Ett manuskript är känt. Dikten utkom som separattryck och avtrycktes i Helsingfors Dagblad, Hufvudstadsbladet, Morgonbladet, Nya Pressen och Östra Finland 14/5 1884.
Folkdiktsforskaren och läkaren Elias Lönnrot (1802–1884) samlade och redigerade finska runosånger till nationaleposet Kalevala – första delen utkom 1835 och en utökad version 1849, kortare kväden samlade han i Kanteletar 1840–1841. Han utgav också samlingar med besvärjelserunor, gåtor och ordspråk. Lönnrot var professor i finska språket och litteraturen vid universitetet i Helsingfors 1853–63. Hans finsk-svenska lexikon i två delar (1867–1880) blev normerande för finskt skriftspråk.
Lönnrot dog i sitt hem i Sammatti i västra Nyland den 19 mars 1884. Begravningen hölls i Tammerfors den 8 april. För att hedra hans minne ordnade universitetet en sorgefest i solennitetssalen den 13 maj. Minnestalet hölls av Lönnrots efterträdare August Ahlqvist och Topelius dikt upplästes av magister G. M. Lindén.
Diktens tre första strofer upptar motiv från Kalevala, i de fem följande skildras Elias Lönnrot som den nya tidens runofader som förenar den finska mytologin med kristendomen (vers 16–20). I diktens andra del förs vandraren in i den ensliga skogstrakt där Lönnrot föddes och växte upp, till Paikkari torp i Sammatti. Torpet presenteras i Finland framställdt i teckningar (med illustration), Boken om Vårt Land, Läsning för barn 6, och till Lönnrots 80-årsdag 1882 skrev Topelius hyllningen »Paikkari torp». I samtliga skildringar av den natursköna skogstrakten, det oansenliga torpet och Lönnrots livsgärning framträder de dygder som Topelius ofta lyfte fram: det enkla livet, ödmjukheten, gudfruktigheten och det idoga arbetet (jfr vers 49–60, 80–87; se även inledningen s. XXIII f.). – Somrarna 1874 och 1875 vistades familjen Topelius i Karislojo nära Sammatti, och umgicks då med Elias Lönnrot (1922, s. 286).
Diktens första del har den finska runans fyrtaktiga, orimmade trokeiska vers, men verserna är här strofindelade; andra delen är skriven på blankvers med avslutande parrim och del tre har sapfisk strof.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
3 Wäinämöinen central gestalt i Kalevala, behärskar människor och natur med sina sånger.
9–10 Sampo vardt i stycken slaget, / Kantele begrofs i hafvet, Sampo framstår som en magisk artefakt, smidd av Ilmarinen. Sampo sjönk liksom kantelen ned i havet vid en strid.
14 Ett bland många samlar biet, Lönnrot utgav den första finska tidskriften Mehiläinen (biet) 1836–1840. I Kalevala hämtar biet läkande honung (jfr ibid. s. 182, v. 176–193).
38–40 I granen susade [...] Guds allmakts lof. Jfr berättelsen om gossen Elias i Läsning för barn 6: »När vinden gick genom furornas mörka kronor, tyckte han sig höra forntida, längesedan förglömda sagor, och hvarje tufva af den ensliga ljungen hade något att säga honom. Stjernorna sade till honom: – här bor Gud!» (»Gossen från Sammatti», 1884, s. 13).
61–65 Och söker du måhända [...] Odeladt kärleksfullt. Den tvåspråkige Lönnrot bidrog till att stärka den nationella kulturen över språk- och partigränserna (t.ex. Topelius 2004, s. 267).
80–87 Här bor en stormakt, [...] sist i herrlighet. Också i minnesteckningen till Lönnrots 80-årsdag lyfter Topelius fram »det tysta, tåliga arbetet, som gjort vårt land starkt och en dag skall göra det rikt» (»1. Ett folks kärlek», 1882; SS 23, s. 308).
Bibliografi
Majamaa, »Lönnrot, Elias», BLF 2, 2009; Topelius, »Elias Lönnrot» [1882], SS 23, s. 293–314; Självbiografiska anteckningar 1922, s. 286; Finlands krönika 2004, s. 267; Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, s. 169; Naturens bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 192 f. och Läsning för barn 6, ZTS X [2021], s. xx
Kommentar
Ett manuskript är känt. Dikten utkom som separattryck och avtrycktes i Helsingfors Dagblad, Hufvudstadsbladet, Morgonbladet, Nya Pressen och Östra Finland 14/5 1884.
Folkdiktsforskaren och läkaren Elias Lönnrot (1802–1884) samlade och redigerade finska runosånger till nationaleposet Kalevala – första delen utkom 1835 och en utökad version 1849, kortare kväden samlade han i Kanteletar 1840–1841. Han utgav också samlingar med besvärjelserunor, gåtor och ordspråk. Lönnrot var professor i finska språket och litteraturen vid universitetet i Helsingfors 1853–63. Hans finsk-svenska lexikon i två delar (1867–1880) blev normerande för finskt skriftspråk.
Lönnrot dog i sitt hem i Sammatti i västra Nyland den 19 mars 1884. Begravningen hölls i Tammerfors den 8 april. För att hedra hans minne ordnade universitetet en sorgefest i solennitetssalen den 13 maj. Minnestalet hölls av Lönnrots efterträdare August Ahlqvist och Topelius dikt upplästes av magister G. M. Lindén.
Diktens tre första strofer upptar motiv från Kalevala, i de fem följande skildras Elias Lönnrot som den nya tidens runofader som förenar den finska mytologin med kristendomen (vers 16–20). I diktens andra del förs vandraren in i den ensliga skogstrakt där Lönnrot föddes och växte upp, till Paikkari torp i Sammatti. Torpet presenteras i Finland framställdt i teckningar (med illustration), Boken om Vårt Land, Läsning för barn 6, och till Lönnrots 80-årsdag 1882 skrev Topelius hyllningen »Paikkari torp». I samtliga skildringar av den natursköna skogstrakten, det oansenliga torpet och Lönnrots livsgärning framträder de dygder som Topelius ofta lyfte fram: det enkla livet, ödmjukheten, gudfruktigheten och det idoga arbetet (jfr vers 49–60, 80–87; se även inledningen s. XXIII f.). – Somrarna 1874 och 1875 vistades familjen Topelius i Karislojo nära Sammatti, och umgicks då med Elias Lönnrot (1922, s. 286).
Diktens första del har den finska runans fyrtaktiga, orimmade trokeiska vers, men verserna är här strofindelade; andra delen är skriven på blankvers med avslutande parrim och del tre har sapfisk strof.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
3 Wäinämöinen central gestalt i Kalevala, behärskar människor och natur med sina sånger.
9–10 Sampo vardt i stycken slaget, / Kantele begrofs i hafvet, Sampo framstår som en magisk artefakt, smidd av Ilmarinen. Sampo sjönk liksom kantelen ned i havet vid en strid.
14 Ett bland många samlar biet, Lönnrot utgav den första finska tidskriften Mehiläinen (biet) 1836–1840. I Kalevala hämtar biet läkande honung (jfr ibid. s. 182, v. 176–193).
38–40 I granen susade [...] Guds allmakts lof. Jfr berättelsen om gossen Elias i Läsning för barn 6: »När vinden gick genom furornas mörka kronor, tyckte han sig höra forntida, längesedan förglömda sagor, och hvarje tufva af den ensliga ljungen hade något att säga honom. Stjernorna sade till honom: – här bor Gud!» (»Gossen från Sammatti», 1884, s. 13).
61–65 Och söker du måhända [...] Odeladt kärleksfullt. Den tvåspråkige Lönnrot bidrog till att stärka den nationella kulturen över språk- och partigränserna (t.ex. Topelius 2004, s. 267).
80–87 Här bor en stormakt, [...] sist i herrlighet. Också i minnesteckningen till Lönnrots 80-årsdag lyfter Topelius fram »det tysta, tåliga arbetet, som gjort vårt land starkt och en dag skall göra det rikt» (»1. Ett folks kärlek», 1882; SS 23, s. 308).
Bibliografi
Majamaa, »Lönnrot, Elias», BLF 2, 2009; Topelius, »Elias Lönnrot» [1882], SS 23, s. 293–314; Självbiografiska anteckningar 1922, s. 286; Finlands krönika 2004, s. 267; Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, s. 169; Naturens bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 192 f. och Läsning för barn 6, ZTS X [2021], s. xx