I Lustgården

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 15/7 1848:|1|

I Lustgården.

1 Det var i första gryningen och solen var ännu ej uppgången. En tät dimma beslöjade alla föremål och in|2|gen vindfläkt rörde sig, för att aflyfta det flor, som betäckte landskapet.

2 En ilande häst förde sin herre med blixtens hastighet framåt. Ingen tygel länkade hans lopp, intet tillrop bragte honom att stadna. Han ilade endast framåt, oupphörligt framåt, öfver ängar, bäckar, åkerfält och brådjup, liksom i dödsfara, jagad af en blodgirig tiger tätt i spåren.

3 När det så fortfarit en stund och hästen under honom snarare tycktes öka än minska sitt ursinniga lopp, blef ryttaren hemsk till mods. Det förekom honom, der han midt i den ogenomskådliga dimman kände sig rusa mot ett okändt mål, utan att kunna se hvarken fram eller tillbaka, som hade jorden vikit undan honom och som ilade han, buren af en vingad demon, genom skyarna, utan att i hela den omätliga rymden finna ett fotfäste, der han kunde hämta andan ett ögonblick. Denna föreställning kom honom att svindla.

4 Utan rast och hvila jagade hästen framåt. Ryttaren tyckte sig höra oceanens brus, fjällbäckarnas forsande utför bergsbranterna, underjordiska dön likasom af en stor jordbäfning, ormars hväsande och lejons rytande, mångdubbladt af ekot. Öfver honom, omkring honom skallade rysliga läten, än af ångest och nöd, än af jubel och vapenklang, men han såg intet, knappastoriginal: kappast sin hand för ögonen, och denna ovisshet qvalde honom förfärligt. Han kände sig frestad att släppa stigböglarna och kasta sig af, men fruktan att störta i sjelfva afgrundens bottenlösa djup kom honom att hårdare trycka sina knän mot hästens sidor.

5 Manfred hette ryttaren. När han sålunda under stor häpnad ridit en ganska lång tid, under hvilken minuterna syntes honom längre än år, begynte dimman lyfta sig och nejden ljusna.

6 Riddaren Manfred såg sig då vara i en fullkomligt okänd trakt, der allt förekom honom sällsamt och underbart. I början kunde han blott urskilja orediga konturer af himmelshöga berg samt okända träd af vidunderlig tjocklek och jättehöjd. Men småningom saktades hästens lopp och nu blef det möjligt att upptäcka lunder, fält och silfverklara floder, slingrande sig genom yppiga dälder af mer än jordisk skönhet. Slutligen vid en källa af springande kristall segnade gångarens knän till marken, och medan han lutade sig ned, för att släcka sin törst, gled Manfred sakta ur sadeln ned i det sammetsmjuka gräset.

7 Nu drog Riddaren djupt efter andan och kände luften så uppfylld af döfvande blomsterdoft, att han deraf berusades och hans ögonlock blefvo tunga. Förgäfves sökte han resa sig upp; om få sekunder föll han i en djup dvala.

8 När han åter vaknade, märkte han att solen stigit högt på himmelen. Knappt visste han om han drömde. Han vaknade i en nejd så skön, att han aldrig, icke ens i Austrasiens ljufvaste ängder, hade sett någon som kunde förliknas med denna. Rundt omkring var hela synkretsen stängd af skyhöga berg, som högt öfver molnen sträckte sina toppar af bländande snö, och mellan bergen låg en dal, så yppig, att den kunde kallas jordens vällust. Otaliga skaror brokiga fåglar hvimlade i de balsamiska pisanglunderna, hjordar af oräkneliga kända och okända djur betade öfverallt i det manshöga gräset och sjelfva vattnen syntes uppfyllda både af gyllene fiskar och ofantliga ödlor af de mest oformliga skepnader. Alla dessa djur voro ytterst tama, de nalkades Manfred utan fruktan, men han ryste vid denna närgångenhet och ville draga sitt svärd. Då först märkte han att han var naken.

9 Hans förundran blef nu ganska stor, när han varseblef att sjelfva den gyllene armringen var försvunnen från hans handlofve och att endast den ljusare ringen i hullet betecknade dess plats. Äfven hans gode gångare Brillant sågs ej till, ej heller syntes någon mensklig varelse befolka denna underbara nejd. Detta var dock förunderligt.

10 Vid det Manfred såg sig omkring, varseblef han midt i dalen en mörk upphöjning, och när han nalkades den, stod han framför en kolossal grafvård af svart marmor, på hvilken var uthuggen en dödskalle omlindad af en orm. Öfver vården susade tvenne ofantliga träd och i marmorn stod en gyllene skrift med chaldeiska karakterer. Förgäfves sökte riddaren utgrunda skriftens betydelse.

11 Då framstodo ur marmorgriften tvenne gestalter af jättelängd och sällsamt utseende. Det var en man, hvars isgråa skägg räckte honom långt öfver medjan, och en qvinna, hvars ännu längre gråsvarta hår föll som en slöja öfver hela hennes kropp. Båda voro af en ljusbrun hy och båda voro nakna. Än syntes det Manfred som voro de ytterst gamla, än förekom det honom, som stodo de i sin ålders fulla kraft. De närmade sig honom båda, och båda sade till honom: son Manfred, var välkommen till ditt slägtes vagga!

12 Men Manfred fattade mod och sade: hvilka ären I?

13 Mannen sade: jag är din fader. Desslikes sade qvinnan: jag är din moder. Och de betraktade honom med ömhet.

14 Min fader och min moder hvila i ättegrafven under domkyrkan i Tours; jag känner eder icke, sade Manfred.

15 Mannen sade: har du läst inskriften?

16 Riddaren svarade: nej.

17 Nåväl, sade mannen, så skall jag uttyda den för dig. Detta är Adâm, jorden, alla menniskors upphof, och detta är lemma startKhavâkommentar, modren, den fullkomliga. När Adâm och Khavâ voro döda för syndens skull, togo starka englar deras stoft och lade det här under denna vård. Men när Christus lidit och åter stått upp, kom Herrens röst till Adâm och Khavâ, som hvilade under marmorn, och sade till dem: stån upp för Christi skull och blifven vid lif till domen, på det I mågen se ert slägtes fullkomning! Och Adâm och Khavâ hörde Herrens röst och stodo upp och sågo att de voro i Eden, såsom i begynnelsen, före synden och döden. Och de fingo tillåtelse att hvart hundrade år kalla till sig en menniska af dem som på jorden lefde, för att spörja om icke tidernas fullbordan snart instundade, då allt lefvande bekänner Herrens namn. Så hafva vi nu kallat dig, son Manfred, för att fråga dig om alla våra olyckliga barn.

18 Hvad! sade Manfred förvånad, I skullen vara menniskornas fader och moder, dem skriften omtalar?

19 Mannen och qvinnan sade: vi äro det.

20 Och jag är då i paradiset? utropade riddaren.

|3|

21 Mannen sade: så är det. Der ser du Edens fyra strömmar, Pison, Gihon, Hidekel och Phrat. Dessa träd på ömse sidor om vården äro lifvets och kunskapens träd. Men lifvets träd bär numera endast knoppar och blommor, men ingen frukt, och kunskapens träd bär maskstungen frukt.

22 Manfred sade: huru kom jag då hit?

23 Mannen svarade: genom herrens vink till det oskäliga djuret. Min son, tag dessa frukter och vederqvick dig samt berätta för oss om menniskornas gerningar och Christi rikes tillvext.

24 Riddaren Manfred tog frukten, åt den och kände sig deraf underbart stärkt. Derefter berättade han hvad han visste om verldens öden sedan hundrade år, huru Muhameds vantro bredt sig ut öfver en stor del af Asien och Afrika samt hotade att intränga i hjertat af Europa, men huru kristendomen derjemte planterat sitt kors allt längre mot norden intill Sachsarnes land och Britanniens yttersta spets, samt huru en stor strid om det andliga väldet hade uppkommit emellan Constantinopel och Rom, med mera, som han af vidtkunnige män förnummit.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 15/7 1848 och förblev oavslutat, se inledningen.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    17 Khavâ transkribering av hebreiskan; Eva kommer från helleniseringen av namnet.

    Faksimile