för att skyla familjens fattigdom. Fruktan för hennes älskling tog ut sin rätt på ett sätt som skulle varit temligen löjligt, om man ej bakom denna förtviflade strid med konvenansen tydligen förnummit klappandet af ett modershjerta.

162 »Fägnar mig att se kusin Ringa!»konsekvensändrat/normaliserat sade hofrådinnan under en nervös skakning på hufvudet; – »konsekvensändrat/normaliserathoppas min son kommer efter – och min nådiga kusin befinner sig väl? konsekvensändrat/normaliseratoch hvilket väder, kusin Littow! Isen är väl inte svag? det vill säga, jag förmodar att inte min nådiga kusins alteration – Rosengren, har du inte gått ännu att söka nådig kapten? – Kusin Anna, tillåt Rosengren att assistera med öfverskorna – jag ber så mycket – min Eusebius vore i stånd att sacrifiera sig för sina aimabla kusiner – en nobel sentiment – och förlåt mig, kusin Ringa är våt om fötterna – en katarrh – hvar i himlens namn är Eusebius, min stackars Eusebius!»

163 Detta utrop, som mot hennes vilja bröt igenom konvenansens hårdnade skal och blottade den arma hofrådinnans inre förskräckelse, rörde öfversten. Ovädret hade nu nästan upphört, sade han, och då isen vore säker nog, skulle kaptenen utan tvifvel vara snart tillbaka. Emellertid vill han ännu engång skicka ut folk, för att uppsöka den hederlige Winterloo, för hvars nit att återföra Ringa han vore så mycket förbunden.

164 Hofrådinnan ansåg artigheten fordra att synas belåten dermed och erinrade blott, liksom på skämt, att hennes son Eusebius var den siste manlige ättlingen af sin gamla familj, liksom kusin Littow var det af sin, och att två så nära befryndade illustra familjer möjligen kunde se sina förhoppningar återlefva, om – om (här tyckte sig den goda frun ha något för hastigt lättat sitt hjerta och fortsatte derföre) – »Rosengren, är han inte på väg ännu att söka nådig kapten?»

165 Rosengren besvarade denna fråga med en välkänd manöver bakom örat och framstammade något om att hantillagt av utgivaren måste rykta hästarna först och sedan lappa sina stöflar, efter sulan höll på att falla af den ena. Hofrådinnan låtsade ej höra denna invändning och krusade hundrafallt i dörren, innan hon lät förmå sig att stiga in före värden i huset.

166 Man gjorde nu toilett, som väl behöfdes efter färden på isen, och samlades en timma derefter vid middagsbordet. Klockan var tre, skymningen hade redan inbrutit, och ingen Winterloo hördes af. Men hofrådinnan krusade och komplimenterade mer än någonsin, blott att hon stundom försade sig ända derhän, att hon kallade grefve Spiegelberg herr kapten och engång tillochmed hedrade den nykomne ofrälse gästen med titel af »min nådiga kusin».konsekvensändrat/normaliserat

167 Dessa båda herrar hade blifvit presenterade för hvarandra och fått sin plats vid fröknarnas sida, grefven emellan fröken Anna och guvernanten mademoiselle Triste-Ruban, arkitekten åter vid fröken Ringas sida, medan öfversten tog hofrådinnan på sitt samvete. Fröken Anna vågade häri ej motsätta sig sin fars anordning, men det var med en hemlig fasa hon återsåg sig så nära denne gåtlike främling, som vågat så djerft begagna sig af hennes ofrivilliga tète-à-tête med honom på isen. Var det väl möjligt, att endast hans börd, hans rikedom gjort honom nog förmäten att föra ett sådant språk till henne, en Littow, i hvars hus han åtnjöt så mycken gästfrihet? Fröken Anna hade både mod och stolthet; hon vågade derföre att söka läsa i grefvens drag någon förklaring på denna gåta. Men icke ett spår deraf var att upptäcka i den fine verldsmannens ansigte. Hans artighet var lika otvungen och aktningsfull, hans hållning lika säker, ledig och lugn, som före det besynnerliga mötet på morgonen. Blott en enda gång tyckte sig fröken Anna ertappa honom vid en obevakad blick åt sidan, men denna blick var så skarp och så skygg, att den tycktes fullkomligt motsäga det högdragna lugnet i främlingens väsende.

168 Fröken Anna följde blicken och varseblef att den gällde arkitekten, som satt något längre till venster. På samma gång blef hon varse att Ringa med hela sitt glada lynnes ysterhet, öfverdådigare än någonsin, vexlade skämt på skämt med sin granne vid bordet och lockade det ena löjet efter det andra på hans annars allvarliga läppar. Anna såg bort och såg åter dit; hon svarade knappt på grefvens artigheter. Om hon varit vid bättre lynne, skulle hon kanske roat sig åt den olyckliga guvernantens förlägenhet. Mad:lle Triste-Ruban var icke ovan vid fröken Ringas öfverdåd; det var tvärtom orsaken hvarföre hennes befattning fortfor, oaktadt Ringa innan kort skulle fylla sexton år. Men hon kunde ej annat än anse denna opassande, nästan pojkaktiga ysterhet för ett högst misslyckadt resultat af alla de sällskaps- och konversationsreglor hon så outtröttligt bemödat sig att inskärpa hos sin ostyriga elev, och hon vågade likväl ej ens med en blinkning gifva sitt missnöje tillkänna, emedan Ringa, det visste hon rätt väl, hade varit i stånd att svara henne med en grimas eller en brödkula, som gjort hennes nederlag fullständigt.

169 Hvad som något lugnade henne var att den främmande herrn icke det minsta lät förleda sig att svara fröken Ringa annorlunda än det tillkom hans ställning. Han log åt hennes infall, han besvarade hennes skämt, men det var med en takt, en grannlagenhet, som förvånade mad:lle Triste-Ruban. »Denne man»konsekvensändrat/normaliserat, tänkte hon vid sig sjelf, »konsekvensändrat/normaliseratmåste ha umgåtts i goda sällskaper. Han har ej fullkomligt den suffisance, som grefven, och hans toilett är alltför enkel, för att mäta sig med en så utsökt kavaljer. Likväl kan jag inte neka, att han har en viss air, som klär honom. Man kan knappt kalla honom en vacker karl, och hans bruna hår är långtifrån så elegant, som grefvens svarta. Men kravaten kunde man kalla comme il fautspråk: franska, och ögonen ha ett eget uttryck af djup. Enfinspråk: franska, om inte ce monsieur làspråk: franska vore af låg börd, kunde man anse honom för början till en gentleman; ja, jag ville påstå, en verklig man. Jag kunde kanske förmå mig att visa honom någon uppmärksamhet, det skulle smickra honom, och – man kan inte så noga veta, om jag inte till slut kunde låta beveka mig att stadna för alltid i denna kulna, pauvra nord ...»konsekvensändrat/normaliserat

170 Den älskvärda demoisellens tysta öfverläggning afbröts här af en liten silfverbål, som enligt gammal god sed borde sluta måltiden, och af öfverste Littow, som föreslog att tömma ett glas för de gäster han hade äran se i sitt hus. »Främst ville han adressera sig till sin ärade kusin, hofrådinnan Winterloo, som tillfälligtvis nu representerade både närvarande och frånvarande ...»konsekvensändrat/normaliserat

171 Hofrådinnan fattig böjde sirligt sitt gamla hufvud och uttryckte sin tacksamhet för den högst estimerade complaisance, som »herr kapten» behagade visa henne och hennes son ... då i detsamma dörrarna öppnades med brak, och in trädde med tunga steg den saknade kapten Eusebius Winterloo.

7. Ett äfventyr och två frierier.

172 Kapten Winterloos återkomst hade på hofrådinnan, hans mor, det märkvärdiga inflytande, att hon för en stund glömde allt krusande och tillät sig att omfamna hans snöiga person nästan som hvarje annan mor skulle ha gjort uti hennes ställe. Men snart fick hon ämnen till nya bekymmer genom det burdusa och allsicke nobla sätt, hvarpå den hederlige kaptenen fann för godt att berätta sitt äfventyr.

173 »Jo, hon var mig en vacker vinterkråka, min lilla nådiga kusin Ringa!»konsekvensändrat/normaliserat utropade kaptenen, i det han tömde ett ansenligt glas af silfverbålens värmande innehåll. »konsekvensändrat/normaliseratVi skulle mötas på holmen; f–n heller möttes vi, hon kryssade som en tullslup omkring en estländsk bränvinsskuta, och till slut föll hon af för vinden och satte till alla segel, dick akterstäf! Nå ja, hvad tjenar det till att söta mor blinkar? skål, mamma! Jag tänkte i början: låt henne hållas, hon firar väl skot. Men så kom det s–ns yrvädret, och jag kunde väl begripa att flickungen skulle marschera i motvind som en anka på torra landet, – jaså, var det inte bra nu igen? Hvarpå jag satte efter som en rättskaffens kavaljer, för att inte lemna min lilla söta kusin i sticket, och jag kan försäkra mitt nådiga herrskap, att så flinka ben jag hade för tio år sedan, så var det nu ingen lätt sak, sedan tyngdpunkten fått en så stor öfverhalning, och hogen drogen var kusin Ringa ur sigte. Hvad var att göra? Jag dammade på undan vinden, som jag sett henne göra, och tänkte: vi träffas vid Kurumaa landet här midtemot, om inte vi träffas förr. Men den nedriga vinden måtte ha kantrat två eller tre streck under tiden, ty då jag ändtligen fick sigte på land, var det åsen vid Syrjänkoski, och jag var knappast en verst ifrån gården. Flickan sågs inte till, och hvems hund var jag, att jag inte så godt som vid egen grind skulle gå hem och ta mig en sup och en smörgås? När det var gjordt, lät jag spänna för blacken, men den besten har spatten, och det gick som det gick att knoga kring sjön. På köpet mötte jag länsman Grönfors vid Askola backen, och medan vi styrkte oss litet mot kölden ur hans kantin, fick jag redogöra för honom en hop som jag inte begrep om en vagabond, som han fått ordres att efterspana, och så hade jag så när försummat min nådiga onkels delikata middag och – er skål kusin Ringa! Tamme f–n är det inte roligt att se er vid helsan! Men det måste ni medge, lilla kusin, att kamelblomman der är min välfångna egendom. Brrr, ni må skratta eller ej, men jag skall bära henne nästa söndag i knapphålet, till er ära, kusin, till er ära, det försäkrar jag, och jag önskar att jag kunde bära er sjelf på samma sätt – det vill säga under knappen och vesten, rakt på hjertat, ty ni är, tamme f–n, en präktig flicka, – mod har ni som en granadör och ben som en beckasin – nå, nå, det hör inte hit, skål svärfar!»

174 Att beskrifva den olyckliga hofrådinnansoriginal: håfrådinnans belägenhet under detta långa tal, som röjde en nog förtrolig bekantskap med länsman Grönfors kantin, är omöjligt. Sedan hon fann att hennes blinkningar och hostningar endast förvärrade saken, tog hon sitt parti, låtsade ej höra fortsättningen och adresserade sig till öfversten med en vältalig excuse för den utomordentliga oro som fröken Ringas äfventyr förorsakat hennes son och nu kom honom att i glädjen uttrycka sig på ett sätt som – som kunde föranleda soupçoner om hans person – som likväl vore så högst sobre, att kärnmjölk och svagdricka vore hans dagliga diet, och – och –. Här af|6|bröts hon af öfversten, som leende förklarade att denna dag vore en glädjedag, då alla excuser vore öfverflödiga, och till bevis derpå klingade han med kaptenen, under betygande af sin tacksamhet för hans stora besvär att uppsöka Ringa.

175 Men kapten Winterloo var i dag vid ett briljant lynne, som ytterligare förstärktes af den fina punschen i silfverbålen, och var icke sinnad att så hastigt släppa ett kärt ämne. Han visste kanske med sig sjelf, att hans mod torde svika en annan gång, och beslöt derföre att gripa tillfället i de flygande lockarna. Med glaset i högra handen och den venstra i byxfickan adresserade han sig ömsom till öfversten, ömsom till Ringa, som för löje knappt kunde iakttaga ett sken af konvenans i sin betänkliga position mellan hofrådinnan på ena och guvernanten på andra sidan. »Se så, min nådigasteoriginal: nådgaste onkel»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor kaptenen godmodigt, »konsekvensändrat/normaliseratnu ha vi klingat på den saken, och hvad är det för ondt i det? Grannare måg kunde min nådiga onkel få, och magrare kanske också, fast vår Herre och kronofogden veta att Syrjänkoski numera inte är af de fetaste. Men ärligare själ skall onkel ha ondt om, fast jag sjelf säger det, och söta mor kan intyga det, fastän hon tycker att sådane frågor borde ske med mera krumilurer. Eller hvad tycker lilla kusin? Böfveln! hon måste väl också ha ett ord uti laget. Är jag inte vacker nog åt henne, hvasa? Finare kavaljerer kunde hon få, – mjuka tjenare! Men tycker hon om en nätt släde med en kusk som kan hålla i tömmarna och en bra fuchs som trafvar sin halfva mil på tio minuter, så var så god och sitt ned! Var så god och sitt ned, säger jag. Och nu tömmer jag detta glas till alla vackra flickors ära – skål, kusin! – och eftersom den skålen var isynnerhet ämnad åt en, så ... tusan, kusin Ringa, nog kunde du säga du, efter vi tänka bli närmare bekanta, och så tycker jag att du kunde ge mig en puss ...»konsekvensändrat/normaliserat

176 Med dessa ord vacklade kaptenen, hvars blickar allaredan blifvit något töckniga, ett par steg framåt för att låta hotelsen gå i verkställighet, men Ringa slingrade sig utan möda undan, och följden var att den gode kaptenen föll hofrådinnan om halsen och tryckte en smällande kyss på hennes läppar. »Eusebius – men Eusebius, du blamerar dig, min son, gå och lägg dig!» hviskade den arma modren utom sig af blygsel och drog honom med halft våld till dörren.

177 »Inte förrän jag får en puss af min lilla brud»,konsekvensändrat/normaliserat svarade kaptenen, allt mera oklar i öfra våningen, och stretade med sin vanliga envishet att rycka sig lös. Öfversten måste nu lägga sig emellan och föreslog att alla herrarne skulle taga sig en middagslur efter dagens besvärligheter. Det höll likväl hårdt, innan kaptenen gaf med sig. Först sedan han öfvertygat sig att fröken Ringa lemnat matsalen, lät han motsträfvigt leda sig bort, allt under det han fortfor att kalla henne sin lilla brud, som han skulle åka i galopp till Syrjänkoski medtillagt av utgivaren, »trots alla Spegelfältar och spegelfäktare» – dervid han kastade en hotande blick på grefven, som till utseendet kall och lugn stod lutad mot fönsterposten.

178 Knappt hade likväl öfversten lemnat rummet med sin bångstyrige gäst, innan grefven följde honom och helt tyst begärde ett samtal i enrum. Öfversten beviljade det med någon förlägenhet, och snart hördes på Linnais endast betjeningens slammer, när bordet afdukades.

179 Några timmar derefter samlades sällskapet på Linnais åter vid thébordet. Kaptenen hade nu sofvit bort sitt kurage, var märkbart förlägen och gjorde ej vidare anspråk på dukyssen. Hofrådinnan sökte hålla så god min som möjligt och lät ett ord undfalla sig om »den hastiga svindel», hvaraf hennes Eusebius stundom var angripen och som var ett arf efter hans salig far. Öfversten syntes brydd och mera tankfull än vanligt; grefven deremot var outtömlig på artigheter och anekdoter från stora verlden, hvilka han berättade med mer än vanlig talent. Anna var nedslagen och fåordig; Ringa deremot, ett solsken som alltid, fortfor att gyckla med herr Lithovius, som å sin sida, jemn och allvarlig, smålog ibland åt den intagande flickan, medan han deremellan underhöll en konversation med mad:lle Triste-Ruban.

180 Så gick aftonen. Då sällskapet slutligen åtskildes, frågade öfversten slutligen leende, »om herr Lithovius vore rädd för spöken».

181 »Jag har ännu aldrig haft lyckan göra deras bekantskap»konsekvensändrat/normaliserat, svarade den unge mannen i samma ton; »konsekvensändrat/normaliseratmen jag har ingenting emot att försöka det.»

182 »Jag önskar då att ni i morgon inte måtte ångra bekantskapen»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor öfversten. »konsekvensändrat/normaliseratDet blir er sak, min unge vän, att bereda större beqvämligheter för Linnais, som tyckes vara stort nog att inrymma en hel småstad och likväl är så illa inredt, att det nu, när vi ha äran se några få gäster hos oss, ej kan bjuda er en lugnare fristad, än min farfars obebodda arbetsrum, hvilket vi kalla gröna kammaren. Jag bör underrätta er att detta rum är illa anskrifvet för allehanda spöksyner, och denna årstid är deras sejour.»konsekvensändrat/normaliserat

183 »Mefisto tjuter alltid, när man för honom dit, och hvar gång vår gamla hofmästare Holming druckit ett glas, hör han alltid tunga steg uti gröna kammaren»konsekvensändrat/normaliserat, inföll Ringa, hotande med fingret. »konsekvensändrat/normaliseratKusin Waaterloo borde aldrig sofva i det rummet», tillade hon saktare.

184 »Jag underkastar mig risken så mycket hellre»konsekvensändrat/normaliserat, sade Lithovius, »konsekvensändrat/normaliseratsom det torde tillhöra mitt åliggande att något oroa tomtarne i detta gamla hus. Det är billigt att de på förhand kunna taga revange, om de önska det.»konsekvensändrat/normaliserat

185 Mad:lle Triste-Ruban förklarade blygsamt att hon med nöje ville afstå sin kammare och söka sig plats hos kammarjungfrun, men arkitekten afslog bestämdt denna uppoffring. »Hvad skulle tomtegubbarne tänka om en så feg motståndare?» sade han.

186 Det blef således dervid, och man sade hvarandra godnatt. Men öfversten stadnade ännu ett ögonblick hos sina döttrar.

187 »Mina barn»konsekvensändrat/normaliserat, sade han allvarligt, »konsekvensändrat/normaliseratdenna dag har medfört brokiga skiften. Man har gjort er ett anbud på skämt och ett anbud på allvar. Du är ett barn, Ringa, jag förlåter dig att du ler. Jag frikallar dig också från ett svar, som jag förutser och gillar, men jag bör göra dig uppmärksam derpå, att kapten Winterloo är en hederlig karl och af god, ehuru fattig familj. Om han visat en svag sida i dag, så är det ett sällsynt undantag, och då hans karakter för öfrigt är en af de bästa jag känner, så önskar jag att du åtminstone bemöter honom med den aktning en rättskaffens man förtjenar.» – Ringa teg.

188 »Min Anna»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor öfversten, »konsekvensändrat/normaliseratgrefve Spiegelberg har anhållit om din hand.»konsekvensändrat/normaliserat

189 Anna begynte darra. Öfversten märkte det.

190 »Jag känner grefven för litet»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratför att kunna yttra mig om hans karakter, men jag har anledning att anse den lika utmärkt, som hans gamla och berömda familj. Han har förelagt mig högst aktningsvärda planer till förbättrande af böndernes ställning på hans stora gods nära Mitau. Jag anser detta anbud hedrande och önskar att det må vinna ditt bifall, men du vet väl, min dotter, att jag aldrig skall tvinga dig till en förening, i hvilken ditt hjerta ej har någon del. Öfverlägg derföre mitt barn, och låt mig veta ditt svar i morgon bittida.»konsekvensändrat/normaliserat

191 »Mitt svar är på förhand gifvet, min goda far! Jag skall aldrig blifva grefve Spiegelbergs maka.»

192 Öfverstens panna mulnade. »Och hvarföre denna hastiga, denna ogrundade motvilja?» frågade han.

193 Anna teg. Men Ringa kastade sig om fadrens hals och hviskade sakta: »emedan hon älskar en annan.»

8. Hofmästarens berättelse.

194 Hufvudbyggnaden på Linnais herregård var, såsom vi redan hört öfversten anmärka, en ovanligt bizarr komposition af en byggmästare, som vid dess uppförande tycktes endast ha tagit sina egna infall till råds. Ursprungligen torde den varit ämnad till ett medelstort stenhus af två våningar, hvilket nu äfven utgjorde dess midt och kärna och hvars nedra våning beboddes af öfversten, medan i den öfra, som för resten upptogs af en ofantlig sal, endast tre rum voro beboeliga och för närvarande innehades af fröknarna Littow, mad:lle Triste-Ruban och en kammarjungfru. Men anläggaren hade icke nöjt sig med stenhuset, utan företagit sig att tillbygga tvenne flyglar af träd, af hvilka den ena om blott en vånings höjd var bestämd för tjenstefolket. Den andra, på motsatta sidan, bestod af ett sällsamt trädhus om tre våningar, hvaraf den tredje skjöt som ett torn öfver hela den öfriga byggnadens höjd och slutade öfverst med ett flatt tak, omgifvet af ett jerngaller. Allt detta var numera ytterst förfallet och bofälligt, så att endast två rum på nedra bottnen beboddes af öfverstens 90-årigakonsekvensändrat/normaliserat faster fröken Justina med hennes en gammal trotjenarinna. I öfversta våningen af samma flygel var den s. k. gröna kammaren, assessor Jakob von Littows fordna arbetsrum, hvilket man nu låtit elda för tillfället.

195 Arkitekten Lithovius erhöll dessa upplysningar, medan han ledsagades till sitt rum af gamle Holming, som var ett fac totumspråk: latin i huset, hofmästare, trädgårdsmästare, stallmästare och allt slags mästare efter behofvet och årstiderna, till och med skolmästare veckorna före läsförhören. Den unge mannens vana öga hade redan vid ankomsten före middagen uppfattat de bizarra konturerna af denna byggnad, och han hade redan i tankarna utkastat planen till en grundelig ombyggnad. Det intresserade honom så mycket mer att göra bekantskap med det inre af detta besynnerliga och obeqvämt inredda hus.

196 Trädflygeln stod i direkt kommunikation med stenhuset genom en smal korridor, som från stora salen i öfra våningen ledde till flygelns andra våning. Här hade man att passera fyra eller fem små rum, tilldess man uppför en smal och krokig trappa uppnådde tredje våningen och så ytterligare genom två större rum målet för vandringen, gröna kammaren.

197 Hela denna vandring genom unkna, ödsliga, obebodda och oeldade rum var ingenting mindre än inbjudande. Men arkitekten var en af dessa praktiska män, hos hvilka fantasins intryck betyda föga, när tanken är upptagen af planer för ögonblicket.

198 Hofmästaren stadnade med en gammal trotjenares vigtiga min och lyste med sin lykta på dörren till gröna kammaren. »Nu äro vi här»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratFörlåt att jag tar mig den dristigheten fråga herrn, om det inte är bäst att vi bege oss tillbaka samma väg som vi kommit.»

199 »Jag skall inte besvära Holming»konsekvensändrat/normaliserat, svarade arkitekten, som missförstod frågan. »konsekvensändrat/normaliseratLåt mig endast tända ett ljus, så sköter jag mig sjelf, och han kan vända tillbaka.»

200 »Jag menar»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor hofmästaren, »konsekvensändrat/normaliseratatt eftersom herrn är ung och kanske mer än en gång förut har sofvit på gästgifvaregårdar, så kunde jag ta mig den dristigheten att bjuda en säng i mitt rum dernere. Jag är enkling och kan så gerna lägga mig hvar som helst.»

201 »Tack, min hedersman; jag har mer än en natt sofvit under Guds fria himmel och reder mig väl också här»,konsekvensändrat/normaliserat sade arkitekten, i det han öppnade dörren. En varm, men instängd luft, med spår af hvad man benämner kall-os, slog emot honom vid inträdet. »Här blir nog bra, bara jag öppnar spjället»,konsekvensändrat/normaliserat tillade han.

202 Hofmästaren följde motvilligt. »Om jag får ta mig den dristigheten, sade han, så sofver jag hellre i snön under Guds fria himmel, än i assessor von Littows kammare. Jag kan inte begripa hvad nådig öfversten tänkte på ... Men gammalt och klokt folk ha intet att säga nuförtiden. Och jag har ändå hört med mina egna öron och sett med mina egna ögon ... Sedan sexti eller sjutti år ha ej flera än två personer legat i assessorns kammare. Den ena var salig major Winterloo, nådig kaptens far, och det var för tjugu år sen vidpass. Han var kanske något trakterad, om jag får vara så dristig och säga det, men intet buskablyg, det vet ryssen och fan, och han lade sig en afton i sängen här, men när han vaknade, låg han i parken med nässlorna till hufvudgärd och ena foten i fiskdammen. Det var jag som hittade honom på morgonqvisten, och han sof som en stock.»

203 »Nå det skall jag väl akta mig för», genmälde arkitekten leende, i det han tände två ljus på bordet och med en restrött ynglings välbehag varseblef en välbäddad, ehuru gammalmodig sparlakanssäng vid väggen midtemot fönsterna.

204 »Hm, ja, sådan är ungdomen nuförtiden. Det är inte värdt att hviska dem något i örat, som gammalt folk både sett och hört.»

205 »Efter jag ser här ligger ved, vill jag tända en ny brasa för att få frisk luft, och undertiden kan Holming röka en cigarr med mig och berätta hvad han sett»,konsekvensändrat/normaliserat sade den unge mannen, som fann sig road af hofmästarens utomordentliga vigt och hemlighetsfulla min. Cigarrer voro på den tiden ännu en sällsynt lyxartikel.

206 »Om jag får ta mig den dristigheten, så tackar jag allerödmjukast, och efter ers nåd, det vill säga efter herrn tycks vara en förståndig ung herre, som jag inte kan önska annat än godt, så vill jag säga huru saken förhåller sig. Och om nådig prefekten låter mig laga brasan, så skall jag ställa björkklabbarna rätt och näfret längre bakom, så brinner hon längre, för Gudskelof, skog ha vi tillräckligt på Linnais. Och hvad nu assessor von Littow anbelangar, så var det så med honom, att folket säger han förskref sig åt fan ...»konsekvensändrat/normaliserat

207 Här gjorde hofmästaren ett uppehåll, och såg sig omkring i rummet, något häpen öfver det ord, som så hastigt undföll honom. Men hans åhörares lugna och säkra blick återgaf honom modet, och han fortsatte i något varsamare ton: »Jag säger endast hvad folket säger och de döda skall man låta sofva i ro. Men en kuriös karl var salig hans nåd, så jag undrar intet på att det hviskades hvarjehanda om honom. Först så blef han uppfostrad bland hedningarne i Polen och kom efter Nystads fred tillbaka till landet, fattig som en kyrkråtta, så att folk sade han födde sig med att lappa andras kläder; hans egen jacka lärer intet varit så rar den tiden. Derefter lärde han sig svenska, som han inte kunde förut, och blef skrifvare vid kommissariatet och knaltade ihop en och annan styfver, sades det, menoriginal: mcn magert var det, tilldess Villmanstrandskriget bröt ut och salig assessorn fick hand om leveranserna. Det var hans lycka det, ifall det var någon lycka, ty om ett par år var han stenrik. Så blef han en mäktig man och assessor, köpte Linnais af Winterloarna, som emellertid kommit på kneken, och gifte sig med en fattig fröken Ahlekors. Men hon tog trollet för guldet – månntro der rörde sig något vid sänggardinerna? – och folk säger att assessorn byggde den här underliga flygeln för att rätt kunna vakta henne, ty det var för henne gröna kammarn blef inredd här bakom all ära och redlighet, och sjelf bodde assessorn i rummen här nedanföre, så att ingen annan utgång hade hon, än genom hans rum. Stygg var han som synden, det skall Gud veta. Ändå kunde hon inte lefva utan frisk luft, det förstås, och efter han aldrig vågade låta henne gå ut, när han sjelf ej var med, byggde han taket häruppe så slätt som ett golf, och der fick hon spatsera, bäst hon behagade, med sol, måne och stjernor. Jo jo, i min ungdom lefde ännu folk, som mindes huru hon gick der mol allena af och an på taket i sin hvita nattdukströja och med sitt långa svarta hår. Nu hände sig den tiden, att på Syrjänkoski var en ung informator vid namn Lithovius ...»konsekvensändrat/normaliserat

208 »Min farfar!» utropade arkitekten, alltmera intresserad.

209 Hofmästaren syntes förlägen. »Nå, om det var nådig prefektens farfar, så låta vi den saken vara»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratJag säger bara hvad folket berättade i min ungdom; jag hörde det af gamla Strömskan, som var barnsköterska hos assessorn den tiden; – åhja, besynnerliga saker hände på Linnais ...»konsekvensändrat/normaliserat

210 »Nog kan Holming berätta det tryggt för mig. Får jag bjuda en cigarr till?»

211 »Tackar som bjuder. Efter hans nåd inte tar illa upp, så tar jag mig den dristigheten att säga hvad folket säger, och det var att den stackars unga hennes nåd genom assessorns grymhet kom på sådana tankar, som hon annars aldrig skulle ha kommit på. Och efter den unga informatorn på Syrjänkoski ströfvade ofta|4| omkring för att samla gröngräs och sticka flugor på nålar, så hände sig mer än engång att han kom till Linnais park; men såsnart assessorn fick veta det, vardt han rasande och hotade skjuta honom, om han vidare skulle understå sig att komma Linnais på en half mil nära. Folket säger att den unga karlen var af den sorten, som inte aktar ett skott krut mer än en snöboll ...»konsekvensändrat/normaliserat

212 »Det tror jag min farfar om. Vidare?»

213 »Nå, från den tiden blef assessorn galnare än förr, och det hjelpte ej att hennes nåd en vacker dag gaf honom en rask pojke, som sedan i tiden blef baron och en hög herre och far till vår öfverste. I stället att fröjdas som andra fattiga menniskor åt en sådan Guds gåfva, företog sig assessorn att sjelf flytta hit upp i gröna kammarn, för att inte en minut lemna hennes nåd ur sigte, och hon stackare fick då sitta inspärrad värre än en fånge i den lilla blå kammarn här innanför, och det vardt henne till slut mer än hon kunde stå ut med. En natt vid den här tiden på året satt Strömskan, som då var unga jäntan, med barnet och vaggan i rummet här utanför, då hon får se hennes nåd i densamma hvita nattröjan och med det långa svarta håret komma helt tyst till vaggan och kyssa barnet. Men assessorn, som var lättsöfd, var också genast efter henne och frågade hvad hon hade der att göra. Ingenting, sade hennes nåd, jag ville bara kyssa mitt barn. Gå och lägg dig, sade assessorn, och så slöt han regeln för blå kammarn, så att hennes nåd ej mera slapp ut. Godt och väl, eller hellre illa nog, om morgonen, när han gick in att se hvar hennes nåd dröjde så länge, var sängen orörd och kammaren tom. Assessorn sprang då genast uppför den smala vindeltrappan, som leder från blå kammarn upp till det flata taket, och taket var tomt. Men länge behöfde han ej söka, ty strax nedanför i trädgården, på det ställe der salig baron sedan lät plantera de höga lärkträden, som prefekten kanske har sett, der låg hennes nåd så hvit om de fina kinderna som hennes egen hvita nattröja, och der var intet mera att göra, än att hålla en ståtlig begrafning, der allt gårdsfolket fick sorgkläder till skänks, och kyrkan var upplyst med idel vaxljus, ty hon begrofs om qvällen i den nya familjegrafven med Littowska vapnet ofvanför jernporten, och hon blef den första som ladesoriginal: hades derin. Jag får lof att ta af ljusen; här är så mörkt.»

214 »Hur var assessorn sedan till mods?»

215 »Som spindeln i sitt hål. Han skickade pojken till Stockholm, stängde in sig i gröna kammarn, knogade på styfvern 364 dagar om året och höll på 365:de dagen ett kalas, som kostade mer än en hel sockens kronoskatt. En sådan dag hade han kungen till gäst, men hvad blef det bättre för det? Till slut gifte han sig andra gången med presidenten Gripenstorms enka, men der fick han en styf en, som inte lät kujonera sig, utan bodde för sig sjelf i öfverstens nuvarande rum. Med henne hade han en dotter, fröken Justina, och icke långt derefter gick andra hennes nåd till sin företräderska i den murade grafven. Sedan lefde assessorn ännu fem eller sex år bortåt, och man såg honom ofta spatsera på taket härofvanför, samma tak, der ... Hörde herrn något? Jag tyckte det gick deruppe ...»konsekvensändrat/normaliserat

9. Gröna kammarn.

216 En paus uppstod. Holming öfvertygade sig att det var de gamla ledstängerna som knakade för blåsten och fortfor hviskande:

217 »Assessorn var, som sagdt, ofta på taket, och mest om nätterna. Somliga sade att han då umgicks med deras döda nåder och pinade dem ännu i andra verlden. Andra trodde att han umgicks med fan och lärde sig konsten att göra guld. Men Strömskan, som ännu tjente i huset, påstod att han kikade på stjernorna och beständigt grubblade på att ställa någonting på rätt, som han förr gjort på tok. Sin son tålte han aldrig, men pengar skickade han så mycket den unga herrn någonsin ville. Sin dotter Justina, som då var ett barn, hade han ofta hos sig i gröna kammarn, och om han nu lärt det arma barnet sina svartkonster eller hvad det må varit, men nådig fröken har varit litet underlig all sin tid, så att hon, med alla sina pengar och ett skapligt utseende, när hon var ung, blef som man säger på öfverblefna kartan. Och för att nu ta mig den dristigheten att säga hur det gick med assessorn, så fanns han en morgon död på taket, och kikarn bredvid honom, och i takplankan var liksom ett märke inbrändt och – här såg hofmästaren skygg omkring sig – det var af en hästfot.»

218 Arkitekten var nog oförsigtig att småle. Det var att stöta berättaren på hans ömtåligaste sida. »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han snäsigt, »konsekvensändrat/normaliseratnådig prefekten kan skratta i dag; vi få se om han skrattar i morgon, sedan han sofvit en natt i gröna kammaren. Jag har också sofvit en natt här i rummet, ifall det kan kallas att sofva, när man har sällskap af sådant som lefvande kristna menniskor helst slippa ha något att göra med.»

219 »Men det måste Holming berätta mig. Jag måste ju veta hvad jag har att vänta, för att vara rätt på min vakt.»

220 »Det är sent nu, och prefekten behöfver sofva och jag med, och han får tids nog både se och höra mer än han vill; sådant tror icke ungt folk nuförtiden, om än de döda uppstode i sina svepningar, och hvad är det värdt att jag tar mig den dristigheten? Så mycket kan jag säga, att han gör väl i att låta ljusen brinna, och haf ögonen på skåpet der, ifall han är vaken. Och skulle den lilla grå gubben vinka honom att följa sig, så akta han sig att göra det; han kunde ångra det, och man vet ej hvad som kan hända. Godnatt nu, och sof, om han kan, det är det enda jag kan säga honom.»

221 Mera stod ej heller att fås ur gamle Holming, hvilken, liksom alla gamla tjenare, var mycket mån om sin värdighet och icke så hastigt förlät ett löje vid ett förtroende, som han ansåg af största vigt. Hans unge åhörare lät honom derföre gå och försonade honom redan till hälften genom att följa honom ända till andra våningen, hvarmed gubben, som ganska riktigt lyckats att uppskrämma sig sjelf för den kusliga återfärden, tycktes ganska belåten.

222 Lithovius återvände nu ensam till den farliga kammaren, ej utan ett hemskt intryck af den gamles berättelse, men fast besluten att icke öfverlemna sig åt de föreställningar, dem en uppjagad inbillning så lätt framkallar vid dylika tillfällen. Hans första omsorg var att regla den yttre dörren och dernäst att nogrannt undersöka det rum, som efter hofmästarens utsago icke lofvade honom någon afundsvärd nattro.

223 Rummet var temligen stort, beklädt med gröna förfallna tapeter, hvaraf det hade sitt namn, och försedt med en gammaldags öppen spis samt två fönster om fyra rutor hvardera, genom hvilka man hade en vidsträckt utsigt öfver den af månskenet upplysta löflösa parken och längre bort den islagda sjön. Midtemot fönsterna stod sängen med sparlakan af tung grön damast och dess närmaste omgifning visade ej något misstänkeligt. Väggen midtemot dörren upptogs till hälften af ett stort och tungt omåladt ekskåp med vackra trädsniderier, en af dessa reliker, som man ännu stundom finner hos äldre familjer och som så karakteristiskt representera en förgången tids smak. Dess dörrar voro stadigt tillästa, dess bakre vägg stod tätt intill kammarväggen, och öfverst på skåpets tak stod en kruka af ler. För resten funnos i rummet endast ett mindre skrifbord, äfven af ek, en stoppad skinnstol, hvars nötta beklädnad antydde ett långvarigt bruk, och fyra eller fem mindre, men högkarmade stolar. Väggarna deremot voro behängda med en mängd olika saker och liknade en arsenal af fornlemningar. Närmast till skåpet hängde en ofantelig huggvärja i dess till hälften sönderfallna slida; dernäst två långa ryttarpistoler och två af dessa tunga och obeqväma skjutgevär som kallades muskedundrar; vidare ett par mycket rostade, men fint arbetade sablar, troligen gammalt krigsbyte från Polen; dernäst fyra peruker, öfverhöljda af damm; sedan ej mindre än tretton käppar af de mest olika fasoner och fem eller sex ridspön; fyra jagthorn; tre eller fyra elghorn; fyra trekantiga hattar; två långa dolkar (»dartar») och två korta; slutligen fem eller sex knifvar af olika dimensioner i slidor beslagna med messing.

224 Sedan gröna kammarns nuvarande invånare hastigare än vi kunna berätta det uppgjort detta inventarium, som på ett så eget sätt hopblandade fredliga och krigiska attributer, stadnade han vid en liten dörr, som han härtills icke bemärkt, emedan den närmast sängen till hälften skymdes af sparlakanen. Den befanns stängd med en stark regel, men öppnades utan svårighet, emedan nyckeln satt i på insidan. När de rostiga gångjernen kringvredos på sina hakar, uppgåfvo de ett långt klagande läte. En kall unken luft mötte den inträdande. Dörren ledde till ett aflångt mindre rum med blå väggar, påtagligen länge obebodt och uppfylldt med mattor och andra undanstökade husgerådssaker. Ett enda litet fönster med två rutor och temligen högt upp var bestämdt att gifva detta dystra fängelse en knapp upplysning. Det var således här, tänkte Lithovius, som gröna kammarns fordne tyrann instängde sin unga maka. Hvilken hjertlös grymhet!

225 I ena ändan af detta rum sågos förfallna lemningar af en numera instörtad trappa. I dess ställe hade man, troligen sednare, satt en stege. Dess steg voro murkna, men Lithovius riskerade att uppklifva på dem. Han kom till en lucka i taket, den gaf med någon svårighet vika, och när han uppsteg genom den, befann han sig på det förut nämnda flata taket af byggnaden. En herrlig, fast melankolisk tafla utbredde sig för hans blickar. Öfver honom den stjernklara novemberhimlen, rundtomkring honom de halfdunkla konturerna af ett vidsträckt landskap, svagt belyst af halfmånens sken, som återkastades af den nyfallna snön. Sorgliga känslor uppfyllde den unge betraktarens själ. Här hade hon fordom ensam suttit med sina sorger, den olyckliga unga makan; hon hade nalkats detta jerngaller med djupet nedanför; gallret var ännu der, ehuru så lossnadt i bindningen numera, att det icke mera erbjöd någon säkerhet. Och öfver detta galler hade hon slutligen i förtviflans mörka ögonblick störtat sig utföre, för att sluta sitt lif bland trädgårdensoriginal: trädgärdens blommor.

226 Dessa tankar upptogo så den unge mannens sinne, att han alldeles glömde att söka det märkvärdiga spåret af hästfoten, äfven om det nu i halfdunklet kunnat upptäckas på takplankorna. Till slut blef nattluften honom för kylig, och han återvände till kammaren.

227 Vid återkomsten anmärkte han genast en af dessa obetydligheter, vid hvilka man annars ej fäster någon uppmärksamhet. När han ingick i blå kammaren, hade han lemnat dörren öppen och ställt ena ljuset på golfvet i gröna kammaren, kanske nog nära sparlakanen, ifall ett luftdrag fläktat i dem och fört dem mot ljuslågen. Utomdess måste rummet ha blifvit utkyldt ifrån den kalla kammaren. Nu var dörren lätt tillsluten och det hade väl kunnat ske af luftdraget. Men båda ljusen stodo på bordet. Brasan, hvilken han lemnat utan eftersyn, flammade åter lifligt upp kring ett par nyss ditlagda vedträd.

228 Lithovius undersökte yttre dörren, i tanke att Holming möjligen återvändt och gjort honom denna tjenst. Dörren var läst, såsom han tillslutit den, och nyckeln på insidan i låset. Derigenom kunde således ingen ha inkommit i rummet.

229 Vår hjelte var så litet vidskeplig, som någon ung man på hans tid, men han kunde ej neka att detta föreföll honom besynnerligt. Han undersökte rummet ännu engång och med yttersta noggrannhet. Ingen den minsta rubbning i möblerna kunde upptäckas. Allt var som förr. Nå, tänkte han, småleende öfver sin undersökning, äfventyret börjar förr än jag väntat. Hvem denna tomte än må vara, fientligt sinnad tyckes han icke visa sig, efter han tagit sig före att oombedd sörja för min beqvämlighet.

10. Spökeri.

230 Får man tro alla berättelser om resande, som inqvarterats i spökrum på gamla slott, så underlåta slike herrar aldrig den försigtigheten att låta ljusen brinna och »lägga pistolerna bredvid sig på nattduksbordet».konsekvensändrat/normaliserat Arkitekten Lithovius hade tyvärr inga pistoler; han hade gjort den erfarenheten att sådana äro temligen öfverflödiga på resor i Finland.

231 För att i någon mån likna sagornas spökriddare beslöt han likväl att låta det ena af ljusen brinna; han hade nemligen ej flera än två, och höstnatten var lång. Till ytterligare säkerhet utvalde han bland de tretton käpparna, som hängde på väggen, ett bastant spanskt rö med silfverknopp och doppsko af messing, ställde det vid sin hufvudgärd och gick så till hvila, efter att blott ha afkastat rocken.

232 Allt var tyst.

233 Men så trött vår hjelte nyss hade kännt sig efter vandringen på isen, så envist flydde nu den välgörande sömnen hans ögonlock. Tusende bilder gycklade för hans fantasi och läto icke med några medel förjaga sig. Han tänkte på sin gamla mor och på sitt älskade barndomshem; han återkallade i minnet alla planritningar till nya kyrkan i Helsingfors, på hvilka han arbetat under intendenten Engels inseende; han framkallade bilden af en skön mörklockig flicka och påminde sig dessa varma ögon, för hvilka snön kring hans hjerta engång smultit, och det var ej mer än ett halft år sedan dess, och han hade återsett henne helt nyss. Men förgäfves manade han alla dessa gestalter till bistånd; förgäfves bemödade han sig att åter uppgöra en ny och storartad plan till Linnais’ försköning; gröna kammarns historia, Jakob von Littows olyckliga maka sväfvade ständigt för honom. Det var så mycket dunkelt ännu i hofmästarns berättelse; det var något deri som den gamle tycktes med flit förtiga eller blott till hälften utsäga. Hvad var rätta orsaken till fru von Littows våldsama död? Hvilken andel hade hans farfar i detta tragiska öde? Var assessor von Littows svartsjuka utan all grund? Eller hade han något, hade han kanske en dödlig förolämpning att hämnas? I sådant fall måste ju det hat med hvilket han förföljde Lithovierna, vara ganska förklarligt, och det vore då ej otroligt, att detta hat blifvit en tradition hos familjen Littow. Derföre således den oangenäma öfverraskning, som så tydligt lästes i öfverstens drag, när han erfor dens namn, som räddat hans dotter! Littow – Lithovius, besynnerliga likhet i tvenne namn, som veterligen aldrig stått till hvarandra i någon personlig skyldskap och som – hvilken aning! – kanhända voro för alltid förenade och för alltid åtskilda genom ett ännu oförsonadt brott!

234 Denna tanke beröfvade gröna kammarns invånare sömnen. Den kom så lifligt, så oemotståndligt för honom, att han ett ögonblick såg helt tydligt framför sig densamma unga bleka gestalten i den hvita nattröjan med det utslagna svarta håret, hvilken hofmästaren beskrifvit. Men nej, det var en synvilla, det var endast den hvita kudden, som han lagt på en stol, emedan man bäddat hufvudgärden för hög. Förtretad öfver sin ostyriga fantasi, drog den unge mannen sparlakanen för, så att de skymde för honom all vidare utsigt i rummet, och beslöt att sofva.

235 Så låg han en stund med tillslutna ögon, orörlig, men sömnlös. Desto känsligare var hans hörsel för minsta ljud, såsom merändels händer, att der ett sinne stänges, der vakar det andra med ökad retlighet. Mot sin vilja lyssnade han, likasom hade han väntat något ovanligt. Han hade kunnat höra vargens tassande ute i drifvorna nedanför fönstren.

236 Då tyckte han sig höra ett lätt buller, likasom hade någon gått genom rummet i strumpfötterna. Han uppslog ögonen; sänggardinerna rördes likasom af ett lätt luftdrag, och det förekom honom som om det matta ljusskenet genom gardinen skymdes af ett skuggande föremål. Skuggan försvann; Lithovius väntade, skarpt lyssnande, för att öfvertyga sig att ej hans inbillning åter bedragit honom. En stund förflöt utan minsta ljud.

237 Då reste sig den unge mannen otåligt upp, kastade gardinerna tillbaka och lemnade sängen. Intet spår till någon dödlig varelse var att upptäcka, men åter flammade ett par nya vedträn i brasan, och båda ljusen brunno på bordet. Detta kunde ej mera vara en synvilla. Någon hade varit inne i rummet, medan gardinerna voro nedfällda.

238 »Nå vid Jung-Stilling, som är alla spökens skyddspatron, jag måste hafva reda på denna okända vän, som blandar sig i mina husliga angelägenheter!»konsekvensändrat/normaliserat utropade arkitekten, mera förvånad än häpen. »konsekvensändrat/normaliseratHvarföre skulle jag också instänga mig bakom dessa fördömda gardiner? Jag vill tillbringa resten af natten på denna stol och begagna den brasa som tomten här synes så angelägen att underhålla.»

239 Han satte sig alltså framför brasan och såg sig om efter något att röra i elden. Då han ej fann någon eldgaffel, nedtog han en af de gamla polska sablarna utan slida och begagnade den till detta profana bruk. »Är du godt stål, så tål du väl vid en smula eld, sade han; och är du det ej, hvad tjenar det då att spara dig?»

240 Klingan, så rostig hon var, syntes verkligen utmärkt; smidig som en fjäder, inlagd med guld och ytterst fint arbetad. Det tycktes Lithovius nästan vara synd att vanhelga henne till ett så föga värdigt bruk. En underlig känsla betog hans själ. Det förekom honom, som bodde djupt innerst bakom alla hans minnen och känslor ett dunkelt begär att engång draga denna klinga i striden, – att stolt framilande på en frustande springare, hugga med denna sabel in på en fientelig här ... Han fann ett nöje uti att böja klingan i en båge mot golfvet, att pröfva hennes egg, att försöka med henne ett hugg i luften. Och huru väl hennes fäste passade i hans hand! Så hade aldrig cirkelmåttet, aldrig linealen passat deri. Han måste le åt sig sjelf. »Så pojkaktig jag är!»konsekvensändrat/normaliserat tänkte han. »konsekvensändrat/normaliseratEn fattig prestson, som jag, hvilken aldrig dragit en värja på mera allvar, än floretten i original: i fäktsalen, hvarifrån kom nu med ens min krigiska lusta? Det är lycka att jag ej såg denna sabel för tio år sedan; jag hade då troligen burit epåletter i denna stund, och Gud vet om jag vunnit på bytet. Hvilken tjusning är då förborgad i detta gamla stål eller inom mig sjelf?»

241 Eldskenet föll nu starkt uppå klingan, och han varseblef der en inskrift. På ena sidan: Carolus. Ne cede usquam.språk: latin På andra sidan: Sigismund Littow 1700.

242 »Jag har hört»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor arkitektenoriginal: arkitektekten i sina tankar, »konsekvensändrat/normaliseratatt en Sigismund Littow stupade i slaget vid Clissow 1702. Han har således varit kavallerist, och det har varit hans sabel. Ne cede usquamspråk: latin – vik aldrig! Kort och begripligt; ett äkta karolinskt valspråk! Nej, denna klinga är för god att röra i elden med. Jag vill hänga henne åter på hennes rättmätiga plats.»

243 Han gjorde så. Men nu befunnos icke blott den andra sabeln, utan äfven den ofantliga huggvärjan nedtagna från deras urgamla plats och ställda på golfvet mot väggen. Det var knappt troligt att de kunnat falla af sig sjelfva, och Lithovius hade ej hört det minsta buller. »Jaså»konsekvensändrat/normaliserat, sade han muntert, »konsekvensändrat/normaliserathär har jag åter min tomtegubbe. Han vill mig riktigt ’konsekvensändrat/normaliseratdas Grusen lehrenspråk: tyska’.konsekvensändrat/normaliserat Tålamod, gubbe, du skall väl slutligen visa ditt fagra ansigte. En förskräckelig pamp, just lagom vidpass att ränna igenom tre karlar på engång! Han låter ej mera draga sig, han har rostat fast vid den murkna slidan. Låt se – I A G – resten oläslig. I A G? Förträffliga valspråk för den menskliga sjelfviskheten! Huru mycket menniskoblod har du druckit, ohyggliga stål? Och likväl – ja, också du passar uti min hand, som vore du gjuten för den. Bort med dig! Hvilken demon frestar mig hvar gång jag rör dessa gamla rostiga jern, likasom hade min hand varit född för dem och ett dunkelt öde fäst mig vid dem? Hängen nu fredligt på er knagg, och intet vidare ofog, det förbehåller jag mig! ...konsekvensändrat/normaliserat Men hvarmed skall jag nu fördrifva tiden? Min rock för en bok, om det också vore Carsus och Moderus eller sagan om Lunkentus och sjumilstöflarna!»

244 Denna önskan blef ouppfylld. Lithovius framtog, i brist på bättre, sitt res-étui och roade sig att göra ett utkast till den facade, hvarmed han ville pryda det nya Linnais. Vidpass en timma förgick under detta arbete, utan att något anmärkningsvärdt föreföll, och ljusen nedbrunno.

245 Denna tystnad och nattens enslighet blefvo slutligen enformiga. Naturen uttog sin rätt; blystiftet sjönk ur vår hjeltes hand, hans hufvud lutades mot bordet; han sof.

246 Men hans sömn var uppfylld af oroliga drömmar. Än red han med den polska sabeln i stridstumultet; än rännde han huggvärjan genom tyrannen assessor Jakob von Littow; än såg han densamma gestalten i hvita tröjan och med det svarta håret, och hon bar den lefvande Anna Littows drag; än sjönk under honom Linnais i jorden; än sprängdes han i luften med en krutkällare; än stupade han i slaget vid Clissow; än brast isen under honom och Ringa på sjön; än lutade han sig mot det lossnade gallret på taket och störtade med det ned i djupet; än såg han sin farfar, höljd i en vid regnkappa, smyga mellan träden i Linnais park; än återvände ånyo densamma hvita gestalten, slog sina armar omkring hans hals och tryckte honom hårdt till sitt kalla liflösa hjerta ... Slutligen kände han tydligt hennes sakta, men isande andedrägt emot sin kind ...

247 Denna föreställning blef till slut så liflig, att han vaknade. Ena ljuset hade fullkomligt nedbrunnit, det andra flämtade matt i pipen. Men vid detta bleka flämtande sken, som hvarje sekund omvexlade med en djup skugga, såg han en syn, som kunnat isa blodet i hvarje annans hjerta än hans. Tätt bredvid honom satt vid bordet en gestalt, af hvilken han endast kunde urskilja ett blekt, förfallet ansigte med ett par små genomträngande skarpa ögon, som stadigt betraktade honom. Gestalten satt honom så nära, att dess kalla fuktiga andedrägt verkligen vidrörde hans brännande kinder.

248 Carl Lithovius var, som vi redan sett, ingen lättskrämd man, men denna syn var efter alla hans drömmar så sällsam, att han några ögonblick förblef orörlig, för att öfvertyga sig, om ej äfven gestalten hörde till dessa drömbilder, som nyss gycklat för hans utsväfvande inbillning. Men han kunde ej längre betvifla dess verklighet. Gestalten, hvem det än månde vara, satt der lika orörlig som han, och fortfor att betrakta honom med dessa stela, men hvassa ögonkast, hvilka genomborrade honom som nålar.

249 Slutligen reste han sig, fast besluten att ställa en fråga till denna objudnaoriginal: obudna gäst, men frågan dog på hans läppar. Gestalten reste sig på samma gång som han, och i detsamma föll den slocknande veken in i pipen, och han stadnade i det djupaste mörker, genom hvilket en svag dager af månskenet bröt in genom fönsterna.

250 Fosforstickor voro på den tiden ännu okända; man begagnade allmänt flinta och fnöske. Medan Lithovius letade efter dessa förnödenheter, som funnos i hans res-|4|étui, såg han till sin ytterligare förvåning en flamma tända sig i ett hörn af rummet och antända ett nytt ljus, som befanns uppå bordet. Vid det ovissa skenet af lågen såg han samma gestalt, som nyss betraktat honom, eller rättare en hand, som tände ljuset, och ögonblicket derefter var rummet fullkomligen upplyst. Men med detsamma var också gestalten försvunnen. Intet spår af någon lefvande varelse utom han var att märka i rummet.

11. Bekännelsen inför Vår Herre.

251 Det gick arkitekten Carl Lithovius liksom mången annan med vårt kallblodiga nordiska lynne: först när faran var öfverstånden, infann sig skrämseln. Först när ljuset brann på bordet och allt syntes oförändradt omkring honom i kammaren, tyckte han sig riktigt vaken och kände huru blodet ett ögonblick vek från hans kinder. Men det var också blott en af dessa ofrivilliga känslor, som allt vårt förnuft ej kan undertrycka, och nästa ögonblick bemannade han sig ånyo. »Vore denna varelse utan kropp, skulle jag ej ha sett dess skugga på sänggardinen, ej hört dess steg öfver golfvet och ej kännt dess andedrägt mot min kind»konsekvensändrat/normaliserat, sade han lugnande till sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratLåt oss se åt; – genom yttre dörren kan denna varelse ej ha inkommit; ty den är fast tillreglad. Blå kammarn har ingen annan utgång än till taket; alltså måste här finnas en tredje ingång; men hvar?»

252 Och han anställde för tredje gången en noggrann undersökning i hela rummet, men utan att upptäcka mer än en misstänkelig omständighet.

253 Ena dörren till det stora ekskåpet, hvilket varit så stadigt stängdt vid hans första inträde, var nu halföppen. Strax rann honom hofmästarens varning i minnet: »haf ögonen på det gamla skåpet!» Dessa ord måste ha haft en anledning. Här låg kanhända nyckeln till gåtan.

254 Lithovius öppnade den tunga massiva ekdörren och fann skåpet från golf till tak inredt med lådor och afdelningar. Största delen af dem voro uppfyllda med diverse samlingar af olika slag: mineralier, snäckor, ägg, sigiller och gamla kopparmynt. I några få lådor funnos bundtar af gamla papper: rättegångshandlingar,original: rättegåndshandlingar, faste- och köpebref, qvittanser, kontrakter; vidare några bref, till större delen med ordres på leveranser för armén i Fredrikshamn, Borgå och Helsingfors under 1741 års krig; slutligen proklamationer, afskrifter af tal och verser samt några tryckta visor, hvaribland den ryktbara sagan om Grålle. Det var påtagligen en del af Linnais gårds gamla arkiv, och Lithovius tvekade om det tillkom honom som främling att intränga på detta familjeområde. Men hans nyfikenhet syntes honom så väl berättigad af de sällsama omständigheter som föranledt undersökningen, att alla betänkligheter måste vika, och han fortsatte forskningen.

255 Öfversta lådan till venster fäste hans uppmärksamhet, emedan hon var till en liten del utdragen, då deremot alla de öfriga voro tillskjutna. Han utdrog henne hel och hållen; hon innehöll endast papper af samma slag som de föregående. Men det förekom honom, som vore hon något kortare än de öfriga. Han steg derföre på en stol, lyste med ljuset inåt tomrummet och upptäckte innerst en liten frånskjuten klaff. Han vidrörde klaffen, den gick tillbaka i sin fogning och tycktes då utgöra en oskiljaktig del af den fasta skåpväggen. Han utdrog den åter, instack handen bakom den och fann en förträffligt dold lönnlåda. I denna låda befanns endast en liten gul pappersbundt, omlindad med grof urblekt tråd; ingenting mer.

256 Lithovius tvekade ännu, om han borde tillegna sig en familjehemlighet, okänd måhända äfven för gårdens nuvarande ägare; men fast besluten att icke göra något oädelt bruk deraf, upplöste han tråden och läste följande märkvärdiga historia, hvilken ömsom färgade hans kind med hög rodnad, ömsom med dödlig blekhet:

257 konsekvensändrat/normaliseratBekännelse inför Vår Herre.

258 Jag Jakob, som kallar mig von Littow och bär detta namn af hela verlden obestridt, bekänner härmedelst frivilligt, för mitt samvetes skull och emedan jag känner min sista stund nalkas, att jag med svek och orätt tillegnat mig detta namn, som mig icke tillkommer och hvilket jag med den lede frestarens makt och tillskyndelse frånröfvat den rätte ägaren af samma urgamla namn med alla dess titlar och värdigheter. Dock emedan jag, för mensklig svaghets skull, icke kan det fördraga, att mitt svek skall under min lefnadstid uppenbart varda, nedlägger jag denna bekännelse i den fördolda lådan af mitt ägande stora ekskåp, som för närvarande befinnes i gröna kammaren af Linnais gård; låtande härmed på Guds skickelse bero, om denna bekännelse någon tid skall i dagen komma och varda dem, som kalla sig mina efterkommande, till skada och nesa, men de rättmätige innehafvarne af namnet Littow till ära och upphöjelse.konsekvensändrat/normaliserat

259 konsekvensändrat/normaliseratJag bekänner alltså härmedelst, så sannt jag hoppas förlåtelse för mina många och stora synder, att jag är född den 14 februari är 1699 i Nöteborgs fäste i Ingermanland, der min fader var fältpredikant och hette Jakob Lithovius, hvilken slägt af ålder varit ansedd stå uti skyldskap med Littowska slägten. När moskoviten med stor härsmakt bröt in i landet och belade detta fäste, hvilket skedde på höstsommaren år 1702, blef jag med min moder skickad undan till Riga och var der intill dess ock denna fästning år 1710 belades af fienden, då jag flydde med min moder till Stettin. Under tiden var min fader blefven död i fångenskapen. Och hände sig strax vi kommo till Riga, att min moder fick under sin vård den unge Jakob Littow, hvars fader stupat vid Clissow och hvars moder var död i Polen; och vid den tiden voro unge Littow och jag allenast på fjerde året gamla, och sex veckor var han äldre än jag. För de stora krigsoroligheterna den tiden kom ingen af hans fränder på många år att honom efterfråga, hvarföre ock min mor honom i lång tid i egen fattigdom underhöll, och då han kommit så ung till oss, visste han intet af sin slägt, utan trodde min moder vara hans egen moder. Det, med likheten i namn och ålder, ingaf henne den syndiga tanken att oss båda förvexla, i mening att bereda mig, hennes egen son, i framtiden stor ära. Så att alltsom vi vexte till bland främmande menniskor, begynte hon gifva mig ut för den rätte Littow och den andre för hennes son med|4| namnet Lithovius; ej heller visste vi gossar sjelfva annat än att så rätteligen var. Detta byte gick än mera för fullt i Stettin, der vi båda gingo i skola, han som Lithovius, jag som Littow. När jag var 22 år gammal, dog min mor i Stettin, men när hon låg på sitt yttersta, kallade hon mig till sig och sade: så och så är det, du är min son, fastän du bär den andres namn. Utan mig skulle han förgåtts i nöd och elände; jag har räddat hans lif, och till lön har jag behållit hans namn för min egen son. Gud förlåte mig att jag så har gjort, men jag har gjort det för din skull. Gör sedan dermed hvad du har samvete till.konsekvensändrat/normaliserat

260 konsekvensändrat/normaliseratDetta var en svår frestelse för en ung man om 22 år, den der vant sig att som förnäm herre göra sin kur hos den pommerska adeln och var som sådan med erfurcht ansedd. Hade min fosterbroder varit tillstädes, torde hända att jag hans rättmätiga arf, som ock intet annat var än namnet, gifvit honom igen; men nu var han redan bortskickad till Finland, och jag såg honom sedan aldrig. Mig blef också den pommerska stranden till slut för trång, ty jag fruktade nachspelet, om någon på denna sidan hafvet skulle sett mig i Riga, då jag ännu ingen adelig junker var eller hette. Jag reste alltså till Sverige och Finland, sedan jag begrafvat min moder, och vardt många vidriga ödens lekboll, så att jag ock en tid måste uppehålla mitt lif med skräddande, men till slut en herre till Linnais gård och konglig majestäts ynnest; och alltsedan i Stettin höll jag namnet von Littow, för att yttermera göra en mur mellan mig och Lithovierna.konsekvensändrat/normaliserat

261 konsekvensändrat/normaliseratMina mångfaldiga senare öden vill jag intet här förmäla, allenast att jag vid 50 års ålder tog till min äkta maka Anna Ahlekors, som blef min ofärd och Herrens gissel för mina synder, i thy att hon vardt mig otrogen för Carl Jakob Lithovii skuld, hvilken var äldste son till min förre fosterbroder. Och nämner jag detta allenast för att han som kallas min son, eller hans efterkommande (derest det skulle behaga Gud att låta detta papperet komma i deras händer), må tillbedja den förunderliga skickelse, som låtit sonen ovetande hämnas den missgerning jag mot hans fader begått och sålunda ett stort brott försonas genom ett ännu större. Och må alltså du som läser detta, om du är en Littow, ditt namn både med största rätt och med största orätt bära. Det hafver kostat en hel slägt dess arfvedel, men Anna Ahlekors ära och lif och mig väl tusende hjerteqval, så att på denna tiden intet namn är så hårdt förbrutet och så dyrt återköpt, som detta Littowska namnet. Dock hafver jag läst i stjernorna, som efter Guds vilja förutsäga kommande ting, att af detta onda fröet ännu skall uppvexa en ädel stam, allenast de båda skingrade och fientliga grenarna af Littowska namnet, den med ära borna och den med synd befläckade, i en ärbar förening sammanknytas. Fördenskull nedlägger jag denna bekännelse inför Guds ögon till ett vittne för efterverlden, bekräftandes allt detta med min lifliga ed på själ och samvete såsom sannfärdigt, hvilket ock härhos bifogade två dopattester till fullo intyga. Men på det ingen må tro att jag i någon sinnesförvirring bekännt och nedskrifvit hvad allenast af något slags inbillning och samvetets pina mig vore ingifvet, hafver jag det bevittna låtit af kyrkoherden i denna församling, efter det han på sitt embetes ed på sig tagit att icke för någon lefvande uppenbara hvad här ofvan skrifvet står. Gud vare mig nådig och styre allt till det bästa. Linnais den 14 november 1767.

262 Jakob von Littow.konsekvensändrat/normaliserat
(Sigill.)

263 konsekvensändrat/normaliseratAtt ofvanstående är af herr assessoren Jakob von Littow af fri vilja och med fullkomlig sinnesredighet uppsatt samt inför mig erkändt såsom rätt och sanningsenligt, intygas:

264 Linnais som ofvan.

265 Ulrik Gabr. Serlachius.
Kyrkoherde i N. N. församling.konsekvensändrat/normaliserat

12. Den enträgnaste friaren.

266 Den morgonsömniga novembersolen hade ännu icke rosenfärgat trädens toppar i Linnais park, när redan den gamle hofmästaren Holming, åtföljd af en piga med kaffebrickan, tassade uppför trappan till gröna kammarn för att hämta den unge gästens kläder till borstning och stöflar till blankning. Det var något ovanligt, att hofmästaren, som gerna tog sin värdighet i akt, nu i egen person nedlät sig till denna underordnade tjenstgöring; men den hederlige mannen hade den natten drömt idel spökhistorier och kände sig vid uppvaknandet besvärad af en utomordentlig nyfikenhet att få veta hvad som månde ha tilldragit sig i det farliga rummet, sedan han var der sist. För hvarje trappsteg han uppklef, syntes det honom allt sannolikare att »prefekten» torde fått dela major Winterloos besynnerliga öde att flyttas i sömnen till dammen i parken (hvilket denna årstid icke varit något synnerligt prof på Linnais gästfrihet), »i fall icke den stackars unga karlen vid detta laget ligger hufvudlös i sin säng»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket för gårdens anseende varit ännu bedröfligare. »I sådant fall»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han visligen, »konsekvensändrat/normaliseratär det väl onödigt att besvära sig med kaffet och stöflarna, men något bör man göra för sina medmenniskor. Drumlar hon der med brickan, menniska!»

267 Emellertid hade hofmästaren knappt inkommit i yttre rummet, innan Lithovius, som hörde stegen, öppnade den tillästa dörren och mötte de ankommande fullklädd och lifslefvande. Han hade tvättat sig med kallt vatten för att dölja spåren af en sömnlöst genomvakad natt, men hans ovanliga blekhet undföll icke den skarpsynte trotjenaren. »Gud bevare så nådig prefekten ser afsigkommen ut»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade hofmästaren, förtroligt blinkande. »Du kan hämta hit mera ved, Lovisa; – jo jo, veden är slut, här har behöfts mer än en brasa i natt. Får jag vara så dristig och fråga hur det står till?»

268 »Excellent. Jag har sofvit som en gök i ett ugglebo. Tillstå, min kära Holming, att både ni och major Winterloo hade en försvarlig sticka, när ni sågo syner i gröna kammarn.»

269 »Hm – man skall inte inbilla mig att det är så alldeles på rätt. Hvarifrån fick nådig prefekten tredje ljuset? Här funnos ju bara två.»

270 »Det tredje fann jag gömdt under bordet.»

271 »Så så. Gömdt? Månntro det? Och den gamla pampen der, med hvilken nådig barons stamfar, kejsar Jagiel, slagits under Jerusalems förstöring, – han har vändt sig bakfram, ser jag.»

272 »Det roade mig att se på honom. – Jagiel, säger ni? Jag förstår ...»konsekvensändrat/normaliserat

273 »Sängen så godt som orörd! Hm – gamla räfvar luras inte så lätt. Det blir nu ljusa dagen; nog kan prefekten så gerna tillstå för mig att han grasserat med fan. Det kan hända den bästa, det har ju händt mig.»

274 »Hör på, Holming, när ni låg här i gröna kammaren, såg ni verkligen fan?»

275 »Det var en fråga! Så sannt jag här står. Om han var karl eller qvinna, det skall jag inte så noga säga. Men härifrån skåpet kom han.»

276 »Är ni säker på det?»

277 »Tvärsäker. Jag har varit trettio år här i huset och aldrig öppnat det skåpet med min hand. Men derifrån kom han.»

278 »Öppna det nu, så får ni se hvad der är.»

279 »Jag skulle öppna skåpet i gröna kammarn! Tackar ödmjukast; nådig baron sjelf har aldrig öppnat det. Det finns bara en som det gjort i min tid, och han måtte väl vara snäll smed, efter han har en så het ässja.»

280 »Är ni säker på att baron Littow aldrig har öppnat detta skåp?»

281 »Jag måtte väl det, efter här aldrig har funnits någon nyckel dertill, så långt jag kan minnas. Nådig baron hade engång en smed här, för att uppdyrka låset. När karlen slitit ut alla dyrkar han hade, ville han damma till dörren med yxen, men nådig baron förbjöd det och sade: det må då vara, jag gör intet med det, efter det är för ovigt att flytta.»

282 »Men jag säger Holming att nu är det öppet»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Lithovius, som inom sig blef allt mera öfvertygad att skåpet stod i någon förbindelse med spökerierna uti gröna kammaren. För att bevisa sina ord, fattade han i skåpdörren, som han före hofmästarens ankomst helt lätt tillskjutit, men se, dörren var åter jernfast tillsluten och motstod alla de försök han med hela sin styrka gjorde att öppna den.

283 Hofmästaren log triumferande. »Tillstå ändå, att hin är slugare än vi båda tillsammans»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratNå nå, jag säger ingenting; vill nådig prefekten hålla den saken tyst, så gerna för mig. Men nog har han sett det som grasserar här, och det var väl att han slapp för så godt köp. Och efter jag ser att stöflarna ej behöfva borstas (här har visst varit något svart borstfä i natt), så understår jag mig säga att nådig baron är längesedan uppe, om prefekten vill tala med honom. Den främmande grefven är som bäst hos baron.»

284 »Bra, bra, jag kommer väl ned» – och Lithovius begynte åter gå, som han gått flera timmar, med än snabba, än långsama steg öfver golfvet, öfverläggande inom sig hvad bruk han borde göra af den farliga familjehemlighet, hvaraf han nyss på ett så hemlighetsfullt sätt blifvit en ägare.

285 Undertiden hade den kurländske grefven, som skulle resa på morgonen, redan tidigt fått inträde i öfversten baron Littows sängkammare, och mellan dem hade ett samtal uppstått, hvars början läsaren lätt kan ana af fortsättningen.

286 »Vårt nordiska lynne, herr grefve, är icke nog lifligt att efter blott få timmars bekantskap decidera sig för ett val, som afgör vår hela lefnads lycka. Jag ber er vara öfvertygad, att min dotter, liksom jag, uppskattar äran af ert anbud, men för närvarande ...»konsekvensändrat/normaliserat

287 »Tillåt mig säga herr baron, fröken Anna är för ung för att sjelf kunna fatta ett beslut, och hon skall utan tvifvel öfverlemna åt er faderliga vishet att bereda hennes framtid.»

288 »Jag behöfver ej upprepa min önskan, herr grefve. Men min dotter är vid de år, då en flickas hjerta är sjelfständigt nog, äfven i sina nycker, för att ej låta ens en far befalla öfver dess känslor.»

289 »Ej ens för hennes egen lycka?»

290 »Det ges ingen sann lycka utan kärlek. Och min dotters ovanliga karaktersfasthet låter mig föga hoppas i detta afseende.»

291 »Herr baron, låt oss lemna romangrillerna och tala om verkligheter. Ett ord, fröken Anna lyder, och min omsorg blir att eröfra hennes hjerta, sedan ni skänkt mig hennes hand.»

292 »Jag har redan haft äran uttala mina principer, och jag finner intet skäl att ändra dem.»

293 »Törhända, när herr baron lär känna mig bättre.»

294 »Förlåt mig, – jag tviflar derpå.»

295 »Men jag är fullkomligt säker derpå. Tillåt mig berätta herr baron en ganska gammal historia. En af herr barons förfäder, Sigismund Littow, ryttmästare vid en finsk sqvadron,original: sqvardron, upptog år 1701 den 30 December ett lån af 4 000konsekvensändrat/normaliserat dukater hos bankirhuset Samuel Geldern & Komp. uti Dantzig. Denna summa ...»konsekvensändrat/normaliserat

296 Öfverste Littow rodnade. »Denna summa»konsekvensändrat/normaliserat, afbröt han, »konsekvensändrat/normaliseratupptogs visserligen af ryttmästaren Littow, men icke för egen, utan för svenska kronans räkning, till uppsättande af en ny sqvadron kavalleri under det pågående kriget.»

297 »Tillåt mig erinra att skuldsedeln behörigen utställdes i Sigismund Littows namn, med hans underskrift och sigill och att densamma, ehuru den efter ryttmästarens död året derpå protesterades af hans rättsinnehafvare, likväl formeligen bevakades både då och sedermera tid efter annan af huset Samuel Gelderns rättsinnehafvare. Denna skuldsedel, herr baron, är icke betald och skall utan allt tvifvel utdömas, ifall processen ånyo göres anhängig. Dess belopp utgör för närvarande, med 136 års räntor och otaliga rättegångskostnader, omkring en million rubel bankoassignationer eller något deröfver, om jag mins rätt.»

298 »Det har, som jag tog mig friheten anmärka, blifvit tillräckligt utredt, att husets Gelderns arfvingar i denna fråga äga att vända sig till svenska kronan; och för öfrigt kan jag ej inse något samband mellan huset Gelderns anspråk och det ämne, hvarom vi nyss samtalat.»

299 Grefven steg upp och såg på sitt ur.original: ur »Eh bienspråk: franska»konsekvensändrat/normaliserat, sade han vårdslöst, »konsekvensändrat/normaliserattiden förgår, och jag önskar ännu denna förmiddag bese ett par egendomar några mil härifrån. Hvilket samband mellan två så olika ämnen? Naturligtvis intet. Jag ville blott en passantspråk: franska låta herr baron veta, att det för närvarande är jag, som innehar vidpass hälften af huset Gelderns anspråk och äger fullmakt af de öfriga arfvingarne att utsöka hela beloppet. Aurevoir.språk: franska Tillåter herr baron, att jag vid återresan i morgon tar mig friheten göra ett kort besök?»

300 Öfverste Littow mätte den djerfve främlingen med en blick af vrede och stolt förakt. »Jag trodde mig ha att göra med en man af heder»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »konsekvensändrat/normaliseratjag har bedragit mig. Här, min herre, är dörrn. Innan ni en annan gång gör er det fåfänga besväret att öppna denna dörr för att köpslaga om en fröken Littows hand, råder jag att ni ser er väl före, ty på anbud af denna beskaffenhet öfverlemnar jag åt mina betjenters ridspön att svara ....»konsekvensändrat/normaliserat

301 »Köpslaga? Fi doncspråk: franska, min bästa baron; anser ni mig nog blind att betala en hel million för en liten landtfröken af det slag, som jag gratis kan plocka på hvarje qvist? Men aktningen för er person, fruktan att totalt ruinera er – och en passande morgongåfva ... Ni ska besinna er till i ....»konsekvensändrat/normaliserat

302 Den fina herrn fick icke tala till punkt, innan han kände sig gripen i skullran af öfverstens kraftiga arm och utan krus utledd till trappan, der en släde väntade honom, till stor förvåning för den gamle hofmästaren Holming, som blef ett vittne till den nyss så firade gästens snöpliga afresa.

13. Valet mellan de två.

303 Vidpass en vecka hade förgått sedan arkitekten Lithovius ankom till Linnais gård. Hofrådinnan Winterloo med sin son hade återrest till Syrjenkoski; den kurländske grefven hade ej vidare hörts af. Dagarne hade förgått under byggnadsplaner och kostnadsförslag för de stora förändringarne, som skulle vidtagas nästa vår; qvällarna under förtroliga samtal, dervid, sällsynt nog, ingen annan främmande nu under menföret besökte det gästfria Linnais. Inga spökerier hade heller vidare oroat gårdens unge gäst, hvilken genast följande dagen inflyttade i det rum, som vid hans ankomst beboddes af grefven.

304 Den förtrolighet, som så lätt uppstår i den tätt slutna kretsen af en herrgård på landet, hade närmat Lithovius till familjen på Linnais. Man hade å ömse sidor lärt känna och högakta hvarandra; i denna lilla krets af fyra personer, der guvernanten mad:lle Triste-Ruban anspråkslöst intog femte platsen, fanns i sjelfva verket så mycken redbarhet, bildning, behag och talenter, att ingen förlorade, men alla vunno på den närmare bekantskapen. Men oaktadt den välvilja, den förekommande artighet, hvilken Lithovius rönte af alla familjens medlemar, och just i de ögonblick, när förtroligheten tycktes vexa ända till vänskap, hände ibland att en viss kylig känsla lade sig mellan dem. Då blef öfverstens hållning plötsligt rakare, fröken Anna förstummades och nedslog ögonen, arkitekten sökte ord och drog sig tillbaka. Endast fröken Ringa blef oförändrad, lika glad, lika barnslig och skickade då, som hon sade, Mefisto att »apportera konversationen».konsekvensändrat/normaliserat

305 Lithovius bar något inom sig, som mer än engång betog honom lusten att skämta, och det var medvetandet af den olyckliga familjehemligheten, hvarom sannolikt alla de öfriga ännu voro okunniga. Förgäfves hade han bemödat sig att finna ett passande sätt att meddela öfversten denna hemlighet; redan den förödmjukelse han fruktade att bereda sin gästfrie värd, såsnart denne erfor att en främling, en Lithovius vore i besittning af ett dokument, som satte hela familjens bestånd i fråga, hindrade honom hvarje gång att våga ens en anspelning på förhållanden af så ömtålig beskaffenhet, i hvilka han dessutom med rätta kunde anses som partisk.

306 Ett eget öde tycktes härvid komma honom till hjelp och sjelfmant leda samtalet på dithörande ämnen. Lifligt intresserad af sin utmärkta familjs historia, återtog öfversten de sednare qvällarna, när han närmare lärt känna sin gäst, den afbrutna läsningen af fadrens memoirer och var nog artig att dervid meddela främlingen en del af hvad läsaren förut känner från den första qvällen, då vi gjorde familjen Littows bekantskap. Mycket blef härigenom klart, som Lithovius förut endast anat; men i samma mån försvårades äfven bekännelsen, att han om den besynnerliga trettonde afkomlingen af Jagiels ätt visste mer än öfversten sjelf. Det förekom honom, som lade öfversten med afsigt en viss tonvigt på sägnen om Catharina Szistovo och den polske sadelmakarens son. Det var klart, att äfven i vår tid ingen fröken Littow skulle tillhöra en man af låg börd, och kanske minst af alla en Lithovius!

307 Dock sådant är menniskohjertat, att en tanke, som kanske annars aldrig fallit vår hjelte i hågen, just derföre att den syntes så omöjlig, nu ständigt återkom, så mycket han än bemödade sig att undertrycka den. Den flyktiga spådomen i assessor von Littows bekännelse rann honom ständigt i minnet; han kunde knappt värja sig från den tanken att ett hemlighetsfullt öde fört honom, just honom, till besittning af gröna kammarns hemlighet och utkorat honom till ett redskap att återförena dessa brutna och fientliga grenar af samma stam, af hvilka den ena derförutan nödvändigt måste krossas, om sanningen någonsin komme i dagens ljus. Och då irrade hans blickar från den ena till den andra af dessa älskvärda unga systrar, från Anna till Ringa, från Ringa till Anna, och i det tysta djupet af hans eget klappande hjerta uppsteg den sällsama frågan: hvilken af dem?

308 Dåraktiga fråga! sade han åter till sig sjelf. Vet jag väl, om någon af dem kan besvara min kärlek?

309 Och än engång flögo hans blickar från den svartlockiga, mörkögda, stolta fröken Anna till den ljusa, gladlynta, barnsliga Ringa, och så åter tillbaka, från nattens stjernor till morgonrodnadens löjen, från högheten till oskulden, från flickan med den djupa och starka själen till flickan som endast hade ett hjerta i knopp; – ty så hade han redan lärt känna de två. Men valet syntes honom lika omöjligt som målet. Hvardera af dem kan skapa ett lifs lycka, sade han till sig sjelf; men hvem skapar min?

310 I ett af dessa tvekans ögonblick kom mad:lle Triste-Ruban med några kanava-mönster och bad arkitekten välja efter sin smak det vackraste af dem, hvilket hon ville arbeta till julen. Den stackars flickan kunde knappt mera dölja det intryck, som gästen på Linnais gjort uppå henne alltfrån de första vanliga artigheter han sade henne, vid middagen efter skridskofärden. Och då hon i hvarje annat grannskap än fröknarna Littows kunde anses för en ganska behaglig person och Lithovius, af deltagande för hennes beroende ställning, fortfarit att visa henne en viss uppmärksamhet, var det icke så underligt, att denna uppmärksamhet både af henne och af fröknarna tolkades annorlunda än den verkligen menades.

311 Fröken Anna satt då med ett perlarbete vid sybordet, och Ringa höll på att klippa silhouetter. Lithovius valde ett mönster och erhöll till belöning en blick, mer tacksam kanhända, än erkänslan för en så ringa tjenst har rätt att vara, då han i detsamma tillfälligtvis såg upp och mötte en blick af Anna, så mörk, så sorgsen och hotfull på engång, att den trängde honom genom själen. Det var blott tjugondedelen af en sekund, och Annas ögon sänktes genast åter till arbetet, men denna hastiga blick var en blixt i mörkret, den skingrade all ovisshet, den afryckte slöjan ifrån ett ungt hjertas med yttersta omsorg begrafna hemlighet.

312 Mad:lle Triste-Ruban misstog sig troligen om den förlägenhet, som röjde sig i hennes riddares drag, ty hon gillade hans val med ett strålande uttryck af ömhet och sällhet, som äfven på detta håll lyste igenom en lättare slöja och uppfyllde Lithovius på engång med ledsnad och medlidande öfver den stackars flickans förlåtliga misstag. Han uppstod något tvärt och gick till fröken Ringa, den enda neutrala person, till hvilken han nu kunde vända sig, ty öfversten var icke inne då.

313 Ringa mötte honom på halfva vägen och utbad sig frimodigt att för ett ögonblick få disponera hans hufvud. Derpå tog hon ett ljus, lät hans skugga falla i profil på tapeten och utropade triumferande: »jag har lyckats! Jag har fått honom!»

314 Utan att gifva akt på systerns missnöjda min, visade hon derpå en förträffligt lyckad silhouett af Lithovii manliga hufvud, med den raska, något höga hållning af nacken, som gaf det en så bestämd karakter. »Anna»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor hon, »konsekvensändrat/normaliseratpåstod i går att jag ej kunde klippa arkitektens silhouett, utan att arkitekten visste af det; men se nu sjelf! Är det likt, eller hvad?»

315 Alla måste erkänna att likheten var fullkomlig. Endast mad:lle Triste-Ruban anmärkte att pannan ej var tillräckligt hög och minen något för dyster.

316 »Det kommer sig deraf»konsekvensändrat/normaliserat, sade Ringa, »konsekvensändrat/normaliseratatt arkitekten just höll på att dechiffrera ma bonnesspråk: franska mönster, när jag klippte honom. Vid ett så tråkigt arbete kan man ej annat än se dyster ut. Hade jag klippt honom när vi möttes på isen och han ej hittade hem, hade jag bestämdt måst klippa näsan en smula längre.»

317 Svaret behagade ej mad:lle Triste-Ruban. Men Ringa hade tyvärr vuxit från hennes förmaningar, och der var i den saken intet att göra.

318 »Jag tycker ej om silhouetter»konsekvensändrat/normaliserat, sade fröken Anna, för att afbryta ämnet.original: ämnet »konsekvensändrat/normaliseratBilder utan öga likna menniskor utan själ och ytor utan innehåll. Silhouetter äro de ensidigaste bilder jag vet. De ge oss hälften af en form och knappt skuggan af en karakter; de upphöja näsa och haka till det märkvärdigaste hos en personlighet och bli derigenom karrikatyrer af deras original.»

319 »En karakter, fröken Anna»konsekvensändrat/normaliserat, sade Lithovius, »konsekvensändrat/normaliseratröjer sig, der den finns, i hvarje del af ens personlighet. Det finns menniskokännare som kunna säga er hvem ni är, utan att någonsin ha sett mer än några rader af er hand.»

320 »Är arkitekten också en sådan menniskokännare?»

321 »Jag vill ej påstå det. Men jag önskade gerna vara det. Man undviker derigenom många misstag.»

322 »Och många illusioner?»

323 »Det är möjligt. Men jag föredrar illusionerna, ty utan dem vore lifvet en ödemark.»

324 »Och jag föredrar sanningen»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Anna med en stolthet, som klädde henne förträffligt. »konsekvensändrat/normaliseratHellre en klar, om också bitter verklighet, än ett dåraktigt gäckande hopp.»

325 Lithovius försökte läsa i hennes blickar, men hon betraktade honom stadigt och outgrundeligt. Slutligen smålog hon och sade: »medgif ändå att er menniskokännedom stundom liknar astronomens tub; ju närmare han söker draga en fixstjerna inom sin synkrets, desto mindre och oförklarligare blir hon för honom.»

326 »Stjernor ha privilegium att gäcka våra forskningar»,konsekvensändrat/normaliserat svarade arkitekten undfallande. Han ville ej drifva tvisten in på ett vådligt gebit.

327 Men Ringa, som missförstod hans första yttrande, var ej sinnad att släppa honom för så godt köp. »Efter arkitekten kan spå i händerna»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratså var så god och spå åt mig. Här är min hand.»

328 »Jag anar att ma bonnespråk: franska önskar be er om samma grace»,konsekvensändrat/normaliserat inföll åter Anna, litet hastigt kanhända, ty det let elakt, mot hennes vana.

329 Den förnäma tonen skärpte i sin tur Lithovii svar. »Fröken Ringa gör min ringa insigt en alltför stor heder»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratMen antag att jag är en spåman, tror ni väl att jag behöfver er vackra hand för att säga er hvem ni är och af hvilket silke parcerna spunnit er lefnadstråd? Det lyckas mig kanske någon gång att läsa äfven – i stjernorna. Tillåt mig derföre börja med fröken Anna. Jag läser i hvälfningen af hennes ögonbryn att hon aldrig skall dela Catharina Szistovos öde.»

330 Anna rodnade. »Det var ett mediokert horoskop»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratmen jag antager det som ödets beslut.»

331 »Än jag då?»konsekvensändrat/normaliserat utropade Ringa. »konsekvensändrat/normaliseratBlir det min lott att älska en sadelmakare och dö i ett kloster?»

332 Spåmannen teg ett ögonblick. En ny känsla strömmade in i hans själ, likt den man erfar när vårens första flägt andas genom den öppnade rutan.

333 »Jag vet ej»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliserathvem fröken Ringa engång skall älska, men jag läser i löjet på dessa läppar och den ännu ofödda tåren i dessa ögonvinklar, att hon skall blifva lycklig och älskad tillbaka. Hennes lif liknar solskenet; man kan ej fatta det, ej måla det, ej med ord utsäga det; och likväl förstår minsta barn hvad det är ...»konsekvensändrat/normaliserat

334 »Nej, nu slingrar sig arkitekten bara undan; det var då ingen spådom alls»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Ringa brydd. »konsekvensändrat/normaliseratSå mycken möda, som jag gifvit mig att porträttera arkitektensoriginal: arkitekens näsa, hade väl förtjent en bättre belöning än solsken och vackert väder.»

335 »Behåll det, fröken Ringa, och när skuggorna komma, skall det blott klarare lysa genom molnen.»

336 »Men hvad spår då arkitekten åt ma bonnespråk: franska?»

337 »Jag läser i hennes hvita hand att hon en dag skall bli statsrådinna.»

338 Den stackars goda Triste-Ruban sökte förgäfves utgrunda meningen af denna spådom. Men då hon verkligen hade utmärkt hvita händer, föll det henne in att arkitekter här i landet möjligen bruka erhålla statsrådstitel på gamla dagar, och med denna tröstande tanke gick hon upp på sitt ensliga rum, för att hela natten drömma rosende framtidsdrömmar.

339 Lithovius kastade en förstulen blick på Anna och tyckte sig märka spåret af en sönderpressad tår i hennes innersta ögonvrå. Kanske bedrog han sig, ty hela hennes hållning den öfriga delen af aftonen var mycket lugn, jemn, artig, men något kylig tillika.

340 Hans val var i alla fall afgjordt nu. Nyckfulla hjerta! Just derför att denna stolta flicka älskade honom, vände sig hans hjerta ifrån henne till den andra, som icke kände kärleken mer än hon kände sorgen och som kanske aldrig skulle samtycka att binda sitt flyktiga väsen vid hans. Anna Littow skulle bli hans, så prinsessa hon var, det visste han nu, ty dämmaren för hennes stolthet låg likt ett öde uti hans hand; men för denna visshet bleknade ock hennes tjusning. Ringa åter skulle icke fråga hans namn, endast sitt hjerta, och detta hjerta var ännu en bok utan titelblad; på dess första hvita blad ville han inskrifva sitt namn och lyckas i hvad han sjelf förklarat omöjligt, – att binda solskenet.

14. En million.

341 Dagarna gingo, två veckor hade förflutit sedan arkitekten Lithovii ankomst till Linnais, och ännu dröjde han qvar. Hans egentliga arbete var slut, men han dröjde för att uppgöra fullständig ritning till den nya byggnaden. För att säga sanningen, hade väl detta arbete likaså väl kunnat utföras hvar som helst, men öfverste Littow anhöll som en väntjenst att det måtte utföras under hans ögon. Oaktadt en viss förnäm öfverlägsenhet ännu stundom framskymtade bakom hans gästfria artighet, ja oaktadt svårigheten att förlika sig med klangen af det borgerliga, det fientliga namnet, hade den unge mannen stigit allt högre i öfverstens ynnest, och hans sällskap hade blifvit för öfversten ett behof på de långa höstqvällarna. För sina döttrar var baron Littow fullkomligt trygg. Det föll honom icke in, att detta dagliga förtroliga umgänge med en ung man aforiginal: f så ringa ställning i samhället, vore han också än mera talentfull och bildad än Lithovius verkligen var, kunde medföra någon våda för fröknarna Littows lugn.

342 Men i samma mån som öfversten visade sin gäst en allt öppnare vänskap, i samma mån tycktes döttrarna draga sig mera tillbaka. Allt slutnare och stoltare blef den mörkögda Anna, och likasom hade hennes starkare själ inverkat på den yngre systerns flyktigare lynne, blef äfven Ringa de sednare dagarna tystare än förr och undvek med en viss skygghet den förra förtroligheten. Den skämtsama tonen, de glada spratten hade upphört, och sjelfva Mefisto lyckades ej alltid numera att »apportera konversationen».konsekvensändrat/normaliserat

343 Lithovius märkte detta, och hans egen icke ringa stolthet uppreste sig mot tanken att möjligen anses som en öfverflödig person. Hvarje afton beslöt han att resa den följande dagen, men hvarje morgon beslöt han åter att stadna. Gröna kammarns hemlighet tyngde hans bröst; han hade ännu ett ord otaldt med familjen på Linnais, och detta ord stadnade qvar på hans läppar likasom fastskrufvadt med jern.

344 En dag satt han som vanligt vid sitt arbete, och öfversten satt vid hans sida, öfverläggande om de prydnader som borde anbringas på husets hufvudfaçade, då dörren raskt öppnades och in trädde helt oförmodadt den kurländske grefven.

345 Öfversten kände i ögonblicket sitt blod koka, men han beherrskade sig och frågade kallt hvarmed han kunde vara till tjenst.

346 »Behagar herr baron förunna mig några ögonblicks enskildt samtal?» frågade grefven helt ogeneradt, likasom hade han ej den minsta hågkomst af att engång förut ha blifvit visad på dörren.

347 »Hvad herr grefven har att säga mig kan gerna sägas i denne herres närvaro»konsekvensändrat/normaliserat, svarade öfversten; »konsekvensändrat/normaliseratså mycket mer som jag ej vill uppehålla herr grefvens dyrbara tid med ett längre besök.»

348 »Som ni behagar»konsekvensändrat/normaliserat, svarade grefven vårdslöst. »konsekvensändrat/normaliseratDet blir i alla fall ingen hemlighet länge. Ni vet, herr baron, att Sigismund Littows arfvingar aldrig kunnat framvisa något qvitto såsom bevis att de fyra tusen dukaterne verkligen skulle blifvit använda för svenska kronans räkning.»

349 »Ni bedrar er, detta bevis har två gånger varit företedt för domstol i denna process af assessor Jakoboriginal: Jacob von Littow, men saknade då ännu en behörig verifikation från svenska riksarkivet. Sedermera har detta qvitto förkommit.»

350 »Detta qvitto har aldrig funnits till, herr baron, eller också har det varit oäkta, och som bevis derpå, se här ett bestyrkt utdrag af juden Salomon Ruths i Dantzig bokföring, hvaraf befinnes att Sigismund Littow, dagen efter sedan han uppburit de fyra tusen dukaterne af huset Geldern, liqviderat en sin privata skuld till Ruth ungefär af lika belopp. Sedan jag sist hade äran besöka Linnais, har jag från Dantzig efterskrifvit detta nyligen upptäckta ovedersägliga bevis, att er anherre verkligen lyftat de omtvistade medlen för eget behof. Men innan jag begagnar mig inför domstolen af ett intyg, som utan allt tvifvel måste lagligen binda er till skuldens betalande, har jag föredragit att enskildt vädja till er ridderliga ära. Om det äfven vore möjligt att hädanefter lagligen bestrida en skuld, om hvars riktighet ni måste vara moraliskt öfvertygad, så är jag förvissad att er heder som adelsman ej skall tillåta er det, och jag ber nu att få veta hvad ni beslutar.»

351 Öfversten stod slagen af bestörtning. Huru han än granskade det olyckliga papperet, som skulle totalt ruinera honom, kunde han icke finna något skäl att betvifla dess riktighet. Det var i laga form bevittnadt, och derunder stod magistratens i Dantzig sigill. Grefven hade dessutom med klok beräkning förstått att vidröra hans ömmaste sida.

352 »Mitt beslut är snart fattadt»konsekvensändrat/normaliserat, svarade öfversten mycket upprörd. »konsekvensändrat/normaliseratIngen Littow har ännu dagtingat med sin heder, och är skulden äkta, vill jag betala den med hela min egendom. Den torde icke fullt satisfiera er, men mera kan ni icke begära. Jag protesterar icke beloppet, endast olagliga räntor och lagsökningskostnader.»

353 »Ni vet, herr baron, att efter lägsta värdering kan beloppet icke understiga en million rubel banko assignationer. Är ni beredd att erlägga denna summa?»

354 »Linnais är ert. Ni kan vara belåten med denna revange. Är det något vidare, hvarmed jag kan vara till tjenst?»

355 »Några ord enskildt, om ni tillåter ...»konsekvensändrat/normaliserat

356 Lithovius stod upp för att gå.

357 »Jag ber er, blif qvar»konsekvensändrat/normaliserat, sade öfversten. »konsekvensändrat/normaliseratDenne herre har intet att säga mig, dervid er närvaro kunde vara på något sätt hinderlig.»

358 Grefven bet sig i läpparna. »Herr baron»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratjag behöfver icke upprepa mitt förra förslag, men ni borde nu inse att det är dikteradt af det renaste intresse för ert hus. Jag är beredd att förgäta ett missförstånd, hvars motiver jag måste högakta, och jag räcker ännu engång min hand till försoning, såsom det anstår tvenne riddersmän.»

359 Öfversten brusade upp. »Tvenne riddersmän!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade han, vändande sig till Lithovius. »konsekvensändrat/normaliseratDenna karl är, på min ära, oförskämd. Jag har kastat honom på dörren för det han vågat föreslå mig att köpa en fröken Littows hand för en lumpen million, och i stället att ränna mig värjan genom lifvet, hvilket hvarje adelsman i hans ställe skulle gjort (i fall en adelsman kunnat nedlåta sig till en sådan handel), i stället kommer han ännu engång, liksom intet passerat, och bjuder mig handen till försoning! Han en riddersman! Vet ni, herr arkitekt, hvad han förstår med denna försoning? Han är öfvertygad om att, sedan han ryckt ifrån mig mitt sista brödstycke, skall jag utan tvifvel med glädje gå in uppå att kalla honom min svärson – att uppoffra mitt barn åt en eländig schackrare, hvilken köpt sig adelig sköld och grefvetitel för några hundra dukater af någon tysk småfurste, som behöft penningar för att underhålla sina mätresser. Och denna lakej, hvilken bär sitt namn som ett livré, utan att dermed ha vunnit annat än glittret, han kallar sig en riddersman!»

360 Grefven närmade sig försigtigt till dörren. Han hade påtagligen skjutit bom och tänkte i god tid på reträtt. Men Lithovius, som redan en stund skarpt fixerat honom, trädde nu beslutsamt emellan och stängde återvägen.

361 »Med herr barons tillåtelse tar jag mig friheten fråga denna person, som kallar sig grefve Spiegelberg, om det är han sjelf, som förfärdigat magistratens i Dantzig sigill och öfriga underskrifter, eller om han låtit tillverka beviset på spelbanken i Homburg.»

362 Grefven sökte förgäfves bibehålla sin förträffliga kontenans. »Herre»konsekvensändrat/normaliserat, utropade han, »konsekvensändrat/normaliserattror ni er ostraffadt kunna insultera en man som jag!»

363 »En man som ni!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade arkitekten föraktligt. »konsekvensändrat/normaliseratDet är tid att ni afkastar masken, herr Spiegelberg. Redan er första anblick väckte hos mig dunkla hågkomster om en viss äfventyrare, som jag händelsevis såg under mina resor för fyra år sedan. Numera är jag fullkomligt säker på att ej ha bedragit mig. Ni bar den tiden ingen grefvetitel, herr Spiegelberg, ni var rätt och slätt en simpel lycksriddare, som reste i egenskap af kollektör för ett frankfurter lotteri och för ombytes skull emellanåt belade falskt ...»konsekvensändrat/normaliserat

364 Främligen förde ursinnigt handen till bröstfickan, men han blef förekommen. »De der gamla konsterna kan ni lägga af; de brukas ej här i Finland»;konsekvensändrat/normaliserat – med dessa ord bemäktigade Lithovius sig ett par små i fickan dolda puffertar, afskjöt dem i kakelugnen och återgaf dem derpå åt deras ägare. »Ni gör klokt i att se er om efter dörrn»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratty ni är van att bli utkastad. Jag vill minnas att trappan i Homburg var litet högre än här.»

365 »Jag är huset Gelderns agent och skall ruinera er till sista kopeken!» ropade f. d. grefven ursinnigt.

366 »Ni kan spara er allt besvär, ty utom det att danziger intyget är falskt, kan baron Littow när som helst visa det qvitto, som öfverflyttar Sigismund Littows skuld på svenska kronan ...»konsekvensändrat/normaliserat

367 »Bevis! Bevis!»

368 »Det skall fås, när domstoln så önskar. Med herr barons tillåtelse ger jag er tio minuter att förfoga er utom Linnais område. Dröjer ni en minut längre, skall man fråntaga er danziger papperet och låta undersöka det på ort som vederbör ...»konsekvensändrat/normaliserat

369 F. d. grefven tog hastigt till fötter. Men gamle Holming, som troligen lyssnat och nu såg mannen för andra gången affärdas med mera brådska än artighet, kunde ej afhålla sig från ett pojkstreck. Det var kram snö, och gårdens pojkar höllo just på att bekriga hvarandra. »Tjugu kopek åt den som ger herrn der en god boll!» hviskade Holming åt de närmast stående. Dessa läto ej säga sig det två gånger, och ett hagel af snöbollar nedslog öfver den förbittrade flyktingen.

370 »Det fick han för det han gaf sig ut för grefve; liksom vi ej visste hur en grefve ser ut!» mumlade den aristokratiske trotjenaren, i känslan af sin harm öfver ståndets förolämpade reputation.

371 Baron Littow tryckte arkitektens hand. »Ni har demaskerat en skurk och lättat en ärlig mans hjerta»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratMen det qvitto ni omtalade finns icke.»

372 »Det finns, herr baron!»

373 »Det är icke möjligt. Jag har sökt det i tjugu år.»

374 »Det finns i ekskåpet uti gröna kammaren.»

375 »Huru? Ni har – det vill säga, någon har öppnat ekskåpet? Jag försökte en gång förgäfves öppna det, och då jag af ett gammalt inventarium visste att det endast innehöll min farfars mineralsamlingar, lät jag det vara.»

376 »Det innehåller äfven papper af vigt, och bland dem det saknade qvittot, behörigen verificeradt. Ni kan vara lugn för Sigismund Littows skuld, i fall huset Geldern finner för godt att fullfölja sina anspråk.»

15. Jaromir på Borotins slott.

377 »Roar det arkitekten att följa mig till gröna kammaren, så vill jag genast låta uppbryta skåpet»,konsekvensändrat/normaliserat sade öfversten baron Littow till sin unge gäst.

378 Lithovius följde honom. Gårdens smed försedde sig med nödiga verktyg, och sedan man förgäfves försökt alla möjliga nycklar och dyrkar, befalldes smeden att använda våld.

379 »Det gör mig ondt om den gamla möbeln»konsekvensändrat/normaliserat, sade öfversten. »konsekvensändrat/normaliseratSå långt någon minnes tillbaka har den stått här i orubbadt bo och haft sina privilegier som en medlem af familjen. Men drake får den icke vara, som gömmer fördolda skatter till förfång för dess herre.»

380 »Om han kände hvad denna möbel gömt!» tänkte Lithovius, och hans hjerta klappade hårdare.

381 »Apropos, bästa herr arkitekt – vänta ett ögonblick, smed! – det faller mig något in. Ni har ännu icke sagt mig, genom hvilken tillfällighet ni, ensam bland alla Linnais invånare, fått tillträde till drakens gömma. Känner ni kanske en slagruta, nog stark att utan hoftänger och kofötter öppna ingången till drakens håla, så skall det vara mig kärt. Ni tiger? Skulle detta skåp händelsevis stå i sammanhang med de ryktbara spökerierna här uti gröna kammaren?»

382 »Jag kan inte neka att jag misstänker det»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Lithovius leende.

383 »Således ett skäl till att besvärja draken, om det ock måste ske med skarpt stål. Men hvad ser jag? Min stamfars stora slagsvärd utdraget ur sin slida och blankskuradt såsom jag aldrig sett det förr! Holming – hvad har han tagit sig före, gamla narr?»

384 Holming bedyrade att han förr ville röra vid glödande jern, än vid detta durchlauchtiga vapen, och han kunde så mycket mindre begripa hvem som understått sig att göra det, emedan kammaren varit stängd och han, Holming, haft nyckeln, alltsedan prefekten låg uti rummet. »Den som fejat värjan, må säga sitt namn, om han har luft; men inte är det så omöjligt att gissa»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade den gamle trotjenaren med en skygg blick omkring sig, ehuru det var ljusa dagen.

385 Öfversten hörde honom knappt. Han hade nedtagit svärdet och granskade reliken med synbart intresse. »Här»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratär min stamfars namn Jagiel, hvilket han vid dopet erhöll efter sin herre och storfurste. Det var förr endast till hälften läsligt; nu ser man det tydligt graveradt på klingan. Och här – dessa tolf pilar på andra sidan ... besynnerligt! Jag har aldrig förr blifvit dem varse. Ni bör veta, min unge gäst, att dessa pilar stå i samband med en familjetradition; jag skall kanske en annan gång berätta den, om det roar er. Holming – hvem f–n har skurat värjan?»

386 »Nådig baron nämnde redan hans namn»,konsekvensändrat/normaliserat svarade hofmästaren med en högst löjlig grimas, som skulle gifva svaret utseende af ett skämt, men tillräckligt yppade att han sjelf var af annan mening.

387 Öfversten skrattade. »Ni känner kanhända Grillpartzers sorgespel »Stamfrun»,konsekvensändrat/normaliserat »Die Ahnfrau»;konsekvensändrat/normaliserat Anna berättade mig att Weylandts theater gaf det förliden vinter i Helsingfors. Påminner arkitekten sig alla de spökerier, som drefvo sitt ofog kring röfvaren Jaromir första natten han tillbragte i grefve Borotins slott?»

388 »Jag mins dessa scener mycket väl.»

389 »Jag föreställer mig hvilken agreabel natt arkitekten måste ha tillbragt med dessa minnen här uti gröna kammaren. Linnais är i sanning ej ovärdigt att passera för ett spökslott, och att döma efter hvad här passerat, kunde ni, utan att vara röfvare, anse er för en verklig Jaromir.»

390 En blixtlik ingifvelse genomkorsade Lithovii själ.

391 »Om herr baron läst pjesen, mins herr baron kanske anledningen, hvarföre Jaromir så vid sitt första besök invecklades i slottets olyckliga hemlighet och marterades med alla dess skräckscener»,konsekvensändrat/normaliserat – sade han tvekande.

392 »Jag vill påminna mig att Jaromir var den gamle grefvens rätte son, som blifvit i sin barndom bortförd af röfvare.»

393 »Vore jag vidskeplig, herr baron, kunde jag anse mig äga någon dylik anledning att vara ihågkommen af Linnais spöken ...»konsekvensändrat/normaliserat

394 »Det säger ni, på min ära, med en min som» – här mörknade öfverstens leende min. »Bryt upp skåpet!» utropade han tvärt.

395 Lithovius förstod honom. Baron Littow hade ihågkommit hans farfar.

396 Smeden använde nu hela sin armstyrka och lyckades slutligen uppbryta dörren, likväl ej utan att en be|3|tydlig spjela lösbröts och medföljde låset. Skåpets inre befanns oförändradt i samma skick, som Lithovius sett det om natten. Samlingarna och papperen funnos i lådorna. Äfven Sigismund Littows verificerade qvittans fanns ganska riktigt bland papperen. Öfversten förvånades öfver den mängd af för Linnais vigtiga dokumenter, som här förvarades. »Jag har alltid trott»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratatt dessa handlingar förkommit under 1788 års krig. Det är herr arkitekten jag har att tacka också för denna upptäckt.»

397 »Icke mig, herr baron, utan det hemlighetsfulla väsen, som besöker detta rum. Jag ber att skåpet må noga undersökas, ty jag har anledning tro att det kunnat öppnas inifrån och att en person kunnat vara dold derinne.»

398 »Det är mer än jag kan begripa»konsekvensändrat/normaliserat, sade öfversten. »konsekvensändrat/normaliseratDörren sluter så tätt till dessa lådor, att knappt ett ark papper får rum deremellan. Men låt oss utdraga lådorna.»

399 Lådorna utdrogos. Man undersökte bakväggen af skåpet. Den tycktes vara fullkomligt fast och stod dessutom så nära väggen, att omöjligen någon kunnat vara dold der bakom.

400 »Gå er väg, Holming och tag smeden med er»,konsekvensändrat/normaliserat sade öfversten tankfull. – Snart derpå var han ensam med Lithovius i gröna kammaren.

401 »Arkitekten är en man utan fördomar, och jag tillhör ej heller dem som taga alla ammsagor för banko. Men jag tillstår att dessa upptåg förvåna mig. Jag kan ej tillåta att någon del af mitt hus är en skådeplats för historier, som påminna om spökerierna på Anjala. Vill ni ha godheten beskrifva för mig hvad som tilldrog sig den natt ni befann er i detta rum? Det torde kanske leda oss något på spåren.»

402 Lithovius omtalade nattens äfventyr, likväl utan att ännu nämna något om assessor von Littows bekännelse, hvilken han bar i sin bröstficka.

403 »Jag kan ej få ur mitt hufvud, att den gamle räfven Holming har någon del i allt detta»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor öfversten. »konsekvensändrat/normaliseratHar ni ej något skäl att misstänka honom?»

404 »Efter allt hvad han berättat både före och efteråt, har jag all anledning att tro honom stå i komplott med spökena; men jag tillstår att jag ej kan inse något rimligt motiv dertill.»

405 »Inte jag heller, om ej lusten att spela en vigtig person. Låt oss nu undersöka blå kammaren och platformen på taket.»

406 De båda herrarna begåfvo sig dit. Det var en klar vinterdag; man kunde, oaktadt den svaga dagern från inre rummets enda fönster, tydligt urskilja alla föremål. Men intet misstänkeligt kunde upptäckas hvarken i kammaren eller på taket. Endast ett svagt inbrändt ärr, liknande en hästfot, syntes deruppe uti de halfmurkna plankorna, som utgjorde golfläggningen af det platta taket.

407 »Jag skall låta borthyfla det dumma märket»konsekvensändrat/normaliserat, sade öfversten förtrytsamt. »konsekvensändrat/normaliseratDet har sannolikt uppkommit, när jernledstängerna smiddes, hvilket skedde hemma på Linnais; men det ger folket anledning till allehanda skrock ... Kom, låt oss gå ned. Det är någonting obehagligt i dessa rum; mot min vilja förekommer det mig som skulle vi omgifvas här af osynliga varelser. Men jag måste veta hvad det är som drifver gyckel med oss; jag vill sofva i natt uti gröna kammaren.»

16. Ett vinterfälttåg.

408 Det var i början af December. En nyfallen snö och en klar vintersol lockade Linnais innevånare ut i det fria. Kapten Winterloo hade bjudit hela familjen på middag, och emedan de händelser, som omtalas i de föregående två kapitlen af denna historia, passerat på morgonen och förmiddagen, var det nu tid att begifva sig på väg, emedan man hade inemot en svensk mil till Syrjenkoski.

409 »Jag hoppas arkitekten har ingenting emot att blifva mad:lle Triste-Ruban’s riddare»,konsekvensändrat/normaliserat sade öfversten i skämtsam ton, medan stora sufletten, förspänd med två ståtliga hästar, körde fram på gården och efterföljdes af en liten vacker kasansk släde, förspänd med Linnais bästa trafvare. Och utan att afvakta svaret, tog öfversten plats med sina båda döttrar i den stora sufletten, under det att den stackars guvernanten, nästan häpen öfver sin lycka, satte sig väl påpelsad uti den mindre släden. För Lithovius återstod intet val. Han satte sig bredvid henne och fattade tömmarna.

410 Under andra omständigheter hade detta arrangement synts honom så sjelffallet, att något annat knappt kunnat komma i fråga. Men nu retade det i hög grad hans medfödda stolthet. Det förekom honom som en tydlig fingervisning på det afstånd, hvilket åtskilde honom från de högborna fröknarna, och på samma gång läste han i öfverstens skämtande ton en anspelning på hans förmodade inklination. Ingenting retar så mycket, som farhågan att synas löjlig i deras ögon, hos hvilka man önskar att stå i en helt annan dager, och löjlig var verkligen hans situation i detta ögonblick. Han vågade lyfta sina blickar ända till en fröken Littows hand, och man anser honom betagen i fröknarnas guvernant, man visar honom tillochmed den förolämpningen att gynna hans förmodade passion, och han är tvungen att underkasta sig det, medan hon, som han älskar, placeras förnämt i en högre sfer och än vidare styrkes i det missförstånd, som förödmjukar honom. Denna tanke blef vår unge arkitekt olidelig. »Hvilken af oss bär den andras öde i sina händer?»konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratDe behandla mig som en person långt under deras högvälborenheter; jag har i sanning lust att byta plats med dem, om icke för annat, så derföre att de anse sig stå så högt öfver mig.»

411 Upptagen af dessa tankar, märkte Lithovius knappt att den goda Triste-Ruban, som väntat och åter förgäfves väntat ett artigt ord af sin stumme kavaljer, slutligen, för att börja samtalet, frågade honom hvad han tyckte om utsigten med de vinterklädda granarna.

412 Efterhand lugnade han sig likväl tillräckligt för att fatta ett beslut, och han visste med sig sjelf att han var man att utföra det. Han beslöt göra början med sin dame för tillfället.

413 »Dessa granar»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratäro äkta söner af vår nordiska natur. Det är snö på deras grenar, men saft i deras kärna. De grönska ännu, när allt vissnar omkring dem. Här i norden skall man icke alltid döma efter utseendet. Vår eld är ofta is, men vår is är lika ofta eld.»

414 »Comme je l’aime, ce beau pays du nord!språk: franska» suckade guvernanten med en blick, som ingalunda var is.

415 »Men ni förstår oss ännu ej, mademoiselle. Ni vet ej hvilka hycklare vi äro. När vi älska till exempel, är det vanligtvis dem, hvilka vi minst våga närma oss. I Geneve skulle man anse en plats i samma släde nästan för detsamma som ett inklinationsparti.»

416 »Man åker så sällan på släde i Geneve»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Triste-Ruban, förlägen och oviss huru hon borde tyda denna uppriktighet.

417 Arkitekten log. Det gjorde honom nästan ondt om den illusion, hvilken han ansåg som en pligt att förstöra. »I Geneve är man lycklig»konsekvensändrat/normaliserat, sade han; »konsekvensändrat/normaliseratman ser der vintern nästan endast på de snöhöljda bergtopparna. Här skall ni ofta finna den äfven i hjertat. Älska aldrig en nordbo, mademoiselle; han bedrager er, och ni är för god att bedragas.»

418 Den stackars flickan svarade intet. Hon visste ännu ej hvad hon borde tro om allt detta.

419 »Så ensam, som ni ofta måste känna er»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han, »konsekvensändrat/normaliseratvore det dubbelt smärtsamt för er att blifva bedragen, och grym vore den hycklare, som hade hjerta dertill. Anser ni mig värd ert förtroende, mademoiselle?»

420 »Jag förstår er ej»,konsekvensändrat/normaliserat svarade hon med en rädd och frågande blick.

421 »Om ni anser mig värd ert förtroende, så får ni ej heller vägra att mottaga mitt. Ser ni granen och björken derborta vid kullen? Man kunde anse dem för lika höga, och de äro det verkligen. Likväl stå granens rötter djupt ned i dälden, och björken står högt på den solbelysta kullen. Anser ni det mycket förmätet af granen att älska björken?»

422 »De äro så olika, monsieurspråk: franska ...»konsekvensändrat/normaliserat

423 »Just derföre, ser ni, just derföre! Långt borta härifrån finns en flicka som jag älskar. Hon är blondine.»original: blondine»

424 Triste-Ruban darrade. Hon sjelf var brunette.

425 »Hon är blonde som en ljusgrön björk om våren, och hon står på kullen i solskenet, medan jag föddes djupt uti skuggan. Jag sätter värde på ert omdöme, mademoiselle. Säg mig, är det ett brott att lyfta sina blickar mot solen?»

426 »Vet jag det, min herre? Råd er sjelf!» Och den stackars flickan kunde, oaktadt sitt yttersta bemödande, ej återhålla tårarna, som strömmade utför hennes kinder. För att dölja dem, vände hon sig bort och låtsade vara fördjupad i beundran öfver de vackra utsigterna vid stranden af den stora sjön, som vattnade stränderna af både Linnais och Syrjenkoski. Lithovius var nog grannlaga att icke störa henne. Blott stundom framkastade han ett vänligt ord till att förklara hemligheterna af denna stora nordiska natur, och så aktningsfull, så nästan broderlig var den ton, med hvilken han ombytte samtalsämne, att hans följeslagarinna ännu ett ögonblick råkade i tvekan om hans verkliga mening. Kanske väntade hon att det föregående var endast en fin vändning för att komma från blondinen till brunetten. Men när hennes väntan bedrogs, blef slutligen meningen henne fullkomligt klar, och nu öfvergick hennes sydländska häftighet, likt ett egensinnigt barns, från tårar till stickord och från stickord åter till tårar. Allt blef nu afskyvärdt uti hennes ögon; landskapet var trist och enformigt, himlen grå, kylan odräglig, alla nordbor ännu odrägligare. Men Lithovius förändrade hvarken min eller ton, låtsade intet märka och fortfor att helt lugnt tala om skogen och sjön. Undertiden åkte han öfver tufvor och stubbar flera gånger förbi stora sufletten; det var en halsbrytande färd, men den ystra fålen kände hans starka arm och lydde tygelns minsta vink. På det sättet kom man lyckligen till Syrjenkoski, efter en färd, som syntes detta »inklinationsparti» minst åtta mil lång.

427 Rosengren i en för tillfället upplappad kostym, med en tuppfjäder i hatten och ett par af kaptens aflagda stöflar uppdragna ända till knäet, öppnade grinden. Gården var prydd med granar och den förfallna trappan med enris. Här visade sig kapten Winterloo i egen person, utstyrd i uniform, och hjelpte fröknarna sirligt ur släden, medan arkitekten bjöd sin förskjutna flamma armen. Hofrådinnan ansåg konvenansen fordra att möta sina gäster i förstugan och krusade oändligt i dörren, tilldess att alla de friherrliga voro arriverade inne i salen. Endast arkitekten och hans dame stodo ännu obemärkta på trappan. Triste-Ruban klagade att hennes ögon ej kunde fördraga glansen af snön och dröjde några ögonblick för att fukta dem med eaudecologne.

17. Slaget vid Waterloo.

428 När hofrådinnan Winterloo kom på det lyckliga infall att med en middag comme il fautspråk: franska på Syrjänkoski söka utplåna det ofördelaktiga intrycket af hennes sons, kaptenens, sednaste bravur på Linnais, tog hon på förhand ett högtidligt löfte af sin Eusebius att han den dagen skulle vara en riddare utan fruktan och tadel. »Kom ihåg»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratatt du är en Winterloo och på möderne en Ahlekors, och att det beror af dig sjelf att blifva en medlem af familjen Littow.» Kaptenen lofvade detta med hand och mund; men inom sig beslöt han att vida öfverträffa sin mors förväntan.

429 Alltså fingo kalfvar och grisar på Syrjänkoski vandra till slagtbänken, och från den närliggande herregården Virola inbjödos den gamle halte löjtnant von Weder och hans lika gamla syster, fröken Renata, till sällskap åt Littows. Men hvarken kronofogden Schreck, eller länsman Grönfors, eller ens prosten Malenius voro aktade värdige att bjudas, hvilken missaktning sedan kom att stå kapten Winterloo dyrt.

430 Syrjänkoski och Winterloos hade till denna gentila middag uppbjudit allt, för att lysa med en glans som skulle öfverstråla alla onda tungors tal om deras förestående ruin. Från Weders hade man lånat de höga silfverarmstakarna, och bästa hästen hade vandrat till staden, för att förvandlas till viner och specerier. Granar voro uppställda i salen för att dölja de söndriga tapeterna; mattorna voro tagna »på öppet köp» i staden, och från klockarens hade man lånat helgdagsdrägterna för »kammarjungfrurna»,konsekvensändrat/normaliserat som dagen till ära voro klädda i bindmössor. Mamsell Nylander hade en hel vecka blifvit studerad som auktoritet i den finare kokkonsten, för att upplifva hofrådinnans något förbleknade minnen, och den goda frun bar samma gula sidenklädning, som gjordes för 25 år sedan till den stora balen i Åbo för kejsar Alexander och kronprinsen af Sverige.

431 Emedan platserna vid bordet voro strängt bestämda af rangen och börden, var det alldeles i sin ordning att arkitekten Lithovius fick sin anspråkslösa plats vid sidan af sin dame, guvernanten mademoiselle Triste-Ruban. Men denna plats, som kanske några timmar förut skulle i hög grad generat honom, var honom nu fullkomligt likgiltig. Med det fasta beslutet att snart bryta alla dessa små fördomar i stycken, smålog han åt sitt förra bryderi. Det förekom honom ibland, som om Ringas blickar sökte honom, men han lät ej störa sig.original: sig Den stackars Triste-Ruban sökte hämnas sitt nederlag, än med en låtsad likgiltighet, än med ett bitande skämt. Intet bekom honom; han bidde sin tid och var så lugn, så ogenerad, som om intet passerat.

432 Man hade nu lyckligen hunnit öfver grisen till kalfven, när kapten Winterloo med en viss högtidlighet aftorkade sina mustacher och uppstod för att hålla ett tal. Hofrådinnans hjerta klappade hörbart. Sanningen att säga, väntade hon, som alla de andra, af kapten Eusebii vältalighet antingen en kort harang, eller en lång dumhet. Men utgången visade att kaptenen hade sina egna luminösa idéer.

433 Glad och rödbrusig fattade han nu sitt glas och föreslog helt korteligen sina ärade gästers skål. »Men»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliserati dag har en så stor ära vederfarits Syrjänkoski, att denna dag skall, tamme tusan, ihågkommas af våra barn och barnabarn. Mitt herrskap, vi fira i dag slaget vid Waterloo (jag vill påminna mig att det var midsommartiden, men det gör intet till saken, alla dagar äro goda nog till att skörda ära uppå). Ponera att jag är Napoleon; tackar ödmjukast, hvemoriginal: hven f–n har sagt att jag inte kunde vara Napoleon? Jag ber damerna om förlåtelse att jag svor, men det skall, d–n anamma, inte mera hända mig. Hvad var det jag nu ville säga om barn och barnabarn? Jo, jag ville allerödmjukast adressera en skål till min nådiga kusin fröken Ringa, som uppfunnit slaget vid Waterloo, och förklara – hm, hm – att hon vunnit bataljen och att jag sträcker gevär – hm, hm – söta mor är så echaufferad, drick ett glas champagne för Waterloo! Men för att återkomma till bataljen, så förklarar jag, Eusebius Winterloo, härmedelst på min adeliga vapensköld, att jag ger Syrjänkoski f–n (aj, för tusan, nu svor jag igen) och hädanefter kallar mitt stora herresäte, till fröken Ringas ära, Waterloo, och krånglar häradsskrifvarn, skall han, så sannt jag har ett godt spanskt rö, få smaka det på sin rygg. Alltså, mitt nådiga herrskap, kapten Winterloo till Waterloo rullar sig i stoftet för fröken Ringas fötter och dricker hennes skål, hurra!»

434 »Hurra! säger jag – upprepade den hederlige kaptenen, när gästerne förlägne läppjade på glasen, utan att instämma i jubelropet – hurra för ... Rosengren, din lymmel, fram med gyckelspelet!»

435 De sista orden vände sällskapets uppmärksamhet temligen apropos till Rosengren, som af alla krafter bemödade sig att uppdraga en motspänstig och härtills af granarna dold gardin i ändan af salen. Det lyckades honom slutligen, och se, till sällskapets förnöjelse visade sig en transparent, föreställande en tjock manlig figur med krona på hufvudet på knä för en lång ranglig och bevingad qvinnofigur, som med högra handen sträckte öfver honom en kolossal krans, medan hon med den förskräckligt långa venstra handen tycktes fatta den knäböjande i kragen. Kapten Winterloo var högst förtjust öfver denna pikanta surpris, om hvilken icke ens hofrådinnan tycktes haft någon aning, och åtog sig sjelf mödan att förklara den något svårfattliga bilden.

436 »Idén är min, fastän jag sjelf säger det, men taflan är målad af Partanen, sockenmålarn, som i sin ungdom varit gesäll i Wiborg. Hjelten der är kejsar Napoleon, det kan väl herrskapet förstå, han var en smula kor|4|pulent, liksom jag, och den nådiga fröken der är segerns gudinna, som belönar honom med en myrtenkrans och säger till honom: store Napoleon, du är min fånge, men det skall du, tamme f–n, inte ångra!»

437 Vid dessa ord blinkade kaptenen menande åt fröken Ringa, som i hast återfick hela sin skalkaktighet och förklarade att kusin Winterloo var så lik Napoleon som ett bär det andra; der fattades endast mustacherna och den martialiska blicken; men segerns gudinna var något för lång i ryggen.konsekvensändrat/normaliserat

438 »Hon vexer, min nådiga kusin, hon vexer af bara segrar, liksom andra unga damer vexa af sötmjölk och hvetebröd. Hon vexer ännu när hon blifvit fru.»

439 Sällskapet uttryckte nu sin odelade beundran öfver den lyckade tillställningen och beseglade sina försäkringar med en kopp kaffe. Endast hofrådinnans oroliga krusande och ständigt misslyckade försök att gifva kaptenens burdusa artigheter en finare vändning läto befara att hon inom sig önskade hela denna middag och alla dess gäster der pepparn vexer.

440 För Lithovius blef det till slut för qvaft derinne. Han behöfde samla sina tankar till det steg som förestod. Han begagnade derföre ögonblicket, när sällskapet spred sig i de mindre rummen, påtog sin frisrock och gick ut.

441 Middagen hade varat sina goda tre timmar, och det var redan länge mörkt. Vintern detta år var tidig och skarp; ett yrväder hade uppstått på qvällen, föga mindre häftigt, än det som ej längesedan snögade öfver Linnais isar och Ringas skridskofärd. Detta minne hade intet obehagligt. Snöstormen brusade frisk och sval mot den unge mannens brännande kinder, han njöt deraf och följde, liknöjd hvart han vände sig, den första gångstig han kunde urskilja i mörkret.

442 Snart förde honom gångstigen till en hög skogbevuxen ås, som ej långt ifrån gården utgjorde sjöns barrière på denna sidan och afstängde dess vatten från de nordligare sjöarna. Emedan dessa lågo högre, hade ett smalt strömdrag banat sig väg genom en kant af åsen och nedstörtade i en liten, men strid fors, hvaraf Syrjänkoski hade sitt namn, i den nedanför liggande sjön. Frosten hade ännu icke fått makt öfver denna fors; man kunde tydligt höra dess sorl genom stormen i vinterqvällen, och en svag ljusreflex utaf snön lät tillochmed urskilja vattnets blänkande mellan drifvorna, som betäckte forsens motliggande strand.

443 Denna tafla, så mörk och stormig hon var, behagade Lithovius. Han uppsteg till åsens högsta kam och hörde med välbehag vindens sus i de höga furorna. Naturens dystra storhet fann en genklang uti hans bröst, medan lifvet i den krets han lemnade syntes honom litet och betydelselöst.

444 »Adel?»konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratHvad är väl Finlands adel i denna stund? För hvilka stora intressen går den i främsta ledet? Hvilka stora tankar berättiga den till en öfverlägsenhet öfver oss andra? Hvilka frukter, ädlare än andra, uppspira ur dessa begrafna vapensköldar? Hvilka bragder, mer lysande än alla de öfrigas, skola ristas en dag på dessa minnesvårdar? Hvad är Finlands adel? – Hvad den varit, det vet hvar skolgosse, men hvad den är, det kan jag original: jag vid Gud icke begripa.»

445 »Jag vet en annan finsk adel»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han, »konsekvensändrat/normaliseratutan annat sköldebref, än naturens eviga stämpel af storhet på dess högborna panna. Det är dessa furor, som nu så högtidligt susa omkring mig för stormen i vinterqvällen. Slumpen har sått deras frön på denna ås, der sjelfva enbusken står nog högt för att se ned öfver nejden. Men stode de än i den lägsta däld, skulle höghetens stämpel vidlåda dem äfven der, och lika djerft, lika stort skulle de se ned öfver krypvexterna. Dessa furor stå dock som en mur emot stormen och skydda landet; de mottaga blixtarna, de samla omkring sig molnen till ett välgörande regn, som befruktar nejden. Af dessa furor göras takbjelkar och masteträd, medan enbusken vid deras fötter smidigt krökes till tunnband kring ihåliga storheter. Förlåt mig det, baron Littow; förlåten mig, ädle grefvar och riddersmän, – dessa furor äro nordens, äro Finlands verkliga, enda verkliga adel!»

446 »I skolen ej mera säga mig, att det är de ofrälse ståndens vanliga afund. Också jag är ju numera en af eder. Bär jag icke en urgammal adel på fickan den stund jag behagar? Lika godt, hvad gör jag dermed, om icke för att nå till höjden af en liten förtjusande flickas fötter?»

447 »Skall jag begagna mig deraf? Skall jag trotsa mig till min lycka? Hela familjen Littows öde hvilar i mina händer. Några gamla pappersblad, blottade för dagens ljus, och jag frånrycker denna familj dess namn, dess adel, dess ära, för att svinga mig upp på dess plats och återtaga hvad mig med rätta tillkommer! Ha – hvilken svart demon hviskar nu åter denna frestelse i mitt öra? Vore väl jag en Littow, värd att bära detta urgamla namn, om jag likt en eländig tjuf kommit till Linnais att stjäla menniskors ära och löna deras gästfrihet med deras undergång? Vore jag värd att älskas af Ringa, om jag ville tilltrotsa mig hennes hand med vapen, dem slumpen fört uti mina händer?»

448 »Slumpen! Var detta en slump? Var det icke en Nemesis, som befaller mig att hämnas Sigismund Littows son, min farfader, och efter honom min far och hela min slägt, som så skändligt blifvit plundrade på deras rättmätiga namn? ... konsekvensändrat/normaliseratNej! Nej! Nej! Denna qväll är så mörk, denna storm är så hemsk, och onda tankar födas i mörkret. Jag vill återvända till Ringa, för att strida om henne, i fall det behöfs, men med vapen som anstå en man och en verklig Littow.»

449 Lithovius vände sig om för att nedstiga från åsen. Hans blickar sökte Syrjänkoski gård derborta vid sjöstranden. Nyss förut hade han sett ljusen glimma i mörkret; nu såg han dem klarare än förr. Han stadnade. Hvarje yngling har någongång stått som han i den mörka qvällen, blickande till ett fjerran ljus, med den ensliga längtande, ljufva tanken: derborta är hon!

450 Men allt klarare började ljusen lysa från Syrjänkoski. De små fönstren skeno liksom af eld. »Kaptenen har något nytt upptåg för sig»,konsekvensändrat/normaliserat tänkte Lithovius och fortsatte långsamt sin vandring framåt.

451 Men skenet blef slutligen nästan för starkt, för att vara ett skämt. Hela gården var upplyst; en röd tunga af eld slog ut genom ett af fönsterna; förvirrade rop hördes tydligt genom stormen och snöyran. Intet tvifvel mera: skämtet var allvar, Syrjänkoski-Waterloo stod uti lågor!

452 »Littows! Ringa! Granarna i salen! Detta nederlag i slaget vid Waterloo har Napoleon glömt att beräkna!» – och den nattlige vandrarens steg bevingades mot den brinnande herregården.

18. Återtåget från Waterloo.

453 Larm och oväsen, skrik och stoj; kommando från alla håll och lydnad från intet; rop efter vatten, som icke fanns, ehuru sjön låg femtio steg derifrån; tjocka rökmoln; eldens frasande; det instörtande husets brak; boskapens råmande; hundarnas tjut; hela nejden vidt upplyst af eldskenet och rundtomkring en yrande storm med tätt snöfall – sådan var den tafla, som mötte Lithovius vid återkomsten till Syrjänkoski, hvilket han en knapp timma förut hade lemnat uppfylldt af det muntra stojet under kapten Winterloos »slag vid Waterloo».konsekvensändrat/normaliserat Första ögonkastet sade honom att huset ej mer stod att rädda. Elden bröt ut under taklisterna, och i salen, der den först kommit lös, hade mellantaket redan instörtat.

454 Vi måste beklaga att hjelten i denna historia icke, såsom hjeltars lofliga sed är, hade tillfälle att störta sig i det brinnande huset och rädda en eller annan ung dame, hvilken derföre ofelbart varit honom skyldig sin kärlek, med åtföljande hand och hemgift. Det enkla prosaiska förhållandet var, att gårdens samtlige invånare och gäster rusat hals öfver hufvud ut, baron Littow med en af sina döttrar under hvardera armen, kapten Winterloo med sin mor, löjtnant Weder med sin syster och Triste-Ruban halft vanmäktig buren af Rosengren. Fröken Weder hade visserligen kommit ihåg sinaoriginal: si a silfverarmstakar och rusat som en furie in i lågorna under utrop: »det är tacken för det man lånar sitt silfver åt slarfvar, som bränna upp sina gårdar!» Hofrådinnan hade sprungit förbi henne, men stadnat af gammal vana vid farstudörren och krusat och bett fröken »vara så ämabel och stiga in».konsekvensändrat/normaliserat Kaptenen hade rusat in efter dem båda, fått dem under armen och dragit dem ut, då det befanns att fröken bergat ett par söndriga tennstakar och hofrådinnan en tom butelj och en tom mjölkbunke. Triste-Ruban hade med all gewalt velat in efter sin muff, och Ringa, tapper som alltid, hade barhufvad och i tunna klädningen sprungit ned till isen efter ett ämbare vatten. Fröken Anna, ej mindre modig, hade låtit utsläppa hästarna ur stallet. Löjtnant Weder hade fått tag i en handspruta, öfversköljde envist de brinnande fönsterposterna och kunde ej med någon öfvertalning förmås att lemna sprutan ifrån sig der hon bättre behöfdes. Öfversten skickade bud till närmaste gårdar efter hjelp, och kapten Winterloo trumfade med egen hand om ett par dröliga pojkar, som gapade på elden, utan att vid hans kommando röra sig ur fläcken. Men alla voro emellertid i behåll och utan personlig fara eller skada, såvida man ej ville räkna att gnistorna brännt hål i fröken Annas klädning, att fröken Ringa var så våt om fötter och armar, som hade hon bykt kläder, att Triste-Ruban sotat sina hvita händer och att fröken Renata Weder allt fortfarande utöste temligen grofva tillmälen mot den stackars hofrådinnan för sina förlorade armstakar, kallande henne en slarfkärra och en tiggarhöna, hvartill hofrådinnan uppbragt svarade, att »sådana parvenyer, hvilkas farfar varit en simpel häradshöfding och hvilkas mor varit en fattig prestmamsell, kunde med mera égard adressera sig till personer af bättre familj, än de sjelfva».konsekvensändrat/normaliserat För öfrigt var hela sällskapet öfversnögadt som vinterdufvor, och kaptenen svor som en turk att »detta var icke Waterloo, det var återtåget från Moskva».konsekvensändrat/normaliserat

455 Lugnad för Syrjänkoskis invånare och mera kallblodig än någon af de öfriga, lät Lithovius genast bilda en kedja af händer från stranden till gården, för att, om möjligt, rädda de återstående byggnaderna. Detta lyckades icke med vagnslidret, som nedbrann med de der förvarade åkdonen, men med tillhjelp af improviserade brandsegel lyckades man slutligen hämma elden i det ögonblick den uppnådde ladugården och stallet. Allt berodde på att skydda den närmast under vinden liggande gafveln, då Lithovius sittande på taket, såg hofrådinnan med förtrytelse nedrycka en genomvåt matta, som skyddade hörnet. »Den är tagen på öppet köp»konsekvensändrat/normaliserat, skrek hon; »konsekvensändrat/normaliseratgå de här och förderfva mina mattor!»

456 »Låt trasan ryka!»konsekvensändrat/normaliserat ropade kaptenen, som kom i rättan tid för att hindra denna otidiga sparsamhet. »konsekvensändrat/normaliseratHade inte allmänna brandstodsbolaget bortprutat hälften af gårdens värde, så skulle vi, böfveln besitte, skratta åt hela brasan. Men det kan vara detsamma, en dag förr eller sednare, det skulle ändå gå under klubban, vårt stackars Syrjänkoski. Hurra, Syrjänkoski är perdu, lefve Waterloo! Har arkitekten något att dricka på taket der?»

457 »Vatten tillräckligt!» svarade Lithovius, som satt der öfversköljd ifrån topp till tå.

458 »Bara vatten, stackars karl! Tolf buteljer champagne brinna derinne, och vi dricka klara sjövattnet härute.»

459 »Du skulle skämmas, Eusebius, ja skämmas skulle du!»konsekvensändrat/normaliserat suckade hofrådinnan. »konsekvensändrat/normaliseratDin dumma transparent var det som tände eld uti granarna och bragt oss till tiggarstafven.»

460 »Det kan ännu hjelpas, mamma lilla»konsekvensändrat/normaliserat, svarade kaptenen godmodigt. »konsekvensändrat/normaliseratDet kan hjelpas, säger jag. Först dammar jag Rosengrens rygg; det var han som drack ut fröknarnas halfva champagneglas efter middagen och glömde segerns gudinna, tills hon tog eld i vingarna. Och sedan, hejsan, gifter jag mig med Ringa Littow! Mera vatten till taket der; nästa mariedag skall det flöda lika mycket champagne på Linnais, som det nu flödar vatten på Syrjänkoski.»

461 Halfva gården blef emellertid räddad. Den andra hälften låg inom ett par timmar i aska. Natten och ovädret tvungo de husville att tänka på reträtt.

462 Löjtnant Weder, en hjelpsam man, bad Winterloos följa sig till Virola en knapp half mil derifrån, men hofrådinnan var för djupt förolämpad, för att antaga tillbudet, och deciderade sig för att följa Littows till det aflägsnare Linnais. Fruntimmerna, hvilkas öfverplagg brunnit, fingo nöja sig med fårskinnspelsar, lånta från närmaste bondgårdar, och så redde man sig till aftåg.

463 Här uppstod likväl en ny förlägenhet. Baron Littows stora suflett hade brunnit med vagnslidret, dit den nog öfverflödigt blifvit inskjuten, och man måste fördela sig på mindre slädar. I den beqvämaste som fanns att tillgå instufvades hofrådinnan och fröken Anna, och öfversten kuskade. Fruktande att exponera Ringa för kapten Winterloos grofva artigheter, placerade han denna gång Triste-Ruban som protegée under kaptenens beskydd och låtsade icke höra den förbluffade riddarens burdusa invändning: »hvad f–n skall jag göra med en fransk mamsell?»

464 »Hör på, svärfar, månne det inte hampar sig bättre att jag får kusin Ringa på min lott? Jag skall, tamme katten, akta henne som ett löskokt ägg»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor kaptenen, högst missnöjd med sin andel i slädpartiet.

465 »Kör på, kusin Winterloo, hästarna bli yra, och mad:lle Triste-Ruban är rädd att de skena!» utropade öfversten brådskande.

466 »Rädd att de skena!»konsekvensändrat/normaliserat mumlade Winterloo förargad. »konsekvensändrat/normaliseratJag skall, katten förblistre mig, lära henne att skena!» – Derpå klatschade han på allt hvad han förmådde och försvann i snöyran med sin olyckliga dame, hvars oblida stjerna sålunda lät henne med sina kavaljerer på detta fatala slädparti komma ur askan i elden.

467 Mot all förväntan fick alltså Lithovius Ringa på sin lott. Den lilla fröken såg för rolig ut i sin svarta öfversnögade fårskinnspels och hoppade muntert i den smala bondsläden, medan Lithovius tog plats vid hennes sida. »Det tycks vara vårt öde att ströfva omkring i yrväder»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Ringa, ej utan en liten förlägenhet, som klädde henne förträffligt.

468 »Och likväl komma lyckligt i hamn»,konsekvensändrat/normaliserat svarade arkitekten, i det han lät hästen trafva tätt efter öfverstens släde. »Linnais solsken vore ej hälften så vackert, om det ej sken efter mulen himmel»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han. »konsekvensändrat/normaliseratGoda stjernor lysa öfver fröken Ringas stigar.»

469 »Om vi ändå hade Mefisto med oss. Jag är rädd att vi åka vilse i yrvädret.»

470 »Är fröken rädd att åka med mig?»

471 »Inte just det; – inte alls; men se huru gnistorna ännu flyga kring Syrjänkoski!»

472 »Vi skola hålla oss tätt efter öfversten. Fröken har då alltid sin rätta beskyddare nära.»

473 »Jag beklagar arkitekten, som miste sin dame och vann så litet på bytet.»

474 »Jag tror knappt att någon af oss känner sig missbytt. Mad:lle Triste-Ruban och jag trätte nästan hela tiden vi åkte tillsammans.»

475 »Ah – hvem skulle våga träta med arkitekten?»

476 »Ser jag då så fruktansvärd ut?»

477 »Inte just det; – men litet sträng. Och hvarom trätte ni då?»

478 »Om blondiner och brunetter. Jag sade henne, att den jag engång komme att älska måste vara blondine.»

479 »Hon är likväl en snäll flicka, tror jag, fastän vi också träta ibland. Men det är om de irregulära verberna, som jag aldrig kan få i mitt hufvud. Och sedan så har jag så rysligt många fel, och hon är så rysligt fullkomlig.»

480 »Jag tror verkligen att fröken har fel.»

481 »Visst har jag det. Arkitekten borde engång säga mig alla mina fel. Då vore arkitekten snäll, och så fick jag engång riktigt veta. Jag har ett så elakt lynne, att jag mest alltid blir ond, när ma bonnespråk: franska börjar träta.»

19. Undine och frågan.

482 »Ett barn har lynne, en qvinna hjerta och en man grundsatser.»

483 »Jag kommer visst aldrig att få något annat än lynne, ibland godt, ibland elakt, och mest utan orsak. Vet arkitekten, det gick en rysning igenom mig, när jag läste baron Motte-Fouqués Undine. En sådan flyktig varelse utan någon riktig själ är också jag.»

484 »Undine var en elementarande, född utan själ. Men hon älskade – och blef odödlig.»

485 »Riddar Huldebrand bedrog henne likväl.»

486 »Riddaren var henne icke värd. Och likväl uppoffrade hon allt för sin kärlek. Det är icke någon dålig förebild fröken har valt. Hvarje Undine kan blifva odödlig.»

487 »Men som elementarväsen kunde hon ej dö förrän med elementerna. Derigenom att hon älskade Huldebrand, blef hon en dödlig som vi andra.»

488 »Lefva vi icke mycket längre än elementerna? Undines saga är lika djup, som älskvärd. Läs om den ännu engång. Denna storm skall lugna, denna jord skall förgås, dessa stjernor skola slockna, men den sanna kärleken dör icke; den följer våra själar bortom evigheterna.»

489 Ringa teg. Der blef en paus, och man hörde endast bjellrornas klang genom snöyran i skogen. Slutligen yttrade Lithovius: »har fröken något uppdrag till Helsingfors?»

490 Ringa hajade till och utropade: »arkitekten skall resa!»

491 Det förekom Lithovius som hade mörkret omkring honom ljusnat vid detta oöfverlagda utrop och som hade den snöhöljda vintriga skogen med ens blifvit förvandlad till en sommargrön park.

492 »Jag reser i morgon»,konsekvensändrat/normaliserat svarade han.

493 »Och kommer tillbaka i vår för att bygga åt oss?» – En fin, sväfvande darrning i rösten sade mera än frågan.

494 »Vore Linnais min hela verld, skulle intet kunna afhålla mig från att återvända. Men ingen saknar mig här, – jag reser i vår till Italien och blir borta i två år.»

495 »Är det så säkert, att ingen saknar arkitekten på Linnais?»

496 »Jag vet ingen som skulle göra det.»

497 »Pappa sätter så mycket värde på arkitekten ...»konsekvensändrat/normaliserat

498 »Han skall erhålla en lika god eller bättre inspektör öfver nybyggnaderna.»

499 »Ingen kan vara som arkitekten så lika mot alla.»

500 »Fröken Ringa är ju det sjelf. Fröken vet, liksom jag, att hvarken stånd, börd, eller ens bildning bestämma ett menniskovärde.»

501 »Och sedan – vi skulle alla vara glada att få se arkitekten tillbaka på Linnais. Mefisto skall annars glömma alla de konster arkitekten lärt honom.»

502 »Hvarföre nämner fröken ej Triste-Ruban?»

503 »Är arkitekten ledsen för det jag nämnt henne förr?»

504 »Fröken vet ju att det är mig alldeles likgiltigt.»

505 »Förlåt! Jag skall ej mera tala om henne.»

506 »Vi se nu ljusen från Linnais. Om några minuter äro vi ej mera som nu, två väsen ensama i en snööken. Jag skall ej missbruka öknens rättigheter. Säg till mig: jag fryser! Och jag skall åka i galopp till den varma brasan på Linnais.»

507 »Men jag fryser inte alls ...»konsekvensändrat/normaliserat

508 »När dessa drifvor smälta i vår, skall fröken Ringa höra bofinken sjunga i björkarna och minnas hur vi engång åkte här in genom snön uti Linnais park. Jag skall höra näktergalen sjunga i Florenz och likväl önska mig tillbaka till denna snöiga vinterqväll och kanske ångra att jag ej varit uppriktig den enda gång i mitt lif, när jag saknat mod dertill. Tillåter fröken mig göra en enda fråga?»

509 Ringa teg, men släden ilade redan genom grinden och nalkades stora trappan. »Fråga!» hviskade hon hastigt och darrande.

510 »Kan jag, bör jag komma tillbaka till Linnais?»

511 Släden stadnade, Ringa sprang ur. Mefisto var redan der och hoppade med ett högt språng mot hennes axlar. »Kom!» sade hon hastigt i den vanliga skämtande tonen, bortvände sitt hufvud, att ej skenet från lyktorna skulle falla på hennes ansigte, och sprang framom alla de öfriga uppför den höga trappan.

512 Arkitekten hade hört nog.

20. Sista qvällen på Linnais.

513 »Mina herrar»konsekvensändrat/normaliserat, ropade baron Littow från trappan, »konsekvensändrat/normaliseratett glas punsch skall smaka oss förträffligt. Välkommen, kusin Winterloo! Jag önskar blott att anledningen till besöket varit en gladare.»

514 »Hvad punschen angår»konsekvensändrat/normaliserat, svarade kaptenen, »konsekvensändrat/normaliseratså hade väl jag bordt ha den äran att bjuda i qväll, men jag rår, tamme böfveln, inte för det. Tolf buteljer champagne brunno i källarn på Syrjänkoski; ouppkorkade, mina herrar, ouppkorkade, så sannt jag tjenat kronan och äran – såframt inte den slyngeln Rosengren ... men hvad är det värdt att tala om drucket vin och tagna kyssar? Gladare anledning? Hm, vi få allt se, jag skall betänka mig på den saken ... Han är galen efter mig, han vill bestämdt ha mig till måg»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor kaptenen i lägre ton till sin mor hofrådinnan. »konsekvensändrat/normaliseratMen jag biter inte på kroken så lätt som man tror, och dessutom, hvem vet om jag inte gör honom ett fult spratt endera dagen?»

515 »Inga sottiser, Eusebius!»konsekvensändrat/normaliserat hviskade hofrådinnan varnande. »konsekvensändrat/normaliseratLiksom du inte gjort tillräckligt sådana redan i dag!»

516 »Jag? Jo, jag kunde berätta mamma något. Det är inte så dumt, skall jag säga. Jag skall lära den högfärdiga baron att placera mig som en dräng hvar han behagar, men förb. flat skall han bli, när han ser att jag tagit revange ...»konsekvensändrat/normaliserat

517 »Eusebius! Kom ihåg att vi äro på bara backen!»

518 »Strunt, det hade vi ändå varit endera dagen. Men vänta bara, jag har gjort en affär. Nå, mamma får väl veta i sinom tid. Nu är jag törstig som en klockare på ett graföl.»

519 Aldrig hade Linnais något ödsliga salar förekommit gästerne så varma och angenäma, som efter färden i yrvädret. Öfversten nödgade alla, äfven fruntimmerna, att genast dricka ett glas punsch som preservativ mot förkylning, och derefter skingrades sällskapet på en half timma för att göra toilett, ty alla voro mer eller mindre sotiga, svedda eller vattensköljda efter äfventyret på Syrjänkoski.

520 Om en stund samlades man åter vid thébordet, alla i den lifvade stämning, som åtföljer ett nyss öfverståndet äfventyr. Kaptenen var vid ett öfverdrifvet lynne och skrattade oupphörligt åt hemlighetsfulla anspelningar, som ingen förstod. Hofrådinnan tog dagens förlust närmare, men fann ett slags tröst i att beskrifva alla de sköna saker som gått förlorade på Syrjänkoski, allt det gamla familjesilfret, alla de gamla familjejuvelerna, hela den rika linnegarderoben och den dyrbara Dianakostymen, hvilken hennes mor, en född Baggehufvud, burit vid en maskrad på Haga i Gustaf III:s tid, – för att ej tala om den fina supérn för aftonen, som brunnit i köket, alla kräftstjertar, tryffelpastejer etc. etc. etc., af hvilka nu endast ett sorgligt, men angenämt minne återstod. – Äfven Triste-Ruban var denna afton högst animerad; när hennes blickar mötte arkitekten, var det med ett slags mystisk triumf, hvilken denne likväl ej gjorde sig mödan att uttolka. Han ensam, han och den glada fröken Ringa, voro i afton tystare än vanligt – och så förgick en timma vid thébordet. Derefter föreslog öfversten att hvila ut efter dagens mödor.

521 »Jag har låtit bädda åt mig i gröna kammarn»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade han till Lithovius, »konsekvensändrat/normaliseratoch jag ber arkitekten hålla till godo med min sängkammare i natt; men det blir tillsvidare oss emellan. Man tror att arkitekten sofver deruppe; Holming ensam känner changementet. Om det blefve bekant att jag utmanar spökena deruppe, skulle det blott ge vigt åt de dumma sägnerna, och man skulle anse mig nog narraktig att tro på dem.»

522 »Behagar herr baron skänka mig några ögonblicks enskildt samtal? Mina arbeten tvinga mig att lemna Linnais i morgon.»

523 »Redan? Arkitekten har då ledsnat vid oss? Men så angenämt det vore för mig att arrestera arkitekten här öfver julen, kan jag ej vara nog egennyttig att längre missbruka min gästs tålamod. Vi kunna följas åt på en stund till mitt champ de bataillespråk: franska i gröna kammaren. Vi få då vid ett glas gammal Hochheimer ännu engång ostörda rådgöra om våra planer.»

524 »Som herr baron befaller.»

525 »Godnatt, mitt herrskap. Godnatt, mina barn. Sofven godt efter alla våra äfventyr. Arkitekten blir vårt avantgarde mot Linnais spöken i natt.» – Och öfversten kysste hjertligt sina döttrar på pannan, såsom han brukade.

526 »Mefisto»konsekvensändrat/normaliserat, sade Ringa, »konsekvensändrat/normaliseratfölj herr Lithovius!»

527 Pudeln såg frågande på henne med sina stora kloka ögon.

528 »Följ herr Lithovius, blif hos honom i natt, och vaka när han sofver.»

529 Pudeln hviftade på svansen, till tecken att han förstått henne, och följde Lithovius.

530 »Flickan är klokare än vi båda»konsekvensändrat/normaliserat, sade öfversten leende. »konsekvensändrat/normaliseratHade arkitekten haft Mefisto till allierad den första natten, så tviflar jag mycket att några spöken haft mod att visa sig. Han skall verkligen få vara skyltvakt i natt.»

531 Sällskapet åtskildes. Snart derpå befunno sig öfversten baron Littow och arkitekten Lithovius framför en nyss påtänd brasa i gröna kammaren. Vid deras fötter låg Mefisto, behagligt sträckande sig framför elden, och mellan dem stod ett litet bord med gammalt rhenskt vin och två gröna glas.

532 »Vinet»konsekvensändrat/normaliserat, sade öfversten, »konsekvensändrat/normaliseratär från min salig fars källare och bär årtalet 1789. Det är ett revolutionärt vin, men det har esprit, det bär svenska akademiens valspråk: snille och smak!»

533 »Vinet är godt. Det är kungligt, ännu icke republikanskt. Det är Mirabeau, men ännu icke Robespierre.»

534 »Lyckligtvisoriginal: »Lycktligtvis ej; men också Mirabeau har gått mången i hufvudet.»

535 »Och franska adeln i benen.»

536 Öfversten skrattade. »Ja på min ära, vore detta vin franskt i stället för tyskt, borde det ej finnas i min källare. När dessa drufvor mognade, upphäfde franska nationalförsamlingen adelns privilegier. Det är tid att vi göra så vådliga principer oskadliga och tömma buteljen.»

537 Äfven arkitekten log. »Vore 1789 års principer så lätt tillintetgjorda, skulle mången seigneur och mången durchlaucht afsvära nykterheten.»

538 »Vår tid, bästa herr arkitekt, har adopterat hvad 1789 haft godt och förnuftigt, men återförvisat det öfriga till demagogins illusioner.original: illusioner Adeln i våra dagar har afsagt sig det dåraktiga anspråket att vara allt, men äger det billiga hoppet qvar att ej derföre reduceras till intet.»

539 »Förlåt, herr baron, en fråga, som kan synas för mycket uppriktig i min ställning: hvad är adeln i våra dagar?»

540 »Uppriktighet mot uppriktighet: adeln är rikets första stånd, – sköldhållaren för dess ärofullaste minnen och dess historiska tradition.»

541 »Men hvad är ett stånd, hvilket aldrig uppträder som sådant i representationen? I Finland, herr baron, måste ju dess egenskap af stånd redan ha råkat i glömska.»

542 »Ståndet står qvar i vår konstitution och äger ett riddarhus.»

543 »De jurespråk: latin. Adeln anser sig emellertid, hvad herr baron också riktigt anmärkt, i främsta rummet som en bärare för den historiska traditionen. Hvad är denna tradition? Den är hvarken ett stånd eller en korporation, den är hela vårt statsskick, hela vår kultur, våra lagar, våra seder. Sålänge adeln ensam uppbar allt detta – staten, bildningen, lagstiftningen, den tongifvande seden – sålänge var adeln verkligen den historiska traditionens sköldhållare, en obestridlig realitet och ett nödvändigt vilkor för staten och civilisationen. Numera, herr baron, delar adeln denna ära med alla samhällsklasser.»

544 »Nå, på min ära, har icke Mirabeau stigit oss litet i hufvudet; det är följden af 1789 års drufvor. Adelskapet, min bästa herr Lithovius, hvilar på samma grund som den legitima monarkin. Det uppställer en konstant, obestridlig rättsgrund mot alla de slumpens nycker och opinionernas vindkast, som upphöja andra medlemar af samhället. Adeln förnekar numera ingen capacité att stiga lika högt; men alla andras företräden äro fakta, tillfälligheter, adelns är en princip, voila toutspråk: franska.»

21. Frestelsen.

545 Uttrycket »bästa herr Lithovius» förekom arkitekten mera förnämt, än hans nuvarande retliga stämning kunde tåligt fördraga. Han fortfor derföre något varmare, men alltid i samma aktningsfulla ton: »Om något är en slump, herr baron, så är det bördens företräden. Den enda verkligt konstanta principen, som äfven den legitima konstitutionela monarkin numera erkänner, är den personliga förtjensten ...»konsekvensändrat/normaliserat

546 »Aj aj, min unge vän, äro vi redan der? Så hastigt och oförmärkt komma vi från Mirabeau till Camille Desmoulins, sedan vidare till Danton, så till Marat, så till Robespierre, tills vi stadna bland sansculotterne. Från individens personliga rätt ha vi blott ett steg till folksuveräniteten och republiken.»

547 »Jag är icke republikan, herr baron, långt mindre jakobin. Jag hyser den största aktning för adeln som en familjetradition, som den legitima arfsrätten till ett ärofullt namn. Jag vågar endast betvifla dess framtid som statsinstitution och dess exclusiva ställning utåt till öfrige medborgare.»

548 »Godt, herr Lithovius, låt oss respektera hvarandras öfvertygelse och ej tvista om en institution, som oss förutan torde gå sin gifna gång genom seklerna. Enfinspråk: franska, vi ha ännu något qvar af vårt 1789; låt det icke hindra oss att öfvergå till vår tid och vårt ämne. Arkitekten hade ännu något att meddela mig om ritningarna; var det ej så?»

549 »Ritningarne äro så detaljerade, som jag förmått utföra dem; jag har derom ingenting vidare att tillägga. Det, hvarom jag utbett mig ett samtal, är ett ämne som står i nära sammanhang med herr barons och mina något olika åsigter om adelns ställning i vår tid.»

550 »Huru? Arkitekten ämnar väl inte skrifva en bok derom?»

551 »Jag har aldrig kännt den ärelystnaden att författa samhällsläror, men väl att tillämpa dem.»

552 »Jag kan ej fatta, hvilken tillämpning ...»konsekvensändrat/normaliserat

553 »Herr baron har med en upplyst mans öppenhet tillåtit mig en lika uppriktighet. Nåväl – skall herr baron en dag, vid bortgifvandet af sina döttrars hand, följa samma strängt traditionela tendenser, som dikterat herr barons åsigter i det ämne, hvarom jag nyss haft äran uttala mina?»

554 »Jag tillstår, min bästa herr Lithovius, att denna fråga förekommer mig något oväntad. Jag kan härtill endast svara, att mitt handlingssätt deri, liksom i öfrigt, kommer att dikteras af mina grundsatser.»

555 »Och till dessa grundsatser hör att aldrig hedra en ofrälse, hvem han än vara må, med någon af fröknarna Littows hand?»

556 »Herr arkitektens fråga är i sanning öppenhjertig. Men jag inser icke derföre något skäl att besvara den. Mina döttrar, herr arkitekt, äro inga diskussionsämnen.»

557 »Nej, herr baron; men om jag tillåter mig en fråga, som kan synas oväntad, så är det emedan jag anhåller om herr barons tillåtelse att söka förtjena en fröken Littows hand.»

558 Öfversten bet sig i läppen. Denna säkra, fasta, frimodiga ton hade han icke väntat af en ung man, som utan börd, utan rang, utan förmögenhet vågade eftersträfva en förbindelse med en af landets mest högborna familjer.

559 »Herr Lithovius»konsekvensändrat/normaliserat, sade han efter någon tvekan och kanske med en omedveten tonvigt på det ofrälse namnet, – »konsekvensändrat/normaliseratjag hade hellre önskat, att en man, för hvilken jag hyser aktning – tillåt mig säga vänskap – icke försatt mig i den brydsama ställning att åberopa konsiderationer, hvilka tvinga mig att ...»konsekvensändrat/normaliserat

560 »Fortsätt icke, herr baron, jag ber er derom (och papperen brände i arkitektens ficka). Tala icke om konsiderationer, när det gäller att mäta ett menniskovärde! Jag är icke nog djerf att begära herr barons bestämda samtycke – jag vet ju icke om jag ens är nog lycklig att erhålla dens, hvaraf min sällhet beror – jag begär endast en tillåtelse att söka göra mig deras förtjent. Linnais gästfrihet är mig alltför dyrbar, för att jag utan herr barons tillåtelse skulle kunnat hysa förhoppningar, som i min ställning äro ovanliga.»

561 Öfversten påminte sig Ringas ord, då Anna vägrade lyssna till grefve Spiegelbergs anbud: »emedan hon älskar en annan», och tog för afgjordt att arkitektens böjelse gällde hans äldre dotter. – »Jag vill icke afgöra»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliserattill hvilken grad ungdomens vanliga illusioner kunnat förblinda den ena eller andra, men arkitekten bör vara nog räsonnabel att inse, det en sådan förbindelse är omöjlig.»

562 Lithovius var stolt, mer stolt än en ung man utan anspråk kanske bör vara, men han fortfor: »herr baron, slumpen har fört oss till ett rum, der fordom en adelsman, er farfar, tillbragte det olyckligaste familjelif. Om börd eller rikedom göra menniskor lyckliga, hvad skulle hindrat hans sällhet? Nu anhåller en man, som saknar båda dessa fördelar, men i stället är en man med heder och framtid, om er dotters hand – eller möjligheten att vinna den. Låt det närvarande försona det framfarnas olyckor, och jag lofvar er, att såvidt på mig beror, skall ni aldrig ångra att engång ha brutit med föråldrade fördomar, dem tiden förkastar och er upplysta själ måste förneka.»

563 »Herr Lithovius må kalla det fördomar hvad jag anser för principer, – jag anhåller att detta ämne må vara slut och önskar en rolig godnatt.»

564 O hvad de brände, hvad de brände, dessa olyckliga papper i arkitektens bröstficka! Gång efter gång hviskade stolthetens demoner i hans öra: han stöter dig tillbaka för din låga börd, han som stulit ditt namn och hvars hela anspråk med rätta tillkommer dig! Hvarföre räcker du honom icke detta pappersblad, som skulle förkrossa honom, och säger till honom: läs och döm hvem af oss är en Littow! – Men arkitekten gjorde ännu engång våld på sina upproriska känslor och sade: »återtag detta ord! Lär att känna mig bättre. Föreskrif mig hvilken tid herr baron behagar, för att visa mig värdig min lycka, men beröfva mig icke hoppet att engång vinna ert samtycke, om jag vinner hennes!»

565 »Kom tillbaka om hundra år, herr Lithovius. Kanske ha edra idéer då gjort sig gällande, och då få vi se.»konsekvensändrat/normaliserat

566 I detta ögonblick lyftade Mefisto sakta morrande hufvudet och vädrade med nosen.

567 »Icke hundra år framåt, utan hundra år tillbaka, herr baron!»konsekvensändrat/normaliserat utropade arkitekten vredgad och for med handen i bröstfickan. Frestelsen var oemotståndlig; en minut till, och familjen Littow hade förlorat sitt namn.

568 »Hvad menar herr Lithovius dermed?» genmälde öfversten, äfven han med vredens rodnad på sin höga panna.

569 Arkitekten vacklade, men det var blott ett ögonblick. »Jag menar»konsekvensändrat/normaliserat, sade han lugnare, men ej utan bitterhet, »konsekvensändrat/normaliseratatt assessor von Littows sonson i detta rum borde hellre taga en varning af det förgångna, än trotsa framtiden.»konsekvensändrat/normaliserat

570 Mefisto lemnade, allt morrande, sin plats framför brasan och luffade vädrande kring det stora familjeskåpet, men vågade icke närma sig det på mindre än ett par stegs afstånd. Herrarne voro för mycket upptagne af annat, för att gifva akt på den trogna pudelns misstankar.

571 »Och hvem är det, som vågar tilltala mig på detta sätt och i detta rum!»konsekvensändrat/normaliserat utropade öfversten, ytterligt uppbragt. »konsekvensändrat/normaliseratDet borde åtminstone icke vara en Lithovius, en sonson af den man, hvilken förbittrade min olycklige farfars ålderdom och hvars namn aldrig borde ha uttalats inom dessa väggar! Vet arkitekten hvilka alltför rättvisa skäl familjen Littow måste äga att sist bland alla dödliga ingå någon förbindelse med Lithovierna?»

572 »Jag känner det endast alltför väl.»konsekvensändrat/normaliserat

573 »Om arkitekten känner det, så tillåt mig säga: det förvånar mig att en man med heder och granlagenhet, som ni, ett enda ögonblick kunnat smickra sig med det dåraktiga hoppet att vinna en Littows hand. Förr skulle jag bortskänka min dotter åt den fattigaste af Linnais torpare, utan andra vilkor än ett redligt hjerta och ett obefläckadt namn!»original: namn?»

574 Ännu engång svindlade det för Lithovii ögon. Ännu engång hviskade demonerna i hans öra: förtjenar denne man, som högmodas öfver stölden af ditt namn, någon skonsamhet af dig! Krossa honom; det återstår dig alltid att skänka honom ditt medlidande!

575 Men Lithovius för med handen öfver sin brännande panna, såg öfversten stadigt i ögat och utropade: »herr baron, ni vet icke hvad ni har sagt! Ni vägrar mig er dotter, ni har rätt att göra det, ehuru familjen Littow borde hafva nog af en Catharina Szistovo! Jag tigger icke min lycka, äfven der jag kunde taga henne. Farväl, vi se hvarandra kanske aldrig åter; jag reser i morgon före dagningen. Visste ni hvad ni sagt, skulle jag ställa er till ansvar derför; nu kan jag endast beklaga er – och mig!»konsekvensändrat/normaliserat

576 Och fruktande att, om han dröjde, slutligen duka under för den förfärliga frestelsen, ilade arkitekten hastigt bort, qvarlemnande öfversten delad mellan förvåning och vrede.

577 Baron Littow gick ganska upprörd fram och åter öfver golfvet. »Hvilken djerfhet utan like!»konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf. »konsekvensändrat/normaliseratDenne prestson från skogarna beter sig som vore han jemnbördig med hvilken som helst! Och likväl är det något i denna förmätna, trotsiga ton, som behagar mig, jag vet ej hvarföre ... Bah, han är en Lithovius, c’est celaspråk: franska. Om det är sannt att denna slägt är ursprungligen en telning af vår egen stam, så måste der flyta något af Jagiels vilda blod i dess ådror. Skada på den unge mannen likväl! Hvarföre drages mitt hjerta till honom, oaktadt all hans förmätenhet och oaktadt all den motvilja, som hans namn vid vårt första möte väckte hos mig? Nej, man bör tro det första intrycket, det bedrager oss sällan. Denne man kan ännu bli en brandfackla i vår familj ... Om Anna älskar honom! Jag vet, hennes högsinta hjerta skall sjelfmant försaka honom ... men om det bruste dervid? Grand dieuspråk: franska, hvarföre är denne man en Lithovius? Och hvarföre skola dessa Lithovier, led efter led, beständigt förfölja oss?»konsekvensändrat/normaliserat

578 Öfversten kastade sig uttröttad och fullklädd på sängen i rummet. Han hade alldeles glömt att han befann sig i gröna kammaren. Om en stund togo dagens mödor ut sin rätt, och han insomnade tungt. Endast Mefisto vakade, utsträckt på golfvet, med nosen lågt nedsänkt mellan framfötterna och de stora förståndiga ögonen beständigt riktade mot familjeskåpet.

579 Så förgick kanske en timma. Öfversten sof oroligt och drömde om sin stamfader Jagiel. Den jättelike krigaren stod framför honom i sin halfbarbariska rustning med det ofantliga svärdet lyftadt till hugg – men plötsligen krympte han hop, blef allt kortare, allt magrare, den blanka hjelmen förvandlades till en liten oansenlig peruk, den fruktansvärda rustningen till en med grannlåt broderad frack, svärdet till en gåspenna, jätten till en liten blek gubbe med assessor von Littows drag, och gubben framräckte ett gulnadt papper ...

580 I detsamma begynte Mefisto häftigt skälla, och öfversten for upp ur sina drömmar. Ljusen hade slocknat, blott en svag glöd från spiseln lyste genom det täta mörkret, och öfversten trodde sig se en skugga, ännu mörkare än mörkret, passera genom rummet. Förvånad mer än häpen sprang han upp, påtände eld från en enkom medförd glasburk med svafvelsyra och platinasvamp, som brukades före fosforstickornas införande, och fann ljusen icke slocknade, utan släckta. På bordet bredvid dem låg ett gulnadt papper, som icke fanns der förut. Det innehöll endast fyra rader latinsk vers – samma familjespådom, som öfversten i början af denna historia berättade för sina döttrar och som slöts med de mystiska orden: Decimi sed tertii cave, Szistove, acum!språk: latin

22. Nattliga besök.

581 Lithovius skyndade bort från gröna kammaren upprörd af de mest stridiga känslor, hvilka förföljde honom ännu sedan han obemärkt uppnått öfverstens sängkammare och der nedkastat sig till en kort och orolig hvila. Harm och sorg omvexlade i hans själ med en ännu obesegrad tvekan om hvad som i hans ställning vore det rätta att göra. Att resa från Linnais utan att yppa hemligheten, det vore att säga ett evigt farväl åt Ringa Littow; det vore att qvarlemna minnet af en besynnerlig efterhängsenhet, likasom hade han, i Gud vet hvilka egennyttiga afsigter, velat tränga sig in i den friherrliga familjen! Att åter yppa hemligheten för baron Littow, innan en närmare skyldskap jemnat förhållandet dem emellan, det vore att likasom tilltrotsa sig Ringas hand genom en hotelse, ovärdig en mans heder och en mans kärlek. Och i hvilket förfärligt läge skulle han ej derigenom störta denna aktningsvärda familj! Ty derom var han öfvertygad, att en så ridderlig karakter, som baron Littow, icke en dag längre skulle kunna förmå sig att bära ett namn, som han visste sig bära blott genom sin farfaders svek och till förfång för Littowska namnets rättmätige innehafvare. Detta namn, som utgjorde hans stolthet, skulle öfversten då vilja kasta ifrån sig såsom en skymf; – men huru blefve det möjligt, utan att förneka tre slägtleder, utan att tillika äfven bortkasta den friherrliga titeln? Och ville äfven den stolte friherren sjelf nedstiga från höjden af sin börd, hvilket namn skulle han sjelf, hvilket namn skulle hans döttrar bära? Lithovius? Detta ofrälse och för Littowska slägten förhatliga namn skulle då blifva deras? Skulle baron Littow någonsin förmå sig att antaga det? Och – hade han rätt ens att kalla sig så? Bar icke öfverstens fader, enligt assessor von Littows egen bekännelse, en fläck på sin börd? Var icke den förmente sonen af den Lithovius, som röfvat Littowska namnet, bastard af en Littow? Hvilket grymt öde! Hvilket hårdt och oförskylldt straff för fädernes missgerningar! Hvilken förfärlig lexa för den familjestolthet, som aktade bördens företräden högre än sjelfva den personliga förtjensten!

582 Ju klarare arkitekten blickade ned i den afgrund, som med hemlighetens yppande skulle öppna sig under Littowska slägtens fötter, desto bestämdare mognade hans beslut att för alltid begrafva denna olyckliga hemlighet inom sitt bröst. Han skulle förlora Ringa; – han skulle för alltid afsäga sig det urgamla namn, som med rätta tillhörde honom och för hvars ärofulla klang han kanske var mera känslig, än han vågade tillstå för sig sjelf; – han skulle, till tack för detta blödande offer, skiljas från Linnais i den löjliga dagernoriginal: dagen af en vanlig afskedad friare, hvilken sigtat högre än vingarna buro; – men hvad betydde det? Han skulle skiljas derifrån stolt i det tysta medvetandet af en högsint handling, – viss om att, komme han än aldrig att bära det Littowska namnet, hade han dock visat sig värdig att bära det.

583 Under dessa tankar släckte Lithovius ljuset, fast besluten att efter ett par timmars hvila inpacka sina få tillhörigheter och lemna Linnais före dagningen, utan att återse hvarken öfversten eller fröknarna. Det var redan sent på natten; mörker och tystnad hvilade öfver hela den stora herrgården; men sömnen dröjde att tynga den unge mannens ögonlock.

584 Då förekom det honom som om dörren till rummet sakta öppnades. Skärmen, som stod framför sängen, hindrade honom att i den svaga ljusglimt, som spriddes i rummet af stjernornas sken genom fönstren, kunna urskilja något föremål. Men gröna kammarns spöken trädde lifligt för hans inbillning; – han lyssnade med återhållen andedrägt.

585 Det varade ej heller länge, innan en hvit gestalt, sväfvande fram genom mörkret, närmade sig och steg innanför skärmen. Han såg tydligt huru den kom tätt intill honom och satte sig på kanten af hans säng. Men han rörde sig icke.

586 »Sofver du, min far?» sade helt sakta en röst, hvars lena hviskning uppskakade arkitekten mer än stormens brus i de höga furorna qvällen förut. Han igenkände Ringas röst, men om det gällt hans lif, hade han ej nu kunnat svara henne. Han spratt häftigt till, men fortfor att tiga. Det var tydligt att Ringa var okunnig om att hennes far denna natt lemnat sin bädd åt den främmande.

587 Den unga flickan märkte likväl hans rörelse och ansåg den troligen som ett tecken att han var vaken. »Blif ej förskräckt att jag kommer så sent till dig»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor hon hviskande, »konsekvensändrat/normaliseratmen jag har något att säga dig, och det kan ej uppskjutas. Arkitekten reser i morgon bittida.»

588 Lithovius kunde knappt andas.

589 »Han reser»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor hon, »konsekvensändrat/normaliseratoch kommer kanske aldrig tillbaka. Vet du väl, min far, att det är illa gjordt af dig att låta honom resa så! Ja, mycket illa, det kan du lita på. Du vet kanske inte att han älskar Anna ...»konsekvensändrat/normaliserat

590 Ett ännu ofödt nej dog bort på arkitektens läppar. Hvilket sällsamt missförstånd!

591 »Ja, du kan tro det; han har sagt mig det sjelf ... Och om du visste hur länge Anna älskat honom tillbaka, – alltsedan i vintras, jag är säker på det! Men tror du väl att hon tillstår det? Nej, du vet nog att hon är för stolt dertill. Hon har aldrig sagt det åt mig, och om du frågar henne, svarar hon nej. Men ändå har jag varit henne länge på spåren, och nyligen blef jag riktigt viss derpå, en qväll när hon trodde att arkitekten var förtjust i ma bonnespråk: franska ... Det var för löjligt, inte bryr han sig alls om ma bonnespråk: franska! Men inte vågar Anna, och inte vågar arkitekten bekänna för dig att de älska hvarandra. Det är mycket illa, ser du; – nu reser han bort och kommer aldrig igen, och så kunna de ju aldrig i verlden få hvarandra. Söta, goda, älskade pappa, låt dem ändå få hvarandra! Du vet kanske inte du hvad det är att hålla så hjertligt af någon, som man aldrig kan få!»

592 Arkitekten låg på sträckbänken. Men numera ansåg han det med rätta för bäst att icke röja sig och svarade alltså blott med ett otydligt hm!

593 Ringa fattade hans hand, kysste den, och en varm tår droppade ned derpå. »Förstår du nu»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor hon oskyldigt, »konsekvensändrat/normaliserathvarföre jag smugit mig hit från Anna och väckt dig i mörka natten? Du får ej låta honom resa ifrån oss med Annas hjerta. Han är ofrälse; qu’importespråk: franska? Han är inte rik engång; hvad betyder väl det? Vet du, min far, han är så klok och så god, att du aldrig kan tro. Han blir en dag både rik och förnäm. Jag tyckte först att han var mera ful än vacker, men nu tycker jag att han är mera vacker än ful, ja inte alls ful, utan riktigt vacker; han är så ståtlig! Så skall en karl se ut. Inte alls rädd i hvilken fara som helst, det har jag sett; och så allvarsam han kan vara, och så vänlig ändå! Åh, du skulle se honom ibland, han kan vara lika så stolt som du. Näst dig finns visst ingen annan än arkitekten, som man kan ha så mycken respekt för och hålla ändå så mycket af. Jag törs inte gyckla mera med honom, då ser han ibland på mig, som om han ville se tvärsigenom mig. Anna vill inte ha någon af dem som gå aderton på dussinet, och inte jag heller – men det är detsamma med mig, jag kommer visst aldrig att hålla af någon annan än Anna och dig ... Lofvar du mig att inte låta honom resa för alltid ifrån oss?»

594 Hvad skulle arkitekten svara på dessa naiva loftal och denna bön, som han så gerna ville bevilja? Han tryckte endast lätt den varma handen, som hvilade i hans.

595 Ringa uttydde detta som bifall. »Hvad du är god!»konsekvensändrat/normaliserat sade hon tacksamt. »konsekvensändrat/normaliseratOch om du visste hur innerligt jag håller af dig för det! Säg mig blott ännu engång att du gör honom och Anna lyckliga, så skall jag sedan lemna dig i ro. Eller nej – säg mig ingenting mera, ty du har redan lofvat mig det. Låt se att du håller ord. Och ännu en sak – vet du något roligt? Waterloo är betagen i ma bonnespråk: franska, sedan han åkte med henne. Men nu skall jag låta dig sofva. Godnatt, godnatt, och tack, tack, jag håller så obegripligt utaf dig!»

596 Vid dessa ord lutade Ringa sig hastigt öfver bädden, tryckte en kyss på den unge mannens panna och sprang tyst och sväfvande bort. Denna kyss var så lätt som när en blomma från häggen faller ned på en gosses kind, der han sofver i gröngräset, men det förekom Lithovius som hade den qvarlemnat ett ärr på hans panna, och der bredde sig en doft uti rummet af jasmin och narciss.

597 »Var detta en dröm?» sade han tyst till sig sjelf. Men nej, han kände ännu fläkten af denna unga oskyldiga kyss; – den svalkade hans brännande oro, han kände sig så lugn och lycklig, så ren i sina tankar, så mild i sin håg, som han kanske aldrig varit alltsedan sin barndoms dagar. Solskenet, osynligt för hans blickar i natten, hade förflyttat sig in i hans själ.

598 Han låg orörlig och halfdrömmande med tillslutna ögon. Han ville så gerna tänka att den hvita gestalten ännu satt qvar vid hans bädd, – att en uppenbarelse uti natten söfde stormarna i hans hjerta till ro. Ringa hade bett för hans lycka, hade bett för sinoriginal: hans syster; hvilket hjerta likväl hos detta flyktiga barn!

599 Men huru hade hon så kunnat missförstå hans ord? Rymdes ännu ingen annan känsla, än en systers, en dotters tillgifvenhet i denna barnsliga själ? Skulle hon ej skygga förskräckt tillbaka, om hon visste att det var henne han älskade? Denna tanke återfödde tviflet och oron uti hans själ.original: själ

600 En ny beklämning föll öfver honom. Det förekom honom, der han halfslumrade, som om den hvita gestalten vid hans bädd förvandlades, förvildades och betraktade honom med hemska förstenande ögonkast.

601 Ofrivilligt uppslog han sina ögon. Rummet var svagt upplyst, utan att han kunde se hvarifrån, och framför honom, på sängkanten, der Ringa suttit så nyss förut, satt nu gröna kammarns spöke, – densamma askgrå bleka skepnaden, som lutade sig öfver honom när han den sista natten på Linnaisoriginal: Linais somnade vid skrifbordet i assessor von Littows beryktade arbetsrum.

602 Lithovius kände en isande rysning skaka hans leder. Men han bemannade sig och satte sig häftigt upp, med föresats att denna gång ej låta skepnaden undkomma. Gestalten rörde sig icke. Han satt den så nära, att han åter, liksom förra gången, tydligt märkte den svaga flägten af dess kalla andedrägt.

603 »Carl Littow af ätten Szistovo»konsekvensändrat/normaliserat, sade skepnaden långsamt och sakta, men fullkomligt hörbart – »konsekvensändrat/normaliseratGud allsmäktig, som straffar fädernes missgerningaroriginal: missgerninger på barnen intill tredje och fjerde led, har fört dig till Linnais.»

604 »Hvem är ni?» frågade arkitekten med ansträngning.

605 »Carl Littow af ätten Szistovo»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor skepnaden utan att besvara hans fråga – »konsekvensändrat/normaliseratom du reser i dag, skall den trettonde Littows skugga följa dig hvart du går och begära ro i sin graf.»

606 »Säg mig först hvem ni är!»

607 »Carl Littow af ätten Szistovo, res icke i dag från Linnais! Begär hvad du önskar, och det skall gifvas dig innan dagen gryr.»

608 »Frestare – hvem är du?» utropade arkitekten utom sig och utsträckte sin hand för att gripa gestalten. Skepnaden gjorde en afvärjande åtbörd – arkitekten fattade dess framräckta hand – den var isande kall – han släppte den genast. »Hvem är du?» upprepade han ännu engång häftigt, medan en kall svett dröp från hans panna.

609 Skepnaden nickade långsamt, sorgligt och svarade knappast hörbart: »en Lithovius!»

610 Arkitekten föll tillbaka på bädden. Det svindlade för hans ögon. När han åter kom till besinning, var gestalten försvunnen och kammaren mörk.

611 Som en rasande sprang han upp, förbittrad öfver detta gyckel, som nu för andra gången bedårat honom. Han påtände ljus och undersökte rummet. Det var tomt, men dörren utåt var oläst. Denna gång behöfdes således intet spökeri för att inkomma i rummet. Genom samma dörr hade ju Ringa inkommit.

612 »Hvem du än må vara, demon som frestar mig, – du må tillhöra denna eller andra verlden, så skall du likväl icke få makt öfver mig!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Lithovius|4| harmfullt. »konsekvensändrat/normaliseratDet finns blott ett medel; detta olycksaliga papper, som icke lemnar mig någon fred, om det brinner, så brinner mitt namn med det, men då skall åtminstone hennes namn förblifva utan fläck!»

613 Och vid dessa ord framtog han andlöst brådskande, fruktande för sig sjelf, assessor Jakob von Littows bekännelse och fattade med venstra handen det brinnande ljuset, med högra handen papperet ... Då grep någon kraftigt hans högra arm – han såg sig om. Bakom honom stod blek och högtidlig öfversten baron Littow.

23. Parcernas offer.

614 »Unge man, hvad är det ni gör?» sade öfversten i en ton af stränghet, som vid ett annat tillfälle skulle åter ha retat Lithovii stolthet. Nu svarade han endast: »hvad jag bör!»

615 Och dervid närmade han ånyo papperet till ljuslågen. Men öfversten ryckte det häftigt ur hans hand och utropade: »detta papper är mitt!»

616 Lithovius teg. »Jag önskade kunna neka dertill»,konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen lugnt, nästan kallt.

617 »Hvarföre det, min herre?»

618 »För att kunna förstöra det.»

619 »Med hvad rätt? ...konsekvensändrat/normaliserat Ni fann det i ekskåpet uti gröna kammaren?»

620 »Ja, herr baron. Känner ni detta pappers innehåll?»

621 »Nej. Jag vet blott att det tillhör Linnais familjearkiv och är ett papper af vigt.» – Och öfversten uppvecklade dokumentet, för att läsa det. Men arkitekten höll honom tillbaka.

622 »Herr baron»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, – »konsekvensändrat/normaliseratdet var engång en man vid namn Lysias, som ägde allt hvad lifvet äger lyckligt och önskansvärdt: helsa, frid, en riklig bergning, ett lugnt samvete, en älskvärd familj, menniskors aktning och ett ärofullt, obefläckadt namn. Denne Lysias fann engång händelsevis vid det Delfiska templets port en förseglad bok, på hvilken stod att läsa: denna bok innehåller ditt öde. Lysias brann af begär att slita förseglingen, men i detsamma hörde han oraklets röst, som sade till honom: ’konsekvensändrat/normaliseratLysias, offra åt Parcerna!’konsekvensändrat/normaliserat Då häpnade mannen och sade, oviss om oraklets mening: ’konsekvensändrat/normaliseratantingen är det min lycka, som jag bör offra, eller ock denna bok.’konsekvensändrat/normaliserat Likväl offrade han hellre boken obruten och behöll sedan sin lycka till lifvets slut.»

623 Öfversten vägde papperet tankfull i sin hand och sade: »det grekiska ödet var blindt, och fordrade blindhet; men våra Parcer äro Försynen derofvan och Samvetet härnere. Jag har ingenting att frukta; jag bryter inseglet.»

624 »Håll – ännu ett ögonblick! Det kan synas som hade jag af förmätenhet eller egennytta velat tränga mig in i herr barons familj. Detta papper skall rättfärdiga mig, men det skall oroa er, herr baron, och kanske skada fröknarna Littow. Läs det icke – förstör det! Offra det åt dessa dunkla Parcer, som spunnit gröna kammarns olyckliga öden, och jag lofvar herr baron att aldrig mera med min närvaro störa trefnaden på det gästfria Linnais ...»konsekvensändrat/normaliserat

625 »Det är nog, min herre. Jag antager att er afsigt är god ... jag är öfvertygad derom. Och på det att inga främmande motiver må synas ha inverkat på mitt beslut, så vill jag säga er, innan jag läser detta papper, att jag högaktar er au fondspråk: franska, jag estimerar er som en man af heder, talent och kunskaper ... jag tillåter, ifall ni ännu önskar det, att ni söker vinna min dotters kärlek ... men blott på ett vilkor: att ni ändrar ert namn.»

626 »För få dagar sedan skulle jag derpå svarat herr baron utan betänkande nej. Numera – må det bero. Detta papper skall svara för mig, men må det hellre för evigt tiga!»

627 Öfversten fixerade Lithovius länge och skarpt. Han kämpade synbart med sig sjelf.

628 »Herr Lithovius»konsekvensändrat/normaliserat, sade han slutligen, – »konsekvensändrat/normaliseratedra tänkesätt äro af adel; hvad frågar jag efter er börd? Tag min dotter, ifall hon samtycker dertill, och behåll ert namn, efter ni är ett sådant tjurhufvud. Men på det ni ej må anse mig mera nyfiken, än det anstår en man vid min ålder, så – återtag detta papper, jag läser det icke; – ni kan göra dermed hvad ni behagar!» – Och öfversten aftorkade ett par stora svettperlor ifrån den höga pannan.

629 Utan att svara, tog Lithovius papperet och tände det med stadig hand öfver ljuset. Ett eget vemodigt löje spelade öfver hans läppar. Med detta gulnade pappersark offrade han åt Parcerna sitt frånröfvade, rättmätiga, lysande namn, arfvet af sina förfäders bedrifter, möjligheten af en hög samhällsställning, vissheten om deras eviga tacksamhet, för hvilka han gjorde detta offer, men som nu ej hade ens en aning derom. Hvad betydde väl det? Nu först kände han klart och stolt att han förtjente vara en Littow, – att ingen bland de tappre män, som engång burit detta namn, hade burit det med mera ära än han, deras ringe, obemärkte ättling, som bar samma namn okändt för alla, begrafvet inom hans eget bröst.

630 Assessor Jakob von Littows bekännelse låg om få sekunder i aska. Vid det att lågen klarast uppflammade, tyckte sig arkitekten tydligt varseblifva i den halföppna dörren den askgråa skepnaden af gröna kammarens spöke, som stirrande betraktade honom. Men han teg.

631 »Nåväl»konsekvensändrat/normaliserat, sade öfversten, i det han vid anblicken af det förkolnade papperet, på hvilket ännu namnet Jakob Lithovius tydligen kunde urskiljas, kände sig lättad från en obestämd oro, – »konsekvensändrat/normaliseratär det nu tillåtet att fråga hvad det fördömda kluddet innehöll?»

632 Arkitekten smålog, »Ingenting annat»konsekvensändrat/normaliserat, svarade han, »konsekvensändrat/normaliseratän beviset att familjerna Littow och Lithovius fordom stodo i något slags skyldskap med hvarandra. Men det är så längesedan, att det ej lönar mödan att tala om.»

633 »Ingenting annat?»konsekvensändrat/normaliserat genmälde öfversten något flat. »konsekvensändrat/normaliseratMen deri var väl ingenting ondt, min bästa herr – herr – parbleuspråk: franska, det fägnar mig att kunna anse arkitekten som en slägting på långt håll och presentera arkitekten i denna nya egenskap för Anna ...»konsekvensändrat/normaliserat

634 »På mycket långt håll, herr baron, och jag har inga anspråk uppå att derföre hedras med någon förtrolighet.»

635 »Så, så ... tillstå, min unge vän, att den der ofrälse stoltheten har lika mycken syra, som vårt bekanta adelshögmod. Men apropos af Anna, och då vår vänskap, som jag hoppas, nu är utan vidare fara för skeppsbrott, så kan jag som far kanske göra den frågan, om er inklination daterar sig från förra vintern i Helsingfors.»

636 »Jag var nog lycklig att göra fröken Annas bekantskap hos hennes tante, men jag har ingen anledning att smickra mig med ett företräde, som hvarken jag sökt, eller fröken Anna torde ens drömt om ...»konsekvensändrat/normaliserat

637 »Dame! Lemna dylika formaliteter åt hofrådinnan. Jag har anledning förmoda en inklination, och arkitekten måste väl känna det bättre än jag. Min vän, bygg ej för mycket på ett flyktigt ungdomstycke. Anna är en Littow, och mitt eget exempel bevisar att vår familj hyser fördomar ...»konsekvensändrat/normaliserat

638 »Jag hoppas fröken Anna ej skall vägra mig sin systerliga vänskap, om fröken Ringa anser mig värdig något mer ...»konsekvensändrat/normaliserat

639 Öfversten hade möda att dölja sin förlägenhet. Han såg på sitt ur. Klockan var sex. Han ringde och befallte in kaffe. Betjenten anmälde att kapten Winterloo frågade när baron kunde taga emot.

640 »Säg honom att arkitekten är hos mig ... men bed honom stiga in.» – Betjenten gick.

641 »Ringa är ett barn»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor öfversten missnöjd. »konsekvensändrat/normaliseratHennes sexton år äro ej mer än andras fjorton.»

642 »Jag är ej heller mer än trettio. Jag kan vänta.»

643 »Hm – vi få se. Kanske skall hon en dag förstå er. Men om någon sagt mig ännu i går, att mina döttrar vore så lätt à prendrespråk: franska ... Dame! Ni får en rival i Winterloo ...»konsekvensändrat/normaliserat

644 »Jag tviflar derpå.»

645 Kaptenen trädde in, ovanligt väl rakad och borstad, ehuru det ännu ej var dager. Sedan man språkat om väderleken, och kaptenen med en viss högdragenhet väntat (som han tänkte inom sig) att Lithovius »skulle ha det vettet att gå»,konsekvensändrat/normaliserat miste han tålamodet och började helt tvärt: »nu kommer jag för att fria!»

646 Öfversten vexlade med arkitekten en blick, som ungefär betydde: jag sade ju det!

647 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor kapten, »konsekvensändrat/normaliseratnu kommer jag för att fria, och efter herrn här är road att höra derpå, så gerna för mig! Hör nu på, min bästa herr Lithovius, tamme f–n har jag inte slagit herrn ur brädet, men det får herrn hålla till godo, låt oss inte börja krakel för det. Det torde bli länge, innan herrn nästa gång kommer att åka med en viss dame, men skulle det mot förmodan hända,|4| så förbehåller jag mig att herrn inte säger henne några sottiser – förstår herrn?»

648 »Kan jag tjena herr kapten med så litet, så mycket gerna.»

649 »Kusin Winterloo»konsekvensändrat/normaliserat, sade öfversten uppbragt, »konsekvensändrat/normaliseratjag förmodar att hvarken jag eller min dotter ännu gifvit kusin rättighet att föra ett sådant språk.»

650 »Tusan, svärfar, är det på det viset? Nå, det var, besitta, inte min mening. Hör nu på, jag skulle förb. gerna göra svärfar till viljes och ta kusin Ringa; ja, jag går så långt att jag i flera veckor varit pinkär i flickan, men inte passar en sådan solskensmygga åt mig, svärfar! Har hon inte nu långa tiden gycklat med mig som en narr? Och jag låter, böfveln regera, inte gyckla med mig, fast man placerar mig i hvilken släde som helst. Svärfar måste ursäkta; – tamme f–n jag kan ta henne!»

651 »Hvem har bett kusin derom? Dame! Hvarken jag eller hon, skulle jag tro.»

652 »Ursäkta, min nådiga onkel, så utan ögon och öron är jag inte. Men det må nu gå för en troja dus. Onkel hittar väl någon annan måg af god familj ... och min nådiga mamma får finna sig i sitt öde. Jag kommer just nu ifrån henne, jag tog henne på säng, för att hon inte skulle alarmera hela huset; jag kunde väl tro det skulle inte aflöpa så utan duskväder. Men Adelaide är af en gammal familj från Picardie. Hennes förfäder ha slagits under Gottfrid af Bouillon; jag tror, tamme f–n, att de intagit både Troja och Jerusalem.»

24. Förlofning.

653 »Menar kusin mademoiselle Triste-Ruban?» frågade öfversten något förundrad.

654 »Hvem annan? Vi åkte ju tillsammans? Onkel ville inbilla mig att flickan var rädd. Är du rädd, tänkte jag, nå då kunna vi skena en smula. Min Hollola fuchs och jag, vi känna hvarandra; ger jag honom litet med tygeln på halsen, så vet han sin skyldighet. Sträck – katajspråk: ryska! Jag körde värre än en kadett, och så voro vi jemnt 19 minuter och 35 sekunder mellan båda milstolparna!»

655 »Goda ögon i mörkret och yrvädret!»

656 »Och flinka ben, par honneurspråk: franska; jag har födt honom väl, han har kostat mig vackert, men valacken gaf jag hin håle, det vill säga Långberg i staden för några buteljer Champagne, som till på köpet ej blefvo druckna. Som sagdt, svärfar – jag säger svärfar af gammal vana – jag körde värre än f–n och nästan som general R., men tro ni att flickan var rädd? Plus vite! plus vite!språk: franska qvittrade hon och berömde fuchsen. Det vore väl attan, tänkte jag; skall jag ej få dig att sträcka gevär? Och så tog jag genvägen öfver Martola ängen, der släden flög öfver stubbar och stenar som en tuppfjäder i blåsvädret. Plus vite! plus vite!språk: franska skrek hon återigen. Hör på, mamsell, sade jag, jag högaktar er, men jag kan tamme f–n inte åka fortare, jag spränger fuchsen, han är inte fyra år gammal ännu. Nå, då måste vi ge oss till tåls, sade hon, och så begynte vi resonnera förnuftigt. Det är en resonnabel flicka; hon tycker om hästar.»

657 »Triste-Ruban är en förståndig flicka ...»konsekvensändrat/normaliserat

658 »Jo men. När vi kommo till Linnais grind, var det så godt som aftaldt emellan oss.»

659 »Men kära Winterloo, var inte det något för hastigt? Jag estimerar Triste-Ruban, hon har många goda sidor, men jag tviflar på att hon konvenerar en landtjunkare, som behöfver en hustru med praktisk hand, – en som finner sig i att sköta ett hushåll här uti skogsbygden ...»konsekvensändrat/normaliserat

660 »Låt det nu vara, onkel, jag estimerar också kusin Ringa, men det är inte värdt att dra på den strängen numera. Kort och godt, jag tänker gifta mig, och jag gifter mig med Adelaide. Syrjänkoski är nu engång åt fanders, och mina björnar ta resten. När man inte har annat att göra, så gifter man sig. Onkel kan arrendera ett torp åt mig, så har jag allt hvad en bra karl behöfver – en koja och ett hjerta.»

661 Den hederlige kaptenen skrattade vid dessa ord så godmodigt, halft skämtsamt, halft sorgligt, att öfverstens goda hjerta blef rördt. »Låt oss tänka litet på saken»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratGår Syrjänkoski under klubban, så skall det inte komma i främmande händer. Det har godt bete, man kunde inrätta der ett mejeri med ostberedning efter schweitzisk modell ...»konsekvensändrat/normaliserat

662 »Topp, onkel! Schweitzisk modell! Nå, det kallar jag en luminös idé; det vore då riktigt att betala mig för gammal ost!» – Och kaptenen skrattade så att tårarna tillrade utför hans kinder ...

663 Herrarne åtskildes nu, för att ett par timmar sednare samlas vid frukosten.

664 Lithovius gick denna dag som i drömmen. Hvad han gjort, det syntes honom gifvet och klart: han hade ej kunnat handla annorlunda. Men det som återstod, det syntes honom ovisst och dunkelt. Han var ej van att leka med menniskohjertan. Och mer än engång förekom det honom, som stode han här, på detta Linnais, under inflytelsen af ett hemlighetsfullt öde, hvilket begagnade honom som redskap till försoningen af ett för hundrade år sedan begånget brott. Detta retade hans stolthet: fritt och sjelfständigt hade han bortkastat ett namn; fritt och sjelfständigt ville han råda öfver sitt öde. Och likväl fängslades han af de starkaste band. Ödet hade förklädt sig till flicka och gäckade hans förmätna trots i den intagande gestalten af Ringa Littow. Han kände sig fången och längtade icke ens efter friheten.

665 Båda fröknarna Littow syntes honom i dag mer omöjliga än någonsin – Anna så kall som marmor, Ringa tyst, nedslagen och förgråten. Äfven Triste-Ruban var sig icke lik; än gret hon, än skrattade hon; än koketterade hon för kaptenen, än följde hennes blickar arkitekten, likasom för att spana det intryck denna nya förbindelse gjorde på honom. Stackars flicka, hon älskade honom ännu; hon hade blifvit försmådd, och hon ville hämnas. Kapten Winterloo kom uti rätta stunden och fick hennes ja.

666 Efter en lång underhandling mellan öfversten och den motsträfviga hofrådinnan beslöts förlofningen och eklaterades genast, under förbehåll af förmyndarens samtycke borta i Schweitz. Det blef en familjehögtid på Linnais. Alla täflade att visa Triste-Ruban vänskap och välvilja. Äfven fröknarna, som härtills icke sympathiserat med sin lärarinna, visade henne, kanske för första gången, en hjertlighet, som nästan kom henne att glömma att hon förlofvat sig par dépitspråk: franska. Ringa återfick till och med en del af sitt glada lynne, men undvek synbart hvarje ord till arkitekten. Det förekom Lithovius, som stode han sjelf vid det Delfiska oraklets port och hörde inom sig den hemlighetsfulla rösten beständigt hviska: offra åt Parcerna! offra åt Parcerna!

667 Har jag då icke redan offrat nog? tänkte han. – Dagen förgick, det blef qväll, och Lithovius hade icke rest ännu.

25. Gröna kammarens spöke.

668 Den tidiga skymningen hade fallit öfver Linnais. Man hade tändt ljus i salen; kapten Winterloo och hans fästmö, sekunderade af öfversten och hofrådinnan, uppgjorde framtids planer för mejeriet på Syrjänkoski. Fröken Anna hade redan en stund saknat sin syster, men trodde henne ha gått upp till deras kammare. Omsider varseblef hon att äfven arkitekten var borta. Nu fattades hon af en oro och inträdde med tändt ljus i det mörka förmaket. Här fann hon Ringa med hufvudet lutadt i sina händer mot den fina duken af divansbordet, och i ett hörn af soffan satt arkitekten, blek och allvarsam. Han rörde sig icke engång, när Anna inträdde; men Ringa begynte gråta, så häftigt, så barnsligt, som hennes lynne var.

669 Annas kinder bleknade märkbart i samma ögonblick; hon ställde ljuset på bordet, satte sig bredvid Ringa och fixerade arkitekten med dessa mörka genomträngande blickar, hvilka voro i stånd att uttrycka lika mycket hot och hat, som de sannolikt under andra förhållanden kunnat uttrycka en glödande kärlek. »Hvarföre gråter Ringa?» sade hon, vänd till Lithovius.

670 »Emedan hon älskar sin syster mer än sig sjelf»,konsekvensändrat/normaliserat svarade han.

671 »Håller du af mig, Ringa, så kom! Din plats är icke här!» sade Anna, darrande af vrede.

672 Ringa började endast gråta än häftigare.

673 »Tillåt henne att dröja ännu några ögonblick»konsekvensändrat/normaliserat, sade Lithovius. »konsekvensändrat/normaliseratHvad jag sagt henne, det skyr icke ljuset eller fröken Annas närvaro. Med baron Littows tillåtelse ber jag om Ringas kärlek.»

674 »Nog, nog! Jag anade det! Stackars Ringa, gråt icke mera, jag är ju hos dig; jag skall beskydda dig mot vår fars efterlåtenhet och mot denna herres efterhängsenhet. Hvad tror han om oss? Tror han sig vara en annan don Juan, som endast behöfver visa sig, för att eröfra oerfarna landtflickors hjertan? Kom – vi önska herr Lithovius bättre framgång i andra fälttåg. På Linnais, fruktar jag, har kapten Winterloo nyss beröfvat honom den enda lager han här kunnat hoppas.»

675 Ringa upphörde att gråta.

676 »Tiderna förändras»konsekvensändrat/normaliserat, sade arkitekten sorgset och utan bitterhet. »konsekvensändrat/normaliseratFordom älskade Catharina Szistovo en ofrälse, och han genomborrades derföre af en Littows svärd. Nu samtycker en Littow till en dylik förbindelse, men Catharina Szistovo behandlar den ofrälse med förakt.»

677 »Och med hvilken rättighet tränger sig herr Lithovius in i en familj, som aldrig önskat stå i någon förbindelse med honom? Hvem har sagt honom, att en Littows hjerta mer än andra, som äga någon känsla af eget värde, står öppet att disponera för den första bästa, som regnar ned ifrån landsvägen för att lyckliggöra oss med anbudet af sin älskvärda person?»

678 Arkitekten stod upp. »Om svaret berodde på mig»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliserathade jag redan hört nog. Men svaret tillhör Ringa Littow. Jag underkastar mig det.»

679 Ringa såg upp; – ljusskenet föll öfver hennes vackra förgråtna ögon och hennes blonda hår, hvaraf en ostyrig lock fallit ned öfver kinden. Hon betraktade sin syster med ett uttryck af obeskriflig barnslig förundran och sade med låg röst: »jag trodde att du höll af honom!»

680 En glödande rodnad betäckte Annas kinder, men hon svarade fermt: »du borde bättre veta, om jag kan sätta något värde på en person, hvilken begagnar gästfrihet och förtroende som medel att vinna egennyttiga afsigter, till och med på bekostnad af deras lycka, som han föregifver sig älska!»

681 Lithovius stod mörk och tigande lutad med korslagda armar mot dörrposten och betraktade Ringa. Det vackra uttrycket i hennes fina drag öfvergick från förundran till häpnad, från häpnad till harm. »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon sakta, »konsekvensändrat/normaliseratnu ser jag att du aldrig har älskat honom.»

682 »Jag? – Aldrig!» utropade Anna.

683 »Men jag»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor Ringa med en bestämdhet som man aldrig förr sett hos henne, – »konsekvensändrat/normaliseratjag älskar honom, jag! Jag har älskat honom förrän jag visste det sjelf, från första stunden jag mötte honom på isen. Jag skulle aldrig ha sagt honom det, om du hållit af honom. Men nu säger jag det, om än hela verlden hörde det. Hvarken du eller någon skall kunna förbjuda mig det.»

684 »Du, en Littow! Han, en herre från landsvägen!»

685 »När jag var liten, gycklade du öfver mitt namn och sade att jag alltid skulle bli Ringa, för det jag lekte hellre med bondflickorna, än med dina förnäma pensionskamrater. Du hade nog rätt deri; jag är visst alltid Ringa ännu. Bryr jag mig om ett namn! Men jag skall säga dig, Anna, i en sak är jag Littow: jag låter aldrig skrämma mig från det som jag vet att är rätt. Kalla honom hvad du vill; för mig är han nobel, ja mera nobel än du och jag! Se på honom, Anna! Kan han ljuga? Kan han bedraga, säg? Hvad du litet känner honom! Han vore i stånd att uppoffra allt för oss!»

686 »Du, som känner verlden ifrån ditt dockskåp och menniskorna från din bilderbok, – huru vet du hvad den herrn gäller?»

687 Nu trädde Lithovius emellan och hindrade Ringa att svara. »Det är nog»konsekvensändrat/normaliserat, sade han. »konsekvensändrat/normaliseratJag kunde fråga fröken Anna tillbaka, om brottet af ett klanglöst, men hederligt ofrälse namn är i hennes ögon så stort, att hvarken vår tids upplysning, eller en karakter utan fläck är i stånd att jemna klyftan mellan Ringa och mig. Men bevare mig Gud att vilja tränga mig mellan två systrars hjertan, som böra tillhöra hvarandra hela lifvet igenom! Jag vill lemna fröken Anna tid att lära känna mig bättre ... Jag reser nu lycklig, och jag kommer tillbaka; jag lemnar ju hela min lycka här! Men Ringa är fri; jag binder henne icke nu med något löfte. Kanske skall hon lyckas försona sin systers misstro. Farväl, fröken Anna! Farväl, Ringa, mitt glada solsken! Jag kommer tillbaka med grönskan i Linnais park ...»konsekvensändrat/normaliserat

688 I detta ögonblick fattade en iskall hand uti hans, och bredvid honom stod gröna kammarens spöke. Samma askgråa ansigte, som två gånger förut betraktat honom, fäste nu åter sina små genomträngande blickar uppå honom.

689 Men natten, mörkret, tystnaden, ensamheten, dessa ständigt fruktbara källor för fantasins skräckbilder, omgåfvo honom icke nu med sina hemlighetsfulla intryck.original: intryck I ljusskenet och vid de båda flickornas sida antog denna hemska spökgestalt de menskliga formerna af en liten krokryggig, förvissnad gumma, klädd i en gammalmodig drägt och med ett hvitt huckle öfver pannan, hvars utomordentliga blekhet derigenom blef ännu märkbarare. Så sällsam var likväl hennes orörliga blick, så främmande hela hennes hållning, som icke tycktes mottaga något intryck af den yttre verlden, att äfven nu en ofrivillig rysning ilade genom arkitektens leder vid beröringen med denna isande hand.

690 Gestalten betraktade honom några ögonblick stum – drog honom derpå sakta framåt, förde honom till Ringa och lade hans hand uti hennes. Derpå nickade hon och sade befallande: »Carl Littow af ätten Szistovo, tag din brud!»

691 Dessa ord, denna stämma, så utan all klang, som om den kommit från grafven, gjorde på alla det djupaste intryck. Sjelfva Anna vågade icke motsätta sig henne. Endast Lithovius tycktes tveka.

692 »Carl Littow af ätten Szistovo, – jag säger dig, tag din brud!» upprepade den gamla med eftertryck.

693 »Hvad är det hon säger?» frågade Ringa darrande.

694 »Hon drömmer»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Anna bestört.

695 Skepnaden hopknäppte sina händer, och hennes blick tycktes nästan slockna. »Herre»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratnu låter du din tjenarinna fara i frid, ty förbannelsen är tagen ifrån vår slägt, de döda skola få ro i sina grafvar, och barnen skola icke mera plikta för fädernes missgerningar. Jag säger dig, Carl Littow af ätten Szistovo,original: Szistovo tag din brud!»

696 Vid dessa ord utsträckte hon välsignande sina händer öfver de båda unga och aflägsnade sig derefter med tysta, ohörbara steg, qvarlemnande alla i häpnad.

697 Anna och Ringa föllo uti hvarandras famn.

698 »Hvem är denna varelse, som läser i det fördolda?» sade Lithovius, när spöket var borta.

699 »Det är vår fars nittioåriga döfva faster, Jakob von Littows dotter, tante Justina!»

26. Winterloo, Carl Szistovo-Littow och gröna kammaren.

700 »Det är verldens sista tid, man estimerar numera ingenting»konsekvensändrat/normaliserat, sade hofrådinnan Winterloo till sin son Eusebius morgonen efter den märkvärdiga dag, då två förlofningar eclaterades på Linnais. »konsekvensändrat/normaliseratEn Lithovius gifter sig med en Littow, och en Winterloo, på möderne Ahlekors, gifter sig med en Triste-Ruban! Hvem har väl hört något sådant i mina unga dar! Sjelfva adeln blir jakobiner!»

701 »Det kan inte f–n heller hjelpa, min nådiga mamma»,konsekvensändrat/normaliserat svarade kaptenen godmodigt.

702 »Pretentionerna gå då öfver alla gränser. Han tar sig en air, den karlen, som vore han utaf familj!»

703 »Katten! Familj ha vi allihop, det kan komma på ett ut. Karlen har förargat mig, men det är nu glömdt; vi drucko brorskål i går, och vet söta mor, han är en bottenkarl. Dessutom har jag hört sägas att en af hans förfäder, en Lithovius, varit hofpoet, eller poeta laureatusspråk: latin, som det lärer hetat den tiden, hos salig hans majestät jag mins ej hvem.»

704 »Hofpoet? Hvilken rang har en hofpoet?»

705 »Tusan, det var en fråga! Jag tror nästan att han går upp mot ett hofråd.»

706 »Nå i det fallet medger jag att han har en sorts préjudicespråk: franska. Men han sjelf? Hvilken rang har en arkitekt?»

707 »Jag tror att det kommer på ett ut med en frimurare. Men raillerie àpartspråk: franska; Skräcken, Pustfelt och Långberg ha lagt in på mig, Mallenius utsöker resterna, och Grönfors lyser auktion på Syrjänkoski. Jag ville, ta mig böfveln, vara en smula Danton, för att guillotinera hela sällskapet.»

708 »Men det är ju abominabelt! Jag kan aldrig förlåta dig Eusebius, att du inte tog Ringa Littow, sålänge hon var à prendrespråk: franska. Anna vore ännu ett godt parti, om du inte begått den sottisen att förlofva dig ...»konsekvensändrat/normaliserat

709 »Låt oss inte tänka på det nu, mamma. Låt oss hellre räkna ut huru många kor vi kunna föda på Syrjänkoski, när Littow anlägger sitt mejeri. Adelaide är förtjust deröfver; hon skall traktera oss med schweitzerost till frukost, middag och qväll. Hennes far var ju osthandlare ...»konsekvensändrat/normaliserat

710 »Osthandlare! Hvilken horreurspråk: franska! Ack jag olyckliga mor! Min Eusebius gift med en osthandlare!»

711 »Jag ber om förlåtelse, det är med hans dotter. Hvad är det för ondt i det?»

712 »Och du sade mig att familjen var emigrerad adel från Picardie!»

713 »Sade jag det? Ja, det är visst möjligt. Jag tror nästan att adeln i Picardie brukar roa sig med osthandel på lediga stunder; åtminstone med vinhandel. Har inte mamma nånsin druckit picardon?»

714 »En osthandlares dotter! Att du kunnat göra din mor en sådan chagrinspråk: franska!» – Och den stackars hofrådinnan fällde bittra tårar. Hon glömde förlusten af hela Syrjänkoski, glömde alla deras stora bekymmer, glömde sin blifvande sonhustrus alla både fel och förtjenster, och alla hennes bekymmer koncentrerades i den olyckliga upptäckten att hennes älskade Eusebius blifvit lierad med en familj af osthandlare! Alla Winterlooar och Ahlekorsar måste ju vända sig i sin graf!

715 Kapten Eusebius Winterloo hade likväl, bland många goda sidor, också den att vara en god son, och det gjorde honom ondt att hans mor tog saken så illa upp. »Nå nå»konsekvensändrat/normaliserat, sade han tröstande, »konsekvensändrat/normaliseratvar inte ledsen nu, osten skall få vara oss emellan, fastän jag hört att osthandlare kunna bli presidenter i Schweitz. Dessutom är jag säker på att Adelaides förfäder varit med vid Jerusalems förstöring, ifall det kan göra min nådiga mamma något nöje, och det är, tamme katten, mer än Littows, Winterloos och Ahlekors, så många de äro, kunna skryta af ... Men det är tid att gå till frukosten ... jag har inte sett Adelaide ännu i dag, och hvad det angår att taga en sup och en bit ost ...»konsekvensändrat/normaliserat

716 »Ost!» suckade hofrådinnan och följde motvilligt sin son. Men frukosten blef uppskjuten för en oväntad tilldragelse.

717 Baron Littow hade föresatt sig att taga reda på gröna kammarns hemlighet och begaf sig genast vid dagningen dit, åtföljd af arkitekten och några bland gårdens arbetare, som fingo ordres att bortflytta det tunga ekskåpet, hvilket spelat en så sällsam rol i rummets mystiska tilldragelser. Under tiden beskref öfversten sitt eget äfventyr i gröna kammaren, hvaraf läsaren redan känner det mesta. Slutet deraf, som föranledde honom att så bittida på morgonen gå ned till Lithovius, var mindre mystiskt, men icke derföre mera förklarligt. Han hade föresatt sig att vaka den öfriga delen af natten, men tystnaden och tröttheten hade återtagit sin rätt; han hade, liksom Lithovius, halfslumrat der han satt vid skrifbordet och väcktes af en hand, som lades sakta uppå hans axel. När han såg upp, såg han bredvid sig sin faster, som sade till honom: »gå ned till den främmande och begär af honom ett papper, som han funnit i ekskåpet. De dödas och de lefvandes väl beror deruppå!» – När då öfversten tvekat, hade hon tillagt i befallande ton: »gå ned till den främmande och gif honom din dotter, annars få dina fäder ingen ro i sin graf!» – Derpå hade hon blåst ut ljusen och varit försvunnen, hvarefter öfversten, i hög grad upprörd, lydt hennes befallning.

718 »Jag kan ej förklara det annorlunda»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor baron Littow, »konsekvensändrat/normaliseratän att min faster fått veta din ankomst och ditt namn genom den gamle räfven Holming, den enda af tjenstfolket, med hvilken hon stundom talar. Då har förmodligen det gamla dumma pratet om din farfar runnit henne i minnet från hennes ungdomstid, och denna hågkomst har ledt henne till allehanda besynnerliga fantasier. Anna berättade mig att hon i förmaket kallat dig Carl Littow eller Carl Szistovo.»

719 »Hon gjorde det.»

720 »Nå hvarför icke? Jag hoppas, Carl, att du efter all mésintelligencespråk: franska, som varit oss emellan, blir mig en kär son, och då jag ej äger någon annan arfvinge till mitt gamla namn, torde hans majestät, af gunst och nåd för mina långvariga tjenster, tillåta mig att adoptera dig ...»konsekvensändrat/normaliserat

721 Lithovius rodnade. »Anse det icke för högmod»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, – »konsekvensändrat/normaliseratännu mindre för otack; jag är djupt rörd af så mycken ännu oförtjent godhet – men – jag kan icke förneka det namn jag burit från barndomen, utan att förneka mig sjelf och utan att i verldens ögon utsätta mig för misstanken att ha vågat höja mina blickar till Ringa blott för att tillfredsställa min fåfänga eller|3| min ärelystnad. Tillåt mig, tillåt Ringa att bära mitt namn; jag skall göra allt hvad en man förmår, för att adla det med vår tids och alla tiders bästa diplom:original: dip om: menniskors aktning och hederns sköldemärke.»konsekvensändrat/normaliserat

722 »Jag ryggar icke mitt löfte och vill visst ej öfvertala dig»konsekvensändrat/normaliserat, sade öfversten misslynt. »konsekvensändrat/normaliseratGör som du vill; jag hoppas du engång kommer på bättre tankar.»

723 »Förlåt mig, – jag tviflar derpå.»

724 »Ringa är dessutom för ung och barnslig ännu. Jag förmodar vi fira ert bröllop i det nya Linnais, som blir ditt verk?»

725 »Ert verk, min gode, vördade far; ert, liksom hela min lycka! Jag är innerligt tacksam att med den få inviga det nya Linnais.»

726 »Godt. Men vi glömma ju afsigten med vårt besök i gröna kammaren. Hit, gossar! Bort med det gamla skåpet der!»

727 Arbetarne grepo nu dugtiga tag, men skåpet rördes icke ur fläcken. Man lade bomar derunder; förgäfves. Den gamla envisa möbeln tycktes ha lust att göra skäl för sitt elaka rykte. Holming förklarade rent ut, att »fan satt derinne, och derföre var det så tungt.»

728 Ändtligen anmärkte en af arbetarne att skåpet var fasttimradt i väggen. Man undersökte nogare, och det befanns verkligen så.

729 »Hugg sönder det gamla skräpet!»konsekvensändrat/normaliserat ropade öfversten otåligt. »konsekvensändrat/normaliseratJag skall lära det att vidare stå och spöka här i mitt fredliga hus.»

730 Yxarne sattes i rörelse, och man högg sönder ena väggen af skåpet. Då fann man någonting oväntadt – gångjern upptill och nedtill, på hvilka hela inredningen kunde helt lätt och utan buller vridas åt sidan, så att en del deraf fick plats i en niche utaf husets vägg. När man sålunda vred det inre af skåpet, uppstod derinne ett smalt mellanrum, tillräckligt för en icke korpulent person, och från detta mellanrum kom man till en smal trappa. Trappan åter ledde nedåt i väggen, som på detta ställe var dubbel, utan att någon af Linnais nuvarande innevånare kunnat ana dertill.

731 »Nu blir mig allt klart»konsekvensändrat/normaliserat, hviskade öfversten till Lithovius. »konsekvensändrat/normaliseratAssessor Jakob von Littow, som byggde Linnais, var ytterst svartsjuk på sin unga hustru. Hon bodde länge i detta rum, och han bodde härunder. För att hvarje ögonblick kunna osedd bevaka henne, lät han inreda detta skåp för en hemlig trappa, som ledde ned till hans eget rum. Detta rum bebos nu af min faster. Svartsjukan byggde denna konstiga gång, och en nittioårig gumma, som blifvit barn på nytt, har begagnat den för att spöka med sina fantasier i gröna kammaren.»

732 »Nådig herr baron, stig inte dit, det bär till h–te!» skrek Holming. – Varningen skulle troligen föreställa skämt, men det motsades af hans darrande röst.

733 »Tig, ditt nöt, och vänta mig här!» ropade öfversten, i det han nedsteg i trappan. Mefisto, som ganska väl ihågkom sin vakt i gröna kammaren, rusade efter sin husbonde, och båda försvunno i den mörka gången i väggen.

734 Alla väntade nu, hviskande med hvarandra, somliga rädda, alla nyfikna. Endast Lithovius stod fördjupad i dystra hågkomster. Icke toma fantasier, det visste han alltför väl, utan medvetandet om hennes faders för verlden okända svek och det djupa behofvet att söka försona hans röfveri af det Littowska namnet, hade drifvit den gamla fröken Justina att uppsöka honom, Lithovius, här och på denna sällsama väg. Hvilken grym passion hade icke byggt detta smyghål, och hvilken olidlig tortyr måste icke här hafva bragt Jakob von Littows maka från förtviflan till brott och från brott till sjelfmord!

735 Öfversten dröjde länge. Slutligen återkom han blek och allvarsam. »Denna trappa»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, leder till min fasters rum. »konsekvensändrat/normaliseratHon skall icke mera begagna den. Jag fann henne sofvande, – men det var i den eviga sömnen.»

27. Tjugu år sednare.

736 Med läsarens benägna tillåtelse förflytta vi oss nu omkring tjugu år framåt i tiden, och således helt nära våra dagar. Det är en vacker eftermiddag i Juli månad. Öfversten baron Carl Sigismund Littow har besökt det stora mejeriet på Syrjänkoski och der blifvit trakterad med sin ypperliga favoritost efter schweitzisk modell. Öfversten är ännu en högvext ståtlig gubbe med rak militärisk hållning och hvit om hufvudet som en dufva. Man skulle knappt tro att han nyss fyllt 80 år. Med undantag af ena ögat, som uppsagt sin tjenst, och en något försvagad syn på det andra, bär öfversten sin höga ålder som en kämpe från forntiden och har fickorna fulla med bröstsocker åt den stora barnskaran, som stojar omkring honom.

737 Han sitter på trappan till karaktersbyggnaden, som han lät uppföra här, när han kort efter branden inropade Syrjänkoski, som gick under klubban. Kapten Eusebius Winterloo utkommer för att se åt om öfverstens kaleche är förspänd, och ryter åt barnskaran att »skämmas litet och inte surra som brömsar kring grandonkel».konsekvensändrat/normaliserat Den gode kaptenen har icke avancerat i grader, men så mycket mer i andra förmåner. Han har blifvit så fet, att han liknar sig sjelf vid »en bra kutting lageröl, lagom bornerad» – ty han har nyligen anlagt ett stort ölbryggeri. Han har dessutom redan i flera år varit kompanjon med Littows om mejeriet och är i temligen goda omständigheter; för resten en gladlynt och godsint grofhuggare, som han alltid varit, oaktadt all den möda hans fru kaptenska gjort sig att bibringa honom någon förfining. Salig hofrådinnan, hans mor, som krusade med hela verlden, hade redan funnit all sin möda förspilld på Eusebius, och kaptenskan Winterloo, född Triste-Ruban, har ändtligen funnit för godt att låta sin beskedliga man förblifva sådan vår Herre och fältlifvet i ungdomen skapat honom. I stället har hon klokt nog användt sin uppfostringsmethod på hela den långa raden af små lodjur, fjorton till antalet och af dem 11 i lifvet, med hvilka hon under tidernas lopp betryggat det Winterlooiska namnets framtida flor. Pojkarne arta sig si och så. Äldste sonen Eusebius, som studerar agronomi på Mustiala eller Vestankärr och för närvarande är 19 år gammal, visar till sin mors bekymmer märkbara anlag att brås på fadren, och man har redan ertappat honom på bar gerning med ett och annat »tamme f–n» eller »katten bespike» och andra mindre civiliserade uttryck, hvilka fallit som smulor ur fadrens stora förråd på dylika kraft-termer. Föga mera fröjd har fru Winterloo af sina döttrar, som också mer eller mindre tyckas vanslägtas från det finare umgängeslifvet och, till modrens förtviflan, tala mycket bättre finska än franska. Men besynnerligt nogoriginal: nog, har den fordna guvernanten sjelf nästan glömt sitt modersmål, eller rättare, hon inblandar numera deri både finska och svenska ord på ett mycket komiskt sätt, hvaremot grammatiken allt ännu är hennes starka sida och döttrarnes förtviflan i deras tur. Fru Winterloo är på det hela en ganska god husmor, litet häftig och retlig ibland med pigorna, men så kunna de också förarga en sten! Mejeriet på Syrjänkoski är hennes odödliga ära. Det ville i början ej lyckas efter grammatikens reglor, och korna voro bångstyrigare än sjelfva de irregulära verberna. Men efter den stora resan, hvilken fru Winterloo gjorde för tio år sedan till Schweitz och der hon hade tillfälle att rådgöra med sina slägtingar osthandlarne, går mejeriet numera förträffligt, tillverkar rätt vackra tunnor ypperligt smör och har så förkofrat sin ostberedning, att Sippola, Moisio och alla andra notabiliteter i ostväg innan kort torde få en farlig medtäflare i Helsingfors ostbutiker.

738 Fru Winterloo visade sig nu på trappan och bjöd öfversten med egen hand hans vanliga sexa: smör, bröd, rädisor och ett glas friskt källvatten. Allt var färskt och aptitligt, smöret gult som saffran och tjärnadt i den nya turbintjärnan, som öfverträffade till och med Z. Cajanders. Fru Winterloo beskref huru Cajander de sednare åren experimenterat med ladugården på Syrjänkoski, men det hade ej rätt velat lyckas. Öfversten i sin tur beskref mossodlingarna på Linnais; kapten Winterloo hade spått att de skulle »bära vatten som Långbergs champagne»,konsekvensändrat/normaliserat och det hade riktigt slagit in. Kaptenen kunde nemligen aldrig förlåta att Långberg tog hans vallack för champagnen som brann upp odrucken.

739 I denna landtliga konversation igenkände man ganska väl gamle herrn på Linnais och plumphuggaren på Syrjänkoski, men deremot föga den fordna guvernanten mad:lle Triste-Ruban. Hon har blifvit så acklimatiserad som möjligt, och de tjugu åren ha förvandlat den lilla behagliga schweitziskan med de koketta bruna ögonen till en mycket pratsam, mycket hushållsaktig och mycket fet liten gumma, som oinskränkt herrskar öfver 1 man, 14 barn och 60 nöt, – men statsrådinna har hon icke blifvit, ännu åtminstone. Denna arkitektens spådom bar också vatten som Långbergs champagne.*)Lady Rochester, född miss Jane Eyre, (ty vi förmoda att det är hon), har haft artigheten insända till Åbo Tidningar N:o 32 en lefvernesbeskrifning öfver mad:lle Triste-Ruban. Denna berättelse har skänkt oss mycket nöje, och vi skatta oss lycklige att här kunna komplettera den, till ett bevis att den älskvärda guvernanten icke dukat under af sorg och förakt,original: fö akt, som lady Rochester nästan tyckes befarat.

740 »Nu bör min son bergsrådet vara hemkommen från Åbo»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade baron Littow och steg så upp i den beqväma kalechen. Winterlooarne, stora och små, skockades omkring honom och skreko med full hals ett hurra till afsked för grandonkel. Så klatschade kusken, och baron Littow återvände till Linnais.

741 Denna herregård ser nu helt annorlunda ut, än för tjugu år sedan. Den oformliga gamla byggnaden med dess dystra salar, långa korridorer och beryktade gröna kammare har lemnat plats för ett enkelt, men prydligt tvåvånings hus af sten, genom hvars höga ljusa fönster en ny tids dagrar inströmma från alla sidor. Rundtomkring framskymta mellan träden trefliga små bondstugor; parken är väl vårdad, och när man åker in genom den höga allén af de gamla lindarna, vinkar det nuvarande Linnais så gladt, så inbjudande, att du, gode läsare, om du någonsin passerar der förbi, helt säkert ej kan motstå din nyfikenhet att engång göra bekantskap med den aktningsvärda familj, som omtalas i gröna kammarns historia. Du kan göra det utan betänkande, ty ehuru det är naturligt, att Linnais invånare med en viss förbehållsamhet tala om gröna kammaren, är du säker på att här finna så mycken gästfrihet och så liten aristokratisk dryghet, som du billigt kan begära af någon Littow i våra dagar. Res derföre in; – du skall icke ångra bekantskapen!

742 Öfversten baron Littow välkomnades redan vid trappan af sin familj, som till en del ännu består af gamla bekanta. Den man, som han kallade »min son bergsrådet» (och sällan hörde man honom nyttja en annan benämning) är den fordne arkitekten Carl Lithovius, nu en något mörklagd herre om 50 år, svärson i huset och förvaltare af den stora egendomen med underlydande bruk och sågar. Det medfödda allvaret i hela hans väsen har med åren antagit en viss stränghet, som någon gång kan synas frånstötande och verkligen ådragit honom beskyllningen för hårdhet och högmod. Men gårdens underhafvande klaga aldrig deröfver, och man behöfver, för att bättre bedöma honom, endast se huru hans mörka blick upplöser sig i värme och ljus, när han betraktar sin maka och sina barn. Ringa – den fordna Ringa Littow – är nu en liten fin och älskvärd fru om 36 år. Hennes vackra drag bibehålla ännu mycket af den fordna barnsliga skalkaktigheten, och när man ser henne bredvid hennes äldre dotter Anna, som nu är 16 år, kunde man taga dem för systrar. Anna, – tyvärr mamsell Anna, (detta mamsell är verkligen ett odrägligt ord, som borde afskaffas ur titulaturen!) – är blonde och mild som modren, men Ringa, den yngre, som snart fyller 14, är mera brunett och till lynnet häftigare. Det nyckfulla ödet har roat sig att omkasta namn och lynne hos båda systrarna.

743 Bergsrådet Lithovius hade dessutom nu från Åbo medfört sin ende 17-årigekonsekvensändrat/normaliserat son, Carl Sigismund, hvilken studerar jordbruk och bergväsende i Skottland. Han är en reslig, kraftig och intelligent yngling, som tyckes i sig förena fadrens allvar och modrens mildhet. Påtagligen är han morfadrens störste favorit; den gamle öfversten hade räknat dagar och timmar till hans återkomst och slöt honom nu med glädjetårar i sina armar.

744 Ännu återstår en medlem af familjen att presentera, – denna magra, något tärda gestalt med de ännu blixtrande ögonen och den högdragna befallande hållningen. Det är den fordna Anna Littow, sedermera markisinna Ribeira och numera enka efter portugisiske ministern af samma namn. Hon är barnlös och nu endast på ett kort besök hos sin far och syster, men skulle kanske gerna stadna för alltid i fäderneslandet, om icke hennes man ruinerat hela hennes arf, så att hon måste stadna i Lissabon, för att vara berättigad till pension. Alltför stolt är hon också, för att falla sina anhöriga till besvär, och sannolikt har hon ännu icke kunnat fullt förlika sig med det Lithoviska namnet, ehuru hennes uppriktiga och ömma kärlek till systern gör att hon på allt sätt söker dölja sin antipathi.

745 Två äldre bekanta ha vandrat all verldens väg, och båda i hög ålder. Det gamla factotum Holming har redan länge i ett hörn af kyrkogården somnat bort från alla sina spökhistorier, och den trogne Mefisto ligger begrafven i parken under en hög lind, i hvars bark hans namn och dödsår finnas inristade än i dag.

746 Öfversten, som knappt kunde vända sina ögon från den raske dottersonen, fattade nu sin svärson under armen och hviskade till honom: »Jag har en bön till dig, Carl!»

747 »Hvad är det min far befaller?»

748 »Jag befaller icke, jag ber dig, jag besvär dig, Carl – icke för min skull, icke heller för din, utan för pojken der – se bara, hvilken ståtlig Littow skall det ej bli af honom en dag!»

749 »Låt det vara, min far. Jag har ju engång gifvit vika för er önskan, när ni gjorde er så mycken välment möda att förskaffa mig bergsrådstiteln. Låt oss ej mera tala om namnet.»

750 »Obevekliga menniska, du vill då icke unna mig den trösten att nedstiga i grafven med det hopp att mitt gamla namn icke skall dö med mig, utan ännu upplefva för äran och framtiden! Carl, jag besvär dig, om du också är öfvertygad att pojken der skall bryta sin bana under hvilket namn som helst – och jag anser honom vara i stånd dertill – så tänk på detta profetiska namn, med hvilket min faster tilltalade dig aftonen före sin död! Tänk på skyldskapen mellan ditt namn och mitt! Tänk på dessa min fasters ord, som aldrig blifvit mig rätt klara, om försoningen af ett stort okändt brott! Tänk på Jakob von Littow, och låt mig adoptera din son!»

751 Lithovius teg en lång stund stilla. Det fordrades en hård kamp inom denne oböjlige mans bröst för att besegra ett helt lifs fasta grundsatser. Hvad hade han icke sjelf offrat åt dessa Parcer, som trasslat hans lefnadstrådar så nära tillsammans med Littowska slägten! Men han såg tillbaka, han såg der sitt plundrade namn och röfvarens ångestfulla vålnad, suckande efter frid; han såg framåt och såg detta namn ånyo tillfalla dess rättmätiga arftagare. Hvad han aldrig gjort för sig sjelf, det gjorde han nu för sin son!

752 »Min far»konsekvensändrat/normaliserat, sade han djupt rörd, »konsekvensändrat/normaliserater önskan må uppfyllas. Min son må bära det namn, som honom med rätta tillkommer. Littow skall åter lefva, och de döda skola få ro i sin graf!»