Till de folk, som lida
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat Maj 1868.
April och maj 1868 präglades i Finland av sjukdom och stor dödlighet som en konsekvens av hungersnöden (Topelius 2004, s. 187 f.).
Från januari till april deltog Topelius i arbetet med en ny svensk psalmbok för Finland. Inför uppgiften som psalmförfattare kände han sig som en »skol-gosse, som går och stafvar på lexan» – av ljungbloms-poesi dög ingenting (ZT–ST 17/2 1868). Flera av de psalmer som Topelius bidrog med utgår, liksom denna dikt, från en bibeltext.
Varje avsnitt i dikten upptar tematik och ordval från kapitel ur Gamla testamentet. Diktens första del är en bön om nåd, förbarmande och tröst, andra delen skildrar ett frostdrabbat land och ett lidande folk som uppmanas att vända sig till Gud, tredje delen talar om Guds barmhärtighet och skydd och den fjärde om hopp och förtröstan. – Av en anteckning från 1868 framgår att han tänkte »vidare utföra» diktens koncept i något som han kallade »Davids Psalmer och stycken ur profeterne» (Hesperider 244.168, s. 30).
Första delen har tvåtaktig jambisk vers, orimmad undantaget tredje strofen; andra delen har jambisk-anapestisk, femtaktig vers och parrim (AABB); tredje delen har jambisk vers, taktschemat 4–3–4–3–3–3–3–3–3 och rimflätningen aBaBccddX eller aBaBccddx; fjärde delen har jambisk-anapestisk vers med taktschema 2–2–2–2–4 och rimflätningen AABBA.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Rubrik Psalm 31. Psalmen har överskriften »Hoppets kraft i nöd.»
1–26 Gud, var mig nådig! [...] Stå mina dagar. Motsvarar Ps. 31:10–16.
34 antvarda överlämna.
Rubrik Joel, kap. 1, 2. Kapitlen har överskrifterna »Landet öde. Fasta påbjudes.» och »Herrans dag. Rätt bot. Messias.»
37–84 Förnimmen ord, [...] mågen evigt prisa. Motsvarar verser i Joel 1–2. I första kapitlet beskrivs hur landet ödelagts av mask, gräshoppor, löss och frost (jfr vers 57–64).
41 grannt noggrant.
84 mågen (ålderdomligt) må, måtte.
Rubrik Psalm 46 Psalmen har överskriften »Frommas tröst och säkerhet».
85–93 Vår Gud är oss en väldig borg, [...] Oss intet kan förfära. De fyra första verserna är identiska med psalmbokens psalm »Vår Gud är oss en väldig borg». Jfr Ps. 46:1–3: »Gud är vår tillflykt och starkhet; en hjelp uti de stora bedröfvelser, som oss uppåkomne äro. / Derföre frukte vi oss intet, om än verlden förginges, och bergen midt i hafvet sönko; / Om hafvet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen omkullföllo. Sela.»
98–102 Och verlden hör hans röst: [...] Zebaoth oss värnar. Motsvarar Ps. 46:7–8, 10.
102 Zebaoth (hebr.) namn på Israels Gud.
Rubrik Profeten Esaias Jesaja i Carl XII:s bibel. – kap. 60. – Kapitlet har överskriften »Kyrkans skatter i Nya Testamentet».
114–170 Stå upp utur gruset! [...] makt uppå jorden Motsvarar Es. 60:1–2, 8–10, 14, 17–22.
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 387 ff.; Topelius–Sofia Topelius 17/2 1868, anteckningsboken Hesperider 244.168, s. 30; Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 187 f. och Självbiografiska anteckningar 1922, s. 233 f.
Till de folk, som lida.
I.
Psalm 31.
Jag lider ångest,
Min kropp förfaller
Af vedermöda,
5Min själ förvissnar
Af mycken sorg.
År af min lefnad
Förgå i suckar,
Min kraft är bruten,
10Och jag försmäktar
För mina synder;
Förbarma dig!
Jag är försmädad
Utaf min ovän,
15Jag är en börda
För mina grannar,
Jag är förgäten,
Liksom en död.
I skymf och ofärd
20Är jag förkrossad,
Liksom en spillra,
Af alla trampad;
Min Gud, jag tröstar
På dig allen!
|50|25I dina händer
Stå mina dagar.
Jag hafver syndat,
Och du mig agar,
Ditt anlet, Herre,
30Låt lysa mig!
Låt mig för folken
|43|Till skam ej varda,
Och åt min ovän
Mig ej
antvarda
!
35O Herre, Herre,
Förbarma dig!
II.
Joel, kap. 1, 2.
Profeten
När han sitt folk har sökt, när han det hugsvalat.
Förtäljen dem för slägten, som efterfölja,
40Att de ock må sina barn dem ej fördölja,
Förnim det, åldrige! Lägg det
grannt
på sinne:
Har något sådant timat i mannaminne?
Förnim det, ungdom! Akta på Herrens lagar:
Har något sådant skett uti dina dagar?
45En mörk, en mulen, en bister dag är randad;
Ack, ve den dagen, bittert af sorger blandad!
Af Herren kommer han, som ett våld af höjden;
Han slår som thordön ned i den toma fröjden.
|51|Han kommer: folkens anleten skifta färgen.
50Som morgonrodnan breder sig ut kring bergen,
Så kommer nordanefter en mäktig jätte,
Hvars mörka vägar ingen af menskor mätte.
För honom darrar jorden, och himlen bäfvar,
Förmörkad sol öfver släckta stjernor sväfvar;
55Framför hans fötter grönskade fält och parker,
Men efter honom vidga sig ödemarker.
Då sörjer åkern; skördarne ligga döde;
All frukt förvissnat; ladorna blifva öde;
Från armods läppar födan är undandragen;
60Från drinkarns bägare musten är borttagen.
|44|Förderf slår ned, som flygande gräshoppssvärmar:
Ett ondt förgår, och redan ett nytt sig närmar;
Hvad ett förskonat, krossar ett annat samman;
På Herrens altaren slocknar offerflamman.
65Hur är min sköna lustgård så snart förgången?
Hur är min ädla palm uti döden fången?
Omgjorden eder, folk, att er gråt frambära,
Liksom en jungfru gråter sin hjertanskära!
Med hjertat sörjen, icke med sorgekläde!
70De unga nu med gamla i templen träde.
Må brud och brudgum gå från sin bröllopsglädje,
Och spenabarnets joller till Herren bedje.
Förnimmen ord, som Herren af höjden säger:
Ödmjuken eder för mig, som skulden väger,
75Ty jag är mild, långmodig och snart förlåter;
Till mig från falske gudar omvänden åter!
|52|Då vill jag, Herren, svara: Jag sänder kornet;
Jag gifver dubbelt åter; jag fyller hornet;
J skolen ej till spe ibland folken blifva,
80Och härjaren från norden vill jag fördrifva.
Du, folk, ej frukta mera, i Herrens lydnad!
Du, land, skall åter grönska i skördars prydnad,
Och Herren eder Gud skall sitt under visa,
Att J Hans stora namn
mågen
evigt prisa.
III.
Psalm 46
.
85
Vår Gud är oss en väldig borg,
Han är vår sköld och värja.
Han hjelper oss af nöd och sorg,
Som vilja här oss snärja.
Om verlden all förgås,
|45|90Om bergen nederslås
Och stupa vid sitt fall
I hafvets vilda svall,
Oss intet kan förfära.
En ström af lif går mäktig ut
95Och fröjdar Herrens boning.
Han står oss när till tidens slut;
Hos honom är förskoning.
Då bäfva folkens bröst,
100Då störta välden kull,
Då smälter jordens mull ...
Gud
Zebaoth
oss värnar.
|53|Ödmjukom oss för Herrens kraft:
Han folken strör som agnar,
105Han sönderbryter bågens skaft
Och bränner stridens vagnar.
Förnimmen, folk, hans bud:
Jag, Herren eder Gud,
Skall vinna pris på jord.
110Ja, Herre, ske ditt ord!
Gud Zebaoth ske ära.
IV.
Profeten Esaias
, kap. 60.
Du land, som låg neder,
Du folk, som tillbeder,
115Det eviga ljuset
Uppgår öfver dig och dig herrligt bereder.
Se, mörker betäckte
Det fallande slägte,
Och folket i dalen
|46|120Låg skingradt i qvalen,
Men Herrens Guds herrlighet åter det väckte.
De vilsne, som famla,
De unga, de gamla,
Dem nöden försvagat,
125Dem döden förjagat,
De skola sig åter omkring dig församla.
|54|Och klarna skall åter
Det öga, som gråter,
Och hugnas omsider
130Det hjerta, som lider,
När Herren dig allt hvad du brutit förlåter.
De skaror af öster
Och söder och vester,
De skola dig bära
135Guld, rökverk och ära
Och prisa din Gud med mång tusende röster.
De flyga som skyar,
Dem hafvet förnyar,
Från främmande öar
140Bort till dina sjöar
Och mura dig städer och bygga dig byar.
Förtryckarens söner,
De skola med böner
Till fota dig falla
145Och tjena dig alla
För Herren din Gud, som med ära dig kröner.
Så arm du var blifven,
Förskjuten, fördrifven,
Så rik vill jag smycka
150Din kommande lycka:
Evinnerlig herrlighet varder dig gifven.
|47|För fjällarnas stenar
Jag jern dig förlänar
Och koppar af träden
|55|155Och silfver af städen,
Och guld skall dig regna från skogarnas grenar.
Hos dig skall ej vara
Förderf eller fara,
Men rätt skall beskydda
160Din salighets hydda,
Och Herrens Guds lof dina portar bevara.
Din sol skall ej fläckas,
Din måne ej täckas,
Ty Gud är din lykta:
165Dess glans skall ej flykta,
Dess ljus skall i evighet icke utsläckas.
Förgången är nöden,
Förgången är döden;
Den minste är vorden
170En makt uppå jorden
,
Och Gud den Allsmäktige styr dina öden.
Maj 1868.