|21|

Nykarleby seminarium för folkskolans lärare.

(Invigning den 1 September 1873.)

I.

För våra ögon står ett Herrens under,

Och om vi tiga, måste åkern tala

Och lian vittna här i skördens stunder

Om Honom, som kan tukta och hugsvala.

5Ty en gång skola våra barn förtälja

För sina barn, hur detta land var öde,

När frosten kom att tegens gröda svälja

Och jorden uppslök hundratusen döde.

Och åter skola våra barn förkunna

10Hur Herren Gud sin gissel tog tillbaka

Och lät oss, som från döden återvunna,

Så oförväntadt lifvets lycka smaka.

Så skola vi vår Gud och Fader lofva

I lust och nöd, från slägte och till slägte,

|22|

15Och bruka rätt hans oförskylda gåfva,

När han från döden oss till lifvet väckte.

|188|

Nu, när välsignelsen som manna regnar

På alla fält, när gröda utan like

Den glade åkermannens ögon fägnar,

20Nu skola vi så plantor för Guds rike.

Nu skola vi bereda såningshusen,

Der åkermännen gå åt norr och söder

Med ädla frön och lära många tusen

Att tjena Gud och gagna sina bröder.

25Vi öse icke ur de usla brunnar,

Der vårt förnuft af Gud står öfvergifvet;

Vi så uppå hans grund, som oss förkunnar,

Att han är vägen, sanningen och lifvet.

Och du, vår Herre Krist skall växten gifva,

30Ty utan dig är menskoverk en skugga,

Och utan dig vi ofruktbara blifva,

Gagnlösa moln, som öfver heden dugga.

Led oss, du verldens ljus, som lyser alla,

Att för din klarhet jordens skuggor vike!

35Låt oss, o Herre, ej i mörker falla!

Upplys oss, styrk oss, led oss till ditt rike!

|23|

II.

I dag är höstens första dag;

Förvissning är naturens lag,

Och mörkrets tider stunda.

40Hur rann du, höstens timme, opp

Så blomsterprydd som vårens knopp,

Så klar af ljus, så rik på hopp?

Ack, skönt är detta kära land

I skogars prakt, med spegelstrand

45Och sol och sommargrönska;

Men dubbelt skönt är skogens sus

|189|

Och sol på glada vågors brus,

När detta folk en gång fått ljus.

Då är det vår och blomstertid,

50Om ock en höst med storm och strid

Sin dunkla skugga kastar;

Då ljusnar dag, då flyktar nöd,

Då strömmar mjölk, då växer bröd,

Och armod byts till öfverflöd.

55Ty vishet är den bästa lott,

Förmer än guld och marmorslott

Och kosteliga perlor;

|24|

Den vishet, som af Herren är,

Som vittne om hans allmakt bär

60Och lifvets ädla kunskap lär.

Och vishet är det bästa arf

För alla folk och tidehvarf

I Guds den Högstes fruktan.

Välsignadt är det folk, som fått

65Af Herren denna arfvelott;

Det folket växer stort och godt.

Välsignad är den dag, som vigt

Ett verk så stort och ärorikt,

Som ljus för folkets hyddor;

70Välsignad är den gröna strand,

Som korats ut af Herrens hand

Till fönster för sitt fosterland;

Till fönster mot Guds vida verld,

Der solen lyser bondens härd

75Och städar gladt hans stuga;

Der ruset skyr Guds klara dag,

Der ordning, trefnad och behag

Med milda seder bo i lag.

|190|

Hur mycken kraft, hur mycken håg

80Till värf, som dagen aldrig såg,

Ha ej förspilts i sanden,

|25|

För att de ej sitt mål ha sett,

För att dem ingen väg beredt,

Och för att ingen stöd dem gett!

85Men lof ske Gud, från denna stund

Skall snart på Finlands fasta grund

Ej man, ej qvinna lefva

Som myran i den mörka dal,

Förskjuten utan eget val

90Från lyckligare likars tal.

Fullbordadt är i Herrens namn

Den trefaldt fosterländska hamn

För andens väg till ljuset.

Allt Finlands folk är vordet ett:

95Nu täflar det i dygd och vett

Med samma mål och samma rätt.

Var helsad, ädla härd af ljus

Vid Päjäne i vågors sus

På Jyväskyläs stränder!

100Var helsadt, unga systerbo,

Så rikt på hopp, så fast i tro

På Eknäs’ tallbekrönta mo!

Var helsadt, allt vårt finska land

Från Bottenhaf och elfvastrand;

105Vi skola dig ej svika.

|26|

Vi skola, tre i ett förbund,

Föryngra dig från denna stund

På Guds och våra fäders grund.original: grund

Dertill, allsmäktig Gud, oss gif

110Din sannings kraft, din Andes lif,

Att vi må starke varda,

|191|

Att slägte efter slägte må

Välsigna denna dag och få

Till dig i ljusets rike gå!