Fåglalåt
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten publicerades i Gråsparfven. Nytt och Gammalt på vers och prosa, utgifvet till förmån för arbetshuset som utkom till julen 1868 (utgiven av Adelaïde Ehrnrooth).
År 1867 blev ett nödår i Finland på grund av missväxt och frost (se kommentar till »Septembernatten» nedan). Topelius reagerade starkt på det överflöd han såg omkring sig i en tid när så många hade svårt att klara sig; kritiken mot lyxkonsumtionen var ett återkommande tema. En av orsakerna till att frosten hade orsakat så stor förödelse såg han i den urskiljningslösa avverkningen av landets viktigaste resurs, skogen (vers 8–9, 15–16). Skogen skulle skydda landet från kyla och torka. Utnyttjandet av skogen i form av svedjebruk betraktade Topelius också som ett uttryck för lättja och slapphet: svedjandet krävde mindre arbete än åkerbruket (jfr vers 14). Jfr kommentaren till »Skogssköflingen», s. 498.
Vasenius betecknar »Fåglalåt» som den sista av en rad situationsdikter där Topelius vid en viss historisk tidpunkt tagit sig för att »sjunga hvad han på hela folkets vägnar känner, önskar och hoppas». På grund av landets förändrade politiska läge och partibildningarna kunde han inte längre tala till hela nationen annat än när den drabbades kollektivt, som av hungersnöden (IV, s. 315 f.).
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 6–5–6–5–6–6–5 och rimflätningen aBaBccB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
8–9 Hur skall det land ej frysa, [...] Som kläder af sin pels, de gröna skogar? I Boken om Vårt Land (1875) understryker Topelius skogens klimatreglerande och skyddande funktioner: »För dessa sina egenskaper är skogen likasom landets pels. Ett land i den höga norden behöfwer ett godt winterplagg, men kläder det pelsen af sig, får det skylla sig sjelf, om det fryser ihjäl.» (ZTS XVII, s. 219). Jfr även »Skogssköflingen» (daterad 1874): »De plundra dig, mitt land! De sälja dig. / De slita af din varma vinterklädnad,» (s. 201, vers 1–2).
10–11 Hur skall det land ej hungra, [...] från andras rika logar, Finland tog emot allmosor från andra länder p.g.a. hungersnöden. Jfr följande dikt »Septembernatten 1867» (s. 39, vers 136–142).
18–19 Så tryta snart kalasen [...] champagnen dunstar bort, I Finlands krönika (maj 1873) kritiserar Topelius den lyxkonsumtion som följde av ökat välstånd i skogsindustrins spår: mannen rekvirerade champagne, hustrun kaffe och socker, döttrarna »grannlåt» (2004, s. 276).
20 häpnad bestörtning.
26–27 Dock vet jag trenne gåfvor, [...] enkla seder och arbete och bön; Jfr vers 41 samt »Skogssköflingen» (s. 203): »För oss finns ingen annan väg till välstånd, […] Än bön och arbete och enkel sed.»(vers 77–79).
Bibliografi
Topelius, 120 dikter 1970, s. 285; Finlands krönika 2004, s. 276, Naturens bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 219; Vasenius IV, s. 315 f.
Fåglalåt.
En liten fågel qvittrar på vårens kala gren,
När alla drifvor smälta nu i blida.
Han sjunger ur sitt hjerta, förgäten och allen,
När många röster jollra, många qvida.
5Hvem lyssnar på hans visa, när tiden är så mörk?
Det vet den höga furan, det vet den smärta björk,
Det veta alla, alla de, som lida.
Som kläder af sin pels, de gröna skogar?
10
Hur skall det land ej hungra, som dukar fattigt bord
|32|Med öfverflöd från andras rika logar,
Som kläder sig i silke, när ofta brödet brast,
Som sofver, medan andra arbeta utan rast,
Och som föraktar egna verk och plogar?
15När då den kulna vinden från polen strömmar hit,
Så finner han det sköna landet naket,
Och när han sopar med sig all lön för odlarns flit,
Då trampar man på släpen, champagnen dunstar bort,
20Och veklig ro förvandlas till
häpnad
innan kort,
Och allt, som sofver, skakas plötsligt vaket.
Då samlas många gåfvor, då brytes månget bröd:
Hvad kärlek gifver, det må ingen klandra.
Den ena strör ut smulor utaf sitt öfverflöd,
|38|25Och sista kakan bryter glad den andra.
De heta: enkla seder och arbete och bön;
Med dem kan tryggt ett folk i drifvor vandra.
Från bergen smyger frosten till låga dalens fred,
30Från bergen ock de rika bäckar flöda;
Från höjderna har flärden till folket stigit ned,
Från höjderna skall ljuset flärden döda.
I dalens skugga bygger ett folk af kärnfrisk rot:
Det lider utan klagan, det stupar utan knot;
35Men är det starkt, så skall det ej förblöda.
Och vill du, barn af höjden, än lyss till fåglalåt
Och tyda med ditt hjerta ut dess gåta,
Så dela rikt din kärlek åt hvarje smärtans gråt,
Att Herren må ditt slösta pund förlåta;
40Men med ditt föredöme ock dela kraften ut:
Lef enkelt! Bed! Arbeta! Då skall ock Gud till slut
I glädje vända sorgerna som gråta.
1868.