Vinterqväll

Lästext

|183||284|

Motiv.

Vinterqväll.

(Landskap.)

En skogsväg. Granar, drifvor, klippor, skuggor.

Till venster eldens spår. Förhärjad skogsmark,

Halfbrända, svarta stammar öfver snön,

Spöklikt bizarra, hotfullt sträckta armar.

5Till höger månen, hängande i granen

Och klart belysande en häst, en släde,

En pelsklädd man. Det går i muntert traf;

Man tror sig höra bjellrans glada klang,

Och framför släden vädrar friska vargspår

10En lekfull stöfvare af ädel ras.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Se kommentar till diktsviten »Motiv», s. 555 f.

     

    Det vinterlandskap som målas upp i dikten återfinns i flera sammanhang hos Topelius. I Finland framställdt i teckningar (1845) beskriver han skönheten i en vintrig barrskog och konstaterar: »Att med lätt släde och klingande bjellror åka genom en sådan doftande mörkgrön och snöhvit vinterskog, helst när stjernor och norrsken framskimra mellan de dunkla grantopparna, har för sinne och lynne något högst upplifvande.» (ZTS XII, s. 10). Hösten 1858 uppmanade han inhemska konstnärer att avbilda det egna landets natur, historia och mytologi och han föreslår bl.a. »en vinterqväll» som motiv: »Hög skog af snötyngda granar, och fullmånen hängande, som runan säger, på granens grenar. […] En i sin pels insvept herreman åker på vägen med mössan djupt nedtryckt öfver ögonen, medan en liten skjutsgosse, inkrupen i sin fars långa vadmalsjacka, ifrigt bemödar sig att påskynda den lata hästen. – Denna utsigt bör tagas från skogarne i det inre af landet; alla resande ha erfarit det sublima intrycket af en sådan anblick.» (HT 2/10 1858). Motivet skymtar också i ett resebrev från målarnas stad Düsseldorf: »Hvar i hela naturen finner man något som kan jämföras med en af våra täta högstammiga barrskogar i klart månljus, där Kalevalas måne hänger i silfverglans på den mörka granens grenar?» (HT 24/1 1857).

    Enckell noterar att tavlan, med sitt skarpt avgränsade månljus över de centrala detaljerna, inleds med »ett slags stelnad, hotfull orörlighet i nominalsatserna» för att sedan mot slutet få liv av verben och mynna ut i den lekfullt vädrande stövaren (1970, s. 320).

    Bibliografi

    Enckell i Topelius 120 dikter 1970, s. 320; Topelius, »Söder om Östersjön. 19. Düsseldorf och de finske målarne», Helsingfors Tidningar 24/1 1857, »Nordiska Taflor. (Till en målare.)», Helsingfors Tidningar 2/10 1858; Finland framställdt i teckningar 2011, ZTS XII, s. 10

    Faksimil