|63||51|

På grafvarna.

Fredrika Bremers minne.

(Vid Konstnärsgillets årsfest i Helsingfors, 5 Febr. 1866.)

Plats för Idéerna! Plats för de höga,

Friborna tankar, som i verldens natt

Likt gnistor tändas för vårt skumma öga

Och alstra, lyfta, lysa, värma gladt!

5De äro frön, af tidens stormar drifna,

De fatta rot, de spränga klippans barm,

De smälta isarna, och dagen randas varm

För de förtryckta, sorgsna, glömda, öfvergifna.

Hur länge bar ej Qvinnan utan klagan

10Sin ärfda lott, att, skonslöst kysst ihjäl,

För mannens blick, som elfvorna i sagan,

Ha tusende behag, – men ingen själ!

Än smickrad, firad, än förtrampad, bruten,

Än vettlös, sysslolös, i glitter gömd,

15Än släpande sitt ok, till tacklös möda dömd,

Var hon från handlingen, från tanken utesluten.

Då kom Idén, – då föll en klarnad strimma

Af kristendomens ljus på Qvinnans stig.

Stå upp! – ljöd ordet. – Slagen är din timma,

20Och halfva menskligheten tillhör dig ...

Stum, tyngd af kedjor, tyngd af diademer,

Förnam den fångna denna starka röst:

En själ bär äfven du, o Qvinna, i ditt bröst!

– Och ordet tog gestalt och vardt Fredrika Bremer.

25Hvem var hon? Verlden vet. Den frusna tåren

Af vinterskyn begråter henne nu.

|64|

Hon var en ringa qvinna. Ädelboren

I verldens mening var hon icke ju;

Ej ung, ej skön, ej rik med guld på änne;

30Dock fanns i nord en qvinna ej, som hon;

Dock stego furstarne med aktning från sin thron,

Att trycka hennes hand, och folken hörde henne.

|52|

Hon var en ande från den ljusa höjden,

Förklädd till skugga här i skuggors land.

35Hon gick att bära till de sorgsna fröjden,

Hon gick att lösa de förtrycktas band;

Och hvar hon gick, der strödde hon en ljusning

Af kärlek öfver lifvets hvardagsdrägt:

Det ringa adlades, det enklaste blef täckt

40Af godhetens behag, som var dess enda tjusning.

Det innersta, det högsta uti lifvet,

Frid, sanning, kärlek, Gud och mensklighet,

Var ursprungsordet, som blef henne gifvet

Och hennes ryktes enkla hemlighet.

45Det måste bryta väg. Der stod förmäten

En fördom än i jättehög gestalt:

Hvart hon i verlden såg, var Mannen ensam allt,

Och Qvinnan, lifvets doft och hjerta, var förgäten.

Då drog hon ut, drog fjerran öfver hafven,

50Att leta uti mensklighetens barm

Hvar nyckeln, den fördolda, låg begrafven

Till Qvinnans öde. Och idén fick arm,

Idén fick lif, gick ut att fanan bära

För Qvinnans rätt. Och den har fattat rot,

55Snart, snart finns ej en makt, som mer står den emot:

– Det var Fredrika Bremers kallelse och ära.

|65|

Nu har hon ro. Den vida oceanen

Begrafvar uti vester hennes spår,

I öster trampar liknöjd karavanen

60De fjät i sanden, der hon gick i går.

Men inga verldshafs töcken, ingen bölja

Och ingen hvirfvelvind af öknens sand

Skall sopa hennes spår från jordens dunkla rand

Och hennes andes verk från dem, som henne följa.

---

|53|

65Du bleka andehamn

I minnets kära drag,

Hvad rätt ha vi i dag

Att nämna här ditt namn?

När var din ära vår?

70Hvad del ha vi deri?

När gick du här förbi?

Hvar se vi här ditt spår?

Du dotter af vårt land,

Knappt sedd och tidigt flydd,

75Du sökte ej vårt skydd,

Du sökte ej vår strand.

Har du förgätit dem,

Som vid din vagga stått,

Hvi minnas vi din lott,

80När du förglömt ditt hem?

Dock nådde dessa ord

Långt öfver frusna haf

Din solbelysta graf

I Sverges fosterjord,

85Då skulle på dess rand

Den kulna vintersnön

|66|

Försmälta för en bön

Om kärlek af ditt land.

I djupet af ditt bröst,

90Der hviskade ännu

En oförgätligt ljuf

Och älskad barndomsröst;

Men, tryckt till Sverges famn,

Der Finland fordom låg,

95Du kom ej mer ihåg

Att skilja deras namn.

Ett land var dig för trångt,

Du hörde verlden till,

|54|

Och hvem dig klandra vill

100För att du blickat långt

Och sett från hyddans härd

Vid horizontens rand

Ditt arma fosterland

Uppvexa till en verld!

105Dock kärlek, kärlek var

Det bästa du förstått:

Så mätes dig det mått,

Hvarmed du mätit har,

Och öfver frusna haf,

110Der tidens storm går loss,

Strör Finland genom oss

En blomma på din graf.