Två Dans-skolor

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 6/5 1848:|2|

Två Dans-skolor.

1 Ofta har jag undrat, hvad det månde vara för en sällsam gloria, som breder sin glans öfver barndomens dagar, när man ser tillbaka på dem vid vuxna år. Jag tycker mig stå på en klippig udde och se ut öfver sjö och våg på alla sidor – framför mig ett omäteligt haf, upprördt af stormen, dock stundom visande i hägring en stilla strand – bakom mig otaliga vikar, sund och fjärdar, med skimrande vattenspeglar, blommiga holmar och dofter, förda af vinden långt långt bort. Och bland dessa vikar, holmar och blommor synas mig några vara de allraljufvaste, täckaste, kärligaste, som man i lifvet kan erfara, allt vackrare, ju längre bort de framträda ur de florslika, glänsande morgondimmorna, – och när jag betraktar dem nogare, äro de alla hemma från barndomens verld. Hvarföre så?

2 Ja hvarföre så?

3 Jag vet icke. Kanske blott för det de synas på så långt afstånd, att alla kanter rundas, alla missljud smälta bort i rymderna och blott det harmoniska, blott de af solen belysta glanspunkterna stå fram. Eller för det att morgonen är så frisk och skön. Eller för det att barndomen äger det outsägliga, som ingen annan ålder har, det namnlösa, som man kallat oskuld, men som af intet ord kan återgifvas, emedan det flyr undan ens uppfattning i samma ögonblick som man söker fixera det i en tanke, och som ensamt berättigar barndomen till den eviga arfvedelen »att höra himmelriket till».

4 Likväl, när man på nära håll och med främmande ögon betraktar barnskaran, som stojar omkring i dagens lekar, tycker man den magiska glansen försvinna. Pojken der med käpphästen och smörgåsen, flickan med Ursa-Bata i dockskåpet och skorpsmulorna på den lilla tenntalriken se ut att vara allt annat utom drömbilder från en förtrollad verld. Men om man för en enda flyktig stund kunde sätta sig in i deras lif, deras små tankar och känslor, med hvilka underliga ögon skulle man icke då betrakta verlden?

5 Detta ungefär hade jag yttrat till Walter en dag, när vi sutto tillsammans i ett hörn af salen hos en af våra bekanta och roade oss att se på en barndans. Han skakade på hufvudet med sitt vanliga fina, till hälften vemodiga, till hälften satiriska leende. »Jag tror som du»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratatt mycket af hvad vi i barndomen upplefvat hör till den skönare delen af lifvets erfarenhet, men hvad den namnlösa såkallade oskulden beträffar, är jag af andra tankar. Jag anser den för det fullkomligt hvita, färglösa, tankelösa, känslotoma, som icke vet af sig sjelf, utan handlar efter instinkt och just derföre icke förmår att gifva lifvet hvarken färg eller innehåll. Kanariefågeln der i buren, gullfisken der i vattenkaraffen äro i den meningen lika oskyldiga som barnet der. Men vill du väl derföre påstå, att kanariefågeln och gullfisken »höra himmelriket till»?konsekvensändrat/normaliserat

6 »Hvarför icke?»konsekvensändrat/normaliserat svarade jag. »konsekvensändrat/normaliseratHvart man än må se sig tillbaka i lifvet, stadnar man dock ytterst vid ett Gudsbeläte, en gyllene ålder, ett för jorden förloradt paradis, hvars sista efterglans ännu spelar i himmelska dagrar öfver barnaverlden. Förstå mig rätt: hvad jag kallat det onämnbara, det som ger barndomen sin magiska färg och ett inträdeskort till sjelfva himmelen, det är icke fiskens eller fågelns medvetslösa instinkt, det är qvarlefvan af ett högre förnuft, uttalande sig under formen af en ingifvelse, fri från all reflexion ...»konsekvensändrat/normaliserat

7 »Och om så vore, huru många barn, tror du äro öppna för en sådan ingifvelse? Se för ro skull på dansen der. Huru många bland alla dessa hoppande små äro väl barn på det sättet du menar? Tror du icke att pilten der i den blåa tröjan med de koketta skörtena rätt väl kommer ihåg sin lilla person och tror allt möjligt godt om sina graciösa steg? Och den lilla blondinen i hvita klädningen, hon som ser så hjertans oskyldig ut, der hon knäpper ihop sina små körsbärsläppar, menar du inte att hon alltför väl begriper huru intagande hon är? Nej, det der onämnbara, det finns kanske blott hos en eller två af hela denna skara; men tror du att deras barndom är öde och utan minnen för det, så misstar du dig. Kanske bli de här i en framtid lika rika på den varan, som du och jag. Och deraf kan du finna, att det icke är det onämnbara, – ty det faller på få menniskors lott – icke den alldeles blanka klarheten öfver lifvets fjärdar, som ger|3| lifvet färg och innehåll, utan tvärtom just den upprörda vattenspegeln, tankesynderna, just känslans tidiga konspirationer mot den alltför vackra, men alltför öfversvinneliga englafriden. Säg mig, om du tänker rätt tillbaka, hvad verkligt färgrikt och skönt kan du upptäcka före den tid, då du visste att du hade ett hjerta och då detta hjerta kom att försynda sig med allehanda jordiska föreställningar?»

8 Jag teg en stund. Slutligen sade jag:

9 Jag kommer ihåg när jag gick i dansskola vid åtta års ålder. Det var 1826 om våren. En dansmästare vid namn Remahl reste den tiden omkring i småstäderna och lärde svenska och ryska qvadriller, valser, matradura, mazurkaoriginal: maxurka, polonäs och potpurri. Menuetten hörde då redan till antiqviteterna, polka och galoppad voro okända, ja af den nu redan utblomstrade françaisen kände man då blott ett spökelse, qvarlefvan af en på sin tid omtyckt dans och tillika råämnet till den som sedan af ödet var bestämd att uttränga den svenska qvadrillen. Korteligen det var den tiden en öfvergångsperiod i dansens historia. Och denna tid var utmärkt af stora och märkvärdiga kraftyttringar. Det hörde t. ex. till konstens reglor och en god ton att under det man figurerade i qvadrillen göra ofantliga saltomortaler. Karl den som på anständigt vis kunde hoppa högst. Men att hoppa rätt och slätt, det hade varit för simpelt; man skulle lemma startbatterakommentar. Det fanns enkla battemanger och dubbla battemanger; alla skulle de med all möjlig fiffighet utföras i flygten. Jag får tillstå, att mängden af kavalierer icke kom sig utöfver de enkla. Men hur länge Hr Remahl sökte uppöfva mina naturanlag, som skedde så att jag framlutad öfver en stolkarm anbefalltes att slå upp, liksom när man skor en häst, så kom jag underfund med att dubbla battemanger ej öfverstego min förmåga. Hvem var lycklig, om icke jag! Jag underlät aldrig, så ofta det passade sig, och äfven deremellan, att förvåna verlden med mina öfverjordiska battemanger, och kom genom dem i afgjord ynnest hos vår dansande Mentor. Men ära föder afund, och äfven jag hade mina afundsmän. Värst bland dem var en lång ljushårig pilt vid namn Adolf. Hans tunga person kunde aldrig höja sig till dubbla battemanger; se der orsaken, hvarföre han beslöt att störta mig.

10 Näst battemangerna låg ingenting Herr Remahl så mycket om hjertat, som att gå utåt med fötterna. Genom lång öfning hade han sjelf bragt det så långt, att hans breda fötter med de spännprydda skorna under gåendet alls icke bildade någon vinkel vid hälarna, utan vändes utåt i rak linie från ena tåspetsen till den andra. Icke var det just vackert, men bevars, det var efter konstens reglor. På samma sätt skulle vi alla utskrufvas, och det gjorde oss mycken pina, ty Herr Remahl var ständigt försedd med en liten fin rotting, som utan förbarmande snärtade oss på tårna, när vi togo oss före att gå som andra menniskobarn.

Avsnittet publicerades 10/5 1848:|2|

11 Nu kan man väl tänka, att detta utskrufvande och detta rottingssnärtande allsicke behagade oss. Långtifrån att beflita oss om den vederbörliga ställningen, gingo vi inåt med fötterna så mycket vi förmådde, nemligen när Herr Remahl ej såg oss, ty så mycken respekt hade vi ändå för rottingen. Ja vi företogo oss än att marschera i leder öfver det temligen stora salsgolfvet, än att under mellanstunderna uppföra en ordentlig qvadrill, gossar och flickor alla med fötterna ytterst inåt, och några hade bragt konsten så långt, att de kunde vända sina fötter i lika rak linie inåt, som Herr Remahl vände dem utåt. Det var en triumf.

12 En eftermiddag – vi hade just börjat dansa tillsammans då – hade vår lärare råkat taga något för lång middagslur, så att vi fingo vänta. Något skulle vi roa oss med, och så begynte vi leka soldater. I första ledet marscherade fyra frontkarlar, i det andra fyra af de yngsta och öfverdådigaste flickorna, i tredje ledet åter fyra arriergardister. Jag gick baklänges framför fronten, hade fått tag i dansmästarens celebra rotting och kommenderade: »lemma startras, dvakommentar!språk: ryska fötterna inåt! lemma startras, dva, trikommentar!språk: ryska inåt med fötterna! lemma startna leva krugomkommentar!språk: ryska korpralen skall ställas för krigsrätt! ras, dva!språk: ryska vill ni lära er att gå inåt med fötterna!» Och så snärtade jag till de oläraktiga med rottingen, alldeles som vår mästare brukade göra.

13 Allt gick ypperligt och glädjen hade nått sin höjd, då ett pionrödt ansigte visade sig i dörren. Det var Herr Remahl. Han var minsann icke god, när han var ond. »Hvad är det för spektakel!»konsekvensändrat/normaliserat ropade han. »konsekvensändrat/normaliseratHvem har kommit upp med ett så oanständigt gyckel?»

14 Lederna hade genast skingrat sig, vi stodo flata och försagda, men långe Adolf, som från början gjort narr af oss och kusin Stava, den munvigaste sqvallersystern i sällskapet, pekade nu på mig. »Jaså är det du, din slyngel!» ropade den vrede mästaren och grep med en betydelsefull åtbörd i rottingen. Jag förstod piken och sprang på dörren.

15 Efter den dagen vändes alla fötter utåt. Hvad mig beträffar, höll jag mig undan från dansen i tre dagar, men derpå skickades jag åter dit af mina föräldrar och fick, efter en lämplig föreställning, nåd. Utan märkvärdiga äfventyr förlopp resten af lektionerna, och så blef det slutdans. Den var ganska rolig, både för det att alla flickor voro hvita och alla gossar spände sig i stärkta skjortkragar samt för det vi dansade med blomsterguirlander och jag fick beröm för mina battemanger, men isynnerhet för det att der vankades konfekt och bischoff och slutligen stora smörgåsar med graflax och rökt tunga uppå. Allt hade varit bra, om ej, till min otur, min mor just samma dag|3| hade funnit att min långa lugg behöfde stubbas, och verkeligen applicerat saxen derpå med den grundlighet, att jag såg helt snäf och snopen ut. »Du ser ut som en klippt bässe», sade kamraterne, och jag hade önskat vara en bässe, för att stånga dem. Icke trodde jag ändå, att den roliga aftonen skulle slutas med en förfärlig katastroph.

16 Jag dansade just sista potpurriet med den lilla knubbiga Lotten Milan, min jemnåriga, som sedan kom sig till stor heder och blef borgmästarinna i staden. Redan i stora scen hände sig ett betänkligt förebud: långe Adolf trampade Lotten på foten så hårdt, att hon tappade concepterna, tog miste om hand och förbryllade hela ringen, så att scen måste tas om. Jag var icke hämdgirig: jag hade längesedan glömt att det var Adolf som angifvit mig, när vi lekte soldater; men nu kom jag ihåg det, ty jag trodde att han trampat Lotten med flit. Han dansade också just med sin flamma, kusin Stava, och som ödet ville, så hviskade hon mig i örat, när vi möttes i scen: »fötterna inåt!» Anglästuren kom, och i slutet på den blef, som vanligt, stor promenad. Adolf med sin dam förde an; de flögo mer än de gingo, och alla andra efter. Som de nalkades min plats, inbillade jag mig att de gåfvo mig en försmädlig min; se det var en pik åt min stubbade lugg,original: stubbadelugg, tänkte jag. I ett huj sträckte jag fram benet; hutsch, det stolta paret snafvade och kullbytterade så långa de voro på salsgolfvet. De närmast följande paren stupade öfver dem, det blef ett nederlag och en villervalla utan all måtta. Slutligen kafvade man sig upp, och nu frågades: hvem rådde för det? Åter pekade man på mig; jag tog till flykten, fick mig följande dagen ett kok stryk och måste göra afbön för långa Adolf och kusin Stava. På ett så intressant sätt slöts min dansskola.

17 »Nå»konsekvensändrat/normaliserat, sade Walter, när jag slutat; »konsekvensändrat/normaliseratoch i hvad sammanhang står nu den der berättelsen med det vi talade om?»

18 »Jo jag menar som så: när nu denna min dansskola vid åtta år, så prosaisk som den var med sina battemanger och sina utåtvända fötter, denna skola, der det vankades rotting, der jag höll på att bli bortkörd, der jag led smälek, fick stryk och måste göra afbön – när nu samma skola ändå är ett bland mina gladare barndomsminnen och lika bestråladt af den magiska glansen som något annat, så slutar jag med skäl, att detta för ingen del kom sig af någon sentimentalitet – någon tankesynd, som du uttrycker dig – utan af det outtömliga kapital af frisk glädje, det onämnbara lefvande källsprång, som öfverallt uppväller i barnasinnet, icke hos mig allena, utan hos allakonsekvensändrat/normaliserat

19 »Och du var då allsinte kär?»

20 »Vid åtta år? är du tokig?»

21 »Hvarför inte vid åtta? Jag var kär vid fyra, fem års ålder, och troligen förr, fast jag ej kan påminna mig det. Stal du ej t. ex. en och annan karamell i handen på Lotten Milan?»

22 »Det kan väl hända, men icke mins jag det. Hvad jag mins, är att jag var grufligen generad när någon flicka ville kyssa mig, och när de äldre flickorna märkte det, togo de mig om nacken och kysste mig, för att retas. Det var det värsta jag visstekonsekvensändrat/normaliserat

23 »Der ha vi det, det tog på gunstig herrns ambition, och det var saken. Men efter du beskrifvit din danskola, så skall jag förtälja dig något om min.»

24 Walter berättade nu följande:

25 Öfver mitt hjertas verld gick solen tidigt upp. När jag var sju år gammal, älskade jag med passion en flicka om sexton. Hon var så skön, jag kunde aldrig förgäta de mörka ögonen i deras fuktiga österländska glans; ofta ha de sedan spökat i min väg, och hvad jag sedan som vuxen mest tjusats utaf, det som hos qvinnor mest fängslat, lockat, förhexat och villat mig, det har kanske i botten icke varit annat, än en reminiscens från dessa mina sju år ... Men nästan på samma tid begynte en annan bild att stiga allt klarare fram ur morgontöcknen; det var ettoriginal: en blondt älskeligt väsende med de mildaste blåa ögon och en blick, som väckte alla hjertats blommor till lif. Ochså dessa ögon sågo tvärs igenom mitt lif, de återkommo öfverallt, jag såg dem öfverallt, der ett qvinnligt väsendes oskuld och huldhet, välgörande som solsken och vårregn, inverkade på mitt oroliga sinne. Det blef då genast från första början en dualism, en tveklufvenhet i mina innersta tycken, jag kastades oupphörligt mellan det mörka och det blonda, det purpurröda och det ljusblåa, och stundom smulto båda tillsammansoriginal: tillsammanss i ett violett, som hänförde mig med en så oemotståndelig makt, att jag gick som i drömmen och verld, lif och menniskor spelade för mig i en enda färg ... en annan Ramido Marinesco, försjunken i åskådningen af ett dödande gift.

Avsnittet publicerades 13/5 1848:|4|

26 I dessa drömmerier grep nu verkligheten in med sin allvarliga hand. Jag hade fått uppbrottsordres att tåga ut i verlden, att kämpa för lyran och lagern, att blifva student. Det var dock rosenfärgadt för pilteögat. Men ack! examenslexor och kärleksdrömmar vilja ej rätt förlikas.

27 I förbidan på den lärda uppstyltningen skulle äfven min yttre menniska tillbörligen hyflas. Jag skulle gå i dansskola. Utan att just vara för eller emot den saken, vände jag mig till mamsell A. som då gaf lektioner i den ädla konsten. Hon var ett beskedligt fruntimmer, kanske litet på ståltråd, som de flesta piruettfabrikanter, men välvillig och mån om konstens reputation. Jag tycker mig ha hört, att hon långt för detta tagit det sista steget här i verlden; hon behöfde väl ochså hvila på sina ansträngningar, stackars gumma.

28 Vi voro vidpass tio stycken skrofliga råämnen till kavaljerer och lika många oslipade qvinliga juveler. Bland den förra sorten funnos gängliga lemma startsiktererkommentar, tafatta studenter och oborstade handelsbokhållare. Bland de sednare funnos både glasperlor och ädelstenar. Battemangerna voro den tiden ur modet, men françäsen ännu icke uppfunnen och ännu mindre polkan. Jag vet sannerligen icke hvad vi dansade, men nog dansade vi i vårt anletes svett. Jag räknar Mamsell A. till berömmelse, att hon nästan mera arbetade på att lära oss ett hyggligt och och artigt beteende, än att taga finurliga steg. Hon lade derföre stor vigt på en sirlig nigning och en bockning efter konstens reglor, och det var minsann icke det lättaste. Huru vi skulle lyfta på hatten, när vi helsade, huru vi skulle uppbjuda en dam, huru vi skulle antaga en ledig och behaglig fristående position i en salong, allt detta utgjorde vigtiga ämnen för vår dagliga exercis. Det var en qvintessans, som mången aldrig fick i sitt hufvud, och hvad mig beträffar, kom jag visst icke till någon fullkomlighet deri. »Det der går aldrig an»konsekvensändrat/normaliserat, sade mamsell. »konsekvensändrat/normaliseratHerr tomtkonsekvensändrat/normaliseratWalter bockar som hade han ett lemma startlispundkommentar bly i nacken. Djupare, se så der, djupare! Något får man kröka på sig här i verldenkonsekvensändrat/normaliserat

29 Jag var den tiden femton år och bekajad med en hop underliga funderingar. En bland dem var att icke gerna kröka mig för något i verlden. Jag ansåg detta för kryperi. Derför lärde jag mig aldrig bocka. Det var dock skada. Hvem vet om jag icke med något mjukare nacke kommit längre fram i verlden!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

30 Det var naturligt att jag skulle förgapa mig här som annorstädes. Bland flickorna fanns en liten blondine om bara 12 år, men med de allra mildaste blåa ögon. Jag ansåg det visst under min värdighet att skänka min hyllning åt lilla Agnes D., men att skänka henne karameller, det kunde icke gå min ambition för nära. Småningom blefvo vi goda vänner; jag tror hon höll af mig, det lemma starttäckakommentar barnet. Åtminstone dansade vi alla kottiljonger tillsammans; men hvad vi pratade om, det skall jag ej noga säga; åtminstone var det ej om dockor. Jag höll hennes kappa, jag blåste i hennes öfverkängor, när det var kallt, och sedan drog jag dem på hennes små fötter. Engång åkte jag henne hem; hon tog mig om halsen när hästen skyggade, och när vi skildes, så kysstes vi. Det var som det skulle vara och ingenting ondt deri. Jag tyckte jag var som en farbror för henne.

31 Men sedan vi begynte dansa tillsamman, hände sig ofta nog, att några äldre flickor och ungkarlar af mamsell A:s förra elever inviterades att förstärka qvadrillerna. Bland dem som kommo oftast var Celestine W. Tjugu år gammal, var hon ej sällan lika öfverdådig som en annan om 14 år. Först länge efteråt begrep jag, att i hennes lifliga, som det tycktes okonstlade sätt, låg ett be|5|räknadt koketteri. Allt det stela och afmätta, som i de öfrigas dans påminte om reglor och exercis, hade hon besegrat; hvarje rörelse var grace, hvarje liten frihet i steg, i gester, i hållning var förtjusande. Det fina, bleka, men fylliga ansigtet blef dubbelt intressantare genom en viss slapphet i nedra ögonlocken, som, när hon så ville, hade någonting obeskrifligt smäktande. Färgen på hennes ögon var omöjlig att bestämma; ehuru hvarken blå eller brun, hade den en egen mörk, än blixtrande, än trånande glans. När dertill kom en mjuk och behaglig vext, mera satt än smärt, och fina, lena, fylliga händer, gissar man lätt, att Celestine blef en farlig gäst i dansskolan. Redan inom första veckan var hälften af pojkarne kära i henne. Bland dem ochså jag.

32 Det var icke just troget handladt mot min lilla blonda flamma, det täcka barnet Agnes. Men hvad skulle jag göra: mitt vaxhjerta var nu engång en trefärgad fana i blått, violett och rödt, och liksom vissa bestialiska väsenden, kunde jag aldrig se rödt utan att bli galen. Trotts sitt himmelsblåa namn, trotts sina stundom smäktande ögon, var Celestine ändock en sådan blixtrande purpurflamma, som sällan förfelar att antända ynglingahjertat och ofta bränner det till aska – en annan Lola Montez i den naturliga magin, fast icke, som denna, en amazon i bardalekar. Min passion för Celestine var blyg och försagd; jag vågade aldrig uppbjuda henne till dans, och när min hand vidrörde hennes i chenerna, rodnade jag som en tok och blodet rusade till fingerspetsarna, så att det stack uti dem. Länge trodde jag mig vara ensam om min hemlighet; jag hade då ingen aning om en qvinnas skarpa blick när det gäller att utspionera tycken. Celestine hade från första stunden reda på sina eröfringar, men hon förstod mästerligt att låtsa vara alldeles okunnig derom. Naturligtvis hade hon vida intressantare villebråd i sina nät än mig, femtonårige slyngel; men likasom den girige ej försmår att taga ett runstycke till skänks, så försmår ej heller koketten att vid sin triumfvagn binda den obetydligaste slaf i Amors absoluta monarki. Det är dock en droppe smicker i fåfängans pokal, af hvars nektar hon lefver.

33 Efterhand begynte Celestine visa mig en och annan uppmärksamhet. Hon tog mig i kottiljongen, hon bad mig om ett glas vatten, och när hon tackade mig, fingo hennes ögon en glans som gjorde mig förryckt. Jag måtte ha burit mig tafatt åt, och det pinade mig grymt, när jag märkte det sjelf. Men ändock samm jag i ett haf af lycksalighet, ty det syntes mig klart att hon hade vänskap för mig, och det var till en början allt hvad jag begärde. Vakande tänkte jag, sofvande drömde jag ej om annat än den förföriska flickan. Sköna studier till studentexamen!

34 En dag lekte vi, för ombyte, pantlekar. Celestine blef dömd att inlösa sin handske, och då en af de minsta flickorna var i tur att döma, dömde hon att handsken skulle lösas med en kyss. Vid denna dom klack det i hjertat på åtminstone sex unga dansmästare, ty hvar och en anade att lotten skulle falla på honom. Men den föll på mig. På mig! Mina kinder blefvo som en mörkröd vallmo. Men mamsell A. hjelpte både mig och Celestine ur förlägenheten. »Min lilla Julie», sade hon med en viss värdighet till den skälmska domarinnan, »ditt utslag går icke an. Jag föreslår att Celestine dömes att säga åt Herr Walter en artighetkonsekvensändrat/normaliserat

35 »Oändligt gerna»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Celestine med den ledigaste ton i verlden. »konsekvensändrat/normaliseratHerr Walter liknar en ek i skogen: han böjer sig hvarken för stormen eller för vestanvindan, men den minsta fläkt kommer hans känsliga blad att darrakonsekvensändrat/normaliserat

36 Alla nickade bifall och jag med, men så förvirradt, att mamsell A:s goda hjerta hade medlidande med mig. »Det är den bästa artighet man kan säga åt en ung man»konsekvensändrat/normaliserat, anmärkte hon, »konsekvensändrat/normaliseratnär man anser honom på engång fast och känsligkonsekvensändrat/normaliserat

37 Fast och känslig, ja det var godt och väl, men mig förekom det, som skulle Celestine gjort narr af mig för mitt stela sätt att bocka, och jag kokade af harm och blygsel. Celestines mörka ögon fixerade mig. Jag läste i dem ett satiriskt hån. Ytterst förbittrad smög jag mig bort och svor den falska flickan ett outsläckligt hat.

38 Emellertid ville jag ej visa mig så slagen, som jag verkligen var, och gick följande qväll åter till lektionerna. Och åter var Celestine der. Hon följde mig med ögonen, men jag undvek henne, bister som en novembernatt. Jag ville visa mig stolt.

39 Det var i medlet af Maj och aftonen var herrlig. Sedan vi slutat dansen kl. 9, föreslog någon, att vi borde lemma starten corpsspråk: franskakommentar promenera ut i parken. Alla voro ense derom och så gingo vi, med mamsell A. till förkläde. Inga löf voro utslagna, men barrträdens grönska stod i sin vårliga friskhet och skymde en del af de smala gångarna. Stum och harmfull, gick jag ett stycke efter de andra, nedslående med min smidiga käpp de första späda nässlorna vid kanten af gången. Då märkte jag en tappad handske på sanden; jag kände den nog, det var den fatala panten. Skulle jag upptaga den eller låta den ligga? Jag stadnade och öfverlade.

40 Den öfriga gruppen var 20 steg framför mig och jag hörde nu en alltför känd röst säga: »Se så, nu har jag tappat min handske!» – »Hvar? hvar?» ropade ett halft dussin ungherrar. »Jag tror helt säkert der i bersån», svarade Celestine. Herrarne skyndade in i en sidogång, men den listiga flickan ilade sjelf till den plats der jag ännu stod och öfverlade.

41 Parken var på detta ställe ganska tät och gruppen var försvunnen. Celestine fattade min hand och såg på mig med en blick af så glödande glans, att den skulle gått genom hundrade panzar af jern och is. »Är Walter ännu ond på mig?» frågade hon.

42 »Ond på er!» stammade jag förvirrad. Det var en musik att höra henne nämna mitt blotta namn.

43 »Ja visst har Walter varit ond på mig för pantleken. Och ändå, om Walter visste hvad jag varit bedröfvad!»

44 »Men inte för min skull ändå?»

45 »Jo just för Walters skull och för min egen. När man har vänskap för en, när man ... håller af en, är det hårdt att bli missförstådd. Mycket heldre hade Julies dom fått gällakonsekvensändrat/normaliserat

46 Jag såg på henne med en underbar tvekan.

47 »Men så här får det inte vara», återtog hon raskt. »Vi få ej skiljas som ovänner, och om jag felat, vill jag godtgöra det. Vill Walter ännu att Julies dom skall gälla?»

48 »Celestine ...?»

|6|

49 I detta ögonblick hördes herrarnes röster från gångarna. Den sköna flickan spratt till, lutade hastigt sin kind mot min ... och vi kysstes ...

50 Derpå ilade hon bort som en vind.

51 Jag stod som en drömmande qvar.

Avsnittet publicerades 20/5 1848:|4|

52 Efter uppträdet i parken var jag i flera dagar totalt konfunderad. Jag sof icke, jag åt icke, jag läste icke; jag gick som en nattvandrare med hufvudet mot väggen och svarade »godmorgon, yxskaft!» åt alla menniskor. Kamraterna begabbade mig; min lärare sökte med allvarliga föreställningar återföra mig till förnuft; min bekymrade mor skref: »konsekvensändrat/normaliserathvad i himlens namn kommer åt dig, Walter, du skrifver som vore du inte rätt klok!»konsekvensändrat/normaliserat Slutligen förklarade min lärare temligen barskt, att derest jag fortfore så här, hade jag visst ingen utsigt på betyg till studentexamen, och han vore glad att bli mig qvitt.

53 Allt detta verkade icke på mig det ringaste; endast min mors bekymmer väckte ett snart förgätet intryck. Jag var känslolös för allt, för sorg, glädje, lekar, behofver, vänskap, ärelystnad, för allt, med ett ord, som icke stod i ljuset af den trollglans, som förbländade mig, i ljuset af Celestine, denna mörkögda demon, som förhexade mig, tillintetgjorde mig. I hela verlden var hon den enda lysande punkt, hvarpå jag oafvändt stirrade; allt annat var mörker, och såg jag icke henne, så lefde jag i natt, så gick jag i töcken, liknöjd om jorden remnade under mina fötter eller stjernorna störtade ned öfver mig.

54 Almqvist säger så sannt i sin sköna predikan om »menniskans stöd»:konsekvensändrat/normaliserat »Om I begynnen fästa eder i grunden vid något menskligt stöd, skola i samma mån mörker och fruktan samla sig omkring eder ... I skolen derföre icke fästa eder själ och förhoppning vid någon enda menniska, om det vore den käraste. Ingen vän skall fästa sig med sitt hjertas djup vid någon vän: icke med sin kärleks rot vara bunden i en annan menniskas väsende; – ty ingen menniska duger till grundval för en annan ...»konsekvensändrat/normaliserat

55 Detta har sin tillämpning på »stöd» i ädlare mening, på kärlek af renare grund; huru mycket mera då på en vansinnig passion, upprunnen icke ur aktningens bergfasta grund, utan ur romangriller, ur sinnerus och bländverket af ett afskyvärdt koketteri. Det är sådana exalterade lidelser, hvaruti den ena menniskans väsende tillintetgöres i den andras, det är de som i all sin gycklande purpurglans leda till de största olyckor och de största brott, mord, sjelfmord och yttersta sedliga förderf. Men dem försynen älskar, öfver dem kastar hon i sådana ögonblick af dödligt rus en välgörande störtflod ur verklighetens iskalla brunn, och den giftiga febern läkes, emedan patienten kommer till sig sjelf ochoriginal: bch blyges.

56 Jag hade största möda att göra våld på mig sjelf under danslektionerna, för att, der åtminstone, hålla mig uppe i en vanlig konvenans och icke blottställa både Celestine och mig för åtlöjet. Det lyckades ändock någorlunda; hvad gjorde jag icke, för att få vara i hennes sällskap! Man såg väl att jag var kär i flickan, men då åtminstone hälften af ungherrarne voro detsamma, så åtnöjde man sig med de vanliga stickorden. Blott när jag trodde mig obemärkt af andra, stod jag försjunken i hennes åskådande, och det undföll henne ej, hon visste på hvilken punkt hon hade mig. Voro vi bemärkta, så var hon mot mig som mot alla andra, än glad och behagfull, än spotsk och bitande. Deremellan såg hon på mig med ögonkast vältaligare än de ömaste ord, och stackars gosse, jag tog dem alla för kontant guld. Hon hade annars ett eget sätt att göra mig användbar och på samma gång att förstärka sitt välde. Hon gaf mig små uppdrag, hon skickade mig på ärender. »Goda herr Walter, hämta mig min shawl!» – »Får jag be om ett glas vatten!» – »Kan herr Walter skaffa mig någon intressant bok?» o. s. v. Det förstås att jag flög på vindens vingar, om ochså shawl, bok och vatten fått sökas på tjugu mil.

57 En dag – det var just dagen före slutdansen – återställdeoriginal: äterställde Celestine åt mig Victor Hugos nyss utkomna Notre Dame de Paris, hvilken jag lånat åt henne från tredje eller fjerde hand. Hon sade sig ha hoppat öfver kapitlen om pariser antiqviteterna, men var mycket förtjust i allt det öfriga. »Vill Herr Walter göra mig ett nöje?» tillade hon slutligen.

58 »Allt hvad jag kan ... och mera dertill.»

59 »Jag har en vän, som jag mycket håller af, Thérese L. Hon har fått sitta inne för frossan i tre veckor, stackars Thèrese, och vore säkert bra tacksam för litet lektyr. Jag hinner ej gå till henne i morgon, vi ha resande hos oss, men ville herr Walter föra åt henne Notre Dame, så vore jag mycket, mycket förbundenkonsekvensändrat/normaliserat

60 »Jag går på ögonblicketkonsekvensändrat/normaliserat

61 »Nej gå i morgon på förmiddagen och var god och lemna henne den här lilla biljetten med. Men herr Walter måste då lofva mig att lemna både boken och biljetten i hennes egna händer; jag vill ej skicka dem, ty hennes far är grufligen förbittrad på alla romaner, och om nu det här komme i orätta händer, så ... herr Walter förstår?»

62 »Ja jag förstår. Jag skall göra såkonsekvensändrat/normaliserat

63 I detsamma kom lilla Julie, den oskyldiga orsaken till kyssen i parken. »Hvad vexlar ni der för kärleksbref?» ropade hon öfverdådigt och ryckte mig Celestines bref ur handen. Jag rodnade, sprang henne fatt, återtog biljetten och gömde den i min bröstficka. »Fy hvad Walter är ondsint!» sade hon.

64 Hemkommen på mitt rum, kysste jag först böckerna, som varit i den älskades händer, och sedan biljetten, hvilken den fina, mjuka, hvita handen sjelf skrifvit. Celestine hade en temligen ful stil: hvad den förekom mig beundransvärdt skön! Sjelfva skriffelen i adressen förekommo mig högst intagande. Hvad innehöll väl det älskvärda lilla bladet med sina pressade sirater på finaste lemma startvelinkommentar? Månne om mig något ord? T. ex. »...konsekvensändrat/normaliserat Det är herr Walter, som lånat mig boken ... han är så god, så öm ...»konsekvensändrat/normaliserat nej det kan hon ej ha skrifvit, men t. ex. »...konsekvensändrat/normaliserat hvad tycker du om herr Walter? ser han ej intressant ut? Han liknar ej de andra sprättarna. Jag värderar honom, jag ...»konsekvensändrat/normaliserat o. s. v.

65 O du fåfänga i ett förälskadt slyngelhjerta!

66 Det var ett nöje, retande, pinande, oroande, men ändå tjusande, att få, utsträckt på min bädd, betrakta den eleganta biljetten och af den fåordiga adressen gissa till ett innehåll fullt af älskvärdhet. Jag vände det lilla bladet på alla sidor, i sigillet var en dufva ... hvad! ... sigillet var brutet!

67 Jag bleknade och begynte darra i alla leder.

68 Det var likväl så: sigillet var brutet. Jag skulle ha brutit det, jag, som gjorde mig så höga begrepp om ridderlig ära, jag skulle ha brutit hennes bref? Nej, det var ej möjligt. Jag erinrade mig nu mitt brottande med Julie. Hon var det, som i sitt öfverdåd krossade sigillet, hon och ingen annan. Jag blef åter lugnare.

|5|

69 Men nu började inom mig en svår strid. Sedan brefvet engång var brutet, hvarföre kunde jag ej läsa det?

70 Walter, Walter, det vore ju ej ridderligt. Nej!

71 Men jag älskar ju henne. Det är af kärlek ...

72 Just derföre bör jag respektera hennes hemlighet ...

73 Men ... Jag gick obeslutsam af och an i min kammare till inemot morgonen. Slutligen beslöt jag dock att läsa brefvet, men med ett oeftergifligt vilkor, det svor jag inför mig sjelf: jag skulle genast i morgon afton säga henne: Celestine, det har gått så och så med biljetten, jag har läst den, förlåt mig!

74 Derpå uppvek jag bladet och läste:

75 tomtkonsekvensändrat/normaliseratGoda söta Terese, huru er de me din fråsa, jag skjickar dig her litet lecture, Victor Hugos nyasste och er rett Glad att tilika skjcka min beundrare somm jag talat omm för dig Valltär H. enn Älskare i sinn sårt, vad befalls, variation er roljg Hann kåm för bitti från scolan och obårstad er Han män undär min tilsyn tar Han Sig förr var Dag han, er ryslikt kär i mjg Jag roar mig myket ått hans Tafata kärlek och skjckar Honåm som min Bekänt vart jag behagar, Adieu, goda ven, lått för Al del ei merka at Du scrattar ått min Lilla Valltär, min Figaro som vj brukar kalla Honnom för Hans Springferdighet, adieu adieu bliv snart frjsk önnskar din egen ven

76 Celestinetomtkonsekvensändrat/normaliserat.

77 Der stod jag!

78 Nej och åter nej, jag trodde ej mina ögon. Jag läste det fatala bladet ånyo, två, fyra, sex gånger. Slutligen kunde jag ej tvifla mera: jag var bedragen.

79 Jag kastade mig på sängen och gret bitterligen, gret tårar af harm, raseri, sorg, blygsel – ja blygsel, ty jag begrep nu ändtligen att, om jag blifvit bedragen, var jag sjelf för det mesta skuld dertill. Huru kunde jag ochså tro, att jag, »lille Walter»,konsekvensändrat/normaliserat en för tidigt från skolan lupen pojke med alla slyngelårens griller och tafatthet, skulle för henne, den verldsligt bildade, erfarna, koketta flickan, vara annat än en leksak, en docka, en »betjent»,konsekvensändrat/normaliserat en »Figaro»!konsekvensändrat/normaliserat O hur hon måtte ha roat sig på min bekostnad, åt min »springfärdighet»,konsekvensändrat/normaliserat åt min »tafatthet»!konsekvensändrat/normaliserat Och icke blott hon, utan äfven hennes värdiga vän Thérese, och troligen hela sällskapet! Med dessa tankar gisslade jag mig sjelf, jag frossade i njutningen af förakt och smälek. Om hon ändå hatat mig, förbannat mig! Men att behandla mig som ett enfaldigt barn, som en liten dum slyngel, en lemma startspringfeltkommentar, hvilken man skickar på ärender – det var mer än jag kunde bära.

80 Som ett barn! jag ett barn! det var taggen på gisseln, under hvilken jag blödde, det var den bittraste, men dolda malörten i denna erfarenhetens bäska medicin. Stod jag icke, med mina vuxna tankar, mina brådmogna begär, långt för detta på andra sidan om barndomens gräns? Jag hade trott det så visst, och nu skuffade man mig inom denna förhatliga gräns tillbaka. Säg mig, du som engång varit femton år och smakat, som jag, på kunskapens träd, säg mig, vet du en skymf som sårade mer, en tillvitelse som mera ömtåligt retade dig, än den att anses, att behandlas som ett barn? Nej i sanning, om man sade dig att du var en bof, en odugling, en lurifax, det kunde du möjligen tåligt fördraga, men att heta ett barn – aldrig!

81 O fåfänga, huru djupt dina rötter dock gå i det unga sinnet, der man minst skulle ana det! Om man nu sade mig att jag vore ett barn, och om jag verkligen vore det, jag skulle gråta tårar af en himmelsk lycksalighet.

82 Jag är nu långt ifrån att anse Celestines handlingssätt så afskyvärdt, som jag då ansåg det. Det var en ung och behagsjuk flickas skämt med en inbilsk pojke. Men rätt handladt var det icke af henne. Det var dock en falskhet från hennes sida; det var ett förräderi mot hjertats varmaste känslor.

83 För mig blef denna kris dock ganska nyttig. Efter att ha gråtit och rasat mig trött, somnade jag djupare in än förut på månadtal och sof allt intill följande middagen. När jag vaknade, förekom mig hela historien och min dåraktiga lättrogenhet som en dröm. Förbittringen satt qvar i en vrå af hjertat, men löjet tog öfverhand och förjagade den. Jag beslöt att både fullgöra Celestines uppdrag och min egen föresats när jag bröt brefvet. Det var en botöfning, som jag var skyldig mig sjelf.

84 Jag gick till Thérese L. med böckerna och brefvet. »Ursäkta att det är brutet»konsekvensändrat/normaliserat, sade jag; »konsekvensändrat/normaliseratdet har lilla Julie D. gjort.» Thérese rodnade. »Herr Walter har väl icke läst det?» frågade hon. »Ja det förstås»,konsekvensändrat/normaliserat sade jag. »Mamsell Thérese är så god och betraktar mig nu på alla sidor, ty jag anar att det är sista gången jag har den äran att springa ärender åt Mamsell Celestine.» Derpå vände jag mig omkring, som när en brudgum visar sig, och lemnade henne, efter en hämd, som, om den icke var qvick, åtminstone var ärlig och – pojkaktig.

85 På aftonen var slutdans. Jag förbigår dess beskrifning. Celestine var der, hon var utomordentligt vacker i sin hvita crêpeklädning med naturliga rosor i håret, och så när hade jag vid hennes förföriska anblick fallit ur min nya roll in i den gamla. Men jag bemannade mig och harmen blef min bundsförvandt. Med desperat djerfhet gick jag fram till henne; jag såg henne rakt in i de sköna ormögonen, och ehuru det gick som blixtar och töcken för min syn, sade jag oförfäradt: »jag har fullgjort ert uppdrag, mamsell Celestine!»

86 »Jag tackar er, herr Walter!»

87 »Jag tackar ochså er, mamsell Celestine! Jag tackar er för den uppfostran ni haft godheten slösa på konsekvensändrat/normaliseratden oborstade lille Walter’,konsekvensändrat/normaliserat och som ett bevis att den lyckats, vill jag berätta för er en upptäckt som jag gjort. Jag var nog narraktig att låta bruka mig som leksak för en listig kokett, som till lön för min godtrogenhet skickade mig med ett lemma startUriæbrefkommentar för att visas som ett underdjur. Händelsen gjorde att brefvet kom brutet i mina händer och jag läste det. Hvad skulle ni i mitt ställe tänka om den der koketten, den der ... ni vet?»

88 Celestine rodnade, alldeles mot sin vana, ty det hände sällan. »Walter är bra elak!» sade hon.

89 »Ah ja, litet stygg!»konsekvensändrat/normaliserat sade jag och vände mig bort, ty jag kände mitt mod svigta. Så skildes jag från henne, som jag nyss förut dyrkade ända till galenskap. I stället vände jag mig den lilla Agnes, den oskyldiga ljusblåa engeln, som utan spår af hat och hämd räckte mig handen, ehuru jag väl kunnat se huru det smärtade henne att ha varit glömd af mig. Vi förnyade vår vänskap – och mer än vänskap blef det heller aldrig, ty om sommarn derefter flyttade hon bort med sina föräldrar och jag återsåg henne först tio år derefter som ung och älskvärd maka åt en köpman i en af småstäderna. Kring henne lekte då tre söta barn, alla med vackra blåa ögon.

|6|

90 Celestine såg jag sedan oftare, men vi helsade på hvarandra som tvenne främmande.original: främmande Efter att hafva briljerat på balerna till sitt 25 år, gifte hon sig med en rysk officer, blef efter ett par år enka och gifte sig sedan ånyo med en af de sista fångar, som hon gjorde med sina sköna ögon. Hon bor nu i en stor stad, omgifven af lyx och nöjen, men om hon derföre är lycklig, det vet jag icke. Jag unnar henne det gerna.

91 Redan dagen efter slutbalen återtog jag mina försummade studier. Det var hög tid. Efter tre veckors läsning natt och dag blef jag student.

92 tomtkonsekvensändrat/normaliseratHär slöt Walter sin berättelse. Vi hade gått ett stycke ifrån vår första tvistefråga, som var huruvida det är det verkliga, det färglösa oskuldssinnet, som ger barndomen en sådan mängd af rika och glänsande föremål för minnet, eller om det är de börjande, än i sina hjertblad groende känslorna – färgen öfver hjertats verld. För den förra åsigten anförde jag min dansskola som bevis, Walter deremot sin som bevis för den sednare. Jag är likväl böjd att bestrida riktigheten af detta, ty ehuru Walter säger sig med alla sina kärleksdrömmar hafva stått inom barndomens gräns ännu vid femton år, synes mig klart att han icke gjorde det. Ty likasom skymningen ligger mellan natt och morgon, så ligger äfven mellan barndomens och ungdomens dagväkter en mellantid, då man icke står hvarken inom den ena eller den andra, utan är ett sådant halffärdigt och i underliga griller fånget väsende, som nästan hvarje menniska skall minnas sig hafva varit till en tid. Bortstött från båda hållen, är man den tiden ofta missnöjd med sig sjelf och hela verlden samt kommer på sällsama tankar; men ingen bör misskänna, att ju denna morgonskymningens ålder är rik på stora omhvälfningar i både de inre och yttre rymderna af menniskans väsende, och att den väl förtjenar vårdas med både större ömhet och varsamhet, än man vanligen gör.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i fyra avsnitt 6–20/5 1848.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    9 battera slå ihop fötterna eller vaderna.

    12 ras, dva (ry.) ett, två.

    12 ras, dva, tri (ry.) ett, två, tre.

    12 na leva krugom (ry.)

    28 sikterer sekreterare.

    28 lispund viktenhet, ca 8,5 kg.

    30 täcka vackra, nätta.

    39 en corps (fra.) i samlad trupp.

    64 velin veläng, en fin pergamentsort.

    79 springfelt springpojke.

    87 Uriæbref brev som medför olycka för den som överlämnar det.

    Faksimile