Till Fredrik Pacius
Kommentar
Kommentar
Två manuskript är kända, ms1 är odaterat och ms2 är upptecknat i ett brev från Topelius till Pacius daterat 27/3 1882. Dikten trycktes i Hufvudstadsbladet 5/4 1882.
Den 24 mars 1852 uruppfördes Kung Carls jagt, Finlands första opera, med libretto av Topelius och musik av Fredrik Pacius (1801–1891). Det var en betydelsefull tilldragelse i Helsingfors kulturliv och involverade många unga amatörer.
I Självbiografiska anteckningar berättar Topelius om operans tillkomst. Pacius hade bett om ett libretto och sommaren 1850 levererade Topelius första akten. När han hörde kompositionen blev han överrumplad: »Det anspråkslösa glada jaktäventyret i gröna skogen, sådant jag tänkt mig det, hade antagit kolossala dimensioner och blivit något som erinrade om Babylons fall eller Jerusalems förstöring; men storartat vackert var det ändock. Följden blev att jag under fortsättningen av texten måste söka något motsvarande underlag för en så väldig musik och intvinga i mitt skogsäventyr ruiner, åskdunder, förräderi och ett rikes välfärd.» Och om uppförandet: »Resultatet blev den mest glänsande framgång, som någon musik eller något dramatiskt stycke hittills upplevt i Helsingfors. […] Bekanta och obekanta tryckte varandras händer, ömsom skrattande, ömsom gråtande; Pacius och hans medarbetare buros gång efter gång kring salen och måste dricka hundrade duskålar, med eller utan dithörande kyssar.» (dikterat 1883; 1922, s. 126 f.).
Versen är fyrtaktig, jambisk-anapestisk och parrimmad, AAbb.
Efter uruppförandet skrev Topelius dikten »Kung Carls jagt» som förflyttar läsaren femtio år framåt i tiden: en gammal kvinna drar sig till minnes den oförglömliga kvällen (ZTS I, s. 192 f.). I Ljung ingår också »Ballad ur operan Kung Karls Jagt» (s. 307 f., kommentar s. 579).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Till Fredrik Pacius. Om Pacius, se kommentar till dikten »Till Fredr. Pacius» (1859) i Nya blad, s. 411.
11 den nittonde dag i Mars dagen för generalrepetitionen.
12 Sed vita brevis & longa ars. (lat.) men livet är kort och konsten lång; sentensen »ars longa, vita brevis» tillskrivs Hippokrates.
49 Kung Karl Karl XI (1655–1697).
51 »ilat från Finlands strand» Operans slutkör inleds med verserna: »Och ila vi bort från Finlands strand, / det älskade land, det dyra land, / så hälsa vi högt dess blomstrande skär, / så lämna vi minnen och hjertan där.»
52 »Vårt Land» ord av J. L. Runeberg, Pacius melodi tillkom i maj 1848.
Bibliografi
Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 126 f., Finland 7/2 1891, även i Svea 1892
(Trettionde årsdagen af Kung Karls Jagt d. 24 Mars 1882.)
Nu duggar regn öfver skogens toppar,
Nu droppar vår öfver rosenknoppar,
Och ned från stjernorna droppa år
Med dagg af silfver i grånadt hår.
5Och tretti år från den qväll oss skilja,
När mästersångarn på scenens tilja
Såg rundt omkring sig, förtjust och varm,
Sin unga skara med sol i barm.
Det var ett jubel i körens leder,
10Orkestern lade sin stråke neder
En qväll,
den nittonde dag i Mars
;
Snart följde qvällen den tjugufjerde,
När Jagten red öfver Ålands gärde.
15Hur blek gaf mästaren först signal!
Hur segerstolt blef ej hans final!
|178||282|Der fanns ej gubbe, för sval att brinna,
Ej man, ej yngling, ej barn, ej qvinna,
Der fanns ej ungmö med ögon blå,
20Som icke smälte i tårar då.
Och sen vid festen, hur oförgätlig,
Hur öfversvallande rik, omätlig
Bröt ej hvar känsla sin sprängda hamn
Med hand i hand och med famn i famn!
25Är det ej facklor i nattens timma,
Är det ej vårsol i höstens dimma,
Att minnas detta med hjerta ungt
Och sjelf ha varit dess medelpunkt?
Hvad mer, om länge förbrunnit glöden,
30Om unga kinder ha blekts i döden,
Om få med mästaren än stå qvar
Att gamla vittna om ungdomsdar!
Hvad mer, om sjelf han, ett grånadt minne,
Ej står, som fordom, med taktens pinne
35Och för sin skara till seger an;
Det är dock alltid och alltid han!
Allt, allt hvad skönt genom Finland brusar
I toners vågor och örat tjusar,
Det följer honom i spåren än,
40Det är hans segrar, som gå igen.
|179|Att lösa det, som i stoftet trälar,
Är Andens väg genom menskosjälar.
Allt högt, allt ädelt i färg, i ljud,
I form, i tankar, det prisar Gud.
45Och att ha lefvat för Andens strider,
Det är att lefva för alla tider,
|283|Det lyser långt genom årens snö,
Det kan förgätas, men kan ej dö.
Långt skall
Kung Karl
sina elgar jaga,
50Men när han är en förgäten saga
Och när han
»ilat från Finlands strand»
,
Då sjunger Finland ännu
»Vårt Land»
.