|242|

Qvarnen och smedjan.

Der stod vid den brusande bäcken

Den kära, den flitiga qvarnen,

En bostad för trollen och Necken,

Ett tjusande féslott för barnen.

5Der malade stenen sin gruta,

Der hörde vi kuggarna knarra,

De dolda kaskaderna tjuta

Och golfvet och väggarna darra.

|320|

Osynliga, väldiga jättar

10Omhvälfde de mäktiga hjulen;

Små trolska och mjöliga vettar

Framtittade, gömda i skjulen.

Der var vår beundran om dagen,

Vår tysta förfäran om qvällen;

15Der hörde vi dånande slagen

Från smedjan och städet vid hällen.

|243|

Långt syntes en irrande gnista

Än blänka i speglande vatten,

Än spårlös i rymderna brista,

20Som slocknande öga i natten.

Han stod vid sitt flammande Etna,

Den sotige smeden med tången;

Der sågo vi skuggorna tätna

Kring elden, i ässjorna fången.

25Och mellan det svarta och ljusa

Red sagan på gnistrande fåle

Att ömsom oss skrämma och tjusa

Och gråta och grina och småle.