Nykarleby seminarium för folkskolans lärare
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i Österbotten 6/9 1873 och i Helsingfors Dagblad 10/9 1873.
Två år efter att det svenskspråkiga seminariet för kvinnliga folkskollärare hade inrättats i Ekenäs (se föregående dikt) invigdes seminariet för manliga lärare i Nykarleby. Topelius hade varit engagerad i frågan och även önskat att hemgården Kuddnäs skulle tas i bruk för ändamålet, men vid avgörandet i senaten bestämdes att seminariet skulle byggas på Högbacka, på andra sidan Nykarleby älv (Nyberg 1949, s. 422).
Vid invigningen höll Uno Cygnæus festtal. Topelius verser, upplästa av lektor Viktor Heikel, uppges ha framkallat »djup rörelse ibland åhörarne» (Öb 6/9 1873).
Verserna i första delen är jambisk pentameter med korsrim, ABAB, verserna i andra delen är jambiska med taktschemat 4–4–3–4–4–4 och rimflätningen aaXbbb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
3 lian lien.
25–29 usla brunnar, [...] vägen, sanningen och lifvet. [...] Herre Krist skall växten gifva, Jfr Jes. 12:3, Joh. 14:6 samt 1 Kor. 3:6.
92 Den trefaldt fosterländska hamn de tre lärarseminarierna.
98 Päjäne äldre svensk namnvariant av Päijänne, insjö i Mellersta Finland.
99 Jyväskyläs stränder! Folkskollärarseminariet i Jyväskylä hade grundats 1863 som ett tvåspråkigt seminarium.
100–102 unga systerbo, [...] På Eknäs’ tallbekrönta mo! Folkskollärarseminariet för kvinnliga elever i Ekenäs.
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 422; Topelius, Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 280, »Om ett Folkskoleseminarium i Österbotten», HT 10/5 1860; Vasenius VI, s. 175; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 371; Österbotten 6/9 1873
Nykarleby seminarium för folkskolans lärare.
(Invigning den 1 September 1873.)
I.
För våra ögon står ett Herrens under,
Och om vi tiga, måste åkern tala
Och lian vittna här i skördens stunder
Om Honom, som kan tukta och hugsvala.
5Ty en gång skola våra barn förtälja
För sina barn, hur detta land var öde,
När frosten kom att tegens gröda svälja
Och jorden uppslök hundratusen döde.
Och åter skola våra barn förkunna
10Hur Herren Gud sin gissel tog tillbaka
Och lät oss, som från döden återvunna,
Så oförväntadt lifvets lycka smaka.
Så skola vi vår Gud och Fader lofva
I lust och nöd, från slägte och till slägte,
|22|15Och bruka rätt hans oförskylda gåfva,
När han från döden oss till lifvet väckte.
|188|Nu, när välsignelsen som manna regnar
På alla fält, när gröda utan like
Den glade åkermannens ögon fägnar,
20Nu skola vi så plantor för Guds rike.
Nu skola vi bereda såningshusen,
Der åkermännen gå åt norr och söder
Med ädla frön och lära många tusen
Att tjena Gud och gagna sina bröder.
25Vi öse icke ur de usla brunnar,
Der vårt förnuft af Gud står öfvergifvet;
Vi så uppå hans grund, som oss förkunnar,
Att han är vägen, sanningen och lifvet.
Och du, vår Herre Krist skall växten gifva,
30Ty utan dig är menskoverk en skugga,
Och utan dig vi ofruktbara blifva,
Gagnlösa moln, som öfver heden dugga.
Led oss, du verldens ljus, som lyser alla,
Att för din klarhet jordens skuggor vike!
35Låt oss, o Herre, ej i mörker falla!
Upplys oss, styrk oss, led oss till ditt rike!
|23|II.
I dag är höstens första dag;
Förvissning är naturens lag,
Och mörkrets tider stunda.
40Hur rann du, höstens timme, opp
Så blomsterprydd som vårens knopp,
Så klar af ljus, så rik på hopp?
Ack, skönt är detta kära land
I skogars prakt, med spegelstrand
45Och sol och sommargrönska;
Men dubbelt skönt är skogens sus
|189|Och sol på glada vågors brus,
När detta folk en gång fått ljus.
Då är det vår och blomstertid,
50Om ock en höst med storm och strid
Sin dunkla skugga kastar;
Då ljusnar dag, då flyktar nöd,
Då strömmar mjölk, då växer bröd,
Och armod byts till öfverflöd.
55Ty vishet är den bästa lott,
Förmer än guld och marmorslott
Och kosteliga perlor;
|24|Den vishet, som af Herren är,
Som vittne om hans allmakt bär
60Och lifvets ädla kunskap lär.
Och vishet är det bästa arf
För alla folk och tidehvarf
I Guds den Högstes fruktan.
Välsignadt är det folk, som fått
65Af Herren denna arfvelott;
Det folket växer stort och godt.
Välsignad är den dag, som vigt
Ett verk så stort och ärorikt,
Som ljus för folkets hyddor;
70Välsignad är den gröna strand,
Som korats ut af Herrens hand
Till fönster för sitt fosterland;
Till fönster mot Guds vida verld,
Der solen lyser bondens härd
75Och städar gladt hans stuga;
Der ruset skyr Guds klara dag,
Der ordning, trefnad och behag
Med milda seder bo i lag.
|190|Hur mycken kraft, hur mycken håg
80Till värf, som dagen aldrig såg,
Ha ej förspilts i sanden,
|25|För att de ej sitt mål ha sett,
För att dem ingen väg beredt,
Och för att ingen stöd dem gett!
85Men lof ske Gud, från denna stund
Skall snart på Finlands fasta grund
Ej man, ej qvinna lefva
Som myran i den mörka dal,
Förskjuten utan eget val
90Från lyckligare likars tal.
Fullbordadt är i Herrens namn
Den trefaldt fosterländska hamn
För andens väg till ljuset.
Allt Finlands folk är vordet ett:
95Nu täflar det i dygd och vett
Med samma mål och samma rätt.
Var helsad, ädla härd af ljus
Vid Päjäne i vågors sus
På Jyväskyläs stränder!
100Var helsadt, unga systerbo,
Så rikt på hopp, så fast i tro
På Eknäs’ tallbekrönta mo!
Var helsadt, allt vårt finska land
Från Bottenhaf och elfvastrand;
105Vi skola dig ej svika.
|26|Vi skola, tre i ett förbund,
Föryngra dig från denna stund
På Guds och våra fäders grund.original: grund
Dertill, allsmäktig Gud, oss gif
110Din sannings kraft, din Andes lif,
Att vi må starke varda,
|191|Att slägte efter slägte må
Välsigna denna dag och få
Till dig i ljusets rike gå!