Pikku Jussis Död

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 8/9 1847:|1|

Pikku Jussis Död.

(En brottmålshistoria.)

1 Österbotten är ryktbart – att icke säga beryktadt – att bebos af ett folk, som i praktisk duglighet, i lynnets okufvade mod och händernas slöjdfärdighet i månget afseende intar ett utmärkt rum, men som derjemte, när vreden påkommer och bränvinet jagar till obändighet sinnets vilda kraft, icke sällan gör sig skyldigt till brott, för hvilka den fredlige landtmannen ryser. Isynnerhet utmärkt är den s. k. Lappo-racen – ett folk, som bebor Lappo och Ilmola socknar med deras kapeller och särskiljer sig från andra genom sin resliga vext, sitt svarta hår, sina bruna blixtrande ögon och sin stolt bugtade romerska näsa. Det finns ingen driftigare jordbrukare, ingen tilltagsnare arbetare, än detta folk, men också ingen vildare och mera mordlysten, när rus och hat förbistra dess sinne. Tingsprotokollerna från dessa trakter äro fulla af svåra brottmål, och voro det fordom ännu mer, innan den så oförskyldt utskrikna pietismen sedan 6 eller 7 år börjat öfva sitt välgörande inflytande på folkets moralitet. Men också före denna tid kräfver rättvisan det intyg, att Lappobon som nykter sällan beträddes med något gröfre brott och hvarochen som känner orten kan vitna, att mången resande der om natten lemnat sin kappsäck ute i kärran på öppen gård och funnit den orörd om morgonen, äfvensom att posten med alla dess pengar icke sällan transporterats genom dessa trakters ensliga vägar, förd af en obeväpnad yngling eller tillochmed en flicka, utan att någon velat ofreda densama.

2 Vida omkring i nejderna fanns för några år sedan ingen mera ökänd bandit, än Johan Gustaf Gabrielson Kivi från Kauhava kapell af Lappo socken, vanligen kallad Pikku Jussi, för det han till vexten var liten och undersätsig, ehuru annars muskelstark och vig, som en katt. Den ljushårige mannen med sina sluga lurande ögon och sin goda talegåfva hade tillförene tjenat som soldat vid finska gardet, men blifvit för stöld bortjagad, och närde sig nu på en liten torplägenhet. Skedde något inbrott i nejden, hörde man talas om slagsmål, rån och mord, så kunde man vara viss uppå att Pikku Jussi varit med, och sällan ljög då det annars lögnaktiga ryktet. Men vare sig nu att lyckan gynnade bofven i dessa illbragder, eller att hans försigtighet var lika stor som hans elakhet, alltnog, Pikku Jussi kom aldrig tillfyllest fast för sina bragder och mer än engång måste domaren af brist på bevis frikänna honom, ehuru ingen af nämnden fanns, som ej|2| kunde taga på sitt samvete att Pikku Jussi var spelorren i hela brottmålet. Läkaren, som tidt och ofta beordrades på embetsresor för att dels obducera dem som fallit för Pikku Jussis knif, dels plåstra dem som kommit med lifvet ur hans hand, plägade derföre på skämt kalla Pikku Jussi en af sina bästa kunder. Hela orten hyste för denne man lika mycken fruktan som hat; ty mången som velat tukta Pikku Jussi hade antingen återvändt från affären med blodigt hufvud eller hvad som värre var, alls icke återvändt. Det brottmål här beskrifves, till större delen med ledning af Rätternas utslag i saken, vinner derföre en egen märkvärdighet, emedan Pikku Jussis banemän påtagligen varit drifna af en missförstådd rättskänsla, i det de ville gripa lagen i handtverket och befria samhället från en bof, hvilken syntes vilja gäcka alla domstolar i verlden. Emellertid är icke osannolikt, att enskild hämnd äfven varit verksam härvid.

3 Vägen från Lappo till Kauhava går öfver en ganska vild och ödslig bergås, hvilken alltintill sednare tider lemnat rika material för ortens tjärudalar, men efter en våldsam skogseld för vidpass 15 år sedan erbjöd ögat den dystra taflan af en vidsträckt bergöken, öfver hvilken vägen, hård som ett golf, i många bugter slingrade sig. Numera mötes dock ögat af en gladare syn; en tät ung björkskog bekläder nu den brända ödemarken, och från höjden har man en behaglig utsigt öfver Kauhava slätt med dess lilla å och kyrkan midt i den ansenliga byn. Härifrån åter går vägen genom mera befolkade trakter norrut till Ala-Härmä kapell långs de vackra stränderna af Lappojokis forsar.

4 Nyårsaftonen den 31 December 1843 voro några personer församlade i en af stugorna på Hilli hemman ej långt från Ala-Härmä kyrka, för att på sitt sätt fira högtidsqvällen. Bland dessa voro jemväl bröderne Elias och Jacob Jöransöner Fasta, vanligare Saarimaa kallade, hvilka såsom slägtingar ditbjudits af värdsfolket för att fira nyåret, unge reslige och handfaste män, med hvilka lagen härintills icke lärer haft något otaldt, ehuru ett och annat hviskades. Allt arbete var för helgens skull inställdt och karlarne sutto med sina korta snuggor i munnen kring det stora omålade bordet, der bränvinsflaskan gjorde sin rund, dock utan öfvermått, medan grof tallved flammade i den stora gråstensspiseln och qvinnorna i huset tillredde gröten som vid alla högtidliga tillfällen utgjorde förnämsta rätten på bordet.

5 Aftonen förflöt sålunda under fredligt samspråk, då plötsligen stugudörren med fart upprycktes och in trädde en kort undersättsig man i rödgul hundskinnsmössa, stickad ylletröja och en hel snödrifva på piexorna. Seden fordrar annars också här att en främmande stampar af sig snön på granriset vid dörren. Den nykomne syntes emellertid ej bry sig om slika formaliteter; med tre steg stod han midt på stugugolfvet och sade med en försmädlig blick på bränvinsflaskan: »Jaså, jag ser att här är kalas. Man behöfver sig också en sup här i köldenkonsekvensändrat/normaliserat Och derpå fyllde han sig ogeneradt ett glas och tömde det genast, utan att ens aftaga mössan.

6 Från det ögonblick denne man inträdde – och hvar man igenkände i honom Pikku Jussi – var all trefnad försvunnen ur samqvämet. Man såg på hvarandra tigande och syntes villrådig om man skulle möta den fruktade gästen med godo eller ondo.

7 Pikku Jussi syntes likväl ej märka huru ovälkommen han var. Efter det han undfägnat sig vid bordet, lät han förstå att höfligheten fordrade, det man bjöde honom tobak dertill. Då ingen gjorde min af att förstå inviten, vände han sig till värden och ruskade honom temligen omildt i axeln, menande att det dock måtte finnas i huset en anständig buss. Ett par af de andre karlarne stego dervid upp med mörka ögonkast, men Hilli genmälde kallblodigt, att den som kommer objuden i andras samqväm, väl hade tid att bestå sig sjelf hvad han behöfde.

8 Mannens kallblodighet behagade icke den öfvermodige sällen, som påtagligen njöt af den fruktan hans närvaro ingaf. »Hvad!» sade han och slog knytnäfven i bordet, så att glas och butelj störtade öfverända och utgöto sitt innehåll öfver de närmast sittande – »är det så man bemöter mig? Mig! ert pack! ert gnidarfölje, som icke bestån en frusen karl så mycket som en sup engång! Tron I att icke jag kan bestå mig bränvin sjelf? Jo mig och er alla, om det kommer an uppå» – och derpå rusade han ut och slängde med en svordom dörren igen efter sig.

9 Det var till sex män i sin ålders styrka, som Pikku Jussi vågade föra detta språk. Men desse män voro nyktre då ännu, och vreden vexer icke brådt i Finnens sinne. Först sedan bofven aflägsnat sig, började harmen gäsa i deras bröst. »Han börjar igen på sitt vanliga vis», sade en af karlarne.

10 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade en annan, »konsekvensändrat/normaliseratdet är i dag jemnt ett år sedan han på samma sätt inträdde i Johan Hillis stuga här bredvid, och när Hilli lät honom förstå att han kunde packa sig sin väg, slog han yxan ända till klacken in i hufvudet på Hilli, som genom ett halft underverk kom med lifvet från den betan, fast han sedan blef lam i hela vänstra sidankonsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet publicerades 18/9 1847:|2|

11 »Och så många nidingsverk kan vår Herre lemna ostraffade», sade med en suck värdinnan i huset.

12 »Nånå»konsekvensändrat/normaliserat, menade värden, »konsekvensändrat/normaliseratvår Herre hittar honom nog en dag, men att lag och domstolar icke få knäck på en sådan bof, det är dock besynnerligtkonsekvensändrat/normaliserat

13 »Lag och domstolar!»konsekvensändrat/normaliserat genmälde den äldre af bröderne Saarimaa, som sjelf troddes ha gått fri från en sjuk sak. »konsekvensändrat/normaliseratMed lagen är det på det viset, att en klok karl vrider honom som han behagar. Då vore väl Pikku Jussi dum som en spån, om han lät de der bläckherrarna få bugt på sigkonsekvensändrat/normaliserat

14 »Jaako menar att en bra karl hämnar sig sjelf, utan att krypa till länsman», inföll Pukkila, en inhysing i sällskapet.

15 »Det vore ock renaste spelet med den här», yttrade Sippola, en lång mörkhårig Kauhava-pojke, som följt till stället med Saarimaa.

16 »Var icke Jaako engång förut i slagsmål med honom?» anmärkte Pukkila.

17 »Hm»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Saarimaa och rynkade ögonbrynen, »konsekvensändrat/normaliseratde slag han den gången gaf mig med gärdsgårdsstören har jag svurit att han skall få ångra – och det kanske förrän han trorkonsekvensändrat/normaliserat

18 »Passpå»konsekvensändrat/normaliserat, yttrade yngre Saarimaa, »konsekvensändrat/normaliserathan kommer nog tillbaka i qväll ...»konsekvensändrat/normaliserat Och derpå hviskades något mellan karlarne.

19 »Stå ej i vägen för grötgrytan, du der», ropade Jaako åt Sippola, i det han kastade en hastig blick på värdinnan, som oroligt betraktade gästerna. Och dervid tog han med ovanlig brådska en ansenlig klunk ur den åter fyllda brännvinsflaskan, likasom ville han med flit förskaffa sig ett rus. Emellertid framburos fat och skedar och måltiden intogs under synbar förstämning, ej utan att förstulna blickar då och då vexlades mellan karlarne vid bordet. Också varade måltiden ovanligt länge och hvilotimman var långt för detta inne, men ingen af gästerna syntes förstå värdinnans tydliga inviter i detta hänseende.

20 Klockan vidpass elfva på sena qvällen hördes tunga fotsteg knarra på gården i snön. I detta ljud var ingenting ovanligt, och likväl sprutto alla till dervid. Likasom genom en tyst öfverenskommelse smögo sig värden och värdinnan med de sina in i kammaren innanför stugan och stängde sorgfälligt dörren. En annan af sällskapet, bondesonen Hanhimäki, som efterhand ställt sig drucken, kröp upp i en säng, der han innan kort hördes snarka öfverljudt.

21 Fotstegen tillhörde den man anat och Pikku Jussi stöflade in i stugan. Han hade under mellantiden intagit mer af det spirituösa, än rådligt var för hans egen säkerhet och gick, som Don Juan, i fullt rus sitt öde till mötes. I handen bar han en af dessa mordiska piskor med läderknutar och bly i skaftet, hvilka gifvit dråpslag i så månget slagsmål, svängde och slog dermed öfverdådigt omkring sig samt förnyade sin förra fråga efter bränvin. Strax derpå syntes han erinra sig sitt förra skryt och upprepade nu att han ej behöfde tigga sitt bränvin af ogint folk, utan ville bestå åt hela sällskapet, hvarpå han för en kort stund rusade ut. Undertiden hviskades hvarjehanda mellan karlarne i stugan och stundom blinkade i sängen Hanhimäkis lurande ögon, sedan han lyckats öfvertyga alla att han låg i djupaste sömn.

22 Pikku Jussi återkom nu med bränvin, ställde flaskan på bordet, satte sig på ändan af bänken derinvid och mönstrade med armarne i kors sina supbröder, hvilkas betydelsefulla tystnad han ansåg härröra af fruktan. Så öfvad var dock ständigt hans spejareblick, att det ej undföll honom, huruledes Jaako Saarimaa nedtog en yxa, som hängde ofvan stugudörren och ställde den på golfvet bredvid dörrposten.

23 »Hvad skall du med yxan der?» frågade Pikku Jussi med en egen tonvigt och makade sig dervid närmare väggen, i det han fastare knöt handen om piskskaftet.

24 »Just ingenting»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Jaako; »konsekvensändrat/normaliseratden är bara i vägen»; och dervid flyttade han yxan i sängen der han satt.

25 Pikku Jussi såg sig omkring. Vindunsterna hade redan fördunklat hans roffågelblick, men sannolikt fann han någonting olycksbådande i de närvarandes miner, ty det hånlöje, hvarmed han ifyllde glaset, för att bjuda öfver laget, hade något konstladt, likasom ville han dölja en plötslig fasa.

26 Hastigt steg han upp, – men det var för sent.

27 Någon hade slagit till ljuset och stugan var kolmörk.

28 I detta mörker sågs en arm höja sig framför den knappt märkbara dagern af fönstret, och i detsamma föll ett tungt slag. Derpå hördes ljudet af en fallande kropp och af personer, som med stor ifver skyndade ut genom stugudörren. Sedan blef allt tyst.

29 Anande ett blodigt brott, låg Hanhimäki stilla i sängen och bidade hvad vidare komma skulle. Efter en stund hörde han stugudörren åter öppnas och tvenne personer inkomma. Den ene af dessa tog då eld med en fosforsticka och lyste i hörnet, der Pikku Jussi syntes ligga vid ett hörnskåp, blodig om hufvudet och utan lif. Derpå aflägsnade sig de inkomne, som voro Pukkila och Sippola, åter från stugan. Hanhimäki fann emellertid sitt sofrum i stugan hemskt och skyndade till kammaren, der han begärde och fick inträde.

|3|

30 En stund derefter hörde folket i kammaren, der ingen af de äldre den natten sof en blund, huru dörren till stugan ånyo öppnades och flera personer inkommo, hvilka släpade med sig någonting tungt.

31 Följande morgon fanns Pikku Jussi död vid landsvägen.


32 Målet kom under ransakning vid Härads-Rätten.

33 Enligt läkareintyg, hade Gustaf Gabrielson Kivi, Pikku Jussi benämnd, ovilkorligen ljutit döden af ett slag, som med trubbigt vapen honom tillfogats i hufvudet. Anklagade för mordet voro Elias och Jacob Jöransöner Fasta eller Saarimaa. Båda bestridde sin delaktighet i detta brott.

34 Jacob Saarimaa uppgaf, att Kivi, sedan han satt sig på bänken i Hillis stuga, med sin piska slagit emot ljuset, så att det slocknat, hvarefter Saarimaa begifvit sig till Hilli den yngres närbelägna hemman och der hvilat öfver natten. – Häremot vitnade Hanhimäki – hufvudvitnet, hvars förställda rus och spejeri från sängen gaf de flesta upplysningar – att Jacob S. efter Kivis första besök och bortgång yttrat till brodren Elias: »då första slaget går, bör elden slockna», och att samme Jacob S. nedtagit den ofvannämnda yxan m. m. – Bonden Gunnar och Inhysingen Pukkila: att när ljuset slocknat, Jacob S. stått nära derintill; att vitnena strax derpå sett en karl af Jacob S:s längd och kroppsställning, samt klädd som han i stickad ylletröja, smyga sig förbi fönstret till det ställe der Kivi suttit, hvarhos Pukkila sett samme karl engång slå med handen åt Kivi, utan att vitnet förmärkt, om han slog med tillhugg. – Sytningsmanssonen Sippola: att vitnet vid ljusets utsläckande hört ljudet af ett slag och strax derpå varseblifvit en lång, på omvitnadt sätt klädd karl stå invid bordet nära Kivi, utan att dock vitnet, som genast utgått, förmärkt om samme karl närmat sig Kivi eller slagit honom. Hanhimäki, Sippola och Pukkila hade alla, sedan eld upptändts, sett Kivi ligga liflös och blodig invid bordet; äfvensom Hanhimäki och Inhysingen Berg från kammaren hört huru flera personer släpat ur stugan Kivis döda kropp m. m. Då vidare Jacob S. intygades först omkring en half timma sednare hafva anländt till Hilli den yngres hemman, utan att kunna redovisa hvar han sig undertiden uppehållit, samt drängen Pirtinen vitnat, att S. röjt hat till Kivi och hotat afhända honom lifvet, så ansåg Härads-Rätten, medelst utslag af den 7 Maj 1844, Jacob Fasta eller Saarimaa lagligen förvunnen att hafva med uppsåt vållat Kivis död och förty, enligt 1 §. 24 Kap. M. B., skyldig att mista lifvet genom halshuggning, under hvilket straff skulle inbegripas det ansvar, hvartill S. gjort sig förfallen för första resan fylleri; hvaremot Härads Rätten pröfvat Elias Fasta eller Saarimaa icke kunna åt saken fällas.

35 Häröfver har Jacob Saarimaa besvärat sig, hvarefter, sedan målet varit Hans Kejserliga Majestät i underdånighet refereradt, Kejs. Wasa Hof-Rätts utslag af den 25 Nov. 1844 sålunda utfallit, att Hof-Rätten ansett Jacob Saarimaa vara lemma startmed mer än halft bevis besvärad och i det närmaste förvunnenkommentar att hafva tillfogat Kivi de åkommor i hufvudet, hvaraf denne aflidit; dock som Jacob S. dertill enständigt nekat och fullständig bevisning icke varit att tillgå, varder saken, så vidt den honom angår, jemlikt 32 §. 17 Kap. R. B. och Kongl. För. af d. 20 Jan. 1779, lemnad till framtiden, då den kan uppenbar varda; hvarjemte Kejs. Hof-Rätten pröfvar rättvist förordna, det skall Jacob Saarimaa på behaglig tid insättas på Sveaborgs fästning för att på öfligt sätt uppmanas till uppriktig bekännelse af sitt brott; äfvensom Jacob S. för första resan fylleri dömes att böta 3 Rub. S:r, att, vid bristande tillgång, försonas med 4 dagars fängelse vid vatten och bröd. – Beträffande Elias Fasta eller Saarimaa,original: Saarima, ansåg Hof-Rätten honom väl vara mycket besvärad, men ej kunna åt saken fällas.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i två avsnitt 8–18/9 1847.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    35 med mer än halft bevis besvärad och i det närmaste förvunnen på sannolika skäl misstänkt och i det närmaste funnen skyldig.

    Faksimile