|151|

Verldarnas daning.

Väl utransakadt! Ett ändlöst töcken,

Mer lätt än ångan, mer glest än röken,

Det drifver rotlöst i rymdens öken.

Det tätnar, hopas och hopas mera,

5Det har en kraft till att attrahera;

Då börjar massan till sist rotera.

Kring medelpunkten sig samla gerna

De tyngsta ämnen och bli en kärna,

Som glänser fram i en töckenstjerna.

10Alltmera hastig blir rotationen:

En ring sig löser från cohæsionen

Och slungas ut från eqvators-zonen.

Af denna ring ses ett klot sig dana,

Som rörs kring centrum i ringens bana

15Och strör ut andra med samma vana.

Så danas solar, planeter, månar;

Saturni ring oss ej mer förvånar,

Ty han sin form af sitt ursprung lånar.

Vårt solsystem är en ö i fjärden,

20Förtätadt töcken kring hufvudhärden.

Hvad fattas mer, för att skapa verlden?

|152|

Hvad fattas mera? Just icke mycket,

Allenast början till hela stycket,

Och slutet lemnas väl ock åt tycket.

|119|

25Hvem gjorde töcknet, om icke mera?

Hvem gaf det kraften att attrahera?

Hvem gaf det puffen att först rotera?

Hvem gärdar kring dessa solar alla?

De blinda hjordar, hvem må dem valla,

30Att de ej mötas och sammanfalla?

Och hvem har gjort dem så underbara,

Omätligt stora, oändligt klara?

Är du den mästaren? Vise, svara!

Plats, plats för Anden! Gif Honom äran!

35Hvar var du, myra, i tidens fjerran,

När morgonstjernorna prisat Herran?

O, när åt väsen utaf sekunder

Han gaf en blick i sin allmakts under,

Hvi glömmes Han i vårt högmods stunder?

40Förutan Honom står sönderbrutet

Ett chaos, blindt af atomer knutet,

Och slump är början, och natt är slutet.

Far fort att hamra din verld i smedjan,

O menskotanke! Men sist i kedjan,

45Der återstår blott en stum tillbedjan.

1870.