Trädgårdstjufvarne.

1 I Österbotten träffas sällan andra herrgårdar på landet, än prestgårdarna och länsmansboställena; blott här och der ett bruk, en landtmätares residens eller en afskedad militärs tillflyktsort på gamla dagar. Här finnes ingen landtadel med frälsegods; öfverhufvud inga stora egendomar. I stället är hvarje bondgård nästan herraktig, för stat med höga ljusa fönster, rätt ofta två våningar och icke så sällan hvit rappning utanpå. Bönderne sjelfva äro ett frimodigt folk, som icke just anse herremännen för några halfgudar, utom när de behöfva advokater eller penningar; man ser lätt, att 15 och 16 hundratalens adelsvälde, feodalidéerna, med alla deras tillbehör, här lemnat folket, liksom jorden, ovidrörda*)Äfven Österbotten var under Christinas tid bortpluttradt i förläningar, men snart tänkte Carl XI annorlunda och bonden var nöjd att åter betrakta sig som »riksomedelbar» vasall under kronan.. Men med åtskilligt godt, som Österbotten vunnit på detta förhållande, har det dock kommit att lida brist på den nyttiga föresyn, som allmogen äger i upplysta egendomsherrar, de der icke just akta fädernes landtmanna vishet för oförbätterlig. Så händer, att menige man icke allenast är nog senfärdig att förbättra sitt jordbruk, utan ock i sitt sätt att betrakta saker och ting vidhåller några små oseder, som icke äro så lätta att afstyra hvarken med lock eller pock.

2 Bland dessa oseder är ock en ringa aktning för såväl de af vår Herres skapelser, som för de menniskoverk, hvilka tjena blott och bart till prydnad utan nödtorft, efter bondens sätt att se. Han är t. ex. af den tron, att träd icke duga till annat än pertor, virke, ved, tjära, badquastar och foder. En skuggrik allé, en vacker grandunge, en täck slokbjörk invid förstuguqvisten äro i hans ögon någonting alldeles öfverflödigt. Ju friare utsigt, desto vackrare, menar han. Ofta måste man rätt innerligen förtretas, när en hundraårig björk fälles tätt invid gården, emedan drängen är för mån om sin beqvämlighet för att fara några hundra steg längre till skogen, eller när en rönn eller al, som pryder någon stupande åbrant, tanklöst afhugges för att tjena till löfsegel åt en förbiroende, begagnas någon half timme och sedan bortkastas. Alla slags plantager äro utsatta för ohägnad, och plank, grindar, häckar, med ett ord allt som i någon mån kan föras till det öfverflödiga, lida ständig åverkan af okynnet.

3 Illa deran äro derföre de få herrgårdar, som finnas, och stadsträdgårdarna icke mindre. Trädgårdstjufvar gifvas troligen öfverallt der trädgårdar finnas med något som lönar mödan att snatta; men i förbund med nyss nämnda åsigt om det öfverflödiga, går ofoget i Österbotten längre än annorstädes.

4 Få possessionater voro i den vägen så illa ut, som gamle Major B* i S*. Tätt invid den gamla, men välförsedda rödmålade karaktersbygnaden med de hvita knutarna befanns på södra sidan en trädgård om tre till fyra tunnlands vidd med en allé af vackra björkar, aspar och rönnar, några rosenhäckar, ansenliga rader af vin- och krusbärsbuskar, smultronland, rofland, kålland, ett par quarter med ärter, ett annat med dill, persilja och andra grönsaker, samt i midten af trädgården ett blomsterquarter med älskvärda löfkojor, narcisser och pioner, hvilka Josepha, den vackra dottren i huset, med huldhet skötte. Fyra af sina tillhörigheter värderade Majoren särdeles högt: den gamla uniformen sedan 1808; dottren Josepha; gråskymmeln Phoebus, i hvardagstal Fibbus, och slutligen den nyss beskrifna trädgården. Ty utom Majorens svaghet för smultron och grädde samt släpärter, voro de höga träden höstetid ett ständigt tillhåll för kramsfågel af alla slag, och emedan nejden var för öppen för harjagt samt räfvarna blefvo allt sällsyntare, fann den gamle herrn det likaså beqvämt, som nöjsamt, att mången frostig Novembermorgon knäppa sidensvansarna från sina egna fönster.

5 Denna rara trädgård var emellertid ett ständigt mål för kringboende pojkars och nattsvärmares ohägnad. I Majorens raskare år hade den välbekanta jagtpiskan med det gröna skaftet och messingsknoppen så temligen hållit skälmarne i respekt; nu hade gikt och gamla blessyrer förlamat ägarens arm, piskan hängde fredligt på knaggen ofvanför lädersoffan i arbetsrummet och planken befunnos alltför låga för att afhålla kanaljerna. Så gick nu ingen vår förbi, att icke de vackra björkarna tid efter annan befunnos borrade och utlakade och det fanns ej den Christina, Maria, Helena eller Lovisa i hela nejden, som icke på sitt namnsdagsbord fann några löfkojor eller neglikor, snattade natten förut från trädgården på Haukkilax*)Det är att märka, huruledes begreppet egendom är så föga utredt i frågan om hvad som vexer på annan mans mark, att slika snatterier snarare anses som en oskyldig ungdomsbravour, än som brott mot ägande rätt.. Men i synnerhet gick ofoget långt då Augustinätterna mörknade, bären mognade samt ärter- och rofland började löna mödan af ett besök. Då lösbrötos oupphörligt nya spolar från planken eller lossades så skickligt, att de obemärkt kunde borttagas och åter inpassas; ordentliga gångstigar ledde i nejden af hummelsalen genom de der befintliga hallonbuskarna till de inre fridlysta qvarteren; krusbär och vinbär utplundrades, rofvor och kålrötter upprycktes ännu obrukbara och lemnades att ligga; ärtlanden sköflades jemmerligen.

6 Mot detta ofog vidtogos flera åtgärder. Stränga vitesförbud upplästes hvarje år i April månad i kyrkan; vakter utställdes sommartiden och drängfogden fick sträng tillsägelse att vaka öfver posternes tjenstenit. Men förgäfves. Stundom greps väl en pojke, men kunde som omyndig ej pliktfällas, utan näpstes och släpptes; stundom sammanrotade sig ett halft dussin skälmar och hotade vakterna med stryk om de ej beskedligt tego; stundom voro dessa med i komplotten. Då lät majoren utsätta räfsaxar i trädgården och från predikstolen varna eho det vara månde. Det hjelpte några dagar. Men en morgon befanns majorens mest favoriserade jagttik sitta med krossadt bakben i räfsaxen, och från den stunden borttogos gillren. I stället påfann den gamle herrn en krigslist, öfver hvilken han ofta hade den svagheten att skryta vid thoddyglaset, ehuru, för att säga uppriktigt, den förträffliga idén var lånad från någon svensk tidning. En vacker junidag hände sig nemligen, att en vandrande gesäll under simmande drunknade i den genom soknen flytande elfven. Då likväl ingen var vid tillfället närvarande, måste obduktion anställas af tillkallad läkare, hvarefter den fattige karlen i tysthet gömdes i jorden. Emellertid hade majoren talat i enrum med läkaren och med dennes begifvande afsågat den dödes ena ben samt upphängt detsama på väggen af brännhuset. Påföljande söndag lystes i kyrkan:

7 konsekvensändrat/normaliseratDen rättsinnige, som|3| förlorat sitt ben i de uti min trädgård utlagda gillerna, kan på beskrifning återfå detsamma hos

8 Mauritz B*.original: B.*konsekvensändrat/normaliserat

9 Major och Riddare.

10 Listen verkade i fulla sex veckors tid. Namnsdagarna kommo, smultronsängarna stodo hvita och röda; men hvar gång Pål eller Pehr i olofliga afsigter närmade sig trädgårdsplanket, stod alltid för deras inbillning den hemska synen af benet med stöfveln uppå, som på beskrifning kunde återfås från sin upphöjda plats på brännhusväggen. Nu kom likväl Augusti, qvällarna började skymma, allt stridbart manskap på Haukkilax hade om dagen tungt arbete med skörden och sof sin natt i ro som stock och sten. Tommu, den illmarigaste, förslagnaste af de vanliga nattgästerna i majorens trädgård, Tommu, som skröt att ännu aldrig ha blifvit ertappad på bar gerning, ehuru han väl tjugu gånger fått stryk efteråt, Tommu med ett ord utspionerade rätta sammanhanget med benet och företog sig en månljus natt att recognoscera. Följden blef, att morgonen derpå såg trädgården ut som hade den blifvit eröfrad af en fiendtlig armé. Majoren sprutade eld och lågor; han hade ju sjuttio gånger gifvit länsmannen sitt hufvud i pant på att han »kört de kanaljerna för tusan d–r med allone.» I första hettan uppsattes åter en kungörelse, hvaraf inhämtades, om icke annat, åtminstone den sanningen, att man kan vara en tapper krigsman, utan att just derföre lyckas i det stilistiska. Den lydde nemligen som följer:

11 konsekvensändrat/normaliseratSom natten mot lördagen åter ett betydligt ofog kringdrifvit i min trädgård, så utlofvas härmedelst 10 Rubel Silfver åt den rätsinnige som bevisligen tillrättaskaffar densama och till mig framforskar, för hvilket ändamål alla obehöriga personer härifrån böra afhålla

12 Mauritz B*.original: B.*

13 Major och Riddare.konsekvensändrat/normaliserat

14 Detta skedde om söndagen. Måndagsmorgonen, som var Susannas dag, befunnos alla blommande löfkojor afbrutna och den första pionen illa nedtrampad. Josepha var gråtfärdig, majoren nedkallade alla tunnor tusan öfver Tommu och hans anhang. Under denna grumliga stämning i huset hördes hästtraf på gården. In sprängde i elegant traf den unge Vice Häradshöfdingen Sten i sin fina blåa surtout med de pressade knapparna, hoppade lätt som en fågel ur sadeln, slog dammet af de blanka stöflorna, for med högra handen ett par gånger i det blonda krusiga håret och trädde oförfärad in. Butter emottog honom majoren, visade med ena handen på piphyllan, med den andra på lädersoffan och fällde några ord om den bråda arbetstiden och ungt folks dagdrifveri. Men Häradshöfdingen lät sig ej bekomma, stoppade den största pipan, intog en rätt beqväm ställning i soffan och syntes hugad att der inquartera sig för halfva dagen, medan Josepha, än röd som en pion, än hvit som en narciss, slutligen lade linnesömnen öfver stolkarmen och gick ut för att arrangera om ett glas mjöd för herrarne.

15 »Haukkilax är en vacker egendom»,konsekvensändrat/normaliserat började den unge mannen inställsamt. »konsekvensändrat/normaliseratSällan ser man så sköna rågåkrar, så väl rödjade ängar, det fröjdar just en resandes ögon. Man ser redan på gärdena att en driftig och erfaren hand håller allt i skick.»

16 »Hm, åhja»,konsekvensändrat/normaliserat menade majoren synbarligen blidkad. »Haukkilax äger god lermylla och mina hårdvallsängar söka sin make i hela soknen. Såg Häradshöfdingen klöfversådden på Korsnäs lindan? Jag ämnar låta slå den andra gången i eftermiddag.»

17 »Ja visst, det var en förträfflig vextlighetoriginal: vexlighet här söder om grinden vid vägen, en utomordentlig klöfver var det.»

18 »Hvad f–n, kallar herrn det klöfver? Det var ju min hafreåker, måtte jag tro.»

19 »Alldeles rätt, det var en högst utomordentlig hafra.»

20 »Men det är ett förb. folk man har att göra med, skall jag säga Häradshöfdingen, jag tror d–n rider dem. Har jag mina hästar i hagen öfver natten, så kan jag vänta att andra morgonen få söka dem eländiga och utridna en half mil härifrån på landsvägen. Låter jag mina drängar sofva sin natt i ro, så kan jag bereda mig på att i gryningen finna min trädgård så maltraiterad som hade en hord kalmucker der hållit sitt ståndqvarter. Det är alldeles tunnor millioner, Häradshöfding!»

21 »Men man kunde väl finna något medel! ...»konsekvensändrat/normaliserat

22 »Ett medel?» genmälte majoren otrogen. »Hade alla tjufpojkar en enda rygg och vore alla karbaser en enda karbas och den enda karbasen finge dansa på den enda ryggen ... det vore visserligen ett medel.»

23 »Utom all fråga ett ganska grundligt. Men en gammal militär måtte väl icke förakta ett krigsputs?»

24 »Hvad befalls? Vasserra nej; men jag skall säga häradshöfdingen, på de rackarne biter hvarken krigs- eller fredsputs.»

25 »Jag vill ödmjukast nämna mitt lilla förslag. Min bror, advokatfiskalen var en stor jägare, men dertill en man af särdeles originela idéer. Bland annat lät han göra sig ett ofanteligt stort slag. Majorn förstår mig?»

26 »Ett slag, – ett dubbelviket tunnband med fint nät, att fånga grönsiskor uti?»

27 »Alldeles; blott att dimensionerna här voro kolossala, ty detta slag var ämnadt för orrar. Tvenne sittande menniskor kunde bequämligen få rum under nätet.»

28 »För orrar? det var f–n!»

29 »Idén var mera originel, än utförbar. Min bror transporterades emellertid till ** Hof-Rätt och qvarlemnade, bland annat skräp, äfven slaget. Det står till tjenst.»

30 »Mycket förbunden. Häradshöfdingen menar alltså, att vi skulle fånga orrar här på Haukkilax?»

31 »Så ungefär, nemligen trädgårdsorrar under lektiden.»

32 »Jaså, ja men. Ett riktigt pojkstreck. Men känner häradshöfdingen också historien om benet? En god idé, icke sannt? Jag har mina infall. Nu ha likväl de spetsbofvarne ett förslaget hufvud ibland sig, en femtonårig galgfågel från torpet på andra sidan elfven, ett fribytargeni, som tar reda på allt och som icke f–n får reda på. Jag har mer än en gång låtit den gunstig herrn smaka snärten af min jagtpiska, och det har han ärligt förtjent; men i den pojken finns gry till mer än en Roth eller Spoof, skall jag säga häradshöfdingen. Det är bara det förb., att vi lefva i djupaste fred, ty mina rofländer få betala fiolerna.»

33 »Det är ochså min mening, att putset bör bedrifvas i största tysthet. I morgon ha vi Clara och trädgården får troligen besök i natt. Nu skickar jag sent i afton vårt giller hit, majoren låter obemärkt uppställa det i någon af de gångar skälmarna vanligen passera och postera ett par karlar på lur i hummelsalen. Faller då någon af bofvarne i fällan och blir på färsk gerning tillbörligen undfägnad, så skall troligen det ovanliga i tillställningen göra|3| en så förundransvärd effekt på det öfriga sällskapet, att trädgården för långa tider, om icke för alltid, respekteras.»

34 »Icke så illa. På min ära, åtminstone muntert.»

35 Josepha inkom nu med mjödet och aflägsnade sig genast åter, men såg sig om i dörren. Häradshöfdingen jemkade sina löskragar, drog vesten slät, hostade ett par gånger och antog samma min, som nyligen gjorde så mycken effekt vid domarebordet under ransakningen af ett dråpmål.

36 »Herr Majoren har lyckan äga en älskvärd dotter»,konsekvensändrat/normaliserat började Hr Sten med synbart bemödande att visa sig fullkomligt lugn.

37 »Ahja, går an för en landsflicka. Hvad nytt för öfrigt?»

38 »Jag skulle prisa den man lycklig, som en dag får kalla Mademoiselle Josepha sin.»

39 »Får jag ej bjuda ett glas mjöd?»

40 »Jag tackar förbindligast. Denna förträffliga dryck är utan tvifvel ett nytt bevis på M:lle Josephas hushållstalenter?»

41 »Icke just det; jag har en piga som lärt konsten hos Conditor Catani i Helsingfors. Namnet bekant, hvaba?»

42 »Naturligtvis. Jag vill ej neka, att mina studentår varit muntra, som andras. Ingen skall likväl förebrå mig ...»konsekvensändrat/normaliserat

43 »...konsekvensändrat/normaliserat att ha varit en rummelkurre? Sjung ut; hvad f–n, jag har ochså haft mina fändriksår.»

44 »Jag menar, att stadgan kommit med åren. Mitt lefnadssätt är regelbundet, mina inkomster rätt försvarliga, och min bana som tjensteman saknar ej utsigter.»

45 »Fägnesamt, rätt fägnesamt. – Det mulnar ohyggligt i nordvest, vi få åska innan middagen och ett par af mina bästa ängar ligga slagna åt h–.»

46 »Med dessa inkomster bör jag kunna försörja en hustru.»

47 konsekvensändrat/normaliserat »En fördömd otur; hästhagen och prestgården förderfvades i förra veckan. Jag borde skicka Anders med pigorna ...»konsekvensändrat/normaliserat

48 »Jag har anledning att tro, det Mad:lle Josepha ej har något emot ...»konsekvensändrat/normaliserat

49 »...konsekvensändrat/normaliserat att köpa höet innan skyn börjar hälla.»

50 »Hvad befalles?»

51 »Sade häradshöfdingen något?»

52 »Således, i fall herr majoren ej har något deremot ...»konsekvensändrat/normaliserat

53 »Nej gubevars, vill häradshöfdingen sjelf vara med i afton, så skall det bli muntert. – Korsnäs lindan blir oslagen.»

54 »Jag kan således räkna på herr majorens gunstiga bifall?»

55 »Förstås, det är klart som dagen. – Bäst vore att jag skickade David.»

56 »Herr majoren gör mig till den lyckligaste varelse under solen.»

57 »Fägnesamt, häradshöfdingen är då en stor vän af orrjagt?»

58 »Orrjagt?»

59 »Trädgårdsorrar, förstås. Förb. muntert.»

60 »Men jag förståroriginal: förslår ej min högtärade herr svärfar ...»konsekvensändrat/normaliserat

61 »Svärfar? Ödmjukaste tjenare, när har jag fått den äran!»

62 »Äran är min, herr major!»

63 »Men är häradshöfdingen förryckt? Jag talar om trädgårdsorrar och häradshöfdingen kallar mig svärfar.»

64 »Är det möjligt att jag kunnat missförstås? Min öppna och förbindliga anhållan vore att ...»konsekvensändrat/normaliserat

65 »Nu är Belsebub lös, det stänker redan stora droppar på rutan. Ursäkta mig, jag har, tamme f–n, ej tid att höra på snack när sex eller åtta kofoder ligga under. Mjuka tjenare! Josepha, min hatt!» ...

66 Der stod häradshöfding Sten och jemkade sina löskragar, drog upp näsduken och torkade svetten ur pannan. Josepha hastade brådt genom rummet.

67 »Ett ord, dyraste flicka!»

68 »Ack Adolf, jag har ej tid, jag måste besörja om middag för tjugu personer arbetsfolk. Hvad sade min far?»

69 »Vi voro båda förbryllade, han af åska, jag af kärlek. Ännu ger jag ej allt hopp förloradt. Vi måste öfverlägga.»

70 »Omöjligt Adolf! jag vågar ej dröja.»

71 »Men unna mig då ett möte, älskade Josepha! bestäm sjelf!»

72 »Nej, ... ja ... nej ... vid midnatten i hummelsalen. Adjö!»

73 »Förtjusande flicka! Godt. Vid midnatten i hummelsalen.»

74 Åskvädret var öfverståndet. Himlen var åter klar och luften sval och frisk; otaliga perlor glimmade ännu på löf och grenar, medan solen sjönk i vester och svalorna pilsnabba kretsade tätt utmed elfvens lugna vattenspegel.

75 Midt i den breda djupa strömfåran framskred en båt, så liten att tvenne vuxna personer skulle hafva nedtyngt dess reling under vattenytan. Metspön framsköto från ena stäfven, medan i den andra en pojke med klippskt utseende makligt sträckte sig i skjortärmarna och stundom genom en lekfull plaskning med styråran länkade den drifvande båtens lopp. Lätt och sjelfmant, som fordom Ellida vid Framnäs skärgård, ilade den lilla farkosten nedåt elfven och sökte sig slutligen en hamn invid den med täta albuskar bevuxna stranden. Här banade sig Tommu – ty det var han – en väg genom löfverket, smög|2| varsamt genom hagen till gärdet, som begränsade en af majorens ängar, och kunde nu urskilja arbetarnes röster längre upp. Tätt lutad mot gärdet, härmade den unge skälmen domherrens enformiga hvisslande läte. Snart syntes en flicka om 12 år lyda kallelsen, såg sig försigtigt om och upptäckte den gömde.

76 »Hvad hörs i gården?» frågade gossen hviskande.

77 »St! du är dödens barn, om du i natt kommer i trädgården. David har fått en hemlig tillsägelse att uppställa i hummelsalen en stor råttfälla med liar och spjut, som skall krossa hvarje närgången, så att det knappt blir en våt fläck efter honom.»

78 »Hvem har nu inbillat dig dumheter återigen?»

79 »Det är rena sanningen. Jag hörde Davids Clara berätta derom för Vappo vid mellanmålet.»

80 »Bra. Vänd då om, att man ej misstänker dig.»

81 Kort derpå såg man den lilla båten åter drifva på strömmen, tills den tätt under en utskjutande klippa ankrade. När Tommu här uppmetat så många abborrar, som behöfdes till aftonvard åt honom sjelf och hans fattiga mor, uppreste han en från stranden medförd ståtelig alruska och redde sig att, med tillhjelp af en ströfvande vindkåre, återvända lika beqvämt, som han kommit, då en bekant stämma sakta ropade honom vid namn från stranden.

82 Seglaren höll närmare land och lyssnade.

83 »Har du hjerta i bröstet och vill förtjena en styfver, så skaffa mig till i morgon bittida den stora pionen, som står midt i vårt blomsterquarter»,konsekvensändrat/normaliserat sade frestaren, som var ingen annan än David, den af drängarne, till hvilken majoren hyste mesta förtroendet.

84 »Duger ej en quast åkerhumla eller en famn full Johannisblomster?»

85 »Jag vill säga dig hur det är, men det blir oss emellan. Clara försmädar mig jemt för det jag fick stryk på marknaden. Hämtar jag henne nu till namnsdagsgåfva den stora pionen, som är herrskapets ögonsten, så skall hon väl begripa, att jag icke är rädd.»

86 »Så gå då och tag den.»

87 »Tack vackert; för mig gäller det tjensten och plikt ännu dertill, men du riskerar på sin höjd din rygg.»

88 »Och hvad ger du mig, om du har pionen i morgon bittida kl. 4?»

89 »Hör Tommu, jag vill ej så noga räkna på en femtikopek, ehuru det, skam att säga, är hederligt. Men en sak vill jag säga dig: gå icke från landsvägen öfver planket, ty der står vakt; utan klif öfver grinden vid hummelsalen.»

90 »Vänta du rackare med dina usla kopeker!» mumlade Tommu, i det båten skred bortom en udde af landet. »Ingen rök utan eld; är här icke en råttfälla med liar och spjut, så kan det vara något annat otyg. Den der karlen är nästan för dum för att beluxa hederligt folk; det är ju knappt två veckor sedan han trakterade mig med tömskaftet.»

91 Emellertid inbröt den märkvärdiga natt, som skulle göra epok i Haukkilax’ annaler. Majoren, som fann det projekterade pojkstrecket »förb. muntert»,konsekvensändrat/normaliserat hade återfått sitt goda lynne och uppbjöd all sin fältherreskicklighet för att försäkra sig om seger i den nattliga manövern. Det ofantliga slaget utgillrades strax efter mörkningen i hummelsalen, der skuggan föll tätast, och en karl posterades ett stycke derifrån bakom vinbärsbuskarna, med tillsägelse att rycka på snöret, så snart något misstänkt rörde sig inom gillrets område, medan David placerades ett stycke derifrån, försedd med en ansenlig dagg, med hvilken han, efter egen utsago, ville »gifva pioner för intet».konsekvensändrat/normaliserat Om majoren hoppats bedrifva dessa sällsama tillrustningar i hemlighet, så misstog han sig emellertid högeligen, ty hela husets befolkning var i uppståndelse och hade placerat sig på trappan till förstugan i hemsk förbidan på hvad som komma skulle. Sjelf hade den gamle herrn tagit plats i ett öppet fönster mot trädgården, med tillsägelse att anvisa häradshöfdingen samma observatorium, så snart han anlände.

92 Den enda i huset, som ingenting visste af alla dessa tillställningar, var Josepha. Efter den lätta aftonmåltiden hade hon, som vanligt, sagt sin far godnatt och gått ned i det lilla ljusgröna lusthuset i den aflägsnaste delen af trädgården. Här hade hon uppslagit fönstret och med nittonåriga tankar sett ut i den halfdunkla natten och skyarnas lekar på fästet. O huru himmelskt vackra voro stjernorna, som hon nu ej sett på tre månader! Hvarföre var det unga rika hjertat i dag så öfverfullt? Sorg, glädje, kärlek och längtan vexlade snabbt deri och försmulto sist i en känsla utan form och namn; – i detta ögonblick ville Josepha gerna dö. Men hon var bestämd att sparas för lifvet och kanske en dag i dess frostiga verklighet kyla sin känslas glöd; hennes tankar återvände från stjernorna till jorden och hon gick ut att söka sin älskling i trädgårdens skuggor.

93 Emellertid nalkades den hemska katastrofen sin utveckling. Anande oråd, hade Tommu beslutit att skicka ett icke så lätt besegradt avantgarde i elden; tog fördenskull en kråkskrämma från närmaste åker, utstyrde den komplett med jacka och hatt och band vid dess styfva utsträckta arm en hotande gärdgårdsstör. Snart hade hans vana spejareöga upptäckt posterna, och genast beslöt han att medelst blindt alarm locka dem åt en annan sida af trädgården, för att emellertid oförmärkt inpraktisera den styfve mannen med stören öfver planket i nejden af hummelsalen.

94 Allt var tyst och stilla. En lindrig aftonvind hade på himlen uppjagat några skyar, som gjorde qvällen mörkare än annars vid denna tid på året. Hemlighetsfullt jollrade spridda fläktar med darrande aspars löf och på afstånd hördes strömmen sakta brusa.

95 »Det blir vestlig vind i morgon, följaktligen klar väderlek»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte majoren för sig sjelf, i det han gaf akt på det knappt hörbara bruset i fjerran vester. »Hvar f–n blef häradshöfdingen af, han som ansåg sig för den lyckligaste varelse under solen, för det han fick löfte att vara med om orrjagten i quäll?»

96 I detsamma hördes ett starkt rassel i buskarna åt landsvägen till och David märktes i hast lemna sin post, men innan kort återvända med smygande steg. Allt var åter tyst; endast vinden susade högre i löfmassorna.

97 Då hördes en sakta hviskning i hummelsalen. Samtidigt dermed förspordes ett dåft mumlande i dess närmaste granskap till höger.

98 »Alla lyktor i ordning!» kommenderade majoren och fattade sin jagtpiska, beredd på en rätt lysande batalj.

99 Itsch! susade det genom luften och med ett hvinande ljud betäckte det ofantliga slaget med sitt nät hela hummelsalens dåvarande innehåll. Nu gick det löst. I ett huj var hela trädgården i rörelse; ur alléer och buskar,|3| från gångarna och genom grindarna tillströmmade nyfikne, lyktor ilade till från alla håll och i spetsen för skaran syntes majoren med lyftad piske.

100 »Hit med lyktorna!» skrek den gamle krigarn i full ifver, då han till sin stora fägnad kunde urskilja tvenne sprattlande varelser under det täta nätet. »Aha, munsjörer, kanhända knep man de gunstige herrarna! Stjäl nu mina rädisor! Trampa nu mina blomsterquarter! Plundra nu mina ärtländer! Så så, flaxa ni der, flaxa ni, trädgårdsorrar, vi skola klippa edra vingar till en annan gång. Förb. muntert! förb. muntert!» Och den gamle herrn höll sig för magen för att ej kikna af skratt.

101 »Men herr major, hvad är det här för sakram. dumheter?» hördes en bekant stämma framsucka under nätet just i rättan tid, innan den lyftade pisken ännu hann drabba de fångna.

102 Majoren lyssnade. »Hvad tunnor tusan är det här? Halt, karlar! Tamme f–n tror jag ej att det är häradshöfdingen. Det kallar jag att jaga orrar på sitt sätt. Nu måtte då häradshöfdingen vara ’konsekvensändrat/normaliseratden lyckligaste varelse under solen’.konsekvensändrat/normaliserat Hur heter det: den som gräfver en grop, etcera. Förb. muntert emellertid. Lys hit, karl! Ja anfäkta mig, är det icke häradshöfdingen. Men en orre kuttrar sällan ensam. Lys hit! Hvad attan milliarder ......»konsekvensändrat/normaliserat

103 Närmast majoren stod den gamla hushållerskan, som med det quinliga ögats vanliga skarpsynthet anade ugglor i mossan. Hastigt fick den lyftade lyktan en stöt genom glaset, så att den slocknade, och gripande de öfriga lyktorna en i hvar hand, satte den kloka gumman af att springa åt ärtlandet med högljudt ropande: »här gömmer han sig, Tommu är här, tag fast den bofven!» – Alla kringstående ilade åt samma håll och genomströfvade trädgården i alla riktningar utan att finna något. Förbluffad stod majoren i mörkret. Men hastigt återvände gumman, som tillställt detta nya alarm, och hjelpte ur nätet icke häradshöfdingen, utan en i kappa höljd varelse, som med snabba steg försvann en aflägsen gång.

104 »Det är allt majorens egna dumheter»,konsekvensändrat/normaliserat sade, blek af vrede, häradshöfding Sten, då han ändtligen återfått friheten. »Hade icke majoren, då jag i förmiddags öppet anhöll om Mad:lle Josephas hand, börjat tala om trädgårdsorrar och himlen vet icke hvad, så hade vi ej sett oss tvungna att här öfverlägga om utvägar att blidka den faderliga hårdheten.»

105 Till all lycka såg ej Hr Sten i mörkret majorens buskigt rynkade ögonbryn. Den gamle herrn fann icke denna del af orrfångsten så munter som den förra.

106 Ännu återstod likväl ett uppträde. Tätt invid hummelsalen hördes Davids röst: »Tro ej att du undkommer mig, rackare! Vill du tiga? (Tommu stod bakom planket och framkastade sina speglosor). Slåss du, din bof! Hit till hjelp, här är en karl, som spjernar emot af alla de sex.»

107 Lyktorna anlände och, modig blefven, applicerade David ett slag på kråkskrämman, som föll till marken utan att gifva ett ljud ifrån sig. »Jag tror jag slog karlen ihjäl»,konsekvensändrat/normaliserat sade den manhaftige drängen och bleknade af som ett lärft. – »Allt samma courage som på marknaden!» begabbade Clara, i det hon till de församlades stora förlustelse upplyftade den förmente döde.

108 Det sista löjet hade det goda med sig, att det förra glömdes. Men följande morgon kl. 4 fann Clara ganska riktigt den stora pionen afbruten vid sin hufvudgärd. David hade ej lust att bravera med denna namnsdagsåfva. Trädgården såg ut som det förstörda Jerusalem.

109 Några veckor derefter förelystes häradshöfdingen och Josepha. Ännu engång sade majoren: »Förb. muntert! nu lär väl min herr måg ämna jaga på alfvare. Men den här gången slipper han ej ur nätet för så godt köp som sist. – Apropos, hvad skall jag nu företaga med trädgårdstjufvarne?»

110 »Jag råder svärfar att sätta bocken till trädgårdsmästare och taga Tommu i tjenst, han ensam kan värja trädgården, om han vill.»

111 Majoren följde rådet, men lät för större säkerhet ännu engång kungöra i kyrkan:

112 konsekvensändrat/normaliseratYtterligare får jag anmana alla bofvar som vilja blifva skjutna att hvarje natt som infinner sig i mitt rofland der tillstädeskomma emedan jag ofelbart vid denna tid skjuter

113 Mauritz B*.

114 Major och Riddare.