Kraft och ära
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt. Dikten trycktes första gången i Joukahainen 1873, tillika med »Henrik Gabriel Porthan» (s. 213 ff.) och »Mathias Calonius» (s. 215 f.). De tre dikterna har av allt att döma skrivits för studentkalendern; i manuskriptet följer de på varandra. De två förstnämnda dikterna hyllar två aktningsvärda banbrytare, och i denna dikt understryks att all ära tillhör Gud, som är den som förlänar »hjeltekraft» och »snille» (vers 19–27, 37 f., 44 f., 53 f.). Ett liknande budskap uttrycks i slutverserna i dikten om Porthan: »Böj knä för Honom, lifvet, sanningen, / Som tändt i menskors bröst sin gudagnista / Och som – hur högt ni än beundrar den – / Dock var det första och förblir det sista!» (s. 215).
Versen är jambisk vers med taktschemat 4–4–4–4–4–4–3–4–4 och rimflätningen ababccXdd.
Bibliografi
Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 352 f.; Vasenius V, s. 105
Kraft och ära.
Nog! Nämn ej mer om menskors pris,
Der hjelten står i ryktets glans,
Der tänkarn dyrkas gudavis
Och snillet kröns med lagerkrans!
5De sola sig i eget ljus,
Och »ärans tempel» är det hus,
Der de med Roms Cæsarer
Upprest bland gudarne sin stod
För egen lust och öfvermod.
10Men om de ville blotta allt
Hvad deras själ med natt betäckt,
|329|Och om de såge sin gestalt
I evighetens morgonväkt,
Och om ett svärd klöf själ från kropp
15Och de så nakna stode opp
För egna domarblickar,
Som de för allmaktsögat stå,
De skulle högt bekänna då:
|261|Allt har jag fått af dig, min Gud:
20Min hjeltekraft, min tankes mått,
Mitt snilles eld, min lyras ljud,
Min lycka och min lefnads lott.
Men af mig sjelf jag intet ärft,
Och intet, intet jag förvärft,
25Allenast synd och mörker,
I hvilka jag förutan dig
Går ständigt vill på jordens stig.
Och om din hand ej mer mig höll,
Och om din skänk du återtog,
30Så vore jag det löf, som föll
Förvissnadt i en ändlös skog,
Så flöt min lefnads droppe, kort
Och utan spår, i sanden bort,
Och natten tog min ära
35Och slet den sönder med förakt
I trasor för den Högstes makt.
Men lof ske Gud, min rot alltid,
I hvilken all min kraft består,
Jag kämpar ock mitt slägtes strid,
40Jag kan hvad menskomakt förmår;
Och derför är min fria fröjd
Att, djupt i stoftet nederböjd,
För Dig, min Gud, bekänna
Din allmakt och min vanmakt all,
45Att din all ära vara skall.
|262||330|Och förrän jag din ära stjäl,
Och förrän jag förnekar dig,
Förr må försmäkta kropp och själ,
Förr må din hand förkrossa mig,
50Förr må mitt namn förgätet dö,
Som aftonvind på sommarsjö,
Förutan spår och minne;
Men du, min Gud, min kraft, min frid,
Skall lofvas högt till evig tid!
1873.