|263|

Maria.

Det var i kyrkan Saint Germain, Paris.

Qväll. Skymning. Ljudlös öppnades och tillslöts

Den lätta dörren. Droppvis samlades

Än en, än åter en ur menskohafvet

5Att söka hamn i enrum med sin Gud.

Han är ju öfverallt, men han förnims ej

I hafvens vågsvall. Själens trängtan söker

En klippfast strand med säker ankargrund.

Hvi stängs ett lutherskt tempel dagen om?

10Är Gud sex dagar död för att den sjunde

Tillbedjas några timmar och förgätas

Till nästa sabbat?

Altaren och bilder

Vid dörrens sidor bjödo in de fromme.

Till höger stod Maria, himlens drottning,

15Med Jesusbarnet, trampande på månen.

Der brunno många ljus, och täta skaror

Knäböjde der i andakt för madonnan.

Till venster låg ett altare i skuggan

Med Frälsaren på korset. Tvenne vaxljus

|264|

20Belyste korsets fot, men lemnade

Gestalten dunkel. Detta altare

Var öfvergifvet, ensligt, tomt, förglömdt …

|331|

De höga bågarne af kyrkans hvalf

Försvunno tyst i mörkret. Här och der

25En svag reflex, en drömlik suck af ljus.

Från fönstren föll ett återsken så sällsamt

På bilden der till höger, att en strimma,

Hvass som en svärdsudd, genomborrade

Madonnans bröst …

Var det en villa, säg?

30Var det ej profetian, som fullbordas

Och skall fullbordas intill dagars ände,

Så länge hon tillbedes, han är glömd?

»Ett svärd skall ock igenom din själ gå!» …

Ödmjuka, rena, blyga jungfru du,

35Som aldrig sökt bland menskor eget pris,

Du »Herrens tjenarinna», som i saktmod

Såg sjelfförsakande din ära all

I Sonens herrlighet och prisats salig

För hans namn, ej för ditt; – du trogna moder,

40Som sade: »hvad han bjuder er, det gören!» –

Du, som bar mera fröjd och mera sorg,

Än någon qvinna bar, och bar det allt

För hans skull undergifven, tyst, förgäten

Och gick från korset att förgäten dö, –

45Dig hafva de ryckt ur din glömda graf

Och satt dig hädande på himlens thron, –

|265|

Dig, syndiga föräldrars svaga barn,

Frikalla de från mensklighetens skuld,

Förguda dig, tillbedja dig, anropa dig,

50Som vore icke all din salighet

Af nåd allena, icke din förtjenst!

Du lärt förlåta, du förlåter dem.

De, som tillbedja dig, ha på din tid

Knäböjt för bilden af Tiberius,

55De prisat Nero som en gudason,

Och än i dag de vältra sig i stoftet

För hvarje tidens storhet. Men när tusen

Och åter tusen vända sig från Kristus,

Din Son och Herre, för att kyssa fållen

|332|

60Af dina bilders mantlar, när de skria

Framför Hans kors, som burit verldens synd,

Att »stor är de Efesiers Diana», –

Då går i dag ännu ett svärd igenom

Din själ. Långt hellre ville du

65Ännu en gång stå böjd på Golgatha,

Hugsvalad i din bittra moderssorg

Af evighetens ord: »det är fullkomnadt!»

Du älskeliga bild af ödmjuk tro,

Du rena jungfru, som i konstnärns dröm

70Stod hög uti din oskulds majestät

För Rafael och lånade hans pensel

Ditt sköna anlete, dig ha de plundrat

På qvinnans höghet, sjelfförsakelsen,

Dig ha de gjort till verldens afgud, – dig!

|266|

75Men dock förblir du ren och utan fläck

I Kristi, i din Sons, rättfärdighet,

Och intet stoft skall låda vid din skrud

Ibland Guds heliga. Den tid skall komma,

När ingen vantro böjer knä för dig,

80När ingen dyrkar hädiskt mer ditt namn,

Men slägte efter slägte saligprisar

Ditt minne, såsom Kristus prisat det:

»Ja, salige förvisso äro de,

Som höra Herrens ord och gömma det.»

85Och då skall svärdet ryckas ur din själ,

Då – ack, först då! – skall du ej blöda mer.

1875.