En Palmsöndagsqväll.

1 Ute var ett grufligt herrans väder. En rasande storm hvirflade från sydvest öfver hafsisen, klättrade öfver de kala låga bergen vid Ulrikasborg och kastade sig derifrån med snöyra och tjocka ned öfver staden. Det var ett susande och brusande mellan de höga husen; luftdraget gick i alla möjliga riktningar genom gatorna och vandraren, som förblindad af yrsnön stretade framåt af alla krafter, undrade att han hade motvind hvarest han vände sig.

2 Men i Cecilias lilla kammare var ljust och gladt. I kaminen sprakade en nytänd brasa och tvenne klara stearinljus på toiletten kastade sitt solsken på de ljusgröna franska tapeterna, de blåa musselinsgardinerna, den lilla konstrika mahogny-byreaun, sängen af ljusbetsad al och cittran, som hängde i rödt sidenband midtöfver den. Framför brasan satt den unga flickan och såg med ett eget barnsligt nöje på den friska glada hoppande lågan, som i sin första ungdom syntes mera böjd att lättsinnigt lysa, än att alfvarligt värma. Kammaren var icke alldeles ogenomtränglig för det starka luftdraget ute. Cecilia hade kastat öfver axlarna sin stora favorit, den rutiga ylleshawlen, och roat sig att borttaga marongnålarna ur sina mörka lockar, för att sedan med desto större omsorg ånyo fästa dem. Ty hos hennes far var spelfrämmande i qväll, von Eis, en förklarad tillbedjare i huset, skötte preferencekorten med den honom egna talent, och Cecilia fruktade att blifva inkallad till soupérn.

3 Klockan var endast 9. Nyss hemkommen från Hr Pacii soirée, genomgick flickan i tankarna de melodier, som mest anslagit hennes unga sinne, fattade cittran och knäppte: »In diesen heil’gen Hallenspråk: tyska ...»konsekvensändrat/normaliserat Hon undrade mycket att Zoellner slösat så sköna harmonier på ABC och erinrade sig dervid, huru svenska folkvisan ofta med det mest rörande välljud omkläder de tanketomaste ord. Mest behagade henne likväl chören ur Titus, i hvilken hon sjelf sjungit med vid 1844 års promotion, och till hvilken Hr Pacius tillagt de underbart ljufva finalpartier, som med så allmänt nöje och bifall upptagits. Cecilia såg på lågan och hennes små fingrar lekte öfver strängarne i preluder till någon ännu outredd harmonie, som gick i vågor och dimmor genom hjertat innanför den rutiga shawlen. I början voro preluderna glada och lätt elastiska, man tyckte sig höra en favoritpolka, som ännu aldrig blifvit spelad; men efterhand, ju mera brasan brann ned, desto mera fingo tonerna en färg i blått eller violett, blefvo långsamare, tankfullare och slutligen sorgsna, tills de knappt hörbara bortdogo i ackorder af ljud så lena, som dem aftonvinden framsuckar under sina ströftåg öfver strängarna af en på tufvan vid stranden qvarglömd luta.

4 Cecilia hade, trött efter gårdagens bal, midt under rosiga tankar, oförmärkt inslumrat.

5 Hvem såg i hvilka färgskiftningar lifvets dagrar bröto sig i detta unga hjertas christall? Skuggan hade ännu icke fallit på de taflor, dem hennes korta erfarenhet samlat och hennes fantasi smyckat i blommor och vår. Derföre stego bilderna ännu icke i klara konturer fram från duken; det var en park, men utan träd, det var en doftande häck, men utan rosor, en ljuslätt dager, men ingen sol. Hvad drömde Cecilia?

6 Kanske drömde hon om den lysande framtid, som syntes henne beskärd vid sidan af en högtitlad make, denne von Eis, som med studerad artighet gjorde henne sin cour, i hopp att jemte en vacker maka äfven vinna en vacker förmögenhet. Och Cecilia var honom icke obenägen. Ännu icke öfver sina fem och trettio, innehade han en rang, egnad att tillfredsställa stora anspråk; hans yttre var kallt och afmätt, men icke motbjudande; om hans charakter visste man intet ondt. Om han ägde ett hjerta, som i nöd och lust kunde klappa varmt mot hennes, det hade Cecilia icke tänkt uppå. Kanske drömde hon sig nu som värdinna på en lysande bal; salongen var ecklärerad som ett himmelrike, musiken brusade, gästerna slöto kring värdinnan en glänsande krets och prisade allt, salongens prakt, blomsternas doft i Februari, refraichissementernas läckerhet och henne, som ägt talent att arrangera allt detta så magnifikt. Kall, men artig, deltog hennes man i det smicker, man slösade på henne; en hastig frost genomilade hennes bröst, men åter såg hon på balens glans och smålog säll ... Och långt borta i salen stod Valentin, den obemärkte ynglingen, som fordom vågat stämma Cecilias cittra; från honom vände sig värdinnans vackra ögon med den flyktiga tanken: »stackars gosse, min man är ändå mycket gentilare!»

7 Emellertid hade luftdraget fört gardinen för nära lågan af stearinljuset till venster på toiletten; det lätta musselinet tog eld och fladdrade i ljusa flammor mot taket. Cecilia sof.

8 I samma ögonblick gick ute på gatan under stormen och snöyran en yngling förbi. Det bjerta skenet af flammorna öfverdrog med dödens blekhet hans kind, ty fönstret kände han ganska väl. Bäfvande för faran af en vådeld i denna rysliga storm, ilade han upp, fann korridoren upplyst och letade sig, utan att möta en lefvande varelse, fram till Cecilias kammare, der i nästa ögonblick den brända gardinen låg i oskadlig aska under hans fot. Så sakta hade han inkommit, att flickans lätta slummer stördes ej. Stum betraktade han den täcka slumrerskan, hela hans själ gick i glimmande vågor, men vågorna lade sig lugna när hans starka vilja bjöd, och med ett hviskande: »lefväl!» försvann han så obemärkt som han kommit.

9 Underbara makt i ett enda ord! Cecilias drömmar skiftade plötsligt färg. Hastigt bleknade balens glans, quinquetterna slocknade, en stormvind for genom salen och öfverdrog de nyss så lysande gäster med en slöja af rim. Cecilia kände en dödande kyla lägga sig omkring hennes hjerta; hon sökte sin man, han stod invid, men stelnad till is; hon stödde sig på hans arm, den brast i stycken; hon lutade sig mot hans hjerta, det var kallt som ett liks. Stel af fasa blickade hon bort, der stodo omkring henne många gestalter af is, glimmande och glatt polerade, hon lade sin lefvande varma hand i deras och den fastnade med smärta fast, som när man i skarp köld vidrör ett blankt jern. »Hvar är jag?» frågade hon full af häpnad och sorg. Och isgestalterna smålogo åt henne med sitt leende af dödskall frost; men invid henne|3| stod en, från hvars ögon några smultna droppar föllo, och denna sade: »i verlden, du arma barn!» Då förekom det Cecilia, som ville hon mycket heldre dö, och hon rörde sin fot för att fly, men se! hon var frusen fast vid denne man af is, från hvilken all hennes sorg och kyla kom, – med honom stod hon i en öken af snö, som inga andra gränser hade än himmelens blåa rand i öster och vester – och långt bort i denna öken hörde hon Valentins sorgsna röst: »lefväl! lefväl!»

10 Det rasslade i dörren. Bud kom, att »hennes nåd bett fröken komma in till soupérn».konsekvensändrat/normaliserat

11 Cecilia steg förvirrad upp ... »Gud vare tack, det var blott en ryslig dröm!»

12 »Men denna dröm kan blifva verklighet»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade den gömda rösten i hennes inre. – »Det skall den aldrig blifva»,konsekvensändrat/normaliserat sade Cecilia fast. »Men hvad är detta? min gardin uppbrunnen, medan jag sof? Ack jag förstår dig, du osynliga makt, som skyddat mig och vårt hus i denna rysliga storm, – du var det, som sände mig drömmen, och jag skall lyda din vink – Aldrig, aldrig knyter Cecilia sitt öde vid en man af is.»

13 »Fröken ser frusen ut»,konsekvensändrat/normaliserat sade von Eis förbindligt. »konsekvensändrat/normaliseratTillåt mig rekommendera en shawl till, ty väderleken är horribel.»