Kristian II i Sönderborg
Kommentar
Kommentar
Två manuskript är kända: ms1 är ett odaterat utkast och ms2 ett fullständigt manuskript daterat Oktober 1866. Topelius hade kontaktats av prästen Christian Richardt, Köpenhamn, som bad om bidrag till antologin Vintergrønt (V) med nya danska, norska och svenska berättelser och dikter (CR–ZT 8/10 1866). Denna och följande dikt publicerades i antologin samma år.
Kristian II av Oldenburg (1481–1559) var kung av Danmark och Norge 1513–1523. Hans politiska mål var att återställa trestatsunionen, vilket han lyckades med när han intog Stockholm den 4 november 1520. Fyra dagar efter hans kröning avrättades omkring 100 »kättare» i det som kom att kallas Stockholms blodbad. Kristian II störtades året därpå genom ett uppror som leddes av Gustav Vasa. Han avsattes som dansk kung 1523, fängslades 1532 och avsade sig anspråk på tronen 1546.
I föreläsningarna 1863 beskriver Topelius Kristian II som en »revolutionär», en »misslyckad artist» och ett »mäktigt snille» som grumlades av »beklagansvärda passioner». Han hade kunnat bli en stor konung, men satte sig över de tre viktigaste plikterna för en människa och kung: hedern, sanningen och rättvisan. Ingen framtid och frihet uppblomstrar ur »shavotternas blod» (jfr vers 31–38). Samtidigt var han en spegelbild av sin tid med »dess stora oroliga tankar, många dess dygder och alla dess laster i skarpaste motsats.» (13, 19 och 26/11 1863). – Jfr kapitel 134, »Om Kristian Tyrann» i Boken om Vårt Land (1875, ZTS XVII, s. 369 ff.).
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–4–4–4–4–4 och rimflätningen ababCCddEE.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1 Sönderborg Kristian II satt fängslad på Sønderborg slott, Jylland, 1532–1549.
2–3 sin gamle knekt: [...] Min trogne Peder Efter den s.k. grevefejdens utbrott 1534 inspärrades Kristian II i ett tornrum och uppges ha fått endast en gammal soldat till sällskap.
5 Med kejsarens hjelp den tysk-romerske kejsaren Karl V (1500–1558), Kristian II:s svåger.
8 pilten från Wasa torp Gustav Vasa (1496–1560).
18 Din Norby smäktar i tsarens våld; Sören Norby hade befäl över den danska flottan under Kristian II. Efter att kungen hade avsatts gjorde Norby flera försök att återinsätta honom på tronen. År 1526 flydde han till Ryssland för att söka hjälp, men blev fängslad av tsar Vasilij. Han frigavs 1529.
26 Den stora tanken af Margaretha: Margareta Valdemarsdotter (1353–1412), regerande drottning av Danmark och Norge från 1387 och av Sverige från 1389, sammanslöt de nordiska länderna.
30 Men frihet adla ett folk af trälar. Kristian II införde flera reformer som gynnade borgerskapet och bönderna.
40 Dyveke Dyveke Sigbritsdatter (f. ca 1490), Kristian II:s älskarinna, dog plötsligt 1517, Kristian II var övertygad om att hon hade mördats.
41 vardt som en snö om kind bleknade.
48–50 Hvad båtar menskan [...] snillet saknar ett menskohjerta? Samma tanke uttrycks i dikten om upplysningstidens representant Voltaire, snillets kung som saknade hjärta (s. 104 ff.).
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 401, 404; Topelius, Föreläsningar i historia och geografi ZTS XV, 13, 19 och 26/11 1863; Vasenius 4, s. 422–428
Kristian II i Sönderborg.
Kung Kristian satt uti
Sönderborg
Och sad’ till
sin gamle knekt:
Min trogne Peder
, haf ingen sorg!
Mitt danska folk är käckt.
5
Med kejsarens hjelp
skall det sig resa;
Vi skola i blod två af vår nesa;
Vi skola strypa den tyska korp
Och gissla
pilten från Wasa torp
.
Vi skola åter beherrska norden,
10Ty snillet, Peder, regerar jorden.
Bedröfvad svarade knekten då:
O herre, din tid är all.
Din arm är maktlös, din hjessa grå,
|102|Och kejsaren glömt ditt fall.
15En fängselmur är ditt rikes gränser,
Och intet svärd vid din sida glänser.
Din här är slagen, din thron är såld,
För dansk, som tysk, är ditt namn en fasa,
20Och Sverge jublar kring Gustaf Wasa.
Hvad! – uppfor kungen med väldig harm;
Titanen, i fjettrar snörd; –
Är jag ej den nya tidens arm,
Som mejar fälten till skörd!
25Blott jag förstått att ur gruset leta
|129|Ett folk skall bygga i nordens land;
En lag skall knyta dess styrkas band;
Rom skall ej ockra med menskosjälar,
30
Men frihet adla ett folk af trälar.
Min ädle herre, var knektens svar,
Din mening var kanske god;
Stor var den säkert. Dock sägs, du har
Utgjutit nog mycket blod.
35Du verlden efter ditt snille mätit,
Men der är något, som du förgätit.
Det blod du gjutit, det vore glömdt,
Om folkens hjerta ej dig fördömt,
Ty folkens hjerta, för dig en gåta,
40Har ock sin
Dyveke
att begråta.
Kung Kristian
vardt som en snö om kind
;
Hans ljungeld i aska gick;
Hans storm förbyttes i sommarvind;
Han sade med slocknad blick:
45Ve, är det sannt, som du säger, Peder,
Så vill jag stiga i grafven neder;
Jag har förfelat min lefnads mål.
Hvad båtar menskan en barm af stål
|103|Och tankens storhet och planer bjerta,
50Om snillet saknar ett menskohjerta?
1866.