Vikingens Graf
Kommentaari
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i sex avsnitt 6–31/10 1849.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 bassin bassäng.
1 virsts verst, längdenhet som motsvarar en dryg kilometer.
1 fot en fot motsvarar 29,7 cm.
2 i duodes i miniatyr.
5 bobbor skalbaggar, insekter.
6 slaget vid Svensksund Andra sjöslaget vid Svensksund ägde rum 9–10 juli 1790 under Gustav III:s ryska krig (1788–1790).
9 svensk mil en svensk mil motsvarade 10 688,54 m 1665–1889.
10 »Simon» fickplunta.
18 vasserra! bevars!
20 täckaste vackraste.
21 famnars En svensk famn motsvarar 1,78 m, en rysk 2,13 m.
24 Melolontha Hippocastani (lat.) kastanjeborre.
27 haustus (lat.) sup.
44 skjul skydd.
49 »Allons, enfans de la patrie!» (fra.) Framåt, ni fosterlandets barn; inledningsrad i Marseljäsen, Frankrikes nationalsång.
49 sparlakan sängomhänge (bildligt).
55 ’bulta på och namnet säj!’ Ur Carl Michael Bellman, Fredmans Sånger, N:o 55, »Om Baggensgatan» (1791).
58 märsgast Besättningsman på fartyg som hjälper till med märsseglet; gast här i dubbel betydelse inbegripande spöke, vålnad.
58 cichoriakaffe kaffe på sikorians rot, kaffesurrogat.
59 Damon anspelning på demon: ande- eller gudaväsen.
61 skjälbössa sälbössa, grovkalibrigt skjutvapen använt vid säljakt.
65 dick dikt: skarpt, nära.
74 repuls kuggning, bli underkänd.
75 hemgång hemfridsbrott.
84 nyckelbössan leksaksgeväret.
84 daggen straffredskap i form av en tågända, användes på fartyg.
89 deciderade bestämda.
103 gifva ett glatt lag avfyra kanonsalva med ett lag (ena bredsidans) kanoner.
105 ur dessa hål framkröpo [...] Tschuderne Tjuderna var ett utdött folkslag besläktat med finnarna. Enligt sägnen valde de att bosätta sig i hålor under jorden hellre än att leva under främmande herravälde (föreläsning 15/3 1862 samt Boken om Vårt Land 1856, ZTS XVII, s. 236).
121 bröms formvariant av broms (insekt).
130 billigt rimligt, skäligt.
134 drakelden Enligt folktro ett ljussken som nattetid visar sig ovanför gömd skatt.
137 berömde krönike-skrifvare på 1100-talet Nestorskrönikan skildrar Rysslands historia från syndafloden till 1110. Krönikan är uppkallad efter upphovsmannen till dess mest kända redaktion från 1113, munken Nestor i Kiev.
138 breche (fra.) bräsch, öppning.
152 Scarabeus Stercorarius (lat.) Fälttordyvel; idag benämnd Geotrupes stercorarius.
153 Miris ferus (lat.) idag: Nabis ferus; art inom familjen fältrovskinnbaggar.
153 Griseus, thoracis antico interrupte rugoso: linea media longitudinali ... (lat.) Gråaktig, bröstets framdel ställvis skrynkligt: längsgående mittlinje ...
155 habitat in stercore ubique frequentissimus. Aradus betulinus, sordide nigricans, elytris unicoloribus (lat.) bor i dynga, överallt vanligt förekommande. Aradus betulinus [art inom familjen barkskinnbaggar], smutsigt svartskiftande med entonat skal. Topelius citerar bl.a. avhandlingsserien Insecta Fennica.
155 Edite, bibite, collegiales (lat.) Ät och drick, kamrater! Ur studentvisan »Ça, ça geschmauset» (1781) av Christian Wilhelm Kindleben.
157 post multa sæcula pocula nulla. (lat.) i framtiden blir det ej mer kalas. Ur studentvisan »Ça, ça geschmauset» (1781) av Christian Wilhelm Kindleben.
157 Tingis quadri maculata, brunescens, pedibus ferrugineis. (lat.) pro: quadrimaculata; [Art inom familjen nätskinnbaggar], brunskiftande med med stålgrå ben; idag: Physatocheila costata.
157 Quadrupedante putrem sonitu quatit ungula campum (lat.) Hofvarne dåna med fyrfota språng på det mulliga fältet. Ur Vergilius Aeneis (8, 596, övers. av G. J. Adlerbeth 1811).
191 hast du mir gesehn (ty.) har man sett på maken (stående uttryck på svenska, men inte på tyska).
191 Potz sapperment kraftuttryck, ombildning av »guds» och »sakrament».
Vikingens Graf.
(Till hälften sanfärdig berättelse.)
1 I Kyrkslätt socken, om jag ej mins orätt, icke långt från Porkala udde, ligger ett litet förtjusande ställe. Hafvet gör här en smal inskärning i klipporna och bildar en täck bassin af vidpass en half virsts längd och ett par hundra steg i bredd. Djupet varierar mellan 6 och 18 fot. Österut är landet öppet, så att man på icke särdeles långt afstånd ser stora strandvägen till Åbo; åt vester deremot och vid den lilla vikens inre del blir jordmånen stenig; flata, fast icke särdeles höga granithällar sträcka sina rödaktiga ytor fram åt vattenbrynet, och mellan dem vexer närmast stranden en park af granar.
|2|2 Man har således framför sig en liten hamn i duodes, för smal för större fartyg, ehuru äfven af dem begagnad ibland som tillflykt vid storm, men deremot af den omtänksama naturen så ypperligt, så enkom inrättad till smuglares tjenst, att dessa ej kunnat önska sig bättre, allenast det icke blåser sydost, då man väl kan få se rätt hvita sjöar vräka inåt den fredliga viken.
3 Det är också i det sydfinska smugleriets historia som viken har upplefvat sina mesta äfventyr. Om alla dessa hällar och granar hade mensklig tunga, hvad skulle de ej allt ha att berätta! Mörka höstnätter under blåst och regn, skärgårdsjakter och esthbåtar, tulljakter och patrullslupar, mången kapprodd och mången flykt, månget beslag och mången lyckad lurendrejeribravur – om allt detta kunde stränderna förtälja kuriösa historier. Med ett ord, viken är väl bekant för alla, hvars yrken ligga åt detta håll, med eller mot höga kronans författningar; jag nämner icke dess namn, för att dock lemna något qvar att gissa, men en liten berättelse har jag dock derifrån.
4 Jag bör då genast nämna, att jag bland hundrade lurendrejerihistorier valt ut en, som alldeles icke har något att skaffa med lag och författningar. Jag har så mycken högaktning för tullstaten, att jag alldeles icke vill komma i någon kollision med denna auktoritet.
5 Det kan nu vara inemot tio år sedan vi vandrade i dessa nejder, Franz Severin Mannerström och jag, för att »söka bobbor».konsekvensändrat/normaliserat Båda studenter, båda i vår ungdoms och vår inbillnings blomma, hade vi visserligen för afsigt att i första rummet »gagna vetenskapen»,konsekvensändrat/normaliserat men också i andra rummet det lofliga syfte att roa oss af alla krafter och, om möjligt, på vandrande riddares vis, uppsöka några intressanta äfventyr. Severin hade ett litet understöd af Sällskapet Pro Fauna & Flora Fennica, för att »i naturalhistoriska ändamål beresa vestra Nyland och en del af Egentliga Finland»;konsekvensändrat/normaliserat men då han egentligen var botanist och jag något befattat mig med skarabeerna, bjöd han mig broderligen halfva andelen af de till resan anslagna 50 rubel banko assignationer, för att sålunda med förenade krafter tillgodogöra våra vetenskapliga insigter och med en lysande skörd rikta de fosterländska samlingarna uppe i tredje våningen af universitetshuset i Helsingfors. Då resan för det mesta skedde till fots med renslar på ryggen och endast här och der togs häst, för att till vissa nederlagsorter fortskaffa våra vextsamlingar och insektlådor, kan men begripa det annars obegripliga, huru två unge män med förträfflig aptit kunde i sex veckor genomstryka landet med 50 rubel banko, utan att lefva på svältkur. Sanningen att säga, fanns det ock mången herrgård, mången prestgård i vår väg, som gästvänligt dukade för de två studenterne sina rundliga bord – och huru vi studerade den lefvande finska Floran bland söta landskusiner, och huru vi med dem sjöngo »Högre mot sanden» och »Kom afton sänk dig neder»,konsekvensändrat/normaliserat derom vore otroligt mycket att berätta, men det hör ej hit.
6 En dag i slutet på Juni månad hade vi för regn suttit stilla i en bondstuga, Severin för att inlägga sina örter och jag för att picka en nål genom högra vingen på mina skarabeer. Vi hade hört en gammal invalid berätta än om slaget vid Svensksund, än om bästa methoden att fånga gäddor med klabbkrok – ty vi befunno oss invid kusten – och deremellan hade en 14 års flicka trakterat oss med vaggvisor för sin lilla skrikhals till bror. På eftermiddagen begynte det klarna; vi togo då våra renslar och lunkade åter ut i vida verlden.
7 Den dagen blef vår fångst icke särdeles stor, ty det var mycket vått i gräset, och ehuru myggorna flitigt dansade françäs i rymderna – polkan var okänd ännu – så höllo sig de mesta flygfän gömda under bark och stenar. Får gå, tänkte vi, ty qvällen blef gudomligt vacker, och så togo vi af åt en byväg i riktning nedåt kusten. En ljum och frisk vind fläktade mot oss från det nära hafvet, sommarens alla dofter stego efter regnet mot höjden, och i hvar gren qvittrade en liten fågel sin egen behagliga melodi mellan björklöfven.
8 När vi hade gått ett stycke framåt, hörde vi hafvets mäktiga brus, som ljuder så herrligt i ens öron, när man är född, som vi voro, vidoriginal: vi kusten. »Låt oss gå upp dit på kullen»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag till Severin; »konsekvensändrat/normaliseratder se vi hafvet och det måste vara vackert så här i aftonskimret.»
9 Vi gjorde så, men vi bedrogo oss. Till kusten var ännu en qvart svensk mil, och små bergshymplar med barrskog skymde för oss den herrliga utsigten. Nejden, som låg under våra fötter, hade ett vildt och enformigt utseende: skog och berg, berg och skog, här och der på afstånd en åkertäppa, en afröjd beteshage, men ingen menniskoboning åt det håll vi sträfvade. Vandringen hade varit mödosam, och vi satte oss på första sten att hvila ett ögonblick.
10 »Vi komma in i ödemarken» anmärkte Severin, i det han med välbehag betraktade några linneor, som vexte på den torra backen mellan stenarna och deoriginal: den fjolgamla affallna barren. »Men det gör ingenting»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han strax med hela ungdomens bekymmerslöshet. »konsekvensändrat/normaliseratKomma vi ej i dag till folk, så komma vi i morgon, och till all lycka har jag i min rensel en kaka färskt hålbröd från sista nattqvarteret. Skål du!» Och dervid framtog han en liten »Simon» af tenn, fylld med destilleradt bränvin, den enda reskost vi bestodo oss.
11 »Sämre hade vi kunnat råka ut för»konsekvensändrat/normaliserat, svarade jag, som i detsamma fann till min stora glädje en rar »knäppare» i den murkna stammen af en kullblåst björk. »konsekvensändrat/normaliseratHvem kan så noga säga hvilka underbara fynd vi ännu göra i denna afsides trakt. Jag känner i luften att här vankas rariteter. Nejden ser mig ut som en fordom bebodd, men nu förvildad och förödd mark. Ser du, derborta ligga ruinerna af en gammal mur ....»konsekvensändrat/normaliserat
12 »Eller en gammal bastu, som Vitalis omtalar.»
13 »Mur eller bastu, det kan vara detsamma, alltnog att här finnas spår af ett förgånget slägte. Kommer du i håg hvad Prosten Hipping skrifvit i Morgonbladet om »Tyska landet i Finland?» Var så säker du, att här i granskapet af kusten fordom var stor trafik, stora handelsplatser och, i följd deraf, stor odling. Det skulle allsicke förundra mig, om vi t. ex. oförmodadt stötte på en ättehög.»
14 »Jag har aldrig hört att tyska köpmän brukade begrafvas i ättehögar.»
15 »Köpmän, hvem säger det? Men det är klart, att der fordom handel och välmåga funnos vid kusterna, der gjorde vikingar också täta besök, för att objudne dela köpmännensoriginal: köpmännes vinst. Och huru lätt kan icke någon af dem ha stupat ...»konsekvensändrat/normaliserat
16 »Det vore f–n!» sade Severin gäckande, med munnen full af hålbröd och näsan utsträckt öfver en på stenarna vexande mossart, som förekom honom ny.
17 »Ser du stenkumlet der till venster?»
|3|18 »Ja vasserra!» och Severin såg hela tiden ned i mossan.
19 Jag deremot hade på något afstånd upptäckt ett föremål, som oförmodadt tycktes bekräfta mina djerfva förhoppningar. Severin var ohjelpligt förlorad för de finska antiqviteterna, det såg jag nog, men det hindrade mig icke att på det högsta vara intresserad derför, och med ett språng var jag utför höjden, så vidare genom några täta snår och sank mark, samt ändtligen tätt invid det föremål, som på afstånd ådragit sig min uppmärksamhet.
20 Alldeles oförmodadt, i det jag trängde igenom det sista snåret, hade jag kommit nära stranden af en den täckaste vik, hvars yta lätt krusades af en sakta fläkt, medan dess moder hafvet derutanföre häfde sina hvita vågor i storm. Mellan viken och skogsbrynet sluttade en grön kulle mot stranden och på kullen stod ett kummel af gråsten så beläget, att dess öfre del kunde ses från höjden, der Severin ännu satt qvar, utan att man likväl från hans ståndpunkt kunde se något af viken.
21 Nu kunde man föreställa sig att målet för mitt språng och min nyfikenhet var något stort och märkvärdigt naturens jättekummel, sådana man anträffar mångenstädes i Finland isynnerhet i Österbotten, och som gifvit anledning till sagan om Hiisis borg. Men så stora voro icke dimensionerna här. Det var ett monument af stenar, icke större än att de beqvämligen kunnat ditvältas af sex eller åtta raska karlars armar. Formen var en käglas, af ett par famnar i diameter nedantill, der cirkeln var störst och der man hade satt stenarna med mycken omsorg i rundel. Uppåt blef den allt smalare och slutade med en fyrkantig rödlätt sten, på hvilken några bokstäfver voro uthuggna. Hela monumentet, eller stenhögen om man så vill, var i sig sjelf af knappt två famnars höjd, men dess läge på kullen gjorde att det kunde ses på temligt afstånd.
22 Hvem var lyckligare än jag! Så utan all min förskyllan, så öfver all min förväntan, hade jag nu påträffat en af dessa forntida minnesvårdar, som i vårt land äro desto dyrbarare, ju mera de här äro sällsynta. Komme han hit, min kära Severin, och säge mig om detta är ruinen af en gammal bastu! Komme de hit, alla klentrogne och så ytterst förnuftige herrar naturforskare, och säge mig att detta är en naturens lek, en qvarlefva af den för deras lärda funderingar så ofta anlitade rullstensfloden! Nej mina herrar, sade jag full af tillfredsställelse vid mig sjelf, – likasom hade skogens granar varit likaså många åhörare från Professor Pehr Adolf Bonsdorffs kollegier, – betrakten denna märkvärdiga reguliert pyramidala granitmassa och sägen mig om det varit möjligt för kemiska krafter eller för geologiska rullstenar att sammanfösa ett så harmoniskt verk åt efterverlden! Framför mig står en forntida grift, jag kan icke längre tviflaoriginal: tvifla, derpå; här har vetenskapen förlorat all rätt att bestrida, och det tillkommer den blott att undersöka till hvad ändamål denna sällsamma minnesvård blifvit rest.
23 Ett af de tu! tänkte jag vidare vid mig sjelf. Antingen står jag här framför en stupad vikings ättehög, eller – skulle det vara möjligt? – har denna plats fordom varit ett offerställe, en helig lund för våra hedniske förfäder. Det är bekant, att åtminstone Lapparne brukade utmärka sina offerställen med en stensättning i rundel, och då man här har icke blott en rundel, utan en pyramid, måste denna plats vara synnerligen helig och sannolikt helgad åt Ukko eller någon annan öfvergud. När jag rätt besinnar mig, ha ättehögarna – åtminstone dem jag sett i Laihela och Wörå – en annan form och äro för ingen del af sten, som denna här; hvaraf kan slutas, att denna ättehög icke är någon ättehög. Men om denna ättehög icke är någon ättehög, så är det klart som dagen, att den ej kan vara något annat än ett forntida offerställe af största betydenhet, kanske medelpunkten för hela den finska nordens gudadyrkan, kanske en qvarlefva af det bjarmiska jumalatempel, som fåkunnige häfdatecknare ansett vara beläget vid Dvinafloden ...
24 Vid denna punkt af mina betraktelser surrade en ofantlig skalbagge – jag skall icke så noga säga om det blott var Melolontha Hippocastanispråk: latin – förbi mitt hufvud åt höjden. Himmel! tänkte jag, det är ekoxen, Lucanus cervusspråk: latin, som härtills funnits blott på Runsala. Och i ett nu var jag med min håf i fullt språng för att jaga den; det bar öfver stenar och stammar, jag såg icke huru och hvart, men plötsligt steg jag miste, en småsten rullade undan min fot, jag stupade och slog hufvudet mot en stubbe med den framgång, att jag förlorade sansningen.
25 Jag kunde naturligtvis ej se, att en besynnerlig man med stela stirrande ögon i samma ögonblick reste sig upp bakom stenkumlet och betraktade mitt fall.
Avsnittet publicerades 10/10 1849:|5|26 Lyckligtvis var mitt fall icke farligare, än att jag efter en qvart eller tjugu minuter återkom till besinning, utan andra ledsamma följder, än en skråma vid tinningen och en rock fullstänkt med smuts. Severin, som från höjden sett mitt nederlag, hade skyndat till min hjelp och försäkrade, i det han bjöd mig sin Simon, att stället var ramt.
27 Detta uttryck är törhända för mångens öron arabiska. Jag bör således förklara, att det, efter österbottniskt språkbruk, betydde så mycket som att stället icke var fritt för spökeri och annat mörksens otyg. På sådana ställen är det alltid anledning att taga sig en haustus, för att preservera sig mot trollskap.
28 »Har du ingenting sett medan du låg der?» fortfor Severin.
29 »Sett? Hvad skulle jag ha sett?»
30 »Det kallar jag att vara konfys.»
31 »Jag förstår dig icke.»
32 »Hade jag ej så tydligt sett dig slå som en tok i luften med din håf, skulle jag ha svurit uppå att du sprang undan någon. Jag skulle ha trott det derföre, att i samma ögonblick du föll, uppreste sig tätt bakom den här stenhögen en karl, hvars ansigte jag ej kunde urskilja för afståndet. Han stadnade ett ögonblick; sedan gick han fram till dig och lutade sig ned öfver dig.»
33 »Det var kuriöst. Och sedan?»
34 »Sedan förlorade jag honom ur sigte, medan jag sprang genom dälden, för att komma dig till hjelp, i fall du råkat ut för en bof, som ville plundra dig. Men när jag kom hit var du ensam.»
35 »Låt se om han stulit min klocka!»
36 Mina fickor blefvo nu hastigt undersökta. Uret fanns qvar, plånboken med fem eller sex rubel banko uti var ock i behåll, med ett ord ingenting saknades, förutom – en bok, ett entomologiskt arbete, Hemiptera Sueciæ af Lovén, hvilket jag burit i högra rockfickan. Jag visste bestämdt att boken ej kunnat tappas, och likväl – hvad skulle en tjuf göra med Hemiptera Sueciæ?
37 Severin förstod icke huru karlen kunnat försvinna så utan spår; han hade bordt höra hans steg i skogen, om han gått ditåt, och se honom, om han sprungit åt den öppna vestra sidan. Vi undersökte derföre granskapet närmast omkring, men utan att finna det ringaste. Lovén var och förblef borta; till vår ledsnad måste vi ge honom förlorad. Slutligen stannade vi åter framför stenpyramiden, och jag förklarade för Severin de starka skäl jag hade till den förmodan att detta monument vore ett af Finlands märkvärdigaste ålderdomslemningar, kanhända en vård upprest till sjelfva Jumalas ära.
38 Severin hörde mig med ovanligt tålamod. »Jag är alldeles af din tanke»konsekvensändrat/normaliserat, medgaf han. »konsekvensändrat/normaliseratDessa stenar äro bestämdt tusen år gamla, men när de blifvit hopfösta så der, har du svårt att säga. Jag skulle anse dem för en i sitt slag storartad och ganska aktningsvärd gammal milstolpe.»
39 »Hvarföre icke så gerna en gammal bastu?»konsekvensändrat/normaliserat genmälte jag stucken. »konsekvensändrat/normaliseratÖfverst på toppen ser du likväl en rödlätt fyrkantig sten med en inskription, som knappt nog kan hafva tillhört en milstolpe. Om det bara vore fullt dager ...»konsekvensändrat/normaliserat
40 Med dessa ord klättrade jag utan synnerlig svårighet upp bland stenarna, under risk att med min fot nedstöta de minsta. Mossa hade vuxit öfver den sten der inskriften var, och då himlen åter betäckt sitt klara anlete med moln, hade jag svårt att dechiffreraoriginal: dechiffera bokstäfverna. Det enda jag med säkerhet kunde urskilja, var att de till antalet voro sex eller sju och att de första tvenne voro HE.
41 »Heliogabalus! det är klart som dagen»konsekvensändrat/normaliserat, begabbade Severin. »konsekvensändrat/normaliseratDe gamle romerske kejsarne dyrkades efter döden som gudar, och det är så naturligt, att någon from själ här upprest en minnesvård åt ett så värdigt och förträffligt helgon, som den store Caracallas ännu större herr son. Det enda som förundrar mig är att de gamle Finnarne den tiden kunde skrifva, och hvad mer är, skrifva latinska bokstäfver.»
42 »Jag får ta mina ord tillbaka och är lika god karl för det. Om det nu ock på grund af inskriften, måste medgifvas att denna fornlemning icke är upprest af våra hedniske förfäder, så hoppas jag intet hinder möter, att den ju kan vara af skandinaviske vikingar rest öfver en fallen hjelte. Jag medger, att man då snarare bordt finna runskrift, än latinska bokstäfver. Men då det är väl bekant, att Svenskarne ännu sedan de antagit kristendomen fortforo att hemsöka de finska kusterna med sina infall, ja fastmer dertill äggades af munkarnes omvändelsenit, så är det lika möjligt som troligt, att inskriften här består af munklatin, för att värdigt beprisa någon fallen martyr. Det faller mig något in! Ja, dig och alla tviflare till trots, är detta monument upprest till den helige Henriks ära! Så blind jag var, att icke genast finna det! Dessa sex bokstäfver, som börja med HE, kunna ej vara något annat, än namnet HENRIC.»
43 »Henricus i sådant fall, jag ber ödmjukast, det är ju fråga om latin, om munklatin.»
44 »Nå nå, du får väl se; vi måste nödvändigt återkomma i morgon vid dager. Nu är det hög tid att söka oss en lada till skjul, ty marken är våt.»
45 »Vill du slå vad om en sak? Det gäller en butelj punsch i Ekenäs.»
46 »Låt höra!»
47 »Jag påstår att detta märkvärdiga monument i ett eller annat afseende har att skaffa med Sällskapet Pro Fauna & Flora Fennica.»
48 »Topp! Du skall få betala fiolerna.»
49 »Allons, enfans de la patrie!språk: franska» gnolade Severin, och derpå gåfvo vi oss att vandra. Det var ock hög tid,|6| ty natten, som här i södra Finland äfven i Juni älskar att hölja sig med sparlakan af lätt flor, bröt in med stora steg, det blef litet skumt för molnens skull, och till på köpet begynte det åter sakta regna.
50 Vi uppsökte ånyo byvägen och följde den på måfå. Men i stället att vidga sig och öppna en utsigt till gårdar eller åtminstone till torp, blef vägen till vår förundran allt smalare, allt eländigare, och slutligen tycktes den alldeles försvinna i skymningen bland stenar, enrisbuskar och lergröpper. Vi togo då för afgjordt att vi inkommit på en fästig, upptrampad genom boskapens promenader till någon beteshage, och vår belägenhet var icke den trefligaste. Det är sannt, vi voro i Juni, den sköna tid i norden,
»Då dagen glömmer, natten lång,
Att gå till hvila der.»
52 Men när man gått ett par mil under fasta och vaka, blir man så materiell till sinnes, att man gerna föredrager den uslaste ladas skjul framför utsigten att sofva i strömmande regn, på våt mark, under bar himmel.
53 Vi stodo i begrepp att vända om och åter uppsöka den förlorade vägen, då vi helt nära till venster hörde en hund skälla. Genast vände vi vår kosa ditåt, och stodo om några få minuter vid en liten till hälften förfallen gård, som på alla sidor doldes af täta granar. Ehuru dessa skymde all utsigt, kunde vi likväl af det starkt ljudande vågsvallet helt nära oss sluta till att vi nu befunno oss alldeles invid öppna hafvet.
54 Gården såg ödslig ut; tvärtemot allmogens bruk, voro alla fönster sorgfälligt stängda med luckor och farstudörren hade ett stadigt lås. Ingen mensklig varelse syntes; endast en svulten hund, som vid vår ankomst retirerade under farstutrappan, helsade oss med ett idkeligt skällande.
55 »Kommer du i håg ’konsekvensändrat/normaliseratVedhuggaren eller den farliga natten i skogen?’konsekvensändrat/normaliserat» sade Severin skämtande. »konsekvensändrat/normaliseratMedgif att ochså här är ganska ramt. Menniskor, som bortrödja alla spår af väg till sin gård, som bo enstaka midt i skogen, som stänga sina fönster med luckor i ljusa sommarnatten och ställa en arg hund på post, sådana menniskor äro misstänkt folk, i fall de icke äro skogsrån. Här blir äfventyr utaf, kom låt oss ’konsekvensändrat/normaliseratbulta på och namnet säj!’konsekvensändrat/normaliserat»
56 »Halt!»konsekvensändrat/normaliserat hviskade jag, som i samma ögonblick fått sigte på en springa i ena fönsterluckan, hvarigenom en svag ljusstrimma lyste. »konsekvensändrat/normaliseratKom hit, Severin, får du se någonting!»
57 Severin kom och nu hade vi båda tillfälle att betrakta en tafla, hvars största egenhet låg i kontrasten emot nattens enslighet och den ödsliga skogens skymning rundtomkring. Inne i stugan brann på den öppna spiseln eld, och på ett brandjern stod en förmodligen kokande kaffepanna. I skenet från spiseln såg man två personer förtroligt språkande luta sig emot hvarandra. Den ena, en ung flicka med ganska behagliga drag och i temligen vårdslös drägt, syntes med ögat på kaffepannan afbida det ögonblick, då den borde lyftas från elden. Den andre, en ung man, att döma af den röda långhalsduken en sjöman, hade lagt sin högra arm öfver karmen af flickans stol och betraktade med en blick af ärlighet och tillgifvenhet hennes smärta gestalt. Båda voro utan tvifvel inbegripna i något samtal af det intressanta slag, som icke är ämnadt för tredje man; annars hade hundens oupphörliga skällande bordt väcka deras uppmärksamhet,
58 »En skogsnymf och en märsgast, det är ett ståtligt par!»konsekvensändrat/normaliserat inföll Severin. »konsekvensändrat/normaliseratSe bara, månntro de pussas? Nej vasserra, de konversera om skeppsgröt och cichoriakaffe. Vi se framför oss
Herr Damon och fru Galathée,
Som sitta tillsammans i en kanapé.
60 Vänta ett ögonblick, skall du få se att hela detta förtrollade slott försvinner och vi stå här i blinda skogen som vandrande riddare, de der råkat i gastars tillhåll. Men skola vi nödvändigt bli gastkramade, så har jag ingenting emot att det sker af den der ganska täcka skogsrådinnan med hennes hvita lintygsärmar. Knack! nu skall du få se att sirenen förvandlar sig i en eldsprutande drake med horn som vidbuskar och ögon som trädtalrikar.»
61 Vid dessa ord hade Severin knackat ett par gånger på fönsterluckan. Flickan derinne hajade till och lyssnade; sjömannen steg äfven upp och syntes bestört. Båda blefvo nu uppmärksama på hundskallet och kastade på hvarandra en frågande blick. Genom springan sågo vi sjömannen nedtaga från väggen en tung skjälbössa och flickan kasta en skopa vatten på elden. De rustade sig påtagligen till försvar, och i stugan blef det kolmörkt.
Avsnittet publicerades 17/10 1849:|3|62 Nu hölls krigsråd derutanföre. Hvad skulle vi göra? Storma en fästning, som försvarades af en vacker flicka, en oborstad märsgast, som ej förstod raljeri, och en lodbössa, som säkerligen fällt mången sjöhund i sina dagar? Eller nesligen låta skrämma oss på flykten – oss, studenter! – och tillbringa natten under bar himmel i hällande regn?
63 Hellre döden än vanäran!
64 Vi försökte nu först den mindre farliga och likväl med vår ära förenliga medelvägen att kapitulera.
65 »Skepp ohoj! Här gå två skutor i marvatten, dick bidevind för babordshalsar med sjutton ref i seglena. Styrman, öppna slussarna och lotsa oss i hamn, annars göra vi hafveri på redden och det blir vattsoppa utaf!»
66 Intet svar. Icke ett ljud derinifrån.
67 »Stina lilla, inte kan du ha hjerta att låta två raska gossar stå och bli genomblöta här midt i natten! Bed|4| din fästman komma och öppna dörren, så ska’ vi bli marskalkar på ert bröllopp, och dansa i sju dar, så att hela socknen skall förundra sig!»
68 Intet svar. Blott ett tassande i dörren, likasom gick någon ut i den stängda farstun, för att bättre höra. Severin, som förde ordet, fördubblade nu sin vältalighet.
69 »Stina ... släpp in nu bara! Tror du vi inte sågo att du satt och kokade kaffe med Anders i stugan? Men jag svär och bedyrar att vi inte ska’ tala om det för någon kristen själ, och aldraminst för far din, som vi mötte för en stund sedan derute vid viken. Var inte tokig och tro att vi äro röfvare, men hungriga äro vi som vargar och våta som hundar; om du inte släpper in oss, så gå vi till byn och tala om i alla stugor att du har Anders hos dig den här tiden på dygnet.»
70 Nu hörde man kolfven innanföre sakta skjutas från farstudörren, likasom ville någon titta.
71 »Släpp in!»konsekvensändrat/normaliserat ropade jag, som begynte tröttna vid väntandet. »konsekvensändrat/normaliseratDen här herrn är länsman Grönholm, som skall inspektera Porkala, och jag är sjötullsgevaldigern Grip, som reser i både egna och andras ärender.»
72 »Dumhufvud!» hviskade Severin, och han hade rätt. Kolfven sköts med mycken brådska tillbaka och hvarje spår af menniskors närvaro försvann. Jag hade påtagligen förstört alla frukterna af Severins vältalighet.
73 »Stina lilla!» begynte denne åter med den mest bevekligaste röst, men förgäfves. Det var som att tala till väggen, och vi stodo der frysande i det kyliga nattregnet.
74 »Jag kan tåla allting, – utbrast ändtligen min förtörnade vän – jag kan tåla hunger och törst, köld och regn, repuls i examen, ovett af mina björnar, moraler af mina tanter, allting med ett ord, men jag kan icke tåla att stå som en narr utanför en vacker flickas dörr, när en annan står innanföre. Vill du som jag, slå vi in dörren eller fönstret här, det kan komma på ett ut, men in måste vi.»
75 »Är du galen? Det är ju rent af att göra hemgång.»
76 »Det qvittar mig lika, men in måste vi.»
77 »Duger inte. Jag har ett annat förslag.»
78 »Låt höra!»
79 »Strax.»
80 På gården låg ett par famnar långt rep. Med detta i ena handen närmade jag mig trappan, under hvilken gårdshunden skällande och morrande hade sökt sig en tillflykt. Derpå afkastade jag rocken, lindade skörtet omkring min högra arm och grep den fyrfota besten i nacken. Manövern var icke alldeles lätt; hunden försvarade sig med förtviflans tapperhet, hans klor uppristade rocken, hans skarpa tänder höggo in i skörtet, men förmådde icke genomtränga det. Segern blef ändtligen min, jag halade besten fram i ljuset och kastade flinkt den färdiga rännsnaran kring hans hals. Med dessa djurs vanliga klokhet begrep han att allt motstånd nu var förgäfves, lade sig ned på marken och tjöt ömkligen. Derpå höjde jag min röst, så att den kunde höras dit in, och framställde följande obevekliga alternativ:
81 »Stina lilla, eller hvad du heter, hör nu på hvad jag säger och varoriginal: hvar förnuftig. Här utanför stå två raska gossar genomfrusna, genomblötta och genomhungriga midt i natten. Har du hjerta att neka oss nattqvarter, för det vi skämta litet? Så sannt vi äro studenter och ärliga pojkar, svär jag dig, att vi förhålla oss artigt och hyggligt, om du släpper oss in, att vi betala din mat och tiga med dina hemligheter. Men släpper du oss icke in, så svär jag likaså heligt och dyrt, att Prisse här, gårdshunden, som står med snaran om halsen, inom fem minuter skall hänga som en missdådare i den stora granen, och hans oskyldiga död skall komma öfver ditt samvete, men icke öfver vårt, efter du dertill tvungit oss.»
82 Nu följde en paus. Derpå öppnades farstudörren, ut trädde den unge sjömannen med bössan i handen, och efter honom flickan. Båda syntes ovissa hvad de skulle tänka om oss; men sjömannen tog till ordet.
83 »Hvad är’ herrarna för ena nattskojare, som komma på det sättet och hota oss med öfvervåld? Herrarna släppa hunden lös, säger jag, annars bli vi två om den saken.»
84 »Hörpå min gosse!»konsekvensändrat/normaliserat genmälteoriginal: gemälte Severin, i det han till utseendet helt lugn närmade sig sin motståndare; »konsekvensändrat/normaliseratjag tycker mycket om att sjömän äro styfva till sjöss, men landbacken hör oss andra till och här äro vi herrar. Lägg bort den der lilla nyckelbössan, den ser ut i din hand som om jag skulle handtera en slupåra, – och tag i stället till daggen, ifall du ej hellre går in på att boxas.»
85 »Kom mig intet för nära!»konsekvensändrat/normaliserat skrek sjömannen uppbragt och lade an med geväret på Severin. »konsekvensändrat/normaliseratDen första som rör mig eller flickan eller hunden är dödens barn!»
86 »Man skall ej leka med det man ej förstår; – och Severin trädde vid dessa ord tätt fram mot bössmynningen – din mening kan vara god, men ser du, min gosse, man brukar inte skjuta med bössor utan lås.»
87 Sjömannens ögon föllo på bösspipan. »Hvad tunnor och tusan, är den utan lås? det såg jag inte i mörkret.»
88 »Far tog loss det i våras, för att reparera det, och sedan har det inte blifvit fastsatt»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte flickan.
89 Sjömannen såg ganska flat och handfallen ut; Severins deciderade sätt hade påtagligen imponerat både på honom och flickan. Vi begagnade denna för oss gynsama sinnesstämning, – ett par glada ord vände saken till skämt, hunden lösgjordes från snaran och retirerade försigtigtvis under trappan tillbaka, medan vi, som ännu för några ögonblick sedan voro invecklade i en strid på lif och död, numera fredligt och frivilligt fingo inträde i stugan. Här dukades af vår vackra värdinna ett nattligt mål så godt huset förmådde, och att det smakade oss förträffligt, behöfver jag icke tillägga. Vid en nytänd brasa torkade vi sedan våra kläder, och då händelsevis kaffet var färdigt, likasom enkom för oss, kröntes kalaset med en varm kopp af denna balsam för den trötte och vakande vandrarens dufna sinnen.
90 Samtalet mellan oss och de unga i stugan blef nu otvunget och öppet, sedan de öfvertygat sig, att hvarken en länsman eller en gevaldigers misstänkta personer doldes under våra rockar. Och då vi enträget ville veta orsaken, hvarföre dessa båda titlar afskrämt dem ifrån att släppa oss in, ja så när förorsakat uppenbart krig, kom sanningen fram. Till viken väntades nemligen en Lübecksfarare, hvilken hade sina skäl att hellre här än annorstädes lossa en del af sin last, och sjömannen var hitsatt på post, dels för att spionera om trakten var säker, dels för att vara behjelplig vid lossningen. Vid sådan sakernas ställning hade en länsmans och en gevaldigers besök varit ingenting mindre än välkomna, och det hade|5| fordrats flickans hela ömhet för husets gamla trotjenare, hunden, för att förmå henne och sjömannen att riskera allt genom att visa sig.
91 Jag djerfdes nu framkasta den frågan, om sjömannen var vår vackra värdinnas fästman.
92 »Pehr Mickelson och jag ha varit sinsemellan trolofvade sedan ett år»konsekvensändrat/normaliserat, genmälte flickan något förlägen. »konsekvensändrat/normaliseratMen far vill inte höra talas derom, ser herrn.»
93 »Hvad kan din far ha emot Pehr Mickelson? Han ser ju mig ut att vara en rask pojke till sjöss.»
94 »Jo det är så, ser herrn»konsekvensändrat/normaliserat, inföll sjömannen, »konsekvensändrat/normaliseratatt jag har ingenting annat än mina friska armar, och Stinas far ...»konsekvensändrat/normaliserat
95 »Se, du hette ju ändå Stina!» skämtade Severin.
96 Flickan log.
97 »...konsekvensändrat/normaliserat och Stinas far är förbålt rik.»
98 »Det skulle man inte tro när man ser er gård, för den är sanningen att säga bra förfallen.»
99 »Det är så, ser herrn, att med fars rikedom hänger det inte riktigt ihop. Ännu för fyra eller fem år sedan var han en driftig och flinker karl, som skötte vårt enstaka hemman bra, och deremellan hade han en liten biförtjenst från sjön, ser herrn, så att vi stodo oss präktigt. Men utan att någon visste hvarföre, blef han med ens som om han vore yr i mössan. Dagar och nätter gick han och hängde armarna och funderade och funderade, men aldrig fick man rätt veta hvaruppå. Så har det nu fortfarit i flera år, hemmanet blir vanskött, gården förfaller och hade vi ännu icke då och då någon inkomst från sjön, skulle vi svälta ihjäl. Men under allt detta låter far ibland ett ord undfalla sig om en stor rikedom, som han tror sig äga, eller kanske rättare få, och hvar gång Pehr Mickelson talat om att få mig till hustru, har far svarat honom: slå du de tankarna ur hågen, du är ju fattig som en kyrkråtta, icke är det värdt att du kastar dina ögon på rik mans barn.»
100 »Har du då aldrig någon spaning uppå huru din far tänker blifva så hasteligen rik? Kanske han hittat i sjön något sjunket fartyg och grundar uppå utvägar att fiska opp laddningen från hafsbottnen.»
101 »Något sådant lär det nu vara, antingen ett sjunket fartyg eller en begrafven skatt. Far har en vurm att taga alla böcker han kommer åt, både här och hos andra, och då bladdrar han i dem och söker och söker, liksom ville han ur boken lära sig någon hemlig konst. Ofta om nätterna, när han tror mig sofva, smyger han sig ut, och när jag engång obemärkt följde efter, såg jag honom taga vägen till viken och sätta sig på ett stenröse nära stranden. Der satt han, jag vet inte huru länge, i djupa tankar, och när jag gick fram till honom och bad honom komma hem, blef han ytterst ond och sade att jag skulle gå min väg och aldrig understå mig att en annan gång följa efter honom.»
102 Severin och jag bytte blickar. Vi erinrade oss båda den besynnerlige mannen, som varit vitne till mitt fall, och en dunkel aning syntes föra mig på spåren af mina försvunna Hemiptera Sueciae.
Avsnittet publicerades 20/10 1849:|2|103 Emellertid tog tröttheten ut sin rätt, ty morgonsolen sken redan in genom husets lappade rutor. Vår unga värdinna gick upp i en vindskammare och tog nyckeln ur. Severin, jag och sjömannen lade oss för ankar nere i stugan, och inom få minuter sofvo vi så stadigt, att linieskeppet Leipzig kunnat gifva ett glatt lag tio famnar ifrån oss, utan att vi det ringaste låtit oss bekomma.
104 När man är mycket trött och sofver tungt, faller ett tätt flor öfver drömmarnas verld. Så var det också med mig. Lethes böljor slogo öfver mitt hufvud, jag fanns icke mer, jag var ljufligt tillintetgjord. Men längre på morgonen lyftades dimman från mitt inre öga; gycklande bilder omsväfvade mig och gäckade mig; hvad såg jag?
105 Jag tyckte mig stå vid ett jättekummel af ofantliga granitmassor, uppstaplade på hvarandra och döljande sina toppar i skyarna. Tätt mellan klipporna sågos invid marken otaliga små hål, och ur dessa hål framkröpo otaliga små menniskovarelser, likt råttor ur sina gömslen. Och en röst sade till mig: dessa äro Tschuderne, ditt folks stamfäder, hvilka begrofvo sig sjelfva under bergen, när nöden kom, och nu krypa de upp i dagen, för att taga sitt land i besittning.
106 I detsamma blefvo de hårda klipporna genomskinliga som glas och jag såg genom dem in i stenkumlet; der glimmade och blänkte en omätlig skatt, silfver och guld och gnistrande diamanter skeno som eld och glöd i kumlets innandöme. Och en vild, en sniken åtrå grep min själ, jag skyndade till, jag ville störta dit in, för att rycka åt mig af skatten så mycket jag förmådde. Men mellan mig och kumlet reste sig en liten askgrå manlig gestalt med gulbleka kinder och stirrande ögon; han utsträckteoriginal: utsträcke afvärjande sin hand emot mig, och jag stadnade orörlig, likasom fastnaglad af hans blick, jag arbetade fåfängt att komma framåt, och jag kom dock icke. Denna ställning blef till slut omöjlig att uthärda, jag gjorde ännu en våldsam ansträngning ... jag slog upp ögonen.
107 Försvunnet var kumlet med alla dess skatter, men en bild från drömmen stod ännu qvar, det var den bleke mannen med den stirrande blicken – han stod tätt invid min bädd i solskenet, jag såg honom ju helt tydligt. Jag for med handen öfver min panna, den dröp af svett – jag fann mig vara klarvaken, och likväl stod den bleka mannen qvar, orörligt genomborrande mig med sina blickar.
108 Nu drog jag mig till minnes, att det måste vara värden i gården, som återkommit. Och så var det. Mannen var påtagligen icke rätt klok; hvarföre skulle han annars betrakta mig med denna fåniga stela blick?
109 Jag helsade nu god morgon, och mannens drag förmildrades småningom till ett vänligt, nästan inställsamt leende. Det fåniga i blicken försvann; vi talade om hvarjehanda alldagliga ämnen, om åkern, årsvexten och fisket, och mannen var i sitt samtal redig som en annan menniska, ehuru något tankspridd. Klockan var inemot 7 på morgonen; kamraterna i stugan sofvo ännu, men derute i ladugården hördes Stina syssla med korna.
110 Det lyste mig nu att se hvad min den gamle mannen skulle göra, när jag vidrörde hans ömtåliga sträng. Jag berättade derföre, likasom händelsevis, att jag i går på aftonen råkat falla mellan ett stenröse vid viken, dervid jag förlorat en bok, och frågade om värden händelsevis råkat gå der förbi på hemvägen och om han sett något spår af den förlorade.
111 Verkan af dessa ord bevisade att jag vidrört den fixa idé, som förbryllade den stackars gamle mannens hjerna. Han skiftade hastigt färg och det underliga uttrycket i ögonen kom tillbaka. Till min förvåning uppknäppte han sin gråa jacka och framtog derur mina välkända Hemiptera Sueciae, i det han ängsligt gjorde mig ett tecken med fingret att jag borde tala sakta, på det att de andra ej måtte höra oss.
112 »Ni lär ha hittat boken der bland stenarna?» frågade jag, fixerande mannen med blandadt löje och medömkan. Han nickade hemlighetsfullt, i det han genom en ny åtbörd lät mig förstå, att vi ej kunde omtala denna sak härinne, utan borde begifva oss ut.
113 Icke ogerna följde jag mannen ut; det har alltid förekommit mig ytterst lärorikt att studera menniskosjälen i dess förirringar. De fixa ideernas makt är sällsam; ju mer en menniska förfaller under denna demoniska makt, desto mera mörknar allt omkring henne, och blott den enda strålande punkten står ljus för hennes inre blick. Men för åskådaren synes det tvertom, som skulle den förryckte hafva hela verlden klar framför sig, förutom den enda svarta nattliga punkt, som kastar sin skugga öfver hela hans väsende.
114 »Kom!»konsekvensändrat/normaliserat sade mannen enträget och brådskande. »konsekvensändrat/normaliseratJag vet en ginväg ned till viken, vi skola vara der om en qvart timme – der, förstår herrn!»
115 »Vid stenröset, menar ni?»
116 Mannen nickade ånyo lika hemlighetsfullt. »Herrn ställer sig okunnig, ser jag, men inte är det värdt, nog begriper jag herrns mening. Herrn är ju från Österbotten?»
117 »Ja, hur vet ni det?»
118 »Skulle jag inte ha sett det strax! Och hvarför har herrn vikit af från stora landsvägen?»
119 »För att roa mig och se landet.»
120 »Jo jo, det skall herrn inbilla mig! Och hvad gjorde herrn der i går aftons? Och hvad såg herrn för en faslig syn, när herrn gaf sig att springa, som om elden sutit i herrn?»
121 »Jag sprang för att ta fast – en bröms.»
122 »Hihihi, åh jo, det kan jag tro. Men herrn skall veta, att jag har också sett någonting der på stället, om qvällarna när det börja skymma, jag har sett mycket och hört också, om jag ville berätta det, skulle håren resa sig på herrns hufvud. Hörde herrn också hur det klang in i högen?»
|3|123 »Ja jag tror nästan att der klang någonting?»
124 »Kunde herrn urskilja om det var silfver?»
125 »Det är möjligt att det var silfver.»
126 »Det är inte möjligt, skall jag säga herrn, det är säkert. Nu i natt blef jag säker derpå. Kanske något guld ibland, kanske intet så litet heller, men allsinte koppar. Vill herrn veta hvarför herrn såg den fasliga synen, just när herrn tänkte att börja läsa öfver stenarna?»
127 »Det ville jag väl veta.»
128 »Det var för att herrn glömde att kasta stål på marken. Jag går aldrig dit utan att kasta mitt eldstål framför mig; och det hjelper, det skall jag lära herrn, så Österbottning herrn är. Men herrn tycker väl inte illa vara, om jag frågar en sak? Herrns latinska bok, är den riktigt kraftig?»
129 »Jag skulle tro det.»
130 »Det behöfs också, var säker på det. Jag har försökt flera hundrade böcker på alla möjliga språk, jag har läst halfva natten öfver stenarna och de ha ändå icke gifvit sig, icke det bittersta. Men efter herrns bok är så kraftig, vill jag göra herrn ett förslag. Marken är min egendom, förstår herrn, och ingen kan disputera mig ägande rätten till allt hvad der är förborgadt. Men jag har nu i fyra år förgäfves grundat på utvägar att få det opp; gräfva har jag ej velat, det vore hufvudlöst, ty derigenom skulle silfverkitteln bara sjunka djupare ned i jorden. Men läsa har ej båtat bättre. Jag är derföre nöjd att gå i kompani med herrn. Herrn läser stenarna från hvarandra och kitteln i dagsljuset, och derpå dela vi hälften hvar. Jag skulle tycka att det är rätt och billigt.»
131 »Rätt och billigt, det kan inte nekas. Men innan jag går in på förslaget, måste ni svara mig på en sak. Ni har i fyra år tänkt på den här saken; hvarföre har ni icke förr kommit derpå?»
132 Mannen besinnade sig ett ögonblick. »Det är inte så godt att hitta något innan märket kommer opp.»
133 »Hvad menar ni med det?»
134 »Liksom inte herrn visste, att alla skatter kunna förborgas allenast i hundrade år. När jemt den tiden är förliden, få de ett märke, och det består antingen deri att en eld lyser öfver stället om nätterna, eller att en underlig sten, eller ett blodrödt källsprång begynner utvisa det rum der de äro nedgräfna, eller ock att man der hör en klang, när det är väl tyst om qvällarna. Stundom finnas flera sådana märken på engång, och det bevisar att skatten är stor. Såsom här nu, här syns drakelden, här hörs silfverklangen och här skapa sig stenarna till ett kummel. Deraf kan herrn märka att skatten måste vara storståtlig. Men med stenarna var det så, att jag som varit född och uppfödd här vid viken och som kände hvar buske sedan min barndom, jag såg aldrig till detta kumlet, förrän en morgon för fyra år sedan. Och det kom sig deraf att hundra år voro jemt förlidna då, sedan skatten begrofs, och så, förstår herrn, kom märket dit af sig sjelf.»
Avsnittet publicerades 24/10 1849:|4|135 Vid dessa ord hade vi tillryggalagt afståndet mellan stugan och viken på mindre än en åttondedel af den tid vi i går vid nattens inbrott behöft för att passera samma distans. Kumlet stod der orubbadt och hemlighetsfullt som förr, endast förekom det mig mindre än i går, – och jag yttrade skämtande denna anmärkning åt min ledsagare. »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade han allvarsamt, »konsekvensändrat/normaliseratdet är så med alla märken: ibland synas de större, ibland mindre, ibland sjunka de för någon tid alldeles i jorden. Det kommer an på ens tro.» Och dervid kastade han sitt eldstål framför sig på marken.
136 Utan att dela mannens vidskepelse, kunde jag ej lösslita mig från den föreställningen att kumlet verkligen minskats. I den klara sköna daggfriska morgonen företog jag mig att undersöka hvarje sten, hvarje ihålighet – ty äfven jag hade mina egna tankar om denna stenhop, och ehuru de prunkade med det vetenskapliga namnet antiqvarisk hypothes, voro de i grunden måhända lika vidskepliga, som min ledsagares.
137 Min första undersökning gällde inskriften på kumlets topp, och tyvärr var en enda bokstaf tillräcklig att kullslå min i går så fint utfunderade gissning, att monumentet skulle hafva något att skaffa med den helige Henrik. Inskriftens sednare del var nemligen så otydlig, att man alldeles icke kunde urskilja mera, än att bokstäfverna varit sex. Deremot fick jag nu reda på tredje bokstafven, som skymningen i går gjorde oläslig, och denna var icke,|5| som jag förmodat, ett N, utan ett C. Således HEC, dertill reducerade sig hieroglyfen. Men HEC passade hvarken till något helgona- eller vikinganamn, så vidt jag kunde erinra mig. Det föreföll mig tillochmed oafgjordt, om dessa bokstäfver ens vore latinska, om de icke möjligtvis vore ryska, och i sådan händelse skulle man af dem få NES, hvaraf kunde göras Nestor, ett namn som måtte ha varit i bruk hos de gamle Ryssarne; åtminstone bar deras förste och berömde krönike-skrifvare på 1100-taletkonsekvensändrat/normaliserat detta namn. Det var således alldeles icke afgjordt att monumentet var af finskt eller skandinaviskt ursprung, det kunde med samma och större skäl antagas vara ryskt, och denna förmodan vann ytterligare sannolikhet, när man erinrade sig, att Ryssarnes bekanta och mycket omtvistade härjningståg år 1311 på goda grunder antages hafva skett ungefär i denna nejd. Hvad vore naturligare, än att minnesvården vid detta tillfälle blifvit rest öfver någon stupad hjelte eller törhända öfver någon helig munk, som här fallit ett offer för sitt omvändelsenit? Jag beslöt att framdeles göra denna min förmodan till ämne för en lärd akademisk afhandling och förutsåg redan, icke utan stolthet, hvilket oväntadt ljus jag härigenom skulle sprida öfver den finska forntiden.
138 Mina undersökningar ledde emellertid till en annan upptäckt, som lofvade att, snarare än jag kunde hoppas, göra mina aningar till visshet. Jag fann nemligen, att marken på vestra sidan om kumlet – vare sig att den blifvit undergräfven af ett källsprång eller till någon del bortsköljd af det sednaste starka regnet – rasat undan i sluttningen åt viken och dragit med sig en del af kumlets grundval på denna sidan, utan att likväl rubba det hela. Detta var utan tvifvel orsaken, hvarföre stenmassan i dag syntes mindre. Än vigtigare och intressantare var, att genom detta ras en breche syntes hafva uppstått i kumlet, så att man, efter att ha undanvältrat några få af de i vägen liggande stenarna, utan särdeles svårighet borde kunna intränga i det innersta af den åldriga minnesvården.
139 Jag beslöt att draga fördel af denna tillfällighet.
140 »Min kära värd»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag till min följeslagare, »konsekvensändrat/normaliseratjag har nu betänkt saken nogare och går in på ert förslag att dela jemnt om jemnt hvad vi möjligen finna. Vill ni som jag, så begynna vi nu strax.»
141 »Hå hå!»konsekvensändrat/normaliserat sade mannen förundrad och började af otålighet och ifver att darra i alla leder. »konsekvensändrat/normaliseratI fyra år har jag icke haft kurage att gripa verket an, och herrn har knappt vändt sig omkring, innan herrn tar i med det.»
142 »Min bok är kraftig den, förstår ni!»
143 »Men behöfver då herrn allsinga saker?»
144 »Hvad för saker?»
145 »Jag menar fläderkäppar och svarta kattor och dödas ben och käringtänder och spindelben ...»konsekvensändrat/normaliserat
146 »Aldrig behöfver jag sådant skräp, det kan ni lita på. Jag går bara tre slag kring stället, derpå börjar jag läsa och ni hugger tag i stenarna. Lossna de, så är det tecken till att min besvärjelse verkar.»
147 »Men om kitteln sjunker undan och i jorden?»
148 »Prat! Gör nu som jag säger. Såsnart jag gått tre hvarf omkring och börjar läsa, griper ni i stenarna här på vestra sidan och kastar dem undan. Dermed fortfar ni tills ni får se någonting märkvärdigt derinnanföre. Men akta er väl att öppna er mun, utan nicka åt mig, såsnart ni ser något.»
149 »Skall ske!» sade mannen, helt blek af förväntan.
150 Operationen tog nu utan uppskof sin början. Jag fattade mina Hemiptera Sueciae*)Af Fallén, icke Lovén, som rättas. och anträdde den trefaldiga vandringen, under det jag högtidligt reciterade följande kabbalistiska ord: Nomen, pronomen, verbum, participium, adverbium, præpositio, conjunctio, interjectio!språk: latinkonsekvensändrat/normaliserat
151 Mannen fattade nu en sten; den lossnade utan svårighet; jag läste i hans anletsdrag förundran och tillfredsställelse. Men då mina ögon ständigt och nyfiket voro riktade på hans arbete, kunde jag ej utan svårighet tillika se ned i boken. Jag nödgades derföre undertiden improvisera diverse, som icke hörde till saken.
152 »Scarabeus Stercorariusspråk: latin ...»konsekvensändrat/normaliserat utropade jag med eftertryck. En stor sten rullade med brak åt sidan.
153 »Miris ferusspråk: latin»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor jag. »konsekvensändrat/normaliseratGriseus, thoracis antico interrupte rugoso: linea media longitudinalispråk: latin ...»
154 Åter ramlade en sten.
155 »...konsekvensändrat/normaliserat habitat in stercore ubique frequentissimus. Aradus betulinus, sordide nigricans, elytris unicoloribus ... Edite, bibite, collegiales ...språk: latin»
156 Mannen betraktade mig med förundran och häpnad. Min röst hade någonting underjordiskt, förfärligt ...
157 »...konsekvensändrat/normaliserat post multa sæcula pocula nulla. Tingis quadri maculata, brunescens, pedibus ferrugineis. Quadrupedante putrem sonitu quatit ungula campum ...språk: latin»
158 Nu tog skattgräfvaren ett skutt i höjden och kunde med möda återhålla ett utrop. Jag skyndade till.
159 Han hade lösbrutit en sten, som stängde ingången till ett ganska litet hvalf, och när dagsljuset föll dit in, kunde man ganska tydligt se ...
160 En kittel full med silfver och guld?
161 Nej, en lerkruka.
162 Det var dock något. Min ledsagare hade nästan vanmäktig sjunkit ned på en sten; jag sköt honom åt sidan, stack armen in i öppningen och framdrog derutur det bräckliga lerkärlet, som alldeles icke visade någon benägenhet att sjunka i jorden.
163 Mitt första göromål var att undersöka om krukan kändes bra tung. Ack nej, tyvärr! Mina förhoppningar syntes bekräftade på bekostnad af min följeslagares. Den arme mannens sinnesrörelse var obeskriflig. Han kunde endast teckna åt mig att hålla krukan väl fast, i det han tillika lade fingret på sin mun, för att anbefalla mig tystnad.
164 Olyckligtvis gaf jag icke akt på denna sednare gest, eller ock tyckte jag mig obefogad att drifva gycklet längre. Ty vid anblicken af den vaxduk, hvarmed krukan var ombunden, retades min otålighet, och jag försyndade mig mot första regeln för allt skattgräfveri, stumheten, i det jag utropade: »har ni någon knif, så tag hit, att jag får bugt på kanaljen!»
165 »Åt Helsingland med er pratsama tunga, herre!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast min följeslagare harmsen och nästan gråtande. »konsekvensändrat/normaliseratGenom er galna pratsjuka har ni förderfvat allt, det skall ni få se, och jag vill bli lefvande begrafven under detta|6| kummel, om ni i krukan finner något annat än aska, mull eller torra löf!»
166 »Var ni trygg, ty det vi ha så ha vi»,konsekvensändrat/normaliserat genmälteoriginal: gemälte jag, inom mig förlägen och harmsen likväl, att möjligen ha styrkt den gamle i sin vidskepelse, i stället att kurera honom för den.
Avsnittet publicerades 31/10 1849:|4|167 Man skulle ha sett den gamle skattsökarens pinsama ängslan, när jag med några raska snitt lösgjorde omhöljet, som dolde krukans innehåll! Blek, andlös, mållös och darrande utsträckte han hals och hufvud, som ville han sluka den skatt vi skulle upptäcka, och fingrarna spändes krampaktigt, likasom för att gripa och fasthålla det väntade guldet. Han liknade en tiger i begrepp att störta sig öfver sitt rof – och jag tillstår, att den tanken ett ögonblick föll mig in: stället är ensligt och mannens girighet gränslös; hvem går mig i borgen för att han icke stöter sin knif i mitt hjerta, för att blifva ensam ägare till föremålet för sin åtrå?
168 Nu blottades krukans innandöme.
169 Aska och brända knotor – se der hela vår fångst!
170 Min ledsagare nedsjönk nästan vanmäktig: »Jag sade ju det förut! Jag sade ju det!» voro de enda ord han förmådde framstamma. »Det är herrn som rår för den olyckan, herrn skall stå mig till svars derför. Är det inte rysligt att man ej skall kunna hålla mun, utan så der med ett enda ord förderfva den präktigaste skatt, som ännu varit gömd i jorden!»
171 Den gamle mannen väckte mitt medlidande, och jag försökte nu tala ur en annan ton, i det jag utredde för honom, att här säkerligen aldrig varit någon skatt begrafven, utan tvärtom en menniskas, en gammal vikings qvarlefvor, hvilka man, kanhända för tusen år sedan, här förbrännt på bål och sedan på hedningavis nedlagt i en urna. Mannen hörde mig med misstroende, nästan med förakt; jag kunde se att han tänkte inom sig: att icke en sådan ung glop skäms att ljuga så der för en gammal karl! Också afbröt han mina förklaringar helt tvärt med den anmärkningen, att om man också för tusen år sedan brukat omlinda lerkrukor med vaxduk, så vore det knappast troligt att numera någon trasa af vaxduken funnes i behåll.
172 Det var en simpel anmärkning, som ett barn kunnat göra, men jag hade likväl icke gjort den. Den enfaldige mannen, med hvilken jag gycklat, nedslog med ett ord hela den mödosamt uppförda byggnaden af mina lärda hypotheser. Der stod jag nu, erkännande mitt nederlag och icke vetande huru jag skulle förklara tillkomsten af den fatala vaxduken i en vikings graf. Hade det helst varit Sanct Henrics hvilorum, så hade jag för tillfället kunnat bli katholik och tala om underverk. Men ... jag hade sökt en hjelte och funnit en kruka.
173 Några sakta plaskande årslag i viken ledde nu vår uppmärksamhet dit, och vi sågo en slup med fyra roddare och en herreman vid styret närma sig stranden. »Får man här friskt vatten i närheten?» tillropade han oss ett ögonblick innan den på fören uppstigande matrosen tog törn mot landbacken.
174 »Klart vatten, kapten!» svarade min följeslagare. Jag begrep att det var en öfverenskommen lösen, som betydde att nejden var fri för tullbesökare.
175 Herremannen steg nu i land och fixerade mig ett ögonblick. »Hvad tusan!»konsekvensändrat/normaliserat utropade han, »konsekvensändrat/normaliseratär det du?»
176 »Du här, Marenius!» utropade jag i min tur. – Marenius var en gammal bekant från Helsingfors, omkring 10 år äldre än jag, och för resten en af de flinkaste skeppare, som någonsin plöjt Östersjön med smuglaregods från Lübeck.
177 »Ursäkta, bror söta!»konsekvensändrat/normaliserat fortfor han; »konsekvensändrat/normaliseratjag tog dig för en af de der s–ns vaktmästarne, som kryssa här i trakten och störa hederligt folk i deras lofliga förehafvanden. I går aftons rapporterade min utkik att två misstänkta personer visat sig här vid viken, och det var ej mer än ogjordt att jag för din skull lyftat ankar och gått till sjöss. Men hvad ser jag – återtog han – hvad tunnor och tusan har du att beställa med Hektors graf?»
178 »Hektors graf?» upprepade jag förundrad.
179 »Ja visst, det må jag väl veta. Jag tror du tillochmed ofredat hans aska; det är dumt gjordt det af dig, bror!»
180 »Här ligger således en viking vid namn Hektor?»
181 »En viking? ha ha ha! Du är mig en viking du!»
182 »Men så förklara mig då ... Jag har ansett detta kummel för en ättehög ...»
183 »En ättehög! hihihi! det var sjelfva f–n till ättehög!»
184 »...konsekvensändrat/normaliserat Och min värd har natt och dag i fyra år grubblat uppå att här finna en skatt.»
185 »Åhåhå, hahaha, en skatt! Nå om jag kunnat föreställa mig, att min Hektor skulle bli så hedrad efter sin död ...»
186 »Din Hektor! är du galen?»
187 »Håhåhå, ursäkta mig, bror, men jag kan tamme tusan inte låta bli att ... åhåhå, hahaha, hihihi ... Bulta mig i ryggen! ... Ohoho, uhuhu ... uff, det var ett s–ns spektakel, jag fick en sådan frisk kultie i mungiporna, att jag ... ohoho ... stryker flagg.»
188 »Men, Marenius, är du rätt klok? Du måtte väl inte kunna bestrida, att vi här framför oss se ett forntidens minnesmärke, hvars ålder jag ej vill försöka att bestämma, men som högst sannolikt är minst ett halft tusen år gammalt? Ser du, denna aska och dessa knotor ...»
189 »Dessa knotor ... åhåhå, jag borde ej skratta! En sådan pudel kan ej vägas upp med guld!»
190 »Jag begriper icke det ringaste.»
|5|191 »Jag märker det. Men du skall få höra; historien är enkel och snart berättad. Jag hade en pudel af äkta andalusisk race, het som en hidalgo, stolt som en kastiliansk grand, svart som en dominikanermunk och klok som en jesuit. Jag tog honom som valp i Malaga och han följde mig i sju år som min skugga. Stackars Hektor, han var mig så tillgifven! Han gjorde hundvakten vid min sida mången stormig natt, och i land var han min bästa spion. För tullstaten hade han en så afgjord aversion, att han burdus äntrade upp i kryssmärsen på hvarje vaktmästare, som gick för läsegel i närheten. Nå du skall få höra. Det är nu vidpass fyra år sedan vi en vacker augustinatt gjorde landgång här i viken i våra vanliga ärender. Din värd här, vår gamle bekante, som gjort oss mången tjenst, var den gången bortrest, och det är möjligt att det just derföre gick oss galet. Natten var mörk, det föll litet regn och månen hade krupit till kojs. Just en natt för oss, gossar! sade jag, och så begynte vi lossa. Men hast du mir gesehn, säger Tysken, som vi hade våra mesta packor på landbacken, rapporterar utkiken att fyra snapphanar komma hukande på händer och fötter genom småskogen. Potz sapperment, säger Fransman, här behöfdes flinka tag, somliga packor hifvade vi i slupen, så många vi hunno, och resten stufvade vi in i en grop och langade stenar och ruskor öfver, bäst vi kunde. Knappt var det gjordt, innan de s–ns vaktmästarne kommo som Jehu öfver oss. Vi sprungo i slupen och stötte från land, men – Hektor blef i sticket. Han hade, utan att vänta på kommando, sprungit första man i kragen, karlen i sin nöd grep tag i Hektors yfviga svarta pels, och så blef der äntring af, som hade varit lustig att se, om den icke slutats så sorgeligt. Tag fast hunden, skrek anförarn för hopen; han skall spåra upp godset åt oss!»
192 »Nu börjar jag begripa.»
193 »Nå det är ändtligen väl. Alla fyra styrde de nu på min stackars Hektor och jag slår mig i backen på att hans goda andalusiska tänder märkte dem. Men när jag såg hvartåt det lutade, sade jag sakta åt mitt folk i slupen: stopp gossar, hvila på årorna! De ha lagt beslag på Hektor och tänka bruka honom som förrädare; men dertill är Hektor för ärlig karl, han är värd att dö för sin herre! – Vi voro ännu icke mera än tio eller tolf båtslängder från land, vaktmästarne hade framtagit sina blindlyktor, jag såg dem binda ett rep kring Hektors hals och släpa honom med sig. Paff! då small från slupen min goda engelska lodbössa – jag hörde min stackars Hektor uppge ett enda kort klagoljud – jag hörde vaktmästarne svärja, och några sekunder derefter smattrade tre eller fyra skott efter oss, så att kulorna hoppade som ärter långs vattubrynet, men ingen träffade. Oskadde kommo vi alla ombord, gjorde ett par dagars kryss åt liffländska valln och lade oss sedan här utanför viken igen.»
194 »Djerfva kanaljer! Och godset under stenhögen?»
195 »Tålamod, du skall få höra. Jag skickade två mina flinkaste karlar att speja, och när de funnit farvattnet klart, gick jag i land. Jag bekänner att jag tänkte på godset förr än på något annat, ty det var min redares; hade det varit mitt, så hade de fått anamma det, och Hektor hade icke behöft klä blodig pels fördenskull. Jo och hvad ser jag! Nästan mot min förmodan var det allt i behåll; det var så väl gömdt, att herrar vaktmästare, efter ett helt dygns sökande förgäfves, gingo sin väg i den tron att vi dock hunnit berga alltsammans i slupen. Men på stenarna låg ännu min trogne Hektor död med genomskjutet hufvud, de hade lemnat honom qvar, han stod ej uppförd i tullspecialerna. Godt, tänkte jag, har du stupat, min gosse, som ärlig karl i din herres tjenst, så skall du ock bli hedrad efter döden! Och derpå lät jag samla stammar och ruskor till ett stort bål och brände Hektor derpå, men manskapet bestod jag till hans ära grogg öfver laget. Sedan allt var nerbrunnet, samlade jag askan i en kruka och nedsatte den här på samma ställe der Hektor stupat; och öfver honom reste vi stenkumlet, som du här ser, och hans namn inristades på toppen ...»
196 »Här ser ni nu – utropade jag, vändande mig till skattsökaren, för att dölja min egen förlägenhet – här ser ni nu att det är så som jag sagt. Under dessa stenar ligger ingen skatt.»
197 »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, genmälte mannen försmädligt, »konsekvensändrat/normaliserathärunder ligger en hund begrafven.»
198 I detsamma syntes Severin jemte flickan och hennes fästman, märsgasten, nalkas viken på ginvägen. »Nåväl»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag till min värd, »konsekvensändrat/normaliseratnär ni inte vidare har några rikedomar att vänta, förmodar jag att ni icke längre vägrar samtycke till er dotters giftermål med den raske och hederlige Pehr Mickelson.»
199 »Det angår herrn inte.»
200 De nykomna blandade sig nu i sällskapet och Severin hörde med mycken munterhet upplösningen på mina lärda gissningar om vikingens graf. »Jag sade ju»konsekvensändrat/normaliserat, tillade han, »konsekvensändrat/normaliseratatt detta märkvärdiga monument i ett eller annat afseende hade att skaffa med Sällskapet Pro Fauna & Flora Fennica. Din punschbutelj har du förlorat.»
201 »Medgifves!» svarade jag.
202 »Apropos af punsch»konsekvensändrat/normaliserat, anmärkte kapten Marenius, »konsekvensändrat/normaliseratså få vi se till att en så vacker morgonqvist icke blir utan dagg. Ja ja, gossar»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han vänd till sjömännen, som gjorde stora ögon, »konsekvensändrat/normaliseratjag menar icke den torra daggen, utan den våta. Langa ni krukan tillbaka under kumlet och välta stenarna deruppå som förut, medan vi gå upp till stugan. Konstapel, bär flaskfodret efter oss, jag bjuder er alla på frukost, vi skola för andra gången dricka ett glas till min hederlige Hektors minne. Stoltare Spanior besteg aldrig en finsk skeppsplanka; tunnor och tusan, han hade varit värd att gå på två ben och vara sjökapten!»