De två vid elfven

Lästext

|234|

Barndomsminnen.
(1873–1889.)

De två vid elfven.

Två strida forsar, mellan dem

En lugn, en tankfull flod,

De sjöngo för mitt barndomshem

Den sång jag bäst förstod.

5Der lyssnade vid elfvens strand

Två hjertan på dess ton:

Han lefde för sitt fosterland,

För honom lefde hon.

|315|

De voro unga. Lifvets höjd

10Låg solbelyst och klar.

De ville se i andras fröjd

Sin lyckas återsvar.

De ville gärda strandens lid

Med fager rosengård.

15Här skulle sorgen finna frid

Och lidandet en vård.

|235|

Här skulle Finland sjunga, – här

Dess framtid gry en gång

I kraft, som sjelf sitt öde bär,

20Ur forntids glömda sång.

Här skulle trifvas allt hvad skönt

Och ädelt lifvet vet

I arbete, med frukter krönt

För folk och mensklighet …

25Det skulle! Åtta korta år

Blef arbetsdagens ro

Att pröfva hvad en man förmår,

Stödd på en qvinnas tro.

Då bröts hans kraft. Då satt hon qvar

30I tioårig vakt,

Öm, trofast, tålig, tankeklar,

I kamp mot dödens makt.

Och sedan enka, ensam, gömd,

Men i sin kärlek stor,

35Var hon, af ingen fattig glömd,

Två faderlösas mor.

Han föll i läkarns ädla strid,

Hon, när hon modig bjöd

|316|

I pestförgiftad hungertid

40De döende sitt bröd.

|236|

Nu sjunger forsens strida ström

Sin saga om de två:

Ett ofullbordadt verk, en dröm,

En graf med solsken på!

45Och dock – var ej ett lif, så rikt

På kärlek, hand i hand,

Ett lif, åt menskligheten vigdt

Och offradt för sitt land?

Förvissnad är hans rosengård,

50Der sorgen sökte hamn,

Och lidandet har glömt hans vård,

Men Finland mins hans namn.

Och hennes namn, som ingen sagt,

Sin efterverld det fick

55I hvarje makas trogna vakt,

I hvarje moders blick.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Ett manuskript är känt, daterat 6/8 85.

    De två vid älven anspelar på Topelius föräldrar, Zacharias Topelius (1781–1831) och Sofia, f. Calamnius (1791–1868). De gifte sig 1813 och följande år inköptes Kuddnäs gård vid Nykarleby älv. Topelius var verksam som provinsialläkare i staden i åtta år innan han insjuknade, de sista tio åren av sitt liv var han förlamad. Fadern var också runsamlare och utgav Suomen kansan wanhoja runoja (1823–1831) i fyra volymer, ett arbete som banade väg för Lönnrots Kalevala (jfr vers 17–20). Han dog den 23 januari i lungtuberkulos. Modern smittades av tyfus via de tiggare som hon tog emot i hemmet under hungeråren och dog i juni 1868 (jfr vers 25–40).

    Versen är jambisk med taktschemat 4–3–4–3 och korsrim, abab.

    Bibliografi

    Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 349; Schalin, Kuddnäs 1935, s. 76 f.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 14–18, 29 f.

    Faksimil