Skog och sjö.

6. På nattlig is.

Jag gick öfver isen från Kaukola by

En töcknig natt.

Än ljöd i mitt öra fiolernas gny

Båd’ hemskt och gladt.

5Om våren var det,

Vinden röt,

Ulfven tjöt.

Halfva mitt hjerta var stormig sjö,

Andra hälften en vintersnö.

10Jag trodde så visst, att hon hade mig kär;

O, dåre jag!

Hon log mot alla de andra der,

Som solskensdag;

Mot mig så var hon

15Stjernlös natt,

Jordgömd skatt.

Frysande vinter är mera blid,

Töar dock i sin rätta tid.

Vid det jag nu gick, ljöd bjellrornas klang

20På insjöns tak,

Och Katris frustande fåle sprang

Mot öppen vak.

|186|

Så tät var dimman,

Påskatid,

|145|

25Strömmen strid.

Hvisslande grep jag hästens mahn,

Svängde släden på riktig ban.

Sen stod jag på meden, jag mins ej hur;

Min harm var glömd.

30Den gamla mor Annikka tog en lur,

I fällen gömd.

I natt och töcken

Hästen sprang,

Bjellran klang.

35Frysande vinter var nu så blid,

Töade nog i sin rätta tid.